Jan Riise

Fru talman! Valdeltagandet används ofta som mätare på tillståndet för demokratin i vårt samhälle. Nu har valdeltagandet minskat under såväl det senaste riksdagsvalet som EU-valet 2024 med 3 respektive 2 procentenheter. Det är signaler som ska tas på stort allvar. Det finns frågor i detta som definitivt behöver diskuteras.

En levande demokrati är uthållig och kännetecknas av delaktighet och jämlika möjligheter och inflytande. En hel del görs och har gjorts, men mer finns att göra. Vi behöver bland annat fundera på hur ungdomar i framför allt gymnasieåldern kan engageras mer. Jag återkommer med ett resonemang om sänkt rösträttsålder alldeles strax. Men jag tycker också att förslaget från S-gruppen i utskottet om ett mindre ängsligt förhållningssätt i fråga om att låta politiska ungdomsorganisationer komma in på skolorna har uppenbara poänger.

Fru talman! Det är kanske inte just valsedlarna som gör att valdeltagandet sjunker, men likafullt är det naturligtvis angeläget att göra en översyn av systemet i takt med ett ökande antal förtidsröster och ett större hänsynstagande till kostnader och miljö och slutligen också för att öka möjligheten att förstå och kunna göra rätt. Nu pågår arbetet med en sådan översyn, och vi avvaktar de förslag som den parlamentariska kommittén kommer med. Det finns såvitt jag förstår både mer långtgående förslag och förslag som handlar mer om anpassning av det system vi har.

Fru talman! Vi är överens om att demokratin behöver utvecklas och breddas. En bredare förankring i samhället är önskvärd, inte minst mot bakgrund av de sjunkande siffrorna för valdeltagandet. I den här talarstolen pratade jag om en sänkt rösträttsålder även för ett år sedan. Den stenen rullade tillbaka igen, men som Sisyfos kommer jag att fortsätta rulla upp den på agendan igen.

Vad har hänt sedan våren 2024 som ger mig skäl att ta upp frågan igen? Det finns några punkter.

Vi ser ett ökande engagemang i frågan från civilsamhället. Såväl ungdomsorganisationer som stora organisationer som arbetar för barnens bästa tycker att det är en bra idé.

Den demokratiutredning som var under beredning i Regeringskansliet under en period har nu avslutats utan förslag på området. För pessimisten kan det tolkas som att vi är tillbaka på ruta ett igen. För en mer optimistiskt lagd person som jag kan det ses som att vi står fria att komma med nya förslag.

Slutligen stöder forskning och uppföljning på området fortfarande tanken på en rösträttsålder vid 16 år. Det finns flera exempel på länder och delstater där 16-åringarna har rösträtt, och jag kan inte se att det finns exempel där man har valt att gå tillbaka till en högre ålder efter att man har provat den lägre gränsen.

Valfrågor

Dessutom kan man möjligen hävda att den uppluckring av vad det innebär att vara vuxen, som i någon mening kan knytas till myndighetsålder, har fortsatt i mer negativ riktning när bland annat regeringen resonerar om fängelsestraff för barn.

Bland exempel på länder som har erfarenhet av rösträtt för 16-åringar finns Österrike, Skottland, Malta, Argentina, Brasilien, Ecuador liksom delar av USA, Tyskland och Estland.

En viktig aspekt av detta är vad en tysk forskargrupp presenterade i april förra året. Gruppen undersökte och sökte svar på frågan om ungdomars sätt att söka information förändrades i samband med att de fick rösträtt. Det visade sig att rösträtten gjorde stor skillnad i de politiska diskussioner som de engagerade sig i eller vilka valkompasser de använde sig av. Det visade sig alltså att det inte är själva röstandet som förändrar beteendet, utan det är rösträtten, det vill säga rätten att kunna rösta.

Vi vet att många unga inte känner sig delaktiga i samhället och inte har inflytande över beslutsfattandet, något jag också tog upp i debatten om rättsstatsprincipen. Det saknas ju inte frågor och utmaningar där ett större engagemang skulle vara värdefullt: klimat, miljö, rättsfrågor på många områden och internationellt samarbete, bara för att nämna några.

Vi fick rösträtt vid 18 års ålder 1975. Då var jag 18. När jag ser tillbaka på min gymnasietid och jämför med min nu 18-åriga dotter kan jag tycka att det i allra högsta grad är en rimlig ordning att de med den mognad som de uppvisar i dag förtjänar möjligheten att delta också med rösträtt.

För Miljöpartiets del säger vi liksom tidigare att rösträtt för 16-åringar är en angelägen reform som skulle kunna introduceras som försöksverksamhet i några kommuner och regioner med sikte på valen 2030.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 3 och tackar för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

Fru talman! Som mina kollegor poängterat är utskottet enigt, och vårt förslag är att så småningom lägga rapporten till handlingarna. Det förhållande att jag tar upp vissa detaljer ska inte tolkas som att jag inte delar uppfattningar som har presenterats av andra här.

Den rapport vi debatterar kommer årligen sedan 2022. Där får enskilda stater rekommendationer från kommissionen om vad som skulle vara bra att förbättra och vad som så småningom skulle kunna utvärderas. Nytt för i år är att några av kandidatländerna också tas med, närmare bestämt Nordmakedonien, som Sveriges riksdag haft ett demokratisamarbete med, samt Montenegro, Albanien och Serbien.

Årets arbetsprogram för kommissionen, som några av oss hade möjlighet att prata med kommissionären Jessika Roswall om i går, slår fast att rättsstatsprincipen är själva hjärtat i unionen. Det är rättsstatsprincipen som är vårt försvar och vårt skydd men också förutsättningen för att skapa ett inkluderande samhälle och en union som håller samman.

Fru talman! Sverige får liksom 2023 fyra rekommendationer för fortsatt arbete. Den första av dem är samma som i fjol och handlar om att systemet med att utse nämndemän genom förslag från politiska partier inte gjort några större framsteg avseende nämndemännens självständighet. Kommissionen föreslår att det arbetet fortsätter. Kommissionen föreslår också att arbetet för att säkerställa att civilsamhällets möjligheter inte i onödan begränsas av reformer inom strukturen för finansiering och stöd av samma civilsamhälle fortsätter.

Kommissionen lyfter vidare fram nödvändigheten av att utvärdera de insatser som görs för exempelvis skydd mot mutor från främmande makt. Sist men inte minst noterar kommissionen med viss tillfredsställelse att Sverige gjort betydande insatser för att skapa regelverk kring de så kallade svängdörrarna, det vill säga vad som ska gälla för de allra högsta inom statsledningen. Icke desto mindre behöver det följas upp, menar kommissionen.

Fru talman! Det finns i arbetsprogrammet för 2025 en devis om en modigare, enklare och snabbare union. Man skulle kunna tycka att detta mod möjligen kunde innefatta ett djärvt beslut om att inte vara så millimeterrättvis att alla medlemsländer får just fyra rekommendationer. Om kommissionen har mer eller mindre att säga i olika fall är det helt i sin ordning för min del.

Jag tycker också att genomgångarna av kandidatländernas ansträngningar, eller brist på sådana, är intressanta. Nästa vecka får riksdagens talman besök av talmannen för det serbiska parlamentet. Här finns något att samtala kring i de möten som ska hållas.

