Carl-Oskar Bohlin

Fru talman! Tack, Alexandra Anstrell, för en angelägen fråga! Det enkla svaret är naturligtvis att förväntningarna på de frivilliga försvarsorganisationerna är högt ställda. Jag vill också säga att man där sällan har anledning att bli besviken. Vi får väldigt mycket förmåga för de pengar som ges till de frivilliga försvarsorganisationerna, och de bedriver ett omistligt viktigt arbete i totalförsvaret.

Vi har på senare år också sett att allt fler frivilliga försvarsorganisationer tecknar avtal med myndigheter och andra för att fullgöra uppgifter i respektive myndighets krigsorganisation. Det är bra.

Med det sagt måste vi naturligtvis hela tiden följa upp att vi får valuta för skattepengarna när det kommer till satsningar på totalförsvaret. Där fyller bland annat Myndigheten för totalförsvarsanalys en viktig funktion utöver det arbete som bedrivs i MSB:s förmågeuppföljning och naturligtvis i Försvarsdepartementet.

Fru talman! Tack, ledamoten Göthberg, för en angelägen fråga! Svaret är att Sverige fortsätter att stötta Ukraina precis så länge som det krävs. Vi fortsätter att ge Ukraina kraft att skaffa sig ett bättre läge vid förhandlingsbordet till följd av vårt omfattande militära stöd, vårt humanitära stöd och vårt stöd inom de civila delarna av totalförsvarsområdet.

I det senaste stödpaketet finns också en del för civila totalförsvarskomponenter, där en del av stödet kanaliseras via Kustbevakningen. Vi har tidigare också förstärkt med skyddsutrustning på CBRN-området. Vi fortsätter att göra detta för att Ukraina ska kunna skaffa sig en så god position som möjligt vid förhandlingsbordet.

Vi vill ha fred, men vi vill ha fred på ukrainska villkor.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Helena Bouveng, för frågan!

Helena Bouveng sätter fingret på en mycket angelägen fråga, nämligen att stärka skyddet kring kritisk infrastruktur. Vi har ju de senaste åren sett en ökad frekvens i förekomsten av händelser som har lett till att kritisk infrastruktur till exempel på havsbotten har skadats.

I dag har regeringen kunnat meddela att vi har gett Kustbevakningen i uppgift att vara nationell kontaktpunkt för det finska initiativ som syftar till att få ihop myndigheterna från de olika länderna runt Östersjön för att kunna dela information och ha en bättre lägesbild och därför också kunna ingripa snabbare mot den här typen av händelser.

Sverige har blivit bättre på detta. Vi har kortat tiden för att ingripa, vilket har gjort att vi har kunnat beivra fler av de här händelserna. Men det är ett arbete som vi måste fortsätta att växla upp, och det gör vi bland annat genom dagens besked.

Herr talman! Kära åhörare, publik på läktaren och riksdagsledamöter!

Vi lever i en tid då vår säkerhet inte längre kan tas för given. Vår omvärld kännetecknas av ett av de största krigen på europeisk mark sedan andra världskriget och ökade spänningar. En bred palett av hot möter det svenska samhället. Osäkerheten i omvärldsutvecklingen är större än på länge.

För att förstå den kritik som Riksrevisionen riktar mot den historiska hanteringen av det civila försvaret behöver man titta bakåt och se var vi kommer ifrån. Vid granskningsperiodens början var det civila försvaret i praktiken helt nedlagt. Det var med facit i hand ett mycket stort politiskt misstag att lägga ned det svenska totalförsvaret.

År 2015 fattade riksdagen beslut om att totalförsvaret skulle återuppstå. Det militära försvaret var vid det laget kraftigt omformat från territorialförsvar till expeditionärt insatsförsvar. Det civila försvaret var helt och hållet nedlagt, minutiöst uppeldat och bortkastat. Finansieringen ströps, lagarna skrevs i vissa fall om, strukturerna avvecklades och kompetensen försvann. Omfattningen av nedmonteringen var total.

Man hade kunnat tro, när riksdagen beslöt att det civila försvaret skulle återuppstå, att politiskt fokus skulle riktas mot denna uppgift både i termer av allokerade ekonomiska resurser och genom politisk styrning och prioritering. Så skedde emellertid inte. Om man ska uttrycka det krasst hände nästan ingenting.

