Carl-Oskar Bohlin

Fru talman! Jag tänkte återvända till huvudfrågan i den här interpellationen eftersom varken interpellanten eller någon annan av riksdagsledamöterna egentligen tycks vara intresserad av att uppehålla sig vid den: Vad gör vi för att ge de bästa förutsättningarna för att alla aktörer ska kunna bidra till ett starkt civilt försvar?

Faktum är att sedan den här regeringen trädde till kan vi summera ungefär 80 punkter där vi har vidtagit åtgärder för att stärka det civila försvaret. Hade det varit bättre om de åtgärderna vidtagits mycket tidigare, efter den första invasionen i Ukraina 2014? Ja, naturligtvis. Men arbetet har gått oändligt långsamt de senaste åtta åren.

Det vi har gjort under det senaste året är att vi i ett snabbspår har aktiverat civilplikten. Vi har genomfört en särskild skyddsrumssatsning, den största på 20-25 år sedan regeringen Persson bestämde sig för att vi skulle sluta bygga skyddsrum i det här landet. Det vill säga att vi ser en riktningsändring i arbetet med det civila försvaret.

Vi har tillfört regionerna resurser för att börja arbeta med sin försörjningsberedskap, en fråga som var lämnad helt vind för våg under pandemin och som de facto kostade människoliv när regionerna stod utan försörjningsberedskap och utan resurser. Vid sidan av detta har regeringen också fattat beslut om att upphandla ett särskilt traumasjukvårdslager, ett säkerhetslager som Sverige tidigare har saknat. Detta hade vi kunnat ta tag i tidigare. Den här regeringen har nu gjort det. Ett sådant lager är en förutsättning för att kunna hantera till exempel ett masskadeutfall på svenskt territorium.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi tar krafttag för att hantera den bristande cybersäkerheten i olika delar av samhället. Tyvärr har det blivit smärtsamt tydligt vad det vill säga för ett samhälle som inte har tagit cybersäkerhetsfrågorna på tillräckligt stort allvar.

Vi arbetar med en ny cybersäkerhetsstrategi. Vi arbetar med att omforma det nationella cybersäkerhetscentret, som skulle kunna fungera ännu bättre än vad vi har sett hittills. Vi tillför mer resurser till räddningstjänsten under höjd beredskap. Vi tillför mer resurser i den här budgeten för att hantera cybersäkerhetsfrågorna. Vi inför ett cybercampus för att stärka kompetensförsörjningen eftersom cyberdomänen är en helt omistligt viktig del av det moderna civila försvaret.

Vi tillför också mer pengar till kommuner och regioner än den tidigare regeringen gjorde, både i generella statsbidrag och i riktade medel till arbetet med civilt försvar.

Det tycks alltid vara på det sättet att Socialdemokraterna har mer pengar än andra när de befinner sig i opposition. Men den historia vi kommer ifrån ger vid handen att vi har haft underfinansierade infrastruktursatsningar och underfinansieringar på en lång rad områden. Det är med den utgångspunkten som regeringen nu tar tag i arbetet med det civila försvaret och lägger en högre ribba än man kom överens om i det blocköverskridande försvarsbeslutet 2020.

Vi ser fram emot att Socialdemokraterna ska arbeta för en ytterligare resursförstärkning till det civila försvaret i Försvarsberedningens slutrapport. Jag hoppas att Socialdemokraternas representanter låter på samma sätt där som de gör i den här kammaren i kväll.

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig hur jag ska agera för att skapa de bästa förutsättningarna för att alla aktörer ska kunna bidra till ett starkt civilt försvar.

Ett starkt civilt försvar bygger på att alla som kan ska bidra. Erfarenheterna från Ukraina visar på vikten av att hela samhället är delaktigt i att skapa motståndskraft. För att stärka förutsättningarna för de olika aktörerna att bygga det civila försvaret har regeringen vidtagit flera åtgärder.

Inrättandet av en ny struktur för statliga myndigheter har skapat en tydlighet när det gäller hur beredskapsarbetet ska bedrivas på nationell nivå. Med en indelning av statliga myndigheter i beredskapssektorer skapas en organisatorisk plattform för såväl planering som operativ hantering av fredstida kriser, höjd beredskap och ytterst krig.

Kommuner och regioner är centrala i arbetet med att stärka och utveckla det civila försvaret. Regeringen har därför i budgeten bland annat gjort en satsning på 100 miljoner kronor årligen från och med 2024 på utökade bidrag till kommunernas och regionernas arbete med krisberedskap och civilt försvar. Även i budgetpropositionen för 2023 tillförde regeringen 100 miljoner kronor till dessa aktörer, alltså kommunerna.

En annan central aktör är näringslivet. Regeringen tillsatte i början av 2023 det tvärsektoriella näringslivsrådet för totalförsvar och krisberedskap. Regeringen har under 2023 genomfört fyra möten i rådet. Näringslivsrådet ska på strategisk nivå verka för ömsesidigt informationsutbyte och rådgivning i frågor som är av gemensam vikt för näringslivet, arbetstagarorganisationerna och staten. Under året har rådet diskuterat hur näringslivet kan engageras i uppbyggnaden av totalförsvaret samt inspel till den kommande nationella säkerhetsstrategin och hur Sveriges försörjningsberedskap kan stärkas.

En robust försörjningsberedskap utgör en av grundpelarna i ett motståndskraftigt civilt försvar. Utifrån det rådande omvärldsläget med krig i Europa och med erfarenheterna från pandemin i färskt minne är det angeläget att hitta snabbspår som säkerställer ett högt tempo parallellt med den långsiktiga uppbyggnaden av försörjningsberedskapen.

Regeringen har därför givit två uppdrag, ett till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och Tillväxtverket om att ta fram en modell för en sammanhållen funktion för information till företag samt ett till MSB och Socialstyrelsen om att genomföra en försörjningsanalys av beredskapssektorn Hälsa, vård och omsorg. Dessa uppdrag är några av flera viktiga steg för att se till att arbetet med att säkerställa en god försörjningsberedskap sker skyndsamt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En betydelsefull del när det gäller att bygga vår beredskap och motståndskraft är den enskilda individen. Samhällets förmåga att motstå kriser och krig hänger på vår personliga beredskap, försvarsvilja och kristålighet. Myndigheterna kan stödja detta genom utbildning och information. MSB ger till exempel ut generella råd för hemberedskap, vilket efterfrågas och uppskattas av många. Det är dock viktigt att tydliggöra att i Sverige är alla mellan 16 och 70 år totalförsvarspliktiga. Det innebär att vi alla tillsammans efter bästa förmåga ska bidra till totalförsvaret.

