Katarina Luhr

Fru talman! Jag vet att ministern har ett starkt engagemang för flyget och flygplatser, och jag hör att Andreas Carlson lyfter fram ett antal åtgärder som man vill utreda vidare. Då vill jag verkligen understryka att väldigt många utredningar redan finns på plats. Om jag förstår ministern rätt sitter Tidöpartierna nu och går igenom de utredningarna för att komma framåt.

I den DN-artikel som jag tidigare hänvisade till konstaterade Swedavias vd Jonas Abrahamsson att staten i dag inte anser att flygplatsen behövs ur ett beredskapsperspektiv. Jag tror att det är brådskande att ta ställning till om flygplatsen behövs eller inte. I dag står den och kostar pengar och är till mindre nytta än vad den skulle kunna vara ur ett bostadsbyggarperspektiv. Flera av de skäl till att bevara flygplatsen som ministern lyfter fram handlar om sådant som skulle kunna lösas på olika sätt. Men då måste man snabbt hitta svar på om det går att lösa eller inte.

Jag tror att man som infrastrukturminister och bostadsminister hela tiden behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det finns ett stort intresse för att använda den här marken på annat sätt. Jag hoppas verkligen att statsrådet Carlson tar på sig bostadsministerhatten, tar en fördjupad diskussion med samarbetspartierna och kommer fram till en lösning som kan gynna Stockholm bättre framöver.

Fru talman! Jag vet inte om jag uttryckte en sådan oerhörd entusiasm över Arlanda i mitt anförande. Men det är ett faktum att alla resurser just nu styrs mot Arlanda för att bygga ut flygverksamheten där.

Som jag sa tidigare flög 850 personer i den reguljära trafiken från Bromma flygplats i januari. Det är enbart Trollhättan som återstår med en avgång några gånger i veckan.

Inrikesflyget har, som också nämndes i den tidigare debatten, som helhet tappat 48 procent av resenärerna sedan 2019. I Swedavias konsekvensanalys beskrivs hur inrikesflyget kan påverkas av det här.

I korthet vinner de som ska byta flyg på att allt finns på Arlanda, medan de som ska in till Stockholm och inte vill betala för Arlanda express kan uppleva en försämring. Arlanda bedöms vinna på en samling av alla flyglinjer genom att man får fler resenärer och därmed också stärker möjligheterna till att attrahera fler utrikesdistanser. Att behålla Bromma flygplats blir dyrare för flyget som helhet.

Statsrådet nämner sänkningen av flygskatten som en satsning på flyget. Dock bidrar regeringens beslut att hålla fast vid Bromma flygplats till att man även behåller Swedavias stora kostnader för Bromma, som i dag blöder pengar.

Jag vill även understryka att Försvarsmakten senast i en DN-artikel i december bekräftade att en nedläggning av Bromma flygplats inte får några konsekvenser för försvaret. Det kan ju också vara intressant.

Att behålla Bromma flygplats får just de ekonomiska effekter som regeringen säger sig vilja undanröja. Swedavia har behövt höja start- och landningsavgifter generellt för sina flygplatser för att kompensera för att Bromma flygplats numera är ett ekonomiskt svart hål. Jag undrar hur statsrådet ser på den här kostnaden, som läggs på flygkollektivet, flygbolagen och passagerarna.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

I Stockholms stad, där vi står just nu, ringlar bostadskön lång. Man räknar med en folkökning bara i Stockholm på ungefär 5 000-7 000 personer per år med en ökande trend efter 2040. Stockholms stad har sedan länge antagit en strategi som innebär att man inom staden ska ta fram 140 000 nya bostäder mellan 2010 och 2035. Ungefär 85 000 av de 140 000 bostäderna är hittills färdiga eller påbörjade. Det behövs alltså ytterligare cirka 55 000 bostäder fram till år 2035.

Men kampen om marken inom Stockholms stad är ständigt pågående. När Stockholm växer behövs även annan infrastruktur för gamla och nya invånare. Slitaget ökar till exempel på alla rekreationsytor, i parker och naturområden där stockholmare vill vistas på sin fritid. Man behöver utrymme för sport och lek. Olika typer av infrastruktur behövs när många fler ska flytta in.

Stockholms stad har länge fokuserat en stor del av bostadsbyggandet till det så kallade bruna bältet runt innerstaden, det vill säga attraktiv mark nära den centrala staden som tidigare utgjorts av äldre industriområden. I princip all mark i det bruna bältet är nu bebyggd eller har planerad stadsutveckling på gång. Ny plats finns i princip inte för några nya bostadsområden. Det kan innebära högre tryck på att bygga i känsliga områden med svårare, dyrare exploateringar och där konkurrensen mot andra intressen är skyhög.

På området inom Bromma flygplats finns den sista stora markreserven inom Stockholms stad. Den behövs för bostadsbyggande. Det kan jag lova. En mycket bred majoritet i Stockholms kommunfullmäktige håller med mig.

Som stadsplanerare i Stockholm behöver man vara bra på att pussla - och pusslar gör man - för att Stockholm ska behålla sina kulturvärden, sin unika natur och sina platser för sport och kulturupplevelser men också för att alla som vill bo i Stockholm ska kunna hitta en plats där de vill bo.

Att bygga bostäder på Bromma flygplats har diskuterats i över 30 år. Man har i olika omgångar räknat på bostadspotentialen och kommit fram till att upp till 35 000 bostäder skulle kunna byggas på flygplatsmarken. Dessutom öppnar det upp för nya möjligheter att bygga på andra platser inom staden som i dag legat under inflygningsområdet, som i dag är mycket bullerstört.

I dagsläget har staden en plan för att på platsen bygga en ny stadsdel med cirka 16 000 bostäder men också andra funktioner som ytor för parker, idrott, handel, kultur, service, skolor, förskolor och ett stort antal arbetsplatser. Det passar bra, inte minst när de flesta, från politiker till Swedavia, är överens om att flygplatsen ska läggas ned och att flygets utveckling i stället ska riktas mot Arlanda.

I dagsläget går det bara en reguljär flyglinje från Bromma. Alla andra flygplatser får i dag vara med och betala för att Bromma ska vara kvar i drift. Men framför allt är det flygbolagen och därmed i slutänden passagerarna som betalar för den stora kostnad som Bromma flygplats nu utgör. Under januari månad hade Bromma flygplats 850 reguljära resenärer, alltså inte avgångar utan resenärer.

Jag undrar om statsrådet, som är ansvarigt statsråd för bostäder, kan motivera en centralt belägen flygplats som i princip är utan reguljär trafik samtidigt som Stockholms stad uttryckligen vill stadsutveckla området med ett stort antal bostäder.

Fru talman! Det är tydligt att jag och statsrådet är ganska överens om att det är många åtgärder som behöver komma på plats för att ytterligare bana väg för ett ökat cirkulärt byggande.

För alla som har öppnat lådan för cirkularitet är det tydligt att hela cirkeln i det cirkulära behöver hänga ihop. Bara att kunna matcha det material som kan komma från rivningar och renoveringar med behovet av material i andra byggprojekt är en utmaning. Det behövs verkligen stöttning från alla håll, även politiken, för att se till att cirkeln kan komma i rullning.

Sedan tänkte jag lyfta upp några ytterligare anledningar till att det cirkulära kan vara viktigt framöver, om man nu inte är intresserad enbart av miljö och klimat. Vi vet att byggmaterial har blivit dyrt, inte minst i spåren av Rysslands invasion av Ukraina. När den inträffade såg vi dessutom att leveranserna till byggsektorn blev mer oförutsägbara, vilket skapade problem och fördyrade processerna.

Ett av uppdragen som Boverket hade var att kartlägga och analysera tillgången till och efterfrågan på de byggmaterial som bedöms vara kritiska för materialförsörjningen i byggsektorn.