Det civila försvar som växte fram omedelbart efter 2015 var i allt väsentligt byggt på Powerpoints och goda intentioner. Pengarna till substantiella investeringar i sådant som bygger faktisk förmåga och robusthet och gör vårt samhälle mer stöttåligt lyste med sin totala frånvaro.

Som jag nämnde tidigare var anslaget till det civila försvaret under den socialdemokratiska regeringens första mandatperiod i praktiken noll. Det tillfördes inga särskilda medel för det civila försvaret. Sedan började det tillföras pengar i marginalen men fortfarande oerhört blygsamma resurser i förhållande till vilken stor uppgift det här är för myndigheter, regioner och kommuner. Det är precis det som har efterlysts i debatten och diskussionen i dag.

När regeringen som jag representerar tillträdde var anslaget till det civila försvaret 2,7 miljarder kronor årligen, som vi har hört i kammaren tidigare. I år uppgår anslaget till ungefär 13 miljarder kronor, och om bara ett par år kommer vi att komma upp i en nivå på 20 miljarder kronor. Regeringen har alltså på mycket kort tid sjufaldigat resurserna till det civila försvaret.

Vi ser nu hur investeringarna i mycket rask takt kommer till det civila försvaret och hur förmågan ökar. Lejonparten av förmågeökningen vi ser i det civila försvaret har uppstått efter den period Riksrevisionen har granskat. Granskningsperioden sträckte sig från 2015 fram till ungefär september 2024. Efter det har vi fattat ett försvarsbeslut. Efter det har vi presenterat en civil ram, det vill säga gjort det som efterlystes i Riksrevisionens rapport redan innan den hade kommit. Det beror på att det fanns uppenbara brister i det civila försvar vi fick ärva.

Vi har också förtydligat det som gäller för styrningen. Vi har två nya beredskapssektorer. Vi har ett antal nya beredskapsmyndigheter. Vi har omformat det tidigare MSB till Myndigheten för civilt försvar till att tydligare bli den toppnod som det civila försvaret saknade på myndighetsnivå.

Vi har vidtagit en lång rad åtgärder för att komma till rätta med de brister vi fick ärva från tidigare regering. Det är viktigt givet det allvarliga omvärldsläget att både bygga förmåga och använda skattepengar på ett ansvarsfullt och rimligt sätt.

Herr talman! Den här riksrevisionsrapporten präglas i stora delar av likheter med den riksrevisionsrapport vi fick för något år sedan, som rörde det nationella cybersäkerhetsarbetet. Den innehöll i princip samma typ av kritik mot dåvarande regering. Granskningsperioden var 2017–2022. Man konstaterade att arbetet med cybersäkerhet, som också är en del av det moderna civila försvaret, inte hade fungerat på grund av bristande politisk styrning, medelstilldelning och samordning och ett nationellt cybersäkerhetscenter som inte levde upp till förväntansbilden.

Det här tecknar tyvärr en bild av hur dessa frågor tidigare inte varit tydligt prioriterade. Som jag nämnde välkomnar jag naturligtvis att oppositionen nu ser behovet av ett starkt civilt försvar. Men det får nog sägas, herr talman, att det är den här regeringen med stöd av Sverigedemokraterna som för första gången har tagit på sig ledartröjan när det gäller att bygga upp det civila försvaret på allvar.

Är vi i mål? Naturligtvis inte. Vi arbetar mot ett rörligt mål. Vi har fortfarande en skuld att arbeta av och komma i kapp med, men vi är en god bit på vägen. Vi har adresserat i princip alla kritikpunkter i Riksrevisionens rapport. Jag välkomnar därför rapporten. Jag välkomnar debatten och diskussionen som följer i dess kölvatten. Men det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer och var vi befinner oss nu.

Herr talman! Jag vågar tillförsäkra alla som lyssnat på debatten att Sverige har en betydligt högre robusthet och en betydligt högre stöttålighet när det kommer till att hantera problem över hela hotskalan än vad vi hade för bara några år sedan.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Jag tror att alla svenskar kan instämma i att det är jobbigt att läsa en riksrevisionsrapport som konstaterar att det under åtta års tid nästan inte hände någonting på området. Granskningen kritiserar framför allt tiden fram till 2022. Den stannar precis innan regeringen presenterade den treåriga civila ramen och försvarsbeslutet som fattades i december 2024. Granskningen pågick i princip fram till dess att de stora förändringarna för det civila försvaret började äga rum. Men det väcker fortfarande frågan om varför så lite hände under åtta års tid när oppositionen nu påstår sig vara det civila försvarets största vänner.