Serbien har gjort insatser på många områden, men har fortfarande en hel del kvar. Kommissionen noterar bland annat att rätts- och domstolsväsendet fortfarande kan utsättas för politiska påtryckningar, att antikorruptionsarbetet har kommit en bit på väg men också har en del kvar samt att regler kring medier, till exempel transparens när det gäller ägande, återstår att implementera. Så sent som häromdagen, kanske till och med i går, kom det rapporter om att Civil Rights Defenders motsvarighet i Serbien hade attackerats av serbisk polis. Det är den sortens händelser som vi gärna skulle se att man kunde undvika.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

Jag hoppas och tror för min del att genomgångar som denna kan vara ett stöd i den långa process som föregår ett medlemskap i unionen. Jag ser fram emot att vi en dag ska kunna välkomna Serbien och andra kandidatländer till EU.

Fru talman! Jag vill ägna lite tid och uppmärksamhet åt civilsamhället och dess betydelse för rättsstaten.

Kommissionen uttrycker en viss oro för att engagemanget i civilsamhället i Sverige kan minska, eller redan har minskat, som en följd av de förändringar i möjligheterna till finansiering av verksamhet som vi sett på senare tid och som andra här tagit upp. Jag förmodar att kommissionen främst syftar på förändringar av regler och resurser från statens budget.

Till det kan man lägga den debatt som förts de senaste åren. Ord som ”bidragsindustri” och ”fusk” och andra misstänkliggöranden har fått utrymme i våra medier. Civilsamhället är en arena som till krympande del är statligt finansierad. Det kan göra mig orolig, och uppenbarligen även EU-kommissionen.

Vi har en regeringsform som talar om att vårt samhälle bygger på fri åsiktsbildning. Jag ser gärna den meningen som en tanke om en struktur som möjliggör just den åsiktsbildningen och om att den strukturen inte kan vara förbehållen dem som har råd att själva betala för den. Med andra ord: Om det ska vara möjligt för alla får man nog acceptera ett visst offentligt stöd till själva strukturen, vare sig det är giganter som Rädda Barnen eller till exempel de tusentals många mindre lokala kultur- och idrottsföreningarna. Deras betydelse i en kris- eller krigssituation ska inte underskattas.

Hade jag haft gott om tid skulle jag ha berättat om arbetet i Villa 20 i Buenos Aires under covid. Där kan man få ett väldigt bra exempel på vad det betyder att ha ett fungerande civilsamhälle.

Jag noterar slutligen att kommissionen framför liknande synpunkter vad gäller engagemanget i civilsamhället hos de kandidatländer som omnämns i rapporten.

Jag yrkar på att vi lägger rapporten till handlingarna. Men jag hoppas att den ändå plockas fram då och då när vi har saker vi behöver ta upp.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaren. Han nämnde en del av det jag tänkte ta upp här.

AI-kommissionen lämnade väldigt många förslag. Andra pekar på risker som behöver diskuteras, till exempel sådant som rör integritet och frågor om GDPR. Detta är frågor som står mitt parti nära. Miljöpartiet välkomnar teknikutveckling men vill gärna se fokus också på risker och saker som vi behöver ta hand om.

Min fråga kan sammanfattas så här: Vad är det som kommer att kunna presenteras härnäst från regeringens sida?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Slottner.

Det är nu snart tre månader sedan AI-kommissionen presenterade sin rapport Färdplan för Sverige med stor entusiasm och optimism och ett stort antal förslag. Sedan dess har utvecklingen i USA, i EU och till synes även i Kina gått framåt – och delvis tillbaka – med stormsteg på många olika områden. Vi har bland annat fått de första delarna av EU:s rättsakt om AI att implementera, liksom riktlinjer för användning av AI i offentlig sektor.

I förra veckan var Frankrikes president Macron värd för ett AI-toppmöte med statschefer, forskare, opinionsbildare och andra. Sveriges statsminister deltog och pratade bland annat om svensk innovationskraft. Han skrev dessutom, tillsammans med ett sextiotal andra länder, under ett uttalande om AI som är inkluderande och hållbar för människor och planet.

Sammantaget ser det väldigt fint ut, men frågan kvarstår: Vad gör regeringen egentligen? Vilka investeringar och satsningar kan vi få se i närtid, och hur tas AI-kommissionens förslag vidare?

Fru talman! Jag tackar utskottskollegorna för de många kloka inlägg som redan gjorts.

Riksdagens arbetsformer rymmer som vi har hört en massa olika frågor, från flaggor och placering i kammaren till teckenspråk och längden på sommaruppehållet. Från Miljöpartiets sida har vi inte lämnat några motioner i dessa ärenden. Det ska inte tolkas som att vi inte har några åsikter; det kan jag försäkra alla som är här eller på annat sätt följer debatten att vi har. Men vi ansluter oss - med ett undantag, som jag strax ska återkomma till - till det som utskottsmajoriteten förordar.

För några månader sedan skedde, som många redan har påpekat, en incident i kammaren som innebar att någon från läktaren kastade in något som dessbättre inte gjorde någon annan skada än en stunds uppehåll för att visa ut vederbörande. Det ledde till det provisoriska nät som vi nu ser och som skiljer läktaren från själva kammaren.

Vi ställer oss bakom utskottets förslag till tillkännagivande om att en översyn bör göras för att säkerställa att balansen mellan säkerhet och offentlighet upprätthålls på bästa möjliga sätt. Självklart ska det vara säkert att vara ledamot - eller statsråd för den delen. Man ska kunna tala i kammaren under trygga former. Lika självklart är det att Riksdagshuset är en byggnad som representerar det finaste vi har, där den fria opinionsbildningen ska kunna komma till uttryck och där besökare bara ska vara välkomna.

Det finns många aspekter och dimensioner som kan diskuteras inom ramen för den föreslagna översynen. Det handlar inte bara om att säkerställa skyddet för oss som ledamöter och för statsråd och anställda utan också om att säkerställa skyddet för den demokrati vi värnar om, med öppenhet, tillgänglighet, tolerans och delaktighet som nyckelord.

Som tidigare uttrycktes är det vi som är folkets främsta företrädare. Vårt hus här är naturligtvis den främsta fysiska platsen för vår demokrati. Den ska vi vara rädda om.

Med det sagt, fru talman, ska jag nu tala om någonting helt annat. Jag ber att få göra en liten utflykt till tobaksindustrin och den år 2005 ratificerade internationella tobakskonventionen. Ni får ha lite tålamod, men jag kommer till en poäng på slutet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksdagens arbetsformer

Vi vet med stor säkerhet att tobak är skadligt och orsakar många sjukdomsfall och ett betydande antal för tidiga dödsfall. Det gäller globalt och det gäller i Sverige, även om vi genom en rad olika åtgärder lyckats minska den tobaksrelaterade ohälsan.

Nu har vi en situation där skatten på snus har sänkts. Vi har en stark tillväxt i försäljningen av smaksatt snus. Det är förvisso utan tobak, men det innehåller nikotin, som utvinns just ur tobaksplantor. Det är nikotinet som påverkar. Så det får nog anses tillhöra tobaksindustrin.

Vi ser också ett ganska omfattande påverkansarbete från lobbyorganisationer. Bland annat har vi Snuskommissionen, som utgår från att det är mindre skadligt att snusa än att röka. Må så vara, men skadligt är det likafullt. Att ersätta ett beroende med ett annat framstår inte som någon lysande idé.

