Lotta Johnsson Fornarve

Herr talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

När vi ser hur fattigdomen återigen ökar i världen och hur kriser och konflikter fördjupas är det viktigt att rika länder som Sverige visar vägen och står upp för ett generöst internationellt bistånd.

Ministern säger att nivåerna för biståndsramen av regeringen bedöms vara tillräckliga för att bidra till regeringens arbete med ett mer fokuserat, högkvalitativt och effektivt bistånd. Det indikerar att regeringen anser att det tidigare biståndet inte varit tillräckligt effektivt och högkvalitativt. Biståndet har smutskastats av regeringen sedan den kom till makten, detta trots att svenskt bistånd fått ett mycket gott betyg och ofta framhållits som ett föredöme globalt av bland annat OECD.

Nu håller regeringen i stället på att slå sönder ett väl fungerande bistånd, samtidigt som man gör kraftiga nedskärningar. I en tid när biståndet behövs som allra mest, mer än någonsin, väljer regeringen att överge enprocentsmålet, som legat fast i decennier. I årets budget aviseras dessutom ytterligare en sänkning av biståndet med 3 miljarder från 2026.

Prognosen är att Sverige 2028 kommer att hamna under 0,7 procent av bni i bistånd om det sker minsta utveckling av svensk ekonomi. Därmed frångår regeringen EU:s och FN:s rekommendationer om nivån på biståndet. Är det verkligen ministerns avsikt att Sverige inte ens ska stå upp för EU:s uttalade rekommendationer när det gäller internationellt bistånd? Och kan han tänka sig att sänka biståndet ytterligare? Finns det någon undre gräns?

Sverige, som under lång tid setts som ett internationellt föredöme när det gäller internationellt bistånd, håller nu på att förlora ledartröjan. Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen och skickar helt fel signaler till världens övriga rika länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen sänker hellre skatten för Sveriges miljonärer än upprätthåller ett anständigt internationellt bistånd. Det är väl självklart att pengarna spelar roll. Alla som har en begränsad hushållskassa vet att om en tredjedel av kassan försvinner blir det mindre varor i matkassen. Alla förstår att om drygt 10 miljarder försvinner från biståndet, och sedan ytterligare 3 miljarder 2026, blir det mindre pengar till demokrati, mindre pengar till klimat- och människorättsförsvarare, mindre pengar till att hjälpa våldsutsatta kvinnor och mindre pengar till att ge barn en bra och säker skolgång, tillgång till rent vatten med mera.

Att regeringen dessutom väljer att lägga 2,6 miljarder av biståndet på Migrationsverkets tomma flyktingbostäder innebär att Migrationsverket 2025 blir en av de största mottagarna av svenskt bistånd. Det gynnar inte människor som lever i fattigdom och förtryck.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att använda bistånd för att täcka kostnader för inhemsk integration, något som strider mot OECD-Dacs regelverk, vilket regeringen har erkänt. Anser inte ministern att Sverige ska leva upp till och följa OECD-Dacs regelverk?

Herr talman! Omläggningen har skapat mycket förvirring och oro ute i världen. Även om avtalen förlängs några månader gäller fortfarande att alla de 1 750 organisationer som tidigare hade avtal med Sida måste kasta bort existerande planer, avbryta pågående arbete och säga upp personal. Detta har medfört mycket oro, och övergången kunde ha skötts på ett bättre sätt.

Låt civilsamhällets organisationer verka i egen rätt och sluta att försöka detaljstyra dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt civilsamhället påverka och kritisera även icke-ODA-länder som Sverige och andra EU-länder. Det tjänar alla på i det långa loppet. Det krävs samarbete och samverkan mellan länder, där även de rika länderna ingår, för att uppnå förändring. Här spelar civilsamhället en viktig roll som pådrivare och synliggörare.

Var inte så hård med att det bara i undantagsfall ska vara möjligt att betala ut medel i fler än ett led. Det kan slå undan fötterna för många viktiga projekt.

Slå inte undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer genom att kräva att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationerna själva. Det kan innebära att ideella organisationer som inte har möjlighet att samla in pengar snabbt tvingas att lägga ned sitt biståndsarbete, något som kommer att få stora konsekvenser för tusentals lokala organisationers arbete världen över.

Låt civilsamhället verka i egen rätt och tvinga det inte att gå i regeringens ledband. Det skulle vara oerhört olyckligt och i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Civilsamhället måste vara en arena skild från staten.

Fru talman! Att göra om stödet till civilsamhällesorganisationerna är kanske inte fel, men det måste göras på ett bra sätt så att biståndet inte drabbas. Det gör man inte när man säger upp ingångna avtal i förtid, något som har drabbat hundratals organisationer runt om i världen som plötsligt står utan finansiering, vilket är ytterst allvarligt. Att biståndet inte har fungerat stämmer inte, utan det har fungerat väldigt bra. Organisationerna har i detalj redogjort för hur de har använt biståndsmedlen. Det går bland annat att läsa tydligt på Openaid.

Det bästa hade varit om denna förändring hade gjorts på ett bättre sätt så att dessa människorättsorganisationer med flera ute i världen inte hade drabbats så hårt. Det hade varit mycket bättre om man hade låtit de ingångna avtalen löpa ut.

Ett av regeringens ledord för biståndet är transparens. Tyvärr verkar det inte gälla på hemmaplan eftersom man först minskade infokomanslaget och nu verkar dra in det helt och därmed stänga möjligheten att söka medel för att bedriva påverkans- och informationsarbete riktat mot icke-låginkomstländer och medelinkomstländer, bland annat Sverige. Detta är oerhört bekymmersamt och visar att regeringen inte förstår hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det krävs samarbete och samverkan mellan länder, där även rika länder ingår, för att uppnå förändring. Klimatarbetet är ett exempel. Vi kommer aldrig att få till en lösning utan samarbete och samverkan, och här spelar civilsamhället en viktig roll som pådrivare och synliggörare.