Vi vet att vi har sårbara försörjningskedjor inte bara på grund av begränsningar i råmaterial utan också för att till exempel utvinning, anrikning och tillverkning kan vara koncentrerad till ett fåtal länder, vilket gör oss i Sverige väldigt sårbara.

Jag vill avsluta med att understryka vikten av det här för både miljö och klimat men faktiskt också för vår säkerhet och för att byggbranschen ska få större förutsägbarhet. Vi behöver tydliga mål, en nationell strategi för att få igång arbetet och stöd till företagen för att veta vilken riktning vi ska styra mot, för vi har allt att vinna på att återanvända och återbruka. Det vill jag att statsrådet ska ta med sig.

Fru talman! Jag måste säga att jag blev förvånad men också positivt överraskad av att Boverkets rapport om cirkulärt byggande inte hamnade på en dammig hylla utan faktiskt gick ut på remiss. Det tycker jag var väldigt fint.

Statsrådet understryker att ökad cirkulär ekonomi i byggsektorn är av stor betydelse för att åstadkomma en mer hållbar och konkurrenskraftig sektor. Detta har marknaden insett, och man ligger i startgroparna för att öka arbetet med cirkularitet. Det är också tydligt att intresset från marknaden bara har vuxit de senaste åren när det gäller att hitta nya sätt att återbruka både stommar och fasadmaterial, vilket kan göra jättestor skillnad.

Många åtgärder kvarstår och behövs, och ministern har lyft upp ett antal åtgärder. När man talar med branschen och experterna lyfter de flesta där fram att gränsvärdena för klimatutsläpp vid byggande och renovering, som vi har debatterat tidigare, skulle kunna bli starkt styrande för att mer återbrukade byggvaror ska kunna cirkulera tillbaka till ny användning. Denna fråga har vi som sagt redan debatterat, men det ser inte ut att komma något på plats ännu på ett tag.

Jag skulle vilja lyfta fram några andra åtgärder som Boverkets utredning har kommit fram till och som jag tycker är intressanta.

Övergripande lyfter utredningen fram att det i dag saknas konkreta mål och en nationell strategi för omställningen till en cirkulär ekonomi i bygg- och fastighetssektorn. Avsaknaden av gemensamt fokus och inriktning bidrar till att omställningstakten i dag är låg. Detta är något som bland andra Fastighetsägarna har lyft upp tidigare.

Fastighetsägarna anser att konkreta mål och en strategi skulle kunna leda till möjligheten för små- och mellanstora företag att hänga med i övergången till en cirkulär fastighetssektor. Det är såklart inga större nyheter att näringslivet önskar sig ett långsiktigt och tydligt regelverk, men det är värt att påminna om ifall man vill styra i en viss riktning.

Andra saker som kan behöva hanteras och skruvas på och som lyfts upp av Boverket är utbildning, digitalisering, producentansvar för fler produkter, offentlig upphandling, ekonomiska styrmedel, bruksvärdessystemet, rot, ökad flexibilitet inom bygglov och så vidare. Detta är några av de åtgärder som ministern redan har nämnt.

Jag och Miljöpartiet har tidigare motionerat om ett antal åtgärder som skulle kunna styra mot ökad cirkularitet inom byggsektorn och har då ofta fått svaret att man inväntar Boverkets utredning.

I Byggmaterialindustriernas nya rapport för ökad cirkularitet finns en önskelista till politiken. Man önskar sig saker som bättre kartläggningar och statistik, ett arbete med vägledning och stöd från myndigheterna, ökad tydlighet om att cirkularitet ska främjas och en önskan om ett cirkuleringskliv, liknande Klimatklivet och Industriklivet, där stöd kan ges för utveckling av cirkulära processer.

Min poäng är att det finns starka önskemål från näringslivet om att byggsektorn ska bli mer cirkulär. Detta är viktigt att ha med sig i det fortsatta arbetet.

Det jag skulle vilja fråga statsrådet Andreas Carlson är: Vad ser ministern som ett första steg? Skulle det kunna bli att man inför nya mål för cirkularitet och kanske inför en nationell strategi? Skulle det kunna vara en bra start?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag blir glad när statsrådet i sitt svar uttrycker intresse för cirkulär ekonomi och mer specifikt det cirkulära byggandet. Jag uppskattar också ministerns intention att utnyttja det befintliga fastighetsbeståndet på ett mer effektivt sätt genom bland annat ombyggnad av kontorslokaler till bostäder. Att motverka byggfel borde givetvis redan vara en självklarhet.

Som vi pratade om i den förra debatten kommer en femtedel av Sveriges totala klimatutsläpp från bygg- och fastighetssektorn, men vi hann då aldrig prata om de gigantiska avfallsmängder som byggsektorn också ger upphov till och hur mycket resurser som går till spillo när man river eller renoverar. Byggbranschen i Sverige ger upphov till ungefär 10 miljoner ton avfall per år, vilket är dubbelt så mycket som våra gemensamma hushållssopor och mest av alla branscher förutom gruvsektorn.

När Stockholms stad undersökte hur mycket avfall som producerades i olika bostadsprojekt såg man att det slängdes upp till 85 kilo avfall per kvadratmeter. Skillnaderna var dock mycket stora, vilket visar att det inte är omöjligt att minska avfallsmängderna vid nybyggnation.

Att sätta tydliga ramar för tillåtna utsläpp och hur mycket avfall man får producera vid nybyggnation kan göra enorm skillnad. Enligt en rapport från Chalmers kan en ökad resurseffektivitet och cirkularitet inom byggsektorn minska utsläppen med mellan 25 och 30 procent fram till 2030. Om regeringen tar dessa frågor på allvar kan vi påverka både klimatutsläpp och användningen av resurser i en starkt positiv riktning både när det gäller miljö och klimat.

Vid ett cirkulärt byggande kan dessutom kulturhistoriska värden tas vidare, exempelvis när man återbrukar dörrar, fönster och andra byggdelar som syns tydligt i kulturmiljön.

Som vi har diskuterat tidigare behöver arbetet med cirkularitet i byggsektorn genomföras nu, inte sedan. Att som statsrådet säga i sitt svar att man tänker följa utvecklingen framåt är inte tillräckligt. Statsrådet tar upp att klimatutsläppen i byggsektorn minskade mellan 2008 och 2022, men denna trend har tyvärr brutits sedan regeringen tog över. År 2024 ökade som sagt klimatutsläppen från byggsektorn med i genomsnitt 31 procent. En stor anledning till att vi ser ökade utsläpp är att sektorn har gått över från förnybara till fossila drivmedel, men avsaknaden av mål och riktning från regeringens håll bidrar givetvis till att trenden har brutits.

Boverket fick våren 2022 ett uppdrag om att utveckla arbetet med omställning till en cirkulär ekonomi i byggsektorn. Detta är ett uppdrag som regeringen har tagit vidare och som redovisades strax före jul. Trots uppdragets betydelse har väldigt lite hörts från regeringen om detta, och Boverket har varken fått något följduppdrag om att arbeta vidare med projektet eller några extra pengar för att utbilda om den framtagna vägledningen för cirkulärt byggande, som finns på Boverkets hemsida.

Men kanske kan svaret från statsrådet inge lite hopp. När statsrådet säger att politiken ska stimulera och skapa rätt förutsättningar för omställningen och att åtgärder som främjar rena avfallsströmmar och stärker marknaden för återvunnet, återbrukat och fossilfritt material måste komma på plats spetsar i alla fall jag öronen. Jag skulle därför vilja veta hur statsrådet ser på Boverkets rapport och om det finns specifika delar i rapporten som statsrådet och regeringen kommer att arbeta vidare med i den analys som statsrådet och regeringen enligt svaret även fortsättningsvis kommer att göra.