En viktig del i att skapa förutsättningar för samhällets fortsatta utveckling av det civila försvaret är det arbete som Försvarsberedningen nu gör. I sin rapport Kraftsamling redogör Försvarsberedningen för totalförsvarets inriktning och det civila försvarets utformning.

Senare i vår lämnar beredningen sin rapport om det militära försvaret och ekonomiska förutsättningar för både det militära och det civila försvaret. Den redovisningen kommer tillsammans med andra underlag att utgöra grunden för den totalförsvarsproposition om totalförsvarets fortsatta inriktning och utformning som regeringen avser att lämna till riksdagen i höst.

Fru talman! Nu börjar den här debatten närma sig pudelns kärna, och jag uppskattar att Marcus Wennerström åtminstone i sitt sista inlägg förde den dit.

Just det som Marcus Wennerström tar upp är en del av de strukturella problem med det civila försvaret som vi just nu arbetar för att åtgärda. Det handlar om att säkerställa att vi har författningsberedskap så att ingen, som interpellanten säger, ska behöva bryta mot lagen. Vi har haft för krångliga regelverk som inte har tagit höjd för säkerhetspolitiska lägen av det här slaget. Det är precis detta som det handlar om.

Men, fru talman, jag vill bara ge interpellanten delvis rätt i påståendet att en krigsorganisation innebär att vi ska göra allt som vanligt fast ännu mer eller lite till. I själva verket handlar detta att bygga en krigsorganisation väldigt mycket om att definiera vad vi inte ska göra i händelse av höjd beredskap. Det vill säga: Vad är inte totalförsvar i händelse av högsta beredskap? Vilken verksamhet i kommunen eller i myndigheten ska vi lägga på sparlåga för att prioritera om resurser till att fokusera på den verksamhet som är helt samhällsnödvändig och krigsviktig i händelse av ett väpnat angrepp?

Det är denna typ av planeringsförutsättningar som man bara kan skaffa sig på ett ändamålsenligt sätt under fredstida förhållanden. Det är därför budskapet att sätta igång finns. Det uppdraget finns redan. Men trots det ser vi att alltför få kommuner och myndigheter har tagit detta ansvar.

I dag kom dock glädjande siffror om att ännu fler kommuner just nu gör precis detta. Det understryker möjligen vikten av strategisk kommunikation, som Socialdemokraterna av någon outgrundlig anledning tycks vända sig emot.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag noterar att debatten och diskussionen om det civila försvaret när den förs med socialdemokrater ofta har en tendens att glida över i en allmän välfärdsdebatt. Debatten kan naturligtvis föras på det sättet, men det gör att den ibland blir grund och att man missar centrala perspektiv gällande vad det civila försvaret handlar om.

Låt mig bara för att ha det sagt säga att den här regeringen, vid sidan av de satsningar som görs på utgiftsområde 6 och andra utgiftsområden som specifikt avser uppbyggnaden av det civila försvaret, satsar historiskt mycket på generella statsbidrag till kommuner och regioner: 16 miljarder kronor för 2024. Det är rekordbelopp - bara så att vi har den ramen klar för oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men civilt försvar handlar väldigt mycket om att ha förmågan att välja vad som är det mest centrala i verksamheten, som måste upprätthållas. Vi får inte glömma bort att planering för krigets krav ställer helt andra anspråk på samhället än hanteringen av normaldrift eller fredstida kriser. Detta betyder i klartext att under högsta beredskap är totalförsvarsverksamhet all den verksamhet som ska bedrivas i samhället.

Om man lever i tron att detta innebär att välfärd ska vara tillgänglig för befolkningen på det sätt som den är i normalfallet lever man i en illusion. Det handlar om att göra mycket hårda och svåra prioriteringar för att kanalisera samhällets alla resurser för att i stort sett fullgöra två saker: för det första att se till att de allra mest grundläggande funktionerna i ett samhälle kan upprätthållas och för det andra att kanalisera allt tänkbart stöd till det militära försvaret och säkerställa dess förutsättningar att lösa sina uppgifter.

Detta ställer helt andra krav på vår välfärdsapparat än det vi typiskt ser framför oss när vi pratar om välfärden under normala förhållanden. Det handlar om att ha planeringsförutsättningar färdiga för krigsförhållanden. Sjukvårdsministern har gett Socialstyrelsen ett antal uppdrag på detta område. Det handlar om att se till att vi har utrustning och resurser för att kunna hantera detta.

Under föregående år fattade regeringen beslut om att upphandla ett statligt nationellt säkerhetslager av traumasjukvårdsprodukter. Detta har helt saknats i Sverige tidigare, sedan vi lade ned vår försörjningsberedskap. Nu har vi skaffat oss resurser för att kunna hantera ett masskadeutfall på svenskt territorium.

Men för att prata klartext: Välfärden som vi känner den kommer i händelse av ett väpnat angrepp inte att finnas tillgänglig. Den kommer att vara riktad till dem som absolut behöver den för att fullgöra våra försvarsansträngningar - bara så att vi håller isär storheterna i diskussionen.

Planeringen för civilt försvar handlar om att ha redundans och strukturer för att säkra samhällets robusthet och se till att dess grundläggande funktioner kan fungera och upprätthållas under mycket störda förhållanden.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan konstatera, och konstatera med tillförsikt, att talet i Sälen åtminstone tycks ha fört med sig ett fördjupat intresse hos Socialdemokraterna för civilt försvar. Vi har avhandlat tre stycken interpellationer på ämnet här i kväll, och jag uppskattar att det finns ett stort engagemang.

Jag kan också konstatera att det finns en viss raljans i undertonen i vissa av inläggen. Jag är inte helt säker på att det är så man ska ta sig an det försvårade säkerhetsläge som Sverige just nu befinner sig i. Sverige befinner sig i allvarstid, och det ställer högre anspråk på alla samhällets aktörer. Det gäller regeringen, men det gäller naturligtvis också ledamöter i Sveriges riksdag.

