Katarina Luhr

Herr talman! Tack, klimatministern, för svaret! Sedan valet har det varit genuint plågsamt att se hur Tidöpartierna har monterat ned mycket av den klimatpolitik som med stor möda hade byggts upp innan Tidöpartierna kom till makten.

När klimatministern pratar om Sverige som ett föredöme med ett fossilfritt elsystem och låga utsläpp pratar hon om åtgärder som byggts upp av tidigare regeringar sedan 1990-talet och som bidragit till att Sverige år efter år i mer eller mindre jämn takt minskat sin användning av fossil energi. Problemet har varit att inte ens den takten har varit tillräckligt hög. Det var först när Parisavtalet kom på plats som det blev tydligt för fler hur snabbt utsläppsminskningarna faktiskt behövde ske. Men att Tidöpartierna skulle sätta på utsläppskranen och att utsläppen skulle öka och öka så mycket som de gjort under Tidöregeringen har inte varit på kartan.

År 2024 ökade Sveriges utsläpp mest i hela EU. Att det skedde i en lågkonjunktur är också extremt anmärkningsvärt. När Tidöregeringens partier kampanjade inför valet 2022 var budskapet att klimatet är viktigt men att man hade andra idéer om hur utsläppen skulle minska. Efter valet har regeringen i stället monterat ned klimatåtgärd efter klimatåtgärd utan att ersätta åtgärderna med någon ny politik. Utsläppen har förstås ökat i samma utsträckning.

Att följa de ökade utsläppen i ett välfärdsland under en pågående klimatkris har varit extremt smärtsamt för många, inte minst när utsläppen härrör från en kortsiktig populistisk politik som bara eldar på klimatkrisen och inte ger någon som helst långsiktig klimatnytta framåt.

I våras kallade regeringen in Miljömålsberedningen, som i bred enighet föreslog att Sverige ska behålla befintligt klimatmål till år 2030 och att 17,3 miljoner ton därmed ska vara utsläppstak år 2030 för utsläppen utanför industrisektorn. Anledningarna att behålla klimatmålen är många, men jag tror att det är tydligt för många av oss att klimatförändringarna påverkar oss redan i dag och att det inte finns utrymme att försvaga någon klimatpolitik.

Året efter valet, 2023, låg Sveriges utsläpp på 26,6 miljoner ton efter en stadig minskning år efter år. 2024 ökade utsläppen rejält, till 30,3 miljoner ton.

Alla partier är som sagt överens om att målet ska ligga fast, vilket innebär att vi nu ska gå från 30 miljoner ton till 17 miljoner ton under kommande mandatperiod. I Miljöpartiets budget har vi föreslagit åtgärder för att klara det. Det handlar om ett nationellt utsläppshandelssystem med utdelning, höjd koldioxidskatt, ökat stöd till Klimatklivet, en nationell elbilsoffensiv för att underlätta övergång till elbil och också Sverigekortet, som ska ge alla tillgång till den svenska kollektivtrafiken för 500 kronor per månad. Vi räknar med att de åtgärder som vi föreslagit räcker för att klara och överträffa det svenska klimatmålet till år 2030.

Men tillräckliga åtgärder finns tyvärr inte i regeringens plan, och tiden fram till 2030 krymper hela tiden. Det börjar bli väldigt bråttom att få fram tillräckliga åtgärder och få dem på plats.

Jag uppfattar dagens svar från ministern som att det inte i dagsläget finns några nya åtgärder på gång från regeringen för att komma tillbaka till målbanan. Jag vet att ministern står bakom det svenska klimatmålet, och jag skulle därför gärna vilja höra ett resonemang från klimatministern om vad hon faktiskt tror skulle behöva göras för att vi ska kunna nå de svenska klimatmålen till år 2030.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Förra veckan var jag uppe i Östersund tillsammans med riksdagsgruppen. När vi bjöd in till samtal om brytning i alunskiffer och uranbrytning kom nästan 200 personer som ville uttrycka sin oro över det som händer runt Storsjön. Detta handlar om att människor ska få yttra sig och få kontroll över sin närmiljö.

Det jag frågade om nu handlade dock väldigt mycket om det rena vattnet, för det kommer att uppstå målkonflikter. När man bryter i alunskiffer och bryter uran finns en stor problematik. Jag vill veta hur regeringen har tänkt hantera detta.

Herr talman! Under hösten tog regeringen bort förbudet mot uranbrytning på svensk mark. Den 1 januari ändrades lagstiftningen, och den 7 januari kom den första ansökan om att bryta uran i ett område i Jämtland nära Storsjön där naturliv, jordbruksmark och dricksvatten nu riskeras av ett eventuellt kilometerstort dagbrott. Samtidigt ändrar regeringen lagstiftningen och stoppar det kommunala vetot mot uranbrytning samt försvagar lagstiftning om uranföroreningar i vatten.

Rent dricksvatten är en livsviktig men också ändlig resurs. Hur ser miljöministern på de avvägningar mellan rent vatten och gruvdrift som kommer att behöva göras framöver? Hur vill regeringen prioritera mellan gruvor och rent vatten när sådana avvägningar behöver göras för att målkonflikter uppstår?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Om jag får kommentera förhandlingen om byggnaders energiprestanda tycker jag att det var en klok förhandling, men det flyttade också ansvaret för genomförandet från den privata fastighetsägaren till politiken. Det gör faktiskt att ansvaret för att genomföra åtgärder nu ligger hos energiministern. Här finns alltså en ganska tydlig riktning: Vi behöver agera.

