Christofer Bergenblock

Fru talman! För ungefär ett år sedan stod vi här i kammaren och debatterade införandet av gårdsförsäljning i Sverige, något som Centerpartiet drivit på för under 20 års tid och som till slut blev verklighet tack vare en utredning som genomfördes under den förra mandatperioden och en proposition som lades fram under den här mandatperioden. Förslaget blev inte så frihetligt och företagarvänligt som vi i Centerpartiet önskade oss, men det blev i alla fall verklighet. Ett stort antal producenter av öl, vin, cider och destillerade drycker hann öppna för försäljning redan förra sommaren. Det här var bra för besöksnäringen, för landsbygden och för den svenska mat- och dryckeskulturen – utan att ha någon märkbar påverkan på folkhälsan.

Nu står vi här igen, fru talman, och debatterar ytterligare en fråga som Centerpartiet drivit länge, nämligen den om att avskaffa matkravet för serveringstillstånd. Matkravet innebär, som det är utformat i dag, att ett serveringsställe dels måste ha ett eget restaurangkök i anslutning till serveringslokalen, dels måste servera ett varierat utbud av maträtter ända fram till klockan 23 på kvällen, även om det bara är en pizzeria, en vinbar eller en nattklubb.

Dessutom har bedömningarna som gjorts runt om i Kommunsverige varierat kraftigt i fråga om vad som menas med ett varierat utbud av maträtter. De flesta kommuner har krävt att man ska tillhandahålla nio maträtter, vilket i praktiken inneburit tre förrätter, tre huvudrätter och tre efterrätter. Detta har krävts även på en pizzeria eller en korvkiosk för att kunna servera öl eller vin till maten. Några kommuner har krävt ett mindre antal maträtter, och någon har krävt ända upp till tolv olika maträtter. Att detta varit en helgalen kravställning råder det ingen som helst tvekan om.

Samtidigt som man behövt ha köket bemannat ända fram till klockan 23 på kvällen har det förstås inte funnits något krav på att någon faktiskt ska äta. Sent på kvällen på en pub eller en restaurang är det ju rätt ofta så att folk kommer för att dricka en öl eller ett glas vin men inte för att äta.

Hur gästerna beter sig vet naturligtvis den som driver stället bäst av alla. Men den personen har inte varit tillfrågad. Hur länge köket ska vara öppet och hur många maträtter som ska serveras har bestämts av staten och kommunen. Nu, fru talman, blir det slut på detta överförmynderi.

Med den nya lagstiftningen upphävs 8 kap. 15 § alkohollagen. Därmed upphör kravet på eget kök, på egen matservering, på utformning av baren och på antalet sittplatser. Makten lämnas över till den som driver verksamheten att själv avgöra om man vill ha ett kök, vilken meny man ska erbjuda, hur sent på kvällen man ska servera mat, hur många sittplatser man ska ha och om de ska vara under tak eller inte. Det innebär en förändring av en lagstiftning som i årtionden varit obsolet men ändå tillåtits leva kvar.

Från Centerpartiet har vi motionerat och interpellerat om den här frågan under hela mandatperioden. Det var med glädje som vi noterade att Förenklingsrådet satte igång ett arbete med att utreda och se över lagstiftningen.

Samtidigt gick det en chockvåg genom branschen när regeringen förra året i Almedalen meddelade att man tänkte tillsätta en ny utredning, vilket sannolikt hade inneburit att den här frågan hade petats över kanten till nästa mandatperiod. Under sommaren nyktrade regeringen dock till och nöjde sig med Förenklingsrådets utredning, som gick ut på remiss. Och nu står vi här i dag, med debatt och beslut om den nya lagen.

Reformen är inte bara en rimlig anpassning till vår samtid och en ändrad alkoholkultur. Den innebär också minskat krångel och minskade kostnader för besöksnäringen. Utredningen pekar på besparingar på omkring 3,9 miljarder kronor per år. Samtidigt bedöms branschen kunna växa med mellan 200–300 nya serveringsställen per år. Möjligheten ökar för en större mångfald av restauranger, vinbarer, ölkällare, cocktailterrasser och takserveringar som levandegör städer och samhällen.

