Fredrik Olovsson (S) om Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft

Herr talman! Splittringen i oppositionen är minst sagt omfattande. Det har den här debatten visat väldigt tydligt.

Man kan börja med den rena formfrågan, där Socialdemokraternas Fredrik Olovsson mer eller mindre säger att den här propositionen kanske egentligen inte behövs och att det här skulle ha kunnat lösas på annat sätt. Det kan man möjligtvis tycka har sina poänger. Vi har tyckt att det har varit rimligt att gå till Sveriges riksdag med detta för att fatta beslut i demokratisk ordning.

Men det är inte min poäng här. Poängen är att Socialdemokraternas bedömning är att den här propositionen nog inte är så viktig medan det vi hör från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet är att det här är det värsta som har hänt. Det är ett ganska stort spann däremellan, får man väl lov att säga, från den något nedtonande och eventuellt diskutabla positionen att det här kanske är ett steg men inte hela klivet som behöver tas till positionen att det här är det värsta som har hänt. Det är en mycket stor spricka där.

En annan sak som förvånar, herr talman, är den mycket negativa inställningen till kärnkraften som Centerpartiet, Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet ger uttryck för. En ganska vanlig bedömning är trots allt att Sverige har och framför allt har haft ett av världens bästa elsystem. Lite förenklat brukar man tala om att vattenkraften i norr och kärnkraften i söder har byggt ett av världens bästa länder att jobba och leva i, som dessutom har kunnat ha mycket lägre utsläpp än andra länder. Ändå beskrivs kärnkraften som något alldeles fruktansvärt. Det finns inte ett slut på listan över de problem som kärnkraften medför. Det finns något slags stolthet över att vi har och har haft ett av de bästa energisystemen, som har byggt en av världens högsta levnadsstandarder. Men ändå finns det bara problem, hur många som helst, när man pratar kärnkraft.

Det finns en annan sak som är värd att reflektera över när man lyssnar på de mest inbitna motståndarna till detta. Det hänvisas till rapporter, citat och forskare, och bilden som målas upp är att det finns ett kompakt motstånd mot ny kärnkraft i Sverige. Det finns ingen gräns för hur eländigt det är med lite ny kärnkraft i Sverige.

Problemet som de personer som ger uttryck för de här uppfattningarna åtminstone kan fundera på är hur de ser på verkligheten och på hur de människor som faktiskt lever och verkar i ekonomin förhåller sig till detta.

Vi hör positiva signaler från den svenska fackföreningsrörelsen om ny kärnkraft. Har de helt fel?

Vi har sett det ena stora och stolta industriföretaget efter det andra skriva om att det behövs ny kärnkraft i Sverige. Har de helt fel?

Vi har sett de många viktiga och fina traditionella industriföretagen i sammanslagningen Industrikraft säga att de till och med är beredda att investera i och vara med och driva kärnkraft. Har de helt fel och Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet helt rätt?

Ute i det arbetande och producerande Sverige finns det en mycket stor efterfrågan på mer baskraft och mer kärnkraft, men i ett ganska högt tonläge och emellanåt lite raljant underkänns alla deras bedömningar trots att det är de som går till industrijobben och trots att det är de som försöker konkurrera på den internationella marknaden.

Alla de hushåll som säger att det behövs mer baskraft in i systemet avfärdas likadant – de som har de volatila elpriserna och den tuffa utmaningen med att det är jättedyrt att använda elen när man behöver den som mest. Har alla de också fel?

Min bedömning, herr talman, är att det finns en ganska stor trötthet på detta tonläge i debatten. Man väntar på och längtar efter en lösning – inte mer av det här käbblet.

Ny kärnkraft är en trygghetsfråga mer än någonting annat. Det är trygghet för svenska jobb, trygghet för klimatomställningen och trygghet för hushållsekonomin. Det är också en trygghetsfråga för vår svenska säkerhet att vi har ett stabilt, robust och pålitligt elsystem som klarar av olika typer av externa chocker och problem eller utmaningar. I värsta fall ska det snabbt kunna omstartas, men framför allt ska det kunna stå emot olika typer av osäkerheter.