Vad gäller målet tänker jag att det kommer att finnas tillfälle att debattera det vidare när regeringen kommer med ett förslag. Jag uppfattar det också som att ministern tycker att vi är bra på energieffektivisering. Jag tycker själv att vi skulle kunna göra mycket mer. Jag tror att vi behöver ett mycket större och strukturerat arbete och också en reell vilja att faktiskt ta till vara den energi som vi producerar i Sverige i dag.

Miljöpartiet har under mandatperioden lagt fram ett antal förslag för energieffektivisering och för att öka takten. Vi vill ha en nationell handlingsplan för energieffektivisering. Vi vill stärka Energimyndighetens arbete med energi- och klimatrådgivare. Vi vill införa ett statligt energieffektiviseringsstöd som löper under flera år framåt. Vi vill planera för smarta byggnader. Vi vill energieffektivisera miljonprogrammen och offentliga byggnader, och vi har ett stort antal andra förslag.

En nationell handlingsplan med tydliga åtgärder och tydliga mål skulle kunna styra väldigt starkt mot en bättre användning av den energi vi producerar i dag.

Valet närmar sig med stormsteg. Jag hoppas att regeringen kommer att göra det bästa av tiden fram till dess.

Jag vill också tacka ministern för debatten.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag tycker kanske att mitt argument föll bort lite i svaret. Mitt argument handlar om att vi genom att frigöra energi från onödig energianvändning kan få energi att använda till helt nya applikationer. Det kommer att gå mycket snabbare att få fram den energin än om man skulle bygga ny kärnkraft, till exempel. Det handlar inte om att energieffektivisera genom att ta bort energi utan genom att använda energin på ett annat sätt.

Energiministern lyfter också i sitt svar att regeringens långsiktiga inriktning för energipolitiken är att upprätta god konkurrenskraft och välfärd, möta samhällets behov av el, säkerställa en trygg energiförsörjning och bidra till klimatmålen genom en betydande elektrifiering. Vidare har vi behov av mer elproduktionskapacitet, elnät och lagringsmöjligheter. Detta är vi helt överens om.

Ska vi fasa ut fossil energi från våra industrier och öka Sveriges produktion av stål med låg klimatpåverkan behövs mer el. Men den snabbaste, mest resurssmarta och oftast billigaste energin kommer från el som vi redan producerar och kan spara så att den inte går till onödig energianvändning. Att inte slösa med den energi vi redan producerar borde vara en prioritering för en regering som brinner för både el- och energipriser.

Ministern lyfter också i sitt svar regeringens stöd för energieffektivisering i småhus. Med Miljöpartiet i regering fanns under 2021 ett bidrag för energieffektivisering av flerbostadshus, som på kort tid betalades ut till cirka 1 000 fastighetsägare, med många fler i kö. Detta plockade regeringen bort.

Tittar man nu på Boverkets siffror över stödet för energieffektivisering av småhus ser man att det också verkar väldigt populärt. Alla 300 miljoner per år ser ut att gå åt. Cirka hälften av dem som söker får också avslag.

Detta är tydliga indikationer på att en större satsning skulle kunna ge stor effekt när det gäller både småhus och flerbostadshus. Genom en större satsning på detta skulle regeringen också kunna minska risken och oron för skenande elpriser genom att ge människor ökade möjligheter att vidta egna åtgärder för att långsiktigt minska sin egen energiförbrukning. Dessutom skulle åtgärderna i sig minska risken för skenande elpriser för alla.

Jag och Miljöpartiet skulle vilja se ett mer strukturerat och framåtlutat arbete när det gäller energieffektivisering i både bostäder och lokaler. Vi ser att det finns behov av både större satsningar och fler åtgärder. Vi vill att alla byggnader ska omfattas av stöd för energieffektivisering, och vi har föreslagit att staten ska stå för 50 procent av kostnaden för effektiva energieffektiviseringsåtgärder.

Ministern lyfter också arbetet med att ändra det nationella energieffektiviseringsmålet. Jag har skummat remissvaren, och det är intressant läsning. De flesta instanser verkar tycka att det behövs ett uppdaterat mål. Men den starka kritiken verkar gälla att målet verkar svårt att följa upp. Det är luddigt formulerat, och det finns ingen tidsplan för när det ska nås. Då kan det också vara svårt att få igång åtgärder som kommer att göra skillnad. Jag hoppas att ministern och regeringen kommer att ta hänsyn till invändningarna och se över förslaget igen.

Det finns många sätt att mäta energianvändning. Det behöver inte handla om en reell minskning, utan uppföljning kan göras per kvadratmeter, per krona, i förhållande till bnp eller på andra sätt. Men för att styra detta krävs tydlighet och politisk styrning, och det behövs just nu, utan tvekan.

Jag ser fortfarande inte att regeringen gör vad den borde, speciellt när detta skulle kunna innebära vinn-vinn för oss alla. Jag undrar därför: Tycker ministern att vi gör tillräckligt, eller tycker ministern att vi skulle behöva göra mer när det gäller energieffektivisering?

Fru talman! Tack, Ebba Busch, för svaret!

Jag ser verkligen fram emot möjligheten att få debattera frågan om energieffektivisering med energiministern. Frågan är väldigt viktig, och jag tycker inte att regeringen riktigt har tagit den på allvar, trots att arbetet hade kunnat ge påtagliga effekter på det svenska elsystemet.

