Kerstin Lundgren

Herr ålderspresident! Många av de deltagande ledamöterna gör sin sista debatt för utrikesutskottet, och det här höll på att utveckla sig till en enda lång tackresa. Jag valde därför att inte ta tackrepliker på Lotta Johnsson Fornarve och Gudrun Brunegård, som båda gör sin sista debatt i utrikesutskottet som biståndspolitiska talespersoner.

Båda har varit betydelsefulla, och jag tror, herr ålderspresident, att det är fler än jag som funderar över vad som ska hända med Kristdemokraternas biståndsengagemang när Gudrun Brunegård lämnar. Det känns ju ganska tomt bortom Gudrun Brunegård nu för tiden.

Stort tack för engagemanget för biståndet men också runt det runda bordet och för människor där ute som behöver inte bara hjälp i nöd utan också hjälp för utveckling!

Herr ålderspresident! Det här är Riksrevisionens rapport som handlar om humanitärt bistånd. Som jag har försökt säga tidigare är det humanitära biståndet ett tillfälligt bistånd för att lindra nöd och hindra död. Men som man kan se i betänkandet tenderar också det humanitära biståndet att bli mer långsiktigt eftersom konflikter, kriser, risker för och hot mot människor, både när det gäller risken för död och överhängande nöd, är så långt utdragna att även dessa insatser blir långvariga.

Då måste man naturligtvis fråga sig om det här är det optimala och mest effektiva sättet att arbeta. Jag har följt biståndsfrågorna rätt länge, och jag vet att det under alliansregeringen – jag avslöjar inga hemligheter, för det är flera som vet – fanns problematiska länder där vi fortfarande behövde finnas närvarande med insatser. Insatser i svåra länder innebär en tuff politisk diskussion, och vi valde i stället att gå via FN. Då kunde vi alltid ha en mellanhand och berördes på det sättet inte direkt. Då kunde man arbeta på ett lite annat sätt.

Detta är en metod som vi har sett användas även av nuvarande regering, dock i ett annat syfte än just att lindra nöd, hindra död eller åstadkomma utveckling. Jag ser med fasa en utveckling som leder till att det humanitära biståndet tar över. Det blir mer av att dela ut nödpaket än att ge långsiktigt, effektivt bistånd. Med en sådan utveckling tror jag att inte heller det humanitära stödet kommer att ha den uppbackning bland svenska folket som det talas om.

Det finns ett stöd i dag, men mer krävs som sagt för att det ska bli långsiktigt hållbart. Man måste kombinera det med utvecklingsinsatser. Vi ser dessutom att konflikterna blir fler och mer utdragna. Även när man har fått till ett vapenstillestånd eller till och med ett fredsavtal tenderar konflikten att återkomma om man inte har fått ordning på de grundläggande förutsättningarna. Därför behöver mer göras.

Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi så snart som möjligt ska tillbaka till 1 procent. Vi tycker att det är ett viktigt åtagande. Det är ett internationellt åtagande, och de flesta i den här kammaren brukar hänvisa till de multilaterala systemen, vikten av internationella överenskommelser och att vi ska stå upp för detta.

Här finns det naturligtvis en överenskommelse som inte ligger på 1 procent, men det är ändå en tydlig nivå. Vi brukar hävda att vi skulle vilja se EU komma längre än vad EU har gjort. De flesta partier har varit pådrivande för detta tidigare. Nu tenderar utvecklingen att gå i en annan riktning. Det lär leda till att Riksrevisionen framöver kommer att ha rätt många synpunkter på hur effektivt vårt bistånd är.

Herr ålderspresident! Man har önskat bättre transparens och en tydligare dokumentation av grunderna för beslut, och vi från utrikesutskottet har då haft anledning att uppmärksamma den nuvarande regeringens mikrostyrning. Vi hör om månatliga nya direktiv och nya riktlinjer. Vi har kunnat läsa i medierna och även på andra sätt kunnat fånga upp bilder ur sms eller mejl som har skickats mellan Utrikesdepartementet och Sida. Det är klart att om Sida blir en del av Utrikesdepartementets organisation och inte en självständig myndighet blir det problem.

