Christofer Bergenblock

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 23 under punkt 12, Hälso- och sjukvård inom äldreomsorgen.

I tisdags presenterade Riksrevisionen en rapport om statens arbete mot vårdskador och missförhållanden inom omsorgen av de äldre. Det är ingen munter läsning. Den övergripande slutsatsen är att de statliga insatserna inte är effektiva. Rekommendationen är tydlig till regeringen om att stärka den nationella styrningen av kvaliteten inom äldreomsorgen för att minska mängden missförhållanden och antalet vårdskador. Vidare konstaterar man att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att beräkna kostnaderna för de missförhållanden och vårdskador som finns inom äldreomsorgen, eftersom en vederhäftig övergripande bild saknas i dag.

Känns något av det här bekant? Ja, slutsatserna från Riksrevisionen är inte helt olika slutsatserna från Coronakommissionen, som levererade sitt delbetänkande om äldreomsorgen i december 2020 och sitt slutbetänkande i februari 2022. Det har alltså funnits tid för både den förra regeringen och den nuvarande regeringen att agera, men alltför lite har gjorts.

Herr talman! Centerpartiet vill se skärpningar på en rad områden inom äldreomsorgen. Men jag ska i dag fokusera på det som har med sjukvård och hälsoarbete att göra.

För det första menar Centerpartiet att den kommunala hälso- och sjukvården behöver stärkas i syfte att ge äldre bättre vård både i sina hem och på särskilt boende. Det kan inte vara meningen att den som blir akut sjuk på ett särskilt boende eller i hemmet ska tvingas åka flera mil för att komma till en akutmottagning om det inte är absolut nödvändigt. Men i dag är detta mer standard än undantag i svensk äldreomsorg. Det är helt enkelt inte den äldre som värnas utan systemet.

Vi menar att hemsjukvården behöver likställas övrig vård. Det är inte rimligt att själva byggnaden ska vara avgörande för vilken lagstiftning som gäller. Ett talande exempel är frågan om rekvisitionsläkemedel. Tolkningen av nuvarande regelverk är att de läkemedel som upphandlas och finansieras via sjukvården bara får brukas inom sjukhusens fysiska väggar. Den fysiska platsen blir alltså avgörande i stället för vilken sorts vård som ges eller vilket behov patienten har. Centerpartiet vill att det ska vara tvärtom. Patientens behov och vården av patienten måste alltid komma i första rummet.

Vidare menar vi att det måste finnas tillgång till adekvat medicinsk utrustning på våra äldreboenden. Bristen på det var ett av alla de problem som uppmärksammades av Coronakommissionen. Vi ser också ett behov av att lagstifta om samverkan mellan region och kommun för att säkra upp att personer med hemsjukvård ska få tillgång till läkarvård och rätt medicinsk behandling.

Utvecklingen går mot att alltmer avancerad sjukvård kan och måste utföras utanför sjukhusens lokaler. Regeringen måste ta ett större ansvar för att lagstiftning och nationell styrning underlättar för en sådan utveckling.

För det andra vill Centerpartiet se ett nationellt äldrehälsovårdsprogram i syfte att främja äldres hälsa. Både den enskilde och samhället har allt att vinna på att de sista åren i livet blir så friska som möjligt. På samma sätt som det i dag är en självklarhet att vi har barnhälsovårdsprogram för att ge våra barn en god start i livet och förebygga hälsoproblem borde det vara självklart att äldre får samma stöd i form av ett äldrehälsovårdsprogram.

Det behövs en samordning för att förebygga hälsoproblem och i tid upptäcka risker eller sjukdomar. En viktig del i ett sådant program är att erbjuda alla som är över 70 år ett hälsosamtal som kan resultera i en individuell hälsoplan. Det skulle vara ett samtal för att fånga upp behov av stöd och hjälp men som också handlar om livsstil, såsom matvanor, fysisk aktivitet, sociala kontakter och så vidare.

Vi vill även se en utökad screening för den som är äldre, till exempel i form av mammografi betydligt längre upp i åren än i dag och kostnadsfria vaccinprogram för den som är över 65 år.

Herr talman! Utmaningar saknas alltså inte inom svensk äldreomsorg. Kritiken har varit hård framför allt från Coronakommissionen men även i den precis släppta rapporten från Riksrevisionen. Trots detta tycks ambitionen från de samlade Tidöpartierna vara allt annat än genomtänkt. Sjukvården tas upp på tre sidor i det 62 sidor långa Tidöavtalet, och äldreomsorgen nämns i bara ett enda stycke text - och det stycket handlar inte om innehållet i omsorgen. Mer än så bör man kunna förvänta sig av regeringen.

Centerpartiet menar att omsorgen om de äldre är en av de viktigaste frågorna vi har att hantera framöver i det här landet. Den står inför många utmaningar, men två av de viktigaste är att arbeta förebyggande med hjälp av ett nationellt äldrehälsovårdsprogram samt att likställa hemsjukvården med sjukhusvården för att sätta individen, inte byggnaden, i centrum.

Sverige ska vara ett samhälle där alla kan känna trygghet inför sin ålderdom.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, Malin Danielsson!

Språkförbistring är en problematik. Det jag ser är att regeringen och Tidöpartierna har tagit initiativ just vad gäller att öka trycket på personalen och på kommunerna, samtidigt som jag inte uppfattar att det har varit ett stort problem. För att gå tillbaka till min egen hemkommun Varberg erbjuds där de i personalen som har problem med språket undervisning i svenska för att bättra på den. Det är ett mycket bättre sätt att få personal att söka sig till omsorgen och stanna i omsorgen att kommunen erbjuder den hjälpen.

Vi har nu konstaterat att det finns två sidor av myntet. Den ena sidan är personalens språkkunskaper vad gäller svenska, och den andra är just behovet av även andra språk hos personalen för att möta de behov som fler invandrade grupper på våra äldreboenden skapar. Har regeringen och Tidöpartierna tänkt ta ett motsvarande initiativ kring just den frågan, som jag tror är minst lika viktig som den första, det vill säga att möta upp de behov som finns när äldre och kanske framför allt dementa inte klarar av att prata svenska längre?