När det gäller skrivningen om att verksamheterna inte får motverka svenska intressen undrar jag vilka intressen som avses utöver dem som nämns i strategin, det vill säga demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och att inte ge stöd till våldsbejakande extremism eller verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen. Vilka övriga intressen utöver de uppräknade är det som avses?

Det är beklagligt att regeringen slår fast att det bara i undantagsfall ska vara möjligt att betala ut medel i flera led. Det gör det svårt för organisationer som använder sig av flera led att verka. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Risken är att möjligheten till undantag tolkas så restriktivt att det i praktiken blir omöjligt att driva vissa typer av projekt. Att överföra stora summor pengar till en lokal organisation med svaga strukturer i ett land med utbredd fattigdom är riskabelt ur korruptionssynpunkt. På samma sätt kan instabila samhällsstrukturer och institutioner innebära att pengarna inte kommer fram. Därtill finns länder vars lagstiftning begränsar transfereringar, vilket gör det svårt eller omöjligt att begränsa antalet led till ett enda. Sammantaget kan exempelvis en större regional partner eller annan part vara nödvändig för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen är jag också kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer i och med kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationerna själva. Det innebär en stor utmaning för många små organisationer och kan i praktiken innebära att ideella organisationer som inte har möjlighet att samla in pengar snabbt kan bli tvingade att lägga ned sitt biståndsarbete, något som skulle få stora konsekvenser för tusentals lokala organisationer runt om i världen.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på även den här interpellationen.

Det är bra att strategin betonar att civilsamhällesorganisationerna är viktiga partner i det svenska biståndsarbetet.

Ministern säger i sitt svar att övergången från den gamla strategin med SPO:er, alltså strategiska partnerorganisationer, har varit ansvarsfull. Jag och stora delar av civilsamhället instämmer inte i det; det kan jag faktiskt lova. Att man sa upp ingångna avtal innan de löpte ut skapade stor oro och förvirring. Även om avtalen förlängts några månader gäller fortfarande att alla de 1 750 organisationer som tidigare hade avtal med Sida nu måste kasta bort existerande planer, avbryta pågående och planerat arbete samt säga upp personal då anställningstrygghet inte längre finns i och med de uppsagda avtalen. Det gäller till exempel organisationer med fleråriga avtal.

Nu måste organisationerna i stället lägga ned massor av arbete på att skriva nya ansökningar. Mycket arbete har gått förlorat, och förtroendet för svenskt bistånd har också minskat. Det har naturligtvis framför allt drabbat aktivister för demokrati och för kvinnors och mänskliga rättigheter runt om i världen hårt. De stod plötsligt helt eller delvis utan finansiering.

Det hade varit bättre att åtminstone låta de ingångna avtalen, alltså flerårsavtal, löpa ut och därmed undvika onödig oro, otydligheter och merarbete. Den nya strategin lämnar faktiskt många frågetecken när det gäller avtal, budget och den nya ansökningsprocessen, och de behöver rätas ut snarast.

Strategin innehåller även flera andra otydligheter. I strategin skriver regeringen att medlen inte kan användas till påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Det är en högst anmärkningsvärd skrivning. Ministern bekräftar också detta i sitt svar här: Bistånd ska alltså inte gå till att påverka icke-biståndsländer.

Det här visar att regeringen inte riktigt förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade konferenser, samarbete, påverkansarbete och dialog mellan aktörer i EU, i Sverige och på andra ställen. Hur ska vi med trovärdighet kunna arbeta med problem med rovdrift på råvaror i exempelvis konfliktens Kongo om vi inte får samtala och påverka i EU och Sverige gällande hur vi kan skapa mer effektiv lagstiftning kring konfliktmineraler? Hur ska vi kunna samarbeta med människorättsaktivister i Kambodja om vi inte får påverka EU:s handelsavtal med Kambodja gällande hur avtalen ska kunna hantera brott mot mänskliga rättigheter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan hålla på hur länge som helst och ge massor av exempel på när det är viktigt med samverkan, samarbete och påverkan. Civilsamhället måste ges rätt att påverka; det bidrar till att göra biståndet mer effektivt.

Biståndet lever inte isolerat inom nationsgränserna. I regeringens instruktioner till Sida kring stödet till det civila samhället sägs inte bara att UD vill vara med och styra beslutsprocessen, utan det finns även en skrivning om att verksamhet inte får motverka svenska intressen. Vad är då svenska intressen? Vem bedömer det och på vilka grunder?

I det avtal som slöts mellan det civila samhället och regeringen och som handlar om gemensamma åtaganden betonas att regeringen ska stödja det civila samhället i dess egen rätt även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik. Ska civilsamhället nu gå mer i regeringens ledband? Det skulle vara oerhört olyckligt och i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Civilsamhället måste ha rätt att agera i sin egen rätt.

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar! Jag tycker att det är bra att ministern ser den svåra situation som de västsahariska flyktingarna lever under i flyktinglägren i Saharas öken utanför Tindouf. Men det duger inte att bara hänvisa till det stöd som Sverige redan ger till bland annat FN-organisationer och Oxfam i det här svåra läget, för nu är det en ny situation, som är dramatiskt förändrad och försämrad. Läget är akut, och det handlar om att rädda liv. Då behövs extra stöd.