Ett sådant problem hade vi anledning att uppmärksamma i nödhjälpsfrågan gällande Palestina och situationen i Gaza. Där blev det tydligt att det var från UD signalen kom att ingen nödhjälp skulle utbetalas, trots att det handlade om att rädda liv och lindra nöd. Det är naturligtvis bara ett exempel på just detta.

Det har talats mycket om försiktighetsprinciper. Det kan vara bra att ha. Men det är också en fråga som ska gälla när man tittar på de nya direktiv som har kommit. Nu ska biståndet ha en funktion till exempel när det gäller migrationspolitik.

I betänkandet talas det om humanitär diplomati. Då kan man fundera på om humanitär diplomati är vad som pågår när det gäller Afghanistan eftersom Sverige har varit pådrivande för kontakt med talibanregimen. Detta är något många är djupt upprörda över med tanke på vad regimen gör mot flickor och kvinnor, ja, mot människorna i Afghanistan. Det handlar om förtryck, sexuella trakasserier och övergrepp samt en grav form av islamism. Att arbeta på detta sätt ser vi givetvis inte som en väg framåt för det humanitära biståndet eller biståndet i stort.

Herr ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.

Herr talman! Ja, en lägre biståndsbudget kan öka den humanitära delen, om det blir någonting kvar av biståndet över huvud taget om Moderaterna sitter i regering. Historiskt sett behövs det en långsiktighet i biståndet, vilket också majoriteten betonar i betänkandet, annars blir det inte effektivt.

Att bara ge mat, filtar och mediciner är inte någon lösning på de grundläggande problemen. Om USA efter andra världskriget hade infört modellen att bara dela ut mat, filtar och mediciner till Västeuropa tror jag inte att vi hade haft någon biståndsdialog över huvud taget. Då hade biståndet inte funnits. Då hade det varit något helt annat.

USA valde att se att om man satsar och åstadkommer en utveckling i Västeuropa – med återuppbyggnad, möjligheter för människor att återskapa sina liv, företagsamhet, jobb och handel – kommer alla att tjäna på det. Det var hela grunden till att det finns ett bistånd globalt.

Enbart det humanitära räcker inte till, herr talman. Det lindrar nöd och hindrar död i bästa fall, men det hjälper inte människorna vidare. Risken är det vi ser, nämligen att problemen återkommer och återkommer, och det är inte ett effektivt användande av skattebetalarnas pengar, vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Herr talman! Detta är en blandad utrikesutskottsdebatt om det humanitära biståndet och om ledamöter som lämnar kammaren och riksdagen och utskottet.

Också jag vill säga tack till Magdalena Thuresson, som ju har funnits med i utskottet i princip ända sedan hon kom in i riksdagen 2018, om än med lite olika positioner. Hon har naturligtvis varit en viktig röst i utskottet. Hon har också haft ett ansvar för gruppen under en tid av detta värv. Stort tack för gott samarbete kring det runda bordet!

Herr talman! Det är inte bara en fråga om tack i det här fallet. Jag blir också lite nyfiken, eftersom jag vet att Magdalena Thuresson inte kommer att vara med under nästa mandatperiod.

Om man anser att det humanitära biståndet ska ha en större andel kan man åstadkomma detta på olika sätt. Man kan öka det humanitära biståndet genom att öka biståndet och prioritera. Man kan också välja att sänka biståndsbudgeten och ta bort det långsiktiga utvecklingsarbetet. Det leder i sig till att den humanitära andelen blir högre. Det är ett vägval man kan göra.

Jag är lite nyfiken på att höra vad Moderaterna under sina samtal har sagt om hur man ska arbeta för att stärka det humanitära stödet, om detta kan avslöjas. Är det genom att sänka biståndet?

Herr talman! Även jag vill ansluta mig till tackandet. Olle Thorell och jag har så här långt suttit lika många år i utrikesutskottet. Det har varit en intressant resa. Det var en annan tid för 20 år sedan, precis som Olle Thorell beskrev. Vi har haft våra duster, bland annat under allianstiden och därefter, men vi har också haft respekt och glädje, tror jag, av att lyssna till de olika åsikter som vi runt det runda bordet i utrikesutskottet kan förmedla till varandra.