Alltjämt, fru talman, är det folkhälsan som är styrande i svensk alkoholpolitik. Så är det även i det här fallet. I utredningen varnas för ett måttligt ökande av alkoholkonsumtionen. Men tittar man på vårt grannland Finland, som genomförde samma reform 2018, kan man se att alkoholkonsumtionen har fortsatt att minska sedan dess. Det finns ingen anledning att tro att det skulle se annorlunda ut i Sverige.

Reformen innebär inte heller någon förändring i ansvaret för den som har ett serveringstillstånd. Serveringen ska alltjämt ske på ett ansvarsfullt sätt, med överblick över gästerna och under ordnade former.

Fru talman! Avskaffandet av matkravet är en bra och efterlängtad reform, både för branschen och för gästerna. Den tar bort onödiga krav och onödiga kostnader för företagen samtidigt som den kommer att leda till ett ökat och mer mångfasetterat utbud för gästerna.

Samtidigt behöver mer göras för att stimulera besöksnäringen i Sverige. Arbetsgivaravgifterna för unga måste tas bort permanent. Regelkrånglet i övrigt måste minska, och utvisningarna av arbetskraft måste upphöra. Men i dag får vi ändå glädja oss åt en viktig reform som är bra både för besöksnäringen och för besökarna. Den 1 juni försvinner äntligen matkravet. Det gör Sverige lite friare, lite grönare och lite roligare.

Fru talman! Jag noterar att ledamoten säger att förslagen i utredningen om en trygg uppväxt utan alkohol, tobak och lustgas var bra. Min personliga bedömning är att förslagen var urdåliga. Det var fråga om minimalistiska förändringar av den befintliga lagstiftningen.

Vem vet hur många maträtter en restaurang, pub eller vinbar ska servera om man går från ett varierat utbud till ett flertal olika maträtter. Går det från nio maträtter till åtta maträtter, eller går det från tio maträtter till sex maträtter? Ingen vet, men förändringen var minimalistisk.

Den andra förändringen med att inte nödvändigtvis servera mat fram till klockan 23 på kvällen utan att man kan avsluta redan klockan 22 var en ännu mer minimalistisk förändring.

Nu säger ledamoten att det var bra förslag. Men varför har Socialdemokraterna valt att inte yrka avslag på motionen och i stället väcka en följdmotion om de förändringar som man egentligen tycker är bra? För alla dem som har lyssnat på ledamotens anförande i talarstolen var ju det en sågning av den nya lagstiftningen, en sågning av ett borttagande av matkravet, en sågning av att låta näringslivet få lite friare tyglar och lite lägre kostnader. Det är svårt för mig att få ihop bilden från Socialdemokraterna.

Man anar att det är en form av dubbelspel som sker här, där man egentligen tycker en sak men röstar på en annan därför att man ändå uppfattar att folkviljan överlag anser att det är rätt vettigt att ta bort matkravet. Man kan möjligen kalla det för hyckleri, men det vågar jag förstås inte göra.

Eftersom man ändå kommer att stå bakom förslaget har jag en avslutande fråga till ledamoten: Vilka positiva effekter ser Socialdemokraterna av ett avskaffande av matkravet?

Fru talman! Jag noterar att ledamoten säger att förslagen i utredningen om en trygg uppväxt utan alkohol, tobak och lustgas var bra. Min personliga bedömning är att förslagen var urdåliga. Det var fråga om minimalistiska förändringar av den befintliga lagstiftningen.

Vem vet hur många maträtter en restaurang, pub eller vinbar ska servera om man går från ett varierat utbud till ett flertal olika maträtter. Går det från nio maträtter till åtta maträtter, eller går det från tio maträtter till sex maträtter? Ingen vet, men förändringen var minimalistisk.

Den andra förändringen med att inte nödvändigtvis servera mat fram till klockan 23 på kvällen utan att man kan avsluta redan klockan 22 var en ännu mer minimalistisk förändring.