Herr talman! Tack för anförandet, Malin Danielsson!

Jag lyfte tidigare en fråga med den sverigedemokratiska ledamoten om språkkravet i äldreomsorgen, som är den enda punkt i Tidöavtalet som avhandlas när det gäller äldreomsorgen. Det har pratats väldigt mycket om äldreomsorg i dag, men detta är faktiskt den enda punkt man har lyft där.

Språkkrav i äldreomsorgen är en fråga som fungerade som cirkulärmotion från Sverigedemokraterna under hela den föregående mandatperioden. Centerpartiet och Liberalerna stod då i kommun efter kommun och röstade ned denna motion. Bland annat i min hemkommun Varberg konstaterade vi att den bakomliggande orsaken till språkkravet inte handlade om att värna vare sig de äldre eller personalen utan om att hålla invandrare borta från äldreomsorgen.

Nu är det väl lite mer nyanserat uttryckt i Tidöavtalet. Vi hörde också Carita Boulwén från Sverigedemokraterna tidigare tala om att det handlade om att undvika språkförbistring. Den synen delar jag fullt ut. Det är väldigt viktigt att inte ha språkförbistring inom vården och äldreomsorgen.

Nu har ju språkförbistringen två sidor. Den ena handlar naturligtvis om att personal behöver kunna svenska. Det har också såvitt jag vet hela tiden varit ett krav på personalen i alla kommuner, helt utan behov av nationella språktest. Men ett annat problem vad gäller språkförbistring är att vi har väldigt många äldre med invandrarbakgrund som på ålderns höst kanske glömmer sitt svenska tal och återgår till att bara kunna sitt ursprungliga modersmål.

Frågan är, med tanke på att språkkravet är den enda fråga man lyfter i Tidöavtalet, hur ni från Tidöpartiernas sida har tänkt möta problemet med språkförbistring när det är de äldre som inte klarar av svenskan.

Fru talman! Jag tackar för svaret, även om jag inte riktigt förstod det. Ledamoten framhåller att Sverigedemokraterna uppfattas som vinnare i diskussioner om Tidöavtalet. Antingen har man faktiskt fått igenom precis det man ville vad gäller äldreomsorgen - ett enda krav som handlar om språkkunskaper - och därmed är kanske inte äldreomsorgen den viktigaste frågan för Sverigedemokraterna, eller så har de andra tre Tidöpartierna varit så elaka mot Sverigedemokraterna att de har kört över dem i allting som har med äldreomsorgen att göra och sagt: Det ska vi inte ha med i vårt Tidöavtal.

Jag har lite svårt att tro detta. Jag har lite svårt att tro att detta faktiskt är den mest prioriterade frågan för Sverigedemokraterna eller att den är väldigt viktig när den har fått så enormt lite utrymme.

Men den punkt som ändå tas upp handlar om att ställa språkkrav på personalen inom äldreomsorgen. Ledamoten lyfte i sitt anförande fram att det var viktigt eftersom språkförbistring kan få väldigt allvarliga konsekvenser.

Jag tycker att jag känner igen debatten om att språkförbistring inom vården kan få allvarliga konsekvenser från något annat sammanhang. Ja, just det, varenda människa som jobbar inom svensk sjukvård i dag har reagerat oerhört hårt och negativt på det förslag som Tidöpartierna har lagt fram om att försvåra möjligheten till tolk inom svensk sjukvård genom att ställa ekonomiska krav och avgiftsbelägga tolk för den som inte klarar av det svenska språket. Där har man lyft fram att just språkförbistring kan få väldigt allvarliga konsekvenser.

Min fråga till Carita Boulwén är: Innebär det som sades alldeles nyss om problemet med språkförbistringar att Sverigedemokraterna och Tidöpartierna har övergett sitt krav vad gäller tolk inom svensk vård?

Fru talman! Tack, Carita Boulwén, för anförandet! Jag instämmer i mycket av det som ledamoten tog upp i talarstolen och håller med om vikten av äldreomsorgen.

Ledamoten drog över tiden med en minut. Det måste anses vara fullt acceptabelt när det är en så viktig fråga som vi debatterar.

Ledamoten säger att det är en av de absolut viktigaste frågorna för Sverigedemokraterna. Ledamoten hänvisade också till Tidöavtalet. Jag har ju haft anledning att läsa det ett antal gånger sedan det presenterades. Det är 62 sidor långt, och av de 62 sidorna ägnas tre sidor åt hälso- och sjukvården. På de tre sidorna ägnas ett textstycke åt äldreomsorgen. Det textstycket handlar inte om innehållet i äldreomsorgen utan om att ställa krav på språkkunskaper hos personalen i äldreomsorgen. Ett enda stycke text ägnas alltså åt vad som skulle vara en av de absolut viktigaste frågorna!

Det kan ju vara så att Sverigedemokraterna helt enkelt är dåliga förhandlare, men med tanke på andra delar av Tidöavtalet lockas man inte riktigt att tro det. Andra så kallade hjärtefrågor för Sverigedemokraterna har ju fått väldigt mycket utrymme.

Jag ställer mig en fråga, och den ställer jag också till ledamoten: Varför är äldreomsorgen det minst prioriterade området över huvud taget i Tidöavtalet?

Fru talman! Tack för svaret, Dan Hovskär! Jag har inte uppfattat att det pågår en utredning gällande hemsjukvården och möjligheterna där, men jag hoppas att det stämmer.

Redan i Coronakommissionens slutbetänkande lyftes problemet med bristen på tillgång till avancerad sjukvård på våra äldreboenden, i första hand; samma problem finns även hemma hos människor som har tillgång till hemsjukvård i dag. I stället är det väldigt många som tvingas ut på våra vägar för att med ambulans transporteras miltals från sitt särskilda boende till ett sjukhus, för att där genomgå inte alltid så avancerad sjukvård. Det kan handla om blodtransfusioner, vätskehöjande dropp, intravenös antibiotika och liknande som man behöver men som likaväl skulle kunna ges på äldreboendet eller direkt i hemmet, med den teknik och den personal vi har i dag.