På kort sikt behöver omvärlden öka det humanitära biståndet i stort, och i ett större perspektiv behöver Västsaharas rätt till självbestämmande förverkligas. Omvärlden kan inte tillåta att ett folk fördrivs ut i öknen, där de under ett halvt sekel varit beroende av bistånd. Den västsahariska frågan måste naturligtvis få en lösning.

Det minsta man kan göra i denna mycket svåra situation är att skicka ett akut stöd. Även en liten summa skulle betyda väldigt mycket för dessa hårt utsatta västsahariska flyktingar, framför allt kvinnor och barn. Återigen: Kommer regeringen att skicka ett akut stöd? Kan man tänka sig att ompröva detta och skicka stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta de akuta behoven av mat, medicin och andra förnödenheter? Kommer regeringen att garantera att det långsiktiga stödet till de västsahariska flyktinglägren fortgår - inte bara kärnstödet utan också det stöd som Oxfam nu får och som vad jag vet annars kommer att avslutas under nästa år?

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar! Jag måste säga att jag är glad för att ministern står upp för FN, för de resolutioner som antagits där angående Västsahara, för folkrätten och för en lösning på Västsaharakonflikten.

Det är bra att Sverige inte har ändrat sitt ställningstagande när det gäller Västsahara, men nu gäller det situationen i flyktinglägren. Ja, vi ger ett kärnstöd, men dels har det svenska kärnstödet minskat, dels räcker inte de insatser som görs i den situation som nu råder.

Jag har också besökt de västsahariska flyktinglägren flera gånger, och jag har sett hur utsatta de är. Ministern verkar inte riktigt ha tagit in detta och insett att läget har förändrats och försämrats drastiskt och att situationen blir alltmer akut för varje dag som går på grund av matbrist och översvämningar.

På kort sikt behöver omvärlden öka det humanitära biståndet, och i ett större perspektiv behöver Västsaharas rätt till självbestämmande infrias. Omvärlden kan inte tillåta att ett folk fördrivs till öknen, där de görs beroende av bistånd under ett halvt sekel. Detta är helt klart, men nu minskar i stället biståndet drastiskt, precis som vi har hört här, samtidigt som allt fler flyktingar strömmar in i lägren från den befriade delen av Västsahara som ett resultat av kriget. En svår situation riskerar nu att bli helt katastrofal.

Som vi hört minskade World Food Programme, som har funnits på plats sedan 80-talet, de månatliga matransonerna med 30 procent i slutet av 2023. Även UNHCR har minskat biståndet till flyktinglägren med 20 procent 2024, något som direkt påverkar tiotusentals familjer.

En allvarlig matbrist uppstod under sommaren för den stora majoriteten av befolkningen i flyktinglägren, och nu har Röda Korset skurit ned matransonerna till ett minimum. Tre av fyra gravida och ammande kvinnor lider av svår anemi, och en tredjedel av alla barn led av kronisk undernäring redan 2022, visar en undersökning från UNHCR och World Food Programme.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Under de två senaste åren har situationen försämrats ytterligare. Situationen förändrades ännu mer nu i september när de stora regnen kom, vilket ledde till översvämningar. Skolor, sjukhus och infrastruktur förstördes, och hundratals familjer förlorade sina hem. Västsahariska Röda Halvmånen meddelade att det västsahariska flyktinglägret Dakhla numera är ett katastrofområde.

Det har hänt mycket som gör att situationen har förändrats den senaste tiden, och detta gör att det behövs ett akut stöd just nu. Då räcker det inte att komma med det stöd som vi har gett tidigare, utan nu behövs extra insatser.

Jag återupprepar därför min fråga: Kommer regeringen i den här svåra situationen att skicka akut stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta de stora behov som finns av mat, medicin och andra förnödenheter och för att möta den akuta situation som nu råder? Och kommer regeringen att garantera ett långsiktigt stöd till de västsahariska flyktinglägren? Kommer det stöd som nu ges till Oxfam att få fortsätta framöver? Även om stödet inte är så stort är det ändå viktigt.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation - även om jag inte är helt nöjd med svaret!

Situationen i de västsahariska flyktinglägren i Saharas öken är akut och har kraftigt försämrats under den senaste tiden på grund av stora nedskärningar i biståndet samtidigt som antalet flyktingar har ökat. För några veckor sedan drabbades lägren av häftiga regn som ledde till stora översvämningar som har raserat ett stort antal hus och förstört förnödenheter.

Ett redan hårt utsatt folk är nu ännu mer utsatt. Att då svara att Sverige redan ger stöd via internationella organisationer och ett litet stöd via Oxfam hjälper inte mycket. Det behövs ett extra akut stöd i den här mycket svåra situationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kanske är lätt att glömma bort Västsaharakonflikten mot bakgrund av alla andra stora konflikter som pågår runt om i världen, men det gör inte den västsahariska situationen mindre allvarlig - tvärtom. Världen måste klara av att uppmärksamma fler än en eller två konflikter i taget.

Världen har ett ansvar att leva upp till FN:s beslut om Västsahara. Afrikas sista koloni ska avkolonialiseras, något som ännu inte har skett. I Saharas öken lever sedan nästan 50 år tusentals västsahariska flyktingar under allt svårare förhållanden. De västsahariska flyktingarna flydde från Västsahara i samband med Marockos illegala ockupation av landet 1975, en ockupation som strider mot folkrätten och mot FN:s och Internationella domstolens vilja.

