David Josefsson (M) om Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Herr talman! På Norrviksgatan på Hisingen i Göteborg gjorde mina morföräldrar sin klassresa. Där byggde morfar 1946, på lediga kvällar och helger, ett eget hus till sin familj.

Och mormor och morfar var inte ensamma. Runt om i Sverige fick tusentals familjer på det här sättet ett eget litet hus med en egen liten trädgård. Receptet bestod av eget arbete, en kommunal tomt och stöd från det kommunala Egnahemsbolaget.

Den så kallade egnahemsrörelsen var en fantastisk politisk reform, omhuldad av såväl konservativa och liberaler som socialdemokrater. Det som tidigare varit en omöjlighet blev nu möjligt. Arbetare och tjänstemän kunde få en egen bostad - ett eget hus med täppa.

Egnahemsrörelsen växte fram i Sverige efter inspiration från Storbritannien runt förra sekelskiftet. Den kulminerade under åren efter andra världskriget, då mormor och morfar byggde sitt hus på Norrviksgatan. Än i dag är många av egnahemsrörelsens områden bland de mest eftertraktade villaområdena i våra städer. I Göteborg heter de till exempel Lundby, Bräcke och Fräntorp.

Det kommunala Egnahemsbolaget finns kvar i Göteborg. Förra året levererades 449 prisvärda bostäder, varav flera radhus men också bostadsrätter. Under perioden 2025-2030 har bolaget som mål att producera 500 småhus i några av Göteborgs mer utsatta områden.

Det, herr talman, är resultatet av en politisk vision från det förra högerstyret i Göteborg om att öka småhusbyggandet, en vision som bland annat grundar sig i att det finns en stor efterfrågan på småhus hos befolkningen. Men det är också en vision som grundar sig i att mer blandad bebyggelse och ett breddat ägande är ett viktigt verktyg mot segregation och en möjliggörare för bostadskarriär. Visionen är att fler människor också i dagens Göteborg ska kunna få sin dröm om ett hus med egen täppa uppfylld, precis som när Egnahemsbolaget bildades 1933.

Men den visionen, herr talman, ska inte bara genomföras i Göteborg. Genom att regeringen nu lägger om bostadspolitiken blir visionen också nationell.

De senaste åtta åren har bostadspolitiken i Sverige präglats av ett planekonomiskt tänk, där pengar pumpas in på byggherrarnas konton genom investeringsstöd och bostadsmålen sätts i tusental bostäder. Direktörerna i byggbranschen har tjänat stora pengar, och Sverige har haft ett bostadsbyggande som präglats mer av kvantitet än av kvalitet. Det har varit fyrkantiga lådor snarare än levande kvarter eller trivsamma trädgårdsstäder som har byggts.

Den nya regeringens bostadspolitik präglas i stället av strukturreformer för en fungerande bostadsmarknad, reformer som underlättar bostadsbyggandet för vanliga människor. Men vi går också från en bostadspolitik som fokuserar på vad politiker vill ska byggas till en bostadspolitik som fokuserar på hur människor faktiskt vill bo.

Herr talman! För de allra flesta svenskar är drömboendet ett eget hus. När Trä- och Möbelföretagen ställde frågan i en Sifoundersökning 2019 svarade 75 procent att de ville bo i ett småhus. Det är kanske inte så förvånande med tanke på att TMF är en branschorganisation för bland annat småhusbyggare. Mer överraskande är att när Hyresgästföreningen gör en undersökning om boendepreferenser blir svaret liknande: 61 procent av befolkningen anger att de helst vill bo i ett småhus med egen tomt. Då har man också tagit hänsyn till bland annat boendekostnader och restider. De som bor i ett eget hus med trädgård är dessutom de som är allra nöjdast med sin boendesituation, enligt Hyresgästföreningen.

Folkets dröm om en egen täppa ska verkligen inte underskattas. Den är lika stor i dag som den var vid seklets början och på 40-talet. Det är också därför omläggningen av bostadspolitiken spelar roll för vanliga människor.

