Jakob Forssmed

Fru talman! Jag vill tacka för den här debatten, där jag har fått tillfälle att klargöra regeringens syn på vikten av religionsfrihet, att muslimer naturligtvis har rätt att finnas i och verka i Sverige och att olika religioner är viktiga för olika människor. Det är precis i sin ordning.

Jag har också redogjort för flera av de initiativ som regeringen har tagit och fortsätter ta när det gäller att bekämpa extremism, både islamistisk och annan, som hotar grundläggande värden. Dessa grundläggande värden är viktiga inte minst för att vi ska kunna upprätthålla religionsfriheten och också möjligheten att lämna exempelvis en religion, något som är helt grundläggande i en demokrati som den svenska. De åtgärderna kommer nu på plats en efter en och har redan fått effekt.

Däremot är ju regeringen och stödpartiet Sverigedemokraterna överens: Vi stöder trossamfund i Sverige, men vi gör det med ett tydligt regelverk. Vi stöder civilsamhällesorganisationer, men vi gör med ett tydligt regelverk. Detta gör vi för att värna det levande svenska civilsamhället och värna trossamfundens möjligheter att inom dessa grundläggande demokratiska värden finnas där för sina medlemmar. Då är det också viktigt att vi bekämpar olika typer av extremism.

Tack för debatten! Den kommer säkerligen att fortsätta på olika sätt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tror att det är bra att vara lite noga när det gäller de här frågorna. Vi har ett stöd till trossamfund för att det är en viktig del av religionsfriheten att trossamfund har goda möjligheter att tillhandahålla gudstjänstliv, bön och undervisning för sina medlemmar.

Trossamfunden bidrar också mycket på ett generellt plan i samhället. Inte minst i samband med kriser och i beredskapsfrågor och annat spelar de en viktig roll. De samverkar med myndigheter på olika sätt. Många av dem var väldigt viktiga under pandemin, bland annat när det gällde att föra ut information till sina medlemmar. Det finns alltså ett stort värde i att vi har trossamfund av olika slag i ett land. Det handlar om att möta medborgarnas behov av platser och sammanhang där man finner glädje och kan utöva sin religion.

Det är ingen slump att detta är fastslaget i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Man ska, både enskilt och tillsammans med andra, ha möjlighet att göra detta. I religionsfriheten ingår förstås rätten till offentliga yttringar av ens religion. Alla behöver inte hålla med om yttringarna, men man har en möjlighet och en rätt att gå ut och berätta om sin religion och vad man tycker är viktigt och på så sätt försöka påverka andra människor.

Med det sagt har regeringen en mycket tydlig politik när det gäller att motverka islamistisk extremism och även säkerställa att pengar inte kommer till den typen av organisationer. Man måste klara av båda dessa saker.

Vi ska värna regionsfrihet och goda villkor och förutsättningar för religion - inte bara hemmavid, utan det ska också finnas olika typer av kyrkor och samfund. Det är en styrka för ett land. Det ska finnas möjlighet att avstå från religion helt och hållet, förstås. Inte minst för dem som vill lämna religioner är det otroligt viktigt att den möjligheten finns. Det ska också finnas en rätt till religion. Men den islamistiska extremismen och annan extremism som vill bygga en parallell rättskipning och fjärmar sig från mänskliga rättigheter och demokratiska värden ska vi förstås inte understödja. Den har inte den platsen i samhället.

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att de exempel på antisemitism som Nima Gholam Ali Pour tar upp här i kammaren är förfärliga. Naturligtvis ska inga skattepengar gå till att organisationer ska kunna ägna sig åt antisemitism. Det är ett gift i vårt samhälle.

Ingen ska känna sig hotad, utan alla människor ska ha möjligheten att fritt och tillsammans med andra utöva sin religion och ha sin kultur. Det gäller självklart även den judiska minoriteten, och detta står regeringen upp för mycket tydligt i alla sammanhang.

Jag tror att mitt svar på interpellationen visar vad regeringen gör, och Nima Gholam Ali Pour nämner också detta själv. Vi inför nu tydliga demokratikrav som man har att förhålla sig till. Tidigare har det funnits många olika regelverk, men nu blir det mycket tydligare vad som gäller. Det ger myndigheterna bättre förutsättningar att agera mot organisationer som är islamistiska och som förespråkar parallell rättsskipning eller den typen av saker. Möjligheterna blir nu betydligt större, och vi ser redan i dag att den här typen av förändringsarbete från regeringens sida har effekt.

Precis som nämndes här av interpellanten har också Folkbildningsrådet mot bakgrund av de nya reglerna beslutat sig för avfinansiering av Ibn Rushds studieförbund. Det här är ett viktigt arbete, och det handlar förstås också om att säkra bidragssystemens trovärdighet. Jag tycker att det är angeläget att alla religioner i Sverige ska kunna få olika typer av stöd och få finnas här. Religionsfrihet är oerhört viktigt. Men då gäller det också att vi på olika sätt säkerställer att stöd inte går till islamistisk extremism i Sverige.

Där har vi nu flera initiativ. Förutom det jag nämnde om de nya villkor som gäller för bidragsgivning till civilsamhället handlar det om stödfunktionen vid CVE som ska hjälpa till att identifiera detta. Det hjälper ju inte att ha bra villkor på ett papper, utan de måste också kunna implementeras och fungera i praktiken. Där tror jag att en sådan här stödfunktion kan ha en viktig roll.

Därtill avser vi att tillsätta en utredning för att se till att det inte i stället blir en omfattande utländsk finansiering av islamistisk extremism i Sverige. Det är också viktigt för att vi ska kunna stävja de avarter vi ser också i religiös miljö.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag avser att verka för en större kartläggning av hur mycket skattemedel som betalas ut till islamistiska organisationer i Sverige. Nima Gholam Ali Pour har också frågat mig om jag avser att verka för att beviljandet av skattemedel till islamistiska organisationer ska upphöra.

Inledningsvis vill jag understryka att ett starkt föreningsliv är en grundbult i den svenska demokratin. Stödet till föreningsliv och trossamfund bidrar till att ge alla människor samma grundläggande möjligheter att vara aktiva i civilsamhälle och religiöst liv och på så sätt vara delaktiga i det svenska samhället. Samtidigt är det angeläget att organisationer som på olika sätt agerar i strid med samhällets grundläggande värderingar inte ska kunna ta del av statligt stöd. Detta gäller oavsett om det handlar om trossamfund eller andra civilsamhällesorganisationer.