Marockos ockupation fortgår alltjämt, och de västsaharier som valt att bo kvar i landet utsätts för ständiga trakasserier och förföljelser. Situationen har ytterligare förvärrats av det krig som återigen har blossat upp som ett resultat av att Marocko 2020 bröt den långa vapenvila som rått sedan 1990. De västsaharier som bor i flyktinglägren vill inget hellre än att återvända hem, men då måste Marockos ockupation upphöra. Fram till dess har man inget annat val än att stanna kvar i något av de fem flyktinglägren.

Flyktinglägren, som är belägna i Saharas öken, kännetecknas av ogästvänliga förhållanden som gör jordbruk och odling i stort sett omöjligt. På grund av det karga ökenlandskapet går det inte heller att täcka vare sig livsmedelsbehovet eller behovet av vatten på egen hand. Befolkningen är helt beroende av humanitärt stöd utifrån för sin överlevnad. Det isolerade geografiska läget försvårar också möjligheten till sysselsättning, och inkomstkällorna är få.

Flyktingarna måste få stöd här och nu, och det börjar bli bråttom. Sverige och omvärlden kan inte titta på, utan nu krävs omedelbara, kraftfulla insatser. Kommer regeringen att skicka akut stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta behoven av mat, medicin och andra förnödenheter i den här mycket svåra situationen? Kommer regeringen att garantera ett långsiktigt stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta de mer långsiktiga behoven av mat, medicin och andra förnödenheter?

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag noterar att jag inte fick svar på frågan om huruvida ministern åtminstone tänker stå upp för EU:s och FN:s rekommendationer om att man ska avsätta minst 0,7 procent av bni till biståndet. Det är ändå ett mål som vi har kommit överens om. Jag hoppas verkligen att ministern kan svara på den frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Sedan skulle jag vilja veta hur det kan komma sig att man avsätter 2,6 miljarder till Migrationsverkets betalning för tomma flyktingbostäder. Det är faktiskt helt obegripligt att man använder en sådan stor summa av biståndsmedel till det. Det borde hellre gå till stöd till fattiga människor runt om i världen.

Herr talman! Min fråga går till biståndsminister Benjamin Dousa.

Sverige har under lång tid setts som ett föredöme globalt när det gäller internationellt bistånd, men regeringens budget innebär ett fortsatt avsteg från en lång tradition i svensk biståndspolitik. Det etablerade enprocentsmålet övergavs redan i budgetpropositionen 2022/23 och ersattes då av ett mål som var satt i kronor och ören.

I årets budget aviseras ytterligare en sänkning av biståndet med 3 miljarder till 53 miljarder från 2026. Prognosen är att Sverige 2028 kommer att hamna under åtagandet om minst 0,7 procent av bni i bistånd.

Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen. Hur försvarar ministern detta? Avser ministern åtminstone att se till att biståndet inte hamnar under FN:s och EU:s tydliga rekommendationer om att man ska avsätta minst 0,7 procent av bni till bistånd?

Herr talman! När det gäller vilka sorts kärnvapen det handlar om kanske de ubåtsbaserade kärnvapnen inte blir aktuella. Men det finns kärnvapen placerade i Europa. De kärnvapnen placerades där utan att befolkningen där fick säga sitt. Inte ens parlamenten fick säga sitt.

Vad kan hända i Sverige? Vi vet inte vad som händer i framtiden. Vad händer om fem, sex eller sju år? Jag är djupt oroad för att vi inte har en lagstiftning som förbjuder placering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle säkra vår egen trygghet och vår säkerhet. Det skulle säkra hela Sveriges och Nordens säkerhet.

Självklart ser jag de ryska kärnvapnen som ett stort hot. Därför måste Sverige mer kraftfullt än vad vi gör i dag jobba för en kärnvapennedrustning. Vi måste naturligtvis ställa krav på samtliga kärnvapenmakter, både Ryssland, USA och resten av kärnvapenmakterna, på ett tydligt och klart sätt.

Det bästa vi kan göra är att se till att Norden förblir kärnvapenfritt. Jag är övertygad om att det är det bästa för vår egen säkerhet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Wistedt för frågorna. Han undrar vilka kärnvapen det ska gälla. Det är klart att jag inte tycker om några som helst kärnvapen. Vi vill inte ha några kärnvapen på svenskt territorium över huvud taget. Vi vill inte ha några kärnvapen på nordiskt territorium över huvud taget. Kärnvapen på nordiskt territorium skulle utgöra ett hot både mot Sverige och mot Norden.

Vi skulle bli ett mål på ett helt annat sätt om det fanns kärnvapen på vårt territorium. Därför vill vi ha garantier för detta. Det har vi inte i dag. Vi har ingen lagstiftning som säger att vi ska förbjuda kärnvapen på svenskt territorium.

Det som vi är så upprörda över är att det inte finns med en skrivning om det i avtalet. Alla säger att man är emot kärnvapen. Varför är man då så försiktig och rädd för att lagstifta om att vi inte ska ha några kärnvapen på svenskt territorium varken i freds- eller i krigstid? Självklart vill vi inte se några kärnvapen oavsett hur de ser ut eller var de är placerade någonstans.

Det är inte riktigt samma sak. Vi har inte avtalen med Norge och Danmark på samma sätt som vad det här handlar om. När vi tränar och övar i Norge, Danmark eller Finland gör vi det under en kort tid med ett samarbetsavtal. Det är inte samma sak som att ha den här typen av avtal som ger en nation väldigt långtgående rättigheter på vårt territorium.

Herr talman! Sveriges riksdag kommer inom kort i kväll att rösta om det militära avtalet med USA, DCA. Enligt avtalet ska USA få rätt att disponera hamnar, flygbaser, flottbaser, armébaser och transportsystem samt stationär personal och få rätt att lagra vapen på 17 baser runt om i Sverige.

