Jan Riise

Fru talman! Jag delar uppfattning om mycket av det statsrådet Bohlin säger. Men jag vill hävda att det är elkraften som är avgörande för vår motståndskraft och inte att den kommer just från kärnkraft. Det är vi säkert överens om att vi inte är överens om.

Jag var inte ute efter att stänga kärnkraftverk. Vi har ett avtal om att de som finns ska fortsätta att fungera till dess att deras ekonomiska och tekniska livslängd är slut. Jag var ute efter de säkerhetsaspekter som har pekats på från Sipri och vår egen försvarsberedning när det gäller den typen av anläggningar, som kanske är något mer riskabla än vad ett vattenkraftverk eller en havsvindpark är.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle ta upp ytterligare ett par aspekter så här i sluttampen. Jag vill inte hamna i en diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag vill hamna i en diskussion om säkerheten kring kärnkraften.

När vi talar om kärnkraft har vi dessutom frågan om uran. Kända tillgångar är inte så väldigt stora. Det tillkommer för all del nya fynd i Australien, Kanada och Kazakstan. Vi har lite tillgångar även i Ranstad mellan Falköping och Skövde och på andra ställen i Sverige.

Vi har efterarbetet, som kanske är än viktigare. Det ska sägas att så länge använda kärnelement ligger i bränslebassänger för nedkylning, till exempel i Ringhals i närheten av där jag bor, är det förhållandevis enkla mål att komma åt.

Sedan skeppas det i väg på tåg eller på annat sätt till slutförvaring, eller som hittills i Sverige till ett mellanlager i avvaktan på att det ska vara möjligt att förvara avfallet säkert under jord i 100 000 år.

Detta är djup otillfredsställande när det gäller säkerhet. Inget land har efter 50 år eller mer av kärnkraft skapat ett säkert system för kärnavfall. Det är till och med så att andra länder tittar på Sverige och idén om förvaring djupt ned i marken. Under tiden körs avfallet omkring på tåg och fraktas med fartyg inte helt utan incidenter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Jag tackar för svaret och de fortsatta funderingarna.

Jag måste inledningsvis säga att jag inte någonstans, åtminstone inte avsiktligt, har föreslagit att vi skulle stänga kärnkraftverk under en kristid. Mina farhågor har helt och hållet handlat om säkerheten för dessa kraftverk under kris- eller krigstid. Under överskådlig tid, om vi tänker några få år framåt i tiden, är det ju så att vi har de kraftverk vi har och den sammansättning av kraftproducenter vi har. Vi har några kärnkraftsreaktorer och vattenkraft. Vi har också ett växande antal vindkraftverk, med det förändras ganska långsamt.

Mina farhågor handlar helt och hållet om säkerheten för dessa kraftverk, och det är också det som Sipri och andra har diskuterat när det gäller Ukraina. Självklart är el och produktion av elkraft angeläget under en kristid, vare sig det är kallt eller inte och vare sig det är en angripare som står vid dörren eller inte. Det var inte min avsikt att leda tankarna till att vi skulle stänga någonting för den sakens skull.

När Ryssland attackerade Ukraina i februari 2022 och intog Zaporizjzja och Tjernobyl var det fråga om något som aldrig tidigare hade hänt, som Sipri har pekat på. Därmed ställdes tidigare säkerhetstänkande och policyer inför ett omedelbart behov av diskussioner och uppdateringar. Sedan har Ryssland intagit ytterligare några kärnkraftverk i Ukraina, som har förhållandevis många kärnkraftverk.

Före angreppet handlade det i huvudsak om terrorism och stölder. Det har vi diskuterat även i Sverige. Man riktade fokus mot grupper och organisationer, inte länder. Men i och med den fullskaliga invasionen har en ny, tidigare inte känd, dimension kommit in i bilden, där en nation angriper ett land och tar över det landets kraftverk.

I Försvarsberedningens rapport Allvarstid, som statsrådet säkert väl känner till och som kom tidigare i år, kan man läsa: "Som en del av krigföringen har Ryssland också intagit och använt kärnkraftverket i Zaporizjzja och den nedlagda anläggningen i Tjernobyl i Ukraina. Skador på anläggningen i Zaporizjzja, personal som tvingats arbeta under svåra förhållanden, bristfälligt underhåll och ovilja att tillåta inspektioner från Internationella atomenergiorganet (International Atomic Energy Agency, IAEA) riskerar att leda till allvarliga utsläpp av radioaktiva ämnen. Därmed har Ryssland hotat Ukraina och världen med en kärnkraftskatastrof."

Elförsörjningen är ett troligt förstahandsmål för en angripare. Utan el slutar det att fungera, precis som vi har talat om och är överens om. Omfattande och långvariga elavbrott kan vara mycket demoraliserande. Elsystemets centrala betydelse för samhället kommer att öka ytterligare i framtiden, med elektrifiering av transporter, industri och uppvärmning. Kärnkraften medför i sig stora säkerhetsrisker både vid drift och vid avfallshantering. Det har blivit uppenbart, till exempel i och med kärnavtalet med Iran, att det som börjar med kärnkraft för energi kan bli startskottet för kärnvapen. Civil kärnkraft kan användas för att tillverka plutonium, som till exempel i Korea.

Vi behöver skärskåda hur kärnkraft byggs och upprätthålls. Tillgången till uran är avgörande för drift, och kostnaderna för byggnation är helt enorma. Ryssland och Kina har helt avgörande roller för finansiering av både byggnation och drift. De nya reaktorer som byggs eller planeras är oftast på ett eller annat sätt beroende av finansiering från kinesiskt eller ryskt håll. Det är ingen nyhet att dessa antidemokratiska krafter nu har en expansiv geopolitisk och ekonomisk agenda, men nu spelar också kärnkraften en nyckelroll i maktstrategin. Det var den biten jag ville komma in på: säkerhetsriskerna för våra befintliga kärnkraftverk, allra helst i drift.

Fru talman! Stort tack till statsrådet för svaret! Tack också för gårdagens puff på plattformen X för dagens event! Den medförde ett antal ytterligare frågor, men dem kanske vi kan ta vid något senare tillfälle.

Jag instämmer helt i problembeskrivningen, men kanske inte i den förordade lösningen med kärnkraft. Det är ju väl känt vad Miljöpartiet står för i sammanhanget. Ett elnät med produktion och distribution på väl valda platser är av största betydelse i en eventuell krissituation eller, än värre, krigssituation. Min tvekan gäller om kärnkraft verkligen är det bästa svaret på frågan hur detta system ska utformas.

Av det fyrtiotal länder som har eller har haft kärnkraft är det egentligen bara två - Ryssland och Ukraina - som har befunnit sig i krig. Det är visserligen lite give or take med länder som Iran och motsvarande, men i princip är det bara Ukraina som har erfarenhet av väpnade angrepp. Jag tänker ändå att vi kan fördjupa diskussionen lite grann.

Jag har tre olika perspektiv på funderingarna kring detta. De handlar om tekniken och forskningen på området och det lokala och globala risk och säkerhetsperspektivet, i ljuset av bland annat Rysslands krig och ökade terrorhot.

Jag är från Chalmers i Göteborg och har tillbringat några år där. Jag har arbetat med flera av de stora lärosätena i mer än 30 år, inte minst med kontakter med näringsliv och civilsamhälle. Det gav mig ju inga som helst kunskaper om säkerhetsaspekter på kärnkraftverk, men det gav en massa kontakter, så jag har tagit mig för att ringa runt till tidigare kollegor. Vi diskuterade bland annat ödrift och dödnätsstart, som kom upp vid presentationen den 2 november.

Jag tar ödriften först. Det är naturligtvis fullt möjligt att driva specifika områden i Sverige från specifika kraftverk. Med den storlek ett kärnkraftverk har blir ön i fråga mycket större än om man utgår från mitt tak med solceller. Men man ska komma ihåg att tekniken inte är helt utvecklad. Jag tror att statsrådet var inne på det. Vi är inte riktigt där än. Det kräver en del mjukvaruutveckling att kunna koppla upp på det sättet, men det görs på många ställen. Låt oss anta att det där ordnar sig. Om det skulle bli angeläget att förse Sverige med ström på det sättet skulle det inom en rimlig framtid vara fullt möjligt. Det är också rätt teknikneutralt; det spelar inte så stor roll varifrån strömmen kommer. Jag hoppas att statsrådet delar den uppfattningen.

Både statsrådet och energiminister Ebba Busch har talat om möjligheterna till så kallad dödnätsstart. Om jag fattar det rätt handlar det om att strömsätta ett elnät från noll, till exempel efter en större reparation eller ett angrepp av något slag.

Dödnätsstart ska gå att göra från vilket kraftverk som helst. Det har inte något att göra med på vilket sätt strömmen produceras. Liksom för ödriften är det storleken på sammanhanget som skiljer sig åt, inte vilket slags kraftproducent som används. Men det har framkommit en osäkerhet om det skulle vara möjligt att starta från ett kärnkraftverk, eftersom det krävs en massa ström för att säkerställa kylningen av bränsleelementen under en sådan uppstart. Det kan till och med vara olagligt enligt strålskyddslagen. Man måste ju i alla lägen kunna garantera att både härd och utbränt material kan kylas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Mot bakgrund av den inledningen vill jag fråga om statsrådet delar min uppfattning.

Herr talman! Vi har pratat om början av 70-talet här ett par gånger. Några kanske minns Future Shock, en bok av Alvin Toffler som kom ut 1970. Hans huvudsakliga tes var att vi då, 1970, stod inför en hälsofarlig, skrämmande och alldeles för stor och överlastad information.

Det var då. Han lever inte längre, kan jag meddela. Men tänk vad som har hänt sedan dess! Det är också därför vi står här och pratar om mediestöd, men det har ju förekommit mycket annat.

Låt mig först säga att vi i Miljöpartiet är positiva till att ett nytt, moderniserat mediestöd kommer på plats. Det behöver finnas granskande journalistik och nyhetsmedier över hela landet och ett mediestöd som tar hänsyn till det moderna medielandskapet och dess behov. Den lokala journalistiken spelar en viktig roll i att säkerställa tillgången till information, nyheter, kommentarer och analyser för alla som bor i Sverige. Det är helt enkelt en central del av en fungerande och livskraftig demokrati.