För regeringen är det viktigt att det införs moderna och rättssäkra villkor för statlig bidragsgivning som möjliggör att de myndigheter som prövar frågor om statligt stöd kan neka eller dra tillbaka bidrag till organisationer som bedriver verksamhet som riskerar att skada samhället. I våras beslutade regeringen om propositionen Statens stöd till trossamfund och civilsamhället - enhetliga och rättssäkra villkor (prop. 2023/24:119). I propositionen föreslår regeringen ett nytt demokrativillkor för statligt stöd till trossamfund och stöd ur Allmänna arvsfonden. Regeringen gör även bedömningen att ett likalydande demokrativillkor som det som föreslås för stöd ur Allmänna arvsfonden bör gälla för övrig statlig bidragsgivning som riktar sig till civilsamhället, om det inte är obehövligt.

Riksdagen beslutade i juni att anta propositionen. Det nya regelverket börjar att gälla den 1 januari 2025 och kommer att både möjliggöra bättre kontroll av de religiösa samfund och organisationer som får stöd från staten och göra det lättare att dra in stöd vid ett agerande i strid med samhällets grundläggande värderingar.

De brottsbekämpande myndigheterna kan redan i nuläget ingripa mot personer som är verksamma inom organisationer som används i brottsligt syfte. Det kriminaliserade området har byggts ut, bland annat genom det nyligen införda brottet deltagande i en terroristorganisation. Brottet innebär ett särskilt straffansvar för den som deltar i verksamheten i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen. Regeringen har dessutom nyligen presenterat en ny nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism för att ge en långsiktig inriktning för arbetet lokalt, nationellt och internationellt.

En annan viktig fråga är det uppdrag regeringen har gett till Brottsförebyggande rådet, Brå, att vidta förberedelser inför inrättandet av en central stödfunktion vid Center mot våldsbejakande extremism, CVE, vid Brå (Ju2024/00674). Syftet med stödfunktionen är att förhindra att offentliga medel fördelas till våldsbejakande extremism och andra antidemokratiska miljöer. Regeringen avser att återkomma med förslag på författningsändringar som kommer att tydliggöra förutsättningarna för stödfunktionen.

Slutligen vill jag nämna att regeringen avser att tillsätta en utredning som ska se över förbud mot utländsk finansiering av bland annat trossamfund med kopplingar till islamism och extremism.

Fru talman! Tack återigen till Eva Lindh för denna interpellation! Det är viktiga frågor, och jag kommer att fortsätta att arbeta för att vi ska få en bättre rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Jag delar inte bilden att de tillskott som regionerna har fått är små eller obetydliga. De är historiskt stora, men det är en väldigt tuff ekonomisk situation. Jag kan känna en oro för att man prioriterar ned den psykiatriska vården mer än vad jag skulle önska att man gjorde, men jag råder inte över regionernas prioriteringar när det gäller detta. Med det huvudmannaskapssystem som vi har i dag är det inte jag som bestämmer över det.

Däremot har vi en överenskommelse med Sveriges kommuner och regioner om att utveckla och förbättra den psykiatriska vården, inbegripet rättspsykiatrin, och det är också viktigt för mig att följa upp att man använder dessa medel till att verkligen förbättra psykiatrin och inte använder dem i största allmänhet. Medlen ska gå till just detta.

Det uppdrag som jag har gett till Socialstyrelsen handlar inte bara om att utveckla kunskapen utan också om att förbättra och utveckla tvångspsykiatrin och rättspsykiatrin. Inte minst handlar det om samverkan mellan regioner och kommuner för att få en bättre utskrivning. Jag ser även att det här är någonting att arbeta med när det gäller det suicidförebyggande: att se de här personerna, att ta in dem och göra mer för att de helt enkelt inte ska ta sina liv, vilket det i dagens system finns en ökad risk för när man skrivs ut.

Jag är öppen för att göra ytterligare saker och tar gärna emot inspel från Eva Lindh och andra gällande vad mer som kan göras kring detta. Vi fortsätter också att analysera huvudmannaskapsfrågan när det gäller detta och övrig hälso- och sjukvård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar åter Eva Lindh för detta. Jag har ingen annan uppfattning. Det här är viktiga frågor. Jag känner en allmän oro för att man i tuffa ekonomiska tider inte prioriterar den psykiatriska vården. Det gäller i synnerhet tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.

Detta är angeläget, för det är fråga om utsatta personer. När det gäller rättspsykiatrin är det personer som potentiellt kan vara farliga för omgivningen men som verkligen behöver stöd och insatser, precis som Eva Lindh sa, för att kunna skrivas ut. De ska få de stödinsatser de behöver för att kunna leva bra liv.

Det här är en bakgrund till att jag gav Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. Man ska göra kartläggningar, utveckla kunskap och få kännedom om vilka utvecklingsbehov som finns, inte minst vad avser samverkan mellan regioner och kommuner, för att klara utskrivningsprocesserna på ett bättre sätt än i dag. Man ska även titta på beläggningsgrad, vårdtider och sådana saker.

Vårdplatsbrist har vi på många områden. Regeringen arbetar överlag mycket aktivt för att få fram fler vårdplatser. Det är en viktig sak.

Sedan har vi arbetet med att se över om vården ska styras mer av staten och i så fall på vilket sätt - om det ska ske helt eller delvis. Där behöver man naturligtvis också analysera förutsättningarna för rättspsykiatrin. Jag är som kristdemokrat en vän av förstatligande, men det är rätt som Eva Lindh säger: Det finns lite särskilda förutsättningar som rör just den rättspsykiatriska vården.

Jag tror att vi har skäl att återkomma till den här frågan och utveckla hur arbetet ska bedrivas. Hur ser platstillgången ut? Hur kan vi se till att utskrivningsprocesserna fungerar bättre, så att man kan få olika stödinsatser i öppenvården när det är möjligt? Det ska inte vara så att bristande samverkan eller att de här insatserna inte finns håller kvar personer inom rättspsykiatrin fast de inte skulle behöva vara kvar på det sättet. Detta är angeläget. Jag hoppas att vi kan fortsätta arbetet med de frågorna.