Interpellationen var från början ställd till klimatminister Romina Pourmokhtari. Anledningen till att jag ställde den till klimatministern var att jag fick ett svar från henne på en skriftlig fråga som jag ställde efter att Sveriges klimatpolitik hade rasat i den internationella rankningen Climate Change Performance Index. Där fick Sverige låga betyg i kategorin energianvändning.

Klimatministern viftade bort det och skrev att vi har ett kallt klimat och att vårt elsystem till största delen ändå är fossilfritt. Det stämmer till viss del. Men det är också så att den absolut billigaste och mest miljösmarta kilowattimmen är den som inte behöver användas. Energi- och elproduktion medför alltid en miljöpåverkan, och det gäller även grön och förnybar el. Det är därför Internationella energirådet kallar energieffektivisering det första bränslet.

I ett globalt perspektiv är Sverige och vi svenskar inte särskilt bra på energieffektivisering. Eftersom vi historiskt sett har haft låga elpriser har vi inte haft några längre perioder då vi har behövt snåla med vår elanvändning. Det här bidrar till att vi får låga betyg när vi jämförs med andra. Det gör också att vi har mycket att göra för att använda vår svenska energi mer effektivt.

År 2023 släppte Fossilfritt Sverige en strategi för en mer effektiv användning av energi och effekt med åtgärder för både fastigheter och industrier som skulle kunna minska Sveriges nuvarande energianvändning med 10 procent. Utifrån strategin kan 19 terawattimmar per år sparas bara genom åtgärder i bostäder och lokaler. Och 19 terawattimmar frigjord energi kan jämföras med kärnkraftverket Ringhals, som 2024 producerade 16,1 terawattimmar.

Energimyndigheten bedömer i en rapport från 2024 att det i Sverige fram till 2030 finns en potential att genom energieffektivisering minska elanvändningen med i storleksordningen 20–25 terawattimmar el. Vi kan jämföra dessa siffror med kärnkraftverket Forsmark. Där producerades 2024 enligt Vattenfall totalt 21,78 terawattimmar till det svenska elnätet.

Enligt dessa siffror skulle vi redan 2030 kunna frigöra energi motsvarande ett helt kärnkraftverk genom lönsamma energieffektiviseringsåtgärder. Energi motsvarande befintliga kärnkraftverk skulle alltså kunna finnas tillgänglig mycket snabbare än genom regeringens nya kärnkraftsprojekt. Dessutom skulle dessa åtgärder kunna sänka elpriserna i hela Sverige och göra oss tryggare i en tid av kriser och oro.

Sverige har flera internationella åtaganden när det gäller energieffektivisering. Vi skrev på klimattoppmötet COP 28 under löften om en fördubbling av energieffektiviseringstakten. Vi har även EU-direktiv att följa. Vad gäller EU:s mål för energieffektivisering utgör Sveriges bidrag i dag en väldigt liten del av det som EU ska göra.

Sverige behöver dra sitt strå till stacken. På EU-nivå beräknas varje procentenhet energieffektivisering skapa tusentals arbetstillfällen, ge påtagligt lägre energikostnader för hushållen och bidra med 7,9 miljarder euro i ökad bnp. Om hela den europeiska elanvändningen minskade med 10 procent skulle Sveriges elpriser kunna halveras.

Det är alltså inte bara elpriser och elförbrukning utan också vår konkurrenskraft och arbetsmarknad som påverkas när vi energieffektiviserar. På nationell nivå skulle både svenska teknikföretag och byggsektorn gynnas av ett storskaligt program för energieffektivisering.

Därför ställer jag mina frågor igen: Vilka är skälen till att ministern och regeringen inte tar ett större grepp om energieffektiviseringsfrågan? Tänker ministern ta några nya initiativ för att öka takten i Sveriges energieffektiviseringsarbete? Vilka, i så fall?

Fru talman! Det är just nu inte så livat här inne, och klockan närmar sig 21.

Miljöpartiet vill att hela Sverige ska leva. Just nu är vi inne i en tid då städer och kommuner i Sverige som under många år legat lite i dvala faktiskt börjar leva upp. På flera platser sker det med en närmast explosionsartad utveckling och på andra platser i en lite lugnare takt. Mindre småföretag blommar upp, och människor trivs och kan ställa om sitt arbetsliv till någonting annat.

Många platser har ett stort framtidshopp om bättre samhällsservice och en ljus framtid, men de har också stora ekonomiska och praktiska utmaningar på vägen dit, speciellt i de kommuner som just nu växer snabbt. Men det finns också många platser där människor i dag känner sig övergivna och lämnade i sticket. Det är platser där posten, banken och apoteket sedan länge försvunnit och bussen slutat att gå och där vårdcentralen med läkare och tandläkaren har varierande öppettider och ny personal för varje gång.

Det som kan vara intressant i sammanhanget är att samma problematik kan återfinnas både i våra stadsnära miljonprogramsområden och i glesbygdsregioner. Känslan är att det inte är någon som bryr sig om platsen där man bor, trots att man jobbar och har bidragit. Man känner sig isolerad från både service och gemenskap. Det här är något som vi tillsammans behöver förbättra.

Fru talman! Miljöpartiet har lämnat förslag på många insatser inom andra utgiftsområden som ska stärka glesbygd och landsbygd. Några viktiga delar av vår politik för att hela landet ska leva är exempelvis att säkerställa tillgången till god vård i hela landet. För att bygga ett starkt samhälle måste vi självklart ha en fungerande sjukvård för alla.

