Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om omvändelseförsök.

I reservationen yrkar oppositionen gemensamt på att gå vidare och täcka in alla de former av omvändelseförsök som förekommer, även om vissa nu täcks in i propositionen. Vi menar att detta är väldigt viktigt och att man inte får missa enstaka händelser eller sådana som inte är tydliga, så att säga. Vi tror att en särskild lagstiftning här skulle kunna betyda mycket också när det gäller att täcka in syftet med dessa kränkningar och att det skulle ha en normerande effekt att gå vidare med detta.

Med det sagt står vi i Vänsterpartiet bakom propositionen och yrkar i övrigt bifall till utskottets förslag.

Psykiskt våld är någonting som under lång tid har varit problematiskt för juridiken att hantera. Att det finns i det verkliga livet har vi varit varse länge – i varje fall sedan utredningen Kvinnofrid, där kvinnofridsbrottet föreslogs, publicerades 1995. Då menade man att straffansvaret skulle omfatta redan kriminaliserade handlingar men också beteenden som inte var kriminaliserade men på ett effektivt sätt bidrar till att skapa en situation som kan jämföras med psykisk terror. Detta är intressant att lägga märke till i dag, då vi verkar tro att frågan är ny.

Nya analyser har dykt upp i samband med barnfridsbrottet. Även här har man haft problem att tackla det psykiska våldet. Jag skulle vilja påstå att vi fortfarande inte har täckt detta. Vi skulle kunna säga att det psykiska våldet är ett rättstomt rum. Man försöker att markera mot det med punktinsatser.

Konventionerna är tydligare. I FN:s kvinnodeklaration talas det om fysisk, sexuell och psykisk skada. Istanbulkonventionen är ännu tydligare i sin definition av våld mot kvinnor och inkluderar varje fall av könsrelaterat våld – fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt. Här dyker det ekonomiska våldet upp på ett tydligt sätt. Det är extremt viktigt att vi försöker hantera det.

Psykiskt våld är ett avsiktligt beteende som på ett allvarligt sätt påverkar en annan persons psykiska integritet. Det är upprepningen som skapar särskilda skador. Jag tycker att vi har fått väldigt bra exempel från talarstolen, inte minst från Sanna Backeskog, på hur detta successivt bryter ned personer.

Vi får förstås inte glömma barnkonventionen. Vi måste ha barnen i fokus när vi pratar om det psykiska våldet. Införandet av rubriceringen barnfridsbrott har ju inneburit ett genombrott, men det finns också andra dimensioner av det som barn utsätts för och som går in under psykiskt våld.

Man kan trakassera och hota genom materiellt våld, som har med affektionsvärde att göra. Man kan också rikta våldet mot husdjur. Det kan vara extremt vanskligt och obehagligt för både barn och vuxna. Det kan handla om föremål som en utsatt person har ärvt eller fått från någon som har betytt väldigt mycket. Våld mot husdjur handlar juridiskt sett om skadegörelse. Djur är ting inom juridiken, men de kan vara oerhört värdefulla emotionellt.

Även de digitala konsekvenserna blir numera omfattande. Man kan bevaka en person väldigt intimt och egentligen följa varje steg.

Som har framhållits tidigare här i talarstolen handlar det i regel inte bara om en form av våld utan om en hel palett. Det kan börja med makt och kontroll i form av psykiskt våld för att sedan successivt övergå i olika former av fysiskt våld och sexuellt våld. Allt detta får väldigt allvarliga konsekvenser, men det som sitter kvar inombords är det som verkligen sätter djupa spår och innebär risk för personens psykiska hälsa. Detta är något som forskningen markerar. Jag hör till dem som har kunnat följa kvinnojourernas arbete sedan slutet av 70talet. Det här är mer än väl känt, men det uppmärksammas tyvärr inte alltid på samma sätt inom våra professioner. De borde kunna mer om detta.

Det handlar alltså om makt och kontroll och om att livsutrymmet minskar. Inom forskningen talas det om våldets normaliseringsprocess. Man reduceras successivt som individ, och självkänslan försvinner.

Något som komplicerar, och som jag tycker är allvarligt, är att våra paragrafer i dag inte alltid träffar det våld som pågår i ungas parrelationer. Dessa relationer kan vara mycket mer tillfälliga och kortvariga, och de uppfattas kanske inte som närståenderelationer i straffrättsligt hänseende. Skrivningen om psykiskt våld kommer att kunna avhjälpa en del av dessa brister.

Jag skulle också vilja markera mot den utveckling vi ser när det gäller praxis. Domstolen glider undan från det som var meningen med lagstiftningen om kvinnofridsbrott. Man behandlar inte upprepade lindriga gärningar som kvinnofridsbrott eller fridskränkningar. Högsta domstolen har gjort en markering som jag hoppas får genomslag. Jag tror att denna reform när det gäller psykiskt våld kan bidra till att vi förstår att det allvarligaste inte alltid är det som ger upphov till synliga skador, blodvite, armbrott och så vidare. Det allvarligaste kan i stället vara våldets kontinuitet.

Vi måste ständigt kräva kunskap. Vänsterpartiet har gjort det upprepade gånger och fortsätter att göra det. Hela samhällsapparaten måste bli mycket mer kompetent på detta område.

Remissinstanserna har generellt varit positiva till reformen men har också pekat på risker. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid detta.

Sveriges Kvinnoorganisationer, Unizon, Roks och till och med Åklagarmyndigheten har markerat att det här kan missbrukas. De nämner att män ibland kommer med motanklagelser om att kvinnan skulle ha tvingat mannen att använda fysiskt våld genom att utöva psykiskt våld. Jag tror att man verkligen måste vara uppmärksam här, men man måste också inse att psykiskt våld inte är en ursäkt för motparten att övergå till fysiskt våld eller kanske till och med grovt fysiskt våld.

Vi måste återigen bromsa detta genom kompetens och kunskap. Vi får inte acceptera dessa former, som kan användas både i mål om övergrepp och i frågor om vårdnad och umgänge. Vi ser tyvärr sådana exempel i praxis i dag, vilket i vissa fall får förödande konsekvenser. Tintin nämndes tidigare, och det finns fler fall där barn har dödats som ett straff riktat mot en kvinna.

Vi måste vara medvetna om könsmaktsordningen och bevaka att den inte missbrukas så att brottsoffren drabbas.

Jag skulle också vilja ställa frågor om preskriptionsreglerna. Det låter kanske konstigt, men de har ställt till problem när det gäller kvinnofridsbrott och fridskränkningsbrott. Hur ska man räkna preskriptionstiden? Ska man utgå från de enskilda handlingar som utgör brottet eller från den tid då våldet upphör? Den frågan hänger i luften nu.