Jag välkomnar naturligtvis positionsförflyttningen i allt väsentligt, och jag välkomnar att oppositionen ansluter sig till att prioritera det civila försvaret. Tittar man bakåt i tiden kan man konstatera att mycket lite hände när ni själva hade chansen att bestämma. Det väcker naturligtvis en oro för vad som skulle hända om Sverige fick en annan regering bestående av rödgröna partier. Är det här läpparnas bekännelse i opposition, eller kan man utlova att man tänker fortsätta att satsa på det civila försvaret? Jag som väljare i Sverige skulle vara tveksam.

Herr talman! Jag kan inte motstå att ställa frågan till en person som var med på den tiden. Riksrevisionsrapporten utgör en mycket svidande kritik mot att nästan ingenting hände med det civila försvaret under tidigare regering. Det är precis som Ulf Holm säger här, nämligen att när Miljöpartiet trädde in i regeringen 2014 fanns inte civilt försvar med i budgeten. Men så fortsatte det att vara under hela den mandatperioden. Det tillfördes inte några riktade medel till det civila försvaret. Här finns all möjlighet att idka självkritik för Ulf Holm.

Hur kommer det sig att riksdagen fattade ett försvarsbeslut och den dåvarande regeringen inte valde att tillskjuta några öronmärkta medel för det civila försvaret? Det är en del av kärnan i den kritik som Riksrevisionen framför. Säkerhetsläget hade börjat försämras markant i och med den första annekteringen av Krim och de östra delarna av Ukraina från Rysslands sida. Ändå gjorde dåvarande regeringen mycket lite eller rent av ingenting för att stärka det civila försvaret initialt.

Om Ulf Holm får chansen att vara självkritisk, vad skulle han säga borde ha gjorts annorlunda av den regering han själv var en del av som statssekreterare?

Herr talman! Tack, Gustaf Göthberg, för frågan! Jag vill börja med att bekräfta att det var mycket trevligt att besöka Göteborg – det är det alltid.

Syftet med det som ledamoten Göthberg lyfter här, det vill säga uppdraget till de 24 myndigheterna, är att man nu ska börja teckna avtal med företag i akt och mening att den svenska försörjningsberedskapen ska kunna förstärkas på en lång rad områden. Precis som nämndes kunde Peter Kullgren och undertecknad tidigare i höstas meddela att vi nu påbörjar upphandlingen av spannmålslager. Vi har redan kommit ganska långt i uppbyggnaden av försörjningsberedskapen inom hälso- och sjukvården med bland annat nationella förstärkningsresurser hos Socialstyrelsen.

Det här ska nu ske i fler sektorer så att försörjningsberedskapen kan öka som helhet. Så får vi ett samhälle som i grunden är mer stöttåligt och mer robust.

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, Per Söderlund, för en bra fråga!

Jag instämmer i frågeställarens bedömning av läget, det vill säga angelägenheten i att komma framåt i utbyggnaden av det nya totalförsvaret. Vi börjar nu äntligen komma upp i ett rejält tempo i den delen.

Det regeringen har gjort med avseende på frågeställningen är att vi har förtydligat det här uppdraget till alla beredskapsmyndigheter. Vi har infört nya instruktioner och nya krav i regleringsbreven och på så sätt kravställt egentligen all verksamhet som bedrivs inom ramen för beredskapsmyndigheternas arbete.

Min uppfattning är därför att vi i grunden tillgodoser det som frågeställaren efterlyser, nämligen att man på ett tydligare sätt prioriterar och lyfter fram uppbyggnaden av totalförsvaret, särskilt i de sektorer och verksamheter som är avgörande för robustheten och förmågan i det civila försvaret.

Herr talman! Tack, Jacob Risberg, för frågan!

Jag är den första att instämma i beskrivningen att civilsamhället är viktigt och har en viktig roll att spela också i totalförsvaret och det generella beredskapsarbetet.

Myndigheten för civilt försvar driver i dag ett civilsamhällesråd dit man bjuder in representanter för olika civilsamhällesorganisationer.

