Gudrun Nordborg

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 1, från Vänsterpartiet.

Jag kan instämma i stort med föregående talare. Jag vill påstå att vi från den här talarstolen ofta argumenterar för hur viktigt polisens och åklagarens arbete är samt att det är viktigt att man får fram material för att kunna driva en process. Det vi talar om nu är i stort sett hur processen ska fungera.

Det är bara hälften så många talare som har anmält sig till den här punkten som till den tidigare. Jag tycker att vi borde bry oss ännu mycket mer om vad som sker i domstolarna och den betydelse reglerna där har för att få till stånd fungerande, rättssäkra och materiellt säkra domar.

Vi från Vänsterpartiet har inte några invändningar alls mot att man rubbar på de så kallade tilltrosbestämmelserna. Vi gillar också de nya sekretessreglerna, som på många sätt kan trygga och vara med och bära fram processen på ett väl genomtänkt sätt.

Jag har dock invändningar när det handlar om de tidiga berättelserna och i vilken omfattning de ska få användas. Det är en gammal princip från 1940-talet att vi värnar en omedelbarhetsprincip i domstol. Man menade att det mesta, i princip nästan allt, ska föras fram i huvudförhandlingen och att det utifrån den förhandlingen ska kunna göras en rättvis och tillförlitlig bevisvärdering.

Förändringen kom, som jag nyss nämnde, på 40-talet. Då markerade man en betydelse av att ha både fri bevisföring, alltså att inga regler borde gälla som gränser där, och fri bevisprövning från domstolens sida, alltså inga regler om vad som skulle gälla för full bevisning eller något liknande. Man markerade då också att principerna vid huvudförhandlingen borde vara muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett mål skulle avgöras vid en huvudförhandling, och rätten skulle i princip bara få grunda sin dom på vad som framkommit i den huvudförhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande princip i svensk rätt. Vi nämner den och har en del regler i kanterna omkring den. I övrigt får vi luta oss mot Europakonventionen, där det finns en viktig paragraf om ”fair trial”. Vi får tolka vad som ska ingå i de preciseringar vi gör i svensk rätt.

I enlighet med principen om en rättvis rättegång bör bevisupptagningen i så stor utsträckning som möjligt ske i huvudförhandlingen. Att bevisupptagningen förskjuts till förundersökningen kan vara viktigt i vissa fall men är problematiskt i andra fall. Lagrådet har avrått från att vi skulle ändra den här presumtionen; man menar att det som vi har gjort tidigare är tillräckligt och att vi inte bör göra något ytterligare.

Utredningen som ligger till grund för det här hävdar att man borde begränsa detta och stanna vid vad som gäller i dag. Lagrådet markerade som jag sa att en sådan här ändring inte borde göras, och flera remissinstanser har stött det. När man från regeringens sida markerar att ändringen skulle behöva göras blir argumenten underkända.

Det som har åberopats är bland annat krav från Åklagarmyndigheten. Där har det i vissa fall ställt till med bekymmer att man har strypt möjligheten att använda tidigare material i en domstolsprocess. Det har gjort att domstolarna några gånger gett förhandsbesked som sedan inte stämmer, vilket har lett till trassel i planeringen av processerna och ibland inställda huvudförhandlingar. Det är naturligtvis inte lyckat.

Frågan är då om vi ska gå ännu längre på den vägen. Jag tycker inte det. Sådana här problem av praktisk natur bör kunna lösas genom bättre planering och framförhållning från domstolens sida och samarbete med åklagaren. Vi i Vänsterpartiet menar därför att riksdagen bör avslå förslaget i den del som handlar om en ändring av omedelbarhetsprincipen när det gäller så kallade tidiga förhör. I övrigt står vi bakom förslagen i propositionen.

Något som jag tycker är väldigt intressant är det här med tilltrosparagraferna och tilltrosreglerna. De är väldigt komplicerade att tillämpa, enligt min erfarenhet från domstol. De här reglerna tar sikte på situationer där man vid huvudförhandlingen i tingsrätten har hållit förhör inför rätten eller i vissa fall vid syn. Det som var avgörande när domen sedan blev överklagad till hovrätten – eller så småningom Högsta domstolen, om det var aktuellt – var tilltron till bevisningen. Det handlar om en avvägning av vittnesmål och bevisning ur tilltrosperspektiv, och det är inte så enkelt. Om tingsrättens dom skulle ändras var då reglerna sådana att man inte fick göra det utan att tilltrosbeviset lades fram igen genom en ljud- eller bildupptagning eller togs upp på nytt i hovrätten – eller Högsta domstolen, om det avancerat dit. Vissa undantag gick att göra även där, men det var ganska komplicerat.

En risk som finns när det gäller det här med tilltrosvittnen – och ännu mer om vi skulle bygga mycket på tidiga förhör – om man blir kallad att höras i hovrätt eller högre instans är att vittnet eller målsäganden fokuserar mer på vad man sa i tidigare processer än på vad som verkligen inträffat. Till det kommer risken för att vittnen och andra som hörs utsätts för påtryckningar eller hot efter förhöret i tingsrätten. Det här med tilltrosbevisningen och tilltrosprövningen bör därför tas bort.

Sammanfattningsvis är vi alltså ense med majoriteten i flertalet frågor, men inte i den som handlar om tidig bevisupptagning, som vi inte tycker ska utökas.

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för svaren, men jag tycker egentligen inte att jag fick svar på det jag frågade om.

Vi är uppenbarligen ense om att det behövs en bättre utslussning och villkorlig frigivning, oavsett vem som ska ansvara för den. Där tycker jag att Kriminalvården har bättre möjligheter, och de behöver kopplas på den behandling som försiggår på Sis i dag. Den behandlingen, under inlåsningen och fram till frigivning, är bättre anpassad för barn i Sis-modell än i Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av barn – oavsett ålder på barnen.

Det jag också skulle vilja fundera över är markeringen av föräldrarnas betydelse. Den är stor, vill jag påstå. Men vi ser också att en del av präglingen till att använda våld som ett maktmedel sker i familjen. Vart 20:e barn i Sverige upplever våld i hemmet, och vart 10:e barn har gjort det ofta. Överallt i behandlingskedjan eller i de verksamheter vi nu berör säger man att detta utgör en stor del i brottsutvecklingen. Vi måste också skärpa lagstiftningen vad gäller barnfridsbrott så att barn skyddas, och det behövs ingripande från socialtjänst och vårdinsatser så att barnen slipper präglas till våld.

Har Torsten Elofsson några kommentarer till detta?

Herr talman! Det anförande jag nyss hörde gav mig anledning att göra ett antal reflektioner.

Torsten Elofsson markerar att det handlar om en serie misslyckanden fram till att de unga begår allvarliga brott. Där är vi totalt ense. Frågan är hur vi ska hantera misslyckandena. Vilka misslyckanden ska vi täppa till och sätta stopp för? Jag tycker att det handlar om både hur vi arbetar generellt i samhället och hur vi ingriper för enskilda personer när det har gått alldeles fel.

Jag vill också kommentera att klagomålen på Sis utgår från gamla data. Rymningarna har ju i princip upphört. Vi vet att de lyckas bättre med sina insatser inom institutionerna i dag, inte minst när det handlar om skolan, vilket vi har markerat flera gånger från talarstolarna.

Det jag upplever att vi eventuellt också skulle kunna vara överens om är själva utslussningen. Anställda inom Sis menar att de gör sitt inom sin institution, men när de ska försöka få till stånd ett samarbete med socialtjänsten kan det spricka totalt. Vi från Vänsterpartiet vill behålla Sis, men vi vill förstärka med en villkorlig frigivning och ta stöd i den delen av Kriminalvården där det finns en hel del viktiga erfarenheter.

Hur ser Torsten Elofsson på en sådan kombination?

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för att jag får möjlighet att komplettera mitt svar.

Det är alltså inte ordet i sig som är det viktiga, utan det handlar om vilket innehåll som respektive verksamhet kan leverera till de här unga – och till oss i samhället. Det handlar om att vi ska få slut på ungdomskriminaliteten.