Nu säger ledamoten att det var bra förslag. Men varför har Socialdemokraterna valt att inte yrka avslag på motionen och i stället väcka en följdmotion om de förändringar som man egentligen tycker är bra? För alla dem som har lyssnat på ledamotens anförande i talarstolen var ju det en sågning av den nya lagstiftningen, en sågning av ett borttagande av matkravet, en sågning av att låta näringslivet få lite friare tyglar och lite lägre kostnader. Det är svårt för mig att få ihop bilden från Socialdemokraterna.

Man anar att det är en form av dubbelspel som sker här, där man egentligen tycker en sak men röstar på en annan därför att man ändå uppfattar att folkviljan överlag anser att det är rätt vettigt att ta bort matkravet. Man kan möjligen kalla det för hyckleri, men det vågar jag förstås inte göra.

Eftersom man ändå kommer att stå bakom förslaget har jag en avslutande fråga till ledamoten: Vilka positiva effekter ser Socialdemokraterna av ett avskaffande av matkravet?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Karin Sundin för anförandet.

När jag lyssnade på anförandet hörde jag alla de negativa aspekterna lyftas fram om avskaffande av matkravet. Det kommer att leda till ett ökat drickande, fler utsatta barn och ökade skador på folkhälsan, och det kommer att trigga fler oseriösa näringsidkare inom restaurangbranschen.

Utredningen gjord av Förenklingsrådet kallas för ett hafsverk av ledamoten. I stället hänvisas det till den utredning som Socialdemokraterna lät genomföra om en trygg uppväxt utan alkohol, tobak och lustgas. I den utredningen diskuterades just matkravet. Där lade man fram två förslag till förändringar.

Det ena förslaget var att man skulle ta bort kravet på ett varierat utbud av maträtter, vilket i de flesta kommuner tolkas som åtminstone nio olika maträtter, och i stället ställa krav på att man ska servera ett flertal olika maträtter. Det andra förändringsförslaget var att inte ställa krav på att servera mat fram till klockan 23 på kvällen utan i stället till klockan 22 på kvällen. Det är alltså fråga om små modifieringar av befintlig lagstiftning.

Nu har ledamoten argumenterat emot hela förslaget, men ändå kommer S att rösta för det. Därför har jag en fråga, fru talman: Varför står Socialdemokraterna bakom den nya lagstiftningen när ledamoten i sitt anförande så tydligt argumenterar emot den?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Karin Sundin för anförandet.

När jag lyssnade på anförandet hörde jag alla de negativa aspekterna lyftas fram om avskaffande av matkravet. Det kommer att leda till ett ökat drickande, fler utsatta barn och ökade skador på folkhälsan, och det kommer att trigga fler oseriösa näringsidkare inom restaurangbranschen.

Utredningen gjord av Förenklingsrådet kallas för ett hafsverk av ledamoten. I stället hänvisas det till den utredning som Socialdemokraterna lät genomföra om en trygg uppväxt utan alkohol, tobak och lustgas. I den utredningen diskuterades just matkravet. Där lade man fram två förslag till förändringar.

Det ena förslaget var att man skulle ta bort kravet på ett varierat utbud av maträtter, vilket i de flesta kommuner tolkas som åtminstone nio olika maträtter, och i stället ställa krav på att man ska servera ett flertal olika maträtter. Det andra förändringsförslaget var att inte ställa krav på att servera mat fram till klockan 23 på kvällen utan i stället till klockan 22 på kvällen. Det är alltså fråga om små modifieringar av befintlig lagstiftning.

Nu har ledamoten argumenterat emot hela förslaget, men ändå kommer S att rösta för det. Därför har jag en fråga, fru talman: Varför står Socialdemokraterna bakom den nya lagstiftningen när ledamoten i sitt anförande så tydligt argumenterar emot den?

Herr talman! I tisdags var jag på ett seminarium om särläkemedel, där jag träffade den 37-åriga tvåbarnsmamman Anna Furbeck och hennes make Christoffer.

Anna lider av den aggressiva, obotliga nervsjukdomen ALS, men för just hennes variant finns i dag en bromsmedicin som är godkänd av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA. Det låter förstås bra, men i Sverige kan man inte få detta läkemedel inom subventionssystemet. Därför har Anna nu åkt till Tyskland, där hon kan påbörja en behandling – som hon själv måste bekosta. Tyvärr utmärker sig Sverige negativt i Europa vad gäller att introducera nya läkemedel, vilket leder till dessa medicinska flyktingar.