Ingen svensk myndighet eller underrättelsetjänst kommer enligt avtalet att kunna kräva insyn i vad som sker eller vad som finns på baserna. Det är faktiskt så det är. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

DCA-avtalet har debatterats mycket sparsamt och är ett avtal som svenska folket är kritiskt mot. Jag skulle verkligen ha önskat att svenska folket fått folkomrösta om det här oerhört viktiga avtalet, för det finns ett starkt motstånd mot att placera militär utrustning från främmande makt på svenskt territorium.

Amerikansk försvars- och säkerhetspolitik bygger på kärnvapen. Trots det innehåller avtalet inget förbud mot kärnvapen på svensk mark. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten. Att regeringen inte kräver några garantier mot ett så brutalt massförstörelsevapen är skrämmande. Vänsterpartiet säger därför tydligt nej till DCA-avtalet i dess helhet. För det fall vårt avslagsyrkande inte går igenom har vi lämnat in en vilandeförklaring, som jag yrkar bifall till.

Regeringens hantering av avtalet är inte bara naiv utan direkt dumdristig. Norge, Danmark och Finland har liknande avtal med USA men har varit noga med att skriva in förbud mot kärnvapen. Finland har till och med en lagstiftning mot kärnvapen. Vänsterpartiet har länge drivit ståndpunkten att Sverige ska införa en liknande lagstiftning, som gör det tydligt att vi inte accepterar användning av kärnvapen på svenskt territorium i vare sig freds- eller krigstid. Frånvaron av ett tydligt ställningstagande från regeringens håll är någonting som bland annat Region Gotland har tagit fasta på i sitt remissvar till regeringen. Trots detta behandlas frågan knappt i propositionen.

Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. I en allt osäkrare omgivning borde det vara helt självklart att Sverige och Norden är betydligt säkrare utan kärnvapen. Utan tydlig lagstiftning mot kärnvapen på vårt territorium skulle Sverige bli en tydligare måltavla för ett eventuellt angrepp. Även med tanke på solidariteten med våra nordiska grannar borde vi ha en tydlig lagstiftning.

Om kärnvapen skulle komma till användning skulle det innebära en humanitär och klimatmässig katastrof med konsekvenser som ingen stat har förutsättningar att bemöta. Ett enda kärnvapen kan döda hundratusentals människor, ödelägga en hel stad och göra jorden obrukbar för oöverskådlig tid. I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare utan bara förlorare. Vi glömmer aldrig Nagasaki och Hiroshima, där över 300 000 människor dödades. Effekterna av de här kärnvapnen finns fortfarande kvar så lång tid efteråt. Och det var USA som släppte dessa kärnvapen, ska vi inte heller glömma.

Inte heller i ansökan till det svenska Natomedlemskapet finns det något förbehåll mot kärnvapen. Regeringen anger visserligen att det inte finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid. Men det måste snarare betraktas som en bedömning än som ett förbud. Tvärtom indikerar det att läget kan komma att ändras.

Idén om avskräckning som metod leder i stället till en kapprustningsspiral och terrorbalans. I sin årsbok från 2023 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att antalet operativa kärnvapenstridsspetsar ökar. Samtliga av de nio kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina kärnvapen. Om inte de diplomatiska trenderna vänder står världen inför ett nytt och farligt skede, enligt Sipri. Sverige ska inte vara en del av den kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter kring Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Sverige bör anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid.

DCA-avtalet är även juridiskt sett helt förkastligt. Avtalet innebär att amerikanska styrkor och personal i stort sett får straffrihet. Det gäller även om de skulle lämna basen och begå brott som drabbar svenska medborgare. Soldater som begår brott mot svenska medborgare kommer att ställas inför amerikansk militärdomstol, inte svenska domstolar, utom i undantagsfall.

Amerikansk militärlagstiftning skiljer sig från svensk lag, till exempel när det kommer till samtyckeslagstiftning och sexköp. Regeringen menar att detta är en missuppfattning och hänvisar till att amerikanska soldater kommer att omfattas av båda ländernas strafflagstiftning - om något är lagligt i USA men olagligt i Sverige gäller svensk lag. Det stämmer att Sverige har möjlighet att ta tillbaka domsrätten i fall som anses särskilt betydelsefulla. Det saknas dock resonemang och principer från regeringen om hur den möjligheten ska betraktas, något som bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, uppmärksammar i sitt remissvar.

Som exempel kan nämnas ett fall 2022, då Stockholmspolisen grep två män i besättningen på ett amerikanskt militärfartyg för att ha köpt sex på en lägenhetsbordell på Östermalm. Fall liknande detta skulle sannolikt inte leda till svensk rättsprocess. Detta är en mycket rättsosäker ordning. Det kan bland annat innebära att svenska brottsoffer eller vittnen tvingas delta i rättsprocesser i amerikansk krigsrätt. Svenska brottsoffer ska inte behöva processa i amerikanska militärdomstolar. Regeringen bör kräva att DCA-avtalet inte ger USA jurisdiktion utanför de baser där amerikanska styrkor befinner sig.

I propositionen nämns hur det finns ett utrymme för militär personal att bära vapen för att mer allmänt säkra sin egen eller styrkornas säkerhet. Däremot saknas tydlighet om vilka situationer som avses. Regeringen utgår från att möjligheten att i sådana fall använda vapnet torde vara begränsad till situationer där det föreligger rätt till nödvärn eller nöd och det i övrigt är försvarligt och proportionerligt. Det tycks öppna upp för möjligheten att bära vapen även när det inte är motiverat av tjänsteutövningen.