Många gånger är ungdomskriminaliteten framlockad av grovt kriminella skikt i samhället som vi inte heller har fått bukt med. Det handlar bland annat om att de som rekryterar behöver fångas in, vilket håller på att ske, och jag tycker att fängelse är utmärkt som metod för att hantera dem.

Sedan handlar det om återfallsförebyggande verksamhet. Sådan har Kriminalvården en del, men man har behövt skära ned på den ytterligare. Nu ska man ta emot en ny, väldigt sårbar grupp, och jag tror inte att det är klokt. I stället skulle Sis kunna vidareutveckla sitt arbete – bland annat med en förlängd period inom deras revir, så att säga, men också för att de är mer rustade att genomföra det som alla inser är extremt viktigt, det vill säga det återfallsförebyggande arbetet. Det handlar inte minst om skolan. Det måste till en serie sociala insatser som Kriminalvården inte har lyckats leverera för någon av sina grupper.

Därför tycker jag att det är tragiskt att riva ned det som har börjat fungera mycket bättre och lägga över det på någon som är ny på arenan när det handlar om de unga och som kanske måste börja från noll. Vi riskerar återigen misslyckanden.

Herr talman! Tack för frågan, Torsten Elofsson! Jag tror att det framgick av mitt anförande att jag prioriterar sluten ungdomsvård framför fängelse och att det borde användas mer än fängelsevistelser.

Som det har varit nu, att vissa tonåringar har kunnat dömas till fängelse och placeras på tuffa anstalter, går tvärtemot hur vi tänker oss rehabilitering. Rehabiliteringen ska inte innehålla kontakter med allvarligt kriminella i alla åldersgrupper, utan det är meningsfullt att separera de unga från dem som har gått längre i den kriminella karaktären.

Jag anser också att det är meningsfullt att titta på hur andra vårdinstanser hanterar grupper av unga och att inte, som Sis tidigare – märk väl: tidigare – har gjort, blanda kriminella med personer som har haft behov av andra typer av insatser som inte handlar om kriminalitet. Det kan handla om psykisk sjukdom eller ett på annat sätt asocialt levnadssätt, eller att personen riskerar det. Det finns alltså mycket vi skulle kunna rätta till inom Sis för att göra det till en utmärkt form av behandling för unga.

Det är ju också så – och det vet alla – att vi redan nu har en oerhörd överbeläggning inom kriminalvården. Det är trångt med resurser både när det gäller att rekrytera personal och när det gäller att ge behandlingsinsatser. Där finns det en del tecken som kan tyckas glädjande, nämligen att flera professioner anmäler intresse för att arbeta med just dessa unga, men det är ändå mycket som brister.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1, som innebär avslag på detta förslag.

Det finns många anledningar till detta. Vi har när det gäller straff och påföljder en särreglering som följer av ålder och som vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inte får urvattnas. Vi ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs sådana, som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskningen visar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga skulle ha effekt. Tvärtom kan institutionsmiljöer förstärka den kriminella identiteten som en ungdom dessvärre ibland har börjat bygga och fördjupa dennes psykiska ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt.

Det är visserligen så att man planerar för särskilda avdelningar på de större fängelserna, där de unga ska finnas, men det som riskerar att stärka den kriminella identiteten är närheten och att man identifierar sig med att sitta på en säkerhetsanstalt, där man ofta placeras.

Forskningen visar också, vilket nyss togs upp, att skolgången är extremt viktig, liksom trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser i riskmiljöer. Dessa saker har betydelse för att minska risken för att barn hamnar i kriminalitet. Gällande detta är det klassiskt för Vänsterpartiet att vilja markera vikten av förebyggande insatser riktade generellt och ibland individuellt till barn i riskzonen och förstås också av att försöka komma åt rekryterare, som ju verkligen är ett gissel för samhället i stort.

Det går också att se att det i beredningen av det här ärendet finns avgörande kritik som regeringen bortser från. Det handlar både om remissinstanserna och om Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker ju förslaget – bland annat Barnombudsmannens expert.

Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och visar dessutom att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning har skett. Lagrådet menar därför att beredningen är bristfällig och avstyrker förslagen och att de skulle läggas till grund för ytterligare beredningsåtgärder.

Vi måste också se det nu aktuella förslaget i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, något som vi också snart ska diskutera här i kammaren. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara den sista utvägen och användas under så kort tid som möjligt.

Jag anser förstås att barn som har begått allvarliga brott ska omhändertas och få behandling, men jag förordar att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Detta handlar än så länge om dem som är mellan 15 och 18 år.

Jag vill inte minst markera vikten av skolan. Jag tror att vi i alla partier är ense om hur central skolgången är för att stimulera unga och ge dem en plattform för att kunna gå vidare efter ett straff. Vi menar att Sis har erfarenheter inom detta och att man ska bygga vidare på dessa.

Det går att stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och satsa ännu mer på att utveckla verksamheterna och förbättra hur de unga vid frigivningen inslussas i samhället.

Jag vill också flika in att rymningar varit vanligt förekommande inom Sis, men detta har i princip upphört. Det finns andra anmärkningar att rikta mot Sis, och Sis behöver definitivt vidareutvecklas, men vi menar att det vore meningsfullt att satsa resurserna på detta i stället för att börja från noll inom Kriminalvården, som saknar all erfarenhet av de här åldersgrupperna.

Jag tror att vi också är ense om att det är viktigt att förbättra hur de unga i samband med frigivning ska kunna slussas in i samhället, och det är väldigt viktigt att vi har villkorlig frigivning oavsett vem som ska vara ansvarig för själva vårdinsatsen innan dess.

När det gäller den villkorliga frigivningen tror vi i Vänsterpartiet att det skulle vara meningsfullt att satsa på ett samarbete mellan Kriminalvården och Sis och att detta skulle kunna vara fruktbart genom att man då kompletterar varandras kompetenser.

Sammanfattningsvis är det Vänsterpartiets mening att vi ska avslå regeringens förslag. Vi vill samtidigt rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

Jag skulle också vilja lägga till, och kanske få många att reagera på, vilka anstalter det är som man prioriterar utbildare för. Det är Högsbo, Kumla, Rosersberg, Sagsjön, Skenäs, Täby, Ystad och Österåker.

Det här handlar om att sätta barn på avdelningar som kan kallas ungdomsfängelser. Att straffa barnen så här menar vi är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare, och vi kan fundera över Tidöregeringens brottsofferperspektiv i det här sammanhanget. Är man enbart gärningsperson när man kanske är lurad, hotad och pressad att begå de brott man åker fast för? Det kan kännas orimligt, och bland annat Socialstyrelsen pekar på den bristande logiken i hur vi reagerar på de här barnen.

Det har förstås nämnts här från talarstolen att kriminalvården skulle vara beredd att ta emot de här barnen. Kriminalvårdens representanter säger själva att man inte är det – i alla fall inte än. Där kommer inte minst skolan in som en saknad pusselbit i hur det skulle kunna fungera att ha barn i våra fängelser.

Jag yrkar avslag på förslaget om att införa detta i Kriminalvårdens regi.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Polismyndigheten är en extremt viktig myndighet och verksamhet i vårt land. Uppgiften är förstås att både förebygga, förhindra, upptäcka och klara ut brottsliga verksamheter och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.

Riksrevisionens granskning mynnar ut i en rekommendation till regeringen, där Riksrevisionen menar att regeringen måste vara mer fokuserad på effekterna av hur polisen omsätter regeringens prioriteringar och styrning. I denna styrning bör regeringen undvika ett alltför stort antal mål och i stället fokusera på effekterna.

Jag tror att detta är en nyckel till varför det tidigare har varit svårt att utvärdera polisverksamhet på ett rimligt sätt. Det har ofta handlat om pinnjakt och att jämföra äpplen och päron, många uppklarade små mål och några stora case. Här måste man se på effekterna på ett annat sätt. Det tycker jag egentligen är huvudbudskapet, både när det gäller hur man planerar verksamheten hos polisen och hur den utvärderas.

Det finns förstås också tidigare rapporter och annat som man kan lägga till i detta. Det uppenbara med reformen – som många har pekat på både tidigare och nu – var att man tappade en del av den lokala kompetensen hos polisen. Man tappade till exempel kontakterna med ungdomsbrottsligheten, vilket gjorde att man inte kunde utreda och stävja den på samma sätt som tidigare. Samma sak gäller våld i nära relationer, det vi numera kallar mäns våld mot kvinnor. Detta flyttades upp centralt, och man tappade alltså ibland kompetenser på vägen.