Det är ett sätt att se på skadebegränsning som jag har lite svårt att förstå. Att ersätta en produkt som är bevisat skadlig med en annan som är något mindre skadlig känns problematiskt.

Det finns också en undersökning som pekar på att en fjärdedel av de nya snusarna har bytt för att minska sin rökning eller sluta röka. Det borde innebära att tre av fyra snusare har valt produkterna av något annat skäl, med därmed följande risker. Vi har sannolikt i stället fått en ökning av nikotinberoendet.

Nu handlar inte motionen och yrkandet om detta utan om de motstående intressen som man kan förmoda finns hos snus- och tobaksindustrin å den ena sidan och folkhälsoorganisationer och myndigheter å den andra.

En av tobakskonventionens artiklar, som jag inledde med att tala om, är 5.3 som handlar om att skydda folkhälsopolitiken från tobaksindustrins inflytande.

Där sägs bland annat följande: "När parterna fastställer och genomför sin folkhälsopolitik i fråga om tobakskontroll, skall de, i enlighet med nationell lagstiftning, agera för att skydda denna politik från påverkan från kommersiella och andra intressen inom tobaksindustrin."

Parterna, det vill säga vi och andra stater, ska alltså vidta de åtgärder som konventionen tar upp för att skydda folkhälsopolitiken från tobaksindustrins inflytande. Konventionen pekar på att intressena är oförenliga och att det därför krävs transparens och ansvarstagande.

Det är här riksdagens arbetsformer kommer in i bilden. Regeringskansliet, riksdagen och de politiska partierna behöver ha koll på detta och vara transparenta. Det skulle kunna vara underlag för ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen att hålla koll på vem och vilka som arbetar lobbymässigt med att försöka få oss att tycka att det är en jättebra idé att sälja mer snus.

Fru talman! Slutligen vill jag bara säga något om en motion som avstyrks med hänvisning till pågående arbete inom Ledamotsutredningen och Riksdagsförvaltningen. Det är en motion som handlar om det självklara i att en av Riksdagsförvaltningen upphandlad resebyrå ska kunna boka internationella resor med tåg.

Riksdagens arbetsformer

Fru talman! Det är med all respekt något som vi inte ens skulle behöva tala om. Om nu riksdagen lagstiftar om klimatmål och begränsade utsläpp ska det naturligtvis vara enkelt för ledamöter att själva bidra till att målen uppnås. Valet mellan flyg och tåg ska inte avgöras av hur enkelt eller svårt det är att boka biljetter för resor. Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation nummer 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 februari.)

Fru talman! Betänkandet Offentlighet, sekretess och integritet täcker, som ni har hört av mina utskottskollegor, en hel del både viktiga och intressanta aspekter. Jag står bakom väldigt mycket av det som har sagts här. Det gäller inte minst det som ledamoten Björk precis presenterade.

Även om KU:s betänkanden sällan eller aldrig uppnår kioskvältarstatus finns här väldigt många angelägna inlägg att lyfta fram och som säkert kommer igen vid flera tillfällen. Låt mig bara ge några exempel. Om de redan har behandlats i inläggen före mitt inlägg får det bli en liten återkoppling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlighet, sekretess och integritet

I flera motioner talar man om behovet av att utveckla sekretesslagstiftningen på ett sådant sätt att samarbete mellan myndigheter och kommuner skulle kunna underlättas. I väldigt många fall handlar skälen till förslagen framför allt om att stävja den ständigt ökande brottsligheten i både förebyggande och bekämpande syfte.

Ordet brott förekommer väldigt många gånger, säkert med goda intentioner. Jag vill förstås precis som alla andra göra vad som kan göras för att förhindra brott, och om de ändå begås vill vi underlätta utredningsarbetet.

Det finns emellertid en annan aspekt som jag gärna vill lyfta fram. Det gäller det förebyggande arbetet, det hälsomässiga och sociala, som inte sällan handlar om barn och unga som riskerar att hamna fel. Det är barn och unga som behöver samhällets stöd för att komma rätt, få en möjlighet att gå i skolan med betyg och kunna välja bort en kriminell eller annan form av destruktiv framtid.

Goda exempel finns på olika håll i landet, också i mitt hemlän Halland, på sådant samarbete mellan bland andra polis, skola, socialtjänst och fritis. För en del är tillit och samtal avgörande pusselbitar; andra behöver kanske mer. Men sammantaget är de möjliga vinsterna både i pengar och livskvalitet stora för dem det berör.

Jag säger inte detta för att polemisera mot andra syften, som brottsbekämpning och brottsförebyggande, men jag menar att det finns goda skäl att vidareutveckla goda exempel och erfarenheter. Det gäller kanske också de kontexter av långsiktiga engagemang som innebär en delvis annan syn på budgetering av sociala verksamheter.

Fru talman! Det leder mig osökt över till det uttryck som handlar om hur det bästa blir det godas fiende. Om personlig integritet är det goda och tillgänglig informationsteknologi det bästa vi åtminstone för närvarande har förstår ni nog vart mitt resonemang är på väg.

Nu pågår olika beredningar i Regeringskansliet, exempelvis om det kloka i att låta privata företag sälja domar avseende enskilda personer till vem som helst som frågar. Jag har förståelse för att vi som utskott väljer att avvakta utfallet, men det hindrar inte några kommentarer här.

Jag tror att vi behöver vara väldigt vaksamma på den utveckling vi ser framför oss när det gäller vår personliga integritet. Och, som många här har varit inne på, är vi ju redan där. Det handlar om att företag och andra kan ha tillgång till och dessutom sälja obegripligt stora mängder data om oss som privatpersoner till företag som vill sälja allt möjligt till just oss.

Varje gång vi accepterar kakor på en hemsida ger vi bort en bit av vår information, som kan användas för reklam eller andra former av kommunikation. Lägg därtill AI, artificiell intelligens, med närmast ofattbara möjligheter att lägga pussel med våra liv.

Jag tänker att vi kommer att se fler motioner och inlägg om dessa frågor kommande år. Vi behöver alltså ha diskussionen levande hela tiden så att det bästa inte blir det godas fiende.

Under resans gång kan vi ta ställning mot möjligheterna att sälja uppgifter om vad människor eventuellt är dömda för. Det framstår för mig som väldigt olyckligt att en eventuell dom om till exempel ringa narkotikainnehav för 20 år sedan kan påverka en persons möjligheter att få ett arbete i dag. Det är slöseri med båda mänskliga och administrativa resurser.

Vi kan bli bättre på att klicka bort kakor på webbsidor. Vi kan säga nej till partipolitiska annonser eller andra meddelanden utan avsändare. Vi kan säga nej till det mesta och fokusera på att i stället bejaka meningsfulla idéer som att hjälpa barn och unga genom tidiga och samordnade insatser. Vi kan välkomna initiativ som stärker vår personliga integritet. Vi kan välja att föreslå utökade områden för Integritetsskyddsmyndigheten, vilket också finns som förslag här och har diskuterats tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning av riks-dagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen

Herr talman! Det är trevligt att komma redan som nummer två bland anförandena. Att jag samtidigt är sist är naturligtvis en annan sak.