Vi är dock oroliga för att mediemångfalden på nationell nivå kan komma att tappa mark på så sätt att företag av mindre storlek riskerar att möta en tuff ekonomisk situation. Det är viktigt att säkerställa ett bra stöd till dessa medier. Jag återkommer till våra förslag alldeles strax, men jag vill också gärna lämna en beskrivning av sammanhanget.

Herr talman! Vi har en hotfull omvärld. Vi ser tydliga tecken på minskande utrymme för människor att skapa sina egna liv och utveckla sina förmågor, umgås med vem de vill och finna trygghet för sig själva och sina familjer. Krig och konflikter har blossat upp på ett sätt ingen av oss hade föreställt sig. Fasansfulla bilder når oss och skakar om vår vardag.

För oss som enskilda medborgare är i stort sett all vår kunskap om världen en form av andrahandsinformation. Få av oss har med egna ögon upplevt det som vi pratar om eller varit på plats i de rum där händelser ägt rum och beslut fattats, med undantag för oss som har förmånen att få arbeta i den här salen. Men också vi är beroende av både algoritmer och redaktörer.

Några av oss har förmånen att känna eller följa institutet V-Dem, Varieties of Democracy, vid Göteborgs universitet. De har under en följd av år sammanställt data om demokratiutvecklingen i världen och pekar på att allt fler människor i världen lever i länder med auktoritära styrelseskick. Ett tidigt kännetecken på autokratisering, alltså ledare som för all del kan vara valda men som efter hand tilldelar sig själva allt större makt, är begränsningar i mediernas frihet.

Herr talman! För att skydda oss mot en sådan utveckling även här är det avgörande att bygga ett system som på bästa sätt kan försvara våra värderingar. Då tänker jag att det emellanåt kan vara klokt att ta ett steg tillbaka till grunderna, i vårt fall regeringsformen, där det som bekant redan i andra meningen fastställs att "den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning".

Med det i minnet och för att bygga ett så starkt försvar som möjligt ser jag framför mig ett mediestöd som bidrar till både mångfald och tillgång till lokala och regionala medier i hela landet. Det förslag vi har att ta ställning till i dag kan, som flera före mig har påpekat här, tolkas som att det finns en rangordning mellan dessa mål till förmån för lokala och regionala nyhetsmedier. Det blev ju extremt tydligt redan i första anförandet att det är så det är tänkt. Det är inte riktigt vad som sas från början, men så har det blivit.

Detta riskerar att medföra en ökad ägarkoncentration med sårbarhet och likriktning av journalistiken som följd liksom en minskning av andra nyhetsmedier med exempelvis idémässig eller ideologisk grund. Det är ju inte bara socialdemokratiska tidningar vi talar om, som nämndes i början här. Det finns andra tidningar som bygger på kristen eller grön grund, näringslivsgrund och annat. Dessa medier kan ha en nationell spridning men ändå vara av intresse på många håll i landet. De har en avgörande roll för mångfalden, kan jag tycka, och därmed även för demokratin, så jag blir lite rädd när jag hör att regeringsunderlaget så tydligt prioriterar den lokala och regionala nyhetsförmedlingen. Det är inget fel på lokala nyheter; jag gillar att läsa mina båda lokaltidningar. Men vi får inte glömma att de här andra, med andra skärningspunkter, också har betydelse på alla platser i landet.

Herr talman! Jag vill peka på ett antal synpunkter som vi inom Miljöpartiet har fört fram under processens gång. Inledningsvis vill jag uttrycka både oro och förvåning över att vi inte har haft den delaktighet i processen som vi hade väntat oss. Vi har inte haft tillgång till det mer detaljerade arbetet med förordningen och har därmed inte kunnat bedöma de förslag som vi ser kommer att ingå däri. Detta har även andra talat om. Som tidigare talare har påpekat har den förankringen inte skett över huvud taget, och vi ser inte heller någon från departementen här i dag.

Vi tycker att definitionen av "allmänna nyhetsmedier" är vag och uttryckligen borde inkludera medier med mer specifika målgrupper utifrån samhällsintressen för att därmed undvika en smalare definition som skulle riskera att utesluta ett antal viktiga mediala röster.

I det förslag som vi nu ska ta ställning till finns en rad kriterier som medieföretag ska uppfylla för att kunna komma i fråga. Vi saknar en tydlig koppling till utredningens förslag om behovsprövning och ser gärna att det läggs till ett sådant uttalat behovskriterium.

Vi behöver säkerställa en strukturerad övergång till det nya mediestödet. Reglerna för övergångsstöd måste vara utformade så att dagens mottagare av stöd också har möjlighet att utveckla de eventuella kriterier som krävs för att kunna söka det nya mediestödet. Övergångsstödet får inte baseras på de nya kriterierna på ett sådant sätt att det i praktiken blir en sorts retroaktiv bedömning av sökandes uppgifter. Vi har för övrigt i vår budgetmotion föreslagit att skjuta till medel till detta för att övergången till ett nytt system ska fungera så bra som möjligt och negativa effekter ska kunna undvikas.

Vi anser också att det behövs ett system för överklagande och att en tidig och återkommande utvärdering av hur såväl övergångsstödet som det faktiska mediestödet har fungerat. Som även andra har nämnt här är vi glada över att vi har kunnat få gehör för de synpunkterna.

Jag vill slutligen också uppmärksamma det gemensamma yttrande som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lämnat, där vi särskilt betonar att det är vår gemensamma uppfattning att det är olyckligt med en rangordning mellan lokala och regionala nyhetsmedier å ena sidan och en mediemångfald som även innefattar medier med hela landet som område.

Det är också vår gemensamma uppfattning att en återkommande uppföljning är nödvändig, dels för att följa utvecklingen av övergångsstödet och mediestödet, dels för att ha ett gediget underlag inför en framtida förlängning av stödet.

Med det sagt tackar jag för ordet. Jag står självklart bakom samtliga våra reservationer men yrkar för tids vinning bifall endast till reservation 5.

Fru talman! Rysslands invasion av Ukraina fortsätter med oförminskad styrka, och ännu finns ingen fred i sikte. Även om det fullskaliga anfallskriget nu pågått i över 20 månader är det lika olagligt och oförsvarligt i dag som det var den dagen Putin lät sina trupper gå över gränsen till det fria och demokratiska Ukraina.

Sverige var snabbt ute och erbjöd stöd och hjälp för att hjälpa Ukraina att försvara sig. Jag är stolt över det. Men tiden går, kriget fortsätter och Ukraina behöver fortsatt vårt fulla stöd på alla sätt.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att Sverige ska bidra till Ukrainas kamp för självbestämmande och självförsvar. Vi ska fortsätta med vårt stöd till Ukraina, enskilt och tillsammans med andra länder. Vi måste fortsätta värna mänskliga rättigheter, folkrätt och fred.

Nu måste omvärlden visa att vi är lika uthålliga i vårt stöd till Ukraina som ukrainarna har visat att de är i motståndet mot angriparen och i försvaret av sitt land. Sveriges stöd till Ukraina måste fortsätta att vara starkt, både under och efter kriget. Ukraina ska återuppbyggas och fortsätta att vara ett fritt och självständigt land.

Ukraina är en demokrati som har blivit invaderad av en auktoritär regim i syfte att ta ifrån Ukrainas befolkning dess frihet.

Den svenska säkerheten är tätt sammanflätad med säkerheten i hela Europa. Därför är det viktigt att vi håller samman och har en enad front mot Putin. En attack mot ett land i Europa är en attack mot hela Europas säkerhet, och en attack mot ett demokratiskt land är en attack mot demokratin överallt.

Miljöpartiet välkomnar regeringens extra ändringsbudget som innebär att vi skänker ytterligare ett paket med försvarsmateriel. Jag är tacksam för att vi i den svenska riksdagen står enade i vårt stöd till Ukraina och kräver att kriget upphör, krigsbrotten utreds och ansvariga ställs till svars och att Ukraina ska fortsätta vara ett fritt och självständigt land.

Fru talman! Sverige är en vän i nöden - till Ukraina och till en regelbaserad världsordning. Det är jag stolt över att vi kan visa enighet i. Jag är stolt över att vi skickar pengar, vapen och stöd till civila, att vi driver på i EU för mer sanktioner och hårda fördömanden. Men vi hade kunnat göra mer.

De ukrainare som flyr hit för skydd hade vi kunnat välkomna bättre. Jag syftar inte på svenskarna som människor - för ibland oss har vi sett en otrolig vilja att ta emot och hjälpa våra medmänniskor som flyr undan kriget, och tusentals timmar av volontärt arbete har ägnats åt att de som flyr ska känna sig välkomna hit och så trygga det bara går mitt i kaoset - men jag menar landet Sverige. Vi låter människor leva på 71 kr per dag och ger dem inga möjligheter att lära sig svenska, trots att folk vill lära sig och vill börja jobba så fort som möjligt. Det är en skam.

Vi köper också fortfarande Putins fossila bränslen. När president Zelenskyj talade till Sveriges riksdag för över ett år sedan bad han om mycket av det som Sverige nu gör. Men han bad också om något mer, nämligen att vi skulle sluta köpa ryskt bränsle och att vi skulle stoppa fartyg med rysk last från att komma in i svenska hamnar. Det har vi ännu inte fullt ut hörsammat, men det måste vi göra.

Vi kan inte med ena handen stötta Ukraina i landets kamp mot Putins invasion och med andra handen göda hans krigskassa. Ska Ukraina vinna kriget och nå freden måste vi alla göra allt vi kan - allt. Då duger det inte att köpa något ryskt bränsle. Allt måste stoppas.

Med det sagt, fru talman, står Miljöpartiet bakom propositionen och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Herr talman! Regeringens förslag till förändringar i kommunallagen är i mångt och mycket vällovliga och ger både kommuner och regioner tydligare regler. Samtidigt innebär ett genomförande av förslagen förbättringar vad avser medborgarnas insyn och möjligheter till deltagande och förståelse.

Men vi vore inte ett parti i opposition om vi inte också hade ett antal synpunkter och förslag till ytterligare förbättringar. Låt mig därför, herr talman, i korthet beröra några av de punkter som nämnts av mina kollegor i övriga oppositionspartier.