Jag uppskattar Olle Thorell för hans stora engagemang. Jag vet att han har ett särskilt engagemang för Asien, och jag har lyssnat särskilt när vi har diskuterat det. Det är naturligtvis värdefullt med det engagemang, den kunskap och de kontaktytor som Olle Thorell har tagit med in i utskottets arbete.

Än en gång vill jag rikta ett stort tack för de gemensamma åren och för det gemensamma arbetet för Sverige men också för världen där ute och för människor som behöver stöd och utvecklingshopp.

Fru talman! Det låter som en bred utrikespolitisk debatt när man lyssnar på de tidigare inläggen!

Det här handlar, återigen, om den strategiska exportkontrollskrivelsen från regeringen och den nya lagstiftningen. I det här fallet vill jag vara tydlig med att svensk säkerhet och Sveriges försvar är intressen som vi inte är beredda att offra. Det går för vår del alltid först när det gäller exportkontroll, köp och försäljning av krigsmateriel.

Vi stod tillsammans med andra bakom den nya lagstiftningen från 2017 som byggde på den så kallade KEX-utredningen, som då uppdaterade regelverket. I det fallet var det solklart att export inte får ett ja om det inte finns ett försvars- eller säkerhetspolitiskt intresse i botten. Sedan får det inte strida mot svenska internationella förpliktelser eller utrikespolitiken i övrigt.

Till den bild som fanns lade vi att man bland de villkorliga hindren måste ta särskild hänsyn till om det mottagande landet respekterar mänskliga rättigheter. Även statens demokratiska status utgör ett centralt villkor för tillståndsgivningen.

Det är klart att det är någonting som alltjämt ska prövas. Men vi befinner oss i ett helt nytt läge. Sedan 2017 har vi hamnat i en ny realitet. Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina har förändrat läget, och om det tidigare fanns en debatt om den svenska försvarsindustrin och värdet av en svensk försvarsindustri tror jag att de flesta har sett värdet av en sådan i dag. Svensk försvarsindustri har en stor betydelse för Sveriges säkerhet och för Sveriges försvar men också för Sveriges utrikespolitiska röst, inte minst sedan vi blivit medlemmar i Nato.

Det är klart att medlemskapet i Nato ger nya förutsättningar och förändrar hur vi ska förhålla oss till våra allianspartner. En uppdatering av lagstiftningen var av det skälet nödvändig. Vi välkomnar den, och vi tycker också att det är bra med det avtal som träffas, för väldigt mycket av det vi just nu behöver är en förstärkning av produktionskapacitet och ett samarbete för att säkra att vi klarar att möta de utmaningar som vår säkerhet och Europas säkerhet står inför. Då måste vi verkligen säkerställa att det blir en klok utveckling på det här området med ett regelverk och en tillämpning som gör att vi kan samarbeta och utveckla mycket snabbare än vad vi har klarat så här långt. Det är en av de erfarenheter som vi har gjort.

I den så kallade KEX-utredningen diskuterade man också, som jag minns det, om vi kan exportera till ett land i krig. Rätten att försvara sig var självklar, men när frågan om att stötta Ukraina kom upp i debatten här i Sverige var det ju från början en fråga om hur vi skulle förhålla oss, och det har hela tiden legat med lite grann hur vi ska förhålla oss till eskalering och så vidare.

Här är det jättetydligt: Vi samverkar försvarsmässigt och produktionsmässigt. Leverans av svensk försvarsförmåga och krigsmateriel har i flera fall haft en avgörande betydelse för Ukraina. Det säger någonting om den nya verklighet som vi måste ta in och förhålla oss till. Från vår sida ser vi därför att det här är nödvändiga förändringar i lagstiftningen, och jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UU18 om ett modernt och anpassat regelverk för krigsmateriel. Vi får se hur länge detta regelverk kommer att klara sig innan nästa förändring krävs!

När det slutligen gäller den strategiska exportkontrollen finns det utmaningar som jag vill uppmärksamma kammaren på, och det är när vi har export av produkter med dubbla användningsområden. De kan verka väldigt harmlösa eftersom de går till civila företag, men ibland uppkommer frågan: Finns det civila företag i alla länder? Eller är det så att i vissa länder har alla civila företag också en skyldighet att leverera till den militära förmågan?

