Fru talman! Vi ska nu debattera justitieutskottets betänkande om polisfrågor med anledning av de motioner som väckts på detta område under den allmänna motionstiden.

Ett välfungerande polisväsen är avgörande för att minska brottsligheten och öka tryggheten. Att polisen behöver fungera bättre och att det finns en rad brister som behöver åtgärdas är tydligt. Det är därför glädjande att förståelsen och engagemanget för detta är stort i riksdagen. Det finns över 190 yrkanden som berör organisation, arbetsmiljö, metoder, prioriteringar med mera.

I flera av motionerna återfinns goda idéer och konstruktiva förslag. Utskottsmajoriteten föreslår dock att samtliga motioner avslås, i de flesta fall därför att det redan finns tillkännagivanden från tidigare riksdagsår, därför att arbete pågår i Regeringskansliet samt därför att polisen fått flera särskilda uppdrag från regeringen.

För Moderaterna och regeringen är det viktigt att polisen upprätthåller tillräcklig närvaro i hela landet, både i storstad och i glesbygd. Regeringen har vässat regleringsbrevet med fokus på tydliga mål och förbättrade resultat, och polisen har ålagts att särskilt redovisa hur myndigheten ska frigöra resurser till förmån för den polisiära kärnverksamheten.

Regeringen har gett polisen i särskilt uppdrag att redovisa vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå målet om en polistäthet som motsvarar genomsnittet i EU. Av redovisningen ska framgå vilka åtgärder som behöver vidtas, av vem och vid vilken tidpunkt samt vilka förutsättningar som måste finnas för att nå målet så snart som möjligt. Regeringen ställer således höga krav på polisen.

Härtill har polisen tillförts särskilda medel som ska användas för höjda löner och annan ersättning i syfte att stärka polisyrkets attraktivitet.

Regeringen har även gett polisen i uppdrag att säkerställa ökad operativ förmåga att bekämpa grov kriminalitet, med särskilt fokus på utredning och ökad uppklaring av grova brott med koppling till kriminella nätverk. Detta uppdrag redovisas redan i morgon. Tempot är högt.

Fru talman! Låt mig vara tydlig med att polisen har allvarliga problem. Det finns för få poliser som patrullerar gatorna och som kan rycka ut när medborgarna behöver akut hjälp. Ingripandeverksamheten är kraftigt underbemannad. Trots detta utökades den bara med 143 anställda under föregående år.

Det finns också för få utredare och en otillräcklig utredningsorganisation. Handläggningstider inom den forensiska verksamheten är ett av flera allvarliga problem. Antalet ärenden som redovisades till åklagare minskade med nästan 10 procent förra året, i samtliga brottskategorier.

Även uppklaringen av skjutvapenvåldet är låg, och andelen uppklarade mord med skjutvapen har minskat de senaste åren.

Polisen har för många pappersvändare och byråkrater. Det är alldeles för få som patrullerar gatorna och utreder brott. Ska vi få ordning på Sverige måste vi också få ordning på polisen. Kraftigt skärpta straff är nödvändigt, men det räcker inte. Vi behöver också ett starkare polisväsen. Medborgarna ska inte frukta de kriminella; de kriminella ska frukta medborgarnas polis.

Lika viktigt som ett effektivt polisarbete är att de förbrytare som lagförs får proportionerliga och ordentliga straff. Låt mig ta ett konkret exempel. Förra året dömdes över 200 personer för grovt vapenbrott. Det genomsnittliga straffet var blott två års fängelse.

Beväpnade gängkriminella har alltför länge dömts till för låga straff och har alltför snabbt befunnit sig på fri fot igen och fortsatt att begå brott. Nu är det slut med det. Nu fördubblar vi minimistraffet för grovt vapenbrott. Gängkriminella ska få ytterligare dubbelt straff. Det innebär minst 8 år och upp till 20 år. Nu är det slut med saft och bulle.