Många kommuners och regioners ekonomier är ansträngda. Det har vi hört inte minst genom de reaktioner som kommit på regeringens budgetproposition. I den utredning som föregått den proposition vi nu diskuterar finns ett förslag om en sorts inkomstgaranti för kommuner och regioner. Det är en angelägen reform som hade varit bra att ha med i propositionen. Den finns alltså inte med där, utan den utreds i Regeringskansliet, enligt uppgift.

I min kommun, Kungsbacka, strax söder om Göteborg men i Hallands län, har gymnasieskolan inte längre vikarier när lärare och mentorer är frånvarande. Det har de inte råd med, säger min dotter när jag frågar om ständigt inställda lektioner.

Jag ber att få återkomma till Kungsbacka om en liten stund.

Herr talman! I utredningen finns också ett förslag om ett tioårigt program för god ekonomisk hushållning. Dessutom finns det förslag om tidigarelagda delårsredovisningar, inte minst för att man i bättre tid ska kunna vidta åtgärder om prognoserna inte stämmer med budgeten. Det finns också förslag om en statlig myndighet för stöd och vägledning till kommuner vad gäller tillämpning av regler och uppföljning.

Dessa förslag finns alltså inte i propositionen, framför allt av det skälet att de skulle kunna innebära en förhållandevis långtgående detaljstyrning av kommunernas administration.

Till skillnad från regeringen tycker vi i Miljöpartiet att förslagen om ett tioårigt program för god ekonomisk hushållning och om tidigarelagda delårsrapporter för att ge större möjligheter till åtgärder är väl motiverade och bör genomföras.

Jag ska kort återvända till den halländska kommun jag nämnde tidigare. Under en följd av år har det redovisats avsevärt högre resultat än budgeterat. Kungsbacka är, som ni vet, en ganska rik kommun. Det som i budgeten ser rimligt ut överträffas med råge i delårs- och årsbokslut. Det är, herr talman, som jag ser det en dålig ordning och ett undermåligt sätt att budgetera på. Det kan förstås också argumenteras för att de pengar som redovisas som överskott egentligen borde användas för barnen, för hyresgäster och brukare i boenden, för skolorna eller till och med för vikarier.

Det är för övrigt ett stort antal kommunrevisioner som träffas för sin årliga konferens i dag, i just Kungsbacka. Det är min förhoppning att den uppmärksamhet som konferensen kan skapa leder till att revisionernas arbete och rapporter används på ett bättre sätt än i dag och inte, som de alltför ofta görs, läggs till handlingarna.

Slutligen diskuteras i utredningen det så kallade balanskravet, det vill säga kravet på balans eller i praktiken överskott i kommunala budgetar. Driftskostnader ska naturligtvis inte betalas med lånade pengar.

Regeringen har därvid i propositionen valt att inte föreslå några ändringar utöver den så kallade resultatreserven.

Från vår sida delar vid den uppfattning som framförs av Vänsterpartiet, nämligen att ett balanskrav som ska gälla för ett enskilt år riskerar att leda till oönskade effekter, till exempel att kommuner bidrar till konjunktursvängningar genom besparingar i sämre tider. Vi menar att förutsättningarna för planering i regioner och kommuner skulle förbättras om balanskravet fick gälla över en följd av år. Ett sådant förslag borde utredas.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som har sagts av mina kollegor i utskottet, och jag tänkte lägga till bara några saker.

Vi i Miljöpartiet har en vision om ett hållbart Sverige där det är lätt att bo, vistas och verka i hela landet. Att välja att leva och verka någon annanstans än i storstäderna kräver en infrastruktur med till exempel kollektivtrafik, bredband och skolor samt också tillgång till annan samhällelig service av god kvalitet.

De statliga servicekontoren som nu finns på 100-150 platser i landet är viktiga sådana knutpunkter för samhällsservice. I den bästa av världar innebär servicekontoren att plussidan på familjens eller den enskildes funderingar kring att flytta ut på landet ökar lite till.

Dessa statliga servicekontor organiserades om 2019 på så sätt att Statens servicecenter tog över som huvudman för verksamheten. Och under 2022 har verksamheten utvärderats av Riksrevisionen, som överlämnade sin rapport till regeringen i december 2022. Riksrevisorn besökte oss i KU dagen därpå, den 20 december.

I dag diskuterar vi resultatet av denna granskning; en rapport från Riksrevisionen med den klingande och eleganta titeln Skynda långsamt.

Det ska också sägas att i första hand handlar Statens servicekontor för närvarande om ett samarbete mellan Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Arbetsförmedlingen. Syftet är framför allt att vara en plats där man som medborgare, skattskyldig, arbetssökande, sjukskriven eller pensionär kan få hjälp med ärenden hos dessa myndigheter.

Fru talman! Den utredning som lade grunden till det nya huvudmannaskapet hade i huvudsak målet att föreslå en organisation som kunde vara effektiv vad avser både kostnader och leveranser av tjänster. Ett viktigt syfte med servicekontoren är att säkerställa och stärka tillgången till viss statlig service över hela landet.

Riksrevisionens uppdrag var att följa utvecklingen från etableringen av den nya organisationen 2019 till och med 2022; alltså under en uppbyggnadsfas med en hel del utmaningar. De slutsatser som Riksrevisionen drar pekar på problem med alltför snabb tillväxt och ett behov av att säkerställa en servicenivå som inte är alltför specialiserad men inte heller bara klarar grundläggande frågor. De som arbetar på servicecenter ska alltså klara uppgifter för samtliga anslutna myndigheter.

Riksrevisionen diskuterar vidare hur arbetet är organiserat, där ansatsen från myndigheternas sida kan uppfattas som att följa en alltför stelbent mall som har varit svår att anpassa till lokala förhållanden.

Riksrevisionen varnar därmed också för att ansluta fler myndigheter innan nuvarande organisation har landat och kunnat skapa rutiner och arbetssätt som fungerar i de olika sammanhang kontoren kan finnas i.

För en relativt sett utomstående person, till exempel en ledamot av riksdagens konstitutionsutskott, kan det se ut som att de deltagande myndigheternas strävan efter effektivitet och samordning möjligen har drivits en aning för långt. Det kan synas kontraproduktivt att mäta de befintliga servicekontorens arbete efter samma måttstock när förutsättningarna är olika. Själva idén var ju att erbjuda människor över hela landet en jämförelsevis likvärdig service. Det leder, kan man tänka sig, till att traditionella effektivitetsmått, exempelvis kostnad per besökare, inte är ändamålsenliga.

Med detta sagt, fru talman, vill jag sammanfattningsvis säga följande. Med en idé om att på så lika villkor som möjligt kunna välja att bo, leva och verka var som helst och överallt i vårt vackra land, behöver det vi mäter vara tillgänglighet och rättvisa. Det handlar om tillgång till bredband, fossilfri kollektivtrafik, laddinfrastruktur, skolor och hälsovård inom rimliga avstånd. Men det handlar också om en utbyggd struktur för en ökad närhet till statliga tjänster, kanske först och främst dem vi talar om här, det vill säga Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Pensionsmyndigheten, och i förlängningen också andra.

Riksrevisionens kärnfulla sammanfattning av uppdraget att granska utvecklingen så här långt, det vill säga skynda långsamt, synes mig helt relevant och lätt att ta till sig. Jag vill därmed liksom övriga talare föreslå att rapporten så småningom läggs till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Jag kommer inte att tala särskilt länge - bara så att ni vet. Det är ju något slags ära att få stå sist på listan efter fem debattområden.

Vi ska alltså prata lite om behandlingen av riksdagens skrivelser. Jag ställer mig bakom utskottets förslag och yrkar bifall till förslaget att lägga regeringens skrivelse och riksdagsstyrelsens redogörelse till handlingarna.

Vi i utskottet har ju varit eniga i detta, som flera har påpekat. Jag tänker inte upprepa något av det som har sagts om detta. Vi ser dem som väl utformade och av god kvalitet och anser att de ger en god bild av vad som har skett med de skrivelser som har levererats.

Jag tänkte ägna någon liten minut åt det som kallas avvikande meningar i de andra utskottens skrivelser. Det handlar om tillkännagivanden som delar av utskotten inte har tyckt har tillgodosetts tillräckligt. Av rent egoistiska skäl tänkte jag uppehålla mig vid avvikande meningar som har uttalats av oss i oppositionen i varierande konstellationer, där MP, S, V och C kan ha förekommit. Jag ska ta ett par exempel, för detta innebär ju att det finns saker som delar av riksdagsledamotskollektivet inte tycker är färdigbehandlade.

I den skrivelse som vi pratar om nu finns det bland annat en sådan från socialutskottet. Den är ganska omfattande och handlar om vårdplatser, utbildningar, köer och arbetsmiljö. Vissa av våra kollegor tycker att detta inte har tillgodosetts på det sätt som beskrivs i skrivelserna.

Behandlingen av riksdagens skrivelser

Det finns också en, eller till och med två, från trafikutskottet som handlar om något som jag kan tycka är en ganska relevant och allvarlig fråga, nämligen Bromma flygplats och Arlanda. Det saknas beskrivningar av och redogörelser för utredningar som har gjorts på temat, och man bortser kanske från att det finns en utbredd förståelse för tanken att Bromma flygplats kanske inte behövs och att Arlanda har kapacitet att ta hand om det. Detta saknas i tillkännagivandet från regeringen.

Slutligen finns det också en liten passus om cykelvägar. Jag tycker att det är lite fint. Cykelvägar ska vi ta vara på och vara rädda om. Det finns en avvikande mening som handlar om att de borde uppmärksammas och om det samarbete som krävs mellan kommunerna och staten i detta avseende för att man ska kunna förverkliga fler cykelvägar som inte nödvändigtvis följer de vanliga stora lederna. Inte heller detta har dock kommit med.

Detta var små nedslag i någonting annat. Ni väntar egentligen bara på att jag ska vara färdig, och det är jag nu. Jag ber att få avsluta, herr talman, med ett stort tack till alla kollegor. Vi ses snart igen - vi har fler betänkanden att ta hand om - men nu vill jag tacka för i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson valdes den 17 oktober. Vi var alla här och minns precis hur det gick till. Dagen efter skulle den nya regeringen presenteras och en regeringsförklaring lämnas.