Fru talman! Jag vill tacka Eva Lindh för interpellationen, för jag tycker att vi lite för sällan diskuterar rättspsykiatrin och dess förutsättningar. Jag tror att vi båda kan känna en oro för att man ibland prioriterar ned den här typen av frågor, som inte riktigt är lika publika som andra frågor som rör hälso- och sjukvården.

Situationen inom rättspsykiatrin i Sverige är ansträngd. Som Eva Lindh anför är det rimligt att se över huvudmannaskap och annat, vilket vi nu också gör, för att åstadkomma den mest ändamålsenliga ordningen för den här typen av frågor.

Men vi måste göra saker här och nu. Vi har gett uppdrag om att analysera detta för att kunna se vad som ytterligare kan göras för att öka kvaliteten i den vård och de insatser man får. Här finns det ett stort utvecklingsbehov, både av tvångsvård generellt och inte minst av rättspsykiatrisk vård.

När man skrivs ut från rättspsykiatrisk vård finns en förhöjd risk för exempelvis suicid. Detta behöver vi verkligen arbeta med aktivt, och det ser jag fram emot att göra kommande år. Vi kommer att motta en utredning från Emma Henriksson om hur man kan jobba mer systematiskt med att förebygga suicid. Det inbegriper förstås den här typen av verksamheter. Inom ramen för dem ska vi göra mer av vad vi kan och ta reda på varför det ibland blir så att personer tar sitt liv i samband med utskrivning eller strax därefter. Den kunskapen behöver återföras. Vi vet att vi är lite för dåliga på att ta till oss den kunskapen.

Vi har en svår situation, och vi tar den på stort allvar. Vårdplatsbristen är någonting som regeringen jobbar mycket aktivt med att försöka göra saker åt med olika mått och steg. Vi har också gett ett särskilt uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg att utveckla tillsyn och uppföljning av rättspsykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Med hjälp av tillsyn kan vi se till att den blir bättre och fungerar bättre, vilket är en av lösningarna på kapacitetsfrågan; det är ofta när man har förutsättningar att lämna den rättspsykiatriska vården som den upphör. Det är viktigt att vi jobbar med kvalitetsfrågorna och vårdplatsfrågan men också förstås ser till att vi organiserar det här på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är utsatta personer. Ja, de har begått grova brott. Men de är också ofta i mycket utsatta situationer. Det krävs att vi hanterar detta på ett sätt som skyddar allmänheten men också tar till vara deras intressen av att få en bra vård, så att de kan skrivas ut och återgå i samhället på ett bra sätt och fungera där på olika sätt, givetvis med stödinsatser från öppen rättspsykiatrisk vård och annan hälso- och sjukvård. Det tjänar vi alla på.

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hantera den uppkomna situationen inom rättspsykiatrin.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god och jämlik hälso- och sjukvård. Frågan om ansvaret, inbegripet kostnadsansvaret, för den rättspsykiatriska vården har debatterats under lång tid. I dessa sammanhang har det bland annat lyfts fram att beläggningssituationen inom rättspsykiatrin är ansträngd, att det kan finnas skäl att se över vem som ska inneha ansvaret för den rättspsykiatriska vården och hur den vård som erbjuds kan utvecklas. Detta är frågor som regeringen tar på stort allvar.

För att åstadkomma en hälso- och sjukvård som ges bättre förutsättningar än i dag att erbjuda en god och jämlik vård för hela befolkningen, inbegripet rättspsykiatrin, uppdrog regeringen den 1 juni 2023 åt en parlamentariskt sammansatt kommitté, Vårdansvarskommittén, att ta fram beslutsunderlag som gör det möjligt att stegvis och långsiktigt införa ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården (dir. 2023:73). Uppdraget ska redovisas den 2 juni 2025. Kommitténs slutsatser kommer att bli viktiga för den fortsatta utvecklingen inom området.

För att stödja regionerna i deras arbete gav regeringen vidare i maj 2024 Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. I uppdraget ingår bland annat att genomföra kartläggningar och analyser för att utveckla kunskapen om den rättspsykiatriska vården ur olika aspekter. Detta är ett viktigt första steg för att kunna få närmare kännedom om de utvecklingsbehov som finns, exempelvis avseende beläggningsgrader, vårdtider och behovet av samverkan mellan regioner och kommuner för att få en effektiv och ändamålsenlig utskrivningsprocess.

När det gäller det ekonomiska läget för regionerna kan staten inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott. För att stödja regionerna i ett utmanande läge har regeringen dock avsatt cirka 10 miljarder kronor under 2024 inom ramen för dels ett sektorsbidrag till regionerna som omfattar 3 miljarder kronor, dels överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som alla rör olika delar av hälso- och sjukvården. Mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen fördelar regeringen ytterligare tillskott till regionerna i form av ett andra sektorsbidrag om 6 miljarder kronor.

För att ge regionerna förutsättningar att stärka och utveckla arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention avsätter regeringen dessutom över 1,6 miljarder kronor 2024 genom en överenskommelse mellan staten och SKR. Dessa medel kan, beroende på huvudmännens prioriteringar, användas för att utveckla den rättspsykiatriska vården, till exempel genom att öka antalet vårdplatser.

Sammanfattningsvis genomför regeringen flera insatser för att stödja regionerna som huvudmän för hälso- och sjukvården och rättspsykiatrin i ett utmanande ekonomiskt läge.

Fru talman! Skriften kan alltid citeras, också i den här kammaren, med förtjänst.

Det här är väldigt viktiga frågor, och jag blir bekymrad av hållningen i de här frågorna.

Vi behöver ta på stort allvar att världen kan drabbas av nya pandemier. Vi behöver ta på stort allvar att det finns stora risker för ökad antibiotikaresistens som gör att vi får betydande problem med vårt hälsosystem och våra möjligheter att behandla cancer, att göra operationer och att behandla infektioner på olika sätt.

Världen behöver samarbeta mer kring de frågorna, för det är globala och gränsöverskridande frågor. Det kan man tycka vad man vill om. Men virus och bakterier känner inte de gränser som vi har, och då behöver vi internationellt samarbete för att värna människors liv och hälsa.

Det är det som är i fokus för regeringen med de här förhandlingarna, inte att lämna över makt till WHO eller någonting sådant. Varför skulle vi vara intresserade av det?