I det här läget är det inte minst viktigt att titta på Kina, som faktiskt i mångt och mycket levererar till Ryssland och det angreppskrig som pågår mot Ukraina. Där finns det all anledning att se upp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UU9.

Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras i dag av utrikesminister Maria Malmer Stenergard, socialminister Jakob Forssmed, bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och arbetsmarknadsminister och vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz.

En fråga ska vara av övergripande och allmänpolitiskt slag eller avse ett ämne som faller inom statsrådets ansvarsområde och rör dennes tjänsteutövning. Frågan ska därmed inte avse till exempel förhållanden inom politiska partier. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.

Herr talman! Jag noterar att Håkan Svenneling uppenbarligen sitter längst bak och bara observerar. Jag tror att det hände flera saker och fördes flera samtal under det möte som han deltog i. Så brukar det vara åtminstone på de möten som jag deltar i. Jag sitter inte tyst längst bak och bara observerar.

Det centrala är att den NPT-översyn som nu ska ske i New York inte blir en enda stor dödsmarsch för NPT-avtalet. Det hoppas jag verkligen inte, för det är det enda vi har att hålla oss till. Därför är det oerhört viktigt att vi försöker jobba för att finna varandra i en tid när tilltron är totalt borta mellan flera av staterna.

Samtidigt säger man upp en del av de avtal som vi har försökt hävda. Vi har velat ha högre trösklar. Provstoppsfrågan har betydelse och en normerande kraft. Det är oerhört viktigt att hålla fast vid det och hävda den typen av grunder som vi har. Där måste vi vara tydliga och agera tydligt för NPT, både före och efter.

Vi har haft Stockholmsinitiativet. Det tycker jag var bra, och det är viktigt att försöka hålla fast vid det och höja det steg för steg. Vi måste hitta vägar för att finna varandra, mellan kärnvapenstater. Rätten att ha kärnvapen är klar, men det är också tydligt att nedrustning ska vara målet.

Man måste försöka lösa det på ett annat sätt än med förbudsavtalet, som har som ambition att peka på de humanitära konsekvenserna. De är oerhörda, så jag förstår den ambitionen. Men jag vill inte sätta den före NPT och framgångar. Jag vill åtminstone hålla fast vid NPT-vägen.

Herr talman! Det är spännande att lyssna till Håkan Svenneling i dag, för han är verkligen på hugget. Han visar tydligt att han vill stå vid sidan av på de flesta ställen där det verkligen handlar om att bygga säkerhet. Att lämna och att inte vara med är lite av det budskap som vi har hört från Håkan Svenneling tidigare.

Det här är väldigt tydligt. Jag yrkade bifall till reservation 11, som är tydlig. Det handlar om att stå upp för och jobba via NPT, som är den enda globala nedrustningsstruktur vi har. Den är oerhört viktig för att upprätthålla IAEA och det arbete man gör där, och det hoppas jag att vi kommer att klara. Även verifikationsfrågorna är oerhört viktiga i nedrustningsarbetet, inte minst i en värld där tilltron mellan stater eroderas och kanske försvinner helt. Det finns många punkter som är oerhört viktiga.

Vi tycker att man ska höja trösklarna och försöka jobba för det här och även hantera en del av de utmaningar som NPT i sig har. Det är alldeles uppenbart att det är huvudvägen till nedrustning. Sedan finns det andra avtalet, förbudsavtalet. Vi från vår sida säger att Sverige inte ska ratificera det och heller inte ge någon bilden att Sverige vill vara permanent observatör eller något annat.

Däremot kan det finnas skäl att föra samtal eller lyssna in för att se att man inte använder det här som en väg att undergräva NPT. Det är en av de saker som oroar, utöver flera saker som vi var oerhört kritiska till i avtalet. Det vill vi inte se.

Det här är vårt centrala huvudmål för nedrustning, inklusive nedrustning av kärnvapen.