Nu har vi också en trygg modell för finansiering av ny kärnkraft. Det är en modell som värnar skattebetalarnas pengar, slår vakt om de offentliga finanserna och skapar transparens och tydlighet. Det gäller dagens proposition, den förordning som finns och de frågor som får sitt svar – som andra frågor får sitt ekonomiska svar – i den budgetproposition vi senare lägger på riksdagens bord.

Det är sedan förhandlingar, och vi ska ha ett godkännande från EU. Det är absolut en komplicerad process. Det är stora investeringar. De kräver mycket eftertanke, kompetens och vägval. Men i verkligheten, där det på riktigt händer, kan vi konstatera att vi redan är igång. Vattenfall har som exempel redan bildat ett projektbolag som är redo att bygga. De har sagt att de kommer att inkomma med en ansökan i höst. På frågan om spaden i backen har de svarat att de inte riktigt förstår frågeställningen, för de är redan igång och förbereder sin sajt i Ringhals för nya reaktorer.

Det här kan ske tack vare att vi i Sverige äntligen har en energiminister och en regering som ser till alla energislags styrkor. Vi har också äntligen en majoritet inne i den här kammaren som är beredd att ge långsiktiga förutsättningar för det som är bäst för svenskt energisystem. Det handlar om att vi har gett bättre förutsättningar för vindkraft och för att öka den lokala acceptansen för denna.

Det har talats mycket i denna kammare i dag om de förbättrade förutsättningar vi förbereder för fjärr- och kraftvärme och som vi gör för vattenkraften. På område efter område förstärker vi det svenska energisystemet utan ideologiska blockeringar eller käpphästar.

Herr talman! Det är väldigt enkelt. Alla energislag har sina brister och sina förtjänster. Baskraft som kärnkraft har den mycket tydliga förtjänsten att den alltid kan producera. Den tillför många stödtjänster in i systemet. Den hjälper till att stabilisera och bygga motståndskraft.

Vindkraft till exempel kan ha den stora fördelen att man när det blåser mycket kan producera el till mycket låg marginalkostnad. Den har å andra sidan problemet att den inte levererar samma stödtjänster, och den levererar inte när det inte blåser. Vitsen här är inte att lägga alla ägg i samma korg, utan vitsen är att upprätthålla den grundstyrka vi har haft i Sverige.

Vi har byggt ett av världens mest framgångsrika exportländer. Vi har byggt ett av världens bästa länder att bo och verka i. Vi ska ha kvar vår vattenkraft och till och med dra mer nytta av den. Vi ska ha kvar vår förmåga till kärnkraftsproduktion. Självklart ska vi anamma och komplettera med det nya. Vi ska ha stått på två ben väldigt tydligt. Nu är det bättre att stå på tre ben eller fler men inte skapa risker och osäkerheter.

Jag har fått en del kritik förut för att jag har pratat om den här enhörningen. Men vi är inte beredda att satsa på att den där enhörningen finns. Det kan vara så att vi i framtiden får nya teknologier och bättre sätt att lagra energi. Det är långa ledtider på det. Det är mycket kring detta som fortfarande är forskning och på försöksstadiet.

Det är att spela tärning att säga till svenska folket att vi med säkerhet vågar säga att det här kommer och att vi därför inte behöver värna våra grundstyrkor, att vi inte behöver ta till vara vår baskraft i södra Sverige och inte behöver stärka vår grundkapacitet i elnätet. Det är att spela tärning med svenska jobb, svenska hushåll, svenska möjligheter att exportera och svenska företag.

Grunden för den här modellen är ganska enkel, även om man givetvis kan tycka att enskilda detaljer är komplicerade. Det handlar om att ta till vara företags möjlighet till kompetens men också företags drivkrafter att vara effektiva och sköta saker på ett så effektivt sätt som möjligt och att tillsammans med statens möjlighet att låna mycket billigare än vad ett enskilt företag kan göra sedan gjuta ihop detta till en fungerande helhet – en helhet bestående av företags ständiga strävan efter effektivitet, företags höga kompetens när det gäller att bygga och driva olika funktioner i våra elsystem och statens förmåga att låna billigt och ge långsiktiga förutsättningar.