På Försvarsdepartementet har vi ibland också träffar av mer ad hoc-karaktär. Vi har bland annat träffat alla de organisationer som har vuxit upp i kölvattnet av kriget i Ukraina och som bistår med att stödja Ukraina men som också delar med sig av erfarenheter från Ukraina som vi kan implementera när vi bygger upp det civila försvaret i Sverige. Det är naturligtvis mycket, mycket angeläget.

Min uppfattning är att det förs dialoger med civilsamhällesorganisationer på olika nivåer, i Regeringskansliet och hos underlydande myndigheter.

Herr talman! Tack, Björn Tidland, för en angelägen fråga!

Låt mig börja med att säga att de allra flesta skyddsrummen i Sverige fyller sin funktion, det vill säga att de kan användas om det skulle behövas. Sedan är standarden ibland eftersatt, och regeringen har haft som en prioriterad uppgift att, för första gången på mycket lång tid i Sverige, skjuta till medel för att kunna restaurera och rusta upp. Jag besökte själv det första nyrenoverade befolkningsskyddsutrymmet här i Stockholm för bara några veckor sedan. Detta arbete går alltså framåt.

Som jag nämnde tidigare har vi också tagit fram en proposition som kommer att tillgängliggöra nya skyddade utrymmen, bland annat i våra stora städer.

Svenska folket ska känna tillförsikt – vi tar denna fråga på stort allvar. Vi arbetar för att så snabbt som möjligt beta av beståndet med stora befolkningsskyddsrum. Vi genomförde 12 000 inspektioner och kontroller 2025, vilket är en markant ökning jämfört med tidigare år.

Vi är alltså på den här frågan och arbetar vidare med den.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Svaret på frågan är: genom att göra substantiella investeringar i det civila försvaret.

Under perioden 2015–2022 investerades nästan ingenting i det civila försvaret. Därmed uteblev också robustheten och redundansen. Nu ser vi hur budgeten för det civila försvaret går från 2,7 miljarder till, om ett par år, 20 miljarder. Det ger förutsättningar att göra substantiella investeringar i det som bygger faktisk förmåga. Nu ser vi också förmågan komma till i alla beredskapssektorer.

År 2024 genomfördes dubbelt så många förmågehöjande åtgärder som 2023. Den preliminära bedömningen för 2025 är att kurvan fortsätter spikrakt uppåt när det kommer till förmågeutvecklingen i det civila försvaret.

Svaret är: genom att sätta pengarna där retoriken är, inte bara ägna sig åt Powerpoints och tom retorik.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Ulf Holm, för frågan!

För digitaliseringsfrågor i regeringen ansvarar Erik Slottner. Det är också han som deltar i de respektive ministerformaten. Han kan säkert på ett lämpligare sätt än jag redogöra för just den biten.

Det jag däremot kan säga är att regeringen nu tar krafttag för att bygga upp den nationella cybersäkerheten på ett sätt som tyvärr inte har skett under tidigare regeringar. Vi bygger nu ett helt nytt nationellt cybersäkerhetscenter. Här kommer förstås också frågor om rådighet över data och över kritiska system in som en delkomponent. Det är något som regeringen arbetar med när vi nu bygger upp det nya nationella cybersäkerhetscentret, som kommer att vara fullt utbyggt till sommaren.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Sverige har 7 miljoner skyddsrumsplatser. De är företrädesvis byggda under början av det kalla kriget, på 50- och 60-talet. Att i efterhand tillgänglighetsanpassa alla dessa skyddsrum skulle vara förknippat med en mycket stor kostnad.

Det regeringen däremot nu gör är att genom ny lagstiftning tillgängliggöra ytterligare uppemot 1 ½ miljon platser i skyddade utrymmen. Många av dessa skyddade utrymmen är redan tillgänglighetsanpassade. Det kommer alltså under den här regeringen att tillkomma fler skyddade utrymmen som är tillgänglighetsanpassade än under tidigare regeringar.

Svaret på frågan är också att i en ultimat krissituation måste alla hjälpas åt att omhänderta också de allra svagaste.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Johan Andersson för synpunkten. Jag uppfattade ingen avslutande fråga.