Lagrådet bad att man skulle utveckla detta i propositionen. Man har gjort det lite grann, men det är väldigt tveeggat. Man menar att det skulle kunna vara när brottet i sin helhet har upphört, men man överlämnar till praxis att bedöma om det ska gå till på ett annat sätt.

Här gäller det att vi fortsätter att följa rättsutvecklingen och att vi gör detta på ett seriöst sätt, så att det får önskad effekt och inte missbrukas och så att inte olika former av snubbeltrådar kommer in även i det här. Vi vet att rättssystemet tyvärr ofta är motstridigt när det handlar om reformer som ska gynna kvinnor och barn.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om omvändelseförsök.

I reservationen yrkar oppositionen gemensamt på att gå vidare och täcka in alla de former av omvändelseförsök som förekommer, även om vissa nu täcks in i propositionen. Vi menar att detta är väldigt viktigt och att man inte får missa enstaka händelser eller sådana som inte är tydliga, så att säga. Vi tror att en särskild lagstiftning här skulle kunna betyda mycket också när det gäller att täcka in syftet med dessa kränkningar och att det skulle ha en normerande effekt att gå vidare med detta.

Med det sagt står vi i Vänsterpartiet bakom propositionen och yrkar i övrigt bifall till utskottets förslag.

Psykiskt våld är någonting som under lång tid har varit problematiskt för juridiken att hantera. Att det finns i det verkliga livet har vi varit varse länge – i varje fall sedan utredningen Kvinnofrid, där kvinnofridsbrottet föreslogs, publicerades 1995. Då menade man att straffansvaret skulle omfatta redan kriminaliserade handlingar men också beteenden som inte var kriminaliserade men på ett effektivt sätt bidrar till att skapa en situation som kan jämföras med psykisk terror. Detta är intressant att lägga märke till i dag, då vi verkar tro att frågan är ny.

Nya analyser har dykt upp i samband med barnfridsbrottet. Även här har man haft problem att tackla det psykiska våldet. Jag skulle vilja påstå att vi fortfarande inte har täckt detta. Vi skulle kunna säga att det psykiska våldet är ett rättstomt rum. Man försöker att markera mot det med punktinsatser.

Konventionerna är tydligare. I FN:s kvinnodeklaration talas det om fysisk, sexuell och psykisk skada. Istanbulkonventionen är ännu tydligare i sin definition av våld mot kvinnor och inkluderar varje fall av könsrelaterat våld – fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt. Här dyker det ekonomiska våldet upp på ett tydligt sätt. Det är extremt viktigt att vi försöker hantera det.

Psykiskt våld är ett avsiktligt beteende som på ett allvarligt sätt påverkar en annan persons psykiska integritet. Det är upprepningen som skapar särskilda skador. Jag tycker att vi har fått väldigt bra exempel från talarstolen, inte minst från Sanna Backeskog, på hur detta successivt bryter ned personer.

Vi får förstås inte glömma barnkonventionen. Vi måste ha barnen i fokus när vi pratar om det psykiska våldet. Införandet av rubriceringen barnfridsbrott har ju inneburit ett genombrott, men det finns också andra dimensioner av det som barn utsätts för och som går in under psykiskt våld.

Man kan trakassera och hota genom materiellt våld, som har med affektionsvärde att göra. Man kan också rikta våldet mot husdjur. Det kan vara extremt vanskligt och obehagligt för både barn och vuxna. Det kan handla om föremål som en utsatt person har ärvt eller fått från någon som har betytt väldigt mycket. Våld mot husdjur handlar juridiskt sett om skadegörelse. Djur är ting inom juridiken, men de kan vara oerhört värdefulla emotionellt.

Även de digitala konsekvenserna blir numera omfattande. Man kan bevaka en person väldigt intimt och egentligen följa varje steg.

Som har framhållits tidigare här i talarstolen handlar det i regel inte bara om en form av våld utan om en hel palett. Det kan börja med makt och kontroll i form av psykiskt våld för att sedan successivt övergå i olika former av fysiskt våld och sexuellt våld. Allt detta får väldigt allvarliga konsekvenser, men det som sitter kvar inombords är det som verkligen sätter djupa spår och innebär risk för personens psykiska hälsa. Detta är något som forskningen markerar. Jag hör till dem som har kunnat följa kvinnojourernas arbete sedan slutet av 70talet. Det här är mer än väl känt, men det uppmärksammas tyvärr inte alltid på samma sätt inom våra professioner. De borde kunna mer om detta.

Det handlar alltså om makt och kontroll och om att livsutrymmet minskar. Inom forskningen talas det om våldets normaliseringsprocess. Man reduceras successivt som individ, och självkänslan försvinner.

Något som komplicerar, och som jag tycker är allvarligt, är att våra paragrafer i dag inte alltid träffar det våld som pågår i ungas parrelationer. Dessa relationer kan vara mycket mer tillfälliga och kortvariga, och de uppfattas kanske inte som närståenderelationer i straffrättsligt hänseende. Skrivningen om psykiskt våld kommer att kunna avhjälpa en del av dessa brister.

Jag skulle också vilja markera mot den utveckling vi ser när det gäller praxis. Domstolen glider undan från det som var meningen med lagstiftningen om kvinnofridsbrott. Man behandlar inte upprepade lindriga gärningar som kvinnofridsbrott eller fridskränkningar. Högsta domstolen har gjort en markering som jag hoppas får genomslag. Jag tror att denna reform när det gäller psykiskt våld kan bidra till att vi förstår att det allvarligaste inte alltid är det som ger upphov till synliga skador, blodvite, armbrott och så vidare. Det allvarligaste kan i stället vara våldets kontinuitet.

Vi måste ständigt kräva kunskap. Vänsterpartiet har gjort det upprepade gånger och fortsätter att göra det. Hela samhällsapparaten måste bli mycket mer kompetent på detta område.

Remissinstanserna har generellt varit positiva till reformen men har också pekat på risker. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid detta.

Sveriges Kvinnoorganisationer, Unizon, Roks och till och med Åklagarmyndigheten har markerat att det här kan missbrukas. De nämner att män ibland kommer med motanklagelser om att kvinnan skulle ha tvingat mannen att använda fysiskt våld genom att utöva psykiskt våld. Jag tror att man verkligen måste vara uppmärksam här, men man måste också inse att psykiskt våld inte är en ursäkt för motparten att övergå till fysiskt våld eller kanske till och med grovt fysiskt våld.