Herr talman! Att lägga om bostadspolitiken är dock tyvärr ingenting som sker i en handvändning. Den rödgröna regeringen satt i åtta år. Den nya regeringen har suttit i åtta veckor. Skillnaden är att det nu finns en reformiver och en vilja som tidigare inte har funnits.

För vad hann den rödgröna regeringen egentligen med under de åtta åren, herr talman? Svaret är: väldigt lite. Vill man vara elak kan man beskriva tidigare bostadsministrar som lata katter. De red på en högkonjunktur där marknaden ville bygga trots alla hinder och problem, eftersom låga räntor och förhållandevis stabil avkastning på fastigheter lockade. Därmed ansträngde sig inte ministrarna för att få ordning på de strukturella problem som finns på bostadsmarknaden.

Jag tror inte att någon i den här kammaren tycker att bostadsmarknaden i Sverige fungerar särskilt väl. Köerna för en hyresrätt ringlar sig långa. Fram till det att lågkonjunkturen slog till rusade bostadspriserna på ägt boende i höjden. Den strukturella hemlösheten har skenat.

I går träffade jag Stockholms Stadsmission. Deras budskap var tydligt: En typisk hemlös behöver inte längre vara alkoholisten Pelle som sover på en parkbänk. En typisk hemlös kan lika gärna vara åttaårige Pelle vars familj aldrig lyckats få in en fot på den svenska bostadsmarknaden.

Högkonjunkturen borde ha varit ett guldläge för den rödgröna regeringen att genomföra nödvändiga reformer för att komma åt de strukturella problemen på bostadsmarknaden. Så skedde inte.

Herr talman! Roar man sig med att summera den förra regeringens reformer för att underlätta byggande blir det på sin höjd ökad bygglovsfrihet för altaner. Förstå mig rätt: Det var bra att bygglovsfriheten för altaner ökade. Men man kan inte bo på en altan, inte ens i Socialdemokraternas Sverige.

Skillnaden mellan den förra regeringen och den nuvarande är också att regeringsunderlaget nu är överens, både om problembilden på bostadsmarknaden och om hur vi löser problemen.

Den förra regeringens stödpartier kunde inte ens komma överens om vad som var problemet. Vissa partier tyckte att det skulle bli enklare att bygga, andra att det skulle bli svårare. Vissa partier krävde att hyressättningsreglerna skulle reformeras; andra partier fällde regeringen när den försökte göra just detta.

Herr talman! Vi moderater, sverigedemokrater, kristdemokrater och liberaler kanske klär politiken i lite olika ord, men i grunden är vi överens om såväl problem som lösningar.

Det handlar om att förenkla regelverk och korta byggtider. Det gör vi bland annat genom att gå från detaljkrav till funktionskrav och genom att öka tillgången på byggbar mark.

Det handlar om att stärka äganderätten genom att bland annat möjliggöra för fler att uppfylla drömmen om ett småhus. Men det handlar också om att tillåta ombildning till ägarlägenheter.

Det handlar om att öka valfriheten på bostadsmarknaden genom fler boendeformer och lägre trösklar, som hyrköp.

Jag tror att alla härinne kan konstatera att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar i dag. Den förra regeringen och dess stödpartier bär ett tungt ansvar för detta.

Därför lägger vi nu om politiken från ett planekonomiskt tänk till att metodiskt arbeta bort de strukturella problemen och åter få marknaden att fungera.

Herr talman! Målet med vår politik är att fler svenskar i dag ska kunna göra den bostadskarriär min mormor och morfar gjorde på Norrviksgatan 1946. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Jag har också blivit kontaktad av både stora byggbolag och deras lobbyister. Det är på något sätt talande för vår samtid när det är Vänsterpartiets ledamot som för storkapitalets talan i den här kammaren.

Jag tycker att man ska gå tillbaka och fundera på investeringsstödet. Det var ett extremt kritiserat stöd. Det fick kritik av Riksrevisionen och från olika fristående studier. Man kan konstatera att det hade extremt dålig träffsäkerhet. Man kan egentligen säga att de enda som var riktigt nöjda var ett antal byggherrar som fick pengar in på kontot.