Från Centerpartiets sida ser vi ett stort behov av att likställa hemsjukvården med den övriga sjukvården för att få möjlighet att bedriva mer avancerad sjukvård även i hemmet, precis som utredningen har visat och Coronakommissionen också kom fram till.

Min fråga till ledamoten Hovskär är därför avslutningsvis: Vad avser regeringen att ta för initiativ för att driva på i frågan om mer avancerad sjukvård i hemmet?

Fru talman! Tack, Dan Hovskär, för ditt anförande! Jag instämmer fullt ut i att man i Sverige måste kunna åldras i trygghet och värdighet.

Jag delar också ledamotens ambition om kraftfulla reformer inom det här området. Däremot kanske jag inte håller med om att vi har sett dessa kraftfulla reformer föreslås från regeringens sida.

Jag tycker att Dan Hovskär tog upp många viktiga frågor i sitt anförande, bland annat vad gäller kompetensförsörjningen och innehållet i äldreomsorgen. Inte minst tog ledamoten upp att det behövs hälsosamtal också för våra äldre. Jag hoppas att vi kan kroka arm och driva den frågan.

Ledamoten lyfter också upp behovet av mer medicinsk kompetens och fler sjuksköterskor på våra äldreboenden, och i den frågan håller jag med. Vi behöver inte bara fler personer med medicinsk kompetens, utan vi behöver också bättre förutsättningar på våra äldreboenden att nyttja den medicinska kompetens som finns. I dag går en tydlig skiljelinje mellan vad som får göras på våra sjukhus och vad som får göras i hemsjukvården. Mer avancerad sjukvård behöver kunna bedrivas även i hemmen, antingen på särskilt boende eller hemma hos personer.

Min fråga till Dan Hovskär är: Varför har regeringen, som har både en sjukvårds- och en äldreminister, ännu inte tagit initiativ för att stärka möjligheten till avancerad sjukvård i hemmet?

Fru talman! Du landade i kompetensförsörjningen igen, Malin Höglund. Den är en utmaning som vi gärna kan diskutera. Det jag hade velat höra lite mer om var just de konkreta förslagen kring det förebyggande arbetet, som är så viktigt och som i sig gör att vi kan spara personalresurser och pengar i slutändan men framför allt se till att våra äldre mår bättre och får ett långt och bra liv.

Pensionärsorganisationerna fyller en väldigt viktig funktion. Det råder inget tvivel om det. De får i huvudsak stöd från kommunerna för det arbete de bedriver. Att uppmuntra till fysisk aktivitet är en jätteviktig del i det här arbetet.

Från Centerpartiet har vi ett förslag om att ta fram ett äldrehälsovårdsprogram på samma sätt som vi har barnhälsovårdsprogram, det vill säga se till att man på nationell nivå har ett övergripande ansvar och en övergripande syn på hur vi ska främja äldres hälsa. I ett sådant hälsovårdsprogram kan det ingå hälsosamtal, som ska främja det friska och förebygga sådant som kan resultera i sjukdomar. Det kan då föras diskussioner om matvanor, livsstil, sociala kontakter med mera. Vi ser också att det finns behov av ett vaccinationsprogram inom äldrehälsovårdsprogrammet, så att man tar tag i vaccinationen av de äldre på samma sätt som man gör med barn och erbjuder gratisvaccination till dem som är över 70 år.

Detta är frågor som vi har varit rätt överens om mellan våra partier tidigare, även om vi kanske inte använt just uttrycket äldrehälsovårdsprogram. Mina avslutande frågor till Malin Höglund är: Hur ställer du, Moderaterna och regeringen er till den formen av förslag? Har ni andra konkreta förslag för att på nationell nivå arbeta med att förebygga ohälsa bland äldre?

Fru talman! Jag tackar så mycket för ett bra anförande, Malin Höglund. Jag kan instämma i nästan allting som du tog upp i talarstolen om hur svensk äldreomsorg bör se ut framöver. Du gav en väldigt bra beskrivning av många olika delar. Det handlade om kompetensförsörjningen, innehållet i omsorgen och det förebyggande arbetet.

Det jag däremot saknade i ditt anförande var de konkreta förslagen, så när som på förslagen om pengarna för att bygga på kompetensförsörjningen framöver. Det är inte pengarna som är det stora problemet utan tillgången till personal. Där saknades det konkreta förslag.

Nu företräder du ju ett av regeringspartierna, och regeringen sitter i dag med både en sjukvårdsminister och en äldreminister. Då kunde man kanske förvänta sig lite fler konkreta förslag och tydliga ingångar i vad man har tänkt göra under mandatperioden. Hittills har det varit väldigt tyst inom äldreomsorgens område.

En av de bitar som du lyfte var som sagt det förebyggande arbetet. Vi vet att vi genom ett bra förebyggande arbete kan se till att de äldre håller sig friska längre upp i åren, undviker sjukdomar och inte behöver komma in på äldreboende lika tidigt. Det kan handla om att ha hälsosamtal. Det kan handla om att ha ett tydligt nationellt vaccinationsprogram även för de äldre. Men jag hörde ingenting om det.

Min fråga till Malin Höglund är: Vilka konkreta förslag har regeringen tänkt driva vad gäller det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen?

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att statsrådet står här och talar om att tidigare regeringar har stängt ned den svenska kärnkraften när vi båda vet mycket väl att den har stängts ned på grund av ekonomiska villkor i de bolag som drivit kärnkraften - däribland statliga Vattenfall. Jag vet inte hur många gånger både ordförande och vd i Vattenfall har upprepat varför man stängde ned.

Det är dock inte den debatten vi ska ha nu. Även om jag förstår att statsrådet hela tiden vill leda in detta på kärnkraften är det inte det vi ska debattera nu, utan det är vindkraften.

Det är ingen som ifrågasätter att det handlar om komplexa frågor och svåra beslut när det kommer till den havsbaserade vindkraften. Särskilt komplicerat blir det förstås om man ställer dessa energislag mot varandra och kanske i grunden inte har den positiva ingång till vindkraften som behövs för att man ska våga fatta de beslut som också behövs.