Huvuddelen i detta handlar om lån som ska betalas tillbaka. Man kan under byggfasen få lite högre kostnader, och sedan får staten lite högre intäkter i takt med att lånen betalas tillbaka.

Herr talman! Det framförs diverse olika spekulationer kring vad detta ska kosta. De bedömningar som hittills har gjorts visar att det, förutsatt att vi får ett lägre elpris än vad man kan förvänta och föreställa sig – vilket skulle vara bra för svensk industri, svenska jobb, svenska löner och svenska hushåll – kan kosta någon tia för ett lägenhetshushåll eller någon femtiolapp för ett villahushåll. Det är i de digniteterna vi pratar, givet det förslag som har funnits i utredningen.

Kostnaden för att inte göra detta känner vi i hyfsat stor utsträckning redan till: volatila elpriser, stor osäkerhet för hushållen och problem för företag att ansluta till elnätet. Vi känner till och har sett den sårbarhet som har vuxit fram i Europa med beroende av gasleveranser från till exempel Ryssland.

Den person som säger ”låt oss nu bara göra det som är billigast, snabbast och lättast” har ju redan facit. Det är ett ökat europeiskt beroende av rysk gas, svenska volatila elpriser och problem med att ansluta till elnätet. Är det verkligen, herr talman, så vi vill ha det i Sverige? Ska vi göra mer av bara det? Vi har ju provat det, och vi vet vad vi har fått.

Det var bättre förr. Det smärtar mig som en framåtsyftande person att säga. Men elsystemet fungerade faktiskt bättre innan man började lägga ned kärnkraftsreaktorerna.

Herr talman! Vi har pratat en hel del om kostnaderna för det volatila elsystem vi har fått. Låt mig som finansmarknadsminister nämna en sak till.

När man får väldigt volatila priser på en marknad behövs olika typer av finansiella produkter för att hantera det. Företag och hushåll kan inte klara av hur mycket volatilitet eller hur stora prisförändringar som helst. Då skaffar man sig olika typer av försäkringar för det – derivat till exempel.

Jag har sett människor som ägnar sig åt den här typen av derivathandel med näbbar och klor försvara det volatila elsystem vi har fått. De vill absolut inte ha kärnkraft, för då finns det inga derivat att sälja. Då går i stället ekonomins förmåga till arbetarna i fabriken. De här människorna vill i stället att det ska gå till finansvalparna som säljer derivat.

Det är klart att man då vill ha ett volatilt elsystem som ger väldigt skiftande priser, för då kan man sälja fler derivat. Det här har vi fått i Sverige eftersom vi har lagt ned baskraft. Förra regeringen fick ställa ut likviditetsstöd på en kraschande derivatmarknad på 250 miljarder kronor – 250 miljarder kronor i likviditetsstöd till en marknad som har slutat fungera, helt enkelt därför att det är alldeles för volatilt.

Herr talman! Det är klart att man får blicka bakåt. Nedläggningen av Barsebäck och de nedstängda kärnkraftsreaktorerna har skapat olika typer av problem. Vi syftar på att återskapa en svensk grundstyrka: ett pålitligt och tryggt elsystem som ger hushållen vad de behöver, som ger företagen rätt förutsättningar och som slår vakt om den gröna omställningen.

Det är dags att lägga ideologi och käpphästar åt sidan. Den modell som debatteras här i dag har fått ett ”comfort letter” från EU som ungefär betyder att den i sin form är användbar för de syften som åsyftas.

Vattenfall är redan igång med sitt arbete. Man ska skicka in en ansökan. Man har meddelat att man ska göra det. Andra energibolag är intresserade av detta. Stora delar av fackföreningsrörelsen är positiva till ny kärnkraft. Näringslivet driver på för detta. Flera stora svenska industriföretag har på olika sätt sagt att de till och med kan vara beredda att investera eller vara med och driva detta. Det svenska folket är med på detta. Man vill ha mer baskraft.