Mot slutet av regeringsförklaringen säger statsministern att Sverige redan på 70- och 80-talen blev en närmast fossilfri industrination, ledande i världen. Detta inte bara överraskade många, inklusive anmälaren, utan uppfattades också som en osanning. Och det ledde till en KU-anmälan. Sverige var då, precis som nu, beroende av en ganska omfattande tillgång till energi från petroleumprodukter, inte minst för transporter men också för den tillhörande industrin när det gäller petrokemi.

Statsministern har sedan förklarat resonemanget med att det kunde vara underförstått att uttalandet avsåg det förhållandet att Sverige efter 70talets oljekriser byggde ut kärnkraften i södra Sverige och därmed skapade en elenergi som i allt väsentligt bygger på om inte förnybar så i alla fall fossilfri produktion av el.

Jag talade lite grann i början av debatten i dag om kommunikation och om att det inte alltid är helt klart att den faktiskt når mottagaren på det sätt man tänkt sig. Sedan finns det en annan aspekt av detta som handlar om vilken bild man vill skapa eller som har skapats. It´s all in the optics, som de säger i USA, det vill säga det spelar inte så stor roll vad som faktiskt har hänt eller sagts, utan det viktiga är hur det ser ut.

Utan att på något vis hävda att det har varit en avsikt - att etablera en bild - i just detta fall tänker jag att vi ska vara vaksamma på detta framöver, på vem som säger vad och i vilket syfte. Detta är helt legitimt på många sätt. Vi gör det alla. Alla har väl någon gång sålt någonting på Blocket eller skrivit något om sig själv i någon profil. Men det är när gränsen mellan sanning och osanning suddas ut och blir diffus som det blir allvarligt. Om makten utgår från folket är det förstås ovillkorligen så att det som presenteras för väljare, fritidspolitiker i kommuner och regioner, tjänstepersoner och riksdagsledamöter ska vara korrekt och ingenting annat.

Jag kan tänka mig att vi kommer att se inte bara konstitutionsutskottet som företrädare för en sådan syn. Jag ser framför mig att exempelvis mediernas faktagranskningar blir fler och mer omfattande framöver.

Herr talman! Under samma rubrik, Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning, finns även diskussioner om utrikesministerns uttalanden om Turkiet, i huvudsak i samband med de demonstrationer som genomfördes med anledning av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Här finns också uttalanden med anknytning till svensk vapenexport till Ukraina. Detta har behandlats av andra ledamöter i utskottet.

Det är förstås angelägna frågor, och jag ser fram emot fortsatta diskussioner om vad de inneburit, men det lär få bli utanför utskottets väggar, kanske inom ramen för framtida forskningsprojekt.

Allra viktigast i detta sammanhang är de relativt många ärenden som så att säga behandlats i ett sammanhang. Det är uttalanden där utskottet egentligen inte har något att tillföra ur konstitutionell synvinkel. Olika ledamöter har förstås olika åsikter om det som har sagts - det har många vittnat om redan - men det hör till demokratins kännetecken. Så ska det vara, och politiska frågor får lösas på de arenor som finns för det ändamålet.

I mitt allra första inlägg i dag pratade jag lite om de erfarenheter som jag gjort som ny ledamot både i utskottet och i riksdagen. Jag vill absolut instämma i vad andra ledamöter har sagt här. Jag ser fram emot fortsättningen på mandatperioden. Nu har vi fått upp ångan. Vi har satt vissa ramar och riktlinjer för vad vi ska hålla på med. Det ska bli spännande, roligt och intressant att ta del av nästa riksmötes konstitutionsutskott.

Med detta tackar jag för ordet en sista gång i denna granskningsdebatt.

Herr talman! Inom ramen för rubriken "Handläggning av vissa regeringsärenden" finns det sex olika granskningar, och jag tror att samtliga redan har kunnat bockas av. Här finns bland annat avvecklingen av klimatbilsbonusen i november förra året och tillsättandet av en nationell säkerhetsrådgivare och en statssekreterare liksom beredningen av lagförslaget om sekretessärendet om elstöd.

Jag tänkte lämna de båda anställningarna därhän. Det verkar ha gått bra för dem båda två, även om man kan konstatera att det förmodligen har skrivits mycket mer om den som lämnade sitt jobb som statssekreterare än den som fick jobbet som säkerhetsrådgivare.

Ärendena om elstöd och klimatbilsbonus är sådana som faktiskt berör många människor. Jag börjar med elstödet.

Elstödet var, som alla minns, nära knutet till ett vallöfte om att det skulle finnas på plats den 1 november 2022. Med en välvillig tolkning kan man säga att det var det på så vis att det fanns en idé om hur det skulle kunna genomföras. Sedan trängde sig verkligheten på med krav på lösningar hur det hela rent praktiskt skulle gå till och om det var nödvändigt att sekretessbelägga samtliga många miljoner ärenden.

När dessa kvarnar väl malt färdigt återstod inte mycket tid för beredningen inom riksdagen för lagstiftning enligt regeringsformens intentioner. Remisstiderna blev därmed korta och kritiken därefter. Under tiden väntade många miljoner elkunder på utbetalningarna. Med stigande priser på i stort sett allting blev elstödet ett viktigt bidrag till många familjers och ensamståendes ekonomi.

Det fanns två aspekter av elstödet som gjorde det komplicerat, nämligen sekretessen och själva systemet för utbetalning. Utskottet ställde många frågor om detta och fick förstås också svar av Regeringskansliet och energi- och näringsministern själv.

Från mitt partis synvinkel var vi som bekant inledningsvis angelägna om ett elstöd med en fördelningspolitisk dimension. Det är inte föremål för granskning på något sätt, men vi hade gärna sett att sekretessen undvikits för att åtminstone i efterhand möjliggöra en granskning av hur stödet fungerade.

Däremot var vi, liksom utskottet i övrigt, inte helt bekväma med den tid det tog. Det ledde som känt till en extremt kort tid för remissinstanserna på sluttampen, allt med det vällovliga syftet att se till att stödet faktiskt hamnade på kundernas konton. Vi kunde dock inte helt befria oss från tanken att det kunde ha gjorts annorlunda, i synnerhet under november 2022. Detta ledde så småningom till det uttalande om brist som nu finns.

Förhoppningsvis omfattar granskningen tillräckligt med information för att liknande eventuella situationer i framtiden ska kunna hanteras med dessa erfarenheter som grund.

Så några ord om klimatbilsbonusen, herr talman. Bortsett från den politiska bedömningen i sak att klimatbilsbonusen inte längre skulle spela någon sådan roll för omställningen till elbilar kom ändå informationen om beslutet mycket överraskande för många. Vi känner väl alla någon som baserat sina planer på åtminstone någon form av bonus även för bilar inköpta under 2022 och kanske också under 2023 och som helt enkelt fick tänka om.

Argumentet att den stora brådskan var för att undvika rusning känns något kontraproduktivt i sammanhanget, eftersom själva idén med bonusen var att fler människor skulle välja att köpa eldrivna bilar. Men jag kan lämna det därhän för denna gång.

Jag kan också förstå problematiken och utmaningen som man stod inför strax innan budgetpropositionen för 2023 skulle presenteras att behöva sätta någon form av stoppdatum för stödet till elbilsköpare eftersom man nu hade bestämt sig för det. Men, som jag tidigare var inne på, har kommunikationen inte ägt rum bara för att det publiceras ett pressmeddelande. De oklarheter som uppstod dagen efter och som i ett slag förändrade marknaden för både säljare och köpare hade sannolikt kunnat undvikas.

Med detta sagt vill jag säga att utskottets betänkande är enigt. Vi står alla bakom det. Det som jag talar om nu är snarast att se som en bakgrundsbeskrivning till de värdefulla diskussioner som vi har haft och som inspel till vad som blev det färdiga betänkandet.

Herr talman! En del av det jag hade tänkt säga är redan sagt, så mitt anförande blir kanske något kortare än vad jag hade föreställt mig. Å andra sidan kan det komma någon liten ytterligare fundering.

Tre av fyra ärenden under denna punkt handlar som bekant om regeringens samråd med EU-nämnden i vissa frågor. Ett av dem tilldrar sig inte helt oväntat ett särskilt intresse från ett grönt parti som mitt. Det handlar förstås om i vad mån de planerade investeringarna i nya och uppgraderade järnvägar borde eller skulle kunna ha informerats om på ett bättre sätt i EU-nämnden.

Anmälan handlade formellt om bilagor i form av kartor över europeiska järnvägssträckningar som ingår i det transeuropeiska transportnätverket TEN-T. Regeringen som tillträdde i oktober 2022 valde att inte gå vidare med den föreslagna utbyggnaden av höghastighetsjärnvägar i Sverige. Detta offentliggjordes i samband med att budgetförslaget för 2023 presenterades i början av november. Följaktligen togs de sträckorna bort ur det kartmaterialet. Samtidigt togs också sträckorna Göteborg-Borås och Lund-Hässleholm bort, även om det vid det tillfället antogs att de skulle byggas om till europeisk TEN-T-standard.

Genom att de uppdaterade kartorna helt enkelt inte togs med redovisades detta inte för EU-nämnden. Det är formellt sett helt i sin ordning. Det är regeringen som ansvarar för förhandlingarna inom EU. Regeringen har därmed också rätten att åtminstone i någon mening avgöra vad riksdagens EU-nämnd ska informeras om.

Vi har i detta sammanhang också fått en ökad förståelse för hur förberedelserna för möten med ministerråd och i andra sammanhang går till, och att processerna innehåller både mer formella dokument och andra som kan diskuteras under pågående förhandlingar.

Exempelvis, som i fallet med järnvägskartorna, ska det ha varit så att flera länder har gjort ändringar under resans gång. Det har ibland skett i form av önskemål som lyfts in under pågående möten.

Granskningen har således klarlagt att infrastrukturministern inte har gjort något formellt fel.

Men denna och de båda andra granskningarna som rör regeringens information om EU-ärenden i EU-nämnden har lett till en diskussion om regeringens informationsövertag i relation till riksdagen och på vilket sätt riksdagens information kan förbättras.