Vi är intresserade av att värna svenska medborgares och alla världens medborgares liv och hälsa. Då är det många saker som krävs: mer av hälso- och sjukvård och mer av möjligheten att bekämpa infektioner, att ha tillgång till vatten och sanitet och att se till att det finns grundläggande kunskaper om infektioner och annat. Men det ska också finnas hälsovårdssystem som kan klara detta. Vi behöver också förbereda oss gemensamt för stora utbrott av mycket farliga och smittsamma sjukdomar som världen mycket väl kan drabbas av även i framtiden.

Det är detta som förhandlingarna som pågår just nu syftar till. De kommer med all sannolikhet att pågå en tid framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Som jag har konstaterat flera gånger i den här kammaren har Sverige ingen ambition att lämna över svensk beslutanderätt till WHO gällande svensk pandemihantering eller för den delen andra hälsoåtgärder.

Vi förhandlar det här på sedvanligt sätt. Vi har varit aktiva i förhandlingarna för att bevaka våra, Europas och framför allt hälsans intressen i de här sammanhangen. Vi har löpande informerat riksdagen om detta.

Nu kommer ju inte WHA att gå i mål med något pandemifördrag, utan det kommer att bli en fortsätt process. I morgon, tror jag, kommer man att besluta om hur man ska hantera det här vidare. Det är uppenbart att vi behöver ett bättre samarbete i världen för att få kännedom om smittspridning och kunna dela data på ett bättre sätt men också ha ett mer gemensamt förhållningssätt i de här frågorna så att vi kan skydda liv och hälsa på bästa sätt.

Det här är naturligtvis viktiga frågor, och här pågår diskussioner och samtal och förhandlingar precis som när det gäller andra internationella åtaganden som Sverige gör eller konventioner. Det är alltså inget konstigt som pågår här på något sätt. Och jag vill understryka att detta inte är WHO:s vilja. Det är de 194 medlemsländernas vilja att vi ska förhandla om detta.

Det går heller inte att ta olika förslag som har spelats in som intäkt för att det kommer att bli slutresultatet. Så är det inte i den här förhandlingen, och så är det heller inte i andra förhandlingar.

Jag skulle vilja säga att det finns rätt lite dramatik i den här förhandlingen. Däremot finns det stor dramatik i om världen drabbas av olika typer av pandemier. Då behöver man försöka skydda liv och hälsa på bästa sätt.

Naturligtvis har världen dragit lärdomar av den senaste pandemin som verkligen är värda att ta fasta på. Det är klart att det fanns olika regimer som utnyttjade pandemin för att genomföra auktoritära åtgärder på olika sätt. Därför är det viktigt att hälsan står i fokus och att skydd av liv och hälsa är oerhört centralt för världen. Det är det för mig, och det är det som vägleder mitt arbete varje dag.

Fru talman! Jag tackar Elsa Widding för inlägget, som gör det tydligt att vi ser väldigt olika på verkligheten.

Det fanns ingen pandemi, och det fanns ingen smitta, säger Elsa Widding. Vaccinet som har hyllats av ett samlat vetenskapssamhälle, som har fått Nobelpris för att det bidrog till att rädda liv och öppnade våra samhällen, orsakar all tänkbar sjukdom, lidande och död som vi ser i världen.

Det är svårt att diskutera när man inte ens finns på samma planet i den här typen av frågor. För min del är det tydligt; jag arbetar oförtrutet varje dag för att Sverige ska vara bättre rustat inför nästa pandemi. Vi kan vara säkra på att någon gång kommer ytterligare ett nytt smittämne som sprids över världen och som kan leda till svår sjukdom och död och stora konsekvenser för våra samhällen, i likhet med det vi såg under covid-19-pandemin.

Fråga gärna sjukvårdspersonalen som behandlade personer som drabbades av covid-19, inte minst i pandemins inledning, om det fanns någon smitta, om det fanns någon pandemi, om det fanns någon död, om det fanns något lidande på de svenska sjukhusen i samband med detta.

Vaccinet har varit oerhört viktigt i det här sammanhanget. Det har förstås prövats noga. Säkerhet i kombination med effektivitet har naturligtvis prövats, och det följs naturligtvis upp kontinuerligt precis som andra läkemedel och vacciner. Vacciner är aldrig utan biverkningar, och de redovisas öppet hos Läkemedelsverket.

Vad gäller GMO konstaterade jag redan att det här inte räknas som en GMO. Det är ingen organism. Det är också något som Läkemedelsverket har konstaterat. Sedan bör frågor ställas till dem hur de ser på detta i övrigt.

Fru talman! Elsa Widding har frågat mig vilka av alla de åtgärder som WHO föreslår inom internationella hälsoreglementet, IHR, och pandemiöverenskommelsen som jag anser kommer att leda till en mer framgångsrik pandemihantering i Sverige och om jag avser att ta några initiativ utifrån min åsikt.

Elsa Widding har vidare frågat mig om mitt beslut att rösta för eller emot IHR och pandemiöverenskommelsen påverkas av opinionen kring frågan och kring WHO i USA.

Elsa Widding har även frågat mig om jag har gjort någon analys av hur folkhälsan kan påverkas i framtiden efter injicering med GMO.

Covid-19-pandemin lamslog hela samhällen världen över och blottlade grundläggande brister i den globala beredskapen och länders förmåga att svara på omfattande hälsokriser. Covid-19 är ett tydligt exempel på att internationellt samarbete krävs både för att förebygga gränsöverskridande hot mot människors hälsa och för att stärka beredskapen inför nästa kris.

Som jag har svarat i tidigare interpellationsdebatter har WHO:s 194 medlemsländer beslutat att arbeta gemensamt för att ta fram ett globalt pandemifördrag och uppdatera IHR. Vid en extrainsatt världshälsoförsamling, eller WHA, som är WHO:s högsta beslutande organ, 2021 fattade WHO:s medlemsländer beslut om att inrätta en förhandlingsgrupp i syfte att inleda förhandlingar om ett globalt pandemifördrag. Förhandlingarna leds av presidiet, som nominerats av förhandlingsgruppen.