Vad är det vi egentligen väntar på? Jag har en tydlig uppmaning till Socialdemokraterna, nämligen att inte låta Centerpartiet och Miljöpartiet skrämmas. Ni är bättre än dem. Alla kan göra fel, men framöver kan man också välja att göra rätt. Sverige behöver mer baskraft. Kärnkraften är viktig. Så har vi byggt ett av världens bästa länder, och det kan vi fortsätta att göra.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lars Engsund, Mats Green och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (alla M).

Herr talman! Låt mig först och främst säga att jag tycker att alla Fredrik Olovssons frågor är relevanta, och var och en av dem förtjänar ett svar. Jag ser på min nedtickande klocka att 1 minut och 49 sekunder nödvändigtvis inte kommer att räcka för att ge alla svaren. Dessbättre finns de formulerade i andra sammanhang.

Herr talman! Låt mig också säga att det här var precis den tanke som drev mig när vi började ta fram ett konkret förslag. I stället för att låsa in sig i rum och förhandla om oklarheter har vi lagt fram förslag. Det konkretiserar debatten och diskussionen, det gör det tydligare för svenska folket och det gör det lättare att utkräva ansvar. Det är bra.

Precis som har sagts flera gånger i debatten är det tre olika typer av kostnader man måste väga mot varandra. Ett nollalternativ: att ha det som i dag, det vill säga inte att tillföra mer elproduktion in i systemet och att ha kvar ett tungt väderberoende. Det blir volatila priser och anslutningsproblem till elnätet. Detta medför mycket stora samhällsekonomiska kostnader utöver vad som händer i själva elsystemet, eftersom det påverkar hushållen och påverkar industrin och jobbskapande.

Det andra alternativet är att hoppas på att det dyker upp nya tekniker. Det hör vi mycket om – enhörningen. Det ska komma superbatterier och jättestora lagringsmöjligheter. Allt detta är ett mycket stort risktagande; det kanske inte blir så eller kommer mycket senare än vad man hade tänkt sig. Det kan också vara dyrt, och här råder genuin osäkerhet om kostnaderna. Eftersom tekniken inte finns går det inte att kostnadssätta den, och vi är inte beredda att chansa på det sättet.

När det kommer till den här modellen och de offentliga finanserna handlar det i huvudsak om lån som ska ställas ut och som ska betalas tillbaka. Utredningen visar på så sätt hur de offentliga finanserna till och med kan gå något plus i detta. Även om det inte är ett självändamål råder följande, nämligen att värna skattebetalarnas pengar, hålla ordning och reda samt ha stabilitet i våra ekonomiska system.

Herr talman! Jag ser det inte på något annat sätt än att det råder en bred enighet mellan oss att stärka svensk energiproduktion brett. Så sent som förra veckan presenterade regeringen ett antal åtgärder och ett antal nödvändiga förutsättningar för att bättre ta till vara vattenkraft och fjärrvärme. Här råder det en bred samsyn.

Det blir mycket diskussion om kärnkraften eftersom det här finns gamla käpphästar och ideologiska motsättningar. Kring de andra energislagen råder det en bred samsyn. Däremot behöver vi konstatera att vi måste tillföra baskraft in i systemet. Vi har relativt mycket el när det väl blåser och väderförutsättningarna är de rätta. Men det som detta syftar till att lösa är att vi ska ha ett stabilt elsystem som fungerar också när det inte blåser.

Sedan var det frågan om kostnaderna. Eftersom det förekommer många diskussioner kan vi ta ett djupt andetag och fundera över vad kostnaden är och inte låta fria fantasier definiera svaret. Bland annat har man räknat på CFD. Har vi fått lägre elpriser än förväntat? Beräkningarna från Finansdepartementet har visat att det kan handla om någon tia i månaden för ett lägenhetshushåll och någon femtiolapp för ett villahushåll. Skulle elpriset bli radikalt ännu lägre handlar det såklart om stora vinster för hushållen och industrin. Då skulle man få betala lite mer för försäkringen.

Låt oss gå på utredningens fördyringsalternativ – vi tar värsta möjliga scenario – att det ska kosta 600 miljarder kronor enligt utredningen. För enkelhetens skull säger vi att vi kan driva detta i 60 år. Då är kostnaden 10 miljarder kronor per år.