Den interna resursfördelningen påverkar naturligtvis ytterligare. Det får konsekvenser, inte minst när det handlar om hanteringen av mängdbrott. Den är, vilket är väl känt sedan tidigare, inte särskilt effektiv och väldigt svår. Jag tror att det finns anledning att flika in att polisen inte kan arbeta ensam för att stävja sådana här uppgifter, utan det måste också ske i samspel med det övriga samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till det brottsförebyggande arbetet. Man har gjort fel, skulle jag vilja påstå, när man har använt lokalpoliser som ett slags resurspool för att fylla upp på andra orter och när det handlar om allvarligare brottslighet. Detta har man börjat få bukt med, och jag skulle vilja påstå att det också pågår många andra viktiga saker inom Polismyndigheten.

Det är påtagligt att polisen möter väldigt många nya utmaningar. Det handlar inte minst om hur man ska tackla digitaliseringen. Där måste polisen kunna ha både kapacitet och kompetens så att man kan matcha det som pågår ute i samhället. Detta är i fokus som ett nytt område för det brottsförebyggande arbetet men också när det handlar om utredningsverksamheterna.

Även här markeras det i Riksrevisionens rapport att man behöver både metodutveckling och utbildning. Sådana här satsningar kräver också resurser – inte enbart ett antal nya poliser utan ytterligare resurser.

Här ska vi också se till det delade ansvaret och vad vi ställer till med genom andra politiska beslut i samhället. Det handlar om att vi genom privatiseringar inom skola, vård och omsorg har öppnat för möjligheter till nya former av brott och infiltreringar av kriminella aktiviteter som har kopplingar till Schengen.

Det är allvarligt i sig, men privatiseringen gör också att vi dräneras på ytterligare skattepengar eftersom vi behöver administration för att kontrollera de här verksamheterna. Det blir lite dramatiskt och fel, för det här kan inte enbart läggas på polisen.

Många, inklusive mig själv, menar att det är för lätt att starta aktiebolag, som sedan kan göra planerade konkurser och ta ut riskkapitalvinster. Ekobrottsmyndigheten är en jätteviktig del för att hantera den typen av brottslighet.

Jag skulle också vilja nämna bedrägerierna. Där är det intressant – vilket jag också har fått inblick i via insynsråden hos polisen – att det inte alltid är så lätt att samverka med bankerna som vi kanske skulle önska. Det är inte alla banker som ens går att nå efter klockan fyra på dagen för att till exempel bromsa en misstänkt eller till och med uppenbart illegal transaktion.

Vi kan också se att det från andra håll har gjorts påstötningar på bankerna om att de skulle kunna offentliggöra vilka bedrägerier de eller deras kunder har varit utsatta för. Vi kan fundera på om vi inte skulle kunna ha ett trygghetsindex, där de banker som har hanterat de här frågorna bäst får ett plus och en konkurrensfördel. Det kanske vore väl så viktigt som att enbart jämföra räntesatser, som i dag. Det finns alltså andra spår som skulle kunna underlätta för polisen i deras arbete.

Ett annat viktigt område är förstås rekryteringen av de unga in till kriminella nätverk. Där kommer vi återigen in på att man ibland konkurrerar om resurser för den grova organiserade brottsligheten och det vanliga våldet, som är mäns våld mot kvinnor och barn. Men de här hänger ihop, både direkt och indirekt. Det borde inte vara någon konkurrens, utan man borde se detta som ett starkt samband.

Det gäller inte minst när det handlar om barnen och rekryteringen av barn och unga till kriminalitet. Nästan alla, både de som är aktiva inom polisen och de som är aktiva inom barnrättsorganisationerna, säger att samtliga de här unga utsatta har upplevt våld i hemmet. Utan sårbara barn skulle vi inte ha någon rekrytering. Hjälparbetare börjar med jämna mellanrum gråta när de hör barnens berättelser.

Här har vi också en allvarlig signal. Vi måste agera tidigt för barn som har upplevt våld. Det ska också sägas att barnen, särskilt pojkarna, lär sig ett aggressivt beteende som skapar makt via pappan som slår mamman. Det här är belagt både i forskning och i evidens, som jag kan hänvisa till. Pojkarna lär sig alltså att använda våld som maktmedel.

Numera kan vi också tydligt se att det inte enbart handlar om pojkarna, utan även flickor kan attraheras av de här machobeteendena och själva börja utöva dem. Barn är alltså ofta extra utsatta både som offer och som förövare, och på lite olika sätt. Flickorna är lite värre utsatta på grund av att de ofta kan vara utsatta också för sexualiserat våld.

Här har vi möjligheter att agera starkare och samverka med skolan. Vi markerar vikten av orosanmälningar så att andra samhällsinstanser kommer in och uppmärksammar barnfridsbrottet tillsammans med att man kan fylla på med sociala insatser.

Det är uppenbart att vi har nya utmaningar via gejmingvärlden. Här borde polisen kunna vara aktiv både i olika klubbar, som aktivklubbarna, och på nätet för att fånga upp risker och börja agera mot att man rekryterar den vägen. Här är det framför allt högerextremismen som har gjort sig känd och som på de här vägarna sprider sina ideologier och rekryterar på ett väldigt dramatiskt och otäckt sätt.

Jag kan inte heller låta bli att nämna vikten av att uppmärksamma de kriminella gängens relation till prostitution, människohandel och våldspornografi. Detta är stora inkomstkällor för dem, och här har vi alldeles för låg bevakning, i stort sett över hela landet, även om det finns några orter som har fokus på denna typ av aktiviteter.

Avslutningsvis är det viktigt, vilket också Riksrevisionens rapport markerar, att ha både spets och bredd när det handlar om kompetens. Det måste finnas de som är väldigt duktiga men också en bred kompetens ute i verksamheterna så att man verkligen blir en lärande organisation. Vi behöver lyfta upp de kvantitativa målen för kompetens och metodutveckling och markera hur viktiga de är.

Herr talman! Jag uppskattar att statsministern har skapat ett råd för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. I det begreppet ingår prostitution. Kvinnor som är involverade i prostitution är brottsoffer.

Det är också så att statsministern leder en regering som vill driva igenom ett paradigmskifte för att stärka stödet till brottsoffer.

Nu upprörs jag med flera över att kvinnor i prostitution krävs på skatt för detta. Jag har en begränsad men symboliskt mycket viktig fråga: Kan vi utgå från att statsministern i sin iver att sänka skatter för vissa vill inkludera och avfärda också sådan skatt?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, men jag står självklart bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har undertecknat.

Likaväl som vi måste agera för att begränsa nyrekrytering till kriminaliteten måste vi anstränga oss väldigt mycket för att skapa möjligheter för dem som redan har blivit inkluderade i kriminella aktiviteter och göra det så att vi möjliggör avhopp och förstås motverkar återfall i brott.

Här spelar förstås kön roll, som alltid. På den kriminella arenan har mannen varit norm. Pratar vi om kriminalitet ser vi ofta tuffa män för vår inre bild.

Vi kan kanske säga att det vore nog om det stannade där. Men nu är det dessvärre så att också kvinnor dyker upp på den kriminella arenan även när det handlar om väldigt allvarliga brott. Machomannen har alltså fått ett visst sällskap av kvinnor som kopierar machoidealen.

Vi måste förhålla oss annorlunda när det handlar om kvinnor. Deras roll inom kriminaliteten och särskilt de kriminella gängen skiljer sig nämligen delvis från männens. Det är ännu vanligare att dessa kvinnor är både förövare och offer. Detta är inte sällsynt bland männen och pojkarna heller, men flickorna och kvinnorna har väldigt ofta varit utsatta för traumatiska upplevelser, som sexuella övergrepp. Deras kroppar används också inom kriminaliteten. De kan även begå ”vanliga” brott, som att transportera vapen, sprängmedel och pengar, men det handlar också om det extra att de kan vara lockbeten och till och med fungera som bytesvaror mellan kriminella män.