Vi måste återigen bromsa detta genom kompetens och kunskap. Vi får inte acceptera dessa former, som kan användas både i mål om övergrepp och i frågor om vårdnad och umgänge. Vi ser tyvärr sådana exempel i praxis i dag, vilket i vissa fall får förödande konsekvenser. Tintin nämndes tidigare, och det finns fler fall där barn har dödats som ett straff riktat mot en kvinna.

Vi måste vara medvetna om könsmaktsordningen och bevaka att den inte missbrukas så att brottsoffren drabbas.

Jag skulle också vilja ställa frågor om preskriptionsreglerna. Det låter kanske konstigt, men de har ställt till problem när det gäller kvinnofridsbrott och fridskränkningsbrott. Hur ska man räkna preskriptionstiden? Ska man utgå från de enskilda handlingar som utgör brottet eller från den tid då våldet upphör? Den frågan hänger i luften nu.

Lagrådet bad att man skulle utveckla detta i propositionen. Man har gjort det lite grann, men det är väldigt tveeggat. Man menar att det skulle kunna vara när brottet i sin helhet har upphört, men man överlämnar till praxis att bedöma om det ska gå till på ett annat sätt.

Här gäller det att vi fortsätter att följa rättsutvecklingen och att vi gör detta på ett seriöst sätt, så att det får önskad effekt och inte missbrukas och så att inte olika former av snubbeltrådar kommer in även i det här. Vi vet att rättssystemet tyvärr ofta är motstridigt när det handlar om reformer som ska gynna kvinnor och barn.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall till reservation nummer 1, från Vänsterpartiet.

Jag kan instämma i stort med föregående talare. Jag vill påstå att vi från den här talarstolen ofta argumenterar för hur viktigt polisens och åklagarens arbete är samt att det är viktigt att man får fram material för att kunna driva en process. Det vi talar om nu är i stort sett hur processen ska fungera.

Det är bara hälften så många talare som har anmält sig till den här punkten som till den tidigare. Jag tycker att vi borde bry oss ännu mycket mer om vad som sker i domstolarna och den betydelse reglerna där har för att få till stånd fungerande, rättssäkra och materiellt säkra domar.

Vi från Vänsterpartiet har inte några invändningar alls mot att man rubbar på de så kallade tilltrosbestämmelserna. Vi gillar också de nya sekretessreglerna, som på många sätt kan trygga och vara med och bära fram processen på ett väl genomtänkt sätt.

Jag har dock invändningar när det handlar om de tidiga berättelserna och i vilken omfattning de ska få användas. Det är en gammal princip från 1940-talet att vi värnar en omedelbarhetsprincip i domstol. Man menade att det mesta, i princip nästan allt, ska föras fram i huvudförhandlingen och att det utifrån den förhandlingen ska kunna göras en rättvis och tillförlitlig bevisvärdering.

Förändringen kom, som jag nyss nämnde, på 40-talet. Då markerade man en betydelse av att ha både fri bevisföring, alltså att inga regler borde gälla som gränser där, och fri bevisprövning från domstolens sida, alltså inga regler om vad som skulle gälla för full bevisning eller något liknande. Man markerade då också att principerna vid huvudförhandlingen borde vara muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett mål skulle avgöras vid en huvudförhandling, och rätten skulle i princip bara få grunda sin dom på vad som förekommit i den huvudförhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande princip i svensk rätt. Vi nämner den och har en del regler i kanterna omkring den. I övrigt får vi luta oss mot Europakonventionen, där det finns en viktig paragraf om ”fair trial”. Vi får tolka vad som ska ingå i de preciseringar vi gör i svensk rätt.

I enlighet med principen om en rättvis rättegång bör bevisupptagningen i så stor utsträckning som möjligt ske i huvudförhandlingen. Att bevisupptagningen förskjuts till förundersökningen kan vara viktigt i vissa fall men är problematiskt i andra fall. Lagrådet har avrått från att vi skulle ändra den här presumtionen; man menar att det som vi har gjort tidigare är tillräckligt och att vi inte bör göra något ytterligare.

Utredningen som ligger till bas för det här hävdar att man borde begränsa detta och stanna vid vad som gäller i dag. Lagrådet markerade som jag sa att en sådan här ändring inte borde göras, och flera remissinstanser har stött det. När man från regeringens sida markerar att ändringen skulle behöva göras blir argumenten underkända.

Det som har åberopats är bland annat krav från Åklagarmyndigheten. Där har det i vissa fall ställt till med bekymmer att man har strypt möjligheten att använda tidigare material i en domstolsprocess. Det har gjort att domstolarna några gånger gett förhandsbesked som sedan inte stämmer, vilket har lett till trassel i planeringen av processerna och ibland inställda huvudförhandlingar. Det är naturligtvis inte lyckat.

Frågan är då om vi ska gå ännu längre på den vägen. Jag tycker inte det. Sådana här problem av praktisk natur bör kunna lösas genom bättre planering och framförhållning från domstolens sida och samarbete med åklagaren. Vi i Vänsterpartiet menar därför att riksdagen bör avslå förslaget i den del som handlar om en ändring av omedelbarhetsprincipen när det gäller så kallade tidiga förhör. I övrigt står vi bakom förslagen i propositionen.

Något som jag tycker är väldigt intressant är det här med tilltrosparagraferna och tilltrosreglerna. De är väldigt komplicerade att tillämpa, enligt min erfarenhet från domstol. De här reglerna tar sikte på situationer där man vid huvudförhandlingen i tingsrätten har hållit förhör inför rätten eller i vissa fall vid syn. Det som var avgörande när domen sedan blev överklagad till hovrätten – eller så småningom Högsta domstolen, om det skulle vara aktuellt – var tilltron till bevisningen. Det handlar om en avvägning av vittnesmål och bevisning ur tilltrosperspektiv, och det är inte så enkelt. Om tingsrättens dom skulle ändras var då reglerna sådana att man inte fick göra det utan att tilltrosbeviset lades fram igen genom en ljud- eller bildupptagning eller togs upp på nytt i hovrätten – eller Högsta domstolen, om det avancerat dit. Vissa undantag gick att göra även där, men det var ganska komplicerat.

En risk som finns när det gäller det här med tilltrosvittnen – och ännu mer om vi skulle bygga mycket på tidiga förhör – om man blir kallad att höras i hovrätt eller högre instans är att vittnet eller målsäganden fokuserar mer på vad man sa i tidigare processer än på vad som verkligen inträffat. Till det kommer risken för att vittnen och andra som hörs utsätts för påtryckningar eller hot efter förhöret i tingsrätten. Det här med tilltrosbevisningen och tilltrosprövningen bör därför tas bort.

