Herr talman! Tack till ledamoten Luhr, som ju är talesperson för dessa frågor i Miljöpartiet! Jag tror att vi kommer att ha många spännande debatter om klimatpolitiken framöver, och det ser jag fram emot.

Låt mig börja med synen på klimatmål. Sedan regeringen tillträdde har jag behövt försvara mig mot påståenden från inte minst ledamotens eget partis språkrör Daniel Helldén men även andra företrädare från Miljöpartiet, som har påstått att regeringen vill avskaffa eller sänka klimatmålen. Inte minst har det gällt det arbete som ledamoten Luhr nu nämner och krediterar, nämligen arbetet med översynen av klimatmålen. Det var ju någonting som Isabella Lövin själv skrev in i klimatlagen när målen sattes upp.

När jag annonserade att det här arbetet skulle påbörjas – ledamoten själv har tagit del av det och varit en del av det – fick jag stå i tv och försvara mig mot språkröret Daniel Helldén, som påstod att det här är regeringens sätt att avskaffa klimatmål, sänka klimatmål och så vidare. Bilden att den här regeringen avskaffar och sänker klimatmål är något jag varje dag måste försvara mig mot.

Jag tycker att det är synd, för i Sverige har vi en fantastisk enighet när det gäller klimatmålen, en enighet som är värd att försvara. Det är en enighet som många andra länder är avundsjuka på och en enighet som oppositionen tyvärr verkar vilja splittra genom att påstå att vi vill avskaffa och sänka klimatmålen när vi inte vill det.

Men låt oss i stället diskutera innehållet i klimatpolitiken, för det är det som är det värdefulla här. Det som de facto har hänt, herr talman, är att utsläppen i Sverige minskade 2023. De ökade 2024 men bedöms minska igen 2025 och 2026, ända fram till 2030. Detta tycker jag är viktigt att poängtera.

Det vi diskuterar när vi talar om ökade utsläpp är alltså ett enskilt år under mandatperioden, nämligen 2024. Då sänkte regeringen reduktionsplikten till den lägsta nivån, 6 procent, en nivå vi nu har höjt till 10 procent, där vi även inkluderar elektrifiering och laddel på olika sätt.

Förändringen är en konsekvens av en väldigt aggressiv bränslepolitik som inte minst Miljöpartiet har tagit fram och drivit.

Jag tycker att det är viktigt att ha den debatten, för jag vill inte att Sverige på nytt hamnar i en situation där man lägger alla ägg i samma korg: Man sätter reduktionsplikt väldigt högt och lutar sig sedan tillbaka och påstår att man kommer att nå målen till 2030.

Därför är jag väldigt glad över att Miljöpartiet har backat från den politik man bedrev under förra mandatperioden och menade att man skulle kunna nå målen 2030 med. Numera vill Miljöpartiet avskaffa reduktionsplikten efter ett visst årtal. Man har helt enkelt förstått att omställningen av transportsektorn inte bygger på en piska med höga priser utan också på en utbyggd elektrifiering av vår transportsektor. Den bygger på transporteffektivitet och mycket mer. Det välkomnar jag. Man ansluter sig till linjen om nationella utsläppshandelssystem, som ju mitt parti Liberalerna har varit med och tagit fram.

Herr talman! År 2024, då utsläppen ökade i Sverige, hade Sverige fortsatt de lägsta utsläppen per person i hela EU. Ledamoten lyfter fram att utsläppen ökade mest av alla EU-länder, men trots att de ökade mest var de alltså fortfarande lägst per person bland alla EU-länder. Det tycker jag är värt att lyfta fram i sammanhanget.

Varför är de då det? Jo, de är det eftersom Sverige inte likt många andra EU-länder kämpar för att få ren el. I Sverige har vi tvärtom under lång tid haft vattenkraft, som vi ju elektrifierade vår nation med, och också kärnkraft och vindkraft. Där har vi nyckeln till att fortsatt ha låga utsläpp i Sverige.

Herr talman! Vilken fantastisk debatt det blir när vi faktiskt får prata om vad vi ska göra för att minska utsläpp eller eliminera utsläpp, som jag som liberal gillar att fokusera på.

Ledamoten Luhr räknar upp olika nedmonterade reformer, som hon väljer att kalla det. Hon nämner exempelvis att regeringen har avslagit ansökningar om havsbaserad vindkraft. Det hon avstår från att nämna är att regeringen har godkänt fler ansökningar om havsbaserad vindkraft än den tidigare regeringen gjorde. Det är alltså så här: I stället för att låta ansökningar om havsbaserad vindkraft ligga på hög och samla damm, som miljöpartisten Per Bolund gjorde, ser vi till att utfallen kommer. Det gäller både avslagen och bifallen och både de vindkraftverk som ska byggas och de som exempelvis Försvarsmakten menar är olämpliga att bygga.