Bilden är mångfasetterad. Det kan handla om väldigt många olika ingångar i kriminaliteten. Brå har gjort intressanta studier och intervjuer med flickor och kvinnor. Det finns de som själva har gjort det aktiva valet att kliva in på den kriminella arenan, men många har gjort det på grund av familj, en kärleksrelation – eller en så kallad kärleksrelation, kanske vi många gånger ska säga – eller en vänskapsrelation.

Hotbilden kan då bli annorlunda för dessa flickor och kvinnor, och de möter också andra svårigheter när de ska försöka lämna den kriminella arenan. Att besluta sig för att lämna detta kan vara väldigt komplicerat, särskilt om man har barn tillsammans med en kriminellt aktiv person. Vi måste finna både rätt resurser och rätt kompetens för att hantera detta. Avhopparprogram som anpassas för kvinnor är därför nödvändiga.

Jag skulle också vilja kommentera fängelserna. Det behövs allt fler fängelseplatser även för kvinnor, dessvärre i alla säkerhetskategorier. Även bland de allra farligaste finns nu kvinnor.

Kvinnorna blir förstås, precis som männen, drabbade av överbeläggningarna – flera har nämnt detta. Det innebär stora problem, som jag tycker att vi måste varna för. Det rör sig om arbetsmiljöproblem för personalen, som kan bli väldigt påfrestande. Det kan innebära risk för våld som riktas mot de anställda men också att personalen måste ingripa i våldssituationer mellan intagna personer. När två personer delar cell kan en våldsam situation snabbt eskalera, kanske utan att personalen hinner reagera och ingripa så som man skulle önska.

Möjligheterna att lämna ett liv i kriminalitet påverkas. Nybyggnationerna förväntas inte ändra det här med dubbelbeläggningar; man planerar fortfarande för permanent dubbelbeläggning. Detta riskerar tyvärr att få negativa konsekvenser. Jag har hittills framför allt talat om det som rör personalen, men det handlar också om de intagnas problem. I värsta fall kan detta också leda till mycket allvarligt våld – vi har redan sett tendenser till det.

Seko kräver att man ska agera för enkelbeläggning och att det borde vara norm samt att man ska ha nolltolerans mot ensamarbete i klientnära situationer. Önskemålet är att det alltid ska finnas minst en kollega inom både hör- och synhåll. Från Vänsterpartiets sida ser vi Sekos krav som rimliga för att en miniminivå ska kunna upprätthållas när det gäller arbetsmiljön inom kriminalvården och anser att regeringen bör agera för detta.

Man kan också känna en stor oro för kriminalvården i stort, och jag ser en oro för en backlash. Om vi drar ut konsekvenserna av dessa orosmoln, som alla är ense om finns, finns risk för att de som borde komma bättre ut efter kriminalvårdsvistelse på anstalt i stället kommer sämre ut. Det handlar om att man inte har nog med lokaler, och man anstränger sig nu till det yttersta för att göra om lokaler som var avsedda för sysselsättning, utbildning eller behandling men nu i stället blir celler eller boenderum.

Detta innebär också att återfallsförebyggande verksamheter påverkas och kanske inte alls kan genomföras på samma sätt. Vistelsen handlar alltså mycket mindre om vård och mycket mer om förvaring – under svåra omständigheter. Där håller jag verkligen med om vad som har sagts tidigare här i talarstolen: Att bygga upp något som gör det möjligt för den intagna att lämna anstalten med förhoppningar om att få vara fri från sitt drogberoende och vara utbildad för att kunna få ett arbete är naturligtvis oerhört viktigt.

Vi har problem också när det handlar om att rekrytera personal, även om det finns många som vill in i kriminalvården och många som redan jobbar där som är oerhört engagerade. Där håller jag också med tidigare talare: Det är lätt att finna sådana personer. Men det är också väldigt viktigt att de engagerade och kanske nyanställda får en riktigt relevant utbildning och att man inte kortar den så som sker i dag.

Jag vill även nämna frivården. Där sker också en expansion, och den kommer kanske lite senare på grund av att vi begränsar möjligheterna till tidigare frigivning. Men vi skulle behöva titta också på detta. Jag skulle önska att jag fick höra fler säga det som vi hörde i en debatt för inte så länge sedan: att Tidöpartierna nu skulle vilja satsa lika mycket, krona för krona, på förebyggande verksamheter som man gör på den repressiva verksamheten.

Jag tror att vi också måste titta på hur vi skapar ett skydd som blir långsiktigt relevant. Vi kan ha alternativa former som innebär både kontroll och ett lättare tryck och som ger större möjligheter till rehabilitering, till exempel vård med fotboja. Där kommer också möjligheterna att skydda eventuella kvinnor och barn som kan finnas i närheten av den kriminella personen in. Vi måste absolut trygga friheten och tryggheten för dem.

Herr talman! Jag står förstås bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet är delaktigt i, men jag yrkar bifall endast till reservation 14.

Den handlar om mäns våld mot kvinnor – ett väldigt brett tema. Det är också ett urgammalt tema. White Ribbon har kallat det för världens längsta krig. Det är ett allvarligt krig.

När vi hör det här begreppet tänker de flesta av oss kanske att det handlar om män som misshandlar sin kvinna, den han är eller har varit gift eller sambo med. Men det är också ett begrepp som inkluderar prostitution och människohandel för sexuella ändamål, vilket jag snart ska återkomma till.

Det här är allvarliga samhällsproblem på alla nivåer. Alla möjliga och rimliga effektiva medel måste användas för att motverka detta våld. Det får inte enbart handla om vackra ord. Regeringen markerar nu – efter julhelgen då vi hade en serie uppmärksammade mord på kvinnor av närstående – att man vill ha en nollvision och sätta stopp för detta dödliga våld. Gärna, säger jag! Vid en första anblick verkar det här handlingskraftigt, men mycket återstår om vi ska komma dit.

Genom årtionden har vi, tack och lov, sett att olika åtgärder har resulterat i att våldet minskar. Tidigare var det länge så att en kvinna dödades av en närstående man var tredje vecka. Nu är det en kvinna ungefär varje månad; det var elva kvinnor förra året. Varje kvinnas liv är naturligtvis oerhört viktigt och ska värnas.

Det handlar också om alla de kvinnor som är på väg mot vad som kan bli ett dödligt våld. De åsamkas otroligt svåra skador, åtminstone inombords. Men många skadas också fysiskt.

För att se till att det här ska minska säger regeringen att man nu med full kraft ska motarbeta detta och att denna brottslighet ska bekämpas lika medvetet och systematiskt som gängkriminaliteten. Här har vi ett annat dilemma. Vi ser ibland dessa som motsatser, men de hänger ibland också starkt ihop.

Mycket går faktiskt åt fel håll när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vi har fått stora problem för de kvinnor som vill bryta upp ur en relation. Tillståndsplikten, som infördes på tokiga grunder 2024, har lett till att 34 ideella skyddade boenden har lagts ned. De är tvingade att stänga, för de har inte fått tillstånd.

En del krav i denna tillståndsprocess är vad jag skulle säga horribla. Det gäller till exempel att man inte får tillstånd därför att man vill ha alkoholförbud på det skyddade boendet, vilket jag tycker är en utgångspunkt. Man behöver det särskilt eftersom det handlar om både kvinnor och barn och deras trygghet på boendet.

Det finns också riskreducerande metoder, markeras det i reservationen. Det finns exempel på redovisade stora framgångar med att använda sådana. Polisregion Syd har rapporterat hela 97 procent lyckosamma fall där våldet ska ha upphört.

Där får vi nog vara väldigt vaksamma. Vad är det man tänker på som har upphört, och hur har vi på ett effektivt sätt kontrollerat detta? Jag menar att man alltid måste ha partnerkontrakt. De kvinnor som kan vara eller har varit berörda ska vara involverade och snabbt kunna rapportera till polisen om något inte funkar, och de ska få veta om en person som de är rädda för bryter sitt avtal i det riskreducerande arbetet.

Här måste vi också återigen fråga: Kan kvinnan lämna en relation? Kan hon få skyddat boende? Kan hon få en egen lägenhet? Och framför allt: Har allt våld upphört? Har eftervåldet upphört, det som vi så ofta ser grymma exempel på med psykiskt och ekonomiskt våld? Där måste vi också öka vaksamheten, och där gläds jag åt att vi snart kommer att få ny lagstiftning.