Herr talman! Detta handlar om subsidiaritetsprincipen. Redan där riskerar man att snubbla på orden, men detta ord och det som det står för är väldigt centralt för Sveriges och andra länders förhållande till EU som helhet.

Subsidiaritetsprincipen har hängt med i snart 40 år. Den blev alltså relevant redan när Sverige gick med i unionen på 90-talet. Sedan dess har den utvecklats och utgör nu en del av det så kallade Lissabonfördraget från 2009.

Kärnan i principen är enkel: Saker som kan göras bättre på nationell, regional eller lokal nivå ska EU inte föreslå någon lagstiftning om. Rent praktiskt går det till så att riksdagen får möjlighet att bedöma varje förslag till rättsakt från EU utifrån just det perspektivet. Beroende på frågans karaktär och ämnesområde avgörs vilket av riksdagens utskott som ska behandla frågan. Det är viktigt att komma ihåg att den prövning som riksdagen gör genom de olika utskotten inte gäller huruvida den föreslagna åtgärden ska genomföras eller inte utan på vilken nivå den bäst genomförs.

Man ska också komma ihåg att samtliga 27 länders parlament gör subsidiaritetsprövningar. Det är emellertid inte så vanligt att medlemsländerna samarbetar om prövningarna. Det har att göra med olika frågor, men inte minst det förhållande att allting i så fall måste översättas till allting annat spelar in.

Herr talman! Konstitutionsutskottet gjorde för ett år sedan en genomgång av mer allmänna synpunkter på subsidiaritetsprincipen och i vad mån möjligheten att kommentera de rättsakter som föreslås genom exempelvis så kallade motiverade yttranden används av de nationella parlamenteten. Sverige svarar för en oproportionerligt stor del av de förhållandevis få yttranden som lämnas av nationella parlament, och förhållandevis många länder lämnar inga yttranden alls. Det kan förstås bero på många olika saker. Även över tid har förändringar skett.

Till det ska läggas den så kallade Draghirapporten, som publicerades för några månader sedan. Den förre italienske premiärministern och Europeiska centralbankens tidigare ordförande Mario Draghi uttrycker där bekymmer för de mervärden som skapas eller förloras i en struktur av nationella och europeiska regler som inte är optimala, med uppbyggnad av onödig administration i EU och/eller i respektive medlemsland.

Herr talman! Mitt parti Miljöpartiet är ett frihetligt parti som är emot alla diskriminerande strukturer som förtrycker och begränsar människors frihet. Vi ser överdriven maktkoncentration som odemokratisk med risk för korruption. Därför behöver makten ständigt granskas kritiskt. Det gäller staters makt över individer och företags makt över arbete och ekonomi, likaväl som fördomars och andra strukturers makt över människor.

Uppföljning av riks-dagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen

Lösningen är förstås att dela på makten. Beslut ska tas nära människor, och medborgarna ska ses som medskapare av vår demokrati. Det finns ett betydande stöd för en sådan åsikt. Det finns många sorters kunskap, och en del av den är baserad på närhet.

Det är den ena sidan av saken. Vi är också medlemmar i Europeiska unionen och ska såklart arbeta för att medlemskapet ger oss fördelar, besparingar och nya möjligheter utan att vi ger avkall på de frågor där vi har speciella förutsättningar, till exempel när det gäller tryck- och yttrandefrihet.

Som en avslutande fundering, herr talman, tycker jag att det finns goda skäl att se över vårt sätt att som riksdag kommunicera med kommissionen. Har vi under resans gång vunnit eller förlorat inflytande, information, delaktighet och ansvar? Det förefaller ju som om systemet med motiverade yttranden inte har någon större betydelse i dialogen mellan EU och dess medlemsstater.

Vi har i KU också vid åtskilliga tillfällen diskuterat anmälningar avseende enskilda statsråds relationer i arbetet med EU-nämnden. Uppenbarligen har andra parlament i Europa olika andra sätt att föra fram synpunkter. Skulle frågan om hela gränssnittet mellan EU och riksdagen komma att ses över med en internationell utblick skulle åtminstone jag kunna rösta för det.

Med det sagt tackar jag för ordet och föreslår att betänkandet läggs till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Herr talman! Som ingen kan ha undgått har vi framför oss betänkandet Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning med identitetsnumret 2024/25:KU10. Efter framsidan slutar det kanske något formella och tråkiga med det.

Det är ett fantastiskt betänkande, ett underbart betänkande, framtaget av konstitutionsutskottet med mycket stor hjälp av dess kansli och med ledamöternas gillande, frågor och förslag längs vägen. Här finns noggrant utarbetade texter och tabeller baserade på tidigare och nya sammanställningar liksom alla de förklaringar och referenser som kännetecknar ett gediget arbete.

Det är bara att lyfta på hatten och framföra ett varmt tack till utskottskansliet för detta. Det känns lite futtigt att föreslå att betänkandet läggs till handlingarna, men det är den möjlighet som står till buds här. Så det gör jag här och nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Med det sagt, och med det som mina utskottskollegor har talat om, skulle jag vilja göra ett försiktigt försök att illustrera ett par avsnitt så att de kanske får en liten smak av liv, det som det egentligen handlar om.

Herr talman! Även jag har tänkt på avsnittet om regeringens propositionsavlämning, alltså det som beskriver hur propositioner hanteras från det att de lämnar regeringen till dess att de voterats om i riksdagen och i de flesta fall också blivit till lagar som trätt i kraft. I betänkandet finns lite drygt en sida med reflektioner och slutsatser som på några punkter bör särskilt uppmärksammas, tycker jag.

Herr talman! Många av oss har säkert en eller många gånger i vårt umgänge med vänner, grannar, släktingar eller helt okända sagt: Ja, du vet, nu är man ju lite av tidsoptimist. Det innebär i regel inte särskilt mycket. I mitt fall kanske jag får be min dotter om ursäkt för att det ännu några dagar står lite halvfärdiga grejer i hallen medan jag åker till Stockholm.

Samma tidsoptimism och emellanåt vanlig otålighet, som ju i sig inte är något dåligt, kanske också kännetecknar regeringens hantering av propositionsarbetet. Det går förstås inte ett skarpögt utskott som KU obemärkt förbi, och vi skriver om det i utskottets ställningstagande.

Utskottet uppmärksammar att även om det inte är fler propositioner än före pandemin som har en förkortad beredningstid i riksdagen har den förkortade tiden tenderat att bli ännu kortare. Det är självfallet inte så bra. Huvudregeln är och måste fortsätta att vara att riksdagen och utskotten ska kunna göra ett fullgott arbete.

Jag måste ta lite på volley och tillföra ett perspektiv som lades fram av vår vice ordförande Louise Meijer för en stund sedan. Jag blir lite fundersam över detta med snabbspår, att utredningarna genomförs på kortare tid med hjälp av heltidsanställda utredare eller ensamutredare.

Vi har alternativ som handlar om utredningar med referensgrupper och om parlamentariska utredningar. Det är klart att det går snabbare på ett snabbspår. Men då tappar man en del av poängen som ligger i referensgrupper och parlamentariska utredningar, nämligen att en del av diskussionen redan är gjord när utredningen lämnas.

Detta innebär att den tid som snabbspårsutredningen behöver senare inte finns inräknad. Då är det desto mer olyckligt om det inte skulle finnas tid för opposition och för all del även regeringspartier att ha den diskussionen efteråt.