Fru talman! Ministern tog upp väldigt viktiga exempel på hur vi i dag faktiskt har möjlighet att ställa om. Detta är utmanande. Det är punktexempel. Det är pilotprojekt och vissa projekt som pågår i städer som har höga miljö- och klimatmål, till exempel.

Ministern säger att man gör mycket. Utmaningen är ju att utsläppen ökar rejält när vi behöver få se en kraftig minskning från byggsektorn. Detta sker trots att vi vet att det går att göra rätt; det är inte tekniken som saknas.

All vår politik behöver styra mot minskade klimatutsläpp. Vi har inte mycket tid på oss för att klara av vår del i arbetet med att klara Parisavtalet. För att klara EU:s och våra egna klimatmål behöver vi göra ett rejält arbete långt före 2030. Klimatmålen är ju inte bara siffror på ett papper. Arbetet med att minska utsläppen handlar om hur världen kommer att vara att leva i för alla som lever här.

Jag kan inte riktigt se att ministern tar arbetet på allvar, vilket är extremt allvarligt med tanke på den makt som ministern ändå har. Han har ansvar både för byggande, som vi diskuterar här, och för infrastruktur, som vi inte ens har berört i denna debatt.

Det räcker inte med en handlingsplan från regeringen om det inte finns några åtgärder knutna till den. Åtgärderna behöver ske på plats och inte någon annanstans.

Byggsektorn står i dag för 20 procent av våra utsläpp. Jag skulle gärna vilja höra någonting från Andreas Carlson som kan ge mig lite lugn när det gäller att han ser utsläppen från byggsektorn som en viktig del att börja jobba med snabbt och i den takt som behövs fram till 2030.

Fru talman! Jag har stor respekt för att vi ska försöka synka vårt klimatarbete med hela EU, men det är också viktigt att vi ser till att faktiskt göra vår del - den som vi har fått oss tilldelad från EU - så att inte alla andra länder sitter med sina beting och vi inte gör någonting.

Jag sa i mitt första inlägg att Sveriges totala klimatutsläpp behöver minska med 13-14 procent per år för att vi ska kunna landa under 2 graders uppvärmning. För byggsektorn är ju detta en väldigt mycket snabbare reduktion än de tidigare föreslagna gränsvärdena för klimatdeklarationer, som enligt den tidigare planen skulle ha trätt i kraft i sommar.

Många remissinstanser underströk också detta när förslaget var ute på remiss. White Arkitekter, Sweden Green Building Council, WSP, Byggföretagen och många andra tryckte på att startnivåerna för gränsvärdena var för lågt satta och att takten för skärpningen av gränsvärdena var alltför låg för att vi ska klara vare sig de nationella eller de internationella klimatmålen. Flera tryckte även på att det redan i dag är möjligt att bygga till en mycket lägre nivå än de föreslagna gränsvärdena.

Problemet är att regeringen nu skjuter upp åtgärder ytterligare till efter det kommande valet, vilket sätter den som ska städa upp i en väldigt dålig sits. Om vi inte minskar utsläppen i tillräcklig takt i dag måste takten skruvas upp ytterligare framöver.

Hur mycket minskade då utsläppen inom byggbranschen förra året? Jag vet inte om ministern kan gissa eller om jag ska berätta, men eftersom det är min talartid berättar jag. Enligt SCB ökade utsläppen i byggbranschen år 2024 med i genomsnitt 31 procent jämfört med året före. Jag vill understryka att jag inte sa fel, fru talman: Utsläppen minskade alltså inte, utan de ökade med över 30 procent.

I SCB:s kvartalsrapporter för 2024 kan man läsa att utsläppen från byggbranschen ökade med 31 procent under kvartal 1, framför allt på grund av ökad användning av fossil diesel. Under kvartal 2 var ökningen störst inom byggindustrin. Den var då 28 procent, framför allt på grund av ökad användning av fossil diesel. Kvartal 3 ökade utsläppen från byggbranschen med 35 procent, framför allt på grund av ökad användning av fossil diesel. Ministern kanske kommer ihåg att jag sa att alla utsläpp räknas. Detta ger oss självklart ännu mindre tid att klara klimatmålen till 2030.

Det här är ett gigantiskt problem. Jag undrar hur statsrådet har tänkt att vi kraftfullt ska kunna minska byggsektorns klimatpåverkan utan att införa några gränser för hur mycket man får släppa ut när man bygger. Vilka andra reformer tänker sig ministern kan komma på plats och bidra till att sektorns klimatpåverkan minskar? Det gäller dessutom att få den att minska ungefär tio gånger snabbare än vad den gjort under de senaste 17 åren. Eller är tanken att lämpa över utsläppsminskningarna på någon annan sektor och helt enkelt bara skjuta upp byggsektorns klimatansvar?

Jag vet att byggsektorn efterlyser ramar, mål och riktning. Hela näringslivet efterlyser långsiktighet. Alla förstår att vi behöver ställa om, också för ökad konkurrenskraft. Jag vill därför veta vilka åtgärder statsrådet Carlson tänker ska ersätta gränsvärden för minskade klimatutsläpp de närmaste två åren, då ministern fortsatt har ansvar för detta. Jag talar om åtgärder som kan göra att vi lever upp till att minska klimatutsläppen i den takt som skulle behövas.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

År 2024 var det första då jordens medeltemperatur nådde 1,5 graders höjning, och vi såg under året skrämmande bränder och stora översvämningar, med dödsoffer, runt om i världen. Anledningen till att jag skrev den här interpellationen är att jag vill få ett svar på frågan hur bostadsministern har tänkt agera för att klimatutsläppen från byggsektorn ska minska och för att de ska minska i den takt som klimatkrisen kräver. Vi har nämligen ett gemensamt ansvar för att klara klimatmålen, och vissa av oss har mer makt än andra just nu.

Klimatfrågan är akut brådskande, och alla delar av politiken behöver göra sin del för att vi ska kunna minska utsläppen så snabbt det bara går. Enbart bygg- och fastighetssektorn står för lite mer än 20 procent, alltså en femtedel, av Sveriges lokala klimatutsläpp. Utöver det står den för en inte obetydlig del utomlands, där byggmaterial och byggprodukter tillverkas och transporteras. Statsrådet har alltså bara inom sitt ansvar som bostadsminister minst 20 procent av Sveriges klimatutsläpp att jobba med.

Det man inte får glömma är att det är de totala utsläppen som räknas och att det därför blir svårare att nå målen ju längre man väntar. Om byggsektorn inte minskar sin del riskerar man att vältra över arbetet med att nå klimatmålen på någon annan sektor, som då behöver göra mycket mer. Som det ser ut med klimatarbetet i dag finns inte heller den tiden om vi ska klara några av våra klimatmål, utan alla behöver göra sin del nu. Därför infördes för några år sedan obligatoriska klimatdeklarationer för byggande.

Att våra byggregler behöver gå i takt med Parisavtalet och Europas och Sveriges klimatmål är absolut inga nyheter. Däremot är det kanske inte tydligt för många hur bråttom det är. Beräkningar av forskare vid Uppsala universitet och Tyndall Centre i Storbritannien visar att Sveriges utsläpp behöver minska med drygt 35 procent per år från 2024 för att vi ska klara 1,5-gradersmålet eller 13,5 procent per år för att vi inte ska överstiga 2 grader. Det här gäller alla sektorer i Sverige. Jämförelsevis har klimatutsläppen från bygg- och fastighetssektorn minskat med 12,3 procent mellan åren 2008 och 2022. Det är alltså mindre än 1 procent per år, att jämföra med de 13 procent vi pratar om.