Det ska förvisso inte öppnas några dörrar till ändringar av praxis som utmanar regeringens uppgift och rätt att hantera EU-frågor och andra utrikes relationer. Men samtidigt kan det förstås vara värdefullt att riksdagens tillgång till information genom EU-nämnden inte äventyras utan snarare utvecklas.

För egen del kan jag föreställa mig att EU-ärendena blir allt viktigare, eller med andra ord att i den alltmer internationella värld vi har blir de europeiska relationerna än mer betydelsefulla.

Det gäller inte minst transporter, där järnvägar antas utgöra viktiga pusselbitar i ett framtida hållbart system för person- och godstransporter. Det gäller också för de absolut nödvändiga förändringar som kommer upp de närmaste åren i arbetet för en fossilfri värld, baserad på förnybar energi så långt det går.

Detta är sagt också med all respekt för den komplexitet som ett samarbete med 26 andra länder innebär. Det ärende som i grunden handlade om vad man gör om utlovad information inte kommer som planerat visar på nödvändigheten av både flexibilitet och en anda av att inte ge upp och därigenom göra vad som över huvud taget är möjligt för att - som i det här fallet - EU-nämndens ledamöter ska få tillgång till bästa möjliga underlag.

Jag lämnar ärendet med skolministerns icke-svar under frågestunden, för det har redan många andra tagit upp. Jag har inga andra åsikter om det.

En del av de saker vi har hört här om EU-nämnden handlar till synes om järnvägskartor eller plattformsarbete, vilket naturligtvis är angeläget. Det har en väldigt stor betydelse i en större kontext.

Vilken form av transportlösningar ska vi ha i framtiden? Det handlar om arbetsplatsregioner, möjligheten att röra sig fritt, och att arbeta, bo och leva där man vill och önskar. Det är inte bara järnvägar på en karta. Det är faktiskt människors liv det handlar om.

På samma sätt är det med plattformsdirektiv. Det handlar om människors möjligheter att sysselsätta sig på ett bra sätt, ett säkert sätt och på ett sätt som gör världen något lite bättre för dem det berör och även för andra.

Jag kan tycka att det har betydelse när vi talar om EU-frågor och EU-nämndens information. Det handlar om att försöka att sätta det i ett större sammanhang. Det faller tillbaka på oss som partier i många sammanhang att se enskilda ärenden och enskilda pusselbitar som en del av helheten. Med det tackar jag för ordet.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har genomfört sin årliga granskning av regeringens arbete utifrån de anmälningar om eventuella brister som gjorts till utskottet. Jag har deltagit för första gången, inte bara i KU utan även i riksdagen, och tillhör den skara som kanske inte har uppfostrats helt i KU:s anda - jag hoppas att detta tas som ett löfte snarare än som ett hot.

En del företeelser och diskussioner har gjort starkare intryck än andra. Ett exempel är hur fantastiskt utskottets kansli har arbetat. Med en närmast magisk precision har kansliet uttolkat såväl vaga och ibland aningen motsägelsefulla som mycket tydliga men kanske omöjliga förslag från utskottets ledamöter - jag själv inräknad. Jag ska inte heller förringa det förtjänstfulla arbete som utskottets presidium har gjort mellan utskottets möten och, såvitt jag förstår, ibland även under utskottets möten.

Jag vill också rikta ett tack till våra riksdagskollegor, som faktiskt använder sig av möjligheten att granska och att ställa frågor. Har detta gått rätt till? Är dessa uppgifter verkligen riktiga? Har det lett till beslut som annars kanske inte skulle ha tagits? Det finns som bekant flera möjligheter att göra detta - en anmälan till KU är förvisso den mest synliga men inte den enda.

I följande inlägg kommer jag att ta upp några av de ärenden som utskottet har behandlat, vilket leder mig till att fundera på om det hade gått att göra på ett annat sätt.

Jag kan inledningsvis konstatera att årets granskning, som flera ledamöter redan påpekat, har inneburit att anmälningar som rör enskilda uttalanden i vissa fall har behandlats samlat av utskottet. Som nybliven ledamot av både riksdagen och utskottet kan jag tycka att detta är en rimlig ordning. Det finns en poäng med att markera att det inte är konstitutionsutskottets sak att avgöra frågor om politiskt färgade uttalanden och vem som har rätt eller fel och att därmed också spara tid för utskottets arbete.

Ett problem med fenomenet kommunikation är att man ofta tror att den har ägt rum. Det är inte alldeles ovanligt i sammanhang där det handlar om att publicera saker på till exempel en organisations hemsida. Att lägga ut ett pressmeddelande på nätet är knappast kommunikation i sig. Detta gäller förvisso inte bara regeringar utan alla typer av organisationer, och det blir inte problematiskt förrän det man vill ha sagt inte har nått den eller dem som det berör.

Herr talman! Jag har några punkter som jag kommer att bära med mig till nästa års granskningar och kanske framför allt i den politiska vardagen i vårt gemensamma arbete för demokratins bästa.

Till att börja med vill jag säga att ting tar tid, som den förträfflige danske forskaren, filosofen och författaren Piet Hein uttryckte det. Detta ska man ha respekt för. Att korta tider för beredning kan se ut som en angelägen gärning för att visa på handlingskraft, men det bör egentligen undvikas - annars blir det snarare motsatsen.

Som jag sa: Kommunikation är svårt. Man måste kunna sätta sig in i mottagarens förutsättningar att ta till sig ett meddelande om att det till exempel från i övermorgon inte blir någon bonus för elbilsköp.

Fakta ska naturligtvis vara korrekta. Här finns en sorts fallande skala - det är rimligt att uppgifter som ingår i svar på interpellationer eller skriftliga frågor är korrekta och kontrollerade mot lämpliga och trovärdiga källor. Samtidigt får man godta att det i en debatt utan manus kan bli mer tillspetsat eller polemiskt. Generellt sett är det dock oftast inte något stort problem att hitta och värdera källor. På mitt område, alltså det som har med klimat, miljö och hållbarhet att göra, har antalet bedömda vetenskapliga artiklar ökat mångfalt de senaste decennierna.

Jag ber att få återkomma till dessa funderingar i enskilda ärenden och tackar för ordet så här långt.

Herr talman! Först ska jag säga att min partikollega, vår utrikespolitiska talesperson, Jacob Risberg fick förhinder. Därför står jag, som besitter avsevärt mindre expertis på området, här i stället. Jag ska försöka göra rättvisa åt det som har tänkts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Strategisk export-kontroll 2022 - krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Sedan 2018 har vi ett så kallat demokratikriterium för svensk vapenexport, något som vi i Miljöpartiet kämpade för att få på plats och som innebär att mottagarlandets demokratiska status ska beaktas i tillståndsprövningen. Det är ett steg i rätt riktning, men mycket mer måste göras på EU-nivå för att skärpa kontrollen av vapenexporten.

För Miljöpartiets del är det angeläget att vapenexporten inte får underminera vårt utrikespolitiska arbete för fred, demokratisering och mänskliga rättigheter. Vi måste omedelbart stoppa vapenexporten till diktaturer och krigförande stater. Dagens möjligheter till undantag för sådan export begränsas mycket kraftigt eller ännu hellre avskaffas också till länder med allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Miljöpartiet de gröna vill även skärpa reglerna för så kallade följdleveranser, så att beslut om en tidigare version av ett vapensystem inte kan användas för leverans av ett nyare system. Detta ska såklart inte hindra Sverige från att solidariskt bistå ett land som blir angripet med vapen.

Herr talman! Att den svenska exporten ökar till icke-demokratiska stater visar på att regelverket inte har varit helt ändamålsenligt när det gäller att sätta stopp för export till diktaturer och andra länder med omfattande demokratiska brister.

Bland mottagarländerna 2022 fanns ett antal sådana stater, till exempel Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Thailand, Pakistan och Qatar. Åren 2020-2022 gick mer än en tredjedel, 36 procent, av den svenska exporten till icke-demokratier, det vill säga länder med stora demokratiska brister på ett eller flera områden - detta enligt Svenska freds beräkningar, där graden av demokrati utgår från de beräkningar och rankningar som Freedom House gör.

Sverige behöver ta ställning för demokratiska värderingar i världen och avsluta exporten av vapen till icke-demokratier. Demokratikriteriet, som jag nämnde inledningsvis, är så vagt formulerat att det är lätt att komma runt. Något som är minst sagt talande för detta är att diktaturen Förenade Arabemiraten var Sveriges största kund 2020 och 2021 och att Inspektionen för strategiska produkter ser framför sig kommande stora leveranser till landet. Sveriges värderingar reflekteras i de länder vi säljer vapen till, och denna export legitimerar förtryck och diktatur.

Miljöpartiet står fast vid att Sverige och EU inte ska exportera vapen till Turkiet. Så sent som 2019 var alla partier i EU-nämnden eniga om att Sverige på EU-nivå skulle driva att man inför vapenembargo.

Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i dag gäller den fjärde statistiska sammanställningen som redogör för ett helt år med det nya regelverket från 2018, som innehåller de förändrade riktlinjerna. Det inkluderar den demokratiska statusen, mänskliga rättigheter, exportens påverkan på en rättvis och hållbar utveckling i den mottagande staten, följdleveranser och internationell samverkan. Den mottagande statens demokratiska status ska vara den viktigaste ändringen.

Skrivelsen ger oss en möjlighet att återigen se vilken effekt det nya regelverket har haft. Det är positivt att underlaget innehåller mer information än tidigare år, eftersom det ökar transparensen och öppenheten kring vapenexporten.

Herr talman! Det befintliga regelverket har framför allt två brister. Den första handlar om att det bara gäller tillstånd för nya affärer som ingåtts efter den 15 april 2018. Alla affärer som anses ha en koppling till affärer som beviljades innan villkoret om demokrati trädde i kraft kan klassas som så kallade följdleveranser och därmed undgå den nya tillståndsprövningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Strategisk export-kontroll 2022 - krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Följdleveranser kan handla om reservdelar, ammunition eller helt nya system av samma typ som tidigare levererats. Följdleveranser har ingen tidsgräns utan kan fortsätta hur länge som helst. Det pågår exempelvis följdleveranser till system som enligt ISP ursprungligen levererades från Sverige för 30-40 år sedan. Följdleveranser har länge varit ett kryphål i den svenska vapenexportregleringen och innebär att exporten kan fortsätta trots att inga nya affärer egentligen tillåts.