Jag blir också lite orolig över att lagstiftningen måste gå snabbt för att de nya lagarna inte ska vara överspelade eller obsoleta redan vid ikraftträdandet. Jag kan lite spontant tänka att det då kanske är bättre att de inte införs alls. Den lagstiftning vi beslutar om här ska ha ett visst motstånd mot tidens gång och kunna hålla åtminstone ett antal år.

I vilket fall har vi skrivit om detta. KU skickar därför med en förhoppning, eller en uppmaning, till framförhållning, beredskap, omvärldsbevakning och kunskaper om riksdagens arbetsprocesser i Regeringskansliet.

Herr talman! När jag var liten förekom uttrycket "att skickas hem på konsulatets bekostnad". Så var det när jag var ute och tågluffade. Det var det sista jag fick höra: Se nu till att du inte blir hemskickad. Det är kanske andra här som minns det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

För oss som har haft turen att aldrig vara i närheten av att behöva be om hjälp, vare sig utomlands eller här hemma, är det kanske svårt att föreställa sig. Mina enkla efterforskningar i ämnet pekar på att tiden runt sekelskiftet, alltså det senaste för 25 år sedan, innebar en viss omsvängning i dessa frågor.

Från att eventuellt kanske ha varit en reell möjlighet har det sedan dess skett en tydlig uppstramning. Det konsulära biståndet kommer numera som en sorts sistahandsutväg, efter att släktingar, kreditkort, lån och andra tänkbara lösningar övervägts och avfärdats. Gott så, tänker jag.

Men, herr talman, det finns ett ämne med anknytning till detta som vi behöver tala om, nämligen frihetsberövade svenskar utomlands. Varje år tillkommer ett par tre hundra ärenden, och ett par hundra kan avslutas. Det går lite upp och ned. Men i stora drag är det i den storleksordningen. Konstitutionsutskottet har bevakat den utvecklingen i många år och upplyst riksdagen om hur det förhåller sig, baserat på uppgifter från UD och utlandsmyndigheterna.

Det finns ett par aspekter av de siffrorna som väcker oro hos mig. Dels uppges det utan närmare specifikation att antalet, som det heter, komplicerade ärenden verkar bli fler, dels vet vi faktiskt inte riktigt hur långvariga sådana ärenden är, eller för den delen hur långa de kan bli. Det är otillfredsställande att inte veta om det är ett fåtal ärenden som pågår år efter år eller om de allra flesta avgörs under loppet av dagar, veckor eller månader.

Herr talman! Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fyllde 60 år för ett par månader sedan. Han fängslades i Eritrea år 2001 efter att tillsammans med andra uppmanat till demokratiska reformer. Han har aldrig ställts inför rätta, och det är oklart var han är, hur han mår och vad han egentligen är anklagad för.

Dawit Isaak fick Harald Edelstam-priset i november förra året. Harald Edelstam var, som många vet, ambassadör i Chile och räddade livet på många aktivister och andra under militärkuppen 1973, för mer än 50 år sedan. Det bokfördes säkert inte på samma distinkta sätt som i dag, men det var helt klart många ärenden - eller individuella öden, om man så vill. Minnena lever kvar, inte minst hos dem som så småningom hamnade som flyktingar i Sverige.

Ett annat ärende är den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai, som även han fyllde 60 förra året. Sedan 2015, i snart tio år, har han suttit fängslad i Kina på ytterligt oklara grunder.

Vi ska inte heller glömma Ahmadreza Djalali, den iransk-svenske forskaren i katastrofmedicin från Karolinska Institutet, som är fängslad i Iran sedan 2016 och dömd till döden för ett påstått spioneribrott.

Det är ärenden som dessa tre som fångar vår uppmärksamhet, medkänsla och omsorg. De är alltså alla tre sedan många år en del av ärendestatistiken, men tyvärr bland dem som trots konsulärt stöd och annat arbete, även politiskt, som säkert pågått bakom kulisserna, inte lyckats få en lösning. Man undrar försiktigt om det finns fler sådana ärenden.

För Gui Minhai och Dawit Isaaks fall tillsattes 2021 en granskningskommission avseende regeringens, UD:s och utlandsmyndigheternas arbete, med syfte att utvärdera och eventuellt föreslå förändringar. Kommissionen fann att arbetet i och för sig präglats av både intensitet och engagemang men att det också förekom en del brister, framför allt i de inledande skedena av deras frihetsberövanden. Ett antal tänkbara åtgärder föreslogs, och arbetet med dessa fortgår. Förhoppningsvis ska de kunna leda till färre ärenden och därmed färre människor som råkar illa ut nu och framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Mitt förslag är att betänkandet läggs till handlingarna. Min förhoppning är att de fall jag har pratat om snabbt kan komma till en lösning.

Fru talman! Jag släpper detta med "magstarkt" just nu, för jag har inte riktigt tid. Jag ska ägna mina två minuter åt något annat, nämligen Sámi Giellagáldu.

Giellagáldu är alltså ett gemensamt organ för det samiska folket och samtidigt det högsta nordiska expertorganet för de samiska språken. Giellagáldu har ansvar för språkbevarande och skriftspråksnormering för de samiska språk som talas i Norden, det vill säga för att samordna, stärka och utveckla samiskt språksamarbete och också bevara, skydda och utveckla det kulturarv som de samiska språken utgör. De talas över landsgränserna i Norge, Finland och Sverige, och enligt Unesco är alla samiska språk hotade eller till och med allvarligt hotade språk.

Forskningen visar att många samer har förlorat sitt språk, och de samiska språkens situation är mycket skör i Sverige, bland annat på grund av den hårda assimileringspolitik som bedrevs för ett antal decennier sedan liksom en del annat. Vi får lämna detta därhän, men situationen är allvarlig. Det är det viktiga här.

Rapport efter rapport visar att revitalisering, utveckling och bevarande av de samiska språken kräver snabba och permanenta insatser. Där har Sámi Giellagáldu en central roll. Det handlar om normering av språken, så att de kan läras ut på ett rimligt sätt.

Nordiska rådets nya deklaration om nordisk språkpolitik från maj 2024, som kulturministern själv har undertecknat, understryker de nordiska språkens samhällsbärande roller. Som statsrådet själv uttryckte det enligt Nordiska rådets hemsida: "Tillgång till språk är ju ytterst en fråga om frihet, demokrati och jämlikhet."

Jag föreställer mig att Sámi Giellagáldu har en mycket viktig roll att spela när det gäller språken och de fördelar det nordiska samarbetet innebär. Att man bara några månader efter deklarationen väljer att inte förlänga anslaget till Sámi Giellagáldu känns med förlov sagt som en föga konstruktiv och inte särskilt värdig markering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga är alltså om statsrådet kan lova att göra vad som behövs för att återställa detta till 2026.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för att hon kommer hit och pratar med oss om detta. Jag vill också tacka ledamoten Eva Lindh för att hon har tagit upp frågan om finansiering och fortsatt utveckling av Sámi Giellagáldu och tagit initiativ till detta tillfälle för att diskutera det.