Låt mig, fru talman, börja med att rätta påståendet från Marcus Wennerström om att klimatanpassningsåtgärder för kommuner skulle strykas. Det stämmer inte. Regeringen anslår en halv miljard på utgiftsområde 6 för klimatanpassningsåtgärder, som kan sökas av kommuner. Det är lika mycket som den tidigare socialdemokratiska regeringen sköt till för detta ändamål.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det Marcus Wennerström möjligen tänker på är att anslaget för analysåtgärder hos MSB minskas med några miljoner kronor och samma sak när det gäller länsstyrelserna. Uppdraget kvarligger dock hos myndigheten - en myndighet som får ett ökat anslag på totalen, så att det skulle finnas en sänkt ambitionsnivå i denna del stämmer helt enkelt inte.

Vad är då poängen med mitt svar här i kväll? Jo, poängen är att det är så som vi konstaterar: Utredningen av kommuners och regioners ansvar vid kris och höjd beredskap är mycket nödvändig helt enkelt därför att det inte var möjligt för den tidigare socialdemokratiska regeringen att gå vidare med de förslag för kommuner och regioner som lades fram i strukturutredningen därför att man bedömde att utredningen inte höll tillräckligt hög kvalitet i de delarna. Den sågades också av Sveriges Kommuner och Regioner, som utgjorde remissinstans. Därför ankom det på regeringen att ta sig an den här frågan.

Det är angeläget att vi får detta på plats så snabbt som möjligt. Poängen i mitt svar var att det inte saknas arbetsuppgifter för kommuner och regioner att hugga tag i här och nu, under tiden, i väntan på att vi får den här strukturella förändringen på plats.

Det var lite det som var min poäng också när jag höll mitt tal i Sälen, som det refererades till här, nämligen att konkret exemplifiera vad som redan i dag är ett kommunalt ansvar som man måste arbeta med. Där ligger vissa kommuner mycket långt fram i utvecklingen, och andra kommuner ligger längre bak. Jag tycker inte om att peka på dåliga exempel. Jag lyfter hellre fram goda exempel.

Det är ju så att vi har ett kommunalt självstyre i det här landet som väldigt få ifrågasätter. Men det kommunala självstyret kommer naturligtvis med ett ansvar, nämligen att kommunpolitiker har att prioritera de här frågorna i konkurrens med andra. Då är poängen att det försämrade säkerhetsläget kräver att alla gör sin insats.

Det gäller naturligtvis regeringen. Jag har redogjort för ett antal av de satsningar som regeringen gör som går längre än det tidigare försvarsbeslutet. Vi aviserar alltså en högre ambitionsnivå.

Jag hör frågorna från S men noterar inget annat budgetförslag än det regeringen lägger fram på utgiftsområde 6.

(Applåder)

Fru talman! Marcus Wennerström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillse att landets kommuner och regioner får de medel som behövs för att möta det civila försvarets behov. Marcus Wennerström har även frågat mig om jag bedömer att förseningen av utredningen Fö 2023:02 påverkar kommuners och regioners förutsättningar att bidra till totalförsvarets utveckling och hur jag i så fall avser att verka för att minimera denna påverkan.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget och erfarenheterna från Ukraina har tydliggjort att takten i förstärkningen av det civila försvaret måste öka utöver det som fastlagts i regeringens proposition Totalförsvaret 2021-2025. Kommuner och regioner har en mycket viktig roll i det civila försvaret. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att förstärka kommunernas och regionernas kapacitet och förutsättningar att bidra till det civila försvaret.

I budgeten gör regeringen därför en satsning på 100 miljoner kronor årligen från och med 2024 på utökade bidrag till kommuners och regioners arbete med krisberedskap och civilt försvar. Även under 2023 satsade regeringen 100 miljoner kronor på ökade bidrag till dessa aktörer.

Länsstyrelserna har en viktig roll i att stödja den lokala och regionala nivån i deras arbete med att utveckla sin beredskap. Regeringen förväntar sig att länsstyrelserna bidrar till utvecklingen ute i kommunerna, och för att förstärka länsstyrelsernas möjligheter till att stödja kommunernas arbete med civilt försvar tillfördes länsstyrelserna 60 miljoner kronor från och med 2023. Länsstyrelserna ansvarar för uppföljning av kommunernas arbete med krisberedskap och civilt försvar.

Vad gäller frågan om förseningen av utredningen om kommuners och regioners grundläggande ansvar inför och under fredstida kriser och höjd beredskap kommer att påverka kommuners och regioners förutsättningar att bidra till totalförsvarets utveckling är svaret i stort sett nej. Kommuner och regioner har redan i dag ett stort ansvar att leva upp till de lagkrav som finns. Syftet med utredningen är att skapa en tydligare reglering av kommuners och regioners beredskapsarbete. Det påverkar inte angelägenheten av att skyndsamt arbeta med de krav som redan finns i befintlig lagstiftning.

Försvarsberedningen redogör för inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret i sin rapport Kraftsamling. Senare i vår lämnar beredningen sin rapport om det militära försvaret och ekonomiska förutsättningar för både det militära och civila försvaret. Jag ser fram emot den redovisningen och ser att den tillsammans med annat underlag bidrar med viktiga parametrar för fortsatt utveckling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utredningen om kommuners och regioners grundläggande ansvar inför och under fredstida kriser och höjd beredskap kommer att lämna ett viktigt bidrag till fortsatt utveckling inom totalförsvaret. Förlängningen av utredningstiden till den 30 september 2024 ger utredaren förutsättningar att mer grundligt beakta de behov av författningsreglering som finns samt föreslå ett system som ger bättre möjligheter att förstärka och utveckla kommuners och regioners verksamheter inför och under fredstida kriser och höjd beredskap.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen under hösten 2024 med en proposition om totalförsvarets fortsatta inriktning och utformning. Propositionen kommer att ange utgångspunkter för totalförsvaret och även utformningen av det militära och civila försvaret.

Avslutningsvis vill jag framhålla det som framgår av budgetpropositionen för 2024, att regeringen anser att den pågående utvecklingen av det civila försvaret och samhällets krisberedskap behöver fortsätta och påskyndas under kommande år.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att det som efterfrågas i interpellationen är en analys av vilka kostnader som tillkommer för ett hushåll som vill ta ansvar för sin hemberedskap.