Trots vetskapen om att Sverige behöver bygga ut sin elförsörjning har man inte kommit till skott i de här frågorna. Statsrådet säger att man måste göra överväganden på Regeringskansliet och väga intressen mot varandra, och det är ingen som ifrågasätter det. Men vad gäller de tre parker i Kattegatt som det finns ansökningar om har man ju fått underlag från länsstyrelsen där just dessa överväganden görs. Underlag finns vad gäller sjöfarten, yrkesfisket, försvaret och naturmiljön, och länsstyrelsen har landat i ett förslag till beslut. Självklart ska regeringen sätta sig in i detta för att kunna fatta ett beslut, men det ska inte behöva ta år att göra det; det ska på sin höjd behöva ta ett par månader.

Jag väntar alltså med spänning på att de här besluten kommer, för vi behöver elen från den havsbaserade vindkraften. Den kan vi få här och nu, medan kärnkraften faktiskt ligger långt borta.

Fru talman! Statsrådet säger att det är viktigt att inte välja en favorit. Likväl är det precis det som Tidöpartierna har gjort. De har valt en favorit i form av kärnkraften, och de har under hela den förra mandatperioden och under valrörelsen bedrivit en form av kulturkrig mot vindkraften.

Det är ändå så att vindkraften, och framför allt den havsbaserade vindkraften, är den energikälla som i närtid kan ge oss ett stort tillskott av ny elenergi i Sverige. Vi behöver det, precis som statsrådet har varit inne på. Vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen.

Men det enda beslut som hittills har fattats av regeringen vad gäller vindkraften har varit att ta bort uppdraget till Svenska kraftnät om att bygga ut de nödvändiga anslutningarna för att koppla på vindkraften på transmissionsnätet. Problemet är inte principen om vem som ska stå för kostnaden - det kan man alltid diskutera, och jag vet att det är regeringens utgångspunkt - utan problemet är att regeringen skapar oklarhet kring om man som företag inom energibranschen kan lita på den svenska staten eller inte. Och det kan man inte när regeringen tar bort de långsiktiga spelreglerna som har gällt sedan 2016.

Att ändra de ekonomiska förutsättningarna från en dag till nästa är både oansvarigt och osmart därför att det kan leda till att företag drar sig för att göra de nödvändiga investeringar som behövs eller att man inte får in nya aktörer som genomför utbyggnad av den havsbaserade vindkraften.

Det som behövs är stabila och förutsägbara processer. Men det är inte det som regeringen har skapat.

Nu när verkligheten ändå har börjat komma i kapp regeringen har tongångarna också börjat ändras en del. Inte minst har ministerns departementschef Ebba Busch gjort en politisk saltomortal där hon gått från att säga att man ska sätta stopp för dessa stålskogar av vindkraft till att nu påstå att hon alltid har varit positiv till en utbyggnad av vindkraften. Det kanske inte är så förtroendeingivande, men det är givetvis positivt så länge det håller i sig.

Regeringens grundläggande skepsis till vindkraften återfinns dock även i det svar som klimat- och miljöministern ger på min interpellation. Uttrycket om att havsbaserad vindkraft bara är ett komplement till kärnkraften visar att statsrådet och regeringen inte har följt med i utvecklingen under 2000-talet. Vindkraften stod förra året för 20 procent av den svenska elförsörjningen. Kärnkraften stod för 29 procent.

Ska man säga någonting om komplement är det väl att både vindkraften och kärnkraften i så fall är komplement till vattenkraften som faktiskt är vår enda planerbara och stora energikälla i detta land.

Av dessa tre källor är det bara vindkraften som har en stor potential att växa under de kommande fem tio åren. Och det kan gå snabbt om regeringen förmår fatta de beslut som behövs bland annat kring de tre stora projekten i Kattegatt. De har utretts under lång tid. Utredningarna är färdiga, och de tar upp alla aspekter som behövs för att regeringen nu ska kunna göra en samlad bedömning, väga intressen mot varandra, fastställa villkor och gå till beslut. Men tänker regeringen göra det, och när tänker man i så fall göra det?

Av de svar som jag har fått hittills får jag mer känslan av att det inte är så särskilt bråttom. Det talas om utredningen om effektivare tillståndsprocesser som kommer att ta tid att göra. Det är bra. Men det talas också om utredningen från Havs- och vattenmyndigheten, och det är också bra. Men vi behöver ett beslut om projekt så att de kan sätta igång och byggas i nutid. När kommer detta?

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation.

I dag är det precis ett år sedan Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina. Redan före invasionen var det problem med de ryska gasleveranserna till Europa, och under året som gått efter invasionen har de strypts helt. Detta har fått stora konsekvenser för den europeiska energiförsörjningen, vilket även kommit att påverka Sverige.

Tack vare vår stora elproduktion i Sverige har vi varit nettoexportör under 2022, med all-time-high i form av 33,5 terawattimmar som gick ut till övriga Europa. Det var 20 procent av hela vår produktion. Varje svensk kilowattimme som tickade iväg till våra grannländer bidrog till att minska beroendet av rysk gas och minska Putins krigskassa och därmed hjälpa Ukraina i det orättfärdiga kriget.

Även om Sverige har en stor överproduktion av el sett över helåret finns ett stort behov av att öka den svenska elproduktionen, i det korta perspektivet förstås för att hjälpa våra grannländer men i det långa perspektivet därför att vi behöver fördubbla vår elproduktion inom de närmaste 15 åren för att klara den gröna omställningen.

Av debatten att döma kan man ibland tro att Sverige har minskat sin elproduktion under senare år, men sanningen är att den har ökat år för år och att 2022 var det år då vi hade den allra högsta elproduktionen, 170 terawattimmar, trots att stora delar av kärnkraftsprogrammet var stillastående under året. Likväl behöver vi fortsätta att bygga ut försörjningen, och vi behöver göra det snabbt.

Av den anledningen är det anmärkningsvärt med det ensidiga fokus som regeringen har haft på kärnkraft i en osäker framtid, när möjligheten att bygga ut vindkraft finns här och nu. Regeringen sitter med åtta ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon, som sammanlagt motsvarar hela det svenska kärnkraftsprogrammet.