Jag tycker att det är bra att vi har samsyn här. Jag tycker också att det är bra att Johan Andersson i riksdagens talarstol lyfter fram frågan om räddningstjänstens förutsättningar och att vi får förmånen att komma hit och diskutera de här frågorna. Detta är viktigt. En räddningstjänst som kan fungera över hela hotskalan är en instrumentell del av Sveriges förmåga i det civila försvaret.

Vi kommer från en historia där räddningstjänsten enbart varit dimensionerad för en fredstida olycka – så har det varit de senaste 25 åren eller någonting sådant. Det är viktigt att vi nu byter kurs i denna fråga, och jag uppfattar det som att det finns ett stort stöd för den linjen.

Vi måste se till att alla bitar faller på plats så att vi har förutsättningar att utbilda ny räddningstjänstpersonal på ett ändamålsenligt sätt. Parterna måste ta sitt ansvar när det gäller avtalsbiten så att det finns förutsättningar för en räddningstjänst som kan accelerera snarare än bromsa. Ibland får jag lite oroväckande signaler från medarbetare i räddningstjänsten i den delen.

Även om regeringen inte utövar något direkt inflytande i denna fråga är det naturligtvis en fråga som regeringen har anledning att följa nära. Hela politikens inriktning är att räddningstjänstens förmåga ska öka, inte tvärtom. Det finns många delar i detta. Det handlar bland annat om ytterligare tillförsel av medel till räddningstjänsten vid höjd beredskap, om civilpliktiga och om en ny krigsorganisation.

Till syvende och sist handlar det om att också den ordinarie, fredstida verksamheten måste fungera. En bra utbildningsplattform är ett fundament för detta. Det är naturligtvis också viktigt att det finns avtal mellan parterna som tjänar det syftet.

Fru talman! Tack, Johan Andersson, för frågan!

Jag tycker att frågan är angelägen. I sin uppföljande fråga belyste Johan Andersson också ett antal aspekter som är av stor relevans för att få höjd förmåga i räddningstjänsten.

Jag vill vara den förste att säga att jag bejakar de initiativ som finns för att bredda utbildningsutbudet. Tanken med att göra om och korta SMO-utbildningen, alltså den utbildning som staten ger, är dels att ge den en tydligare praktisk inriktning, dels att man ska kunna ta steget in i den från andra utbildningssteg. Om man till exempel har arbetat som deltidsbrandman och vill gå SMO-utbildningen ska man kunna komma in i ett kortare steg och genomföra ungefär halva utbildningen. Detta sänker i sin tur trösklarna för folk att vidareutbilda sig, stärka sin egen kompetens och förmåga och ta steget till att börja arbeta som exempelvis heltidsbrandman.

Jag tycker i grunden att det här är bra. Omformningen av utbildningen skapar också förutsättningar att utbilda fler. Vi ser att det finns ett stort behov. Antalet räddningstjänstmedarbetare i fredstid borde öka. Vi behöver också bygga en krigsorganisation som gör att vi dramatiskt kan öka antalet medarbetare i räddningstjänsten i händelse av höjd beredskap eller i värsta fall krig. Det är också detta som regeringen just nu vidtar mått och steg för. Det är i grunden bra.

Jag vill säga något om räddningstjänsten generellt och om dess förmåga till kompetensförsörjning och vidareutbildning.

Vi här inne utgör ju inte parter på arbetsmarknaden, men jag kan ändå konstatera att det avtal som har slutits mellan SKR och avtalstecknande fackförbund i det här fallet för med sig konsekvenser. Vi får se hur parterna själva väljer att utvärdera avtalet.

Det är naturligtvis angeläget att det finns avtalslösningar på den här delen av arbetsmarknaden som gör att folk vill söka sig till räddningstjänsten och att räddningstjänsten kan behålla sin personal. Det är angeläget att det inom ramen för schemaläggning finns förutsättningar att bedriva fortbildning av befintlig personal. Vi får väl se hur parterna själva väljer att utvärdera det nu gällande avtalet när det har varit i kraft ett tag.

Fru talman! Johan Andersson har frågat mig vad regeringens förslag till framtida kompetensförsörjning för räddningstjänsten är, om jag och regeringen avser att föreslå ett utbildningssystem för att bli anställd inom räddningstjänsten och vad skälet är om vi inte avser att göra det.