I många av USA:s delstater tillämpas som bekant även dödsstraff. Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd menar i motsats till regeringen att Sverige bör lämna en reservation eller åtminstone avge en tolkningsdeklaration som klargör att det är förbjudet att utdöma och verkställa dödsstraff på svenskt territorium samt även att utlämna någon till ett land där han eller hon riskerar ett sådant straff. Även FOI uppmärksammar risken för normkonflikt i fråga om utlämning vid risk för dödsstraff.

De amerikanska styrkorna i Sverige ges enligt DCA-avtalet tillstånd att även utanför baserna agera för att säkra amerikanska intressen om de bedömer det nödvändigt, detta utan svenskt godkännande. I propositionen understryks att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser. Det ger dock inte hela bilden.

Av artikel 6 i avtalet framgår att amerikanska styrkor vid exceptionella omständigheter tillåts vidta nödvändiga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena för att säkra amerikanska operationer. Vilka omständigheter detta kan vara beskrivs dock inte närmare. Regeringen bör i syfte att garantera svensk suveränitet kräva att DCA-avtalet inte ger amerikanska styrkor rätt att agera på egen hand på svenskt territorium.

DCA-avtalet binder upp oss till USA under tio år och innebär att vi avstår från en stor del av vår egen självständighet. Det kan hända mycket på tio år. Säkerhetsläget kan förändras snabbt. Vi menar att det innebär en säkerhetspolitisk risk att binda upp sig för så lång tid. Vem vet hur det säkerhetspolitiska läget ser ut efter det amerikanska presidentvalet? USA har inom kort ett presidentval där Donald Trump kan bli vald till president, något som skulle få stor påverkan på amerikansk utrikes- och försvarspolitik, inklusive USA:s agerande inom detta avtal.

Det säkraste och bästa är självklart att helt avslå DCA-förslaget. I andra hand bör man rösta för den vilandeförklaring som lämnats in av Vänsterpartiet. Jag yrkar bifall till samtliga av våra reservationer.

(Applåder)

Herr talman! I huvudsak är det amerikansk rätt som ska döma amerikanska soldater när de begår brott; det säger ju ministern själv. Bara när det är av särskild betydelse ska de dömas i Sverige. Svensk och amerikansk lag ser ju olika ut när det gäller de fall som jag tog upp.

Jag undrar också vilken jämställdhetsanalys som har gjorts när det gäller DCA-avtalet. Sanningen är ju att det inte har gjorts någon jämställdhetsanalys över huvud taget när det gäller DCA-avtalet. Det är ganska anmärkningsvärt mot bakgrund av att kopplingen mellan militär stationerad vid baser utomlands och det sexualiserade våldet är så pass omfattande. Ingen av de remissinstanser som DCA-avtalet har skickats till jobbar med just jämställdhet eller sexuellt våld. Varför har man inte gjort någon jämställdhetsanalys?

Det finns jurister och forskare som har tittat på dessa avtal. Man ser att det finns en stor osäkerhet när det gäller just samtyckeslagen och prostitutionslagen; det går inte att tydligt säga vilken lagstiftning som egentligen ska gälla. Vid köp av sexuella tjänster, som ju är olagligt i Sverige, kan man i amerikansk lag se att det krävs någon form av uppmaning eller tvång för att en person ska dömas för sexköp. Det räcker inte med enbart köpet, till skillnad från hur det svenska sexköpsförbudet är formulerat. Också när det gäller samtyckeslaget är det väldigt otydligt vad som egentligen gäller.

Jag tycker att man åtminstone borde ha klarat ut dessa otydligheter innan man skrev på avtalet.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för att han deltar i debatten - jag tycker att det är väldigt bra.

De amerikanska militärstyrkor som snart ska placeras i Sverige kommer i stort sett inte att lyda under svenska lagar. Under sin placering får soldaterna i stort sett immunitet och lyder under USA:s lagar. Om de begår brott sköts det av det amerikanska rättsväsendet. Borde det inte vara självklart att svensk lag ska gälla för alla som vistas i Sverige och som begår brott i vårt land?

Sverige har en långtgående samtyckeslag, vilket USA inte har. Vi har även en prostitutionslag som skiljer sig från USA:s. Vilka rättigheter har brottsutsatta i Sverige när rättsprocessen sköts av ett annat land?

Det är långt ifrån ovanligt att sexualbrott begås i anslutning till amerikanska baser och av amerikanska soldater; detta finns det flera exempel på. Det finns bland annat ett aktuellt exempel från 2022, då svensk polis grep två män ur besättningen på ett amerikanskt militärfartyg som lagt till i Stockholm för att de köpt sex på en lägenhetsbordell. Det finns också flera andra exempel på att flickor och kvinnor utsatts för människohandel och tvingats till prostitution runt omkring amerikanska militärbaser.

Borde inte svensk lag gälla alla som vistas i Sverige och begår brott i vårt land? Och måste svenskar som utsatts för brott av amerikanska soldater processa i amerikanska militärdomstolar?

Herr talman! Då blev det kanske lite klarare för mig. Men om vi nu har en sådan klar och tydlig linje när det gäller kärnvapen, varför kan vi inte lagstifta? Vad är det som är så farligt att lagstifta om, om vi inte vill ha kärnvapen på svenskt territorium?

Inser inte ledamoten att kärnvapen på svenskt territorium skulle göra Sverige till ett tydligare mål i samband med en eventuell konflikt, vilket vi naturligtvis hoppas inte ska hända? Idén om avskräckning som metod leder bara till kapprustning och terrorbalans. Det visar Sipri tydligt i sin årsbok.