Sammanfattningsvis är vi alltså ense med majoriteten i flertalet frågor, men inte i den som handlar om tidig bevisupptagning, som vi inte tycker ska utökas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 1, från Vänsterpartiet.

Jag kan instämma i stort med föregående talare. Jag vill påstå att vi från den här talarstolen ofta argumenterar för hur viktigt polisens och åklagarens arbete är samt att det är viktigt att man får fram material för att kunna driva en process. Det vi talar om nu är i stort sett hur processen ska fungera.

Det är bara hälften så många talare som har anmält sig till den här punkten som till den tidigare. Jag tycker att vi borde bry oss ännu mycket mer om vad som sker i domstolarna och den betydelse reglerna där har för att få till stånd fungerande, rättssäkra och materiellt säkra domar.

Vi från Vänsterpartiet har inte några invändningar alls mot att man rubbar på de så kallade tilltrosbestämmelserna. Vi gillar också de nya sekretessreglerna, som på många sätt kan trygga och vara med och bära fram processen på ett väl genomtänkt sätt.

Jag har dock invändningar när det handlar om de tidiga berättelserna och i vilken omfattning de ska få användas. Det är en gammal princip från 1940-talet att vi värnar en omedelbarhetsprincip i domstol. Man menade att det mesta, i princip nästan allt, ska föras fram i huvudförhandlingen och att det utifrån den förhandlingen ska kunna göras en rättvis och tillförlitlig bevisvärdering.

Förändringen kom, som jag nyss nämnde, på 40-talet. Då markerade man en betydelse av att ha både fri bevisföring, alltså att inga regler borde gälla som gränser där, och fri bevisprövning från domstolens sida, alltså inga regler om vad som skulle gälla för full bevisning eller något liknande. Man markerade då också att principerna vid huvudförhandlingen borde vara muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett mål skulle avgöras vid en huvudförhandling, och rätten skulle i princip bara få grunda sin dom på vad som framkommit i den huvudförhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande princip i svensk rätt. Vi nämner den och har en del regler i kanterna omkring den. I övrigt får vi luta oss mot Europakonventionen, där det finns en viktig paragraf om ”fair trial”. Vi får tolka vad som ska ingå i de preciseringar vi gör i svensk rätt.

I enlighet med principen om en rättvis rättegång bör bevisupptagningen i så stor utsträckning som möjligt ske i huvudförhandlingen. Att bevisupptagningen förskjuts till förundersökningen kan vara viktigt i vissa fall men är problematiskt i andra fall. Lagrådet har avrått från att vi skulle ändra den här presumtionen; man menar att det som vi har gjort tidigare är tillräckligt och att vi inte bör göra något ytterligare.

Utredningen som ligger till grund för det här hävdar att man borde begränsa detta och stanna vid vad som gäller i dag. Lagrådet markerade som jag sa att en sådan här ändring inte borde göras, och flera remissinstanser har stött det. När man från regeringens sida markerar att ändringen skulle behöva göras blir argumenten underkända.

Det som har åberopats är bland annat krav från Åklagarmyndigheten. Där har det i vissa fall ställt till med bekymmer att man har strypt möjligheten att använda tidigare material i en domstolsprocess. Det har gjort att domstolarna några gånger gett förhandsbesked som sedan inte stämmer, vilket har lett till trassel i planeringen av processerna och ibland inställda huvudförhandlingar. Det är naturligtvis inte lyckat.

Frågan är då om vi ska gå ännu längre på den vägen. Jag tycker inte det. Sådana här problem av praktisk natur bör kunna lösas genom bättre planering och framförhållning från domstolens sida och samarbete med åklagaren. Vi i Vänsterpartiet menar därför att riksdagen bör avslå förslaget i den del som handlar om en ändring av omedelbarhetsprincipen när det gäller så kallade tidiga förhör. I övrigt står vi bakom förslagen i propositionen.

Något som jag tycker är väldigt intressant är det här med tilltrosparagraferna och tilltrosreglerna. De är väldigt komplicerade att tillämpa, enligt min erfarenhet från domstol. De här reglerna tar sikte på situationer där man vid huvudförhandlingen i tingsrätten har hållit förhör inför rätten eller i vissa fall vid syn. Det som var avgörande när domen sedan blev överklagad till hovrätten – eller så småningom Högsta domstolen, om det var aktuellt – var tilltron till bevisningen. Det handlar om en avvägning av vittnesmål och bevisning ur tilltrosperspektiv, och det är inte så enkelt. Om tingsrättens dom skulle ändras var då reglerna sådana att man inte fick göra det utan att tilltrosbeviset lades fram igen genom en ljud- eller bildupptagning eller togs upp på nytt i hovrätten – eller Högsta domstolen, om det avancerat dit. Vissa undantag gick att göra även där, men det var ganska komplicerat.

En risk som finns när det gäller det här med tilltrosvittnen – och ännu mer om vi skulle bygga mycket på tidiga förhör – om man blir kallad att höras i hovrätt eller högre instans är att vittnet eller målsäganden fokuserar mer på vad man sa i tidigare processer än på vad som verkligen inträffat. Till det kommer risken för att vittnen och andra som hörs utsätts för påtryckningar eller hot efter förhöret i tingsrätten. Det här med tilltrosbevisningen och tilltrosprövningen bör därför tas bort.

Sammanfattningsvis är vi alltså ense med majoriteten i flertalet frågor, men inte i den som handlar om tidig bevisupptagning, som vi inte tycker ska utökas.

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för svaren, men jag tycker egentligen inte att jag fick svar på det jag frågade om.

Vi är uppenbarligen ense om att det behövs en bättre utslussning och villkorlig frigivning, oavsett vem som ska ansvara för den. Där tycker jag att Kriminalvården har bättre möjligheter, och de behöver kopplas på den behandling som försiggår på Sis i dag. Den behandlingen, under inlåsningen och fram till frigivning, är bättre anpassad för barn i Sis-modell än i Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av barn – oavsett ålder på barnen.

Det jag också skulle vilja fundera över är markeringen av föräldrarnas betydelse. Den är stor, vill jag påstå. Men vi ser också att en del av präglingen till att använda våld som ett maktmedel sker i familjen. Vart 20:e barn i Sverige upplever våld i hemmet, och vart 10:e barn har gjort det ofta. Överallt i behandlingskedjan eller i de verksamheter vi nu berör säger man att detta utgör en stor del i brottsutvecklingen. Vi måste också skärpa lagstiftningen vad gäller barnfridsbrott så att barn skyddas, och det behövs ingripande från socialtjänst och vårdinsatser så att barnen slipper präglas till våld.

Har Torsten Elofsson några kommentarer till detta?