Den poäng jag har försökt att göra i tidigare inlägg är att det är en förhållandevis smal sak att räkna ut. Man kan gå in på Krisberedskap.se och se den katalog av rekommenderade föremål som kan vara bra att ha hemma för att ta ansvar för sin hemberedskap. Det är en enkel sak att räkna ut ungefär vad det här kostar. Listan är inte ett obligatorium; det är en rekommendation, och var och en får naturligtvis försöka leva upp till den rekommendationen efter sina förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt tydliga budskap är att alla som kan bör ta det ansvaret. Notera: Alla som kan. Då blir förutsättningarna bättre att omhänderta alla dem som inte kan. Att ta ansvar för sin hemberedskap är inte en stor och omfattande övning, men det är en grundläggande solidaritetshandling med sitt land.

Med dessa ord avslutar jag denna interpellationsdebatt.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag noterar att Marcus Wennerström nu har hållit två inlägg i den här interpellationsdebatten utan att framställa någon fråga till undertecknad.

Jag gjorde alltså en referens till interpellantens invändning om att medvetenheten om vilket ansvar som ställs på varje enskild individ behöver öka. Jag delar den uppfattningen. Jag håller också med Marcus Wennerström om att vi är ett folk som gör vårt yttersta när det krävs. Det har ett antal kriser genom historien visat, och det är naturligtvis en löftesrik insikt.

Det är också en löftesrik insikt att konstatera att när det säkerhetspolitiska läget i Sverige försämras söker sig fler till frivilligorganisationer. Det är naturligtvis ett kvitto på att det svenska folket är villigt att ställa upp för sitt land.

Poängen med hemberedskap är att vi ska ha så goda förutsättningar som möjligt när det oförutsedda drabbar oss. Återigen: Vi kan inte ställa samma anspråk på alla individer, eftersom alla individer olika förutsättningar. Desto viktigare är det då att vi betonar egenansvaret för dem som har förmåga. Det är nämligen bara när de tar detta ansvar som vi kan ta hand om dem som inte har förmåga. Det borde i grunden vara någonting som tilltalar en socialdemokrat. Men trots det för man denna debatt och diskussion som om man vill missförstå.

Jag noterar också brösttonerna i diskussionen från Hanna Westerén om att regeringen skulle sakna ambition på det här området. Det stämmer ju inte. Senast jag tittade kunde jag se att vi lägger precis samma anslag för utgiftsområde 6 i budgeten för 2024 som Socialdemokraterna när det kommer till de här frågorna.

Jag tycker alltså inte riktigt att tonläget är motiverat. I stället borde vi förenas i att det civila försvaret behöver bli bättre i Sverige. Det behöver bli bättre över hela linjen. Det börjar naturligtvis med varje enskild individ, precis som vi diskuterar i den här debatten, och nödvändigheten av att varje individ tar ansvar för sin hemberedskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det finns naturligtvis en lång rad saker som ankommer på staten att säkerställa. Om jag bara får nämna några så genomför den här regeringen en historisk satsning på att snabba på restaureringen av skyddsrum i Sverige. Det har inte hänt sedan regeringen Persson beslutade att sluta bygga skyddsrum i Sverige 2002. Det är en riktningsförändring som går snabbare än den bana som stakades ut i det förra försvarsbeslutet och är en ambitionshöjning från den här regeringen - precis som vi nu aktiverar civilplikten i sektorn kommunal räddningstjänst, precis som vi i år anslår mer medel än den bana som slogs fast i försvarsbeslutet för räddningstjänst vid höjd beredskap för att stärka räddningstjänstens förmåga att skydda civilbefolkningen, precis som vi lägger snabbspårsuppdrag till MSB för att komma igång med försörjningsberedskapsarbetet, även detta en förmåga som helt lades ned i Sverige i slutet på 1990- och början på 2000-talet.

Det finns ett stort återtagande att göra. En del av det börjar naturligtvis med den individuella hemberedskapen.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag uppfattar i och för sig inte jättemånga konkreta frågor i de inlägg vi just har hört, men jag ska ändå försöka att besvara det som jag uppfattar är det som interpellanten far efter. Det är frågan om hur man förhåller sig till att alla inte har råd att hålla samma nivå av hemberedskap.

Det korta svaret är det jag alltid brukar säga: Alla som kan bör ta ansvar för sin hemberedskap, för det förbättrar förutsättningarna för oss alla att gemensamt ta hand om dem som inte kan. Utgångspunkten bör vara att den som i normalfallet kan ta hand om sig själv förväntas göra det även under kris eller, ytterst, i ett väpnat angrepp. Det är en plikt som åläggs varje svensk som är mellan 16 och 70 år gammal. Vi har totalförsvarsplikt i det här landet, det vill säga att man förväntas ställa upp för Sverige.

För att kunna ställa upp för Sverige måste man ta ett grundläggande ansvar för sin hemberedskap. Alla kan inte göra det på samma nivå. Alla har olika förutsättningar. Detta är något vi naturligtvis behöver beakta. Men jag tycker att det hela tiden för diskussionen åt fel håll, nämligen bort från egenansvaret. Egenansvaret är mycket stort i det här sammanhanget. Egenansvaret är till och med så stort att det i botten på detta finns en plikt att hjälpa till. Det får vi aldrig glömma bort.

Den andra frågan var: Tänker jag ta ett initiativ för att i Regeringskansliet analysera kostnaderna för hemberedskapen? Det korta svaret är nej. Jag tycker inte att vi ska använda regeringens dyrbara resurser till det när man med enkelhet kan göra det med en miniräknare. Gå in på krisinformation.se. Om man vill ha en uppfattning om vad detta kostar kan man lägga ihop det som räknas upp där. Och detta är ingen tvingande uppräkning. Jag brukar säga att hemberedskap inte är en prylsport. Det handlar väldigt mycket om förhållningssätt, mental inställning och så vidare.

Precis som interpellanten nämner är förväntansbilden hos delar av befolkningen kanske inte kalibrerad till det säkerhetspolitiska läget. Det är naturligtvis också en av anledningarna till att vi nu försöker tala med tydlighet: Man kan inte som privatperson, om man i normalfallet klarar sig väl utan stöd och hjälp från samhället, förvänta sig att när krisen står på vår tröskel eller om kriget, gud förbjude, skulle stå på vår tröskel få hjälp av samhället. Det är då man själv måste hjälpa samhället; det är utgångspunkten för detta.