Det som byggdes hade vi sedan något lägre hyror för. Men de fördelades inte ut till dem som hade störst behov. Tittar man i studierna ser man att det ofta gick på kötid. Oftast var det de som hade lång kötid som fick bostäderna, medan de som stod längre från bostadsmarknaden fick osubventionerade lägenheter. Det finns till och med siffror som visar att de som bor i subventionerade lägenheter tjänar mer än de som bor i osubventionerade.

Bara där tycker jag att man ska fundera kring vad man gör med skattepengar. Vi är i en svår ekonomisk situation. Vi har ett begränsat reformutrymme. Vad är den politiska prioriteringen? Är det mer pengar till byggbolagen och byggdirektörerna, eller är det pengar till rättsväsendet, försvaret eller sänkta bränsleskatter?

Jag kan som moderat vara stolt och säga: Nej, byggdirektörerna har redan tjänat sina pengar. De ska inte få fler miljarder. Vi satsar pengar på fler poliser, ett starkt försvar och att sänka bränsleskatterna. Det är en politisk prioritering.

Sedan kan jag notera att inte heller Vänsterpartiet lägger de pengarna. Min fråga tillbaka blir: Hur ska Vänsterpartiet rädda byggbolagen?

Herr talman! Ledamoten säger att detta är ett stöd som om det inte funnits hade lett till att hyresrätter inte skulle byggas. Han säger att det går till de mest behövande och de mest utsatta. Det är gott så, om det faktiskt hade stämt.

Det är två saker som är problemet med stödet. Det ena är att man kan konstatera att de bostäderna antagligen hade byggts ändå även om de inte hade fått subventioner. Alternativt hade andra bostäder byggts i stället. Sedan går inte stödet till dem som faktiskt behöver det. Det är ett stöd som går till höginkomsttagare och till människor med lång kötid.

Vi säger att vi inte ska lägga pengar på det. Vad vi i stället gör med bostadspolitiken är att vi lägger om den. Vi tar ett strukturerat grepp för att lösa de problem som finns. Det är i dag dyrt att bygga bostäder. Det är svårt att bygga billiga bostäder. Vi ser över regelverk. Vi tar fram mer byggbar mark och så vidare.

Vi kan konstatera att den situation som vi har i dag tror jag inte att vare sig ledamoten eller jag är särskilt nöjd med, med strukturell hemlöshet som ökar och så vidare. Det är resultatet av åtta års politik av socialdemokratiska och miljöpartistiska bostadsministrar där Vänsterpartiet har varit stödparti.

Det är inte den nya regeringen som suttit i åtta veckor som är ansvarig för det. Det är den förra regeringen som under åtta år inte har tagit tag i reformerna och inte löst bostadsmarknadens problem.

Det är därför vi nu lägger om politiken. Det är inte subventioner till byggdirektörer som är det viktiga. Det viktiga är att göra reformer så att vi får en fungerande bostadsmarknad.

Jag vill inte att en hemlös ska vara åttaåriga Pelle. Jag vill att det ska vara enkelt att få tag på en bostad i Sverige. Då måste vi få bostadsmarknaden att fungera. Den har inte fungerat under åtta år. Vänsterpartiet bär ett tungt ansvar för att situationen ser ut som den gör.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Jag tycker att vi ska börja med att tala om varför vi är i den situation som vi är.

Vi hade ju en rödgrön regering där ledamotens parti var ett av de drivande i att vi skulle stänga ned ett av de absolut viktigaste fossilfria energislagen som vi hade. Jag tror helt ärligt att när min dotter, som är två år, blir vuxen kommer hon att säga: Men klimatet brinner. Vi behöver minska utsläppen. Vi ska elektrifiera. Då stänger politiken ned det energislag som är fossilfritt.

Det är den situationen, tillsammans med att Tyskland har gjort precis samma sak, som gör att vi nu befinner oss i en situation med skenande elpriser och en volatil elmarknad. Det är en prekär situation.