Min fråga i dag handlar om nybyggnation och kraven på klimatutsläpp när man bygger nytt. Både byggmaterial i sig och transport av arbetsmaskiner skapar nämligen stora utsläpp. Tanken var ju att det i sommar skulle sättas lagstadgade gränsvärden för maxutsläpp när man bygger för att vi på sikt ska kunna skruva ned värdena till den nivå som vi på lång sikt behöver se.

Här vill jag särskilt lyfta ett den förra regeringen från början hade tänkt att gränsvärdena skulle införas år 2027 men att man efter att ha läst remissvaren insåg att det var för sent. Därför fick man backa och göra ett omtag för att se hur gränsvärden skulle kunna införas så snabbt som möjligt, och då landade man i år 2025. Men vad jag förstår nu är det här något som den nuvarande regeringen har släppt. I stället väntar man in en ny utredning, som ska presenteras hösten 2026 och där inriktningen är att gränsvärden ska införas senast år 2030.

Problemet är att vår resterande utsläppsbudget riskerar att redan vara förbrukad då. Om vi ska följa koldioxidbudgeten från Tyndall behöver utsläppen ha minskat med cirka 70 procent år 2030. Då handlar det alltså inte om att klara 1,5-gradersmålet utan om att hålla oss under 2 grader. Om vi inte gör det har vi stora problem.

Fru talman! Jag vill därför fråga statsrådet om statsrådet också anser att det är bråttom att få åtgärder på plats nu för att minska klimatutsläppen från byggsektorn.

Fru talman! I betänkandet om associationsrätt behandlas, som ni säkert hör, en hel del olika frågor. Själv hade jag i dag tänkt tala om företags hållbarhetsredovisningar, en fråga som inte blivit mindre aktuell när högerpartierna i EU-parlamentet nu öppnat för att ändra och försvaga denna lagstiftning strax efter att den beslutats och är i färd med att implementeras.

Jag tror att alla vi som sitter här vet att vi befinner oss i en tid när åtgärder för att minska klimatutsläppen för att klara Parisavtalets mål blir mer och mer brådskande. Samtidigt har vi populistiska politiker som gör allt för att i stället få det att se ut som att vi har all tid i världen för omställning och att många politiska beslut bara införts för att öka regelkrånglet. Så är det naturligtvis inte.

En stor del av Sveriges klimatpåverkan kommer från våra konsumtionsutsläpp. Industrin står för en stor del av Sveriges territoriella växthusgasutsläpp och behöver ställa om till fossilfrihet, ju förr, desto bättre. Industrins klimatomställning i Sverige är till nytta såväl för klimatet som för svensk konkurrenskraft och Sveriges ekonomi, och den bidrar till samhällsutveckling i hela landet. Genom en snabb omställning av svensk industri bidrar vi i Sverige starkt till världens förutsättningar att kunna nå Parisavtalet, inte minst genom ny grön teknikutveckling. Företag som i dag går före ska inte behöva straffas ut av miljösämre alternativ.

Utsläpp av växthusgaser från svensk konsumtion som uppstår i andra länder kan minskas genom minskad konsumtion av den typen av varor, genom konsumtion av motsvarande varor med lägre utsläpp eller genom minskade utsläpp från produktionen av dessa varor i andra länder. Sverige har genom sitt medlemskap i EU ett stort inflytande över politik som kan stimulera klimatomställning i andra länder inom EU och utanför EU genom globala värdekedjor.

Ansvaret för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ska inte ensidigt läggas på den enskilda konsumenten. Därför är det centralt att Sverige använder sin röst i EU till att verka för ett EU-regelverk som syftar till att förstärka företagens klimatomställning - inte minst genom företagens hållbarhetsredovisning, en redovisning som behöver omfatta hela värdekedjor och alla företag och sektorer inklusive finanssektorn.

Den 1 juli 2024 trädde nya regler om företagens hållbarhetsrapportering i kraft. Vi debatterade detta här i kammaren i maj 2024.

Syftet med hållbarhetsrapportering är att ge finansmarknaderna tillförlitlig och jämförbar information från företag om miljö, samhällsansvar och styrning. Rapporteringen ska bidra till hållbara investeringar och dessutom underlätta hanteringen av finansiella risker som följer av klimatförändringar och brister i sociala förhållanden. Det är själva ramarna.

Lagstiftningen är också till för att skapa fördelar för enskilda företag. Rapporteringen kan underlätta finansiering och skapa medvetenhet om möjligheter kopplade till hållbarhet.

Näringslivet efterfrågar långsiktighet samt tydliga regler och ramar för arbetet med hållbarhet och fossilfrihet. Detta blir enklare med ett gemensamt regelverk som gäller i hela EU, vilket ger företag rättvisa villkor på den europeiska marknaden. Lagstiftningen syftar också till att driva på den gröna omställningen.

Associationsrätt

Lagstiftningen har börjat implementeras. Först ut är företag med mer än 500 anställda, och nästa år kommer lagstiftningen att även omfatta små och medelstora företag.

När vi tidigare har debatterat denna lagstiftning i kammaren har flera ledamöter från Tidöpartierna lyft en kraftig oro för att rapporteringen skulle bli krånglig och byråkratisk och sagt att den därför borde hållas på en miniminivå. Det är inte alltid enkelt när lagstiftning ändras eller när nya krav införs. Det finns mycket man kan behöva tänka på, och rutiner kan behöva ändras. Det behöver dock inte innebära att lagstiftningen i sig inte är gynnsam för det enskilda företaget.

Vi har föreslagit att vi ska stötta små och medelstora företag i arbetet med att införa hållbarhetsredovisning. När det förslaget nu behandlas vill inte utskottet föreslå något initiativ om att stötta dessa företag. Inte heller vill man verka för ett EU-regelverk som syftar till att förstärka företags hållbarhetsredovisning och klimatomställning.

Vi behöver alla ta ansvar för att strukturera en klimatomställning. Alla behöver göra sin del. Staten är en viktig nyckel för att möjliggöra en snabb klimatomställning och måste ta en aktiv roll för att hjälpa de företag som behöver stöd i arbetet.

Små och medelstora företag kan behöva stöd i arbetet med implementering, och jag anser att det är en uppgift för regeringen att ta nödvändiga initiativ för att ge företagen ett sådant stöd.

Därför vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation 11 om företags rapportering om hållbarhet och mångfald.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Det är inte direkt någon nyhet att många har stora svårigheter att ta sig in på bostadsmarknaden i dag. Utmaningarna för bostadsförsörjningen är stora. Förutom den avstannade byggtakt vi sett de senaste åren är det tydligt att utbudet på bostadsmarknaden inte matchar människors bostadsbehov.

Det finns stora utmaningar med alltifrån ansträngd boendeekonomi till osäkra boendelösningar och hemlöshet. Vissa grupper drabbas extra hårt av en tuff bostadsmarknad, som barnfamiljer med svag ekonomi eller våldsutsatta som snabbt kan behöva ett nytt boende.

Boverket uppskattade i en utredning från 2021 att 56 000 hushåll i Sverige var trångbodda med en ansträngd boendeekonomi och att 44 000 hushåll av dessa var familjer med barn som bodde hemma.

Den proposition vi debatterar har namnet Åtgärder för en bättre bostadsförsörjning. Tyvärr är det en tunn samling åtgärder vi ser i dag, trots ett skriande behov av att skapa möjligheter för fler att hitta en bostad där man också kan skapa sig ett tryggt hem. Detta är också extra tråkigt då flera relativt nya utredningar tagit fram en större samling åtgärder som tillsammans faktiskt skulle kunna göra skillnad för ganska många.

Att se regeringens proposition är som att titta på ett trasigt pussel. Man kan ana en bild och några färger, men man får inte direkt ett sammanhang. Alldeles för många pusselbitar saknas.