Det behövs ett moderniserat regelverk för att förebygga framtida hälsohot och därmed undvika att sjukdomsutbrott utvecklas till världsomfattande pandemier. Den svenska hållningen är att regelverket i sin befintliga form huvudsakligen är ändamålsenligt för en effektiv pandemihantering och att bristande efterlevnad hos länderna är ett större problem. Pandemin har illustrerat vikten av att samtliga länder följer samma regelverk och inte sätter upp onödiga hinder för att främja hälsa och rädda liv. Utgångspunkten för svensk del är därmed att IHR:s syfte och omfång inte ska förändras jämfört med i dag men att brister måste åtgärdas.

Regeringens övergripande målsättning är att få till stånd ett ändamålsenligt internationellt regelverk som kan stärka det multilaterala samfundets förmåga att förebygga och hantera pandemier samt bidra till god nationell, regional och global beredskap och kapacitet att hantera pandemier. Förhandlingarna om ett pandemifördrag och översynen av IHR pågår och utgörs av multilaterala förhandlingar som Sverige deltar i, och regeringen håller riksdagen löpande informerad. Sverige har varit aktivt i hela processen, och resultatet av förhandlingarna kommer att rapporteras till WHA. När det finns färdigförhandlade artiklar eller ett förslag till pandemifördrag kommer regeringen att ta ställning till det i vanlig ordning. Om riksdagens godkännande krävs för att Sverige ska kunna ingå fördraget kommer ett sådant att inhämtas. Förslagen på ändringar i IHR kommer WHA att ta ställning till, och innan dessa träder i kraft kan medlemsländerna reservera sig vid behov.

Flera av de frågor som tas upp har jag svarat på i tidigare interpellationer, och gällande de frågor som ställs till WHO om agerandet vid covid-19-pandemin bygger flera av dessa på felaktig information och är vilseledande. WHO:s roll som FN:s fackorgan för hälsofrågor är att leda och samordna det internationella hälsoarbetet, och det globala pandemifördraget syftar till att stärka det internationella samfundets och även varje enskild stats förmåga att arbeta förebyggande mot hälsokriser. De åtgärder som utfördes i Sverige under covid-19-pandemin beslutades av regeringen.

Det finns mycket felaktig information som omgärdar denna fråga, och det är viktigt att vi tillsammans arbetar för att situationen vi ställdes inför 2020 när covid-19-pandemin utbröt inte ska upprepas.

Vaccination är fortfarande det mest effektiva skyddet mot allvarlig sjukdom och död i covid-19, och regeringen fortsätter att arbeta för att öka vaccinationstäckningen i de grupper som rekommenderas vaccination. Vacciner, liksom övriga läkemedel, utvecklas, testas och regleras precis som andra läkemedel i en noggrann process som styrs av ett strikt regelverk.

Ett mRNA-vaccin räknas inte som ett GMO, då vaccinet inte innehåller en organism.

Läkemedel granskas alltid av Läkemedelsverket, eller någon av dess motsvarigheter i annat EU-land via gemensamma processer, innan de kan användas för behandling av människor. Det ställs höga krav både på att läkemedlet ska kunna uppvisa effekt och på att säkerheten är hög. Säkerheten bedöms både i samband med godkännandet och följs också upp efter ett godkännande för att fånga upp biverkningar som är ovanliga eller som uppkommer efter längre tid.

Folkhälsomyndigheten gör bedömningar av vilka vacciner som bör ingå i vaccinationsprogrammen och lämnar rekommendationer om detta.

Fru talman! Det var klargörande från Christofer Bergenblock att Centerpartiet inte står bakom begränsningar som värnar Systembolagets monopol.

Med all respekt för vad man tycker om olika saker; det är vad som är möjligt som för min del styr i denna fråga. Jag vill inte se några onödiga begränsningar som inte behövs eller är omotiverade. Det som behöver göras är att skapa ett förslag som möjliggör gårdsförsäljning för att stärka besöksnäringen på landsbygden och samtidigt värnar Systembolagets monopol. Det handlar inte primärt om vad man tycker, mer än vad man har för ambition, utan man behöver utforma ett förslag som fungerar efter lång tids utredande. Då är det hårt och seriöst beredningsarbete som gäller. EU-rätten ser ut som den ser ut, och så får man göra sitt allra yttersta och bästa för att ta fram ett förslag som fungerar, är reellt och möjligt att genomföra och som också ger möjlighet att stärka besöksnäringen. Det är regeringens ambition, och det är också detta vi avser att gå fram med i närtid. Det känns bra att vi arbetar med ett seriöst beredningsarbete för att åstadkomma något som tidigare regeringar inte har gjort och som har dragit ut länge på tiden. Jag hoppas att vi ska kunna redovisa detta inom kort.

Jag tackar interpellanterna för möjligheten att samtala om denna fråga också vid detta tillfälle.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag har förklarat för Christofer Bergenblock - och det gäller inte bara denna fråga - att det inte är lämpligt att kommentera på det sätt som han önskar. Jag förstår att det finns ett intresse för frågan och en nyfikenhet på hur förslaget kommer att se ut, och det kommer vi att redovisa när vi har ett färdigt förslag. Vi kommer inte att redovisa olika typer av arbetsmaterial eller om frågan belyses ur olika perspektiv eller på olika sätt - det är helt enkelt inte så en bra beredningsprocess fungerar. Detta tycker jag att man ska ha respekt för, och det försöker jag att ha.

Det är dock bra att vi får besked från Christofer Bergenblock om att Centerpartiet står bakom alla de begränsningar som föreslås i utredningen. Det är utmärkt att detta klargörs här, så på det sättet är det här en klargörande debatt i riksdagen.

I övrigt håller jag i stora delar med Christofer Bergenblock. Socialdemokraterna, som Christofer Bergenblocks parti enligt vad jag förstår planerar olika typer av samarbeten och regeringssamverkan med, har ett förslag som inte alls handlar om gårdsförsäljning utan om någonting annat. Man kan förstås diskutera deras förslag, men det har ju inte med gårdsförsäljning att göra. Jag uppfattar inte heller att det är ytterligare en app som efterfrågas utan att det är möjligheten att sälja i samband med ett besök på en gård eller hos en producent på landsbygden som efterfrågas.