Eva Lindh har tagit upp ett par av de frågor som speglar den oro som finns och som möjligen kan skönjas i de svar vi fick i den första vändan här. Men det känns ärligt talat inte helt upplyftande att man hänvisar till lågkonjunktur och möjligheter till omfördelning inom Sametingets redan rätt blygsamma budgetramar.

Jag tänker därför börja med en internationell utblick. Lite före jul hade jag nöjet att träffa FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor, en professor vid namn Nicolas Levrat.

FN har för övrigt också en särskild rapportör för urfolksfrågor, vid namn Fabián Salvioli, som besökte Sverige och Sápmi i mars förra året. Hans slutsatser av besöket kan sammanfattas med att Sverige behöver göra mer för att utveckla och säkerställa rättigheter för samerna. Han nämnde också specifikt tornedalingarna och deras situation. De räknas inte som urfolk i dag, men diskussion om ett sådant erkännande är levande. Vi som parti är positiva till det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att Sverige inte har ratificerat urfolkskonventionen ILO 169 såg han som utomordentligt anmärkningsvärt och rådde staten att omgående se till att det sker. Konventionen är ett viktigt instrument för urfolkens rättigheter. Jag har av framstående svenska jurister förstått att man till och med kan argumentera för att vi sannolikt är folkrättsligt bundna av konventionen även om vi inte har ratificerat den. Den är så pass stark internationellt sett att den är viktig även i Sverige. Detta är ett medskick till statsrådet.

Jag går tillbaka till Nicolas Levrat, FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor. Han har inte besökt specifikt Sverige men däremot en lång rad andra länder. Som rapportör till FN lyfter han särskilt fram utformningen av administrationen eller med andra ord hur ändamålsenligt myndigheter och annan statlig struktur är designad för att gynna minoriteternas deltagande - a minority friendly administrative design, som han kallar det. Här skulle vi kanske enkelt och smidigt uttrycka det som en minoritetsvänlig administrativ ordning.

Jag tänker att det är rimligt att inkludera även den finansiella stödstrukturen i en sådan analys eller beskrivning. Den förrförra regeringen, med ledamöterna Lindhs, Riises och Räihäs partier, initierade ett sådant stöd för utveckling av minoritetsspråken och av konsultationsordningen och dessutom ett inte jättestort men avgörande stöd till det samnordiskt finansierade språkcentrumet Sámi Giellagáldu. De utformades som treåriga tillskott för perioden 2022-2024.

Sámi Giellagáldu är som vi har hört finansierat av Norge, Finland och Sverige. Det har ett dussintal anställda, och man har ett angeläget uppdrag: att normera och utveckla de samiska språken. Jag ska be att få återkomma till detta i nästa inlägg.

Inledningsvis vill jag fråga statsrådet om hon instämmer i bilden av ett internationellt för att inte säga globalt ramverk för hur till exempel FN:s medlemsstater, därmed även Sverige, bör förhålla sig till nationella minoriteter och urfolk. Det kan vara bra att ha med sig inför det globala urfolksmötet i FN i slutet av april. Riksdagen har utsett en liten men naggande god delegation som ska åka dit och delta i de diskussionerna och förhandlingarna.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaren så här långt och för diskussionen.

Jag inledde mitt förra inlägg med att tala om min utsikt söderut mot Ringhals och Kattegatt. Om jag i stället tar cykeln några kilometer norrut kommer jag till Onsala rymdobservatorium. Det har visserligen inte med detta att göra, men det är ett världsledande observatorium och är en del av Chalmers institution för rymd, geo- och miljövetenskap.

Där finns en massa trevliga och extremt kunniga människor, bland annat Filip Johnsson, professor i energisystem och flitig skribent i ämnet, och hans kollega Lisa Göransson, docent i samma ämne. Filip är som bekant numera även vice ordförande i Klimatpolitiska rådet. Det är de och deras kollegor som ger mig en sådan tilltro till att lösningar redan finns eller är på gång. Det är fråga om lösningar som är grundade i många års internationell framgångsrik forskning, och de lösningarna kan ge oss den energi och effekt vi behöver under överskådlig tid. Bland annat presenterade de för ett år sedan en forskningsrapport som visar att elektrifieringen kan klaras med en stor andel vind- och solkraft om systemen kompletteras med åtgärder för att få flexibilitet. Det är också i samarbete med exempelvis Hitachi ABB i Ludvika som man tar fram nya lösningar.

Men politiken ska naturligtvis inte bara ta del av pågående forskning, utan vi ska också sätta saker och ting i relation till vad vi behöver. Strax före jul, för ett par månader sedan, kom försvarets roll i ansökningsprocesserna på ett lite olyckligt sätt i fokus när 13 av 14 projekt fick avslag. Dagens industri ansåg att det var anmärkningsvärt att denna försvarsutbyggnad inte kan kombineras med elproduktion i Östersjön, men samma sak gäller delvis på vår sida av Sverige. Det är besvärande att det inte går att samråda i tid om sådant, och det har vi även hört från länsstyrelsen.

Kan statsrådet ge något lugnande besked om att ansträngningar och insatser görs på området för att på så vis genomföra dialogerna tidigare och snabbare?

Fru talman! Aida Birinxhiku har ställt några utomordentligt relevanta frågor som rör vindkraftsutbyggnaden till havs, och jag vill tacka så mycket för det. Det värmer en halländsk miljöpartist. Tack också statsrådet för svaren så här långt.

Min egen plats på jorden ligger några mil norr om ledamoten Birinxhikus Falkenberg, närmare bestämt på norra sidan av Kungsbackafjorden där den rinner ut i Kattegatt. Om jag går ned till stranden och ser söderut ser jag uppåt 20 landbaserade vindkraftverk och fyra reaktorbyggnader på Ringhals, varav två som bekant är under avveckling och rivning. Flyttar jag blicken lite västerut borde jag snart kunna se åtminstone delar av de föreslagna havsvindparkerna Galene och Warberg Offshore Wind.

Vi välkomnar förstås stödet till berörda länsstyrelser och inte minst uppdraget till Länsstyrelsen i Halland att svara för samordning och sammanställning av erfarenheter och kunskaper när det gäller tillståndsprocesser för vindkraft. Med den brådska vi borde ha är det förstås en både nödvändig och gissningsvis lönsam eller i vart fall kostnadsbesparande insats.

Halland är nettoleverantör av elenergi. Det beror förstås på att vi är ett kärnkraftslän. Men administrativa regioner är knappast någon särskilt värdefull grund att fördela statistik efter i det här sammanhanget. Det handlar mer om förutsättningar, avstånd och inte minst kompetens. Det ska inte underskattas.

I Varberg, som är den kommun som Ringhals ligger i, finns kanske inte så många anställda kvar - om ens någon - som var med och byggde kärnkraft. Ringhals 3 och 4 togs i drift 1981 och 1983, alltså för mer än 40 år sedan. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det finns en lokal struktur och en tradition kring energifrågor.

Det syns bland annat numera i Varberg Energi som byggt batterilager och vindkraftverkstorn i trä, och man deltar i EU-finansierade projekt om så kallade solbruk, det vill säga platser för både solceller och jordbruk. Det är den sortens lokala strukturer som är starka och som jag tänker också ger viktiga tillskott i det civila försvaret i händelse av krig eller kris.