Vi behöver också stärka tillgängliga kommunikationer i hela landet. Befintlig järnväg i hela landet behöver nyttjas för fossilfria transporter av både gods och persontrafik. Vi vill införa en lägstanivå för statliga vägar för att säkerställa att infrastrukturen kan användas på ett ändamålsenligt, säkert och hållbart sätt. Det gäller bland annat vägbeläggning, belysning och väderskydd vid busshållplatser. Inget barn ska utsättas för livsfara i väntan på skolbussen.

Vi vill effektivisera transporter, utveckla elladdning för fordon i hela landet och främja biogas, hållbara drivmedel och nya hållbara transportlösningar i hela landet. Vi vill också sponsra elbilsleasing i glesbygd.

Vi måste snabbt bygga ut bredband i hela landet så att man har möjlighet att arbeta och vara uppkopplad brett oavsett i vilken del av Sverige man bor. Vi vill också främja lokal ekonomisk utveckling och skapa bättre villkor för små och medelstora företag. Det kan ibland handla om bättre tillgång till riskkapital och möjligheter till företagsrådgivning.

Vi vill också stärka lokalproducerade ekologiska livsmedel och mathantverk. Vi vill se ett riktat stöd till rekoringar så att fler ringar kan startas. Det ger småskaliga matproducenter bättre möjligheter att få avsättning för sina produkter.

Många expansiva kommuner som i dag växer snabbt på grund av den gröna industriomställningen känner sig också lämnade i sticket av staten, då stora vinster kan göras efter lyckade satsningar samtidigt som kommunerna behöver göra ett mastodontjobb och ta riskerna. Här behöver staten gå in och dela ansvaret när infrastruktur behöver uppgraderas och byggas ut. Det kan gälla väg- och järnvägssatsningar, hamnar, skolor och bostäder som behöver byggas snabbare än någonsin.

Vi behöver också ett mer träffsäkert utjämningssystem så att den kommunala beskattningen blir mer likvärdig. Fastighetsskatt på vindkraftverk och befintliga vattenkraftverk ska tillfalla den kommun respektive region där kraftverken finns, och vi vill att vinster från energiproduktion och råvaruförsörjning bättre ska gå tillbaka till de regioner som står för dessa värden.

Vi vill att man ska skatta där man bor, även vid kortare boende som sommar- eller säsongsboende, och vi vill se en stärkt service i hela landet.

Statliga myndigheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket ska säkra god tillgänglighet i hela landet.

Kompetensförsörjning är en svårighet för många kommuner. Vi vill säkra att det finns kompetens inom offentlig service som apotek, vård och utbildning.

Man ska kunna leva, jobba, driva företag och ha god livskvalitet i hela Sverige, och alla ska kunna lita på att samhället finns där för dem. Det innebär att man oavsett var man bor och hur mycket man tjänar ska ha tillgång till den offentliga och kommersiella service som krävs för att kunna leva ett fungerande liv. En grundläggande förutsättning för hållbar samhällsutveckling är tillgången till offentlig och kommersiell service.

Under lång tid har både statliga myndigheter och service i form av matbutiker, bensinmackar, post och apotek försvunnit på många platser, trots att tillgång till offentlig och kommersiell service är hörnstenar för utveckling av en plats. Regeringens nedskärningar av stöd till kommersiell service och statens servicekontor – där medborgare kan komma i kontakt med flera centrala myndigheter – förvärrar denna utveckling.

Miljöpartiet vill i motsats till Tidöpartierna i stället satsa på och utveckla de statliga servicekontoren, precis som vi gjorde när vi satt i regering, och vi vill säkra stöden till kommersiell service.

Miljöpartiet föreslår därför att de statliga servicekontoren ska tillföras 40 miljoner kronor mer än i regeringens förslag för 2026 – men det ligger under utgiftsområde 2, om ni letar efter pengar i det här betänkandet.

Via servicekontoren inom Statens servicecenter kan invånare få stöd och vägledning när det gäller tjänster från bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Servicekontoren spelar därför en viktig roll i att tillhandahålla service i gles- och landsbygder och i socialt utsatta områden. Senast jag tittade planerades 29 servicekontor med hjälp av Tidöpartiernas politik att stängas ned under 2025–2026.

Förutom detta, fru talman, föreslår vi också den nya reformen landsbygdsavtalen. Landsbygdsavtalen liknar stadsmiljöavtalen i utformning men har ett bredare anslag. Kommuner och regioner kan ansöka om medfinansiering för åtgärder som förbättrar tillgången till service och minskar transportbehovet.

Landsbygdsavtalen innebär att staten ingår ett kontrakt med landsbygdskommuner, regioner och privata aktörer. Avtalen ska möjliggöra lokala lösningar på lokala problem. Det kan bland annat handla om satsningar på grannskapskontor, förstärkt digital tillgänglighet, bättre förutsättningar för cykelpendling, anropsstyrd kollektivtrafik eller förbättrad lokal service. Träffsäkra lokala lösningar skapas bäst av de medborgare, lokalpolitiker och företag som berörs. Miljöpartiet lägger i år 300 miljoner på reformen som ett tvåårigt stöd.

I dag finns projekt i såväl statlig som ideell regi med liknande upplägg. Ett exempel är Tillväxtverkets satsning Kommuner för serviceutveckling och intresseorganisationen Hela Sverige ska levas projekt Service i samverkan. Vi menar att staten behöver ta ett tydligare ansvar för att möjliggöra en uppskalning av den här typen av lokala lösningar.