De avskräckande och förebyggande effekterna av att fler brottsaktiva individer lagförs och straffas kan inte nog understrykas. Polisen behöver därför stärka och effektivisera sin operativa verksamhet och utredningsverksamhet så att arbetet i större utsträckning leder till resultat i form av lagföring.

De senaste åren har den negativa utvecklingen med gängkriminalitet och annan organiserad brottslighet tyvärr accelererat. Det är ett allvarligt misslyckande. Som en följd av det ser vi en kraftig ökning av det dödliga skjutvapenvåldet.

Under 2022 dödades över 60 personer till följd av skjutvapenvåldet. Det grova våldet och den organiserade brottslighet som skjutvapenvåldet är ett uttryck för är systemhotande. De underminerar medborgarnas rättstrygghet och undergräver tilltron till myndigheter och tilliten mellan människor. I längden hotar de vårt fria och öppna samhälle. De orsakar också fysisk otrygghet genom att människor utanför gängmiljöerna riskerar att skadas eller i värsta fall dödas i våldsdåd.

Vi får i sammanhanget inte glömma att även den vardagliga brottsligheten, som inbrott, stölder och bedrägerier, i hög utsträckning påverkar människors trygghet och livskvalitet. Utvecklingen med grovt skjutvapenvåld och annan brottslighet har inneburit en ökad belastning på polisens utredningsverksamhet, och det grova våldet tar en allt större andel av polisregionernas utredningsresurser i anspråk. Detta måste polisens organisation och arbete anpassas till. Det är samtidigt polisens uppdrag att bekämpa våldet. Polisen bör utvärderas utifrån dess förmåga att effektivt minska brottsligheten, inte ursäktas med att vara ineffektiv för att brottsligheten blir grövre.

Fru talman! Regeringen bedriver ett omfattande, genomtänkt och strategiskt arbete för att få polisen att fungera bättre. Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

I detta anförande instämde Martin Melin (L).

Fru talman! Tack för frågan, Malte Roos! Det gläder mig att höra att Miljöpartiet sent omsider medger allvaret i gängkriminaliteten. Det är också glädjande att MP förstår att åtminstone vissa av de många straffskärpningar som genomförs nu behövs.

Frågan om mord är mindre relevant, enligt mitt förmenande. Mord ska som huvudregel alltid leda till livstidsstraff. Vad gäller annan brottslighet finns det flera kvalifikationsgrunder för grova brott, till exempel vapenbrott. Om du bär vapen på allmän plats är det en kvalifikationsgrund som gör att det blir ett grovt vapenbrott. Det finns flera försvårande omständigheter som innebär straffskärpningar.

Jag tycker att det är rimligt att brott som begås i kriminella miljöer av gängkriminella straffas hårdare just för att det är att betrakta som en försvårande omständighet - inte minst mot bakgrund av att gängkriminaliteten är systemhotande. Det innebär ju faktiskt att de beslut som du och jag fattar här inne, i god demokratisk ordning, inte efterlevs på grund av att statens makt är utmanad. Det är ett hot vi måste ta på stort allvar, och det kräver att vi vässar lagstiftningen på det här sättet.

Fru talman! Jag har själv varit verksam som polis i drygt 40 år, så låt mig först säga att jag hyser den största respekt för mina forna kollegor som sliter hårt och gör ett förtjänstfullt arbete i första linjen. De förtjänar allt vårt stöd i sitt svåra och ansvarsfulla arbete.

Fru talman! Polisen har det primära ansvaret för vårt lands inre säkerhet och är samhällets spjutspets för att bekämpa en kriminalitet som hotar människors trygghet och som dessvärre växer sig allt starkare. I grunden utgör den nu ett hot mot såväl vår demokrati som vår välfärd.

Tidigare i veckan besökte vi Europol och Eurojust i Haag och fick då en lägesrapport om brottsligheten i ett internationellt perspektiv. Läget är minst sagt bekymmersamt. Den organiserade brottsligheten förgrenar sig inom EU men också till länder i Latinamerika, Mellanöstern och Afrika.