Karin Sundin sa att det Socialdemokraterna föreslår kan göras i morgon, men det görs ju redan i dag. Man kan redan i dag, via sin egen telefon eller en dator på plats, beställa ur gårdens sortiment och sedan få det hemskickat från Systembolaget. De problem som Socialdemokraterna anser sig lösa med sitt förslag är redan lösta. Det är någonting annat som efterfrågas, och det är det vi arbetar med att få på plats.

Det WHO är bekymrat över är detaljhandelsmonopolet eftersom man ser att det är en effektiv åtgärd för att minska alkoholskador. Det är också regeringens uppfattning att det ska värnas, och jag har tydliggjort för WHO att vår ambition är att lägga fram ett förslag som också värnar detaljhandelsmonopolet, vilket förstås är angeläget och viktigt.

Låt mig dock säga att det är komplext och kräver noggranna överväganden. Vi har förstås gjort egna omfattande analyser, och vi har behövt komplettera utredningens förslag på olika sätt i beredningsarbetet. Detta arbete fortsätter vi med för att ta fram ett förslag som klarar att göra det vi ser som så angeläget: att stärka besöksnäringen och göra det möjligt med gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker efter närmast decennier av utredande och samtidigt göra det som är viktigt för folkhälsan och producenterna, nämligen bevara Systembolagets detaljhandelsmonopol.

Systembolaget är uppskattat av svenska folket och bidrar till att vi har ett brett utbud av drycker över hela landet. Det är väl värt att värna, och det kommer vi att göra i vårt förslag.

Fru talman! Tack till interpellanterna för ytterligare frågor kring detta! Till att börja med vill jag naturligtvis tacka Karin Sundin för den omfattande omsorgen. Det är alltid trevligt att få sådan från politiska meningsmotståndare.

Däremot ställer jag mig lite frågande till frågan om vad som är den svenska ståndpunkten. Jag har ju varit här i Sveriges riksdag hur många gånger som helst och förklarat den. Ståndpunkten är att det är regeringens ambition att införa gårdsförsäljning i begränsad utsträckning under förutsättning att Systembolagets monopol kan värnas. Vår uppfattning är att detta är möjligt, och vi arbetar med ett lagförslag för att göra detta möjligt.

Vi ser, precis som Christofer Bergenblock, att det finns fördelar med gårdsförsäljning. Det stärker besöksnäringen på landsbygden om den här möjligheten finns, och därför är det angeläget för regeringen att arbeta med ett sådant här förslag. Är det enkelt att ta fram detta? Nej, det är det inte. Det är bara att titta på de remissinstanser som har inkommit med synpunkter på den utredning som Christofer Bergenblock refererade till. Det handlar om ett mycket stort antal remissinstanser med ganska divergerande synpunkter på detta.

En sak har de dock gemensamt, och det handlar om Systembolagets monopol. Inte minst bryggarna är noga med att säga att det måste bevaras. Det får inte riskeras. Det tillfälliga och lokala sortimentet på Systembolaget, som interpellanten Bergenblock refererade till, möjliggjordes av en reform från alliansregeringen, och det har varit en viktig grund för det svenska dryckesundret att den möjligheten finns. Den är viktig för de lokala producenterna.

Vi arbetar vidare med ett förslag som ska vara möjligt att förena med EU-rätten och som också ska vara möjligt att införa samtidigt som Systembolagets monopol värnas. Det arbetet fortsätter med högt tempo, hög kraft och intensitet, och ambitionen är att presentera ett förslag i närtid. Då kommer också de detaljer och begränsningar som kommer att vara nödvändiga att framgå. I utredningen finns det ett antal begränsningar, exempelvis, som också Christofer Bergenblock pekar på i sin interpellation.

Detta kommer alltså att framgå, men vår uppfattning är naturligtvis att det förslag som vi lägger fram ska ha reell betydelse för besöksnäringen på landsbygden. Men det är ett svårt och komplext arbete, vilket jag tycker visas av att inte mindre än tre statliga utredningar har gått igenom den här frågan och kommit till olika resultat.

För vår del arbetar vi på för att presentera något som faktiskt fungerar i verkligheten.

Fru talman! Karin Sundin har frågat mig om jag och den svenska regeringen i arbetet med införandet av så kallad gårdsförsäljning övervägt att ta emot WHO:s erbjudande om stöd och rådgivning.

Christofer Bergenblock har frågat mig om jag kan dementera den information som framkommit kring att drycker med över 15 procent alkoholhalt inte ska ingå i förslaget kring gårdsförsäljning. Christofer Bergenblock har också frågat mig om jag kan dementera den information som framkommit om att det ska ställas krav på egenproduktion av spannmål och annan råvara i förslaget kring gårdsförsäljning. Christofer Bergenblock har vidare frågat mig om jag kan redogöra för hur de restriktioner som ingår i utredningens huvudförslag kommer att hanteras i lagförslaget. Christofer Bergenblock har slutligen frågat mig om jag kan tydliggöra hur tidsplanen ser ut för att gårdsförsäljning ska kunna bli verklighet under 2025.

Jag har besvarat WHO:s brev muntligt vid ett möte med Hans Kluge i Köpenhamn den 29 augusti 2023. Vid det mötet tackade jag för WHO Europas stöd och tydliggjorde regeringens ståndpunkt i frågan om gårdsförsäljning och gällande alkoholpolitiken i stort, inbegripet vikten av att upprätthålla ett högt skydd för folkhälsan och att det svenska detaljhandelsmonopolet ska skyddas och säkras.

Sedan gäller det Christofer Bergenblocks frågor om gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Det pågår för närvarande ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en lagrådsremiss i syfte att införa gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker. Avsikten är att regeringen så snabbt som möjligt ska ta fram en lagrådsremiss som möjliggör gårdsförsäljning samtidigt som Systembolagets monopol värnas och lämna en proposition till riksdagen i frågan, så att en lagändring kan träda i kraft någon gång i början av 2025. Det förutsätter dock en EU-process som inte drar ut på tiden. Regeringen avser att anmäla förslaget till Europeiska kommissionen i enlighet med sedvanliga anmälningsförfaranden och tillämpliga direktiv. Jag kan inte föregripa regeringens beslut och det arbete som pågår inom Regeringskansliet och kan därför inte heller kommentera hur förslaget kommer att utformas.

Fru talman! Jag tackar för ytterligare frågor. Jag tycker att ett generellt problem är att vi fokuserar för lite på utfall och för mycket på förhoppningar. Vi gör satsningar som vi hoppas ska leda till vissa resultat. Vi följer inte upp det i tillräckligt stor utsträckning.