Vi behöver därmed kalibrera om förväntansbilden på samhället, på staten och på det offentliga i händelse av, ytterst, ett väpnat angrepp. Det är naturligtvis en viktig poäng med att vi nu uttrycker oss på det sätt som vi gör.

Vi kommer från en lång tid av avspänning efter det kalla krigets slut. Den tiden är förbi. Efterkrigstiden är förbi. Vi går in i ett nytt paradigm, och det kräver en mental omställning hos det svenska folket. Det kräver att man förstår att vi nu lever i en allvarstid.

Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig om jag ser en problematik i att förutsättningarna kan skilja sig åt mellan respektive hushålls möjligheter att förbereda sig för krigs- och krisberedskap samt om jag utifrån det nya säkerhetsläge som beskrivits avser att ta initiativ till en analys utifrån de kostnader som det kan komma att innebära för privathushåll för att leva upp till rekommendationerna i den civila beredskapen.

Motståndskraften i det civila försvaret börjar på individnivå. Att ha hemberedskap innebär att kunna klara sig utan samhällets hjälp i minst en vecka. Ju fler personer som klarar detta, desto bättre förutsättningar har ansvariga samhällsaktörer att under den tiden fokusera på att hjälpa dem som har svårast att klara sig själva. Den som vanligtvis behöver stöd i vardagen har rätt att få den hjälpen även i en kris. Säkerhetsläget gör att det är ännu viktigare att fler säkerställer sin hemberedskap.

MSB ger ut generella råd och tips för hemberedskap, vilket efterfrågas och uppskattas av många. Hemberedskapen kan dock se ut på olika sätt. Det viktigaste är att enskilda individer och hushåll tänker till och gör en plan utifrån sina behov och förutsättningar. Hur hanterar vi en situation då vi under en längre tid inte har tillgång till el, vatten eller mobilnät? Om individer eller hushåll har en begränsad budget så bör de fokusera på det absolut viktigaste. De bör säkerställa tillgång till livsviktig medicin och första-hjälpen-utrustning, ficklampa eller pannlampa och batterier samt flaskor och dunkar med rent vatten och mat som inte behöver tillagas i den omfattning det är möjligt. Om det är svårt att ha matvaror på lager kan varorna omsättas efter hand. En radio är centralt, exempelvis för att kunna ta del av information om var det finns stöd att få. Om enskilda individer eller hushåll inte har råd att köpa en radio som fungerar i ett sådant läge är en rekommendation att prata med någon i närheten som har det. Att ha en god kontakt med sina grannar och att ha ett socialt nätverk är särskilt viktigt i ett krisläge.

Fru talman! Likväl är det en underförstådd premiss som Adrian Magnusson med flera ger uttryck för i debatten. Man ställer frågan om var exakt någonstans infrastrukturministern befann sig under dessa 24 timmar. Det är att låta påskina att infrastrukturministern som sådan skulle ha haft en operativ roll.

Frågan har ställts: Var någonstans var regeringen? Vilket ansvar togs under dessa 24 timmar som situationen var perdurerande? Min invändning är att man då inte har förstått hur den svenska förvaltningsmodellen fungerar.

Ja, the buck stops here. Det gör det i så måtto att regeringen är ytterst ansvarig för utvecklingen i Sverige över tid i det lilla och i det stora. The buck stops here i så måtto att om man 2026 tycker att Sverige har blivit ett sämre land efter de fyra år vi har lagt betydande möda på att städa upp efter de problem vi fick ärva, om man tycker att utvecklingen inte har vänt åt rätt håll, ska man naturligtvis rösta efter den slutsatsen.

Idén är att ministrar ska gå in och vara operativa i snabbt pågående kriser. Man kan naturligtvis ha den uppfattningen. Men då måste man lägga fram ett förslag som bygger på en helt annan förvaltningsmodell än den vi har valt i Sverige.

Vi ska utreda om det finns strukturella problem. Men min uppfattning är att det också finns kulturella problem. Det är en fråga om ledarskap respektive organisation. Vi har en väldigt bra diskussion. Vi kommer att återkomma när utvärderingen är tillsatt och när den är genomförd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag ska börja med att svara på Ewa Pihl Krabbes fråga efter att ha fått den två gånger. Det korta svaret är att man typiskt sett inte flyger helikopter i den här typen av väderlek på grund av risken för nedisning.

Den socialdemokratiska ledamoten har helt rätt i att regeringen styr riket. Det jag försökte förklara i mitt föregående inlägg här i talarstolen var hur regeringen styr riket. Denna omständighet borde inte vara någon nyhet för Socialdemokraterna. Regeringen styr riket genom sina myndigheter. Myndigheterna har det operativa ansvaret.

Om det är så att det finns strukturella problem och fel bär naturligtvis regeringen ansvaret för att rätta till dem. Det är som bekant på det sättet att Sverige är behäftat med en lång rad strukturella problem och fel som en konsekvens av hur det här riket har styrts över tid. Vi arbetar just nu för att rätta till de strukturella problemen på en lång rad områden.

Utesluter jag att det finns strukturella problem i botten för den här hanteringen? Nej, det gör jag inte. Det är därför vi kommer att låta genomföra en oberoende utvärdering av krishanteringsinsatserna. Det gäller inte bara den här händelsen utan även andra kriser som har präglat Sverige under året. Det tror jag är helt nödvändigt för att bli bättre och se till att ha bättre strukturer för att hantera detta.

När det kommer till den operativa hanteringen är min uppfattning, som stärkts av det samtal jag hade med myndigheten, att kulturen är uppströms strukturen. Det som behövs i berörda organisationer är en kultur av handlingskraft, ansvarskänsla och vilja att göra rätt. Strukturen är sekundär. Men vi ska göra strukturella förändringar om det behövs.

Det finns en illustrativ omständighet som jag tycker är belysande för detta. En organisation som var en av de snabbaste på plats när den väl blev begärd som stödresurs var hemvärnet, som präglas av frivilligkrafter. Det är en organisation som jag vill mena präglas av den kultur som är nödvändig i den här typen av situationer och som går ut på att vilja lösa uppgiften. Det är en kultur där man inte dividerar om vems mandat och vems ansvar det är utan försöker lösa uppgiften så snabbt som möjligt. Det var också bland annat tack vare hemvärnets insatser som evakueringen när den väl kom igång, i ett alldeles för sent skede, gick förhållandevis snabbt, vilket sannolikt var det som ledde till att den obehagliga situationen på E22 sedan kunde få ett lyckligt slut. Detta tycker jag är illustrativt för någonting som behövs i flera förvaltningsmyndigheter. Man behöver få på plats en tydlig kultur där uraktlåtenhet i skarpa situationer inte är ett alternativ.