Innan man svävar iväg i en massa komplicerade modeller kan man se det så enkelt som möjligt. Om det kostar 600 miljarder kronor att bygga, då är det också kostnaden. Man kan driva det i 60 år – låt oss säga det för enkelhetens skull. Och då är det bara att dela 600 med 60 så får man en årskostnad. Jag säger inte att detta är den riktiga kostnaden, men det är svårt att tro att det bir dyrare.

Herr ålderspresident! Jag tänker inte ge mig in i någon tävlan med Rickard Nordin om politisk arkeologi. Vi kan titta på verkligheten i stället. Det är väldigt volatila elpriser. Det är ibland svårt att ansluta till elnätet. Hushållen oroar sig mycket över att det är dyrt att använda el när man behöver den som mest. Och det har hänt saker i Ryssland, i Ukraina och med svensk energimarknad.

Det är möjligt att man vill ta sin utgångspunkt i gamla citat och andra saker. Men det är nog rimligare att titta på verkligheten och sedan utforma politiken utifrån hur det faktiskt ser ut.

Beskedet från verkligheten är entydigt. Vi behöver mer baskraft in i systemet. Men jag har respekt för dem som säger att man ska bygga gasturbiner och så vidare. Många länder runt om i Europa är inte lika avståndstagande till koldioxidutsläpp som vi är i Sverige. Jag står bakom till exempel våra höga ambitioner på klimatområdet fullt ut. Därför är kärnkraften ett attraktivt alternativ som baskraft.

När det kommer till grundläggande infrastruktur i samhället är Moderaterna ett parti som tycker att staten har ett ansvar. Energisystem, vägar och sjukhus ger tillsammans något mer än glassbilarna. Vi är ett land, och vi gör saker ihop.

Vi säkrar saker för våra medborgare och skapar trygghet och säkerhet. Infrastruktur är en sak. Energitillgång är en annan. Likvärdig möjlighet till skola och utbildning är en del av Sverige. Det är värt någonting. Det är den moderata hållningen till detta. Den skäms jag inte alls för. Vi tar det ansvaret, också i energipolitiken. Det är klart att vi ska ha ett fungerande elsystem. Och det är klart att det ytterst är ett statligt ansvar.

Herr ålderspresident! Låt mig återvända till mitt anförande. Folk är trötta på det här käbblandet i oändlighet – vem som sa vad och när – på politiskt språk och på konfliktmakeri.

Vi har en verklighet att hantera, Rickard Nordin och Centerpartiet. Där har vi väldigt volatila elpriser. Det skapar problem för hushållen och anslutningsproblem för företagen. Vi har också en klimatomställning att ta ansvar för.

Jag har all respekt för att man kan gå tillbaka och leta efter olika citat och sätta in dem i ett annat sammanhang. Problemet med det är att det inte spelar någon roll. Problemen finns kvar. Det är ett aggressivt Ryssland, som lever på att sälja råvaror och som har energiexport som en mycket viktig intäktskälla och använder den i sitt krig. Och vi har ett väderberoende elsystem, vilket skapar stora problem för våra konsumenter och producenter i svensk ekonomi.

Vi behöver riktiga lösningar, inte politiska oneliners och bråk av olika slag. Därför är jag glad över att Socialdemokraterna trots allt stegvis har närmat sig en position som innebär att vi kan bygga ny kärnkraft i Sverige. Det är tråkigt att det inte blir en ja-röst fullt ut här i dag, men jag är glad för de öppningar som finns framöver.

Man kan lita på Ulf Kristersson. Det här är inte stora subventioner till ett enskilt kraftslag. Det handlar om lån som ska betalas tillbaka. Och en prismekanism och en vinstdelningsmekanism ska säkerställa att projekten kan fullgöra att vinsterna inte blir för stora. Det handlar om ordning och reda, trygghet och stabilitet.

Centerpartiet vill kanske inte ha det elsystemet. Så kan det vara. Men när det kommer till att vara en lösning eller ett problem tänker jag att det måste vara besvärligt att vara Rickard Nordin. Tänk på alla röster som ropar efter breda överenskommelser, från fack till industri – svenska jobbskapare. Varför ropar de efter breda överenskommelser? Det gör de eftersom de är rädda för Centerpartiet och Rickard Nordin.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, Birger Lahti, för frågan!