Mycket av det som nu händer i Sverige i form av våldsbrott, narkotikabrott, välfärdsbrott och gränsöverskridande brottslighet har starka band till organiserad brottslighet i andra länder. Våldskapitalet är oerhört stort liksom de ekonomiska musklerna. Ofta styrs verksamheten från länder som i sig är korrupta och där utlämningsavtal saknas.

Till skillnad från rättsväsendet har kriminella nätverk inga regelverk att följa. När brottsligheten passerar en landgräns uppstår omedelbart legala trösklar som i sig utgör ett hinder för polis och åklagare. Europol och Eurojust är till stor hjälp och ett steg på vägen, men mer måste göras så att vi och övriga länder får en lagstiftning som är bättre anpassad för en globaliserad kriminalitet.

I Haag träffade vi även den holländska polisen, som redogjorde för ett fall med ett kronvittne som lämnat viktiga uppgifter om en brottsorganisation. Priset var högt. Anhöriga till kronvittnet har mördats liksom en kriminalreporter som bevakade fallet, och det finns tydliga tecken på försök att underminera rättsväsendet med infiltration och hot mot poliser, åklagare och domare. Det finns anledning för oss här i Sverige att vara vaksamma mot en sådan utveckling - tecknen finns.

Fru talman! Kampen mot den organiserade brottsligheten är resurskrävande, tidskrävande och kostsam. Polis och åklagare måste framgent avsätta stora resurser för att möta hotet, och vi måste som sagt få en lagstiftning som är bättre anpassad för ändamålet. Ett ökat internationellt polissamarbete är nödvändigt som en framgångsfaktor i det arbetet.

Samtidigt finns det en önskan om en ökad polisiär närvaro i lokalsamhället. Det är ju inte så att vad vi kan kalla traditionell brottslighet och ordningsstörningar har upphört. Den stora omorganisationen med skapandet av en polismyndighet gjordes med devisen - som också nämnts tidigare - "En polis närmare medborgaren". Men det blev snarare tvärtom, med en ökad centralisering, lokala indragningar och stängda polisstationer. Vi kan se att väntetiderna för att göra en anmälan är orimligt långa, och många upplever en frånvaro av lokal polis som besvärande och något som påverkar tryggheten.

Förtroendet för polisen är fortfarande högt, men missnöjet pyr bland dem som utsatts för brott. Enligt en undersökning av Brå är det endast 25 procent av de brottsutsatta som upplever att polisen är effektiv. Andelen uppklarade brott är generande låg inom flertalet brottsområden, och trafikövervakningen har också stora brister.

Vad gör vi då för att få en bättre och väl fungerande polis? I grunden handlar det om fyra komponenter.

Den första komponenten är rekrytering och utbildning. Vi måste få en mer verksamhetsanpassad rekrytering och utbildning. Under senare år har stort fokus lagts på att utbilda poliser för yttre tjänst. Det är absolut inget fel i det, men vi behöver fler kompetenta polisiära utredare med ökad specialisering som kan ta sig an de mer vardagsnära brotten. I dag är utredningsverksamheten den svaga länken i rättskedjan. Vi behöver rekrytera poliser med intresse och fallenhet för utredningsverksamhet och även trafikpoliser. Vi underskattar trafikpoliserna som en bra resurs. Många kriminella far runt ute på vägarna. Det handlar inte bara om trafikövervakning i sig, utan det är fråga om att fånga upp mycket i nätet.

Den andra komponenten är lokal polis. En bra polisverksamhet grundas till stor del på god person- och lokalkännedom, kontinuitet och ett gott samarbete med övriga lokalsamhället. Det är fråga om en polis som är tillgänglig för medborgarna i kommunen där man verkar och som inte äts upp av förstärkningsrörelser till andra delar av landet.

Kommunerna får nu ett brottsförebyggande ansvar, och då krävs säkerligen ett stärkt och närmare samarbete kommun-polis. Klart är att ordningsvakter, trots ökade befogenheter, inte kan ersätta poliser.