Jag kommer så in på prostitution och människohandel. Här finns det samband med det privata våldet. Ett uppmärksammat fall just nu påminner oss om detta, där en man i Västernorrland åtalas både för att ha misshandlat och våldtagit sin fru och för att ha levererat henne för sexköp till minst 120 män. Detta måste åtminstone vara koppleri – ett svenskt parallellfall till Pelicotfallet i Frankrike.

Kvinnan krävs horribelt nog också på skatt för sina så kallade inkomster från den verksamhet hon varit tvingad till under påverkan av både alkohol och droger. Det blir verkligen en dubbel bestraffning via skatteskulder till staten. Detta är orimligt och något vi absolut måste förändra.

Något som vi också tycker är svårt och som borde vara enklare när det handlar om övergrepp i nära relation är rättsprocessen. Vi borde ha väldigt goda förutsättningar att få till stånd en rättsprocess där. Vi har en utpekad misstänkt gärningsperson. Vi har ofta en brottsplats. Men den kallas hemmet, och där gör man alltför sällan brottsplatsundersökningar. Polisen markerar nu genom instruktioner på hemsidan att så alltid borde ske och att man borde använda kriminaltekniker i samtliga fall. Jag tror att vi skulle komma oändligt mycket längre i rättsprocesserna om det blev möjligt.

Något jag också skulle vilja fokusera på är att människohandel, eller i varje fall exploatering, kan vara aktuellt när det handlar om barn och unga. Inte sällan gromas de in i en kriminell verksamhet, som någon berörde här i talarstolen tidigare. Vi skulle ha mycket att vinna på att fokusera bättre på denna väldigt allvarliga brottsarena, som är svårutredd men där kvinnor utsätts för trafficking och görs till offer många gånger varje dag.

Det finns exempel där en kvinna blivit utnyttjad av tio eller fler män på en och samma dag. Det är ett fruktansvärt lidande som dessa kvinnor är utsatta för. Där skulle vi kunna göra mycket mer. Bland annat skulle vi kunna skapa en annan tillit genom att samarbeta brett, låta polisen få stöd från socialtjänsten och verkligen förklara hur man kan få stöd och hjälp på olika sätt – inte enbart att man kan vara brottsoffer och målsägande i processen, om det blir en sådan, och få ett målsägandebiträde utan också att man kan få rätt till skadestånd och att man via IOM, International Organization for Migration, kan få hjälp med en rimlig etablering i sitt hemland med utbildning eller ett nytt yrke.

Polisens arbete med dessa frågor måste prioriteras ännu mycket mer. Jag vill hävda att detta är en form av organiserad verksamhet där man tjänar ännu mycket mer än på narkotika. Man kan alltså låta kvinnorna förbrukas gång på gång, medan narkotika ju försvinner och måste levereras åtskilliga gånger.

Jag menar att vi måste hitta många fler åtgärder. Det behövs kompetensutveckling så att man förstår vidden av det sexualiserade våldet på alla dess arenor för att kunna agera skickligt som polis eller samarbetspartner till polisen. Det gäller också att skapa tillit, och det gäller inte minst att vi måste agera ute i skolor och nå de unga så att de inte involveras i den här verksamheten utan att vi i stället, bland annat med hjälp av polisen i utbildningssituationer, kan skapa ett hopp om ett mycket bättre och tryggare samhälle där vi alla hjälps åt mot destruktiva och grymma krafter.

(Applåder)

Fru talman! Tidöpartierna berömmer sig ofta för att stå för perspektivskiften. Ett ofta markerat sådant är att brottsoffer ska prioriteras. Det handlar då ofta om tron på att högre straff gynnar brottsoffren. Att prioritera reformer som stärker brottsoffer i sig och i sin egen rätt är mer sällsynt. Här finns verkligen mycket kvar att göra.

Skörden av motionsyrkanden från allmänna motionstiden, som vi nu diskuterar, visar detta tydligt. Det är ett perspektivskifte också från regeringens fokus på gäng, som främst handlar om mäns brott mot män, till mer fokus på mäns övergrepp mot kvinnor och barn.

Jag står bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 2. Den reservationen känns mest allvarlig. Den berör ett mycket eftersatt område. Det handlar om prostitution och människohandel för främst sexuella ändamål. Det är ett av de allvarligaste brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Det är snäppet efter kvinnors död, som dessvärre också inträffar i samband med människohandel och prostitution.

Människohandel och exploatering sker allt oftare på subtila sätt. I början kan det framstå som en affärsmässig uppgörelse, där den utsatta lockas in i till synes vanliga, riktiga, affärsavtal. Men det finns också – nu kanske några av er får en flashback till filmen Lilja 4-ever – det man kallar för loverboys. Det är män som med tal om kärlek och relationer i ett annat land lockar med sig kvinnor och unga flickor till bland annat Sverige för att låta dem exploateras i prostitution och människohandel.

Det här genererar stora summor. Men det är också så att de som blir utsatta ska betala tillbaka en del omkostnader, som man kallar det. Det kan handla om kostnader för resan hit och för boende och uppehälle, som de då ska betala genom så kallat arbete, vilket då är att bli en sexslav.

Tillvägagångssätten genererar stora summor pengar, ofta till organiserad brottslighet. Vi är kanske vana vid att se narkotikan som den stora inkomstkällan i de här grupperingarna. Men narkotika säljs en gång. Kvinnor och barn kan exploateras sexuellt gång på gång, inte sällan många gånger per dag. Jag har träffat dem som har fått ställa upp på sexuella tjänster fler än tio gånger på en dag. Det här genererar då brottsvinster, och det skapar naturligtvis oerhörda skador för offren.

Det finns mycket dokumentation om människohandel och prostitution, men det är som att vi ändå inte tar det på fullt allvar. Det kommer enstaka initiativ då man försöker lyfta vissa frågor här, men det finns sällan något totalt grepp om detta. Det handlar inte enbart om kvinnor. Jag tror att jag också har markerat att det också är stor risk för sexuell exploatering av barn.

Här ligger man generellt långt efter med arbetet. Det gäller inte enbart inom rättsväsendet. Det gäller också i det kommunala arbetet, där man försöker hantera brottsförebyggande åtgärder. Antalet fällande domar är försvinnande litet, men det kommer larm om att det här är ganska frekvent.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel ger ut årliga rapporter. I sin senaste rapport visar de att barn gromas till att begå brott inom de kriminella nätverken men att man sällan kopplar det till människohandel, vilket man rimligen borde göra. De konstaterar också att kunskapen om kopplingarna mellan rekrytering till kriminella nätverk och barns och ungas egna utsattheter i olika kontexter, inklusive i de egna familjerna, behöver fördjupas.

Vi anser att de problem som framkommer behöver åtgärdas och att man måste samla sig för att ta krafttag mot denna exploatering.

Här handlar det också om att vi måste bredda perspektiven. Justitieutskottet tog för inte så länge sedan initiativ till en utredning via RUFS, riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat, för att belysa människohandel och prostitution på ett skarpare sätt. Det som bland annat har kommit fram i ett utkast till en rapport handlar om samarbete med socialtjänst, inte minst via regionkoordinatorerna, som finns i våra olika länsstyrelser.

Här vill vi att regeringen agerar på ett skarpare sätt och gör mer för att bekämpa människohandeln.

Frågan om målsägandestatus har redan berörts här i talarstolen. Med målsägande menar vi på juridiska att man får en position som ett juridiskt erkänt brottsoffer i processen. Här är praxis sedan länge, tragiskt nog, att den som har varit involverad i prostitution och sålt sexuella handlingar hanteras som ett vittne. Det är en skymf mot den personen. Om offret för brottet skulle tillerkännas brottsofferstatus skulle offret kunna få rätt till skadestånd, brottsskadeersättning och målsägandebiträde under processen samt tillgång till andra stödinsatser som är givna för flera grupper av brottsoffer.

Sådana här åtgärder kan naturligtvis bli avgörande för kvinnor som är involverade i en allvarlig verksamhet. Det skulle kunna öka deras möjligheter att satsa på ett liv med andra förtecken än prostitution.