Min fråga till socialminister Jakob Forssmed är därför: Avser ministern att ta de initiativ som behövs för att Anna och andra patienter ska få tillgång till livsnödvändiga särläkemedel i nutid?

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 16 under punkt 9 om dödshjälp.

Nu debatterar vi socialutskottets motionsbetänkande om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det är ett rätt spretigt område, och jag tänker kommentera några olika delar inom det.

Låt mig börja med området screening. Det är ett av de områden där Vårdansvarskommittén föreslog att det behövs ett nationellt ansvar för att öka jämlikheten över landet, och den slutsatsen delar vi i Centerpartiet fullt ut. Det är inte rimligt att tillgången till screening för olika sjukdomar skiljer sig beroende på var i landet man befinner sig eller på vem man är.

I den mån vi har åldersgränser i screeningen måste de vara underbyggda av fakta, inte av brist på fakta. Men så är det i dag inom screeningen för bröstcancer. Centerpartiet är oerhört kritiskt till dagens övre åldersgräns, som inte bygger på vetenskapliga rön utan på brist på vetenskapliga rön. Det är inte rimligt att man stoppar screeningen för bröstcancer efter 74 års ålder på grund av att det saknas populationsstudier som kan visa hur effektivt detta är. Vi vet att kvinnor över 74 också drabbas av bröstcancer och att de riskfaktorer man har haft med sig genom livet finns kvar även på äldre dagar.

Bröstcancerscreeningen behöver också övergå till att bli mer individ- och riskbaserad så att den som är i riskzonen kallas med tätare intervaller än den som inte har samma höga risk. Det är en betydligt bättre utgångspunkt än strikta åldersgränser.

Fru talman! Vad som är ännu mer anmärkningsvärt inom screeningen för bröstcancer är den uppenbara diskriminering som sker av kvinnor med funktionsnedsättningar. Det har visat sig att kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar eller autism genomför färre screeningar och att tumörer därmed upptäcks senare och att fler då avlider i cancer. Anledningen till detta är ofta att kallelserna inte uppmärksammas. Ibland hamnar de på ett LSS-boende utan att bli öppnade, och bland gode män uppger 45 procent att de inte anser att det är deras ansvar att bevaka. Socialstyrelsen har i en rapport visat att risken att dö i bröstcancer är sex gånger större för en kvinna med intellektuell funktionsnedsättning än för övriga kvinnor. Detta är helt otillständigt.

Så här kan det naturligtvis inte få vara, och därför är det bra att regeringen nu äntligen, ett år efter Vårdansvarskommitténs slutbetänkande, har tillsatt en utredning om screeningverksamheten. Men det borde ha skett för länge sedan.

Fru talman! Ett annat viktigt område som behandlas i betänkandet handlar om sexuell och reproduktiv hälsa. För många par är drömmen om ett barn något av det viktigaste de har i ett förhållande, men för många av paren är den drömmen väldigt svår att nå. Av olika skäl kan det vara svårt att få ett eget barn, och därför har möjligheten till IVF blivit allt viktigare. Regionernas generella erbjudande är tre gratis försök, och sedan hänvisas man till privata kliniker där man får betala med egna pengar. I höstas såg vi i Kalla faktas granskande reportage Barnmakarna exempel på hur människors desperation hänsynslöst utnyttjas.

Centerpartiet har länge krävt att antalet fria försök måste öka och att även den som redan har ett barn ska få möjlighet till IVF för att kunna skaffa ett syskon. Nu har regeringen, sent omsider, landat i att man vill öka antalet IVF-försök. Det är givetvis en bra start, men det räcker inte. Det bör även bli möjligt att få IVF för den som redan har ett barn.

År 2025 föddes bara 97 500 barn i Sverige, vilket är den lägsta siffran på 23 år. Det är naturligtvis oroande, och det minsta vi kan göra för att förbättra den siffran är att så mycket som möjligt hjälpa dem som faktiskt vill skaffa barn.