Bara längs med Hallandskusten, där jag kommer ifrån, finns det ansökningar om tre havsbaserade vindkraftsparker med en sammanlagd kapacitet på 14-15 terawattimmar. Jag vet att allt detta inte kommer att kunna realiseras, men å andra sidan har fler intressenter redan anmält intresse för att komma in med nya ansökningar, exempelvis det danska företaget Ørsted.

Intressenterna står på kö, investerarna har öppnat sin börs och länsstyrelsens utredningar är klara. Vad gör regeringen för att ta vara på dessa möjligheter? Det är denna fråga jag har ställt till klimat- och miljöministern här i dag. Vad gör regeringen?

Ministern säger att hon ska tillsätta en utredning för att förenkla och förkorta miljötillståndsprocesserna enligt miljöbalken. Det är bra. Detta är något som Centerpartiet har krävt under lång tid. Tillståndsprocesserna behöver kortas. Samtidigt har vi fått krav på oss från EU om just förkortade processer och möjligheter att hantera ärenden snabbare.

Vad gör den svenska regeringen för att snabba på processer och beslutsfattande här och nu, innan den nya utredningen står färdig om ett par år? Det har pratats om ett snabbspår för kärnkraften, men vi vet att även med ett snabbspår ligger nya svenska kärnkraftsreaktorer minst tio år bort. Frågan är därför: Hur ser regeringens snabbspår ut för havsbaserad vindkraft, där vi har den stora potentialen att bygga ut svensk elförsörjning här och nu?

Fru talman! Då ska jag återknyta till det här med ekonomi och styrning.

Jag kan känna att statsrådet slirar lite grann på vad som är riksdagens uppdrag och regeringens uppdrag. Javisst får man finansieringen från riksdagen, men regleringsbrev skrivs såvitt jag känner till av regeringen. Och det är regeringen som styr över de statliga myndigheterna med hjälp av dessa regleringsbrev och som har möjlighet att utreda och titta på deras verksamheter.

Nu kommer ju statsrådet från Finansen och inte från Kulturdepartementet, men med lite välvilja skulle man kunna tänka sig att det uppfattade ointresset för kulturarvet inte speglar hela regeringen utan beror på var Statens fastighetsverk har trillat in någonstans.

Å andra sidan skulle man kunna förvänta sig lite större intresse för den ekonomiska styrningen. Det finns ju anledning att titta på hur styrningen av Statens fastighetsverk ser ut och vilka finansieringsmodeller som används. Om man vidtar åtgärder i tid och sköter det löpande underhållet blir det också billigare över tid; det vet varenda människa i det här landet som äger en villa eller en sommarstuga.

En annan fråga man kan ställa sig är den om bidrags- respektive marknadsfastigheter. Varbergs fästning är i dag till stora delar uthyrd men betraktas ändå som en bidragsfastighet. Varför ser det ut på det viset? Man kunde kanske differentiera de här fastigheterna för att ge bättre möjlighet till underhåll och skötsel av fastigheterna.

Det finns kanske ytterligare möjligheter att hitta nya finansieringsmodeller som skulle ge lite bättre effektivitet i de medel som redan tillförs. Se där ett möjligt uppdrag för finansmarknadsministern att lägga för att få lite mer pang för pengarna!

Det jag avslutningsvis undrar är detta: Är Sveriges regering beredd att ta det ansvar som krävs för att säkra underhållet och tillgänglighetsanpassningarna av de statliga kulturfastigheterna?

Fru talman! Jag ska återkomma till ekonomin i den avslutande delen av vår dialog.

Vad jag är ute efter är naturligtvis att regeringen tar ansvar för att styra de statliga verk och myndigheter som regeringen har under sig. Under finansmarknadsministern ligger Statens fastighetsverk, och därmed ligger ansvaret för det verket på finansmarknadsministern.

Jag tänkte först gå in på min andra fråga i interpellationen, som handlade om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna. Mitt exempel i det sammanhanget var Halmstads slott, som är en av dessa kulturfastigheter. Det är en byggnad som uppfördes på 1600-talet av kung Kristian IV, som behövde en residensbostad i de östliga delarna av det danska riket. Han lät uppföra en sådan som är både vacker och välbyggd eftersom den fortfarande står kvar där. Precis som med Varbergs fästning står den kvar där tack vare tidigare politikers kloka beslut om att sköta anläggningarna.

Det som inte vare sig Kristian på 1600-talet eller politiker fram till i dag har ägnat så mycket tid åt är att även en sådan fastighet behöver vara tillgänglig för så många som möjligt, exempelvis även för den som är rullstolsburen. Det är en sak om byggnaden står där bara för beskådande, men så är det inte. Halmstads slott är i högsta grad en levande kulturfastighet. Den är residenset för landshövdingen i Halland, och den används som bostad åt landshövdingen, som representationsvåning och som kontorslokaler. Det är naturligtvis så det ska vara när det är möjligt, det vill säga att våra gamla kulturfastigheter lever vidare och används där det är möjligt och inte bara står som monument över svunna tider.

Problemet är tillgängligheten. Det uppmärksammades i samband med ett besök som skulle göras hos landshövdingen tidigare i år men som inte kunde genomföras på grund av att en av deltagarna var rullstolsburen. Då kunde man inte vara i representationsvåningen på slottet utan blev hänvisad till andra lokaler hos länsstyrelsen.

Det är naturligtvis inte rimligt att den som är rullstolsburen inte kan delta i representation hos landshövdingen, inte kan arbeta på Halmstads slott och inte heller kan bli landshövding i Halland så länge slottet är residensbostaden. Halmstads slott är inte den enda statliga kulturfastigheten som saknar tillgänglighetsanpassning, men det är ett bra exempel eftersom fastigheten används aktivt.

Att tillgänglighetsanpassa flera hundra år gamla fastigheter är förstås inte enkelt, men det finns gott om exempel på hur det kan göras på ett pietetsfullt sätt. Ett av de exemplen återfinns också i Halland, nämligen på Varbergs fästning. Den del av fästningen som hyrs ut till Hallands kulturhistoriska museum, som bland annat inrymmer Bockstensmannen, blev tillgänglighetsanpassad för några år sedan.