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för svaren, men jag tycker egentligen inte att jag fick svar på det jag frågade om.

Vi är uppenbarligen ense om att det behövs en bättre utslussning och villkorlig frigivning, oavsett vem som ska ansvara för den. Där tycker jag att Kriminalvården har bättre möjligheter, och de behöver kopplas på den behandling som försiggår på Sis i dag. Den behandlingen, under inlåsningen och fram till frigivning, är bättre anpassad för barn i Sis-modell än i Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av barn – oavsett ålder på barnen.

Det jag också skulle vilja fundera över är markeringen av föräldrarnas betydelse. Den är stor, vill jag påstå. Men vi ser också att en del av präglingen till att använda våld som ett maktmedel sker i familjen. Vart 20:e barn i Sverige upplever våld i hemmet, och vart 10:e barn har gjort det ofta. Överallt i behandlingskedjan eller i de verksamheter vi nu berör säger man att detta utgör en stor del i brottsutvecklingen. Vi måste också skärpa lagstiftningen vad gäller barnfridsbrott så att barn skyddas, och det behövs ingripande från socialtjänst och vårdinsatser så att barnen slipper präglas till våld.

Har Torsten Elofsson några kommentarer till detta?

Herr talman! Det anförande jag nyss hörde gav mig anledning att göra ett antal reflektioner.

Torsten Elofsson markerar att det handlar om en serie misslyckanden fram till att de unga begår allvarliga brott. Där är vi totalt ense. Frågan är hur vi ska hantera misslyckandena. Vilka misslyckanden ska vi täppa till och sätta stopp för? Jag tycker att det handlar om både hur vi arbetar generellt i samhället och hur vi ingriper för enskilda personer när det har gått alldeles fel.

Jag vill också kommentera att klagomålen på Sis utgår från gamla data. Rymningarna har ju i princip upphört. Vi vet att de lyckas bättre med sina insatser inom institutionerna i dag, inte minst när det handlar om skolan, vilket vi har markerat flera gånger från talarstolarna.

Det jag upplever att vi eventuellt också skulle kunna vara överens om är själva utslussningen. Anställda inom Sis menar att de gör sitt inom sin institution, men när de ska försöka få till stånd ett samarbete med socialtjänsten kan det spricka totalt. Vi från Vänsterpartiet vill behålla Sis, men vi vill förstärka med en villkorlig frigivning och ta stöd i den delen av Kriminalvården där det finns en hel del viktiga erfarenheter.

Hur ser Torsten Elofsson på en sådan kombination?

Herr talman! Det anförande jag nyss hörde gav mig anledning att göra ett antal reflektioner.

Torsten Elofsson markerar att det handlar om en serie misslyckanden fram till att de unga begår allvarliga brott. Där är vi totalt ense. Frågan är hur vi ska hantera misslyckandena. Vilka misslyckanden ska vi täppa till och sätta stopp för? Jag tycker att det handlar om både hur vi arbetar generellt i samhället och hur vi ingriper för enskilda personer när det har gått alldeles fel.

Jag vill också kommentera att klagomålen på Sis utgår från gamla data. Rymningarna har ju i princip upphört. Vi vet att de lyckas bättre med sina insatser inom institutionerna i dag, inte minst när det handlar om skolan, vilket vi har markerat flera gånger från talarstolarna.

Det jag upplever att vi eventuellt också skulle kunna vara överens om är själva utslussningen. Anställda inom Sis menar att de gör sitt inom sin institution, men när de ska försöka få till stånd ett samarbete med socialtjänsten kan det spricka totalt. Vi från Vänsterpartiet vill behålla Sis, men vi vill förstärka med en villkorlig frigivning och ta stöd i den delen av Kriminalvården där det finns en hel del viktiga erfarenheter.

Hur ser Torsten Elofsson på en sådan kombination?

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för att jag får möjlighet att komplettera mitt svar.

Det är alltså inte ordet i sig som är det viktiga, utan det handlar om vilket innehåll som respektive verksamhet kan leverera till de här unga – och till oss i samhället. Det handlar om att vi ska få slut på ungdomskriminaliteten.

Många gånger är ungdomskriminaliteten framlockad av grovt kriminella skikt i samhället som vi inte heller har fått bukt med. Det handlar bland annat om att de som rekryterar behöver fångas in, vilket håller på att ske, och jag tycker att fängelse är utmärkt som metod för att hantera dem.

Sedan handlar det om återfallsförebyggande verksamhet. Sådan har Kriminalvården en del, men man har behövt skära ned på den ytterligare. Nu ska man ta emot en ny, väldigt sårbar grupp, och jag tror inte att det är klokt. I stället skulle Sis kunna vidareutveckla sitt arbete – bland annat med en förlängd period inom deras revir, så att säga, men också för att de är mer rustade att genomföra det som alla inser är extremt viktigt, det vill säga det återfallsförebyggande arbetet. Det handlar inte minst om skolan. Det måste till en serie sociala insatser som Kriminalvården inte har lyckats leverera för någon av sina grupper.

Därför tycker jag att det är tragiskt att riva ned det som har börjat fungera mycket bättre och lägga över det på någon som är ny på arenan när det handlar om de unga och som kanske måste börja från noll. Vi riskerar återigen misslyckanden.

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för att jag får möjlighet att komplettera mitt svar.

Det är alltså inte ordet i sig som är det viktiga, utan det handlar om vilket innehåll som respektive verksamhet kan leverera till de här unga – och till oss i samhället. Det handlar om att vi ska få slut på ungdomskriminaliteten.

Många gånger är ungdomskriminaliteten framlockad av grovt kriminella skikt i samhället som vi inte heller har fått bukt med. Det handlar bland annat om att de som rekryterar behöver fångas in, vilket håller på att ske, och jag tycker att fängelse är utmärkt som metod för att hantera dem.

Sedan handlar det om återfallsförebyggande verksamhet. Sådan har Kriminalvården en del, men man har behövt skära ned på den ytterligare. Nu ska man ta emot en ny, väldigt sårbar grupp, och jag tror inte att det är klokt. I stället skulle Sis kunna vidareutveckla sitt arbete – bland annat med en förlängd period inom deras revir, så att säga, men också för att de är mer rustade att genomföra det som alla inser är extremt viktigt, det vill säga det återfallsförebyggande arbetet. Det handlar inte minst om skolan. Det måste till en serie sociala insatser som Kriminalvården inte har lyckats leverera för någon av sina grupper.

Därför tycker jag att det är tragiskt att riva ned det som har börjat fungera mycket bättre och lägga över det på någon som är ny på arenan när det handlar om de unga och som kanske måste börja från noll. Vi riskerar återigen misslyckanden.