Ett område som på många sätt är svårt att debattera, är komplicerat och berör oss på djupet är frågan om dödshjälp.

Centerpartiets ingång i den frågan är att alla människor har rätt att bestämma över sitt eget liv, få bästa möjliga vård och få dö under värdiga former. Vid smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar ett bestående och outhärdligt lidande bör den som vill under ordnade former kunna bestämma över sin död. I sådana situationer bör det finnas en rätt till aktiv dödshjälp.

Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att analysera hur aktiv dödshjälp kan införas i Sverige på ett sätt som innebär att det ställs upp tydliga gränser för när sådan dödshjälp ska kunna ges.

Fru talman! Allra sist vill jag å det kraftigaste yrka avslag på Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas reservation om att riva upp den svenska könstillhörighetslagen. I februari kom en rapport från Socialstyrelsen som visade att det hittills har kommit in 1 500 ärenden sedan lagen tillkom och att det inte finns några tecken på att lagen missbrukas. Däremot har den betytt oerhört mycket för många människor som tack vare den nya lagen äntligen kunnat få en trygghet i sin identitet. De är också oerhört tacksamma mot de sex partier som argumenterade för och voterade för lagen här i Sveriges riksdag.

Herr talman! Vi behöver en bättre resursfördelning i det här landet. Det har inte att göra med om sjukvården styrs av en generaldirektör i Stockholm eller inte, utan det har att göra med hur staten fördelar sina pengar. Kan vi komma överens om att fördela dem på ett annat sätt, så att regionerna i norra Sverige och våra inlandslän får en bättre ekonomi för att bedriva vården, är det alldeles utmärkt. Det är ju faktiskt på våra landsbygder och glesbygder som den stora glesheten finns mellan vårdcentralerna, inte här i Stockholm, där det är väldigt nära och tätt mellan vårdcentralerna. Det löses inte genom att det sitter en person i Stockholm och bestämmer över svensk vård. Det ska ingen inbilla mig, för det tror jag inte en sekund på.

Det jag kan konstatera är att det under de här åren har skett marginella förändringar och förbättringar men att vi fortfarande har väldigt många människor i olagligt långa vårdköer. Vi har fortfarande inte fått till det nationella ansvaret på något av de här områdena, eftersom Kristdemokraterna lade all sin tid och kraft på att utreda ett förstatligande av vården när vi egentligen direkt hade kunnat utreda förslag om författningsändringar. Men några sådana förslag fick Vårdansvarskommittén inte ens lägga fram. Vi hade kunnat få en bättre tillgänglighet inom primärvården.

Nu hann jag inte riktigt, herr talman, gå in på det här med juridiskt kön. Men jag kan bara konstatera att det är oerhört viktigt att vi behåller den lagstiftning vi har. Den har betytt väldigt mycket för de människor som nu har fått en möjlighet att göra en ansökan om byte av juridiskt kön. Socialstyrelsen kom med en rapport härommånaden som visade att de inte kunde hitta några exempel alls på ansökningar som inte var allvarligt menade.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Christian Carlsson för anförandet. Låt oss börja med sjukvården och sedan gå över till könstillhörighetslagen.

Ledamoten lyfter Kristdemokraternas tre viktigaste frågor inom sjukvården: att öka det nationella ansvaret, ta bort de olagliga vårdköerna och stärka primärvården. Det var ju det här som var Kristdemokraternas ingång i valrörelsen 2022 också, inte minst att stärka det nationella ansvaret och få bort de olagliga vårdköerna.

Nu har det gått en hel mandatperiod med Kristdemokraterna vid rodret för den svenska hälso- och sjukvården, men inget av de viktiga områden som behövde ett stärkt nationellt ansvar har fått det. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för läkemedel, vaccination och screening. Man har tillsatt en utredning våren 2026 men inte påbörjat något arbete. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för rättspsykiatrin, men man har inte ens tillsatt en utredning. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för den luftburna ambulanssjukvården. Inte heller där har någon utredning tillsatts. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. Där finns en strategi, men man tar fortfarande inte ett helhetsgrepp kring de frågorna. Man har inte gjort något av detta på fyra års tid.