En lagstiftning som inte inkluderar följdleveranser blir verkningslös om syftet är att man ska sluta exportera vapen till krigförande och icke-demokratiska stater. Där kan exempelvis nämnas de tillstånd för följdleveranser till Israel som ISP beviljat under 2022.

Den andra bristen i regelverket som vi ser är att detta inte innebär ett stopp för export till icke-demokratiska stater. Brister i den demokratiska statusen ska bara påverka bedömningen och utgöra så kallade hinder för export. Om det anses finnas avsevärda nationella försvars- eller säkerhetspolitiska intressen kan export ändå beviljas.

Ställningstagandet att inte stödja och legitimera 40 odemokratiska och förtryckande regimer kan därmed åsidosättas om andra intressen anses väga tyngre i bedömningen. Ett tydligt exempel är hur Sveriges ansökan om Natomedlemskap påverkat vapenexporten till Turkiet, som ju exempelvis i V-Dems årliga rankning klassas som auktoritärt. För första gången sedan exporten stoppades 2019 har nu tillstånd för export till landet återigen beviljats.

Herr talman! Det är viktigt att ha högt ställda krav på så kallad övrig krigsmateriel och produkter med både civila och militära användningsområden. Civil teknologi som artificiell intelligens och telekommunikation kan användas för militära ändamål eller för att förtrycka en befolkning. Därför ska inte utrustning för massövervakning exporteras till länder som förtrycker sin egen befolkning eller där man kan förvänta sig att utrustningen kan komma att användas för att förfölja politisk opposition i landet.

Fru talman! Min kära partikamrat Elin Söderberg var tvungen att resa norrut här på kvällskvisten. Därför står jag här med en kortversion av det hon hade tänkt säga.

Fru talman! Svenska företag bedriver ett aktivt hållbarhetsarbete med möjlighet att skapa nya innovationer, affärsutveckling samt nya jobb och företag. Klimatomställningen kan leda till inte bara nya möjligheter och högre livskvalitet utan även ökad konkurrenskraft. Vår uppfattning är att det i detta läge är viktigt att politiken stöder denna utveckling. Miljöpartiet menar att det är nödvändigt att politiken uppmuntrar, stöttar, stimulerar och manar på den gröna industrirevolutionen och hållbarhetsarbetet i alla branscher.

Därtill finns det stor potential för en stark samhällsutveckling genom omställningen av industriprocesser, transporter och energisektorn. Detta bör underlättas genom att också stödja digitalisering och en grön och social omställning för småföretag. De små företagen har ofta otillräckliga resurser för att klara omställningen till att bli fossilfria och cirkulära på egen hand.

Regeringen bör av den anledningen fortsätta att satsa på och utveckla statliga satsningar, till exempel Almis stöd till de mindre företagen, i syfte att hjälpa industrier och företag att minska sin klimatpåverkan.

Fru talman! Sverige och Europa behöver en mångfald av stora och små företag som skapar möjlighet till försörjning och arbetstillfällen samt bidrar till både livskvalitet och utveckling. Det kan konstateras att allt fler svenskar vill starta företag. Denna kraft och kreativitet tycker vi bör tas till vara. Företagandet behöver vara tryggt och enkelt för att på så sätt frigöra och tillvarata människors entreprenörskap, innovationskraft och kreativitet.

Studier visar dock att stereotypa föreställningar om kvinnors och mäns företagande påverkar hur de behandlas när de ansöker om statligt riskkapital. Entreprenörer som är kvinnor får i snitt 25 procent av sitt efterfrågade kapital medan män får över hälften. Vi anser därför att riksdagen bör uppmana regeringen att ge relevanta myndigheter i uppdrag att granska förekomsten av osakliga könsskillnader. Vidare tycker vi att det är angeläget att se över hur kvinnors möjligheter att starta och driva egna företag kan förbättras.

I det sammanhanget ska vi också se till att även kooperativ, personalägda företag och sociala företag har lika goda förutsättningar som aktiebolag att få lån.

Fru talman! God tillgång till digitala tjänster oavsett var man befinner sig är en förutsättning för att kunna bo, arbeta och driva företag i hela landet. God tillgång till digitala tjänster underlättar även omställningen till en cirkulär ekonomi med delningsekonomi.

Den gröna industrirevolutionen har inletts. Svenska företag spelar en avgörande roll i den, och många företag bedriver redan aktivt hållbarhetsarbete och bidrar med ny grön teknik och innovationer som stärker Sveriges konkurrenskraft. Sverige behöver många både stora och små företag som skapar möjligheter till försörjning och arbetstillfällen och som bidrar till utveckling och livskvalitet. Detta gäller hela Sverige, i städer och på landet.

Det lokala näringslivet främjas genom bättre villkor för små och medelstora företag, till exempel bättre tillgång till riskkapital och möjlighet till företagsrådgivning.

Politiken måste främja delningsekonomin så att det blir lätt att dela på saker och äga tillsammans.

Vidare menar vi att styrmedel måste främja konsumtion av klimatsmarta tjänster i stället för resursintensiva produkter.

Fru talman! Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 om företagsstöd för klimatomställningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

Fru talman! För att säkerställa Sveriges internationella åtaganden krävs ett aktivt och förstärkt arbete för våra nationella minoriteter och urfolket samerna. Vi måste bevara minoritetsspråken och öka kunskapen om de nationella minoriteternas rättigheter, kultur och språk. Förutom en övergripande politik finns det även behov av specifika satsningar för varje enskild nationell minoritet och urfolket samerna.

Rätten till mark och vatten för samiska intressen behöver säkras och stärkas. Den är inskriven i grundlagen men är också en civil juridisk rättighet som grundar sig på urminnes hävd. Hänsynskravet finns inskrivet i andra lagstiftningar, men tillämpningen brister. Lagstiftningen behöver vara i linje med urfolksrätten och ge det samiska folket de rättigheter som följer av de internationella konventioner Sverige ställt sig bakom. Vi ser gärna att en nordisk samekonvention förverkligas. Det är hög tid att Sverige ratificerar ILO:s konvention nummer 169 om urfolks rättigheter.

Fru talman! Tornedalingarnas kultur och historia behöver synliggöras och rätten till meänkieli stärkas. Ett led i detta är att öka tillgången till undervisning inom språket, vilken i dag begränsas till enstaka platser. Ett permanent center för tornedalsk historia och kultur bör inrättas, så att kunskap om de tornedalska frågorna finns samlad. Jag vill också framhålla betydelsen av slutsatserna från sannings- och försoningskommissionen för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset för att vi ska kunna ta konkreta steg mot försoning. Här finns lärdomar att dra från andra länder vars arbete med sannings- och försoningsprocesser mellan stat och minoriteter eller urfolk kommit längre.

Det bör även genomföras en satsning på sverigefinnarnas rätt till språk och kultur. Den största utmaningen för det finska språkets revitalisering i Sverige är att få fler unga sverigefinnar att använda, utveckla eller lära sig språket och att i nästa steg ge dem möjligheten att i sin tur föra språket vidare till sina barn. För språkets revitalisering i Sverige är arbetet med insamling och tillgängliggörande av sverigefinska begrepp och termer som utvecklas inom ramen för den sverigefinska språkvården viktigt.

Fru talman! Den judiska minoriteten i Sverige befinner sig i en allt sämre situation ur säkerhetssynpunkt. Miljöpartiet arbetade aktivt i regeringen för att öka säkerheten för judiska församlingar i Sverige. Det straffrättsliga skyddet mot hatpropaganda på rasistiska grunder är starkt i Sverige men kan behöva stärkas ytterligare. Förslaget att kriminalisera förringande av Förintelsen är viktigt.

Frågan om synligheten för jiddisch och jiddischkulturen är i vissa fall mer komplex än vad som är fallet för många andra minoritetsspråk. Det beror på att många personer med judisk bakgrund känner oro för den egna säkerheten, vilket motverkar viljan att öppet visa sin judiska identitet. Det är därför angeläget att genomföra satsningar på att främja och synliggöra jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk och att synliggöra judiskt kulturliv.

Romer har under lång tid varit utsatta för omfattande diskriminering. Många romer lever fortfarande i utanförskap, och det finns en stor förtroendeklyfta mellan många romer och samhällets institutioner. För att motverka diskriminering och förföljelse måste romer i högre grad involveras i frågor som rör dem. Det skulle också leda till bättre dokumentation av romsk historia och kultur.

Strategin för romsk inkludering måste ges långsiktig och tillräcklig finansiering. För att öka romernas inkludering är främjandet av romskt föreningsliv en viktig del. I Sverige finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen, till exempel för att motverka antiziganism och stärka romers sociala och politiska rättigheter. Men det saknas en central struktur, och resursbristen är stor.

Fru talman! Sametinget har sedan 2005 ett nationellt ansvar att via Samiskt informationscentrum informera om samer och samisk kultur. Detta informationscentrum är en viktig tillgång för att främja och öka tillgängligheten till information om det samiska samhället. För att stärka och öka tillgången och tillgängligheten till information om judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar anser vi att liknande centrum bör finnas för samtliga nationella minoriteter. Det skulle även öka möjligheten till samverkan mellan grupperna och olika aktörer som arbetar med information om nationella minoriteter.

Genom historien har staten begått olika övergrepp gentemot urfolket samerna. Sápmi, som utgör en stor del av Sveriges yta, var för länge sedan ett område som staten inte kontrollerade. På 1600-talet började staten göra anspråk, och sedan dess har utrymmet minskat för samiskt liv. Staten måste ta ansvar för historiska övergrepp mot det samiska folket och ge upprättelse. Svensk samepolitik behöver ett omtag och en samepolitisk färdplan. Det behövs ett brett parlamentariskt samarbete mellan riksdagens partier och partierna i Sametinget.

Det bör också genomföras en organisatorisk översyn av Sametingets konstruktion. I dag är Sametinget både ett folkvalt parlament och en förvaltningsmyndighet under regeringen. Översynen bör genomföras i samråd med det samiska samhället och syfta till att se vad som kan göras för att utveckla och förtydliga organisationen, mandatet och ändamålet med Sametinget. Detta kan utgöra en del av den samepolitiska färdplanen.