Från svensk sida måste vi kämpa mot all typ av kärnvapenkapprustning, såväl ryska som amerikanska och alla kärnvapen som finns. Vi måste vara en tydlig röst för kärnvapennedrustning. Det ska inte råda några som helst oklarheter om Sveriges ställningstagande när det gäller kärnvapen.

Sverige bör anta en lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium. Håller inte ledamoten med om att det skulle göra Sverige säkrare?

Herr talman! Tack för anförandet, ledamoten Starbrink!

Ledamoten säger att hon avskyr kärnvapen oerhört mycket. Det är väldigt bra. Det gör jag också. Jag avskyr verkligen kärnvapen. Men ledamoten Starbrink avskyr dem tydligen inte så mycket att hon verkligen vill förbjuda dem. Det tycker jag är märkligt.

DCA-avtalet, som vi nu debatterar, innehåller inget förbud mot kärnvapen på svensk mark. Det är anmärkningsvärt. Norge, Danmark och Finland har liknande avtal, men där finns förbehåll eller förbud mot kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet har länge drivit att det ska finnas med ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium, i både freds- och krigstid. Det skulle göra Sverige starkare och säkrare.

I en debatt mot Håkan Svenneling i SVT nyligen sa Anna Starbrink att hon kan tänka sig att man måste vara flexibel när det gäller kärnvapen. Jag skulle vilja ha en förklaring på vad ledamoten egentligen menar med det. Menar ledamoten att det finns lägen då det skulle kunna vara aktuellt att placera kärnvapen på svenskt territorium?

Herr talman! Självklart ska Ukraina fortsatt få vårt fulla stöd på olika sätt. Det finns ingen bortre gräns för det stödet. Självklart ska vi se till att det kommer in investeringar i Ukraina.

Man får dock inte blanda ihop det här med bistånd, handel och investeringar som ministern gör. Biståndet har andra mål än handel. Det är otroligt viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att stödja civilsamhället och bygget av demokrati i landet och förbereda inför den dag landet äntligen har kontroll över sitt territorium.

Jag saknar tydliga skrivningar om det viktiga fackliga arbetet och arbetstagares rättigheter i reformagendan för biståndet. Jag tycker inte att det är någon liten sak som man bara kan prata bort. Det finns inget om detta i reformagendan, och jag tycker att det är en stor brist.

Man kan undra om man verkligen kan lita på att regeringen anser att det fackliga arbetet är av stor vikt och betydelse. Jag skulle fortfarande vilja höra vilken strategi regeringen i sådana fall har tänkt sig när det gäller just Ukraina.

Jag hoppas även att det viktiga fackliga stödet som kanaliseras genom civilsamhällets organisationer till den fackliga rörelsen i Ukraina kommer att få fortsätta. Jag tycker att jag får indikationer på det, och det är positivt. Det är ett stöd som är oerhört viktigt och som startade långt före kriget och som fortsätter att vara oerhört viktigt.

Jag fick dock inget riktigt svar på frågan om avtalen för civilsamhällets organisationer. Om man nu inte vill göra någon skada och vill se till att det är kontinuitet och långsiktighet i det arbete som civilsamhället utför undrar jag fortfarande: Kommer de långsiktiga avtalen som har sagts upp att få fortsätta att löpa avtalstiden ut? Jag skulle vilja ha ett svar på det.

Herr talman! Jag tackar ministern för ytterligare svar.

Självfallet instämmer jag i att det viktigaste är att Ukraina vinner kriget; det ska inte råda någon som helst tvekan om det. Motsatsen är givetvis helt otänkbar.

Det är givetvis viktigt att Sverige utvecklar sin handel med Ukraina, men ministern gör ett misstag när han blandar ihop bistånd och handel i alltför stor utsträckning. I reformagendan för biståndet finns en tydlig inriktning mot handel och företag. Jag har inget emot handel, men det är inte detsamma som bistånd. Biståndet ska i första hand gynna fattighetsbekämpning och mottagarens intressen och inte i första hand gynna svenska företag. Det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Det är anmärkningsvärt att regeringen har ett så stort fokus på företag och handel men i reformagendan inte alls nämner det fackliga arbetets betydelse. Det står inget om det. Om regeringen tycker att arbetares rättigheter och fackligt arbete är viktigt, hur vill regeringen stärka det viktiga fackliga arbetet i Ukraina? Jag vill höra ministern utveckla det.

Många ukrainare går till jobbet trots att bomberna faller, och facket har en viktig roll i att skydda arbetare och stödja deras krigsdrabbade familjer. För att återuppbygga Ukraina kommer det att krävas starka fackliga organisationer och inte minst att de arbeten som skapas har bra villkor.

Ministern nämner även det viktiga stöd som ges genom det fackliga utvecklingssamarbetet hos Union to Union, som i sin tur samarbetar med fyra stora fackliga centralorganisationer i Ukraina. Ett exempel på ett sådant samarbete är det som stöds av Fackförbundet ST. Det är ett projekt som går ut på att inkludera unga fackligt aktiva. Syftet med projektet är att stödja nätverket för unga fackligt aktiva i deras arbete för att stärka de ungas röst i den fackliga rörelsen.

Jag vill fortfarande veta om ministern har någon plan för hur han vill arbeta för att stärka möjligheterna till facklig organisering i Ukraina.