I valrörelsen pratades det om de olagligt långa vårdköerna, som skulle tas bort. I februari var det 49 917 personer som stod i olagligt långa vårdköer i Sverige. Visst har siffran minskat sedan valet, men nästan 50 000 människor i olagligt långa vårdköer kan ju inte vara annat än ett misslyckande. När det gäller att stärka primärvården och öka möjligheten till fast läkarkontakt fick vi häromdagen en rapport från Vård- och omsorgsanalys som visar att det nu är 31 procent som har fast läkarkontakt. Det är precis lika dåligt som när Kristdemokraterna tog över ansvaret. Hur kan det vara så här?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare frågor.

Först får jag väl konstatera att ledamoten, precis som hon själv misstänkte, övertolkade mig när det gäller de privata vårdförsäkringarna och vårdgivarna. Det kan naturligtvis vara möjligt att ha vårdverksamhet både gentemot privata sjukförsäkringar och gentemot det offentliga. Min poäng är att det måste vara en väldigt tydlig rågång däremellan och att det måste regleras från regionens sida.

Vad gäller den andra frågan, som handlade om nätläkarna, är det ett exempel på att kvaliteten i vården och tillgängligheten till vården har utvecklats på ett fantastiskt sätt. Det hade förmodligen inte skett om vården enbart hade varit offentligt driven. Nätläkarverksamheten har gjort att patienter har vant sig vid att kunna komma i kontakt med en läkare digitalt. Man kan se läkaren på monitorn och behöver inte ta sitt sjuka barn med sig och åka in till vårdcentralen eller akuten. Man kan direkt på nätet vända sig till en läkare för ett digitalt vårdbesök och sedan hantera situationen därefter.

Detta har dock varit en relativt oreglerad verksamhet, och i förlängningen har det system med utomlänstaxa som vi har i dag inte fungerat. Därför behöver man se över hur nätläkarverksamheten kan bli en integrerad del av primärvården. Vi ska nämligen inte ta bort funktionen, utan den ska vara kvar. Man ska kunna nå sin läkare digitalt lika väl som fysiskt, men det måste in i den normala primärvårdsstrukturen nu när det här systemet har utvecklats.

Herr talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för möjligheten att ha ett replikskifte mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet!

Synen på de privata vårdgivarna är en tydlig skiljelinje där vi från Centerpartiets sida väldigt tydligt företräder möjligheten till valfrihet, något som vi vet är väldigt bra för patienterna och väldigt bra för utvecklingen och kvaliteten inom vården.

Den specifika frågan från ledamoten handlar om privata sjukförsäkringar och inte om den offentliga vården. Från Centerpartiets sida har vi inga synpunkter på att det finns privata sjukförsäkringar. Det måste vara upp till var och en om man vill ha det, och det måste vara upp till varje arbetsgivare om man vill erbjuda det.

Däremot kan man möjligen se det som ett symtom på att den svenska hälso- och sjukvården inte är tillräckligt tillgänglig och inte håller tillräckligt bra kvalitet. Det är någonting att bära med sig, och vi kan inte se att det har blivit några stora förbättringar under den här mandatperioden i alla fall.

Hur det fungerar på den enskilda vårdcentralen och om man trycker en etta eller en tvåa för att komma till den offentliga respektive den privata vården har jag egentligen inga synpunkter på. Däremot måste det när regioner tecknar avtal med de privata vårdgivarna garanteras att den offentliga vården inte trängs undan av de privata vårdgivarna. Det är dock en fråga för det avtal som skrivs mellan regionen och den privata vårdgivaren, och det är där den frågan måste regleras. Sedan får man trycka en etta eller en tvåa efter behag.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 under punkt 1 om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering.

För Centerpartiet är målet att vi ska ha en jämlik och tillgänglig vård i hela landet. Tillgången och kvaliteten på vården ska inte påverkas av var du bor; antingen du bor i glesbygd eller i storstad måste vården vara nära, god och tillgänglig. Men det är den inte i dag. Det påverkar hur ofta man söker sig till vården och vilken vård man får. I grunden handlar det om hur vården är organiserad och hur resurserna fördelas.