Som vi har påmints om med anledning av kriget i Ukraina har räddningstjänsten en vital roll under krig. Räddningstjänsten behöver bland annat kunna hantera omfattande och svåra följder av fjärrbekämpning med robotar; exempelvis måste man kunna rädda människor som har fastnat under raserade byggnader. Med tanke på denna livsviktiga roll är det av stor vikt att det finns en väl fungerande kompetensförsörjning inom räddningstjänsten.

Regeringen sätter ett stort värde på de insatser som räddningstjänstpersonal genomför för att skydda människors liv och hälsa samt egendom och miljö. Räddningstjänsten är en hörnsten i vårt civila försvar och en trygghet för alla i Sverige.

Räddningstjänsten är huvudsakligen ett kommunalt ansvar. Det är ett ansvar för kommunerna att utifrån lokala förhållanden och riskbilder säkerställa att det finns personal med nödvändig kompetens inom räddningstjänsten. Detta följer av lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.

Det finns inte några obligatoriska nationella examenskrav i fråga om räddningsarbete. Staten ska dock erbjuda stöd och utbildningar på räddningstjänstområdet. Myndigheten för civilt försvar ska bedriva utbildningar som leder fram till examen i fråga om bland annat räddningsarbete. Detta regleras i förordningen (2003:477) om utbildning i skydd mot olyckor.

Myndigheten för civilt försvar ser för närvarande över sin heltidsutbildning för brandmän. Inriktningen är att längden på utbildningen ska kortas från fyra till tre terminer och att de operativa färdigheterna ska ges ett tydligare fokus. Avsikten är också att basförmågan inom räddningstjänst under höjd beredskap ska inkluderas i utbildningen. En utgångspunkt vid översynen är att det bör vara möjligt att tillgodoräkna sig tidigare utbildning och yrkeserfarenhet för att på så sätt snabbare kunna slutföra utbildningen.

I arbetet med att utforma den nya utbildningen har Myndigheten för civilt försvar regelbundet träffat representanter från räddningstjänstrådet och Sveriges Kommuner och Regioner för att diskutera behov och förutsättningar. Vidare har en enkätundersökning genomförts bland landets räddningstjänstorganisationer, och en referensgrupp bestående av företrädare för kommunal räddningstjänst har aktivt deltagit i arbetet med att konkretisera behov och förväntningar på den framtida utbildningen. Antagning till den nya utbildningen planeras till våren 2026, för utbildningsstart under hösten samma år.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla att regeringen vidtar angelägna åtgärder för att stärka de kommunala räddningstjänsternas förmåga att genomföra insatser under höjd beredskap och ytterst krig. Vikten av en väl fungerande räddningstjänst under sådana förhållanden kan inte nog understrykas.

Regeringen beslutade i ett snabbspår i december 2023 att totalförsvarspliktiga ska vara skyldiga att fullgöra repetitionsutbildning med civilplikt inom bland annat kommunal räddningstjänst. Sedan september 2024 har 1 300 personer genomgått en sådan utbildning, och i år planeras för 900 utbildningsplatser.

Dessutom fattade regeringen i slutet av 2025 beslut som innebär att totalförsvarspliktiga från och med 2026 kan komma att bli skyldiga att mönstra och genomgå lång grundutbildning med civilplikt inom räddningstjänst, och en rad andra verksamhetsområden, på motsvarande sätt som vid värnplikt. Detta är av stor betydelse för samhällets samlade förmåga under höjd beredskap och ytterst krig.

Som en följd av denna breda aktivering av civilplikten har regeringen i januari 2026 gett Myndigheten för civilt försvar i uppdrag att senast från och med tredje kvartalet 2027 genomföra grundutbildning inom kommunal räddningstjänst efter mönstring.

Kommunerna har således ett självständigt och viktigt ansvar för att med stöd av staten säkerställa att deras personal för räddningstjänst har nödvändig kompetens. Dessutom pågår det åtgärder för att utveckla och effektivisera statens heltidsutbildning för brandmän samt för att förstärka de kommunala räddningstjänsternas förmåga under höjd beredskap och ytterst krig. Jag kommer att noggrant följa den fortsatta utvecklingen på räddningstjänstområdet i dessa avseenden.