Jag vill också nämna kontaktförbuden. Där har det ganska nyligen skett en del viktiga förändringar, där man har utvidgat skyddsområdena för de kvinnor som kan få ett kontaktförbud. Frågan är ändå om vi är på rätt väg. Delvis är vi det, men frågan är om vi inte skulle behöva skifta perspektiv på allvar. Här vill jag gärna utmana partierna inom Tidöregimen.

Frågan är vems frihet vi behöver värna. En kvinna som har lämnat en våldsam man eller blivit utsatt för allvarliga övergrepp på annat sätt borde garanteras sin rörelsefrihet och kunna tillåtas den medan vi i stället borde fokusera på gärningsmannen som borde få en geografisk zon anvisad. Om han ska vistas utanför den zonen borde det anmälas så att kvinnan får vetskap om förändringen. Det är en uppgift som vi också tycker att man borde beakta mer.

Det finns ytterligare en punkt som jag vill beröra. Det finns ett uttryck för det perspektivskifte som jag efterlyser för att fokusera mer på brottsoffer, och det är uttrycket reparativ rättvisa. Det skulle innebära att vi tänker oss för i hur vi lanserar hela rättssystemet och rättsprocessen så att vi gör det möjligt för den som är utsatt att snabbt få tillgång till både stödresurser och välfärdssamhällets övriga insatser, något som skulle kunna leda till en snabbare känslomässig återhämtning och en upplevelse av både rättvisa och tilltro till rättssystemet.

I dag är brottsoffrets berättelse i en process främst ett bevismedel, medan brottsoffrets behov av stöd, upprättelse och återhämtning i princip inte har någon plats i processen. Genom erkännande, ansvarstagande och åtgärder som främjar återuppbyggnaden av förtroende och relationer skulle vi kunna komma mycket långt i rättsväsendet. Det skulle också kunna innebära möjligheter att begränsa återfallsriskerna. En snabb samordning och tillgång till psykologiskt, juridiskt och socialt stöd och därmed en reell möjlighet till läkning och verklig upprättelse skulle vara ett sant brottsofferperspektiv.

(forts. § 14)

Fru talman! Vi har ingen reservation; vi har ett särskilt yttrande.

Där argumenterar vi inte för att man ska bortse från återfallsrisken utan snarare för hur man ska hantera den: Är det här den bästa vägen, eller ska vi också överväga rättspsykiatrisk vård? Borde kanske gränserna mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård utredas och ses över för att kunna fungera på ett bättre sätt?

Sedan är det ändå möjligt att förvaringsstraffet skulle behövas, men i så fall kanske i en mindre reva. Vi har absolut inte argumenterat emot att man ska bedöma återfallsrisken.

Fru talman! En person som befaras vara farlig för andra människor ska rimligen kunna hållas borta från andra personer, oavsett om den farliga personen har begått brott eller inte. Så tänker vi om det är en person som har en allvarlig psykisk störning. Då kan man bli tvångsomhändertagen enbart på grund av den risken men också om man har begått allvarliga brott. Men när det handlar om en person som inte har en sådan stark störning är fängelsestraffet sådant att man inte kan beakta återfallsrisken i samband med frigivning.

Här finns alltså en reva i svensk rätt, och det har påpekats flera gånger från olika håll att rättssystemet inte skyddar mot upprepad allvarlig brottslighet.

Det jag hör och ser i exemplen från talarstolen och utredningarna är att denna reform är efterlängtad av kvinnorörelsen. Det är många kvinnor som inte får skydd mot de män som tidigare har utsatt dem för allvarliga brott. Dessa män kan sedan gå vidare in i nya relationer och åter åsamka kvinnor otroligt grymt våld utan att samhället kan förhindra det.

Det handlar förstås också om barn som riskerar att bli utsatta för sexuella övergrepp, barnpornografibrott och annat som vi vill värja oss mot och där vi ser en upprepad allvarlig brottslighet.

Jag påstår alltså att detta delvis är en feministisk reform. Men den skyddar också i andra fall av mycket grovt våld, och det som drev på reformen var nog att hejda den organiserade brottsligheten och det allvarliga våld som finns där. Likheter vi kan se är risken för liv och hälsa när det handlar om grov misshandel, mordförsök och så vidare. Även när det gäller brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och rån borde gärningsmän kunna dömas för återkommande försök.

Revan behöver täckas av relevant lagstiftning, och med den nya påföljden försöker man göra just det. Det finns som sagt starka feministiska argument för detta, men vi ska också vara lite vaksamma när vi åberopar samhällsskydd. Några remissinstanser har markerat att denna grund för straffrätten har förekommit tidigare, på 1920-talet. De menar att vi borde se den politiska kontexten och att det finns risk att man överdriver tillämpningen och åter öppnar för att oskadliggöra så kallade oönskade element. Förra gången blev bland annat tvångssterilisering och rasbiologi en effekt. Vi ska därför vara vaksamma på hur vi använder begreppen, för jag skulle vilja påstå att detta med samhällsskydd kan vara lite lömskt.

Som har påpekats från talarstolen är det givetvis viktigt att vi upprätthåller rättssäkerhetsaspekter och rättsstatens principer. Här finns vissa tveksamheter i reformen. Lagrådet har markerat en del sådana men också markerat att man inte vill bromsa reformen och inte lägga sig i den rättspolitiska diskussionen. Det är en intressant markering från Lagrådet, och jag tror att den hänger ihop med de påståenden som har kommit från flera håll om att till och med Lagrådet skulle vara aktivistiskt och ta ställning i sådana frågor. Det gör man inte, och inte heller här. Man kommer dock med en del påpekanden om hur lagstiftningsprodukten borde förbättras, och regeringen har i flera fall tagit hänsyn till dessa synpunkter och beaktat kommentarerna.

Det handlar alltså om ett litet antal mycket allvarliga fall. Utredningens prognos är 45 fall per år. Jag menar inte att vi ska vara mindre varsamma med dessa personer, men vi bör ändå se proportionerna på vad vi riskerar om vi inte accepterar detta förslag. Det kan finnas fördelar med detta system som är viktiga att vinna.

Jag tycker att det är en poäng med hur man har konstruerat påföljden. Det fängelsestraff man skulle ha fått ändå utgör minimitiden, och sedan bedömer rättsväsendet återfallsrisken och sätter en ramtid i proportion till denna risk. Detta kan senare omvärderas. Man tar också hänsyn till typen av brott, och alla förstår av mitt och andras anföranden att det rör sig om väldigt allvarliga brott.

Hur bedömer man då risken för återfall och sätter ramtiden? Risken ska vara påtaglig, och den bedöms utifrån olika kriterier. Man säger dock inte exakt hur.

Man nämner bland annat att det är den gärning som kanske redan är aktuell i domstolen som visar på en farlighet och mängden av den typ av gärningar som har skett tidigare eller som är uppe i domstolsprocessen i den aktuella rättegången.

Man kan bedöma vilken typ av uppsåt det var. Var det planerat eller inte? Det får inte handla om tillfälligheter, utan det måste vara verkligt, seriöst allvar bakom brotten.

En annan intressant sak man nämner är att man ska försöka se om det möjligen finns en psykiatrisk problematik, alltså en problematik av psykisk art som inte når upp till att man skulle kunna döma till rättspsykiatrisk vård.

Här finns en problematik som också är angelägen, nämligen: Hur ser den rättspsykiatriska vården ut i dag? När är det möjligt att döma till den påföljden? Har vi för strikta gränser? Vänsterpartiet tror det. Vi har flera gånger argumenterat för och yrkat på att vi borde utvärdera och kanske reformera den rättspsykiatriska vården.

Vår tanke är att vård är bättre och mer professionell inom de ramarna än vad som kan ske inom kriminalvården. Där handlar det nu mer om förvaring, inte minst utifrån de enorma överbeläggningar som hotar där redan nu. Vi har också andra alternativ att gå vidare med för att täppa igen den här revan på lite olika sätt.

Reformer inom rättspsykiatrin tror vi förstås på. Vi tror också på att vi skulle kunna använda teknik för att skydda och bevaka den som är potentiellt farlig på ett bättre sätt än vad som sker i dag, exempelvis med en preventionsboja.