Jag vill därför börja med att lyfta upp behovet av en samlad bostadspolitik - en politik som syftar till att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder, och en politik för att främja jämlika uppväxtvillkor och för att motverka boendesegregation och hemlöshet. För att uppnå detta behövs faktiskt politik på alla nivåer.

Jag ställer mig bakom att de nuvarande kommunala riktlinjerna för bostadsförsörjningen nu ersätts av en kommunal handlingsplan för bostadsförsörjningen, för handling är ju vad som behövs. Den självklara kopplingen till att bostadsförsörjningen även är en nationell angelägenhet saknas dock i regeringens proposition.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Åtgärder för en bättre bostadsförsörjning

Staten behöver ta sin del av ansvaret för den nationella bostadsförsörjningen och inte skjuta över allt ansvar på kommunerna. I betänkandet Sänk tröskeln till en god bostad, som delvis ligger till grund för regeringens proposition, är den kommunala handlingsplanen tätt knuten till en nationell handlingsplan för bostadsförsörjning för att tydliggöra hur stat och kommun ska hjälpas åt med bostadsförsörjningsfrågorna. I betänkandet föreslås att den nationella handlingsplanen ska presenteras i början av varje mandatperiod. Detta står vi i Miljöpartiet bakom.

I propositionen från regeringen läggs i stället allt ansvar på kommunen. För mig är det obegripligt att en nationell handlingsplan för bostadsförsörjning inte tagits vidare i propositionen. Att det motiveras med att förslaget fortfarande bereds i Regeringskansliet verkar ganska osannolikt när regeringen samtidigt nu går vidare med kraven på en kommunal handlingsplan, men också efter att jag lyssnat på den tidigare debatten i dag. Vi som vill se en nationell handlingsplan för bostadsförsörjning får helt enkelt hålla utkik efter en ny proposition från regeringen - en proposition med åtgärder som hänger ihop.

Vi har också en förhoppning om att i en eventuell kommande proposition få en ny samlad bostadsförsörjningslag som omfattar såväl stat som kommun. Vi vill se en lag som förtydligar det gemensamma ansvaret mellan stat och kommun för bostadsförsörjningen. Där ska ett arbete inriktat på mål och åtgärder ingå. Vi vill också se ett gemensamt mål för bostadsförsörjningen, som syftar till att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder med jämlika uppväxtvillkor utan någon boendesegregation eller någon hemlöshet.

För att ta detta arbete vidare och tydliggöra det gemensamma ansvaret vill vi också att regeringen ska inrätta ett råd för en socialt hållbar bostadsförsörjning där regeringen varje år skapar ett forum för diskussioner om åtgärder som behövs för att utveckla mer politik för att fler ska kunna få tillgång till en lämplig bostad.

Fru talman! Jag nämnde tidigare att vissa grupper är extra viktiga att ha i åtanke när det gäller att trygga möjligheten till en fast bostad. Det gäller exempelvis barnfamiljer och våldsutsatta. Det är därför välbehövligt att det införs en reglering som tydliggör att kommunala bostadsförmedlingar får förmedla bostäder som reserverats utifrån olika behov och erbjuda förturer i bostadskön, eftersom vissa utsatta grupper kan drabbas oerhört hårt av en osäker bostadssituation. En diskussion om vad som går att göra finns i vissa kommuner.

Vi tycker samtidigt att det är viktigt att bostadskön fortsatt har kötid som huvudprincip och att den huvudsakliga andelen av bostäderna ska fördelas baserat på kötid. Det är därför viktigt att kommunerna håller sig till vissa i förväg bestämda regler när det gäller vilka fall som behandlas som förturer.

För många är det trots betalningsmöjligheter svårt att komma in på hyresmarknaden på grund av att de krav som en hyresvärd ställer på sin hyresgäst kan vara mycket höga. Därför hade Miljöpartiet även velat se att regeringen tog vidare förslaget från SOU 2022:14 gällande en reglering av kraven som en hyresvärd får ställa. Vi tycker att det finns ett stort behov av att sätta ramar för de krav som hyresvärdar ställer på en ny hyresgäst när ett hyresavtal tecknas. Kraven behöver vara rimliga när det gäller exempelvis en hyresgästs betalningsförmåga, så att man inte stänger ute en stor grupp som väl skulle klara av att betala den hyra som begärs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Åtgärder för en bättre bostadsförsörjning

Fru talman! Sist men inte minst skulle jag återigen vilja lyfta frågan om hyresgarantier för barnfamiljer. När regeringen för ungefär ett år sedan presenterade den proposition som vi diskuterar i dag var obligatoriska hyresgarantier för barnfamiljer själva huvudnumret. Syftet var mycket lovvärt, nämligen att underlätta för bostadslösa barnfamiljer att få tillgång till en bostad, med stat och kommun som garant för att hyran kommer att betalas. Men som vi tidigare har diskuterat smögs förslaget iväg lite diskret, utan förklaring, trots att pengarna till kommunerna finns kvar i den nationella budgeten.

Vi vet att barn som lever med en osäker boendesituation drabbas extra hårt. Man lever i osäkerhet, kanske i tillfälliga bostäder hos släkt och vänner. Man kan behöva byta skola ofta och riskerar att förlora sina sociala sammanhang med vänner och fritidsaktiviteter. Att satsa på trygga bostäder för just barnfamiljer kan därför vara en av de viktigaste bostadspolitiska åtgärder vi kan vidta. Frågan handlar inte främst om att någon annan ska betala hyran utan om att barnfamiljerna ska få tillgång till en lägenhet genom att det för hyresvärden finns en garanti om att hyran kommer att betalas.

Jag har framför mig en lång lista på åtgärder som jag hade velat se i betänkandet. Svaret från regeringen när det gäller flera av dem är att de bereds i Regeringskansliet, vilket oftast är en omskrivning för att ministern har lagt frågan åt sidan. Jag hoppas verkligen att det inte är så i det här fallet, och jag vill därför att regeringen återkommer med en ny proposition som kompletterar den som vi nu har debatterat och därmed kompletterar det trasiga pussel vi har framför oss med alla de bitar som saknas.

I dag har Socialdemokraterna yrkat bifall till reservation 5 om hyresgarantierna. Jag väljer därför att yrka bifall till reservation 4, som handlar om en nationell handlingsplan för bostadsförsörjning.

Fru talman! Alla vi som har jobbat i kommuner kan se att det är ganska mycket enklare när kommunens uppdrag och statens uppdrag går i takt, så att man kan hjälpas åt i olika frågor. Jag vill verkligen understryka detta. Att staten ska vara en överrock tror jag inte att någon vill, men staten behöver hjälpa till när kommunerna har det tufft.

Detta är svåra frågor att jobba med. Bostadsförsörjningsansvaret behöver vara mycket bredare än vad som finns med i propositionen.

Jag skulle vilja hoppa till den andra stora frågan i detta. När själva propositionen presenterades var det nya förslaget med obligatoriska hyresgarantier för barnfamiljer den stora, övergripande frågan. Det var den frågan man presenterade först. Sedan försvann den helt spårlöst. Jag vill bara fråga: Hur ställer sig Moderaterna till dessa hyresgarantier? Vi har fått svaret att detta fortfarande bereds i Regeringskansliet. Är detta något som Moderaterna vill se eller inte?

Fru talman! Jag hör en annan inriktning från David Josefsson än den som tidigare Tidöpartier har gett uttryck för. Vi har tillsammans pratat om hemlöshetsfrågor tidigare.