Herr talman! Detta betänkande samlar motioner från de senaste två allmänna motionstiderna. Det gör att debatten spretar. Men säkerhetspolitiken behöver tydlighet. Den säkerhetspolitiska analys som nu pågår i Försvarsberedningen påverkar också samtliga partiers diskussioner här i kammaren i dag. Jag ser fram emot denna analys och hoppas att man också kan hitta en samsyn i den översyn som pågår.

Det är uppenbart att säkerhetspolitiken befinner sig i en brytningstid. Orostider gäller. Om inte förr så stod det klart för alla när Ryssland gick till fullskaligt, folkrättsvidrigt angrepp på Ukraina. Som redan sagts är Sveriges säkerhet avhängig av en hållbar fred för Ukraina. Ryssland får inte sluta som vinnare av kriget, för då skulle vår verklighet allvarligt försvåras och riskerna kraftigt förvärras.

I detta läge är det viktigt att Sverige och våra likasinnade är tydliga och inte böjer sig för någon när det gäller frågor som är centrala för vår världsordning. När man inte vet vem man måste hålla sig väl med riskerar man att tystna och inte vara tydlig när brutala övergrepp på folkrätten sker. Därför måste vi stå upp för världsordningens grunder, hävda de folkrättsliga reglerna krigets lagar och inte tveka när övergrepp sker, oavsett vem det är som begår dem. Detta gäller oavsett om det är Netanyahu eller Trump, som angrep Iran i strid med folkrätten, eller Iran, som bryter mot folkrätten när man angriper sina grannar i Gulfstaterna – eller om det är någon annan som begår övergrepp. Vi har ju varit tydliga när det gäller folkrättsbrottet som Ryssland begår mot Ukraina.

Det har tidigare refererats till DN Debatt, och jag tycker också att det är en välskriven artikel. Det är trist och stärker inte svensk position och säkerhet om vi skapar osäkerhet om huruvida vi står upp för folkrätten, inte vet vad folkrätten egentligen står för eller säger att det kan vara ett seminarium om folkrätt. Då ger vi inte en tydlig signal till andra om var vi står. Jag är därför allvarligt bekymrad över de glidningar som nu sker.

Herr talman! Jag har noterat något jag inte var uppmärksam på när utskottets ställningstagande skrevs. Regeringen skriver i sin utrikesdeklaration: ”Vi ser allvarliga brott mot folkrätten.” Det var en viktig markering, men den saknas i betänkandet, vilket jag beklagar. Detta får ses som en ingång till den diskussion som pågår.

DCA-avtalet har redan berörts. Vi är tydliga med att vi ser DCA-avtalet som en viktig del av vår säkerhet. Det är en viktig del av Nato, och våra grannländer har samma avtal. Vi pratar själva om i vad mån vi behöver agera för att vara stöttepelare åt Finland eller andra, och vi måste vara beredda på att orostider kan övergå i krigstider. Natomedlemskapet är då helt centralt för vår och våra grannars säkerhet, och vi grannar måste arbeta tillsammans.

Det är centralt att vi har en avskräckningspolitik. Ryssland ska inte tro att vi är spelbara och kan utmanas eller hotas till att göra som Ryssland vill. Finland har känt på den modellen, och vi ska inte gå den vägen. Finland är tydligt, och vi ska också vara tydliga. Därför ska 5 procent av bnp gå till totalförsvaret. Det handlar om avskräckning och eskaleringstrappor.

Vi vet att det finns de som undergräver Nato. Putin har länge försökt säga att artikel 5 inte gäller, och vi noterar givetvis att Trump gör sitt för att ifrågasätta Nato. Det är givetvis allvarligt, och vi ska inte bidra till att ifrågasätta eller undergräva trovärdigheten.

Det är mot denna bakgrund Centerpartiet ser samtalen om de franska kärnvapnen. Vi går med på att dessa samtal förs utan att Sverige förbinder sig till något. Vi vill inte att dessa samtal landar i något som undergräver Natos och USA:s kärnvapenparaply eller Natos samlade hållning. Det återstår att se var dessa samtal landar.