Herr talman! Tack för frågan, Torsten Elofsson! Jag tror att det framgick av mitt anförande att jag prioriterar sluten ungdomsvård framför fängelse och att det borde användas mer än fängelsevistelser.

Som det har varit nu, att vissa tonåringar har kunnat dömas till fängelse och placeras på tuffa anstalter, går tvärtemot hur vi tänker oss rehabilitering. Rehabiliteringen ska inte innehålla kontakter med allvarligt kriminella i alla åldersgrupper, utan det är meningsfullt att separera de unga från dem som har gått längre i den kriminella karaktären.

Jag anser också att det är meningsfullt att titta på hur andra vårdinstanser hanterar grupper av unga och att inte, som Sis tidigare – märk väl: tidigare – har gjort, blanda kriminella med personer som har haft behov av andra typer av insatser som inte handlar om kriminalitet. Det kan handla om psykisk sjukdom eller ett på annat sätt asocialt levnadssätt, eller att personen riskerar det. Det finns alltså mycket vi skulle kunna rätta till inom Sis för att göra det till en utmärkt form av behandling för unga.

Det är ju också så – och det vet alla – att vi redan nu har en oerhörd överbeläggning inom kriminalvården. Det är trångt med resurser både när det gäller att rekrytera personal och när det gäller att ge behandlingsinsatser. Där finns det en del tecken som kan tyckas glädjande, nämligen att flera professioner anmäler intresse för att arbeta med just dessa unga, men det är ändå mycket som brister.

Herr talman! Tack för frågan, Torsten Elofsson! Jag tror att det framgick av mitt anförande att jag prioriterar sluten ungdomsvård framför fängelse och att det borde användas mer än fängelsevistelser.

Som det har varit nu, att vissa tonåringar har kunnat dömas till fängelse och placeras på tuffa anstalter, går tvärtemot hur vi tänker oss rehabilitering. Rehabiliteringen ska inte innehålla kontakter med allvarligt kriminella i alla åldersgrupper, utan det är meningsfullt att separera de unga från dem som har gått längre i den kriminella karaktären.

Jag anser också att det är meningsfullt att titta på hur andra vårdinstanser hanterar grupper av unga och att inte, som Sis tidigare – märk väl: tidigare – har gjort, blanda kriminella med personer som har haft behov av andra typer av insatser som inte handlar om kriminalitet. Det kan handla om psykisk sjukdom eller ett på annat sätt asocialt levnadssätt, eller att personen riskerar det. Det finns alltså mycket vi skulle kunna rätta till inom Sis för att göra det till en utmärkt form av behandling för unga.

Det är ju också så – och det vet alla – att vi redan nu har en oerhörd överbeläggning inom kriminalvården. Det är trångt med resurser både när det gäller att rekrytera personal och när det gäller att ge behandlingsinsatser. Där finns det en del tecken som kan tyckas glädjande, nämligen att flera professioner anmäler intresse för att arbeta med just dessa unga, men det är ändå mycket som brister.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1, som innebär avslag på detta förslag.

Det finns många anledningar till detta. Vi har när det gäller straff och påföljder en särreglering som följer av ålder och som vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inte får urvattnas. Vi ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs sådana, som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskningen visar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga skulle ha effekt. Tvärtom kan institutionsmiljöer förstärka den kriminella identiteten som en ungdom dessvärre ibland har börjat bygga och fördjupa dennes psykiska ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt.

Det är visserligen så att man planerar för särskilda avdelningar på de större fängelserna, där de unga ska finnas, men det som riskerar att stärka den kriminella identiteten är närheten och att man identifierar sig med att sitta på en säkerhetsanstalt, där man ofta placeras.

Forskningen visar också, vilket nyss togs upp, att skolgången är extremt viktig, liksom trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser i riskmiljöer. Dessa saker har betydelse för att minska risken för att barn hamnar i kriminalitet. Gällande detta är det klassiskt för Vänsterpartiet att vilja markera vikten av förebyggande insatser riktade generellt och ibland individuellt till barn i riskzonen och förstås också av att försöka komma åt rekryterare, som ju verkligen är ett gissel för samhället i stort.

Det går också att se att det i beredningen av det här ärendet finns avgörande kritik som regeringen bortser från. Det handlar både om remissinstanserna och om Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker ju förslaget – bland annat Barnombudsmannens expert.

Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och visar dessutom att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning har skett. Lagrådet menar därför att beredningen är bristfällig och avstyrker förslagen och att de skulle läggas till grund för ytterligare beredningsåtgärder.

Vi måste också se det nu aktuella förslaget i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, något som vi också snart ska diskutera här i kammaren. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara den sista utvägen och användas under så kort tid som möjligt.

Jag anser förstås att barn som har begått allvarliga brott ska omhändertas och få behandling, men jag förordar att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Detta handlar än så länge om dem som är mellan 15 och 18 år.

Jag vill inte minst markera vikten av skolan. Jag tror att vi i alla partier är ense om hur central skolgången är för att stimulera unga och ge dem en plattform för att kunna gå vidare efter ett straff. Vi menar att Sis har erfarenheter inom detta och att man ska bygga vidare på dessa.

Det går att stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och satsa ännu mer på att utveckla verksamheterna och förbättra hur de unga vid frigivningen inslussas i samhället.

Jag vill också flika in att rymningar varit vanligt förekommande inom Sis, men detta har i princip upphört. Det finns andra anmärkningar att rikta mot Sis, och Sis behöver definitivt vidareutvecklas, men vi menar att det vore meningsfullt att satsa resurserna på detta i stället för att börja från noll inom Kriminalvården, som saknar all erfarenhet av de här åldersgrupperna.

Jag tror att vi också är ense om att det är viktigt att förbättra hur de unga i samband med frigivning ska kunna slussas in i samhället, och det är väldigt viktigt att vi har villkorlig frigivning oavsett vem som ska vara ansvarig för själva vårdinsatsen innan dess.

När det gäller den villkorliga frigivningen tror vi i Vänsterpartiet att det skulle vara meningsfullt att satsa på ett samarbete mellan Kriminalvården och Sis och att detta skulle kunna vara fruktbart genom att man då kompletterar varandras kompetenser.

Sammanfattningsvis är det Vänsterpartiets mening att vi ska avslå regeringens förslag. Vi vill samtidigt rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

Jag skulle också vilja lägga till, och kanske få många att reagera på, vilka anstalter det är som man prioriterar utbildare för. Det är Högsbo, Kumla, Rosersberg, Sagsjön, Skenäs, Täby, Ystad och Österåker.