Den tredje komponenten, som vi har varit inne på tidigare, är en förbättrad utredningsverksamhet för traditionella brott. Jag har varit inne på det, men jag säger det igen: Polisen måste stärka utredningsverksamheten. Vid ett möte med Livsmedelshandlarna berättade de att de för en tid sedan gjorde en pilotstudie om stöld och andra störningar i butik. Före polisanmälan gjordes en avstämning med en före detta åklagare för att pröva om anmälan höll måttet så att den kan leda till lagföring. Man skickade in 100 polisanmälningar. Hur många av dessa ledde till lagföring? Noll! Alla skrevs av.

Då ska vi ha i åtanke att dessa brott är instegsbrott bland de unga. Det är där det kan ta sin början. Det sänder ut fel signaler när de märker de att det inte blir någon form av straff. Sådant skapar också en uppgivenhet bland brottsdrabbade. Man slutar helt enkelt att anmäla. Det ligger i farans riktning att det biter sig fast - om inte polisen lyckas vända på det hela.

Stölder, våldsbrott, sexualbrott, brott i nära relation och bedrägerier är alla exempel på brott som måste få en bättre handläggning med ökad uppklaring. Den är alldeles för låg i dag.

Den fjärde komponenten är en vässad verksamhet för den organiserade och internationella brottsligheten. Här krävs en högre grad av specialisering med ett antal skilda kompetenser och ökat internationellt samarbete. För vår del måste vi vara lyhörda för behov av ny eller förändrad lagstiftning som identifierats av åklagare och polis. Det är vår uppgift i kammaren att se till att de får de verktyg de efterfrågar.

Fru talman! Regeringen arbetar nu intensivt med de områden jag nu har lyft fram. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag att avslå liggande motioner med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte börja med att läsa upp några siffror: 2, 4, 4, 63.

Tvåan är antalet skjutna och dödade i Finland förra året. Den första fyran är antalet skjutna och dödade i Norge förra året. Den andra fyran är antalet skjutna och dödade i Danmark förra året. Siffran 63 är antalet skjutna och dödade i Sverige förra året.

Siffrorna 2, 4, 4, 63 - för mig är de talande, och de säger en hel del om att vi har en mycket allvarlig situation i Sverige.

Förra året blev alltså 63 personer skjutna och dödade. De flesta av dem var unga män som blev ihjälskjutna på grund av konflikter i den undre världen.

Att det uppstår konflikter inom kriminella kretsar är inget nytt. På 90talet hade vi bland annat konflikter inom olika etniska grupper. Vi hade mc-kriget och porrkonflikterna. I alla dessa konflikter sköt man, ibland med dödlig utgång. Man sprängde även portar och hus. Men inga av dessa konflikter kan mäta sig med den konflikt vi har fått uppleva i Sverige de senaste åren, den som populärt kallas gängkriget.

För sex år sedan skrev jag en debattartikel i en av kvällstidningarna där jag varnade för det stup vi var på väg mot när det gällde det ökade grova våldet bland unga män. Jag varnade för att om vi inte gjorde något åt det skulle vi få se en eskalering som vi förmodligen inte skulle kunna få stopp på.

Vi är nu vid det stupet. Jag undrar till och med om vi inte redan har halkat utför det.

I dag höll regeringen och justitieministern en presskonferens där man presenterade regeringens nya, mer effektiva rättspolitik och konkreta åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Det var mycket bra som sades - tuffa reformer och konkreta förslag. Några av dem kommer jag att prata mer om här senare.

Fru talman! Jag har under det halvår jag varit riksdagsledamot använt delar av tiden till att träffa och prata med poliser, socialarbetare, kriminologer, lärare, jurister och före detta kriminella för att försöka ta reda på vad det är som är fel - och med fel tänker jag då på siffran 63.

Varför skiljer sig Sverige så mycket från övriga Norden när det gäller det dödliga skjutvapenvåldet, och hur ska samhällets olika aktörer göra för att få ned den här siffran?