Avslutningsvis vill jag säga att Miljöpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den beslutade nivån. Därför avstår jag från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområde 19. Miljöpartiets budgetalternativ ska ses som en helhet, där ingen del kan brytas ut och behandlas isolerat. Sammantaget hade jag velat anvisa 300 miljoner kronor mer än regeringen till utgiftsområde 19 för 2026.

Med detta landsbygdsavtal, som kanske skulle kunna bli en fin julklapp framöver till landsbygdskommuner och regioner, vill jag tacka för en trevlig debatt och önska hela näringsutskottet och alla åhörare en god julledighet när det väl är dags.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 december.)

Fru talman! Tack, Eric Palmqvist, för svaret!

Det förvånar mig lite. Nu måste jag erkänna att jag inte kan hela förslaget utantill just i kväll. Men jag vet att när Finansdepartementet räknade på förslaget såg man att det främst var män i storstäder som körde bil och var höginkomsttagare som tog del av skatteavdraget som fanns. Det var främst landsbygdskommuner som fick förlorade skatteintäkter när man sedan inte gick vidare med förslaget.

Det är ett avdrag som skulle ha kunnat gynna många fler än de som får tillgång till det i dag. Jag tror att det var strax under 300 000 som nu inte får tillgång till avdraget. Man hade kunnat minska utsläppen genom att få fler att välja kollektiva transportmedel, gång och cykel – fast kanske inte gång vid långa sträckor. Men det skulle ha gett fler personer tillgång till avdraget.

Jag är fortfarande lite förvånad över slutsatsen. Sverigedemokraterna har kommit till en helt annan slutsats än man gjort i Finansdepartementets analys.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Eric Palmqvist för en trevlig introduktion i sitt anförande. Det var en sådan poetisk skildring av flygresan från Norrbotten. Jag är själv från Blekinge. Men de gånger jag har varit i Norrbotten känner jag lite samma känsla. Det är på något sätt möjligheternas plats. Det var fint.

Sedan var det en annan sak som fastnade när man lyssnade. Det är när Eric Palmqvist nämner en av alla de saker som Eric Palmqvist är stolt över. Det handlar om att sätta stopp för det dåliga reseavdraget, som jag tror att Eric Palmqvist uttryckte sig.

Det fanns ett förslag till ett färdmedelsneutralt reseavdrag som skulle införas som alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna en gång i tiden ställde sig bakom men som sedan har stoppats. Det var ett reseavdrag som skulle göra att man kunde få möjlighet att även dra av för resor med kollektivtrafik och cykel när man reser till och från jobbet. Jag skulle egentligen vilja fråga vad det var som Sverigedemokraterna tyckte var så dåligt med avdraget. Från mitt perspektiv finns det främst fördelar.

Jag är lite förvånad över att Sverigedemokraterna är för ett avdrag som främst gynnar höginkomsttagare i städer och som utesluter ungefär 300 000 personer. De hade fått möjlighet att göra skatteavdraget om det hade införts. Varför var det ett så dåligt förslag?

Fru talman! Jag tror att jag i mitt anförande lyfte upp frågan om en stärkt samverkan mellan myndigheter.

Jag tycker att Accelerationskontoret gör ett bra arbete. Jag håller inte alltid med om alla deras idéer, men det finns mycket av det som de har lagt fram som jag har tagit med i mitt arbete och som finns med bland våra förslag i hur man ska förkorta tillståndsprocesser.

Jag hoppas också att regeringen lyssnar på Accelerationskontoret. Jag ser inte att det har kommit ut så mycket av de förslag som de har lagt fram. Där skickar jag tillbaka till Tidöpartiernas företrädare och regeringen att lyssna på Accelerationskontoret, läsa vad de skriver och fundera över om de har rätt i att den gröna klimatomställningen är helt avgörande för Sveriges konkurrenskraft.

Fru talman! Jag tackar Lili André för frågan.

När Miljöpartiet satt i regering tillsammans med Socialdemokraterna tillsatte vi flera utredningar om hur tillståndsprocesser skulle förbättras. Det var utredningar som jag förstår inte har använts senare av Tidöpartierna, utan Tidöpartierna har tillsatt egna utredningar.

Jag nämnde både i mitt anförande och i replikskiftet med Kjell Jansson några av de saker Miljöpartiet tycker är viktiga för att förkorta tillståndsprocesser. Det handlar om att ge extra tillskott till våra myndigheter. Vi vill till exempel ha en klimatstyrka som kan placeras på någon länsstyrelse och hjälpa dem som har svårt att hinna med. Vi vill se över om det är möjligt att sätta tidsramar för myndigheter för hur länge de får behandla ett ärende. Där kan det finnas problem när det är för dåligt med resurser eller finns för lite personal. Då kan en myndighet inte garantera tidsfaktorn för en process.

Det vi är oroliga för är att man i syfte att förkorta tillståndsprocesser skär ned lite utan tanke eller att man drar ned på miljö– och klimatkrav som en gång i tiden har satts upp för att skydda oss, vår hälsa och vår miljö. Det skulle vara förödande om man släpper igenom tillstånd på sådant som inte borde släppas igenom utan modifiering.

Herr talman! Tack, Kjell Jansson, för frågorna! Jag kan väl börja med den sista.

Jag är väldigt öppen för en fri debatt. Jag var själv och lyssnade på Henrik Jönsson. Det som är utmanande med Henrik Jönsson är ju att han inte är någon expert – och det säger han själv. Han talar utifrån sin magkänsla om hur saker är, och det kommer många och lyssnar på Henrik Jönssons magkänsla.