Jag uppskattar verkligen de samtal vi har haft om olika saker. Ibland låter det som att vi står väldigt långt ifrån varandra. Det gör vi inte nödvändigtvis alltid, åtminstone inte i fråga om att vi behöver elektricitet i Sverige. Sedan kan vägen dit vara lite annorlunda.

Birger Lahti sätter fingret på ett betydande problem. Att ett antal europeiska länder inte har skött sina elsystem på ett bra sätt har fått väldigt stora konsekvenser, också i Sverige. Men man ska i all ödmjukhet säga att vi inte heller har skött vårt elsystem på bästa sätt. Ifall vi inte hade beroendet av övriga länder, för att kunna importera när vår egen produktion brister, skulle exponeringen såklart vara mindre. Men i och med att vi har avhänt oss mycket av vår baskraft genom de omfattande kärnkraftsnedläggningar vi gjort har vi också skapat ett större beroende till andra länder.

I grund och botten är jag en person som tycker att ömsesidiga beroenden, oavsett om det gäller medmänniskor eller grannländer, bygger mer styrka. Ensam är inte stark, utan tillsammans gör man saker och ting bättre. Jag tycker inte att man ska stänga ned idén om att vi ska hjälpa varandra i Europa och stå starka tillsammans.

Det som Birger Lahti pratar om gällande elprisområdena handlar om europeisk reglering. Det är klart att den har blivit mer svårhanterlig för Sverige eftersom man har stängt ned baskraft i södra Sverige. Man har fått både överföringskapacitetsproblem och mer av volatila priser. Därför är det nu väldigt viktigt att vi kan komma fram med mer baskraft i södra Sverige. Om då den här problematiken inte helt upphör mildras den åtminstone.

Med den här propositionen är vi alla skåningar. Vi ser de problem man har i Skåne, och vi möter dem med det här förslaget. Vi har lyssnat på Carl Johan Sonessons och andras önskemål. Vi går brett fram med förslag om kraftvärme, fjärrvärme och annat som ska hjälpa skåningarna ur den här mycket problematiska situationen.

Herr ålderspresident! Låt mig först och främst vara mycket tydlig med att regeringen inte har några pekuniära intressen av att upprätthålla ett dåligt elsystem. Tvärtom slår brister i vårt elsystem långsiktigt hårt även mot de offentliga finanserna. De gör oss mindre produktiva, mindre arbetande och mer sårbara som land. Även om jag inte förstod precis vad Birger Lahti hänvisade till vill jag säga att det inte finns några dolda motiv som handlar om att öka intäkterna till staten med ett dysfunktionellt elsystem. Det tror jag i ärlighetens namn inte heller att socialdemokrater eller andra skulle vilja ägna sig åt. Det är ett betydande problem att det ser ut som det gör.

Vad gäller prissättningen tittar vi nu över elprisområdena, som vi har meddelat. Det är viktigt. Men det ska ändå poängteras att om man inte vill ha stora prisskiftningar inom landet eller mellan länder måste man ha mer av baskraft i södra Sverige och en fungerande överföringskapacitet. Det är kärnan i problemet med att EU-reglerna slår så hårt mot Sverige, framför allt södra Sverige, som de nu gör. Det ska också poängteras att ett dåligt fungerande elsystem drabbar hela landet och alla medborgare, både genom den generellt sett sämre förmåga landet får och genom olika typer av avgifter och skatter som tillkommer på grund av dysfunktionalitet.

När det kommer till Ryssland kan jag säga till Birger Lahti och denna kammare att vi är glada för det breda stöd som finns för att motverka det ryska kriget och den ryska ekonomin. Här står vi eniga, och det ska vi fortsätta att göra. Uran är en fråga som inte är aktuell för den svenska marknaden. Men här ska man konstatera att Ryssland har mycket av andra stora exportintäkter som också kommer från energisektorn, inte minst från gas och olja. Att bygga ny kärnkraft i Sverige är också ett sätt att göra Europa och Sverige mindre beroende av den ryska gasen. Det är ett hårt slag mot den ryska krigsekonomin.