Den underförstådda premissen för frågeställningen är idén om att regeringen ska gå in och operativt hantera situationer som pågår under ett mycket kort tidsförlopp. Frågan som ställs är var infrastrukturministern var under exakt de här 24 timmarna. Om man har den idén krävs det en helt annan förvaltningsmodell, men något sådant förslag ser jag inte från Socialdemokraterna här i dag.

(Applåder)

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att man här i kammaren låter påskina att infrastrukturministern håller sig undan eller inte tar diskussionen i kammaren. Infrastrukturminister Andreas Carlson är det statsråd som svarar på allra flest interpellationer i denna kammare. Om man författar en interpellation som faller under infrastrukturministerns ansvarsområde kommer han att komma hit och svara på den. Det tycker jag att han har bevisat under det år han har utövat sitt ämbete.

Den här interpellationen är emellertid formulerad på det sättet att man frågar hur regeringen avser att omhänderta erfarenheterna och slutsatserna av det som hänt. Anledningen till att det är jag som svarar på den frågan är att det var jag som samlade alla berörda aktörer efter denna händelse. Jag har, precis som nämnts tidigare, beskrivit den som ett misslyckande. Det var nämligen ett kapitalt misslyckande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man behöver ha några saker klart för sig, och jag är övertygad om att samtliga socialdemokratiska ledamöter i grunden är medvetna om hur den svenska förvaltningsmodellen fungerar. Regeringen är inte operativ på det sätt som man låter påskina. Regeringen styr myndigheten genom anvisningar, förordningar och myndighetsuppdrag.

Vi har alltså inte en förvaltningsmodell som innebär att regeringen kliver in operativt i en pågående krishantering som perdurerar under mindre tid än ett dygn. I de sammanhang där regeringen har en aktiv roll i krishanteringen har vi att göra med längre utdragna kriser som kräver myndighetsbeslut, myndighetsuppdrag och nya anvisningar för att förvaltningsmyndigheterna ska kunna fullgöra sina operativa uppdrag.

Man kan tycka att representanter för ett parti som har haft regeringsmakten under större delen av 1900-talet borde vara medvetna om det vid det här laget. Jag noterar många nedslagna blickar i bänkarna, men det här är alltså att försöka göra någonting till vad det inte är.

Frågan är då hur regeringen kommer att omhänderta slutsatserna av detta, det vill säga myndigheternas misslyckande med att hantera händelsen på ett adekvat sätt.

Jo, för det första konstaterar vi att det behövs en annan ledarskapskultur, vilket jag gjorde tydligt redan under det möte jag höll, och en tydligare förståelse i de här organisationerna för att man behöver ta mandat i sådana här situationer. Jag vill inte vara med om det en gång till att myndigheter dividerar om vem som har eller inte har mandat att klippa upp ett vajerräcke. Det duger helt enkelt inte. Det har jag varit mycket tydlig med.

För det andra kommer vi att ge MSB i uppdrag att göra en utvärdering - inte bara av denna händelse utan också av andra kriser som har ägt rum under året. Det handlar inte med nödvändighet om kriser där hanteringen varit bristfällig.

Vi är av uppfattningen att man kan lära sig något av varje krishantering. Därför kommer MSB att få i uppdrag att göra en helhetsutvärdering av krishanteringen när det kommer till såväl E22 som jordskredet vid Stenungsund och oljeutsläppet i Pukaviksbukten för att se vad vi gemensamt kan dra för slutsatser och få en bättre hantering i det operativa skedet. Det är nämligen i det operativa skedet som myndigheterna som har det operativa ansvaret måste vara bättre på tårna än vad vi såg utspelas vid E22.

(Applåder)

Herr talman! har med anledning av den situation som uppstod på väg E22 mellan den 3 och 4 januari i år frågat infrastruktur- och bostadsministern vad han och regeringen avser att göra för att tillse att en liknande situation inte uppstår, om han och regeringen kommer att ta initiativ till att händelseförloppet noggrant utreds samt vilka slutsatser han och regeringen redan nu drar av det inträffade. Interpellationen har överlämnats till mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att över 1 000 fordon med passagerare blev stående i över ett dygn på en svensk europaväg till följd av ett svårt men ändå begränsat snöoväder kan inte beskrivas som något annat än ett misslyckande. Regeringen kan konstatera att det uppstod brister i hanteringen som behöver åtgärdas av de berörda offentliga aktörerna för att tillse att en liknande situation inte uppstår igen.

I Sverige utgår samhällets krisberedskap bland annat från den så kallade ansvarsprincipen. Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. I ansvaret ingår att vidta de åtgärder som krävs för att verksamheten ska kunna fungera vid en kris.

Ansvarsprincipen gäller även i det civila försvarets planering inför höjd beredskap och krig, likaså för hanteringen av konsekvenser av händelser under höjd beredskap och krig. Mot bakgrund av händelserna på E22:an i början av januari kan regeringen konstatera att det i den fortsatta upprustningen av det civila försvaret är viktigt att det inte finns några oklarheter gällande roller och ansvar. Samhället måste kunna klara av komplexa situationer med många inblandade aktörer under svåra förhållanden. Regeringen utesluter inte att det kan behöva vidtas åtgärder om ett sådant behov framkommer.

Regeringen kallade för två veckor sedan upp de ansvariga myndighetscheferna och företrädare för den kommunala räddningstjänsten för att få redovisningar av varför insatsen tog så lång tid och vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att undvika att en liknande situation uppstår igen. Regeringen ville med detta möte även understryka vikten av att myndigheter och övriga vars ansvarsområde berörs av en fredstida krissituation agerar skyndsamt vid den här sortens händelser i enlighet med de lagar och förordningar som reglerar dessa aktörers skyldigheter under kriser, höjd beredskap och ytterst i krig.

Situationen på E22:an var en regional händelse, men lärdomarna från hanteringen kan beaktas även på nationell nivå inom ramen för de beredskapsansvariga myndigheternas ansvar. Länsstyrelsen i Skåne län och Trafikverket avser att utvärdera händelsen. Regeringen följer löpande myndigheternas arbete med krishantering och den utveckling som sker för att stärka förmågan till hantering av kris och höjd beredskap.