När vi har näringslivsföretag som står i en väldigt osäker situation – företag som skulle kunna bidra till svensk ekonomi på ett väldigt bra sätt och som vi egentligen skulle behöva för vår beredskap och för vår gröna omställning – tycker jag att det är lite förvånande att Moderaterna bjuder in en debattör som på något sätt vill misstänkliggöra vissa typer av företag.

Om vi sedan går vidare till det här med att reformera miljöbalken var frågan om jag kommer att ställa mig bakom olika typer av förslag. Det påbörjades en lista. Jag kommer inte att ställa mig bakom dem på rak arm.

Det jag och Miljöpartiet vill göra är att förtydliga, förenkla och snabba upp tillståndsprocesser. Det handlar vidare om att ge ökat stöd till de myndigheter som behöver stöd, få fler att samverka och sätta tidsramar för hur lång tid tillståndsprocesser får ta. Men vi vill absolut inte se försvagningar och borttagande av lagstiftning som är till för att skydda oss.

Herr talman! Näringslivspolitiken är en bred fråga som inte bara hanteras på det här utskottsområdet, alltså nummer 24. Ska vi fortsatt ha ett starkt och hållbart näringsliv i Sverige är det många delar som behöver hänga ihop och många utskottsområden som behöver samverka. Arbetsmarknad, energi, skatter, transportpolitik, klimatpolitik, utbildning, migrationspolitik – alla påverkar näringspolitiken.

I dag kommer vi bara att prata om en liten del av allt det här. Men det finns gemensamma nämnare som i stort sett alla näringslivsföretagare lyfter fram som stora utmaningar när vi möts, och de är inte någon nyhet för någon av oss i näringsutskottet: bristen på kompetensförsörjning, säkrad energiförsörjning i närtid, tydliga och snabba tillståndsprocesser och inte minst långsiktighet, där tydliga politiska mål och minskad ryckighet inom politiken är av väldigt stor vikt.

Just långsiktigheten är det som Svenskt Näringsliv reagerade på när regeringen presenterade sin budget under hösten. Deras analys var att regeringen i den här budgeten är alltför inriktad på kortsiktiga konjunkturstimulanser snarare än åtgärder som får ekonomin att växa långsiktigt. Man uttrycker sig så här: ”Långsiktigt god tillväxt kräver ett gott klimat för både företag och individer. Att det lönar sig att investera för framtiden, ta risker och skapa nya innovationer. Företagsklimatet måste vara bättre än i våra konkurrentländer och hela tiden vårdas och utvecklas.”

Svenskt Näringsliv önskar sig alltså långsiktiga och stabila förutsättningar, vilket inte är ett dugg konstigt när det är stora investeringar som krävs när man ställer om, moderniserar eller tar fram ny teknik för framtiden.

Tydlighet och långsiktighet är dock ett problemområde när det gäller Tidöregeringens näringslivspolitik. Till exempel hänger den gröna omställningen till stor del på vår långsiktiga klimatpolitik. Om man svävar på målet och sätter åtgärder på paus kommer omställningen att stanna av, och då kan vår konkurrenskraft gå förlorad när vi blir omsprungna av andra.

Förra veckan var influeraren Henrik Jönsson inbjuden till riksdagen av moderater för att prata om ifall den gröna industriomställningen är en bubbla, till synes för att skapa osäkerhet och misstänksamhet mot Sveriges näringslivs klimatomställning och nödvändigheten av den. Samma osäkerhet är tyvärr väldigt tydlig i Tidöregeringens budget.

För att nå miljömålen och målet om nettonollutsläpp till 2045, samtidigt som vår konkurrenskraft bibehålls, krävs det investeringar i hållbar industriteknik. Multilaterala företag över hela världen satsar nu enorma resurser på att säkerställa sin gröna omställning för att bibehålla och stärka sin konkurrenskraft på den globala marknaden. Detta måste gälla även det svenska näringslivet.

Under 2021 infördes en möjlighet för företag att ansöka om kreditgarantier för stora gröna industriinvesteringar. Detta ska bidra till att underlätta företags möjligheter att finansiera långsiktiga investeringar. Regeringen har, som vi hört tidigare i dag, i budgetpropositionen för 2026 avvecklat dessa kreditgarantier, vilket är minst sagt beklagligt. Det här är pengar som borde ha legat kvar med långsiktighet även efter 2026.

Miljöpartiet anser samtidigt att stöden från Industriklivet och Klimatklivet borde ökas för att användas för den gröna omställningen och inte så som regeringen gör när den drar ned, flyttar runt och ändrar förutsättningarna för stöden från dag till dag.

Miljöpartiet vill dessutom införa ett nytt cirkuleringskliv för att öka industrins möjligheter att skapa cirkulära flöden och kritiska metaller och mineral samt ett klimatskyddsavtal som garanterar ett fast pris på koldioxid under en viss tidsperiod till företag som vill göra stora klimatinvesteringar.

Om man önskar sig en tydlig signal från Moderaterna till näringslivet om huruvida den gröna omställningen är prioriterad tolkar jag det dock som ett hyfsat tydligt nej. Den gröna omställningen är i dag inte regeringens prioritet. Lyssnar man däremot på accelerationskontoret, som har regeringens uppdrag att stötta den gröna industriomställningen, blir det ett annat tonläge.

Jag tänkte att jag också skulle läsa några ord ur Accelerationskontorets rapport Utveckla eller avveckla – samhällsekonomisk analys av scenarion där investeringar inte blir av. Bakgrunden till texten är att Accelerationskontoret i våras släppte en kartläggning som identifierade 155 pågående större svenska näringslivsinvesteringar på totalt 803 miljarder kronor spridda över alla svenska regioner.