Jag tycker ändå att den proposition vi pratar om innehåller ganska få åtgärder jämfört med hur många åtgärder man kunde ha tagit fram med tanke på de betänkanden propositionen vilar på. Det jag reagerade kanske mest på när jag fick propositionen i handen var att statens roll helt har dragits undan. Väldigt många av åtgärderna i propositionen bygger i grunden på att alla aktörer behöver ta en delad roll när det gäller bostadsförsörjningsfrågorna.

Man inför nu till exempel en kommunal handlingsplan, vilket jag tycker är bra. Men i betänkandet var den väldigt starkt länkad till en nationell handlingsplan, där regeringen skulle ta ett större ansvar för bostadsförsörjningsfrågorna och kommunerna skulle vara utförare.

Min fråga till David Josefsson är om han inte anser att staten ska ha en roll när det gäller att agera för en bättre bostadsförsörjning. Tänker man kanske komma med ytterligare en proposition framöver, där man kopplar på statens roll, eller är det här det vi kommer att se på bostadsförsörjningsområdet under den här mandatperioden?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Åtgärder för en bättre bostadsförsörjning

Herr talman! Även i dessa dagar blir jag faktiskt oerhört förvånad över inriktningen. Vi står i dag i en situation där väldigt många människor har svårt att hitta en lägenhet som passar dem.

Jag anser att det här ärendet ändå handlar om hur man ska få fler människor att få en fast bostad där de kan hitta ett hem och kan bygga ett liv. Jag tycker att Sverigedemokraterna helt lämnar ämnet om hur man ska få en bättre bostadsförsörjning.

Det finns en sak som jag undrar lite över i ärendet. Ärendet bygger på flera större betänkanden och utredningar med väldigt många förslag. Många av de utredningarna pekar ändå på att man behöver ha en kombination av stat och kommun i samarbete för att öka bostadsförsörjningen. Det handlar om det mesta.

I propositionen har man egentligen tagit ur statens roll i detta och pekar på att det är kommunerna som ska göra allt detta. I en annan debatt som jag hade i ärendet med en annan sverigedemokrat, Mikael Eskilandersson, pekade Mikael Eskilandersson på att Sverigedemokraterna tycker att det är kommunerna som själva ska sköta detta.

Jag undrar lite hur ni i Sverigedemokraterna ställer er. Tycker ni att hela ansvaret för den svenska bostadsförsörjningen ska ligga på kommunerna, eller ska staten också ta ett ansvar?

Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta replik. Men jag blev lite förvånad. Den proposition som vi diskuterar i dag är någonting som jag väntat på ganska länge: att Tidöpartierna ska gå fram med några insatser för att stärka bostadspolitiken.

När Roger Hedlund inledningstalar för Tidöpartierna lägger han stort fokus på att det handlar om invandringspolitik. Den bostadspolitik man för ska handla om en stram invandring, vilket inte hanteras i det här ärendet, och att återvandring ska vara en av lösningarna, i stället för att man inför nya olika åtgärder för att stärka bostadsförsörjningen i Sverige. Det förvånar mig ganska mycket.

Ärendet heter Åtgärder för en bättre bostadsförsörjning. Jag skulle vilja ha ett förtydligande, om vi ska hålla oss till ärendet. Vilka åtgärder i den ganska tunna proposition som läggs fram tycker Roger Hedlund är de viktigaste åtgärderna i propositionen som SD har ställt sig bakom för att stärka bostadsförsörjningen i Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! 49 procent av all produktiv skogsmark i Sverige ägs av 300 000 enskilda skogsägare. Det innebär en unik mångfald av skogsägare, men den mångfalden återspeglas inte i skogsbruket. I dag är kalhyggesbruket totalt dominerande - 97 procent av alla avverkade skogar innebär ett kalhygge.

Kalhyggesbruk ger dock varken mervärden för klimat och biologisk mångfald eller rekreationsvärden. Många skogsägare vill ändra på det. Vi ser nu en snabbt växande rörelse där enskilda skogsägare, företag och föreningar driver på för omställningen till hyggesfritt. Gemensamt för alla dessa initiativ är att de har markägarnas lönsamhet i fokus. Omställningen till mer naturnära skogsbruksmetoder handlar om ökad valfrihet för markägarna, inte inskränkt äganderätt.

Det är beklagligt att landsbygdsministern verkar ignorera denna utveckling och låter bli att ta vara på detta tillfälle att stötta ett långsiktigt hållbart skogsbruk. Eller är det verkligen så? Kommer vi kanske att få se en samling förslag för att underlätta för alla de skogsägare som vill se sitt skogsbruk mer hållbart och mer lönsamt framöver? Det skulle väl vara en fin julklapp till både oss och skogsbrukarna.

Jag hoppas verkligen det och vill passa på att önska ministern en god jul. Tack för debatten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Ministern sa i sitt svar på våra interpellationer att inriktningen för det fortsatta arbetet är att främja ett långsiktigt hållbart och aktivt svenskt skogsbruk och en växande cirkulär bioekonomi med konkurrenskraftiga näringar. Det är faktiskt vad vi diskuterar i den här debatten.

Ministern svarade också att regeringen menar att EU inte kan förlita sig på svåruppnåeliga åtaganden för nettoupptaget i LULUCF-sektorn, som präglas av stora osäkerheter och begränsade möjligheter att på kort sikt påverka genom åtgärder. Det är intressant.

EU har beslutat om ett övergripande klimatarbete där alla EU-länder ska hjälpas åt med att minska sin klimatpåverkan. Där ingår åtgärder för att minska klimatutsläppen och att öka upptaget av koldioxid från atmosfären. Den större delen av koldioxidupptaget sker genom upptag i skog.

Hittills har den sittande regeringen ändrat Sveriges klimatpolitik så att utsläppen ökar, vilket borde göra att man samtidigt arbetar ännu mer för att naturen ska kunna ta upp den ökande mängden koldioxid. Den svenska skogen står för den absoluta majoriteten av Sveriges kolupptag. För att klara Sveriges klimatmål behöver vi alltså ett tätt samarbete med Sveriges skogsägare för att tillsammans hitta sätt att stötta ett ökat kolupptag i skog och mark, vilket vi också har i uppdrag från EU att göra. Om jag förstår ministern rätt tycker han dock att det här är ganska ointressant.

Naturen och skogen som helhet är viktig för många svenskar, så även för skogsägarna. När man ställer frågan vad som betyder mest för människor i deras skogsägande framkommer att värden som möjlighet till jakt och rekreation och inte minst känslan av att äga skog är mycket värdefulla för de enskilda skogsägarna.

Förutom virkesproduktion som inkomstkälla ser många skogsägare andra möjliga intäktskällor i sin skog. En tredjedel av skogsägarna ser exempelvis intäkter från jakt och rekreation som den mest troliga inkomstkällan, och därefter kommer intäkter från vindkraft, solenergi, kolinlagring och biokrediter. Skogsägare behöver få betalt för den miljö- och klimatnytta de skapar, och det behövs därför nya ekonomiska styrmedel för bland annat ökad kolinlagring och miljönytta. Det ger också större möjligheter till kontinuerliga intäkter om en skog har andra nyttor än bara virkesuttag.

Enligt många experter får vi störst klimatnytta från skogen med hjälp av åtgärder som förstärker kolsänkan, som måttligare avverkning, mindre intensiv gallring, förlängda omloppstider, skydd och avsättning - inklusive av äldre skog - och anpassning av skogsbruksmetoder för att öka skogens motståndskraft mot skador. Här är hyggesfria skogsbruksmetoder att föredra framför kalhyggen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret på våra interpellationer säger ministern att det står alla skogsägare fritt att bedriva hyggesfria skogsbruksmetoder där så bedöms lämpligt. Ministern verkar dock inte tycka att det är särskilt intressant att på något sätt gynna de skogsägare som kan bidra med ett mer hållbart skogsbruk.