Det här är ytterligare förslag som vi får arbeta vidare med. Med det sagt vill jag förstås också säga att Vänsterpartiet fortsatt markerar starkt för att vi bör arbeta förebyggande så mycket som vi bara kan och att vi bör satsa på en seriös rehabilitering.

Med det ställer jag mig bakom regeringens proposition.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och därmed till den här viktiga propositionen. Vänsterpartiet säger alltså inte alltid nej, utan vi stöder rimliga och välmotiverade förslag som detta.

Även Lagrådet har varit positivt till lagförslaget men har gjort en del kommentarer i den text som förelades rådet. Detta har regeringen accepterat. Man kan se en del misstag i formuleringarna, vilket tyder på att man åter har haft väldigt bråttom i Regeringskansliet. Denna brist är dock åtgärdad.

En viktig kommentar är att lagförslaget är helt könsneutralt – jag skulle vilja säga könsblint. Det är uppenbart att det framför allt riktar sig mot organiserad brottslighet, men som så ofta förr döljer det vad man också kan åstadkomma i relation till övergrepp mot kvinnor och barn, som vi givetvis också behöver förhindra. Jag sökte på ”kvinnor” i propositionen och fick fyra träffar – och då enbart i remissvaret från Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Så borde vi inte ha det. Vi borde i stället lyfta fram de könsmässiga perspektiven på olika sätt, också när det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Så till bakgrunden till lagförslaget. I talarstolen nämndes nyss det så kallade vapenattrappmålet i Högsta domstolen. Polisen hade bytt ut vapen i ett källarförråd mot attrapper. Eftersom det gick fyra månader innan attrapperna hämtades ut menade Högsta domstolen att det inte förelåg tillräckligt samband med uppsåt att använda dessa vapen. Detta blir nästan lite skrattretande i krocken med verkligheten. Alla tycker nog att det är ett rimligt och viktigt arbetssätt för de rättsvårdande myndigheterna att kunna byta ut farliga saker för att kunna gillra en fälla. Nu blir detta tillåtet, vilket innebär att man har gjort sig skyldig till brott i de fall det går att fälla för försök till brott. Det går inte vid alla typer av brott, men när det gäller allvarliga brott är det i regel möjligt.

Högsta domstolens lagtolkning hade sin grund i gamla förarbeten från 1949, och därför är regeringens agerande för en reform klokt. Även om man är kritisk till HD:s agerande kunde den nog inte ha gjort mycket annat just då.

Ibland gynnar dock Högsta domstolens tolkningar våra syften. I går fick vi via medierna veta att en person dömts för stämpling till mord för att på nätet ha försökt rekrytera ”klivare” mot god betalning. Trots att ingen kontakt åstadkommits blev domen tuff. Det var positivt.

Den reform vi ska votera om i eftermiddag handlar om att straffansvaret för försök utvidgas så att brott inte utesluts på grund av att en myndighet har vidtagit åtgärder för att bekämpa brott. Det som krävs är att det ska ha funnits fara för att handlingen skulle leda till fullbordat brott. Brottsbekämpande åtgärder kan vara att byta ut vapen mot attrapper eller narkotika mot ofarlig substans. Det kan också vara att låta leveranser av olagliga varor fortgå under övervakning för att kartlägga mottagaren. Att på dessa olika sätt försöka skjuta upp ett ingripande kan öka förutsättningarna för att samla in viktiga bevis. Kanske kan också andra allvarliga brott eller fler personer som deltar i brottsligheten också lagföras.

En annan viktig faktor för de brottsbekämpande myndigheterna är att få tillgång till information i ett tidigt skede, vilket i bästa fall leder till att brott förhindras.

En ytterligare åtgärd som nämns i förarbetena till propositionen är att man ska kunna föra hotade personer i säkerhet för att i ett tidigt skede förhindra brott såsom hedersrelaterade brott och sexualbrott mot barn. Till Sverigedemokraterna vill jag säga att det är en oerhörd skillnad på om rättsapparaten och våra rättsvårdande myndigheter ingriper för att förhindra brott och åstadkomma lagföring och om Dumpen agerar och i värsta fall gör att de rättsvårdande myndigheterna inte kan ingripa i dessa fall.

Jag vill lägga till att man nämner hedersrelaterade brott och sexualbrott mot barn, vilket självklart är viktigt, men man avstår dessvärre från att nämna att väldigt många kvinnor också skulle få oerhört mycket hjälp och stöd om man utvidgade tillämpningsområdet på ett tydligt sätt och också omfattar dem.

Det här är ett område där jag verkligen hoppas att praxis ska utvecklas och att vi inte glömmer kvinnor som är utsatta för allvarliga och kanske pågående övergrepp. Det handlar inte ”enbart” om hedersrelaterat våld. Alla utsatta, oavsett kön, ska kunna hanteras här, menar jag.

Med detta avslutar jag. Vi vet att reformen kommer att gå igenom nu, men jag hoppas att det också kommer att bli en bra praxis i tillämpningen.

Fru talman! Socialstyrelsen har nyligen publicerat två tunga rapporter om kvinnor respektive barn som utsatts för grovt eller till och med dödligt våld. I rapporten om barn konstaterar man att samhällsaktörer brister i sitt förebyggande arbete när det gäller barn med normbrytande beteenden. Två myndigheter som kritiseras är Polismyndigheten och Kriminalvården. Dessa barn är osynliga i deras utredningar.

De här två myndigheterna ingår i justitieministerns ansvarsområde, och jag frågar därför ministern: Hur kommer ministern att säkerställa att dessa barn blir synliga och får brottsförebyggande insatser? Jag ställer frågan särskilt utifrån att regeringen vill att Kriminalvården också ska ha ansvar för barn så unga som 13 år.

Herr talman! Hela rättsapparaten är självklart oerhört viktig i vårt samhälle. Det är med hjälp av de verktyg som finns där som vi ska försöka anstränga oss allt vi kan för att förverkliga en rimlig rättvisa.

Jag vill yrka bifall till reservation nummer 3. Men jag vill också uttrycka mina starka sympatier för den reservation som Socialdemokraterna har lagt fram och det anförande som Teresa Carvalho höll härifrån talarstolen. Det var mycket där som är oerhört viktigt, och hon nämnde reformer som jag hoppas att vi efter ett regeringsskifte ska kunna genomföra tillsammans.

Vänsterpartiets reservation handlar om att vi menar att det är orimligt att många av rättsväsendets fastigheter inte ägs av det allmänna. Vissa ägs av Specialfastigheter, ett aktiebolag som i sin tur ägs av staten. Detta bolag utvecklar och förvaltar bland annat kriminalvårdsanstalter, ungdomshem, domstolsbyggnader och polisfastigheter.

Men allt är inte allmänt ägt. På flera håll och inom flera sektorer hyr rättsväsendet lokaler av privata fastighetsägare. Det finns också exempel på att dessa samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov kriminalitet.

Det är inte lämpligt att samhällsviktiga fastigheter står utanför vår demokratiska kontroll och också riskerar att antingen infiltreras av eller säljas till oseriösa, kriminella och säkerhetspolitiskt olämpliga personer och ägare. I ljuset av vad som händer i omvärlden är det rådande säkerhetsläget i Sverige också sådant att det framstår som både naivt och oförsvarbart att detta får fortsätta.

I kommentarer till den här reservationen, som bygger på ett yrkande i en motion från allmänna motionstiden, framkommer att regeringen har tagit en del initiativ som ligger i kanten av detta.

I augusti 2024 gav regeringen Domstolsverket, Kriminalvården och Polismyndigheten i uppdrag att gemensamt försöka identifiera säkerhetsrisker kopplade till fastigheters ägare och till hyresförhållanden och att försöka utarbeta metoder – först, sägs det, inom ramen för gällande regelverk. Då kommer vi kanske inte särskilt långt. Det sägs också att man, förutom att minimera säkerhetsriskerna inom denna ram, skulle kunna uppmuntras att lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att ytterligare minska dessa risker. När detta jobbades fram menade man också, klokt nog, att det skulle ske i samverkan med Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och, om det behövdes, andra relevanta myndigheter och aktörer.