Fru talman! Jag noterar ledamoten Lings synpunkter och konstaterar att regeringen i vissa delar gör en annan bedömning av helheten. Men jag vill avslutningsvis säga att människor som använder fyrverkerier på ett icke ändamålsenligt sätt och skjuter dem mot varandra och så vidare, eftersom det har varit uppe som en sidonotering i denna diskussion, är naturligtvis ett beteende som över huvud taget inte kan tolereras i samhället. Och det är väldigt viktigt att göra tydligt att det inte sällan är så att människor som gör sig skyldiga till ett sådant beteende också gör sig skyldiga till en rad brott samtidigt. Detta ska naturligtvis beivras med samhällets fulla kraft. Och det är inte med nödvändighet så att man löser detta problem med olika typer av generella förbud. Det är åtminstone så att generella förbud i sammanhanget är ett trubbigt verktyg för en liten grupp människor som befinner sig utanför lagens ramar i sitt agerande redan som det är i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Precis som Rasmus Ling ger uttryck för tror jag inte att detta med nödvändighet är en blockskiljande fråga utan att det nog mycket handlar om vad man personligen har för ingångsvärden och relation till frågan.

Det finns många legitima intressen att ta hänsyn till. Och detta måste bygga på någon typ av helhetsavvägning, en intresseavvägning där man försöker att gå olika intressen till mötes och balansera olika mot varandra stående intressen. Ett intresse är naturligtvis hur husdjur och andra upplever denna situation. Att totalt förbjuda fyrverkerier, som ändå har en kulturell och historisk plats i samhällsbilden under vissa högtider, är dock väldigt långtgående.

Den ordning som vi nu har är att användningen av fyrverkerier är ganska hårt kringskuren, specificerad till vissa specifika sammanhang och högtider med en omfattande tillståndsplikt.

Jag nämnde i mitt inledningsanförande på frågan om personer som förekommer i belastningsregistret att det är en del av det som vägs in i den tillståndsprövning som görs av MSB för att man ska kunna komma i fråga för ett sådant tillstånd.

Sedan kan man naturligtvis alltid ha en diskussion om gränsdragningen mellan vad som ska vara tillståndspliktigt och inte. Men regeringen menar just nu sammantaget att vi har en förhållandevis välavvägd situation. Man kan behöva titta på enskildheter, och man kan behöva göra revideringar. Men i kombination med en förhållandevis omfattande tillståndsplikt har vi också lagt frågan om att kommunerna kan göra ytterligare inskränkningar i sin ordningsstadga för hur man får använda fyrverkerier, och vi har en ordning som försöker balansera bland annat de olika intressen som jag har lyft fram.

Fru talman! Om frågan är om regeringen avser att verka för ett totalförbud mot fyrverkeripjäser i Sverige är svaret nej; det finns inget sådant arbete i dagsläget.

Detta handlar i grunden om en intresseavvägning mellan att få en ordning som tar hänsyn till människors säkerhet och till att djur inte far illa och att den tvåtusenåriga tradition vi har av fyrverkerier i världen inom rimliga gränser ska kunna utövas i olika specifika sammanhang.

Det vi kan konstatera är att vi i dag har en ordning där det enligt fyrverkeridirektivet inte är möjligt att förbjuda fyrverkerier även om regeringen skulle vilja det. Vi har dock inget sådant arbete. Det pågår just nu en revidering av direktivet, och vi får se vad som kommer ut från detta arbete.

Det man dock kan säga upplysningsvis är att fyrverkeripjäser enligt direktivet delas in i kategorierna F1-F4. I Sverige är kategorierna F2, F3 och F4 tillståndspliktiga, med några undantag i vissa olika sammanhang. Det är alltså bara de allra enklaste typerna av fyrverkeripjäser som saknar tillståndsplikt.

Därutöver finns, som jag nämnde i svaret, möjlighet för kommuner att genom den kommunala ordningsstadgan införa särskilda föreskrifter och mer långtgående restriktioner, vilket gör att det ser ut på olika sätt på olika platser i landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att ha denna flexibilitet på den lokala nivån är befrämjande för det lokaldemokratiska perspektivet men gör också att man kan beakta det faktum att Sverige inte ser likadant ut överallt. Det finns olika förutsättningar, och det är rimligt att kunna göra den typen av avvägningar.

Det vi kan konstatera är att vi över en tioårsperiod ser en minskning när det kommer till skador av fyrverkeripjäser. År 2012 behövde cirka 100 personer söka slutenvård eller specialiserad öppenvård till följd av explosion av en fyrverkeripjäs. Förra året var antalet 60, så det arbete som över tid har bedrivits på detta område med bland annat tillståndskrav och annat gör att vi ser en trend där antalet skadade av fyrverkeripjäser är vikande. Detta är naturligtvis en god utveckling i sammanhanget.

Fru talman! Rasmus Ling har frågat justitieministern om han kommer att låta utreda frågan om att förbjuda eller begränsa användandet av fyrverkerier till privatpersoner samt vidta några åtgärder för att förbjuda försäljning till, innehav av och brukande av fyrverkerier för personer som är dömda för exempelvis vapenbrott. Vidare har Rasmus Ling frågat justitieministern om han kommer att ta några andra initiativ för att begränsa skadorna som sker av fyrverkerier och annan pyroteknik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Det svenska regelverket vad gäller fyrverkerier bygger till stor del på EU-lagstiftning, främst det så kallade pyroteknikdirektivet. Enligt pyroteknikdirektivet får medlemsstaterna inte förbjuda, begränsa eller hindra tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar som uppfyller de krav som ställs i direktivet. Däremot kan en medlemsstat vidta vissa åtgärder för att förbjuda eller begränsa innehav, användning eller försäljning till allmänheten avseende vissa fyrverkerier av skäl som rör allmän ordning, allmän säkerhet, hälsa och säkerhet eller miljöskydd. Pyroteknikdirektivet medger inte att en medlemsstat helt förbjuder fyrverkerier.

Pyroteknikdirektivet har införlivats i svensk lag genom lagen om brandfarliga och explosiva varor, tillhörande förordning samt föreskrifter meddelade av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Med hänsyn till att Sveriges nationella lagstiftning på området har sin grund i EU-lagstiftning kan inte regeringen förbjuda fyrverkerier som är godkända för EU:s marknad.