I dag är mycket av skogsbruket uppbyggt kring kalhyggesbruket, och det är ofta svårt för enskilda skogsägare att välja någonting annat. Lösningar för hyggesfritt erbjuds inte. Kompetensen och marknaden saknas, och det behövs därför en politisk styrning och politisk vilja. Om de skogsägare som jobbar med ett hållbart aktivt skogsbrukande ska kunna få större lönsamhet behöver vi stötta just dem. De hyggesfria metoderna har efter flera utvärderingar visat sig lönsamma, men de måste bli minst lika lönsamma som eller mer lönsamma än andra metoder.

I dag ser vi att många skogsägare inte ser några andra alternativ än kalavverkning, vilket innebär att vi behöver utreda andra affärsmetoder för skogsägare om vi vill gynna det långsiktigt hållbara skogsbruket. Jag vill därför återigen fråga Peter Kullgren hur han vill stötta de skogsägare som bidrar till att Sverige ska uppnå uppsatta miljö- och klimatmål.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Bara den senaste veckan har politiken hanterat flera stora frågor som handlar om skogens extremt viktiga roll framöver.

Ett delbetänkande från regeringens skogspolitiska utredning presenterades för bara någon timme sedan. EU:s avskogningsförordning har röstats igenom i Bryssel, dock med fördröjd implementering. Just nu sitter Miljömålsberedningen och förhandlar om vilka åtgärder vi kan ta till för att nå de miljömål för biologisk mångfald och för kolinlagring som skogen behöver hjälpa oss med framöver. Däremot har landsbygdsministern varit ganska osynlig i frågan, så det passar väl bra att vi kan få höra lite mer om ministerns syn på skogsfrågorna, inte minst om hur han ser på ett lönsamt och långsiktigt hållbart skogsbruk och hur det ska bedrivas framöver.

Skogen kommer på många sätt att spela en avgörande roll för oss och våra liv framöver, och de politiska beslut som fattas kommer att påverka oss alla, inte minst alla skogsägare, under en lång tid framöver. Därför är det viktigt att både ministern och regeringen tar skogsfrågorna på allra största allvar när man fattar långsiktiga beslut som kommer att beröra oss alla under en oöverskådlig tid.

I förrgår, den 17 december, släppte FN:s plattform för biologisk mångfald, IPBES, en rapport som undersöker vikten av att ha ett helhetsgrepp i den politiska styrningen av biologisk mångfald, klimatförändringar, mat, vatten och hälsa. Man ser också ett stort behov av reformer i det finansiella systemet, inte minst när det gäller skogen, för att på ett bättre sätt kunna skydda och stärka ekosystemen framåt.

I dag har vi också en klimatkris att hantera som skapas eftersom vi under en längre tid har släppt ut mer koldioxid i luften än vad vår natur och våra skogar kan ta upp och hantera. För att övergå till en balans behöver vi minska utsläppen och samtidigt öka upptaget i skogen. Därför har också alla EU-länder fått i uppdrag att öka kolupptaget i skog och mark.

I dagsläget minskar tyvärr Sveriges skogars förmåga att ta upp koldioxid. Skador på skogen från torka, bränder, stormar och insektsangrepp är en orsak till att skogen inte kan ta upp så mycket koldioxid. Den höga avverkningsnivån av skogen är en annan.

Under många år har det hörts en pessimistisk ton från skogsägare runt om i landet. I Skogsbarometern för 2024 kan man läsa att ungefär var tredje skogsägare oroas över hur klimatförändringar, bränder, skadedjur eller stormar kommer att påverka deras skogsägande framåt. Dagens industri har tidigare rapporterat att bara 5 procent av de enskilda skogsägarna tycker att lönsamheten i det egna privata skogsbruket är mycket god. Mellan 2011 och 2017 var skogsbruket en bransch där högst andel enskilda firmor gick med underskott.

För tillfället har virkespriserna gått upp, och lönsamheten för landets skogsägare är bättre än på länge. Men tillfälliga prisökningar är ingen lösning på de strukturella problemen, speciellt inte i en näring som vi behöver planera i ett 100-årsperspektiv. Dessutom är det tydligt att mindre skogsbrukare har svårare att få sitt skogsbruk lönsamt jämfört med de stora skogsbolagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att de flesta skogsägare vill sköta sin skog hållbart och långsiktigt. För många skogsägare ligger värdet på skogen inte främst i att tjäna pengar, men det innebär inte att någon vill gå back på att bruka den skog man äger. Många skogsägare upplever i dag att de tvingas till att kalavverka sina skogar då det inte erbjuds några andra alternativ. Det här är fullständigt galet; vi från politiskt håll borde ju göra allt för att gynna de skogsägare som vill sköta och bruka sin skog långsiktigt med miljö- och klimatnytta.

Det behövs ett helhetsgrepp över skogspolitiken, så jag vill därför börja med att fråga landsbygdsminister Peter Kullgren vilka åtgärder han tänker vidta för att det ska finnas fler alternativ för skogsägare att tjäna pengar på sin skog än att kalavverka hela skogen.

(Applåder)

Fru talman! PFAS är giftiga ämnen som just nu läcker ut i våra vatten från platser där man under lång tid har utfört brandövningar, till exempel från Försvarsmaktens brandövningsplatser vid olika flygfält i Sverige.

Runt F 17 i Kallinge bor många som har förgiftats och som för några veckor sedan fick besked om att de inte får någon ersättning från Försvarsmakten, vilket innebär att kostnaderna bollas tillbaka till Kallingeborna och deras kommunala vattenbolag.

I Uppsala varnades boende runt F 16 i förra veckan för att dricka vatten från sina brunnar sedan man uppmätt höga PFAS-halter i dricksvattnet. Man rekommenderar nu att de boende ska köpa flaskvatten och skicka notan till Försvarsmakten.

Försvarsmakten ansvarar för ett antal platser med höga PFAS-halter, där PFAS riskerar att förorena dricksvattnet för många fler. Det är viktigt att regeringen och Försvarsmakten agerar akut för att förhindra detta.

Jag vill fråga försvarsminister Pål Jonson vad han tycker om principen om att förorenaren ska betala.

(Applåder)

Herr talman! Vi pratar i dag bland annat om husdrömmar - drömmen om ett hem. Sveriges nationella bygg- och bostadspolitik borde ligga på bordet hos civilutskottet, men det är inte direkt en tjock lunta som har hamnat hos oss i civilutskottet - i alla fall inte än. Varför tycker jag att det är ett problem?

Låt oss börja med Miljöpartiets bostadspolitik. Den handlar i stora drag om att vi ska öka möjligheterna för fler att bo på det sätt man vill genom hela livet. Man ska kunna flytta hemifrån när det är dags. Man ska inte behöva tacka nej till ett jobb eller studier för att man inte har någonstans att bo. Man ska kunna bo så att barnen får plats eller flytta till något bra när villan börjar kännas stor. Man ska helst kunna flytta till en plats där man kan känna sig hemma. Minimikravet är att alla ska ha någonstans att bo. Utan en fast plats i livet kan resten av livet bli ganska stökigt. Och vi är inte där i dag.

I Socialstyrelsens senaste kartläggning från 2023 fann man över 27 000 personer som saknar en egen stabil långsiktig boendelösning. Över 9 000 barn berördes av hemlösheten, och över 5 000 barn hade minst en förälder som var i akut eller tillfällig hemlöshet. Det är inte värdigt ett välfärdsland, och det är något som vi behöver lösa.