Accelerationskontoret skriver så här: Den svenska industrins omställning pågår här och nu i hela landet. Den här rapporten hjälper oss förstå varför omställningen sker. Det handlar inte bara om lagkrav eller en motsträvig anpassning. Det handlar om att alternativet att göra ingenting är mycket oattraktivt och förenat med stora risker. Särskilt betydande är de lokala ekonomiska effekterna om existerande verksamheter inte ställer om. Det finns stora värden att förvalta och utveckla som annars riskerar att gå förlorade. Rapporten visar hur effekterna av uteblivna investeringar sprider sig som ringar på vattnet bortom det enskilda företaget till övriga näringslivet och det lokala samhället.

Så skriver alltså Accelerationskontoret. Om regeringen inte har läst den här rapporten skulle jag vilja rekommendera att man tar del av detta arbete, då det är mycket som behöver göras för att säkerställa den gröna omställningen och därmed samtidigt stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft.

Som jag tidigare sa vet de flesta av oss vad som behövs. Det behövs el i närtid. Vi vill leverera den med förbättrad effekttilldelning, utbyggnad av smarta nät, ökad flexibilitet och genom att skapa goda förutsättningar för ny produktion av förnybar el som kan komma på plats i närtid.

För att förkorta tillståndsprocesser tror vi på bättre och tydligare samarbeten mellan myndigheter, bättre resurstilldelning och tydligare kriterier för en tillståndsprocess. Vi vill ha bibehållna tydliga krav och höga miljökrav. När det gäller förkortade tillståndsprocesser vill vi ha förenklingar, förtydliganden och förstärkningar av resurser, inte försvagningar av vår miljölagstiftning. I vår helhetsbudget gör vi satsningar på allt detta.

När det gäller kompetensförsörjning behövs bättre förutsättningar för att rekrytera den kompetens man behöver från hela landet men också från resten av världen. Vi har ett stort behov av personal, och det är därför ett hårt slag att regeringen i stället väljer att försvåra och försämra arbetskraftsinvandringen samtidigt som regeringen betalar dem som vill lämna Sverige.

När näringsliv, företag och flera branscher ropar efter mer personal skruvar regeringen åt kranen. Detta är allvarligt. När jag tidigare under hösten besökte Norrbotten var det här någonting som lyftes fram av de flesta jag mötte: Varje tillskott av en människa gör skillnad, och varje arbetsför person som försvinner skapar ett hål som behöver fyllas.

Jag tror att det också är därför man i norra Sverige så tydligt säger nej till att bidra till och betala för att fler människor ska lämna Sverige. Man vill ha kvar människor på orten. Man vill inte kasta ut dem.

För att säkra kompetensförsörjningen behöver vi också nya utbildningar. Vi behöver bostadsbyggande i expansiva kommuner och samhällsviktig infrastruktur som byggs ut. Det här är någonting vi satsar på i vårt övergripande budgetförslag, och det är en viktig del för näringspolitiken.

Sveriges näringsliv är ett av världens mest framstående. Det är känt för sin anpassningsförmåga och sin innovativa kraft.

När vi alla nu befinner oss i en klimat- och miljökris spelar näringslivet en nyckelroll för den gröna omställningen. Samhällsviktiga näringsgrenar som exempelvis livsmedelsproduktion och skogsnäring behöver särskilt rustas upp för de nya förutsättningarna i ett nytt klimat. Samtidigt innebär industrins arbete med att snabbt minska utsläppen av växthusgaser en drivkraft för innovation, teknikutveckling och hållbar samhällsutveckling i hela landet genom nya jobb och företag.

Som vi alla vet har Sverige stora och unika näringar som bidrar till vår försörjningsförmåga och våra exportinkomster. De ger arbeten och pengar och kan bidra till våra miljö- och klimatmål om vi tar hand om dem på rätt sätt. Detta gäller inte minst vår skogsnäring, vår livsmedelsproduktion och vår gruv- och stålindustri. Vi ska vara väldigt rädda om dem. Allt hänger ihop. Ingen av de här verksamheterna kan stå utanför en hållbar näringslivsutveckling eller en klok, långsiktig väg framåt.

Den gröna klimatomställningen behöver ske nu och på ett sätt som är långsiktigt gynnsamt för oss alla. Staten behöver spela en aktiv roll i industrins klimatomställning samtidigt som det är viktigt att politiken stöttar utvecklingen och inte kastar grus i maskineriet. Svenska företag är och kommer att vara avgörande för Sveriges klimatarbete och för vår konkurrenskraft.

Jag vill slutligen säga att jag såklart står bakom Miljöpartiets budget i sin helhet, och där finns våra viktigaste näringslivspolitiska åtgärder. Jag hänvisar därför till mitt särskilda yttrande i betänkandet. Därutöver, herr talman, yrkar jag bifall till Miljöpartiets motivreservation 3.

För oss i Miljöpartiet är det viktigt att handelspolitik bidrar till att stärka miljö och klimat, mänskliga rättigheter och de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030.

Jag är nu slutligen tillbaka där jag började. Näringslivspolitiken täcker ett stort och brett område. Både näringslivspolitiken och handelspolitiken är delar av den samhällsutveckling som vi tillsammans skapar. För mig och Miljöpartiet är det självklart att vi alla tillsammans måste bygga ett hållbart samhälle. Jag hoppas verkligen att den inriktningen framåt kan tryggas långsiktigt av fler partier.