Det gör man i de här modellerna. Då enas man om något från början: Det är det här vi ska uppnå. Vi tror att detta är vägen för att uppnå det. Sedan följer man upp och ser om man har uppnått detta. Det skapar en press från början på att man ska använda sig av evidensbaserade metoder för att man ska kunna vara hyggligt säker på att man når ett visst utfall. Man ska åtminstone tro så pass mycket på idén att man är beredd att satsa sina pengar på att det kommer att leda till ett visst utfall. På det sättet utvärderar modellen sig själv i någon mening - fungerar den, eller fungerar den inte? Fungerar den inte kommer ingen att satsa pengarna. Så enkelt är det. Det är det som är det fiffiga med detta sätt att arbeta.

Det ena utesluter inte det andra. Jag vill ha en stark primärvård och mer resurser till primärvården för att de ska kunna göra sitt väldigt viktiga arbete och inte minst fokusera ytterligare på förebyggande arbete.

Men jag ser också att det finns behov av de mer långsiktiga insatserna, inte minst riktade till barn och unga som riskerar att hamna fel. Där bör vi dra nytta av de modeller som vi kan dra nytta av för att skapa detta. Vi vill då stötta just med det. Hur ska man göra effektutvärderingarna? Ja, det har en lång rad kommuner nu gjort egna modeller för. Men kan vi skapa en större robusthet kring detta så att fler kan vara med i det arbetet tror jag att det är väldigt bra. Det är ett bidrag som vi kan ge från regeringen för att få på plats mer samarbeten för en bättre hälsa och färre sociala problem för barn och unga än vi ser i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Anna Vikström för kompletterande frågor och synpunkter kring detta.

Vi ska inte blanda ihop äpplen och päron här. Primärvårdens organisering, som ju primärt är ett ansvar för min statsrådskollega Acko Ankarberg Johansson, är väldigt viktig. Vi vill stärka den. Vi vill stärka en god och nära vård.

De har fått ett förtydligat uppdrag att arbeta mer förebyggande och rehabiliterande. Det är väldigt viktigt. Min uppfattning, som jag delar med regeringen och Acko Ankarberg Johansson, är att de jobbar för lite förebyggande. Alltför lite av resurserna avsätts för detta.

Jag tror att man här behöver tänka annorlunda framöver om vi ska klara de hälsoutmaningar vi står inför. Jag och regeringen delar synen att det krävs resurser. Därför har vi också tillskjutit mycket stora belopp, både i höstens budget och i vårändringsbudgeten när det gäller detta.

Låt oss lämna den diskussionen och gå in lite mer på sociala utfallskontrakt. Det handlar om insatser som inte skulle bli gjorda, som är innovativa och där det saknas finansiering på sedvanligt sätt. Det rör sig om korta budgethorisonter men där man gör en insats nu som kan betala sig kraftfullt och bra längre fram. Där finns det brister i det sätt vi arbetar och de budgetsystem vi har.

Vi försöker nu hjälpa till att katalysera det som sker i kommuner och regioner och hjälpa till med hur man från början kan komma överens om vad det är som ska uppnås och om det finns stöd för att detta kommer att uppnås, för att svara på frågan om evidens och kunskap. Om en privat investerare vill gå in med pengar vill den förmodligen se kunskap och evidens för att det troligtvis kan leda till detta.

Det kan vara en lång rad av insatser. Det kan vara specifika insatser som leder till att fler klarar skolan genom att få ett specifikt stöd som gör att de tar sig igenom skolan. Det kan vara särskilda insatser riktade till gruppen som varken arbetar eller studerar och som i dag lätt hamnar mellan stolarna i många olika system.

Alla är övertygade om att man, om man går in med specifika riktade åtgärder där, kan nå resultat - spara mänskligt lidande och samhällsekonomiskt göra vinster. Men ibland får vi inte till det eftersom våra modeller inte riktigt är riggade för att främja detta. Då måste vi tänka lite nytt, och det är det vi försöker göra. Det handlar om att bidra till det nytänkande som ändå finns inom denna sektor och om att kunna göra sociala hälsoförebyggande insatser på nya innovativa sätt. Det är politiker av olika kulörer, vill jag säga, som har varit involverade i det arbetet och som ser potentialen i detta.

Våra 10 miljoner handlar om att skapa en stödstruktur för att detta ska vara enklare att använda sig av för kommuner, regioner och andra aktörer som kan bli involverade i detta arbete för att man inte ska behöva uppfinna hjulet på nytt - vi är inte färdiga med det arbetet.

Detta har ju drivits av, så att säga, entusiaster. Men jag vill att fler än de som är pionjärer ska kunna använda sig av sådana här modeller. Det tror jag att alla skulle tjäna på, inte minst utsatta grupper som inte alltid får riktigt de insatser som vi tror skulle kunna hjälpa dem.

Fru talman! Jag tackar Anna Vikström för förtydligandet om vad som föranledde interpellationen. Det gör det också enklare för mig att svara på ett ännu bättre sätt, tror jag. Jag ber om ursäkt om jag har bidragit till förvirring genom mitt uttalande i dagspressen.

Det jag sa syftar på de sociala utfallskontrakten. Det är inte privata aktörer i primärvården bakom detta huvudsakligen, tänker jag mig, utan det är framför allt privat kapital som kan mobiliseras kring detta. Det finns i andra länder. Det finns i Storbritannien under namnet social impact bonds. En investerare - det kan vara en institutionell investerare eller en privat investerare - går in i ett specifikt projekt där det inte finns resurser tillgängliga med våra kortsiktiga modeller som vi tillämpar för styrning. Där kan man gå in och göra en insats, och sedan kan någon utföra den insatsen - det kan vara en kommun, en ideell organisation, en offentlig vårdcentral eller något annat som utför själva insatsen. Om det sedan leder fram till de resultat man har kommit överens om från början och man kan se detta genom att ta fram robusta modeller för utvärdering, kan investerarna få tillbaka sina pengar med ränta.