Till att börja med är alla poliser jag har träffat överens om att de är för få. Och de har för många uppdrag som inte borde vara polisiära.

Det fattas poliser på alla positioner. Det fattas poliser i ingripandeverksamheten, det vill säga de poliser som jobbar längst fram i ledet och åker på akuta uppdrag. Och det fattas poliser som kan utreda brott.

En polis berättade för mig att man nu har så många skjutningar att man knappt tittar på ärenden där en person är skjuten från höften och nedåt och inte dör. De utredningarna hamnar i så kallad balans, alltså i högen av utredningar som får vänta. Så var det inte förr. Då var ett sådant ärende prioriterat.

En annan polis som jobbar med utredningar har berättat att han har fyra våldtäktsanmälningar med utpekad gärningsman som han inte ens har hunnit börja titta på, för han har fullt upp med att hjälpa till att utreda skjutningar med dödlig utgång.

Ett annat problem är att allt fler viktiga specialister och experter inom Polismyndigheten slutar, vilket leder till försämrade utredningsresultat.

Poliser som jobbar i utsatta områden är överens om vad de vill. Jag har träffat områdespoliser i Malmö, Göteborg och Stockholm, och de säger i princip samma sak: Låt oss jobba i fred, och låt oss få jobba med en insats under den tid vi behöver.

Det tar tid att jobba upp förtroende för polisen i vissa områden, och det är viktigt att förtroende skapas, inte minst när det gäller ungdomar. Det tar tid att lära känna dem som bor och verkar i ett område, och det tar tid att få en bild av hur det ser ut. Både de onda och de goda krafterna måste identifieras - det är först då man ser förändringar. Ungdomar som träffar på bra poliser och får förtroende för dem blir svårare för kriminella att locka över till den kriminella världen.

Det är nämligen det som sker i dag. Äldre kriminella påverkar barn att tro att polisen är ond och att polisen är fienden - detta i kombination med att barnen i området får pengar för enklare kriminella sysslor, som att gömma vapen eller knark eller hålla vakt vid brott. Man rekryterar helt enkelt barnen till sin verksamhet. Och med barn menar jag tioåringar.

Poliserna jag pratar med säger att det förr om åren var skolungdomarna i högstadiet som de besökte och pratade med, dels för att man blir straffmyndig vid 15 år, dels för att det är i högstadiet som många provar på alkohol, tobak och narkotika för första gången och den vägen ibland tyvärr hamnar i kriminalitet. Nu menar samma poliser att mer fokus måste läggas på att besöka skolorna tidigare och prata med elever redan i mellanstadiet, för det är därifrån de kriminella nu rekryterar.

Jag fick ta del av hur polisen i Malmö under några år hade jobbat mot en kriminell gruppering som helt hade tagit över ett litet centrum i Lindängen i Malmö. Gänget rekryterade ungdomar som fick göra allt från att hålla vakt till att förvara narkotika. De yngsta var så unga som 13 år. Gänget kontrollerade det lilla centrumet, och folk var rädda för dem.

Polisen bestämde sig för att göra en insats och fick här jobba ostört. Man jobbade systematiskt med att kartlägga vilka individer som gjorde vad och kunde sedan, genom både fysisk spaning och kameraövervakning, slå till mot gänget. Man fick till fällande domar, och flera av de yngsta förmågorna kom faktiskt bort från den kriminella världen.

Detta var ett lyckat arbete som gav resultat genom att poliserna fick jobba långsiktigt och utan att behöva avbryta för andra uppdrag. Man kartlägger, man spanar, man samlar in bevis och man slår till. Det är polisarbete 1.0. Men på grund av polisbristen i dag hinner poliserna knappt klart med kartläggningen innan man måste avbryta för att hantera andra uppdrag.