Det som statsministern och energiministern sa, att vi ska spara el, är jätteviktigt. Det man ska komma ihåg är att med ökade elpriser är det alltså inte subventioner som behövs för att få företag och hyresvärdar att göra energibesparingar. Det lönar sig ju för dem just för att elpriserna är så höga som de är. Det stora problemet nu för fastighetsbolagen och energibolagen är inte att få ekonomi i satsningarna, utan det är att få tag i komponenter och i kompetens som kan genomföra renoveringarna. Att plöja ned miljarder för energieffektiviseringar som ändå betalar sig är alltså inte ett sunt användande av skattepengar.

Därför säger vi att i den situation som vi är i nu är det viktiga att hjälpa enskilda hushåll med ett elprisstöd. Men att plöja ned miljarder i energibesparingar som redan betalar sig för att elpriserna är så höga är inte ett effektivt användande av våra offentliga medel eller våra allmänna medel. Det är svaret.

Det viktigaste är att vi får ordning på energipolitiken, och det handlar inte denna utan nästa debatt om. Problemet är om man inte försöker lösa symtomen.

Herr talman! Jag tackar Jennie Nilsson för frågan.

Jag ska börja med att kommentera det som Jennie Nilsson lyfter fram, och nu är vi tillbaka i det planekonomiska i antal tusen bostäder som byggs. Det var alltså under brinnande högkonjunktur som det byggdes bostäder under förra mandatperioden. Trots det, eller kanske just därför, tar man inte bostadspolitiken på allvar. Man genomför inte de nödvändiga reformerna. Man är en lat katt, därför att högkonjunkturen ju löser problemen åt en.

För att svara på frågan som ledamoten ställde är alltså inte Moderaterna, till skillnad från Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, ett parti som skyddar byggbolagen eller byggdirektörerna. Vi värnar om skattebetalarnas pengar. Vi tänker inte ge dem till företag för att de är duktiga lobbyister och säljer in en viss reform.

Det man kan konstatera är att dessa byggbolag antagligen skulle ha byggt bostäder ändå. Det har både Riksrevisionen och andra studier kommit fram till. Att ha en god företagarpolitik är att se till att regelverk fungerar och att det finns förutsättningar att bygga bostäder. Men att pumpa in miljarder i subventioner är inte definitionen på bra företagarpolitik.

Det man kan konstatera är att vi står inför ett krasst ekonomiskt läge. Då sätter vi moderater stolthet i att värna ekonomin och att ibland ta lite jobbiga beslut. Det är några byggherrar som blir sura, men vi skyddar skattebetalarnas pengar. Vi plöjer inte in miljarder i reformer som faktiskt inte ger resultat. Det är jag extremt stolt över att kunna berätta i den här kammaren.

Herr talman! Tack, Jennie Nilsson, för uppläsningen!

Till att börja med kan man konstatera att de ärenden som behandlas före den 1 januari kommer att få sitt stöd. Vi lägger 4 miljarder på att stödet ska kunna betalas ut. Som en jämförelse kan jag nämna att vi lägger 5 miljarder på rättsväsendet och 5 miljarder på totalförsvaret. Det är alltså inte småpengar som regeringen lägger på detta för att de som har sökt stöd i möjligaste mån ska få det.

Men något som är viktigt att komma ihåg och som jag tycker att du ska poängtera i ditt svar är att Socialdemokraterna inte lägger mer pengar. Ni har inte heller någon lösning. Ni har inte vaskat fram dessa pengar i statsbudgeten. Det tycker jag att du ska vara ärlig och säga.

Även om ert förslag hade vunnit i utskottet och i kammaren kommer alltså mejlskrivaren inte att få några pengar. Där är väl ni från Socialdemokraterna svaret skyldiga. Var är pengarna? Hur ska Socialdemokraterna lösa problemen? Där kan jag bli lite provocerad: Vi har oppositionspartier som kritiserar regeringen, men läser man budgetförslagen ser man att vi är i samma situation där.

Jag tycker att man ska erkänna att det är ett tufft ekonomiskt läge. Som moderat är jag tydlig med att det är en politisk prioritering vi gör. Jag hade önskat att oppositionens partier gjorde samma sak och var lika tydliga. Det här reformutrymmet finns inte, och i den mån det finns reformutrymme väljer man att lägga pengarna på något annat.