Sverige har dock, mot bakgrund av de möjligheter som EU-lagstiftningen ger, infört vissa begränsningar avseende fyrverkerier. Bland annat finns sedan 2019 ett krav i MSB:s föreskrifter om att privatpersoner behöver särskild utbildning och tillstånd för att få använda raketer med styrpinne. Vid prövningen kommer tillståndsmyndigheten att begära ut utdrag ur misstanke- och belastningsregistret från Polismyndigheten.

Vidare framgår det av ordningslagen att pyrotekniska varor inte får användas utan tillstånd av Polismyndigheten om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet eller övriga omständigheter innebär risk för skada på, eller någon beaktansvärd olägenhet för, person eller egendom. Dessutom har regeringen med stöd av ordningslagen bemyndigat kommunerna att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor.

Under 2023 inledde EU-kommissionen ett arbete som syftar till att revidera pyroteknikdirektivet. Regeringen välkomnar det initiativet.

Fru talman! Jag uppfattar inte heller denna gång någon ytterligare specifik fråga som ställs till mig. Men jag tror att vi behöver bottna i det faktum att för att vårt elsystem ska fungera krävs det planerbar elproduktion. Vattenkraften är i princip så utbyggd som den kan vara i Sverige. Då har vi valet kärnkraft, kolkraft, gaskraft och oljekraft kvar.

De tre sistnämnda går bort av lätt insedda skäl ur både säkerhetspolitiskt hänseende och miljömässigt hänseende. Då har vi kärnkraften kvar som både en möjliggörare för grön omställning och för det faktum att vi ska se till att vi har den el vi behöver när vi behöver den. Den produceras också på ett sådant sätt att hela elsystemet kan fungera. Vi behöver tung synkron elproduktion i botten för att vårt elnät ska fungera. Det går inte att bortse från detta faktum. Allting annat i produktionshänseende är icing on the cake. Vi behöver ha detta i grunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Vi kan konstatera att vattenkraften inte räcker till. Den är i huvudsak lokaliserad i en del av landet där det bor förhållandevis få människor. För att få ned den elproduktionen till södra Sverige krävs tung synkron elproduktion i södra Sverige. Där har vi vår kärnkraft. Det finns i dag ingenting som realistiskt kan ersätta kärnkraften, tvärtom. För att vi ska kunna tillgodogöra oss mer av vattenkraften behöver vi mer av kärnkraft i södra Sverige.

Jag håller helt med om att vi behöver vidta ytterligare säkerhetshöjande åtgärder kopplat till det geopolitiska omvärldsläge som vi befinner oss i. Men slutsatsen att vi skulle avveckla kärnkraften eller stänga kärnkraften av den anledningen menar jag och regeringen är helt fel riktning att gå i.

Det är därför regeringen nu vidtar fler åtgärder för att vi ska kunna bygga mer kärnkraft och ha säkrare kärnkraft i Sverige även i det säkerhetspolitiska läge som vi befinner oss i.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Rysslands fullskaliga och folkrättsvidriga angreppskrig mot Ukraina ger oss anledning att dra en lång rad slutsatser. Jag delar interpellantens uppfattning att det sätter fingret på att vi behöver bygga samhällets robusthet tydligare och starkare.

Jag delar dock inte den underförstådda slutsatsen. Interpellationen uppfattar jag ändå är skriven med premissen att kärnkraft inte har någon roll att spela i det svenska samhället och absolut inte vid höjd beredskap. Det är så jag uppfattar den underförstådda frågeställningen. Låt mig då göra en sak mycket tydlig: Kärnkraften är ett fundament för att vi ska kunna upprätthålla motståndskraften i det svenska samhället.

Fru talman! Det är också på det sättet att Ryssland urskillningslöst bombar barnsjukhus och teatrar. Det är inte ett argument mot barnsjukhus och teatrar. Det är ett argument för att samhället måste se vad Ryssland är för någonting. Det är också ett argument för att vi behöver förstärka robustheten kring kritisk infrastruktur och kring det som bygger vårt civila samhälle starkt. Den operativa slutsatsen av detta är att vi måste bygga ett mer robust elsystem.

Fru talman! Vi befinner oss i en situation där Sveriges elsystem under en mycket lång tid har tillåtits bli anorektiskt och skört på ett sätt som långsiktigt riskerar att skada Sverige. Det är därför regeringen i akt och mening nu söker vända den utvecklingen. Att bygga ett mer sårbart elsystem är inte bara hämmande mot vår nation ur ett konkurrenskraftsperspektiv, utan det riskerar naturligtvis att skada våra nationella vitala säkerhetsintressen.

Från att ha haft tolv kärnkraftsreaktorer som basen av det svenska elsystemet tillsammans med vattenkraften är vi nu nere på sex. Vi märker att varje gång vi får en driftsstörning i någon av våra reaktorer skapar det påfrestningar i elsystemet. Det är i sig inte ett argument mot kärnkraften. Det är ett argument för att vi behöver mer tillgänglighet av planerbar elproduktion.

Vi konstaterar i dag när det är kallt ute att Sverige under lejonparten av den här dagen har varit importberoende. Vi är inte längre självförsörjande när vi som mest behöver elen, det vill säga när det är mörkt och kallt i landet. Vi behöver fortsätta att bygga ett elsystem som bättre tar höjd för detta.

Intermittent elproduktion kan absolut finnas som en del av elsystemet. Men den kan aldrig bli basen i elsystemet så länge som vi vill bygga ett elsystem som är till för användarna och inte tvärtom.

Fru talman! Jag uppfattar att till syvende och sist kokar det ned till det miljöpartistiska fördröjningskriget mot kärnkraften. Man har kanske äntligen insett att man har haft fel om kärnkraften i ett utsläppshänseende. Man kanske till slut börjar inse att kärnkraften är en del av nyckeln för att lösa klimatomställningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Men då ger man sig på nästa aspekt och antyder att kärnkraften inte har en roll under höjd beredskap. Min uppfattning är att kärnkraften absolut har en roll när det kommer till att upprätthålla motståndskraften i vårt samhälle. Skulle vi stänga ned kärnkraften saknar vi fundamentet för det som bygger motståndskraft. Det vore att helt enkelt bortse från de lärdomar som vi har anledning att dra från Ukraina.