Detta tycker jag är intressant, och jag vill att vi skapar mer robusthet kring detta. Jag vet att det förekommer i en del kommuner och regioner, men lite grann tvingas man uppfinna hjulet på nytt när man vill göra den här typen av sociala investeringar och arbeta på det här sättet för att skapa mer långsiktighet och fler innovationer för att man ska hinna klara att göra en del saker som kanske inte ryms i den ordinarie verksamheten, som dock borde rymmas, kan man tycka.

Detta har prövats inte minst av en del socialdemokrater i Sverige. Lars Stjernkvist har varit en av föregångarna när det gäller att arbeta med den här typen av modeller. Vi har förstås haft många samtal med honom om detta. Det finns också andra som prövar detta i Sverige.

Det jag vill göra är att se om vi kan skapa en tydligare modell för effektutvärderingarna så att vi skapar en robusthet kring en sådan modell för att inte behöva uppfinna den från början hela tiden. Vi arbetar nu med att kunna ta fram en sådan modell för att stimulera innovation.

Detta hoppas jag bringar lite klarhet i att detta inte är ett sätt att rikta in sig bara på privata aktörer - verkligen inte! Jag ser framför mig en bredd av aktörer, inte minst ideella organisationer. Jag vet att det i dag finns de som jobbar just på det här sättet med finansiering, utfall och utförare, där alla blir vinnare på att göra detta förebyggande arbete som vi vet behövs men som inte alltid blir av.

Fru talman! Anna Vikström har frågat mig om min ambition är att endast stärka privata och fristående aktörers förebyggande arbete inom folkhälsoområdet och inte det förebyggande arbete som bedrivs av offentliga vårdgivare, till exempel primärvården i offentlig regi, och i så fall varför. Anna Vikström har också frågat mig vilka aktörer jag avser i mitt uttalande om privata och fristående aktörer, förutom privata företag. Anna Vikström har vidare frågat mig vilken typ av arbete jag syftar på i mitt uttalande om det förebyggande arbete som privata och fristående aktörer ska utföra. Anna Vikström har slutligen frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att det förebyggande arbete som primärvården ska tillhandahålla utifrån ett patientperspektiv ska fungera tillsammans med separata privata och fristående aktörer som ska arbeta förebyggande.

Samhället behöver kraftsamla för att nå det folkhälsopolitiska målet om att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation, till 2048. Med nuvarande takt kommer målet inte att nås, och det finns inte några tecken på minskad relativ ojämlikhet i hälsa. Det krävs således en aktiv politik för att vända utvecklingen. Om vi vill se andra resultat behöver vi göra annorlunda.

Eftersom folkhälsoarbetet är tvärsektoriellt krävs ett stort engagemang och samverkan mellan aktörer i hela samhället, såsom offentliga och privata aktörer, fristående aktörer, föreningsliv och civilsamhällesorganisationer. Därutöver krävs att de åtgärder som vidtas är ändamålsenliga och kostnadseffektiva.

Regeringen har satt igång ett stort arbete för att främja det hälsofrämjande och förebyggande arbetet inom primärvården och i hela samhället. Regeringen har bland annat beslutat om stora hälsofrämjande och förebyggande satsningar gällande ett fritidskort till barn och unga, fysisk aktivitet på recept, FaR, utökade hembesöksprogram inom barnhälsovården samt att förebygga och motverka ofrivillig ensamhet. Under 2024 har sammanlagt cirka 1,2 miljarder kronor avsatts till dessa satsningar.

Därtill har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett nationellt hälsoprogram för barn och unga som bland annat syftar till att uppnå en sammanhållen, regelbunden och jämlik hälsouppföljning, oavsett var i landet barnet eller den unge bor.

Regeringen har nyligen tillsatt två viktiga utredningar som väntas bidra ytterligare till det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Den 13 februari 2024 beslutade regeringen att uppdra åt en särskild utredare att föreslå hur folkhälsopolitikens nuvarande uppföljningssystem kan utvecklas med kompletterande hälsoekonomiska analyser (dir. 2024:21). Den 7 mars 2024 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att bland annat analysera och föreslå hur elevhälsan kan stärkas i syfte att bättre tillgodose elevernas behov (dir. 2024:30).

Som Anna Vikström framhåller har primärvården en viktig roll i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Primärvården behöver arbeta mer hälsofrämjande och förebyggande, utifrån ett helhetsperspektiv som inkluderar både fysiska och psykiska vårdbehov.

Just nu pågår omställningen av hälso- och sjukvården mot en god och nära vård. Med en utbyggd primärvård kan även sjukhusvården användas mer effektivt. Regeringen avsätter därför 3 miljarder kronor årligen i syfte att stödja omställningen mot en nära och tillgänglig vård med fokus på primärvården, där en del är just det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Därutöver har regeringen för en förstärkt satsning på en utbyggd primärvård avsatt ytterligare 43 miljoner under 2024. Förstärkningen beräknas uppgå till 544 miljoner kronor för 2025 och 389 miljoner kronor för 2026.

Regeringen avser också att stärka det nationella stödet till kommuner och regioner för att möjliggöra och stimulera användandet av innovativa modeller för sociala investeringar, såsom sociala utfallskontrakt. Detta är ett sätt att öppna möjligheter för olika aktörer i samhället att tillsammans adressera specifika samhällsutmaningar, såsom förebyggande och främjande arbete, med syftet att uppnå förbättrade sociala och hälsomässiga utfall. Målet är att samhällets resurser ska kunna användas mer effektivt. Insatser följs upp och görs mer träffsäkra genom att fokus ligger på specifika och förutbestämda utfall. I dessa innovativa modeller för sociala investeringar kan både privata och fristående aktörer bidra och nya samarbeten stimuleras.

Vidare har regeringen inom ramen för arbetet med att förebygga och bryta ofrivillig ensamhet gett Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 98 miljoner kronor till ideella föreningar, stiftelser utan vinstsyfte, trossamfund, samverkansorgan och församlingar för att dessa på olika sätt kan bidra till att bryta ofrivillig ensamhet, en faktor för att främja hälsa och förebygga ohälsa. Genom denna satsning vill vi samtidigt också uppmuntra till att lokal samverkan mellan aktörer stärks.

Vad gäller frågor om ensamhet tror vi också att näringslivet har en viktig roll att fylla, för den kraft och kreativitet som finns i det svenska näringslivet behövs för att möta de utmaningar vi står inför. Det är en sektor med stora möjligheter att bidra till att lösa samhällsproblem.