Något som förstås också ligger i detta med ägarförhållanden är att det inte är enkelt. Man kan inte enkelt bryta in i befintlig ägarstruktur eftersom äganderätten är reglerad framför allt civilrättsligt och ett hyresavtal inte går att riva upp hur som helst. Man är bunden av det.

Men man kan hantera ägandeförhållandena på andra sätt som innebär vissa inskränkningar i fastighetsägarens rättigheter. Det finns exempel på hur man kan göra detta på ett smart sätt. Man behöver skapa effektiva verktyg som gör det möjligt för myndigheterna att hantera situationer som innebär riskfyllda ägarförhållanden.

Vad skulle då detta kunna vara? De nämnda myndigheterna, som fick uppdraget, har vissa förslag. Det skulle kunna byggas ett system med kontroll av ägandeförhållandena som bygger på förvärvstillstånd. Man skulle alltså behöva ha vissa kvalifikationer för att få äga sådana här fastigheter. Alternativt, eller i tillägg därtill, kan en statlig förköpsrätt användas som ett instrument. När en ägare vill överlåta sin fastighet kan man gå in och kontrollera om det skulle vara bättre om staten, samhället, ägde den och i så fall ta över.

Man är också från de här myndigheternas sida inne på att det borde övervägas om inte vissa samhällskritiska fastigheter ska ägas permanent av staten och inte kunna överlåtas till enskilda personer.

Det är också intressant att se att det i en statlig utredning, en SOU, från 2024 föreslogs en del saker som tangerar detta. Där menade man att statlig och kommunal förköpsrätt skulle kunna införas i vissa fall. Den statliga förköpsrätten inriktade sig då tyvärr enbart – vilket dock säkert var bra nog för ändamålet – på det militära eller civila försvaret. Detta respekterar jag till fullo.

När det handlar om verksamhet för att förebygga brottslighet riktar den utredningen, enligt sina direktiv förstås, in sig på att motverka organiserad brottslighet på den kommunala nivån så att en kommun kan göra förköp. Det vore oerhört lyckat om man också gjorde motsvarande på statens sida.

Jag menar att det här finns viktiga saker att följa och följa efter. Vi har långt tidigare också haft en kommunal förköpsrätt, som fyllde sina funktioner. Jag tror att det vore klokt att återupprätta den men att man borde göra det också på den statliga sidan.

Det här skulle, menar jag, vara en brottsförebyggande verksamhet som går på strukturer, där vi släpper lite av den ensidiga fokusering som Sverigedemokraterna och regeringspartierna haft på att enbart arbeta med skuldfrågorna och straffbeläggandet. När vi gör det agerar vi i situationer där det hemska redan har skett.

Jag menar att vi måste hitta många fler verktyg för att vara sant förebyggande och titta på detta med att begränsa tillgången till fastigheter så att de inte kan användas i kriminella aktiviteter, för infiltrationer eller för pengatvätt via de här bolagen. Det är oerhört olyckligt att detta kan ske i dag.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera att SD nu slår sig för bröstet och bland annat blandar in bensinpriserna i rättssystemet. Det har inte mycket med processrätten att göra!

Detta med historiskt snabba leveranser kan vi också fundera över nu, när vi i riksdagen kanske tvingas arbeta i sommar. Men i början av mandatperioden fick vi vänta väldigt länge på propositioner.

Herr talman! I likhet med regeringen och väldigt många andra anser jag att det är högst angeläget att vi förhindrar brott i välfärden. Genom de aktuella lagförslagen minskar risken för att barn, äldre och personer med funktionsnedsättning utsätts för brott, främst inom kommunala verksamheter. Det medför givetvis ökad trygghet för dem och deras anhöriga. Det motverkar också det som vi har förskräckts av under senare tid, med många svarta rubriker om övergrepp som skett inom välfärdssektorn mot både barn och äldre och mot personer med funktionsnedsättningar. Vi måste återskapa en tillit för välfärden i bred mening.

Reformen och lagförslagen har ytterligare ett mycket viktigt syfte, nämligen att förhindra infiltration och otillåten påverkan inför anställning av personer till ledande befattningar inom kommunen. Jag och Vänsterpartiet står därför bakom lagförslagen. Men det är inte helt okomplicerat. De här reformerna utmanar och ligger i kanten på viktiga principer som vi har inom en rättsstat. När är man egentligen färdigstraffad? Ska markeringar och begränsningar fortsätta efter att man har avtjänat sitt straff? Hur ska vi tolka oskyldighetspresumtionen, det vill säga att en person ska uppfattas som oskyldig tills en fällande dom finns?

Utmaningarna kommer framför allt upp i samband med användning av belastningsregistret och i synnerhet misstankeregistret. Att en enskild person har begått ett brott som finns med i belastningsregistret tolkas tyvärr av en del arbetsgivare som att det är omöjligt att anställa personen. Jag ser det som väldigt viktigt att man nu markerar i förarbetena att det ska ske en individuell bedömning. En person som begått ett lindrigt brott – kanske för flera år sedan – som inte inbegriper våld eller sexuella övergrepp ska kunna få tillgång till arbetsmarknaden och den viktiga rehabilitering som ett arbete givetvis innebär. Detta kommer också att bero på hur de nya reglerna används. Det kommer att vara viktigt att bevaka det.

Principen om oskuldspresumtion utmanas ytterligare av det här med belastningsregistret. Man har försökt sätta en gräns, så att inte varje misstanke ska kunna ”flaggas upp”; det ska åtminstone finnas ett åtal. Men vi är ändå i närheten av och naggar i kanten på de viktiga rättsstatliga principerna, vilket jag är lite orolig för att det kanske enbart är Vänsterpartiet som lyfter fram numera.

Sedan handlar det om de oerhört viktiga funktionerna gällande dem som har en kritisk eller ledande befattning. Inför en sådan anställning ska man bli extra kontrollerad. Det är ganska givet vad det skulle kunna handla om inom de kommunala verksamheterna: tillståndsgivning, till exempel för bygglov, upphandlingsverksamhet, rekrytering av personal, hantering av stora ekonomiska angelägenheter i övrigt, föreningsbidrag med mera. Här borde vi även kunna inbegripa frågor om ekonomiskt bistånd och omhändertagande av barn, där många anställda i dag blir väldigt utsatta i sin yrkesfunktion. Det återstår också att se hur detta kommer att tolkas vid rättstillämpningen.

Något som jag har lagt märke till i förarbetena är att man markerar att det måste handla om en anställning. Det gör att vissa grupper som kan ha väldigt stor inverkan på den kommunala verksamheten inte ingår. Om man till exempel anlitar bemanningsföretag är personerna där inte inkluderade. Samma sak gäller för externa konsulter. Att man utesluter praktikanter tycker jag inte är konstigt. De kanske inte har samma möjligheter. Men vi vet egentligen inte det heller. Varför drar man en så strikt gräns, när det finns andra som kanske också har stort inflytande på kommunerna i privatiseringens tecken?

Flera remissinstanser har ifrågasatt att kontrollerna av de ledande befattningarna ska vara frivilliga och framhållit att det borde vara obligatoriska kontroller. Andra har ifrågasatt att man stannar vid kommunerna. Här kan jag instämma. Vi får fortsätta att bevaka, tycker jag, om inte även regionerna behöver ha samma möjligheter till kontroll av kritiska befattningar i sin verksamhet.

Till slut vill jag framföra en varning för att registerkontroller skulle kunna skapa en falsk trygghet. Vi vet att det är långtifrån allt som fastnar i polisens, åklagarnas och domstolarnas nät. Mycket av den brottslighet som vi vill peka finger mot kommer undan och sker dolt; det finns stora mörkertal. Det räcker inte med registerkontroller. Jag tror att det är minst lika viktigt att se till vad som sker på arbetsplatsen. Det behövs tillräcklig bemanning. Man behöver undvika ensamarbete. Vi behöver närvarande chefer. Även detta är centrala komponenter. Detsamma gäller möjligheterna till visselblåsning och skydd av dem som vågar slå larm om oegentligheter på sin arbetsplats.

Med det vill jag, med varningsflagg, ändå yrka bifall till lagförslagen.