Det här handlar om att sätta barn på avdelningar som kan kallas ungdomsfängelser. Att straffa barnen så här menar vi är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare, och vi kan fundera över Tidöregeringens brottsofferperspektiv i det här sammanhanget. Är man enbart gärningsperson när man kanske är lurad, hotad och pressad att begå de brott man åker fast för? Det kan kännas orimligt, och bland annat Socialstyrelsen pekar på den bristande logiken i hur vi reagerar på de här barnen.

Det har förstås nämnts här från talarstolen att kriminalvården skulle vara beredd att ta emot de här barnen. Kriminalvårdens representanter säger själva att man inte är det – i alla fall inte än. Där kommer inte minst skolan in som en saknad pusselbit i hur det skulle kunna fungera att ha barn i våra fängelser.

Jag yrkar avslag på förslaget om att införa detta i Kriminalvårdens regi.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1, som innebär avslag på detta förslag.

Det finns många anledningar till detta. Vi har när det gäller straff och påföljder en särreglering som följer av ålder och som vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inte får urvattnas. Vi ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs sådana, som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskningen visar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga skulle ha effekt. Tvärtom kan institutionsmiljöer förstärka den kriminella identiteten som en ungdom dessvärre ibland har börjat bygga och fördjupa dennes psykiska ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt.

Det är visserligen så att man planerar för särskilda avdelningar på de större fängelserna, där de unga ska finnas, men det som riskerar att stärka den kriminella identiteten är närheten och att man identifierar sig med att sitta på en säkerhetsanstalt, där man ofta placeras.

Forskningen visar också, vilket nyss togs upp, att skolgången är extremt viktig, liksom trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser i riskmiljöer. Dessa saker har betydelse för att minska risken för att barn hamnar i kriminalitet. Gällande detta är det klassiskt för Vänsterpartiet att vilja markera vikten av förebyggande insatser riktade generellt och ibland individuellt till barn i riskzonen och förstås också av att försöka komma åt rekryterare, som ju verkligen är ett gissel för samhället i stort.

Det går också att se att det i beredningen av det här ärendet finns avgörande kritik som regeringen bortser från. Det handlar både om remissinstanserna och om Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker ju förslaget – bland annat Barnombudsmannens expert.

Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och visar dessutom att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning har skett. Lagrådet menar därför att beredningen är bristfällig och avstyrker förslagen och att de skulle läggas till grund för ytterligare beredningsåtgärder.

Vi måste också se det nu aktuella förslaget i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, något som vi också snart ska diskutera här i kammaren. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara den sista utvägen och användas under så kort tid som möjligt.

Jag anser förstås att barn som har begått allvarliga brott ska omhändertas och få behandling, men jag förordar att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Detta handlar än så länge om dem som är mellan 15 och 18 år.

Jag vill inte minst markera vikten av skolan. Jag tror att vi i alla partier är ense om hur central skolgången är för att stimulera unga och ge dem en plattform för att kunna gå vidare efter ett straff. Vi menar att Sis har erfarenheter inom detta och att man ska bygga vidare på dessa.

Det går att stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och satsa ännu mer på att utveckla verksamheterna och förbättra hur de unga vid frigivningen inslussas i samhället.

Jag vill också flika in att rymningar varit vanligt förekommande inom Sis, men detta har i princip upphört. Det finns andra anmärkningar att rikta mot Sis, och Sis behöver definitivt vidareutvecklas, men vi menar att det vore meningsfullt att satsa resurserna på detta i stället för att börja från noll inom Kriminalvården, som saknar all erfarenhet av de här åldersgrupperna.

Jag tror att vi också är ense om att det är viktigt att förbättra hur de unga i samband med frigivning ska kunna slussas in i samhället, och det är väldigt viktigt att vi har villkorlig frigivning oavsett vem som ska vara ansvarig för själva vårdinsatsen innan dess.

När det gäller den villkorliga frigivningen tror vi i Vänsterpartiet att det skulle vara meningsfullt att satsa på ett samarbete mellan Kriminalvården och Sis och att detta skulle kunna vara fruktbart genom att man då kompletterar varandras kompetenser.

Sammanfattningsvis är det Vänsterpartiets mening att vi ska avslå regeringens förslag. Vi vill samtidigt rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

Jag skulle också vilja lägga till, och kanske få många att reagera på, vilka anstalter det är som man prioriterar utbildare för. Det är Högsbo, Kumla, Rosersberg, Sagsjön, Skenäs, Täby, Ystad och Österåker.

Det här handlar om att sätta barn på avdelningar som kan kallas ungdomsfängelser. Att straffa barnen så här menar vi är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare, och vi kan fundera över Tidöregeringens brottsofferperspektiv i det här sammanhanget. Är man enbart gärningsperson när man kanske är lurad, hotad och pressad att begå de brott man åker fast för? Det kan kännas orimligt, och bland annat Socialstyrelsen pekar på den bristande logiken i hur vi reagerar på de här barnen.

Det har förstås nämnts här från talarstolen att kriminalvården skulle vara beredd att ta emot de här barnen. Kriminalvårdens representanter säger själva att man inte är det – i alla fall inte än. Där kommer inte minst skolan in som en saknad pusselbit i hur det skulle kunna fungera att ha barn i våra fängelser.

Jag yrkar avslag på förslaget om att införa detta i Kriminalvårdens regi.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Polismyndigheten är en extremt viktig myndighet och verksamhet i vårt land. Uppgiften är förstås att både förebygga, förhindra, upptäcka och klara ut brottsliga verksamheter och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.

Riksrevisionens granskning mynnar ut i en rekommendation till regeringen, där Riksrevisionen menar att regeringen måste vara mer fokuserad på effekterna av hur polisen omsätter regeringens prioriteringar och styrning. I denna styrning bör regeringen undvika ett alltför stort antal mål och i stället fokusera på effekterna.

Jag tror att detta är en nyckel till varför det tidigare har varit svårt att utvärdera polisverksamhet på ett rimligt sätt. Det har ofta handlat om pinnjakt och att jämföra äpplen och päron, många uppklarade små mål och några stora case. Här måste man se på effekterna på ett annat sätt. Det tycker jag egentligen är huvudbudskapet, både när det gäller hur man planerar verksamheten hos polisen och hur den utvärderas.

Det finns förstås också tidigare rapporter och annat som man kan lägga till i detta. Det uppenbara med reformen – som många har pekat på både tidigare och nu – var att man tappade en del av den lokala kompetensen hos polisen. Man tappade till exempel kontakterna med ungdomsbrottsligheten, vilket gjorde att man inte kunde utreda och stävja den på samma sätt som tidigare. Samma sak gäller våld i nära relationer, det vi numera kallar mäns våld mot kvinnor. Detta flyttades upp centralt, och man tappade alltså ibland kompetenser på vägen.