Det är av stor vikt att genomförandet av konsultationsordningen underlättas och att metoder för konsultation utvecklas så att syftet uppnås, det vill säga att nå samsyn och bättre ta till vara samiska rättigheter och möjligheter. Det är också viktigt att det planerade nästa steget i konsultationsordningens införande genomförs, det vill säga att även kommuner och regioner inkluderas i lagstiftningen.

Minoritetsfrågor

Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att personer som talar ett minoritetsspråk har särskilda rättigheter inom skola, vård och omsorg, och därmed har de rätt att använda sitt språk inom delar av den offentliga förvaltningen. För att förbättra servicen bör ett kunskapslyft genomföras om nationella minoriteters språkliga och kulturella rättigheter. Skolan måste kunna ge alla barn och unga information om Sveriges urfolk, nationella minoriteter och minoritetsspråken.

Regeringen måste säkerställa att alla kommuner får det stöd och de resurser de behöver för att leva upp till sina skyldigheter enligt grundskyddet för nationella minoriteter. Fortfarande snart 14 år sedan minoritetslagen trädde i kraft har alltför få av de drygt 200 kommuner som inte ingår i ett förvaltningsområde vidtagit tillräckliga åtgärder för att uppfylla lagens krav om grundskydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

De nationella minoriteternas föreningar och organisationer har både lokalt och nationellt en ytterst viktig roll för att minoritetspolitiken ska få genomslag. Samtidigt är dessa organisationer hårt pressade. De nationella minoriteterna ska vara självständiga i förhållande till staten, och det innebär att organisationerna själva bestämmer vad deras resurser ska användas till. Regeringen bör därför även verka för att säkerställa att EU-bidrag, öronmärkta för att stärka nationella och etniska minoriteter, går direkt till minoritetsorganisationer i stället för via medlemsstaterna.

Fru talman! Vi har hört mycket om älvdalskan. Jag hade också nöjet att delta i resan, och jag är stärkt av allt det vi fick höra och se där. Även om det i dag inte finns förslag på att gå vidare med frågan ser vi gärna att arbetet går vidare med en utredning i ämnet. Jag har full tilltro till att den hyllningskör jag har hört också behöver en grön röst i sammanhanget.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Miljöpartiet har flera reservationer i detta angelägna betänkande. Men för tids vinning yrkar jag bifall bara till två - till oppositionens gemensamma reservation, nummer 1, som handlar om aborträtt, och till reservation nummer 5, som handlar om rasistiska organisationer.

Fru talman! På flera håll i vår omvärld ser vi hur rätten till abort ifrågasätts och inskränks. Även om majoriteten till synes är stabil i Sverige går utvecklingen åt motsatt håll på många andra håll i världen. Också inom EU finns det länder som inskränker aborträtten, med Malta och Polen i spetsen. Och i USA går utvecklingen mot hårdare regler illavarslande snabbt.

Men det finns också grupper i Sverige som ifrågasätter och kritiserar den svenska rätten till abort. Sådana förslag utgår alltid från att det är någon annan än kvinnan själv som ska bestämma över hennes kropp. Rätten till abort regleras i vanlig lag, vilket innebär att den kan ändras eller tas bort genom ett enkelt riksdagsbeslut.

Det finns, tycker vi i Miljöpartiet, all anledning att grundlagsskydda aborträtten. Vi välkomnar därför den parlamentariskt sammansatta utredning som är på gång i denna och ytterligare några frågor inom området fri och rättigheter.

Fru talman! I tider av osäkerhet, av starka krafter och av yttre påverkan, eller bara misstanken om att sådan förekommer, blir det desto mer angeläget att skydda grundläggande värderingar och förutsättningar. Det bästa skydd vi har mot snabba och oönskade förändringar är våra grundlagar.

Jag har precis talat om att grundlagsskydda rätten till abort. Jag vill i sammanhanget också nämna den akademiska friheten och mänskliga rättigheter.

Den akademiska friheten får vi skäl att återkomma till senare. Den är inte ett ämne i det här betänkandet. Men jag tänker ägna några ord åt vårt alldeles nya institut för mänskliga rättigheter.

Genom inrättandet av ett nationellt institut för mänskliga rättigheter tog Sverige ett steg mot ett bättre förverkligande av de mänskliga rättigheterna. Det är ju inte precis så att vi varit först på bollen här. Redan 1993, alltså för 30 år sedan, antog FN:s generalförsamling de så kallade Parisprinciperna om att alla länder ska ha en oberoende institution med syfte att skydda och främja de mänskliga rättigheterna i landet. Sverige har fått ett stort antal påminnelser om detta inom FN. Men nu är det på plats, i Lund närmare bestämt, sedan ett drygt år tillbaka.

Det finns skäl att säkerställa institutets långsiktiga förutsättningar både finansiellt och genom att dess uppdrag slås fast i grundlag, helt i enlighet med intentionerna i den ursprungliga utredningen.

Fru talman! Det är viktigt att samhället visar att det tar avstånd från rasistiska och nazistiska organisationer. Sådana organisationer utgör ett särskilt hot mot samhället och demokratin, eftersom de strävar efter att undergräva eller avskaffa demokrati och andras fri- och rättigheter, vilket inte kan tolereras i en rättsstat.

En utredning föreslog nyligen förbud mot organisationer vars verksamhet innebär förföljelse av vissa folkgrupper. Förslaget ryms inom ramen för den nuvarande grundlagen. Det finns farhågor om att en sådan lagstiftning kan bli svår att tillämpa på grund av de strikta ramar regeringsformen sätter. I det så kallade Tidöavtalet har regeringsunderlaget redan flaggat för en grundlagsändring för att göra det straffbart att delta i kriminella organisationer. Enligt vår mening i Miljöpartiet bör även frågan om förbud mot rasistiska organisationer vara en del av en kommande grundlagsutredning.

Sverige har fått svidande kritik från FN för ett stort antal hatbrott och fortsatt rasistiskt våld särskilt mot muslimer och afrosvenskar. FN:s rasdiskrimineringskommitté är oroad över rapporterna om fortsatta hatbrott i Sverige. Särskilt allvarligt är att det sker under valkampanjer, i medier och på internet. Enligt vår mening bör därför en utredning även tillsättas för att ta fram ett överskådligt förslag på hur svensk lagstiftning bäst bör utformas för att fullt ut leva upp till konventionen om rasdiskriminering. Utredningen bör bland annat ta ställning till om rasdiskrimineringskonventionen bör gälla som svensk lag.

Fru talman! Det finns människor som varken identifierar sig som man eller kvinna i dag. Det finns all anledning att ta denna för enskilda personer mycket viktiga identitetsfråga på stort allvar. Frågan om att inrätta ett tredje juridiskt kön behöver därför utredas.

Den tredje siffran i de fyra sista siffrorna i ett svenskt personnummer indikerar om personen är man eller kvinna. Det möjliggör statistiska analyser utifrån exempelvis ett genusperspektiv. Vi vill därför att en utredning tillsätts för att se över förutsättningarna att införa ett tredje juridiskt kön utan att försämra möjligheterna att göra analyser och vetenskapliga undersökningar utifrån ett genusperspektiv.

Det har också presenterats nya förslag som innebär att den administrativa processen för att ändra det kön som framgår av folkbokföringen ska skiljas från den medicinska processen och att åldersgränsen ska sänkas. Vi står bakom de förslagen och anser att de bör läggas fram på riksdagens bord. Alla människor har rätt att få sin könsidentitet erkänd och respekterad och att få rätt könsbeteckning angiven i sina id-handlingar.

Fru talman! Slutligen några ord om rättigheter som hittills inte väckt så stor uppmärksamhet i Sverige men som vi tänker förtjänar att nämnas. Under senare år har flera länder, däribland Ecuador, inkluderat begreppet naturens rättigheter i sin grundlag. År 2018 beslutade högsta domstolen i Colombia att erkänna Amazonas som ett juridiskt subjekt med rättigheter.

Fri- och rättig-heter m.m.

Naturens rättigheter innebär ett skifte i vårt sätt att tänka och en förändring av de juridiska systemen. Jordens ekosystem och livsformer ses inte som rättslösa objekt underordnade människan utan som rättssubjekt med inneboende rättigheter. Ett sådant skifte är ett av de viktigaste stegen vi kan ta mot att skapa en hållbar framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Den samsyn som många av mina kollegor har vittnat om präglar konstitutionsutskottet i många sammanhang har gjort att vi har tagit upp frågor där vi egentligen är väldigt överens. Jag hade en svag aning att det skulle gå åt det hållet, så jag kommer att koncentrera mig på ett par frågor. Det betyder inte att jag väldigt mycket emot de andra, utan jag delar i många sammanhang uppfattning med mina kollegor.

I Sverige är valdeltagandet högt, men i valet i september 2022 var det för första gången på länge ett trendbrott. I riksdagsvalet 2018 deltog 87 procent och 2022 lite drygt 84 procent, alltså en nedgång med cirka 3 procentenheter. Även om siffran fortfarande är hög ur ett internationellt perspektiv innebär det ändå att cirka 16 procent, var sjunde röstberättigad, inte röstade i det senaste riksdagsvalet.

Det är alltså många människor som inte använder en av de viktigaste möjligheterna att påverka samhället som vi har. Det innebär också att legitimiteten för de folkvalda och i förlängningen för den regering som utses också minskar.

Vi har en valmyndighet som ansvarar centralt för genomförandet av val och landsomfattande folkomröstningar. Valmyndigheten har dessutom olika uppgifter kopplade till valet, bland annat att lämna information om när, var och hur man röstar. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har haft i uppdrag att genomföra skolval.

Det finns dock ingen myndighet som har ett uttryckligt uppdrag att öka valdeltagandet. De politiska partierna genomför viktiga informationsinsatser. Miljöpartiet tror att åtgärder också behöver vidtas av oberoende myndigheter, som ju har en annan roll och plattform för dialog med medborgarna.

Vi menar därför att regeringen bör ge en eller flera myndigheter i uppdrag att genomföra insatser för att öka valdeltagandet och att en utredning bör analysera förutsättningarna för detta. Arbetet bör särskilt fokusera på att öka valdeltagandet i utsatta områden och i grupper som röstar i mindre utsträckning.