Det områdespoliserna efterfrågar från polisledningen är en mer renodlad och tydlig prioritering, och jag tycker att polisledningen måste vara skarpare mot regeringen och fråga vad den vill prioritera. Ibland undrar jag lite grann om rikspolischefen vet vilken verksamhet som fungerar och vilken som inte fungerar, och varför. Hur ser rapporteringen uppåt ut inom svensk polis, och rapporteringen vidare till den politiska ledningen? Och ställer rikspolischefen några krav nedåt i organisationen?

En annan sak som blir lidande genom att vi har för få poliser i Sverige är att viktiga utbildningar och fortbildningar för poliser får stå tillbaka. Sverige har, som vi hörde förut, en av världens bäst utbildade poliskårer, och det ska vi fortsätta ha; det är viktigt.

Faktum är att hela vår demokrati kräver att vi har en väl fungerande poliskår. Om de kriminella får ta över kommer det att påverka hela vårt samhälle. Vi vet att kriminella redan i dag tar sig in, eller försöker ta sig in, i myndigheter, i politiken och i förvaltningar. Detta är ett hot som måste tas på mycket större allvar än jag upplever är fallet i dag. Vi vill inte att personer med kopplingar till kriminella nätverk ska vara delaktiga i beslut som gäller till exempel brottsbekämpning. Jag höjer återigen ett varningens finger här.

Jag nämnde siffrorna 2, 4, 4 och 63 - att vi har ett gigantiskt problem med att unga män skjuter ihjäl varandra här i landet. Och frågan är vad vi ska göra för att inte stå här nästa år med samma dystra siffror. Vad är lösningen?

Till att börja med kommer detta att ta tid och kosta pengar, och det kommer att kräva både svåra och tuffa reformer, som dem vi hörde regeringen presentera i dag. Men jag tror faktiskt att det finns åtgärder som kan bromsa upp den negativa utvecklingen. Man måste åtminstone hoppas och tro.

Vi har i dag cirka 9 000 individer som är aktivt kriminella i olika nätverk. Om man räknar in svansen, det vill säga de som står med ena foten i kriminalitet och den andra i ett ordnat leverne, är siffran nästan 20 000. Och för varje individ som på ett eller annat sätt plockas bort från kriminaliteten och gatan kommer det två nya.

Primärt är alltså den viktigaste åtgärden att stoppa nyrekryteringen. Det är det absolut viktigaste som samhället nu måste ta tag i. Hur gör vi då det?

Jag säger: skolan. Där måste barn som har det svårt tidigt få hjälp, från årskurs 1. Det måste finnas stödresurser som kan avlasta lärarna och hjälpa dem som har det svårt. Lärarnas roll måste bli mer renodlad så att de kan fokusera på det rena lärandet.

Jag förespråkar att man inrättar specialklasser, sådana som fanns förr. Kritiker mot detta säger att barn som placeras i sådana klasser blir exkluderade och får dålig självkänsla. Jag kan meddela att de blir exkluderade och får dåligt självförtroende redan när de sitter i klassrummet eftersom de hela tiden blir påminda om och får höra att de är sämst. Och om du inte får respekt i klassrummet kan du genom att bli involverad i kriminella nätverk få respekt på skolgården. I vissa områden fungerar det tyvärr så.

Förskolan har också en viktig roll. De barn som inte pratar svenska i hemmet och inte heller lär sig det i förskolan kommer direkt att hamna i underläge när de sedan börjar i årskurs 1 i skolan. Att kunna svenska språket är viktigt.

Skolan har alltså en jätteviktig roll i att stoppa nyrekryteringen. Och jag vet att skolan i dag skriker efter mer pengar så att de kan anställa till exempel stödresurser.

Jag har träffat lärare i utanförskapsområden, och de är uppgivna. Ingen vuxen skulle få arbeta i en sådan miljö som våra barn befinner sig i, i klassrummet, sa en av dem till mig. Flera lärare berättade att de inte blir förvånade när tidigare elever hamnar i grov kriminalitet. Det hade de kunnat berätta redan i årskurs 5, sa de.

Skolan är alltså viktig, kanske det viktigaste, för att stoppa nyrekryteringen.