Jag menar att det är positivt att utfallen kommer i stället för att man låter ansökningarna samla damm och lutar sig tillbaka med att det är en mer neutral politik för havsbaserad vindkraft. Skälet till att utfallen kommer är att regeringen har prioriterat budgetmedel för att snabba på hanteringen och faktiskt ge utfallen. Det är inte en slump eller en tidsfråga, utan det är en prioritering från den här regeringen. Den prioriteringen hänger ihop med vår vilja att fokusera på elektrifieringen, som vi menar är det grundläggande och viktiga svaret på hur Sverige ska fortsätta sitt arbete med att eliminera utsläpp.

I termer av nedmonterade reformer finns det väldigt mycket man kan nämna. Man kan exempelvis nämna att den här regeringen har avskaffat elbilsbonusen. Jag väljer att notera att varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet vill återinföra den bilbonus som vi avskaffade, utan de passar på att plocka fram nya, förbättrade modeller. Jag tycker att det är jättebra att man ser samma behov som jag och regeringen har sett. Den förra bonusen såg till att subventionera dyra fabriksnya elbilar till personer som har stora ekonomiska muskler i stället för att fokusera på att sänka trösklarna för dem som faktiskt ser klimatomställning som ett hot mot deras möjlighet att exempelvis köra bil.

Jag välkomnar att man nyttjar den här tiden till att förbättra sin egen politik. Det är bra för Sverige. Det är bra för svenska folket. Men man ska också vara ärlig. Om man inte vill återinföra de reformer som man anklagar oss för att nedmontera blir det lite konstigt att kritisera oss för nedmonteringen.

Herr talman! Man kan också notera att det under Tidöregeringen finns mer pengar än någonsin tidigare till Klimatklivet, mer pengar än någonsin tidigare till arbetet med att återställa våtmarker och en tydlig fokusering på flera olika delar som en liberal och borgerlig regering ser som lösningar på klimatutmaningarna i Sverige.

Exempelvis har vi ett arbete med Industriklivet, något som påbörjades under Miljöpartiets tid och som byggs vidare med den här regeringen. Detsamma gäller Klimatklivet, som inte minst handlar om att bygga ut den infrastruktur som krävs för elektrifiering i hela vårt avlånga land.

Det finns mycket man kan fokusera på. Det finns också vissa delar av politiken där man absolut kan påpeka att vi tycker olika. Vi har exempelvis avskaffat symboliskt strössel som elcykelsubventioner, plastpåseskatter och annat. Men det man inte kan kritisera Tidöregeringen för är järnvägsunderhållet. Det finns alltså inget tillfälle då vi haft större satsningar på järnvägsunderhåll än vi har just nu i Sverige. Jag tror att svenska folket märker det – att det är mycket arbete på våra järnvägar och att det är mycket som pågår. Man kan själv se vad myndigheterna säger: Vi kan inte ta emot mer pengar för järnvägsunderhåll än för det vi arbetar med nu.

Budgeten har fördubblats på tio år och uppgår nu till 16 miljarder kronor per år. Det är bra för Sverige.

Herr talman! Låt mig svara rakt på ledamoten Luhrs fråga. Vad är det som gör att man är så trygg som liberal klimat- och miljöminister i en borgerlig regering? Det som gör att man är så trygg är att det finns en grundläggande förståelse inom borgerligheten för att det är katastrof i fråga om utsläppen när det behövs kolkraft i elsystemet. Det är detta vi ser i länder där de gröna styr. Vi har sett det historiskt i Sverige. Vi ser det också i Tyskland i dag.

Man kan titta på mängden utsläpp i Tyskland per person och särskilt totalt. I jämförelse med Sverige är det absurt höga utsläpp. De gröna i Tyskland är jättestolta över att de har det fantastiska tågkortet – man kan betala en liten peng och åka tåg i hela Tyskland. Det är någonting som Miljöpartiet i Sverige har inspirerats av. Nu pratar man om Sverigekortet, som vi ska ha i Sverige. Det känner man en stor stolthet över.

Men vad spelar det för roll att man delar ut subventionerade tågkort till alla medborgare när tågen går på kolkraft? Är det bra för planeten? Är det så man löser klimatutmaningar?

Det tycker inte jag. Jag är mycket stolt över att mitt parti Liberalerna, som då hette Folkpartiet, tog kampen mot många andra partier här i kammaren för att vi i Sverige skulle bygga kärnkraft och för att vi i Sverige skulle ha ren el – mot krafter som Miljöpartiet och de gröna som tyckte att kärnkraft verkade läskigt och mot Socialdemokraterna som på den tiden ville bygga kolkraftverk längs hela Östersjöns kust.

I ett borgerligt samarbete förstår man att den grundläggande kärnan i att Sverige även 2024, det enskilda år när utsläppen ökade, hade lägst utsläpp per capita av alla EU-länder är vår fantastiska rena el som bygger på vattenkraft, vindkraft och kärnkraft. Det kan man vara trygg med.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.