Vad svarar statsrådet på min fråga om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna? I stort sett ingenting. Det är anmärkningsvärt att den som är ytterst ansvarig för de statliga kulturfastigheterna inte bemödar sig om att ge ett mer fylligt svar på hur man ändå tänker att de ska tillgängliggöras för en bredare allmänhet.

Här vill jag ge statsrådet en ny chans. Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, till exempel Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen?

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret jag fått, även om det lämnar en hel del i övrigt att önska.

Jag ställde tre frågor till statsrådet. Där efterfrågade jag konkreta åtgärder, vilka statsrådet också upprepade, kring skötseln av de statliga kulturfastigheterna och finansieringen av desamma. Till svar får jag en kortfattad och allmän beskrivning av Statens fastighetsverks uppdrag. Med all respekt för statsrådet hade jag kunnat läsa detta själv på Fastighetsverkets hemsida. Att döma av det oengagerade svaret jag får är det kanske inte så mycket bevänt med regeringens intresse för de statliga kulturfastigheterna.

I Halland, varifrån jag kommer, har vi flera kulturminnen som vi är mycket stolta över. I min interpellation lyfter jag fram två av dem som exempel på kulturarv som vi har att sköta och förvalta även 2023 - Varbergs fästning och Halmstads slott. Det första exemplet handlar om att underhålla våra kulturfastigheter och det andra om att tillgängliggöra dem.

Varbergs fästning började byggas som en medeltida borg i slutet av 1200-talet. På 1600-talet utformades den till en försvarsanläggning med det uttryck som fästningen har än i dag. Efter 1822 började ett förfall då försvarsmakten övergav fästningen och lämnade den åt sitt öde. Stenmurar och vallar föll ihop under 1800-talet, men i början av 1900-talet tog man tag i det här och påbörjade en omfattande restaurering. Hade det inte funnits kloka politiker som tog sitt ansvar för hundra år sedan hade vi inte haft något annat än en ruin att se ut över i dag.

Nu har det visat sig att fästningens underhåll inte sköts på det sätt som krävs, och därför finns det återigen risk för ras av murar och bastioner. I flera år har detta uppmärksammats av Statens fastighetsverk i deras egen inventering, och mer medel har efterfrågats från regeringen. Tidigare har det varit den socialdemokratiska regeringen som inte har tagit sitt ansvar. Nu är det den högerkonservativa regeringen som inte tar sitt ansvar. Som regering kan man naturligtvis peka finger på Statens fastighetsverk, men till syvende och sist är det faktiskt regeringen själv som bär det fulla ansvaret för hur de statliga kulturfastigheterna sköts.

För några dagar sedan pratade jag med mina politiska kollegor i Kronoberg. Där är inte kritiken nådig mot att man har låtit Kronobergs slottsruin förfalla så att den numera är helt avstängd för besök från allmänheten. Det är en utveckling som vi definitivt inte vill se för kulturfastigheterna i Halland och inte i någon annan del av landet heller.

För hundra år sedan klarade Sverige av att ta tag i restaureringen och underhållet av Varbergs fästning och flera andra kulturfastigheter. Tycker ministern att det är värdigt Sverige 2023 att man inte klarar av samma sak, trots ett enormt mycket bättre ekonomiskt utgångsläge?

Eftersom jag inte har fått något riktigt svar från ministern ännu upprepar jag min fråga: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter såsom Varbergs fästning?

Herr talman! Om det är ett hot eller ett löfte kan man fundera på, men det är i alla fall en garanti för att socialutskottet kommer att fortsätta att bevaka denna fråga.

Ungdomar som tas om hand av samhället har rätt till en trygg och säker miljö. Att det över huvud taget förekommer gränslöshet, sexuella närmanden och sexuella övergrepp på statliga ungdomshem är givetvis helt oacceptabelt. Ivos tillsynsrapport från i januari pekar på en verksamhet med stora problem med hur man förhåller sig till och behandlar omhändertagna flickor. Att pojkar och flickor behandlas olika på de statliga ungdomshemmen gör frågan extra allvarlig.

Det är inte rimligt att bara drygt hälften av flickorna känner sig trygga, att nästan varannan flicka upplever att hon utsatts för kränkande beteenden från personalen, att tre gånger så många flickor som pojkar avskiljs och att var fjärde flicka varit med om att personal tafsat eller gjort andra sexuella handlingar.

Ivos kritik mot Statens institutionsstyrelse för vården av flickor är svidande, och krafttag för att komma till rätta med problemen är helt nödvändiga. Steg har tagits i rätt riktning, vilket är bra, men det krävs mycket för att komma till rätta med problemen. Det handlar om personalens kompetens och utbildning och om vilka verktyg och metoder man använder sig av. Men framför allt handlar det om styrning och ledning av den här verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statens institutionsstyrelse har nu ögonen på sig vad gäller att bedriva ett effektivt och omfattande förändringsarbete, men det yttersta ansvaret vilar på regeringen. Detta kommer vi i riksdagen att bevaka. Det ska vara en självklarhet att den som blivit omhändertagen av staten också har rätt till en trygg, säker och tillitsfull miljö så att man kan få och ta till sig den vård man behöver.

Herr talman! Det känns bra att detta är en prioriterad fråga för regeringen. Det kommer även att vara en prioriterad fråga för mig i mitt arbete i socialutskottet.

Problemen på de statliga ungdomshemmen handlar ju inte bara om alla de flickor som upplever att de har utsatts för sexuella närmanden eller övergrepp utan också om den mer övergripande bilden av unga flickor som upplever otrygghet på de statliga ungdomshemmen. I Ivos larmrapport framkommer att nästan hälften av de placerade flickorna kände sig otrygga på sina boenden. Endast 55 procent av flickorna uppgav att de kände sig trygga, medan motsvarande siffra för pojkarna var 83 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om den vård som dessa flickor får ska ha något som helst genomslag och fungera måste de först och främst känna sig trygga på den plats de befinner sig på. Saknas det trygghet och tillit kommer vården inte att ge några resultat.