Även om vi skulle välja att titta bort från gruppen av hemlösa finns många andra problem på bostadsmarknaden att ta tag i. I många kommuner är bostadsköerna långa och byggtakten för låg, och på vissa platser är den helt obefintlig. Gapet mellan vad en nybyggd bostad kostar och vad man har råd att betala ökar. Bostäder som efterfrågas finns ibland inte att få tag på. Det finns i dag många trångbodda som skulle behöva bo större, och det finns många äldre som i stället skulle vilja bo i bättre anpassade bostäder i ett större socialt sammanhang. Sedan finns alla de med lägre inkomster, inte minst yngre, som har svårt att komma in på bostadsmarknaden över huvud taget.

Att jobba med bostadsförsörjningen i dag är utmanande men så oerhört viktigt. Om man inte har någonstans att bo blir livet stökigt i övrigt. Vi behöver göra kartläggningar och få fram bättre statistik över behoven. Vi behöver kommunala och nationella handlingsplaner, startlån, hyresgarantier, stöd för bosparande, stöd för byggande, stöd till myndigheter, tydliga regelverk - ja, en hel palett av åtgärder för att människor ska få tillgång till de bostäder som så väl behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Regeringen har nu lagt fram sin tredje och näst sista budget den här mandatperioden. Vad hittar vi där? Inte speciellt mycket, tyvärr - inte nu heller. Men det finns en sak jag skulle vilja berömma regeringen för, nämligen att man i år har släppt sitt totala motstånd mot att bidra till bostadsbyggande. Det gäller såklart de insatser till bostadsbyggande runt de växande industrikommunerna i norr som vi faktiskt kan hitta i budgeten. Det har stått klart länge att mindre kommuner med en rusande utbyggnadstakt inte på egen hand kan stå ensamma när hela samhällen växer ur sin kostym.

Redan förra året riktade Miljöpartiet ett större investeringsstöd för både bostadsbyggande och samhällsbyggande till kommuner som står i centrum av den gröna industriomställningen. Det gör vi även i år, och jag är glad över att regeringen i år har lyssnat på utredaren Peter Larsson och har plockat upp några förslag som finns i hans utredning. Det kommer att underlätta för fler kommuner framöver om man inte behöver stå ensam med ansvaret för ett enormt behov av nya investeringar som inte nödvändigtvis kommer kommunen till godo direkt.

Vi tror att det behövs ytterligare satsningar, och vi har därför utöver regeringens åtgärder fortsatt ett riktat investeringsstöd för grönt samhällsbygge tillsammans med ett allmänt investeringsstöd i vår budget. Det kan bidra till stadsutveckling och bostäder till lägre kostnader.

Regeringen har i den del som gäller budgetens uppföljning några svepande formuleringar om att det saknas evidens för att investeringsstödet har lett till ökat byggande. Dessutom är det tydligt att det tidigare investeringsstödet har lett till lägre hyror i de bostäder som har byggts. Det är något som är relevant i sammanhanget och som regeringen inte över huvud taget nämner.

Regeringen har också klämt in en rubrik om att byggsektorns klimatutsläpp är stora men att de minskar. Det gör de inte - inte med regeringens politik, vilket vi visste tydligt redan i början av 2023. Men tyvärr går påståendena hand i hand med regeringens nuvarande politik, där man inte behöver förhålla sig så mycket till vad som är sant eller inte.

Men om man vill se detta från den positiva sidan kan man glädjas åt att regeringen ser och medger att byggsektorn är en stor utsläppare. Men det är såklart tråkigare att man inte vill genomföra några större åtgärder för att minska sektorns klimatpåverkan när mer än en femtedel av Sveriges klimatutsläpp kommer från byggsektorn. Det finns också många förslag för minskade utsläpp på bordet. Det verkar som att regeringen saknar krisinsikt när det gäller klimatkrisen och bostadsbyggandet. Något annat framgår inte heller av regeringens budget.

När det gäller klimatutsläppen väntar vi bland annat på att regeringen ska gå vidare med Boverkets gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan och åtgärder för att öka det cirkulära byggandet. Men jag misstänker tyvärr att ingenting kommer att hända på området eftersom det inte verkar finnas något större intresse för klimatfrågan från bostadsministern eller regeringen och inte heller i civilutskottet.

Man fortsätter att sätta käppar i hjulet för alla åtgärder som skulle kunna gynna den gröna omställningen genom att exempelvis ta bort skattereduktionen för solel, den så kallade 60öringen, och inte heller nu återinföra något stöd för energieffektivisering i flerbostadshus.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

När det gäller energieffektivisering finns det flera beräkningar som visar att mer energi än vad Ringhals producerade under år 2020 kan frigöras bara genom energieffektiviserande åtgärder i bostäder och lokaler. Dessutom skulle de åtgärderna kunna skydda oss från höga elpriser under många vintrar framöver.

Miljöpartiet tar pengar från vår gröna investeringsbudget och investerar 5,6 miljarder årligen för att minska energianvändningen i både bostäder och lokaler och bidra med 60 procent av kostnaden för energieffektivisering. Utöver detta lägger vi in ett nytt stöd för renoveringsåtgärder. Det kan handla om åtgärder som behöver utföras tillsammans med energieffektivisering just för att förhindra att människor i ekonomiskt utsatta områden ska drabbas av stora hyreshöjningar.

Vi tycker också att staten på ett bättre sätt ska stötta kommunerna i arbetet med klimatanpassning i den redan byggda miljön. Vi vet att Sverige på ett mycket bättre sätt behöver stå redo för klimatförändringar, och det har även 2023 och 2024 visat oss tydligt. Vi behöver se till att alla kommuner kan stå förberedda för både stora regnmängder och längre värmeböljor. Inte heller här tycker vi att staten kan lämna kommunerna helt i sticket.

För att kommunerna ska kunna söka pengar för klimatanpassningsåtgärder i den fysiska miljön lägger vi 523 miljoner på olika typer av sådana åtgärder. Vi lägger också 300 miljoner på stadsgrönska. Vi anser dessutom, till skillnad från regeringen, att stadsarkitekten behöver en budget för sitt arbete och lägger tillbaka 10 miljoner för detta.

Avslutningsvis behöver vi en skarpare konsumentpolitik. Att skära ned på de organisationer som jobbar för att underlätta för alla oss konsumenter är bara att skapa nya problem. Överskuldsättningen, inte minst från konsumtion, ökar, och alla vi som sitter här i dag vet att konsumentmarknaden bara blir mer och mer snårig och svårnavigerad. Vi behöver mer stöd och hjälp som konsumenter, inte mindre.

Sveriges Konsumenter och Konsumentverket behöver få fortsätta sitt arbete. Svanen behöver fortsätta jobba med sin miljömärkning. Arbetet med skuld- och konsumentrådgivning behöver stärkas och utökas.

När det gäller både konsumentfrågor och bostadsfrågor finns utredningar och förslag på bordet. Vi har upprepade gånger sett hur förslagen slaktats och separerats, och de kommer lite pö om pö, om de ens dyker upp. Det skulle till exempel vara intressant att veta vilket parti det är som blockerar hyresgarantierna för barnfamiljer eller kanske startlånen för förstagångsköpare på bostadsmarknaden.

Nu har jag lyft några av våra satsningar på området. Mer än halva mandatperioden har gått, och med tanke på de stora utmaningar som vi står inför på många områden hoppas jag verkligen att regeringen, som den påstår, sätter fart för att försöka göra skillnad. Då räcker inte den här budgeten.

Herr talman! Miljöpartiet har ingen sedelpress, men vi lånar pengar. Vi lånar 100 miljarder, inte bara till civilutskottet utan för att kunna investera i framtiden och i kommande generationer. Vi gör detta för att de kommande generationerna ska slippa ta de lån som vi tar i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Därför satsar vi mer pengar än regeringen i vår budget, vilket gör att jag inte kan reservera mig mot regeringens budget. Jag vill därför hänvisa till Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

(Applåder)