Med det vill jag tacka för den sista näringslivsdebatten med näringsutskottet år 2025.

Fru talman! Jag förstår det så här: Om Sverige hade skickat ned Kjell Jansson till EU för att förhandla om detta hade han velat ha en översyn av direktivet. Jag är osäker på om Kjell Jansson delar Moderaternas åsikt eller inte. Om Sverige skickar ned regeringen, förhandlar den då för ett förbud eller för en revidering? Jag tänker att Kjell Jansson väl är en representant för Tidöregeringen när han står här i talarstolen, och jag vill gärna veta vad som är regeringens ståndpunkt i frågan. Driver Sverige på för att det år 2035 ska vara ett förbud för fossila bilar inom EU?

Om man på något sätt styr mot en politik får man det man vill ha; så är det ju faktiskt. Jag tycker att Kjell Jansson har svajat lite när det till exempel gäller garantier. Kjell Jansson vill inte ha stöd men gärna garantier, och samtidigt har Moderaterna beslutat internt att vi ska ta bort de gröna kreditgarantierna men att vi kan utfärda garantier för kärnkraft. Det är alltså tydligt att man kan komma dit man styr men att man får något annat om man inte styr.

År 2035 kommer fossila bilar att vara en gammal teknik som vi inte vill fortsätta lura på människor. En bil håller i ungefär 20 år, och under den tiden gör vi oss beroende av Ryssland, Kina och andra stater som vi behöver köpa fossila bränslen från. Det gäller kanske främst Ryssland i dagsläget. Jag undrar därför fortfarande: Driver regeringen på för ett förbud mot fossila bilar inom EU år 2035?

Fru talman! Som vanligt när Kjell Jansson pratar kommer det väldigt mycket information på en och samma gång. Jag uppfattade att det fanns kritik mot den nya EU-lagstiftningen om att förbjuda försäljning av fossila bilar år 2035. Jag lyssnade på miljö- och jordbruksutskottets debatt, precis före den här debatten, och då fick jag höra att Tidöregeringen var en stark röst för miljö och klimat inom EU. Jag har också fått höra att regeringen står bakom ett förbud mot försäljning av fossila bilar inom EU till år 2035.

Nu blev jag lite osäker. Är det så att Moderaterna inte står bakom detta? Eller är det så att Kjell Jansson inte står bakom det? Eller missuppfattade jag inlägget lite? Det vill jag gärna ha svar på.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag blev inte mycket klokare av det.

De gröna kreditgarantierna innebär ju att staten täcker upp för banker så att de kan låna ut pengar till ett lägre pris. Man har ställt ut kreditgarantier, men det är inte några av dem som har använts hittills till något av de företag som gått i konkurs. Ingen skattebetalare har alltså förlorat på dem, åtminstone inte än så länge. Det är ganska få bolag som har fått det här, och alla har inte utnyttjat det. Det gjorde inte heller Northvolt. Jag kan inte riktigt se att svaret täcker upp för min fråga.

Jag har ytterligare en fråga. Den handlar om – om jag förstod ledamotens anförande rätt – att vi inte ska luta oss mot miljömål som inte ökar Sveriges konkurrenskraft. Var det så ledamoten sa? Jag undrar vilka miljömål som inte ökar svenska företags konkurrenskraft. Om det handlar om klimatmål, hur ser Johnny Svedin på att Sveriges företag inte skulle gynnas av en klimatomställning när väldigt många andra länder satsar mycket på att deras företag ska ställa om?

Herr talman! Tack, Johnny Svedin, för anförandet!

Jag hade faktiskt inte tänkt ta replik, men det fanns flera saker i anförandet som väckte min nyfikenhet och jag undrade lite om jag hade hört rätt. Sedan var det en replikväxling här som gjorde att jag blev ännu mer förvirrad.

Johnny Svedin säger i sitt anförande, vad jag förstår, att ni säkrar kapital för näringslivet i er budget. Där är väl den största förlusten av kapital som man kan se att Tidöregeringen har tagit bort eller i alla fall fryst de gröna kreditgarantierna. Det här kom lite oväntat på slutet, och jag har undrat lite vad som låg bakom.

Moderaterna har sedan varit ute och beslutat att de inte vill fortsätta ha gröna kreditgarantier. Därför undrar jag om Sverigedemokraterna kommer att fortsätta driva på för gröna kreditgarantier efter det här stoppet för att ytterligare säkra kapital, eftersom det här är en av de säkraste och mest kostnadseffektiva reformerna för att få in privat kapital till näringslivet och den gröna omställningen. Det är min första fråga.

Fru talman! Min fråga går till klimatminister Pourmokhtari.

Just nu pågår COP 30, FN:s klimatmöte, där man ska följa upp arbetet med Parisavtalet och att alla länder och regioner gör sin del av arbetet. På mötet fokuserar man bland annat på arbetet med att fasa ut fossila subventioner och användningen av fossila bränslen.

Tidöregeringen har hittills jobbat i motsatt riktning, vilket har ökat utsläppen i Sverige. När Miljömålsberedningen presenterade att Sveriges nationella klimatmål till 2030 ska kvarstå sa klimatministern att hon hoppades att vi är färdiga med tramset om påstådda avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner. Det är bra så.

Mål och ambitioner är kvar, men Sveriges klimatpolitik räcker i dag inte för att vi ska göra vår del av arbetet. Det räcker varken när det gäller Parisavtalet eller för att nå klimatmålen. Jag vill fråga klimatministern vad hon vill göra för att Sveriges klimatmål ska kunna nås till år 2030.