För att återknyta till den fråga som Aida Birinxhiku ställde: Varför går det så trögt med beslut och därpå följande verkstad när det gäller uppdrag för att säkerställa långsiktig infrastruktur för att kunna leverera el från havsbaserad vindkraft? Pågår det ett arbete gentemot EU för att få klarhet i om och i så fall varför det skulle spela roll om anslutningspunkterna är på land, till exempel på Ringhalsområdet?

Statsrådet berörde som hastigast detta i svaret och talade om att Svenska kraftnät har analyserat frågan om att använda så kallade flaskhalsintäkter för att finansiera sjökablar. Myndigheten bedömer att det inte är förenligt med EU:s elmarknadsförordning. Det kanske inte heller är förenligt med reglerna om statsstöd.

Nu har jag fått för mig att det är Energimarknadsinspektionen som gör den typen av bedömningar, eller som fattar beslut om dem. I så fall kan vi möjligen lämna Svenska kraftnäts synpunkter och osäkra uttalanden lite därhän.

Det här är såvitt jag kan se delar av det som inte minst regeringen men också vi i oppositionen brukar lyfta fram som positiva kännemärken på bra politik. Det handlar om långsiktiga spelregler och korrekt information.

Herr talman! Vi talar om rikets styrelse, utgiftsområde 1. Det är sannerligen ett ämne som förpliktar och som man ska behandla med största respekt. De beslut vi fattar utifrån de olika budgetdebatterna betyder mycket för många människor.

Miljöpartiets budgetförslag överstiger regeringens förslag med drygt 200 miljoner kronor. Det tillåter vi oss eftersom vi menar att den nödvändiga klimatomställningen inte kan klaras inom den vanliga budgeten utan kräver lånefinansierade insatser. Det innebär också att vårt budgetförslag ska ses som en helhet, och i och med den ram som har beslutats avstår vi från ställningstagande och hänvisar till ett särskilt yttrande.

Herr talman! Låt mig börja med att tala om vårt urfolk, samerna, och om våra nationella minoriteter. I måndags var det 25 år sedan riksdagen fattade beslut om erkännande av samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar som nationella minoriteter. Det beslutet omfattade också ett erkännande av minoritetsspråken och som en konsekvens av det också ett löfte om stöd för att språken ska hållas levande. Jag återkommer till det.

Det samiska folket har i tusentals år bebott de norra delarna av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. Samerna är, i alla fall för närvarande, Europas enda erkända urfolk. Det är något vi borde värna och vara stolta över, och ändå har vi en lång historia av förtryck, påtvingad assimilering och strukturell rasism gentemot samerna. Den förda politiken har under lång tid underminerat samernas egna sociala, kulturella och ekonomiska strukturer, vilket har skadat många samiska samhällen och deras traditionella levnadssätt. Än i dag utsätts det samiska livet för allvarliga påfrestningar från flera håll. Att erkänna och förverkliga de samiska rättigheterna är en del av Sveriges förpliktelser att respektera mänskliga rättigheter.

Miljöpartiets budgetförslag innefattar ett ökat anslag till Sametinget med 52,5 miljoner kronor. Det är en förstärkning för att man bland annat ska kunna organisera för omfattningen av den så kallade konsultationsordningen, som har blivit betydligt större än väntat. Vi öronmärker också 2,5 miljoner kronor för återbördande av mänskliga kvarlevor och föremål.

Det främsta folkrättsliga instrumentet för skydd och stärkande av urfolk är ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Den antogs av Internationella arbetsorganisationen, ILO, 1989 men har ännu inte ratificerats av Sverige trots kritik från flera internationella organ och trots att konventionen har betydelse för Sverige, vilket har påpekats många gånger.

I Högsta domstolens dom i Girjasmålet uttalar domstolen att ILO 169 i delar ändå redan är bindande för Sverige eftersom konventionen ger uttryck för allmänna folkrättsliga principer, vilket understryker konventionens betydelse. Detta talade vi om så sent som i förra veckan på seminariet om en ökad judikalisering i Sverige, det vill säga fenomenet att politik allt oftare flyttas över till juridikens område. Vi är alltså redan bundna av ILO:s konvention 169.

Herr talman! Vissa rättigheter kan inte väljas bort. Vi har dem. Det finns globala, omfattande regler och åtaganden som har utvecklats och som vi behöver låta oss omfattas av.

Herr talman! Under Miljöpartiets tid i regering infördes ett treårigt stöd för uppbyggnaden av centrum för de nationella minoriteternas språk. Vår avsikt var såklart att det stödet skulle förlängas eller övergå i en mer permanent form efter 2024, men regeringen har valt att i budgetpropositionen avsluta det stödet och i stället införa ett mycket mindre stöd, som med politikens osvikliga logik därför kallas "satsning". Den är ungefär en tiondel av stödet vi talade om från början.

I ett annat anslag fanns resurser till det samiska språkcentrumet Giellagáldu. Det tilldelas medel gemensamt från Sverige, Norge och Finland. Även det bidraget valde regeringen att inte förlänga, vilket ledde till att hela centrumets existens sattes på spel. Det löstes genom att Sametinget kunde göra en tillfällig omfördelning inom kulturbudgeten, men frågan kommer helt säkert tillbaka nästa höst.

I vårt budgetförslag har vi förlängt de tidigare stöden i deras helhet för att samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar ska kunna fortsätta med sitt viktiga språkarbete. Intresset för de olika språken har ökat under senare år på olika sätt, och det vill vi gärna stödja.

För tornedalingar, kväner och lantalaiset har vi utöver språkcentrumen satt av resurser för återbördande av kvarlevor och föremål.

För den judiska minoriteten handlar det för all del om språk, men dessvärre alltmer om säkerhetsfrågor. Vårt stöd är angeläget, och jag delar helt den uppfattning som uttryckts av alla mina talarkollegor här. Det vi ser och har sett under det senaste året är både sorgligt och upprörande.

Vi har också i flera år avsatt medel för romsk inkludering i samhället. Det arbetet fortsätter.

Vi stöder bland annat satsningar på kulturfrågor som tillgång till bibliotekstjänster och möjligheter att ta del av kulturella aktiviteter på fler platser i landet för sverigefinnar.

En del av de här satsningarna finns under utgiftsområde 17, det vill säga kultur, men jag tycker att de förtjänar att nämnas även här.

Herr talman! Jag ska självklart också säga något om andra punkter inom utgiftsområde 1, där vi har en avvikande syn på ett antal områden. Till att börja med bör regeringens så kallade reformagenda inte genomföras över huvud taget. Vi föreslår att anslaget på 300 miljoner kronor tas bort.

Vi vill för att öka samförståndet och förståelsen och utveckla dialogen med andra länder lägga till 75 miljoner kronor för att etablera nya utlandsmyndigheter. Regeringen har under 2024 stängt ambassader i Mali och Afghanistan. Vi tycker att det är olyckligt och att rätt väg att gå i det här läget snarare är att öppna än stänga utlandsmyndigheter.

Vi föreslår ökade anslag till länsstyrelserna. Det är framför allt ett anslag på 100 miljoner kronor för att stärka genomförandet av klimat- och energiomställningen.

Vi vill dessutom finansiera ett demokratifrämjande uppdrag. Det handlar om att handlingsplanen för det fria ordets försvar bör uppdateras och om en del andra, mindre poster. Insatser för att stärka allmänna val och demokrati behöver ökas.