Herr ålderspresident! Något som Miljöpartiet och Centerpartiet har gemensamt – förutom att vara ett stort problem för Socialdemokraterna såklart – är att det är politisk arkeologi som gäller för dem. Man ska blicka tillbaka och ha mycket diskussion om vad som varit. Anledningen till att vi inte riktigt känner behov av att delta i detta, herr ålderspresident, är dels att det inte löser något aktuellt samhällsproblem, dels att alla som vill veta vad som har gått snett i Sverige kan läsa Göran Perssons memoarer, där han mycket noggrant och skrytsamt går igenom hur man till exempel stängde ned Barsebäck och hur det sedan har fortsatt i Sverige. Det finns nedtecknat från högsta ort, så det är inte så stor idé att prata mer om det. Det är bekanta siffror. Den som låg bakom det har dessutom skrutit om det för egen maskin. Det är klart att alla som vill kan läsa på.

Vårt arbete handlar om att lösa de problem Sverige har. Det är fråga om volatila elpriser, problem med att ansluta till elnätet och ett europeiskt beroende av rysk gas, för att nämna tre betydande exempel. Det här skapar svårigheter för bland annat den gröna omställningen, nya jobb och högre löner i Sverige.

Jag har lyssnat på Linus Laksos tidigare argument om kostnaderna för detta. Han talar om tiotusentals kronor per år och hushåll, flera tusen miljarder och så vidare. Det här är ett mycket avgränsat program. Det syftar till att möjliggöra att man kan bygga motsvarande fyra fullskaliga reaktorer. Enligt utredningens huvudbedömning – fördyringsalternativet – är det fråga om 600 miljarder kronor. Tänker man sig att de drivs 60 år är det 10 miljarder kronor per år. Jag säger inte att det är den exakta kostnaden, men det är mycket svårt att förstå vad man hittar för andra kostnader utöver hela kostnaden för att bygga reaktorerna. Men det kanske Linus Lakso har ett begåvat svar på.

Herr ålderspresident! Det kanske till och med kommer en resedagbok från Linus alla resor runt om i Sverige. Jag tror att de flesta av oss som ägnar oss åt att försöka förbättra Sverige också skulle kunna vara med och skriva en sådan.

När det kommer till kostnaderna talas det igen om tusentals miljarder. Det skapar en oro om att Linus Lakso kanske inte har förstått alla delarna i förslaget.

Det finns en vinstdelningsmekanism som består av tre delar. Man ska kunna få tillgång till billigare lån. Man ska ha en CFD som säkerställer att man kan gå vidare med projekt och genomföra dem. Sedan finns också delen med risk- och vinstdelningsmekanism.

Ifall det till exempel finns en investering på 300 miljarder säger Linus att det ska leda till att tusentals miljarder ska betalas. Det en risk- och vinstdelningsmekanism syftar till är att det inte ska bli så.

Visar det sig att projekten är väldigt lönsamma kommer räntan på lånen att höjas eller CFD:n att sänkas. På så sätt kommer det att återföras mer pengar tillbaka till skattebetalarna.

Här finns tre olika typer av mekanismer. I bästa fall är det så att Linus Lakso har utelämnat den tredje och sista mekanismen. Ifall man skulle betala in tusentals miljarder för investeringar på några hundra miljarder talar vi i sådana fall om en väldigt hög avkastning.

Det finns en begränsning för hög avkastning i det tredje benet i förslaget. Ifall avkastningen skulle visa sig bli väldigt hög sker det i sådana fall en återbetalning. Kanske har Linus Lakso inte fullt ut tagit in det i sin bedömning av detta.

Linus Lakso har dock det stora testet kvar. Ifall han har rätt, varför har då så stora delar av svensk fackföreningsrörelse och så många stora gamla svenska industriföretag, det svenska näringslivet och svenska energibolag fel?

Det är en tung uppgift för Linus Lakso att förklara för alla framgångsrika svenska bolag, stora delar av svensk fackföreningsrörelse och svenskt näringsliv varför han har rätt och alla de har fel.

(Applåder)