Många av dessa flickor bär med sig upplevelser av otrygga förhållanden i form av dysfunktionella familjer, destruktiva miljöer och ofta flera placeringar på olika familjehem och kanske HVB-hem innan de har kommit till Sis-hemmet.

Att hamna i tvångsvård på ett statligt ungdomshem är naturligtvis inte lätt, men det mest grundläggande är att den miljö man kommer till upplevs som trygg och säker. Det kräver att personalen är både lämpad och väl rustad för det uppdrag man har och har rätt verktyg och metoder.

Tyvärr framkommer det också i Ivos rapport att just flickor i betydligt högre grad än pojkar utsätts för olika tvångsåtgärder och att dessa långt ifrån alltid sker på laglig grund. 30 procent av flickorna i rapporten berättar om avskiljningar medan motsvarande siffra för pojkar är 9 procent. Det här pekar på en oförmåga hos personalen att hantera just flickor medan man verkar ha större vana och kanske mer utbildning när det gäller att hantera pojkar i motsvarande situation.

Tillsammans med tafsandet och sexuella närmanden samt oförmågan från Sis ledning att hantera den personal som är misstänkt för sådana handlingar visar detta på strukturella problem hos Statens institutionsstyrelse. Det handlar inte om enskilda fall och olyckliga omständigheter utan om en strukturell oförmåga att ta hand om utsatta flickor på ett professionellt sätt.

Av de tolv ungdomshem för flickor som Statens institutionsstyrelse driver fick, precis som statsrådet nämnde, samtliga kritik från Ivo. I två fall bedömde man dessutom missförhållandena som så allvarliga att man beslutande om att förelägga Sis att vidta omedelbara åtgärder. Den övergripande bilden visade att det fanns allvarliga brister i trygghet och säkerhet vid de statliga ungdomshem där flickor vistas.

Utan tvekan behöver Sis genomgå omfattande förändringar och ha kontinuerlig kontroll från såväl departement som tillsynsmyndigheter. Socialutskottet kommer givetvis att noggrant följa regeringens arbete för att komma till rätta med verksamheten.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta om det trots allt visar sig att utvecklingen även framåt går åt fel håll vad gäller vården av placerade flickor på statens ungdomshem?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ställde denna interpellation redan i december månad. Vi kan ju konstatera att det har dragit ut rätt mycket på tiden, men det känns bra att få den besvarad nu. Jag vill tacka Camilla Waltersson Grönvall för svaret. Jag är också glad över att ministern har agerat i frågan sedan detta uppdagades.

Bakgrunden till min interpellation var det avsnitt av P1:s dokumentärprogram Kaliber som sändes i början av december, där det framgick att sexbrottsmisstänkt personal på våra statliga ungdomshem tilläts att arbeta kvar under tiden för pågående utredning. Därefter har det dessutom tillkommit en rapport från Ivo som dels bekräftar den bild som Kaliber visade på, dels pekar på ytterligare missförhållanden på våra statliga ungdomshem, framför allt vad gäller vården av våra flickor.

Ungdomar som befinner sig på de statliga ungdomshemmen är tvångsomhändertagna enligt lagen om vård av unga, LVU, och har alltså ingen möjlighet att själva ta sig ut ur situationen eller bege sig iväg från ungdomshemmet där de befinner sig. Bakgrunden till placeringarna är ofta en form av psykosocial problematik som kan handla om kriminalitet, missbruk eller självskadebeteende. Många av ungdomarna bär dessutom på traumatiska bakgrundsupplevelser och har själva varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp före placeringen.

Dessa ungdomar tvångsomhändertas och tvångsvårdas av samhället för att skydda dem från skadliga miljöer eller destruktiva beteenden. Det innebär att samhället fullt ut tar på sig föräldraansvaret för dessa ungdomar och därmed även ansvaret för att skydda dem och leda dem in på rätt väg. Att det i denna miljö förekommer sexuella ofredanden och sexuella övergrepp är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

Trots det uppger 24 procent av flickorna i Ivos rapport att de en eller flera gånger har varit med om att personal har tafsat eller utfört andra sexuella handlingar mot dem själva eller andra. Dessutom framgår det av rapporten, precis som i radioreportaget, att Sis har låtit personal arbeta kvar i direkt kontakt med ungdomarna under tiden för pågående utredning om sexualbrott. Detta är inte bara oacceptabelt utan underminerar också förtroendet för Sis som institution.

Det är naturligtvis bra att Sis nu har tagit till sig av kritiken och bestämt sig för att personal inte längre kommer att få arbeta klientnära under tiden för en sådan utredning, men det är märkligt att det ska krävas både ett radioreportage och en tillsynsrapport för att det ska ske en sådan förändring, som borde vara självklar.

Likväl kvarstår problemet med att var fjärde flicka rapporterar om personal som tafsar eller gör andra sexuella närmanden. Ministern lyfter fram att det nu ska göras ett kompetens- och kvalitetslyft på myndigheten och att man tittar på att inrätta en intern klagomålsinstans. Det är naturligtvis bra, men dessa problem har pågått länge. Ledningen för Sis har känt till problematiken under lång tid - sedan före Ivos rapport - men har ändå inte vidtagit nödvändiga åtgärder tidigare.

Min följdfråga till ministern är: Vad gör att vi denna gång ska tro på att det verkligen kommer att ske en förändring på statens ungdomshem så att vi slipper framtida rapporter om personal som förhåller sig distanslöst till ungdomarna, tafsar, gör sexuella närmanden eller inleder otillbörliga relationer?

Herr talman! Regeringen har ju som ambition att kraftigt minska arbetskraftsinvandringen till Sverige, trots vetskapen om hur illa det här kommer att slå mot många företag.

Över 20 000 personer beviljades uppehållstillstånd för arbete under 2022, vilka har varit helt oumbärliga i många branscher. Med ett lönegolv på drygt 33 000 kronor i månaden kommer flertalet av dessa att bli av med sina arbetstillstånd.