Fru talman! Det andra som måste göras är att öka den polisiära närvaron, framför allt på de platser och i de områden där kriminella rör sig, förvarar vapen och narkotika, styr de boende, kontrollerar och hotar näringsidkare och i vissa fall även har påverkan på kommun och förvaltning. Det måste bli jobbigt att vara kriminell. De ska ha polisens ögon på sig 24:7, 365 dagar om året.

Låt oss prata om det omstridda förslaget om visitationszoner i ett begränsat område under en begränsad tid. Det kan röra sig om ett område där olika kriminella uppehåller sig - ett torg i ett utanförskapsområde där det ett tag har varit oroligt med många skjutningar eller varför inte Stureplan i Stockholm, där många kriminella rör sig. Det ska vara en plats där det finns ett behov för polisen av att kunna leta efter vapen och på så sätt förhindra skjutningar.

Lagen om visitationszoner ger polisen rätt att visitera en person i syfte att eftersöka vapen, och det krävs inte skälig misstanke för att göra detta. Det betyder inte att polisen kommer att visitera varenda person de ser. Tittar man på hur detta används i Danmark ser man att det är extremt sällan som en visitation genomförs av en person som inte tidigare har varit föremål för polisens insatser. Man har således en hög träffrekvens. Dessutom används visitationszoner sparsamt. I Danmark handlar det om ungefär 200 gånger på 20 år.

Visitationszoner är ett i raden av bra och användbara verktyg vid riktade insatser. I Danmark är det dessutom dubbla straff om man påträffas med vapen inne i en visitationszon. Man går lite mer all-in i Danmark.

Man kan absolut, som vissa politiker gör, misstro polisen och tro att med visitationszoner kommer polisen att leta i väskor och fickor på alla de ser. Men då har man inställningen att polisen är en yrkeskår som missbrukar sitt förtroende, och den inställningen skulle jag önska att folkvalda skulle sluta att ha. Stå i stället upp bakom den poliskår vi har - fördöm gärna enskilda polisers ingripanden, men döm inte kollektivet!

Visitationszoner är ett bra verktyg i kampen mot skjutvapenvåldet. Jag tycker att det är synd att jag inte kan vara kvar i riksdagen för att följa den debatten vidare.

Poliserna i de här områdena välkomnar ett annat lagförslag, nämligen vistelseförbud. I de länder där det används är det ett väldigt effektivt och bra redskap för att slå sönder gängkonstellationer. Även i Danmark, såklart, används vistelseförbud med framgång. Faktum är att många länder i Europa använder sig av det.

Kameraövervakning är för vissa liberaler ett svårt dilemma. Det handlar om den personliga integriteten kontra förmågan att lösa brott och på så sätt ge människor mer frihet genom ett tryggare samhälle.

Kameror förhindrar sällan brott, men de är ett bra verktyg för att samla in bevis för att kunna lösa brott. Och näst bäst, efter att kunna förhindra brott, är ändå förmågan att lösa brott.

Redan i dag blir vi filmade varje gång vi går in i en butik eller mataffär, när vi åker tåg och båt eller flyger. Varför är vissa så rädda för att bli filmade när de går på en gata - en filmad sekvens som med 99,9 procents sannolikhet aldrig kommer att betraktas av någon?

Anonyma vittnen är ett förslag som ligger på regeringens bord. Där möts jag av axelryckningar hos poliser. Även garvade åklagare är inte helt säkra på vad de tycker, så jag välkomnar en utredning som kan bringa klarhet i vad ett sådant förslag skulle leda till rent praktiskt.

I dag finns brottet övergrepp i rättssak om någon hotar ett vittne, där syftet är att skrämma vittnet och tysta vittnet. Där måste samhället bli mycket mer tydligt om hur man vill reagera när ett vittne skräms. I dag är det alldeles för lamt. Jag vill se en automatisk häktning och ett minimistraff på två år för brottet. Detta skulle också vara en markering från samhället att det inte är okej att hota dem som ställer upp och vittnar. Vi har under alltför lång tid försummat brottsoffren. Vi måste flytta fokuset från förövaren till offret. Ett vittne förtjänar alltid stöd av samhället.