Jag vill också påminna om att vi för inte så länge sedan diskuterade KU:s betänkande 30 om författningsfrågor. Där argumenterade vi för inrättandet av en nationell demokratifunktion enligt förslag av kommittén Demokratin 100 år. Jag menar att en sådan funktion, lämpligen placerad regionalt med länsstyrelserna som organisatorisk bas, kan bidra till en starkare demokratisk förankring och därmed också till ett större valdeltagande generellt sett.

Fru talman! Rösträttsåldern sänktes successivt under 1900-talet - år 1945 till 21 år, 20 år senare till 20 år och 1975 till dagens rösträttsålder, 18 år. Vi anser att det är dags för ytterligare en sänkning i syfte att bredda och stärka demokratin. Det är viktigt av flera skäl, inte minst eftersom varannan ung person inte känner sig inkluderad i samhället och för att många upplever att de inte har inflytande över det politiska beslutsfattandet.

Valfrågor

Demokratiutredningen föreslog att en försöksverksamhet med 16 års rösträttsålder skulle genomföras vid lokala val, något som ännu inte har blivit verklighet. Genomsnittsåldern för förstagångsväljare i Sverige är i dag 20 år, vilket är Europas högsta. Med en sänkning av rösträttsåldern till 16 år skulle snittåldern kunna sänkas till 18 år. Vi anser att detta vore ett bra sätt att testa hur en generell sänkning skulle falla ut. Regeringen bör därför verka för att det inleds en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder på det sätt som utredningen föreslog.

Detta skulle öka möjligheterna för dagens och morgondagens unga att engagera sig och påverka vårt framtida samhälle. Med pågående klimatförändringar och andra stora utmaningar som på många sätt definierar deras framtid är en sådan sänkning av rösträttsåldern ett förslag för bredare erfarenheter, olika bakgrunder, ökad jämställdhet och mångfald.

Fru talman! Vi noterar också att Valmyndigheten har redovisat ett antal erfarenheter av det senaste valet som leder till frågor om möjliga förbättringar. Det gäller inte minst vårt system med valsedlar och hur de placeras och distribueras. Myndigheten har presenterat ett antal förslag därvidlag.

Det är givetvis angeläget att alltid utvärdera och ifrågasätta om saker och ting kan göras bättre, med bibehållen säkerhet och naturligtvis också gärna med ett ökat valdeltagande som mål. Att forma en parlamentarisk kommitté med uppgift att närmare överväga olika möjligheter och erfarenheter är en väg att gå.

Med det sagt avslutar jag med att yrka bifall till vår och Vänsterpartiets gemensamma reservation, nummer 1, om just sänkt rösträttsålder.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! Till justitieutskottets ledamöter ska jag säga att det är Malte Roos som är ledamot och ersättare. Men jag hoppar in för honom i dag. Det bestämdes för länge sedan att jag skulle ta de här frågorna.

Jag vill klargöra att Miljöpartiet anser att Sverige bör bekämpa terrorism med full kraft. I det arbetet är en gedigen straffrättslig reglering viktig. Att i större utsträckning kriminalisera handlingar som rör deltagande i terroristorganisationer är viktigt.

Vi stod och står fortsatt bakom Grundlagskommitténs och riksdagens bedömning att det bör vara möjligt att begränsa föreningsfriheten för organisationer som ägnar sig åt eller understöder terrorism.

Nu föreslår emellertid regeringen att det införs ett nytt brott i terroristbrottslagen kallat deltagande i en terroristorganisation. Det föreslås bli straffbart att delta i en terroristorganisation exempelvis genom att ta hand om utrustning, sätta upp läger, ordna möteslokaler, anordna aktiviteter, laga mat, ansvara för transporter och ta hand om barn. Det var också Grundlagskommitténs förslag som beredde marken för det förslag regeringen nu presenterat om en kriminalisering av deltagande i terroristorganisationer.

Herr talman! Utan att lämna vår principiella ståndpunkt - den jag alldeles nyss redogjorde för - tycker vi ändå att detta lagförslag bör avslås. Inte för att vi inte förstår andemeningen i det och delar dess ambitioner, utan helt enkelt för att detta i vårt tycke är en dåligt utformad lag.

Till att börja med har det aktuella lagförslaget mötts av kraftfull kritik från flera remissinstanser. Lagrådet, som består av några av de mest framstående jurister Sverige har, riktade skarp kritik mot förslaget och avrådde från att remissförslaget skulle bli lag. Bland annat ansåg Lagrådets kunniga och erfarna jurister att det finns en tydlig risk för att förslaget kommer att innebära en alltför långtgående kriminalisering sett till det behov som kan finnas. Det är också tveksamt om det uppfyller de krav på tydlighet som måste ställas på en strafflagstiftning. Vi delar Lagrådets slutsats att förslaget i nuvarande skick inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Herr talman! Till skillnad från regeringen anser Miljöpartiet att det finns skäl att följa Lagrådets rekommendation i det här fallet. Vi föreslår att riksdagen avslår propositionen. Samtidigt är det viktigt att åstadkomma en lagstiftning som, utan att vara för långtgående, i större utsträckning straffbelägger olika handlingar som rör deltagande i terroristorganisationer. Vi föreslår därför att riksdagen uppmanar regeringen att återkomma med ett alternativt förslag som innebär att deltagandebrott och samröresbrott görs om till en och samma straffbestämmelse.

Miljöpartiet anser att den föreslagna kriminaliseringen är ägnad att tillgodose ett legitimt ändamål, det vill säga att bekämpa terrorism, även om flera remissinstanser har ifrågasatt om kriminaliseringen verkligen kommer att leda till önskat resultat. Vi ställer oss dock också frågande till om deltagandebrottet, så som det är utformat i propositionen, krävs för att uppnå ändamålet eller om det finns mindre ingripande alternativ som skulle kunna uppnå önskat resultat.

Regeringen motiverar sitt förslag med att terrorism är ett omfattande samhällsproblem och att det finns straffvärda former av deltagande i en terroristorganisation som inte är kriminaliserade. Miljöpartiet står fullt ut bakom regeringens uppfattning att terrorism är ett omfattande samhällsproblem. Vi står fullt ut bakom arbetet med att förebygga och bekämpa terrorism och ser en omfattande straffrättslig reglering som en viktig del i det arbetet. Samtidigt är det inte självklart hur ett sådant regelverk ska utformas för att uppnå det önskade resultatet.

Lagrådet konstaterar i sammanhanget att en kriminalisering av deltagandebrottet inte krävs för att Sverige ska leva upp till EU:s terrorismdirektiv och ställer sig frågan om det finns skäl att gå längre i straffbeläggandet än vad direktivet kräver. Även andra remissinstanser är tveksamma. Sveriges advokatsamfund tycker inte att det finns underlag för slutsatsen att det föreligger behov av den föreslagna kriminaliseringen. Advokatsamfundet anser dessutom att effekterna av samröresbrottet bör utredas innan eventuell ny lagstiftning införs avseende deltagande i en terroristorganisation. Civil Rights Defenders har svårt att se att en ytterligare utvidgning av det straffbara området är nödvändig eftersom många av de handlingar som skulle omfattas av deltagarbrottet redan i dag är straffbelagda.

Frågan är då hur lagstiftningen ska utformas för att göra den straffrättsliga regleringen tillräckligt omfattande utan att straffansvaret och dess konsekvenser blir för långtgående. Vid inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter måste lagstiftaren - det vill säga vi - alltid överväga om en viss åtgärd är nödvändig eller om det finns mindre ingripande alternativ som kan uppnå ändamålet i fråga. Att utvärdera effekterna av kriminaliseringen av samröresbrottet, som Sveriges advokatsamfund föreslår, kunde vara en bra utgångspunkt. Miljöpartiet anser att regeringen bör ta ett steg tillbaka och på nytt överväga utformningen. Av dessa skäl bör riksdagen avslå regeringens proposition.

Herr talman! För att sammanfatta vårt resonemang: Vi i Miljöpartiet står fullt ut bakom behovet av en heltäckande och omfattande lagstiftning kring deltagande i och samröre med terroristorganisationer. Men det förslag vi nu har att ta ställning till har så stora brister att vi vill uppmana regeringen att återkomma med ett alternativt förslag som innebär att samröresbrottet och deltagandebrottet integreras i en och samma bestämmelse, detta eftersom det är vår skyldighet att först undersöka om andra, mindre ingripande alternativ kan åstadkomma det önskade resultatet. Det är vi bundna till att göra enligt den så kallade proportionalitetsprincipen.

Terrorism är en avskyvärd företeelse som sätter människor i skräck och rädsla för att bli utsatta för förtryck och många olika brott. Den globala terrorismen måste bekämpas med alla medel, med förebyggande insatser, med ekonomiska sanktioner och givetvis med straffrättslig lagstiftning.

Men det är inte rimligt att vi som lagstiftare ska lämna ifrån oss lagar som inte har den precision och inriktning som våra väljare kan kräva. Med den största respekt för vårt rättssystem och våra rättsliga principer är det orimligt att inte bättre definiera vad vi menar är straffbara handlingar. Det riskerar att öppna för ett framtida godtycke. Det är vår skyldighet att stifta lagar som är hållbara och förståeliga från början. Det ska inte vara oklart vad som är klandervärt och vad som inte är det.

En särskild straff-bestämmelse för deltagande i en terroristorganisation

Med det sagt vill jag avrunda med att yrka bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till energi- och näringsminister Ebba Busch.

I regeringsförklaringen säger statsministern: "En ny grundlagsutredning ska tillsättas för att bland annat utreda hur aborträtten kan stärkas, genom att kvinnans rätt till abort ges skydd i regeringsformen."

Vi i Miljöpartiet välkomnar denna utredning. Rätten att göra abort och att som kvinna själv bestämma om och hur det ska ske är inget som vi längre kan ta för givet. Även om majoriteten till synes är stabil här i Sverige går utvecklingen åt motsatt håll på många andra håll i världen. Också inom EU finns det länder som inskränker aborträtten, med Malta och Polen i täten. Och i USA går utvecklingen mot hårdare regler illavarslande snabbt.

Min fråga till Ebba Busch är om vi fortfarande kan lita på att regeringen prioriterar frågan, inte minst med tanke på att hon i sitt eget parti har företrädare som har sagt sig inte stå bakom att grundlagsskydda aborträtten.