Fru talman! Det långa talets korta mening är att förmågan i det civila försvaret måste fortsätta öka på väldigt bred front. Jag har i något tidigare sammanhang liknat förmågeutvecklingen i det civila försvaret vid en liggande hockeyklubba där vi under väldigt lång tid bara rörde oss längs skaftet men nu äntligen har kommit fram till bladet, där förmågan börjar öka. Efter 2015 var det många förlorade år då förmågeutvecklingen i det civila försvaret i grunden bara stod still, och det är naturligtvis allvarligt givet det mycket allvarliga säkerhetspolitiska läge vi nu befinner oss i.

Nu kan vi se att förmågan ökar i alla tio beredskapssektorer. Vi kan se hur kommuner börjar arbeta med de här frågorna på bredden. Jag ska inte hänga ut någon enskild kommun, men jag stötte i närtid på representanter för en kommunförvaltning som sa: De här frågorna fanns inte på vår agenda för två år sedan. Men nu har vi förstått hur viktigt och angeläget det här är, och vi arbetar med full kraft.

Så ser det ut i många kommuner. Det är klart att staten ska vara med och stötta och hjälpa till. Därför finns bland annat överenskommelsen med SKR. Kan den behöva göras om i framtiden? Jag utesluter absolut inte det. Är det angeläget att ha långsiktig politisk enighet i frågan? Ja, det skadar definitivt inte.

Den här regeringen är tydlig i sin ambition att bygga upp totalförsvaret. Vi har på det här området levererat historiska reformer som bidrar till att bygga Sverige starkare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag har vid det här laget haft några interpellationsdebatter på liknande teman, och det är alltid fascinerande att se hur sent Socialdemokraterna tycks ha vaknat upp och insett behovet av att stärka det civila försvaret. Mycket lite hände på det här området under de åtta år då man hade regeringsmakten.

Det är naturligtvis bra att insikten finns, men tonläget är ibland onödigt högt. Jag får frågan om staten tänker vara medfinansiär. Staten är ju redan medfinansiär; jag redogjorde precis för den överenskommelse som finns mellan MSB och SKR. Bara för att ta ett exempel på detta kan vi återvända till Eva Lindhs hemstad, där staten genom MSB har varit med och finansierat till exempel en alternativ ledningsplats. Men att detta ska kunna göras bygger på att det finns en politisk vilja på det lokala planet att prioritera det, eftersom det är medfinansiering.

Det här illustrerar att det är många kommuner som nu vaknar upp till insikten om att de måste arbeta med de här frågorna. Det är jättebra – det är aldrig för sent att börja, även om det borde ha gjorts tidigare. Det finns också resurser från staten på det här området, både riktade medel och historiskt höga generella statsbidrag.

Jag står inte här och argumenterar för att någon borde höja skatten, utan jag anför detta därför att det är en principiell grund för det mandat en kommun i grunden har för att utöva sitt kommunala självstyre. Man har möjlighet att reglera sina intäkter. Man har också, precis som på den nationella nivån, möjlighet att reglera sina utgifter och genom utgiftsminskningar finansiera sådant som är prioriterat.

Uppbyggnaden av det civila försvaret och vår säkerhet är generellt en prioriterad fråga för regeringen, och jag kommer naturligtvis att argumentera för att politiker med lokalt självbestämmande bör dra samma slutsatser givet omvärldsförändringarna. Gör man det står staten redo att bidra och medfinansiera.

Sedan kan vi absolut diskutera hur proportionen ska se ut mellan å ena sidan riktade statsbidrag till insatser för det civila försvaret och å andra sidan generella statsbidrag. Jag har hittills inte träffat något kommunalråd som inte föredrar generella statsbidrag. Men då måste man också kunna göra den här prioriteringen och se att beredskap är en del av det kommunala kärnuppdraget. Man måste leva upp till de grundläggande förväntningar som redan i dag finns i enlighet med den lagstiftning som har funnits sedan 2006.

Det historiska referatet gjorde jag bara för att konstatera att det här i många fall kanske har varit en budgetregulator. Man har inte sett krishanteringsuppdraget som prioriterat i förhållande till annat. Det är, menar jag, dags att tänka om på den punkten. Många kommuner har redan kommit väldigt långt i det arbetet.

För att ytterligare hantera frågan och tydligare klargöra ansvarsförhållandet mellan stat och kommun i det här hänseendet tillsatte regeringen en utredning. Utredaren Carl Fredrik Graf har lämnat över sitt betänkande, som vi just nu arbetar med och bereder inom Regeringskansliet. Jag hoppas naturligtvis kunna återkomma om det.