Det måste också utredas noggrannare vad vi kan göra för att skydda poliser och åklagare. Där gör offentlighetsprincipen att det i dag är alltför enkelt för kriminella att få tag på personliga uppgifter om tjänstemän. Ingen polis eller åklagare ska tvivla på att samhället står bakom dem i kampen mot kriminaliteten. Inget hot ska få en polis att tveka inför ett ingripande. Det är viktigt att de som jobbar med brottsbekämpning, och där inkluderar jag även domare och personal inom kriminalvården, skyddas genom lagar och förordningar som fungerar.

Brotten övergrepp i rättssak och hot mot tjänsteman måste uppvärderas när det kommer till straffskalor, eller om det är i praxis det brister. Vissa individer som polisen i dag möter är personer utan konsekvenstänk. Sådana individer är farliga, både för poliser och för allmänheten, och de bör sitta inlåsta.

Fru talman! Det tredje vi bör göra är att sluta vara naiva och att sluta gissa och tro. Vi måste börja lyssna mer på vad verkligheten säger än på vad våra förhoppningar och viljor säger. Om vi tror att unga män blir kriminella för att de bor i ett fattigt område och formar vår politik utifrån det blir det ju fel när all forskning och alla röster från dem som vet säger att det inte alls är det som avgör. Då blir politiken fel, och insatser och resurser hamnar inte där de ska.

Vi vet alla här att majoriteten av de ungdomar som växer upp med fattiga eller outbildade föräldrar i ett utanförskapsområde inte blir kriminella. Där dör ju tesen att fattigdom är orsak till kriminalitet. Inte sällan hör jag hur partier på den vänstra falangen påstår sådant, helt utan belägg.

Dessutom finns det unga män med mycket pengar som ändå fortsätter med sin kriminalitet. Det är alltså i stället något annat som styr eller lockar. De flesta insatta nämner respekt och värderingar när jag frågar vad det handlar om. De unga som ger sig in i eller blir indragna i kriminalitet gör detta för att de vill vara någon. De vill synas och få respekt. Följdfrågan då blir såklart: Hur ger man en ung man den självkänsla som behövs för att han ska känna sig sedd och hörd utan att behöva begå brott?

Där har jag inget svar, och jag läser sällan att andra har det heller. Men för att återknyta till det jag sagt tidigare om skolan tror jag att vi där någonstans har en lösning. En lyckad skolgång leder sällan till kriminalitet.

Man får inte glömma bort att de unga män som i dag är djupt indragna i kriminalitet, kanske med skulder både ekonomiskt och i form av tjänster, inte har några andra vänner än de kriminella de umgås med. Om samhället då genom avhopparverksamhet tar de här männen från den grupp de brukar vara i och placerar dem någon annanstans är det ett liv i ensamhet som erbjuds. De före detta kriminella som jag har träffat på har haft turen att träffa rätt personer från socialtjänsten eller från polisen och har fått en rejält uppbackad nystart med stöttning. Några av dem är numera välutbildade, och vissa jobbar med att förhindra att fler blir som de en gång var. En före detta kriminell som fått skuldsanering på en halv miljon säger att han nu jobbar med ungdomar för att han på så sätt vill betala tillbaka till samhället.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana justitieutskottet att fortsätta bevaka svenska folkets intresse och vilja - att vi ska ha ett tryggt och säkert samhälle, ett samhälle där ingen ska känna oro över att bli utsatt för brott. Det är ett samhälle där unga och gamla, män som kvinnor, eller vad man än identifierar sig som, får leva i fred - ett samhälle där de goda krafterna få råda och där polisen inte är något som väcker uppmärksamhet när den kommer utan är ett naturligt inslag i gatubilden.

(Applåder)

(forts. § 14)

Polisfrågor