Nu sa ministern det, men jag hoppas verkligen att stödet till civilsamhället när det gäller fackligt arbete i världen och i Ukraina i synnerhet inte kommer att minska nu när det sker en översyn av det bistånd som kanaliseras genom civilsamhället. Denna översyn har skapat stor oro bland samtliga organisationer inom civilsamhället på grund av otydlighet. Det finns all anledning att rikta kritik mot översynen, främst för att ingångna avtal har sagts upp innan avtalstiden har löpt ut.

I en artikel i Svenska Dagbladet skriver ministern tillsammans med Kristdemokraternas Gudrun Brunegård att den nya modellen självklart kommer att tas fram med ambitionen att undvika skadlig ovisshet och möjliggöra kontinuitet och långsiktighet i det viktiga arbete som civilsamhället utför.

Betyder det att ingångna avtal inte kommer att äventyras och att ingångna avtal kommer att få löpa avtalstiden ut? Fleråriga avtal har nu sagts upp som ett resultat av översynen.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Självklart tar Vänsterpartiet kraftfullt avstånd från Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina. Det är ett krig som har orsakat omfattande förödelse. Familjer har splittrats, och tiotusentals civila har dödats eller skadats. Miljontals ukrainare befinner sig på flykt. Ukraina måste få allt stöd som behövs - humanitärt, politiskt och militärt - till dess att landet återigen kontrollerar hela sitt territorium och kan börja bygga fred.

I regeringens reformagenda koncentreras fokus i biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Situationen är akut, och Ukraina behöver självklart internationellt stöd. Vänsterpartiet menar dock att detta bör ske i form av additionella medel utöver den befintliga biståndsbudgeten mot bakgrund av de enorma behoven i Ukraina och mot bakgrund av att kriserna och behoven i resten av världen ökat. Gaza, Sydsudan, Kambodja, Myanmar, Jemen, Afghanistan och Västsahara är några allvarliga kriser som kan nämnas.

Förutsättningarna för organisering och för civilsamhället att verka har försämrats drastiskt i Ukraina, främst som ett resultat av kriget. Ukrainska fackförbund har spelat en viktig roll under kriget, bland annat genom initiativet Trade Union Lifeline, som samlat in och fördelat förnödenheter, hjälpt medlemmar att få ut sina löner samt dokumenterat och berättat om krigets förödelse för omvärlden.

Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll när det gäller humanitärt stöd och stöd till återuppbyggnaden. I det arbetet är stödet till den fria fackföreningsrörelsen en viktig del. Att säkerställa löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden är centralt för att lägga grunden för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling.

Enligt Världsbanken kommer kostnaderna för att bygga upp Ukraina efter kriget att uppgå till hundratals miljarder dollar. Hur mycket som kommer att krävas är svårt att säga, men helt säkert är att det kommer att krävas enorma investeringar. Då krävs fria fackföreningar som garanterar att den ekonomiska tillväxten kommer fler till del, att arbetskraften inte exploateras och att företagens vinster fördelas på ett mer rättvist sätt. Detta är särskilt viktigt när trenden är den motsatta och arbetstagares rättigheter kränks världen över.

Ministern sa i sitt svar att det när det gäller stödet till Ukraina uttryckligen står i reformagendan att verksamheten ska bidra till produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor och att särskild vikt ska läggas vid utsatta gruppers ekonomiska deltagande. Detta är naturligtvis bra, men jag saknar tydliga skrivningar om det viktiga fackliga arbetet och arbetstagares rättigheter i reformagendan för biståndet. Kan man lita på att regeringen verkligen anser att det fackliga arbetet är av stor vikt? Vilken strategi har regeringen för att stärka detta viktiga arbete?

Jag hoppas även att det viktiga stöd som kanaliseras via civilsamhällets organisationer till den fackliga rörelsen i Ukraina kommer att få fortsätta. Det är ett stöd som i vissa fall startades långt före kriget och som har fortsatt att vara oerhört betydelsefullt.

Jag träffade nyligen en representant för Fackförbundet ST:s motsvarighet i Ukraina. Han underströk vikten av att stärka det fackliga arbetet som ett led i demokratibygget. Han sa bland annat att fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter och att det finns ett stort behov av att stärka förståelsen för och kunskapen i dessa frågor.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare frågor.

Den första frågan är en utopisk fråga eftersom det inte finns några kärnvapen i Ukraina. Jag är inte så säker på att Ryssland inte hade gått in även om Ukraina hade haft kärnvapen. Jag tror snarare att länder som har kärnvapen riskerar mer. Det är därför det är så viktigt att vi ser till att Norden förblir kärnvapenfritt, för att vi inte ska bli en måltavla på det sättet. Vi ska inte sprida kärnvapen mer än nödvändigt. Vi måste minska antalet kärnvapen.

När det gäller Natofrågan var Vänsterpartiet emot att Sverige skulle gå med i Nato av flera olika skäl, delvis för att vi anser att Sverige inte är säkrare som medlem i Nato, delvis för att Nato är en kärnvapenallians men delvis också för att Nato har odemokratiska medlemsländer, som till exempel Turkiet och Ungern.

Vänsterpartiet vill hellre att vi samarbetar med länder som är som vi - demokratiska länder. Det kan vara nordiska länder, det kan kanske vara länder i Balkan och så vidare. På det sättet hade vi haft vår självständighet när det gäller de här frågorna. Det tror jag hade varit bättre.

Nu är vi med i Nato, och då får vi respektera det så länge och ställa krav på Nato i enlighet med vad jag sa härifrån talarstolen, det vill säga demokratikrav och krav om att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark och så vidare.

Vi tycker dock fortfarande att när tiden är lämplig bör Sverige lämna Nato, men kanske inte precis just nu.