Den interna resursfördelningen påverkar naturligtvis ytterligare. Det får konsekvenser, inte minst när det handlar om hanteringen av mängdbrott. Den är, vilket är väl känt sedan tidigare, inte särskilt effektiv och väldigt svår. Jag tror att det finns anledning att flika in att polisen inte kan arbeta ensam för att stävja sådana här uppgifter, utan det måste också ske i samspel med det övriga samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till det brottsförebyggande arbetet. Man har gjort fel, skulle jag vilja påstå, när man har använt lokalpoliser som ett slags resurspool för att fylla upp på andra orter och när det handlar om allvarligare brottslighet. Detta har man börjat få bukt med, och jag skulle vilja påstå att det också pågår många andra viktiga saker inom Polismyndigheten.

Det är påtagligt att polisen möter väldigt många nya utmaningar. Det handlar inte minst om hur man ska tackla digitaliseringen. Där måste polisen kunna ha både kapacitet och kompetens så att man kan matcha det som pågår ute i samhället. Detta är i fokus som ett nytt område för det brottsförebyggande arbetet men också när det handlar om utredningsverksamheterna.

Även här markeras det i Riksrevisionens rapport att man behöver både metodutveckling och utbildning. Sådana här satsningar kräver också resurser – inte enbart ett antal nya poliser utan ytterligare resurser.

Här ska vi också se till det delade ansvaret och vad vi ställer till med genom andra politiska beslut i samhället. Det handlar om att vi genom privatiseringar inom skola, vård och omsorg har öppnat för möjligheter till nya former av brott och infiltreringar av kriminella aktiviteter som har kopplingar till Schengen.

Det är allvarligt i sig, men privatiseringen gör också att vi dräneras på ytterligare skattepengar eftersom vi behöver administration för att kontrollera de här verksamheterna. Det blir lite dramatiskt och fel, för det här kan inte enbart läggas på polisen.

Många, inklusive mig själv, menar att det är för lätt att starta aktiebolag, som sedan kan göra planerade konkurser och ta ut riskkapitalvinster. Ekobrottsmyndigheten är en jätteviktig del för att hantera den typen av brottslighet.

Jag skulle också vilja nämna bedrägerierna. Där är det intressant – vilket jag också har fått inblick i via insynsråden hos polisen – att det inte alltid är så lätt att samverka med bankerna som vi kanske skulle önska. Det är inte alla banker som ens går att nå efter klockan fyra på dagen för att till exempel bromsa en misstänkt eller till och med uppenbart illegal transaktion.

Vi kan också se att det från andra håll har gjorts påstötningar på bankerna om att de skulle kunna offentliggöra vilka bedrägerier de eller deras kunder har varit utsatta för. Vi kan fundera på om vi inte skulle kunna ha ett trygghetsindex, där de banker som har hanterat de här frågorna bäst får ett plus och en konkurrensfördel. Det kanske vore väl så viktigt som att enbart jämföra räntesatser, som i dag. Det finns alltså andra spår som skulle kunna underlätta för polisen i deras arbete.

Ett annat viktigt område är förstås rekryteringen av de unga in till kriminella nätverk. Där kommer vi återigen in på att man ibland konkurrerar om resurser för den grova organiserade brottsligheten och det vanliga våldet, som är mäns våld mot kvinnor och barn. Men de här hänger ihop, både direkt och indirekt. Det borde inte vara någon konkurrens, utan man borde se detta som ett starkt samband.

Det gäller inte minst när det handlar om barnen och rekryteringen av barn och unga till kriminalitet. Nästan alla, både de som är aktiva inom polisen och de som är aktiva inom barnrättsorganisationerna, säger att samtliga de här unga utsatta har upplevt våld i hemmet. Utan sårbara barn skulle vi inte ha någon rekrytering. Hjälparbetare börjar med jämna mellanrum gråta när de hör barnens berättelser.

Här har vi också en allvarlig signal. Vi måste agera tidigt för barn som har upplevt våld. Det ska också sägas att barnen, särskilt pojkarna, lär sig ett aggressivt beteende som skapar makt via pappan som slår mamman. Det här är belagt både i forskning och i evidens, som jag kan hänvisa till. Pojkarna lär sig alltså att använda våld som maktmedel.

Numera kan vi också tydligt se att det inte enbart handlar om pojkarna, utan även flickor kan attraheras av de här machobeteendena och själva börja utöva dem. Barn är alltså ofta extra utsatta både som offer och som förövare, och på lite olika sätt. Flickorna är lite värre utsatta på grund av att de ofta kan vara utsatta också för sexualiserat våld.

Här har vi möjligheter att agera starkare och samverka med skolan. Vi markerar vikten av orosanmälningar så att andra samhällsinstanser kommer in och uppmärksammar barnfridsbrottet tillsammans med att man kan fylla på med sociala insatser.

Det är uppenbart att vi har nya utmaningar via gejmingvärlden. Här borde polisen kunna vara aktiv både i olika klubbar, som aktivklubbarna, och på nätet för att fånga upp risker och börja agera mot att man rekryterar den vägen. Här är det framför allt högerextremismen som har gjort sig känd och som på de här vägarna sprider sina ideologier och rekryterar på ett väldigt dramatiskt och otäckt sätt.

Jag kan inte heller låta bli att nämna vikten av att uppmärksamma de kriminella gängens relation till prostitution, människohandel och våldspornografi. Detta är stora inkomstkällor för dem, och här har vi alldeles för låg bevakning, i stort sett över hela landet, även om det finns några orter som har fokus på denna typ av aktiviteter.

Avslutningsvis är det viktigt, vilket också Riksrevisionens rapport markerar, att ha både spets och bredd när det handlar om kompetens. Det måste finnas de som är väldigt duktiga men också en bred kompetens ute i verksamheterna så att man verkligen blir en lärande organisation. Vi behöver lyfta upp de kvantitativa målen för kompetens och metodutveckling och markera hur viktiga de är.

Herr talman! Jag uppskattar att statsministern har skapat ett råd för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. I det begreppet ingår prostitution. Kvinnor som är involverade i prostitution är brottsoffer.

Det är också så att statsministern leder en regering som vill driva igenom ett paradigmskifte för att stärka stödet till brottsoffer.

Nu upprörs jag med flera över att kvinnor i prostitution krävs på skatt för detta. Jag har en begränsad men symboliskt mycket viktig fråga: Kan vi utgå från att statsministern i sin iver att sänka skatter för vissa vill inkludera och avfärda också sådan skatt?