Som tidigare har sagts står Sverige upp för kärnvapennedrustning; det är självklart. En värld utan kärnvapen är vad vi önskar. Men vi är inte där, och vi får inte vara naiva. När andra länder rustar måste även vi inse att kärnvapen tyvärr existerar och att verkligheten ju ser ut som den gör.

Centerpartiet står upp för icke-spridningsfördraget, NPT, och jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 5 som handlar om att höja trösklarna och om en balanserad nedrustning. Jag vet att den nya NPT-översynen kommer nu i vår. Jag har varit med på flera av dessa översyner tidigare, och en given fråga har varit Mellanöstern. Det handlar om kärnvapen, men inte bara om kärnvapen utan också om massförstörelsevapen. Det finns ju fler vapen, och det är balansfrågorna som är så oerhört viktiga att resonera om när det gäller Mellanöstern. Tyvärr har man inte lyckats nå en enad hållning på översynskonferenserna. Jag hoppas att NPT inte kommer att fastna där denna gång, men jag befarar det värsta. Vi vet ju att Iran till och med är berett att dra sig ur NPT i detta skede. Det återstår att se.

När det gäller det så kallade förbudsavtalet är vi också tydliga. Vi kan tänka oss att vara med på en översyn, och vi säger inte nej till att göra en kontroll av vad det arbetet egentligen handlar om. Men vi är också tydliga med att vi inte ska ansluta oss till eller ratificera avtalet. Men avtalet finns, och det är klart att vi tillsammans med likasinnade i Nato skulle kunna vara med och undersöka hur tongångarna går.

Herr talman! Då förstår jag att inlägget är någonting som kommer att refereras till, på samma sätt som Håkan Svenneling alldeles nyss refererade till SVT Forum. Han kommer att referera till att man på Sveriges riksdags hemsida kan se ett anförande som var avsett för kongressen. På det sättet klarar han de två minuternas talartid.

Det som är bekymmersamt med Håkan Svennelings och Vänsterpartiets argumentation är att när vi bygger säkerhet så bygger vi säkerhet tillsammans. Vi kommer att behöva bygga säkerhet tillsammans med Norden, med våra baltiska grannar och inom EU. Vi gör det, och vi har gjort det länge.

Länge har vår säkerhet baserats på det amerikanska kärnvapenparaplyet. Även om vi inte har talat om det har det de facto gällt. Det påverkar naturligtvis våra grannar om vi skulle säga att vi kliver av, att vi inte är intresserade av något kärnvapenparaply.

Putin analyseras inte på samma sätt som Trump analyseras. Jag tycker att man behöver göra det, herr talman. Putin har också tydligt visat det. Den personen har faktiskt hotat med att använda kärnvapen. Han har visat att den ryska ledningen absolut inte tar hänsyn till några överenskommelser som har gjorts.

Det som vi står inför, och som våra grannar så tydligt oroar sig för, är att vi inte klarar att avskräcka Putin från att göra det han har gjort med Ukraina. Då måste vi vara beredda.

DCA-avtalet handlar om beredskap för oss och för våra grannar. Det är inte bara Sverige utan också våra grannar som Håkan Svenneling vill försvaga med sitt förslag.

Herr talman! Jag funderade över om Håkan Svenneling möjligen använde ett tal som han ska hålla på Vänsterpartiets kongress, för det var närmast det som jag uppfattade var budskapet när jag hörde Håkan Svenneling i den här debatten.

Han startade med att tala om att han ska stå upp för svenskars och Sveriges säkerhet och att det är det viktigaste. Sedan hörde jag hur han vill lämna fältet fritt i flera sammanhang för att ryska kärnvapen ska kunna hota och utpressa inte bara Sverige utan också våra grannar.

Vi känner igen Vänsterpartiet. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna höra någonting liknande om jag skulle följa kongressen. Det blir märkligt.

Om man läser DCA-avtalet – som jag skulle tro är Håkan Svennelings kvällslitteratur, herr talman – måste man se vad som står: All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.

Herr talman! Detta är för mig tydligt. Det är någonting som jag utgår från att varje regering kommer att säkra, om man nu står upp för Sveriges intressen. Det perspektivet saknades helt när Håkan Svenneling försökte måla upp alla möjliga hotfulla framtider.