Regeringens förslag har kritiserats hårt från företrädare för näringslivet, men hittills har man slagit dövörat till. Häromdagen gick dock arbetsmarknadsministern ut och sa att han trots allt lyssnat in kritiken och menar att det behövs undantag. Det här fick genast mothugg från Sverigedemokraterna.

Min fråga går till statsrådet Maria Malmer Stenergard och handlar om de dubbla signalerna. Inom vilka yrkesområden menar statsrådet och regeringen att svenska företag bör klara sig utan den nuvarande arbetskraftsinvandringen? Gäller det plantörer, traktorförare, skogsarbetare, djurskötare, kockar, vårdpersonal eller några andra?

Fru talman! Att bli förälder är förmodligen något av det största som kan hända i livet. Plötsligt går man från att bara ha ansvar för sig själv och sin egen person till att ta ansvar för ett helt nytt liv. De egna behoven åsidosätts, och man sätter i stället någon annans behov i centrum. För de flesta människor är det en stor transformation i livet att få sitt första barn.

Tyvärr finns det dock föräldrar som av olika anledningar inte klarar av att vara föräldrar och ta det föräldraansvar som förväntas. Det kan finnas många anledningar till detta, såsom missbruk eller psykisk ohälsa. Det är i dessa fall som samhället träder in och tar ansvaret å föräldrarnas vägnar. Eller rättare sagt: Samhället tar på sig ansvaret för föräldraskapet i de biologiska föräldrarnas ställe. Därmed är det också samhället som fullt ut tar ansvaret för att se till att barnets behov tillgodoses. De allra mest grundläggande behoven hos ett barn är att få känna trygghet och tillhörighet, vilket oftast sker när man har någon att knyta an till. Samhällets sätt att ta över detta ansvar är primärt att placera barnet i ett familjehem, i vissa fall för en kortare tid, i andra fall för en längre och i några fall för hela barnets uppväxt.

Nu låter det som att samhället fullt ut sätter barnets perspektiv i första rummet och alltid utgår från vad som är barnets bästa. Tyvärr visar verkligheten att det inte alltid är så det fungerar. Tvärtom har vi sett otaliga exempel på motsatsen. Det behöver inte gå så långt som det gjorde i fallet med Esmeralda, vars olyckliga öde vi alla så väl känner till, utan det finns otaliga exempel på när barn ryckts upp från en trygg familjehemsmiljö för att återförenas med fortfarande dysfunktionella föräldrar - inte för att barnet har önskat det utan för att föräldrarna har önskat det, inte för att det har handlat om barnets rättigheter utan för att det har handlat om föräldrarnas rättigheter, inte för att det har handlat om barnets bästa utan för att det har handlat om föräldrarnas bästa.

Fru talman! Missförstå mig inte nu. Självklart ska barn kunna flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar när det är lämpligt, säkert och tryggt. Men det får aldrig ske om det inte är med barnets bästa för ögonen.

Detta är också bakgrunden till det förslag till tillkännagivande som socialutskottet lägger fram till riksdagen. Processen kring detta tillkännagivande har varit ovanlig eftersom Socialdemokraterna när de satt i regeringsställning inte fullt ut var beredda att ta det ansvar frågan krävde. I stället tvingades socialutskottet att tillsätta en egen utredning om ny lagstiftning. Nu kommer vi dock inte längre och förordar därför genom detta föreslagna tillkännagivande att regeringen fortsätter beredningen av ärendet.

Det som föreslås av socialutskottet handlar kortfattat om att barnrättsperspektivet lyfts in i lagstiftningen på ett betydligt tydligare sätt vid diskussion om vårdens upphörande vid ett omhändertagande. I dag prövas en hemtagning utifrån om förutsättningarna för vård enligt LVU har upphört och om omständigheterna som ledde till beslutet har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Det utredningen föreslår är ytterligare ett rekvisit, nämligen om barnets hälsa eller utveckling riskerar att allvarligt skadas om vården upphör. Vid bedömning av denna risk ska vad som bedöms vara bäst för barnet vara avgörande.

Dessutom ska samhällets ansvar förtydligas när en hemtagning väl sker i form av ett lagstadgat uppföljningsansvar för socialtjänsten och obligatoriska drogtester av de hemtagande föräldrarna. Även detta handlar om att bevaka barnets bästa.

Det är mycket som behöver utvecklas inom svensk socialtjänst utöver att vi behöver tillhandahålla en bättre lagstiftning än den nuvarande. Inte minst behöver vi bli bättre i arbetet med att stötta familjehemmen, som ju fått det viktiga uppdraget att ta hand om de barn samhället omhändertagit.

I dag ser det väldigt olika ut mellan kommunerna när det gäller vilket stöd man erbjuder familjehemmen. Centerpartiet vill att det ska ställas krav på att det tillhandahålls en grundutbildning till dem som ställer upp som familjehemsföräldrar. Det skulle ge en tryggare bas att stå på för både socialtjänst och familjehemsföräldrar, men framför allt handlar det även här om barnets bästa.

Vidare vill vi att det ska finnas tillgång till ett vardagligt kommunalt stöd till familjehemmen. Jag talar inte om pengar, utan stöd i form av hjälp och handledning när det behövs. Många av de barn som placeras i familjehem har traumatiska upplevelser med sig som behöver bearbetas på ett tryggt och professionellt sätt. Vi vet också att många bär på neuropsykiatriska funktionshinder, vilket också ställer särskilda krav på familjehemmet. Det handlar om att ge familjehemsföräldrar rätt stöd och förutsättningar i deras viktiga uppdrag, men framför allt handlar det om barnets bästa.

Fru talman! Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag, men tyvärr har detta i alltför liten grad fått genomslag i det svenska samhället. Gammal lagstiftning har rullat på i gamla hjulspår, etablerade rutiner har förblivit etablerade och inarbetade arbetssätt har fortgått utan att omprövas.

I dag tar vi ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle där barnperspektivet sätts i första rummet. Genom riksdagens tillkännagivande till regeringen föreslås barnets bästa äntligen att lyftas fram som ett eget rekvisit i lagen om vård av unga.

När det gäller treåriga Esmeralda misslyckades samhället med att ta det ansvar som krävdes. Låt det inte hända igen!