Institutet för mänskliga rättigheter bildades 2021 och är fortfarande väldigt nytt. De ska främja och säkerställa mänskliga rättigheter i Sverige med utgångspunkt i våra grundlagar och Europakonventionen om mänskliga rättigheter och andra folkrättsligt bindande avtal. Det finns en beräkning och en målsättning vad gäller Institutet för mänskliga rättigheter och dess omfattning. Den innebär en ökad personalstyrka. Vi föreslår att anslaget ökas med 25 miljoner för att klara det och ytterligare stärka arbetet med att främja, skydda och övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Sverige.

Rikets styrelse

Herr talman! Mediestödet gjordes som bekant om för ett år sedan, bland annat med det vällovliga syftet att stärka lokal bevakning och utgivning. Det har inte varit möjligt att utvärdera än. Det har talats om att det behöver göras lite tidigare, eftersom orosmoln anas bland exempelvis tidningar med andra målgrupper än lokala - alltså andra intresseinriktningar - och naturligtvis bland så kallade andratidningar.

Mediestödet är viktigt inte minst i tider med olika former av desinformation, trollfabriker och allt vad det är som gör att vi behöver ägna all vår kraft åt så korrekt och bra information som möjligt. Vi har alltså föreslagit att anslaget ökas med 50 miljoner kronor. Det säger jag även om jag vet att årets anslag inte har använts fullt ut.

Vi tycker också att Mediemyndigheten ska tilldelas 2,5 miljoner för att arbeta med ett förslag om stärkt motståndskraft mot desinformation och propaganda.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jo, det är riktigt. I Försvarsmaktens årsredovisning för 2023 ägnar man ganska mycket plats åt detta, måste jag ändå säga. Det talas om stora utmaningar med dagens planerings- och tillståndsprocesser och att dessa frågeställningar och problembilder är nya frågor för länsstyrelsernas projektorganisationer.

Detta är väl en klassisk målkonflikt som man måste försöka lösa - att man har olika utgångspunkter för det man vill klara av. Jag undrar återigen om det inte vore bra med en mer proaktiv bild i årets regleringsbrev.

Herr talman! Jag har en fråga till försvarsministern.

Vi fick för ett par veckor sedan besked om att 13 av 14 projekt för havsbaserade vindkraftsparker hade fått avslag på sina ansökningar. Det finns säkert mycket att säga om det, men jag tänker i första hand prata lite om de krav som ställs på Försvarsmakten. Detta har diskuterats här tidigare, bland annat i en interpellationsdebatt som handlade om Försvarsmaktens regleringsbrev.

I den tidigare regeringens regleringsbrev fanns det ett stycke med krav på Försvarsmakten att fortsätta utveckla förmågan till tidig dialog och samverkan i planeringsprocessen för förnybar energiproduktion. Det avsnittet togs bort inför 2023. Försvarsministern förklarade då att samma krav finns i Försvarsmaktens instruktion. Det gör det för all del, men det är inte så proaktivt. Det kallas att redovisa myndighetens medverkan i beredning av ärenden rörande detta.

Jag skulle vilja fråga om det inte finns skäl att behålla eller återinföra ett mer proaktivt önskemål eller krav på Försvarsmakten i regleringsbreven.

Fru talman! Jag är helt säker på att jag inte har någon möjlighet att ställa mig bakom något, alldeles oavsett vem som kommer med det, som gäller hur Socialdemokraterna internt ska hantera sina frågor om ekonomi och om inbetalningar och utbetalningar.

Jag har liksom ingen bakgrund till detta eller någon vetskap om vad som finns där och på vilket sätt det görs, och då väljer jag, som statsrådet var inne på vid ett tidigare tillfälle, att använda min stora tilltro till andra människor och tänka att det här löser de på det sätt som de finner bäst och på ett sätt som inte sätter användarna - det vill säga lotteriköparna, vare sig de är äldre eller yngre - i någon besvärlig situation utan som kan bidra till att återupprätta förtroendet för partifinansieringen.

Fru talman! Jag är en liten aning besviken över dagens debatt. Det är en hel rad inlägg som skymmer sikten. Vi skulle tala om förtroendeskadlig partifinansiering, men vi har en väldigt stor del av tiden matats med uppgifter om olika tidningsrubriker. Det kan möjligen tala för att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte har pratat sig samman om vad de skulle säga, eller så är detta det enda som finns på detta tema.

Vi har fått försäkringar om att det som det framför allt har talats om, Socialdemokraternas lotterier, ska tas om hand och ordnas upp. Vi har klarat ut - eller jag har åtminstone försökt hävda det - att äldre inte nödvändigtvis är en grupp som består av förvirrade och dementa människor. Det finns faktiskt också väldigt många andra. Det kan hända att den grupp som ledamoten Andersson hänvisar till inte ens finns.

Men vi skulle prata om partifinansiering - både pengar in och pengar ut. Det är rimligt att våra väljare och andra har möjlighet att få reda på att pengarna används på ett anständigt sätt. Vi behöver över huvud taget vara vaksamma på hur stöd förekommer och används.

Jag tänker lite grann på att vi ofta får amerikanska förebilder. Det är kanske fel ord, men det som sker i USA händer här några år senare. Det är ingen utveckling vi vill se. Det är en utveckling där pengar används även via andra intressenter än dem det berör.

Avslutningsvis vill jag säga att vi står fast vid kraven på transparens, tydlighet, avsändare - naturligtvis - och öppenhet i alla former av partifinansiering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om förtroendeskadlig partifinansiering

Fru talman! Det var en intressant aspekt: att det går att få fram register på förvirrade äldre. Såvitt jag vet finns inga som helst sådana anteckningar i offentliga register. Det skulle se väldigt egendomligt ut, och om det fanns skulle förmodligen också jag hamna där.

Hur har det här gått till? Att välja ut människor utifrån årtal går ju att göra; jag får själv sådana samtal. Men kan ledamoten Andersson möjligen svara på hur man bland människor som har vissa födelseår har lyckats skilja ut dem som skulle vara särskilt lätta att manipulera, övertyga eller övertala till att ingå dyrbara och långsiktiga förbindelser med just det socialdemokratiska partiet eller någon annan för den delen? Det är jag nyfiken på.

Fru talman! Jag ska inledningsvis säga att jag är miljöpartist och inte socialdemokrat. Vi har dock vid något tillfälle suttit i samma regering. Det är kanske bekant.

Jag vill ta upp ett uttryck som ledamoten Andersson använde i sitt första anförande - "ljusskygg finansiering" - och koppla det till pigga idéer om att ta emot anonyma donationer. Nu blev det tydligen ingenting av det, om jag förstod allt rätt. Det kom inga donationer till Sverigedemokraterna.

Jag vill ändå ställa en fråga om detta. Ni hade uppenbarligen ett förslag om ett upplägg om att ta emot anonyma donationer. Men det kanske var så att journalisten aldrig hade för avsikt att ge någonting.

Under mina sista sekunders talartid måste jag få säga att jag tog oerhört illa vid mig av resonemangen om målgruppen för lotterierna. Jag råkar vara född 1957 och tillhör den gruppen. Jag tycker inte att man ska prata om folk som dementa och förvirrade, utan det handlar om äldre personer. I väldigt många fall är det kloka personer med full kontroll på tillvaron.