Centerpartiet vill se en tydlig utveckling av primärvården, få bort operationsköerna och stärka resurserna på våra landsbygder.

Navet, herr talman, i den svenska vården är primärvården. Det är dit man i första hand ska vända sig som patient, det är där man ska ha en läkare som man känner igen och det är där bedömningen ska göras om man behöver specialistvård eller inte.

Förutsättningarna för att det här ska fungera är att primärvården är tillgänglig och patientnära. Men det är den inte i tillräckligt hög grad i dag. Två av tre patienter säger att man vill ha en fast läkarkontakt, men bara en av tre patienter upplever att man har det. På våra landsbygder är det bara en av fem patienter som upplever att man har en fast läkarkontakt. Det här är naturligtvis inte rimligt.

När avstånden till vården blir längre riskerar även besöken att bli färre, vilket kan leda till att sjukdomar förblir obehandlade eller inte upptäcks i tid. Svensk sjukvård behöver en politik för att tillgängliggöra vården och fylla igen de vita fläckarna på kartan.

Centerpartiet vill därför införa en ny del inom primärvården, som vi har valt att kalla landsbygdsläkare. I praktiken handlar det om små läkarledda enheter som till sitt minimum kan bestå av en läkare och en sjuksköterska, som ska täcka upp där det är glest mellan vårdcentralerna i dag. Själva poängen är att man därför inte behöver alla de kompetenser och resurser som annars krävs på en fullgod vårdcentral med de specialistfunktioner man måste ha där.

Även tillgänglighet till vårdcentralerna måste se olika ut på olika ställen i vårt land. Vi i Centerpartiet bejakar därför den tekniska och digitala utvecklingen. Med hjälp av egenmonitorering och digital uppkoppling kan patienten komma i kontakt med sin läkare antingen direkt i hemmet eller via mindre mottagningar. Vi vill även se att kompetensen på apoteken utnyttjas på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dag, vilket inte minst skulle vara bra för vården på våra landsbygder.

Genom att ge farmaceuter möjlighet att förlänga recept, lämna ut vissa förskrivningsläkemedel direkt via ett farmaceutiskt sortiment och införa farmaceut på distans skulle vården avlastas. I förlängningen vill vi även se på möjligheten att utföra vaccinationer på apoteken och låta apoteken fungera som digitala hubbar till vårdcentralerna på orter där avstånden är långa.

Herr talman! Navet i den svenska vården är, som sagt, primärvården. Men när man behöver hjälp av specialistvården ska man få det inom rimlig tid. Precis som när mandatperioden började är köerna till specialistvården fortfarande olagligt långa i Sverige. I februari månad var det 49 917 patienter som hade väntat mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd. Det är förvisso en nedgång jämfört med för fyra år sedan men ett helt oacceptabelt och dessutom olagligt resultat.

För att komma till rätta med det här vill Centerpartiet stärka patienternas makt i systemet. I dag måste man som patient invänta att vårdgarantins 90 dagar har passerat innan man har rätt att vända sig till en annan vårdgivare för att få sin operation utförd. Vi vill ge en patient som har fått en remiss den makten redan från dag ett. Genom att information om vårdköerna och kvaliteten på vården tillgängliggörs via 1177 kan patienten själv välja om man vill att operationen ska utföras i den egna hemregionen eller om man vill vända sig till en vårdgivare i en annan region där väntetiderna är kortare. På så sätt skapas en större dynamik i systemet än i dag, och patienter behöver inte vänta 90 dagar på att få vända sig till en snabbare vårdgivare.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp frågan om sjukvårdens organisation på en övergripande nivå. Vården ska naturligtvis även fortsättningsvis skötas av våra 21 regioner. Där har man som medborgare direkt närhet till de beslutsfattare som styr vården.

Att kasta in vården i ett gigantiskt omorganisationskaos för tio år framåt genom att förstatliga den skulle vara en fullständig katastrof för svensk hälso- och sjukvård. Det skulle framför allt slå hårt mot våra lands- och glesbygder. Om vårdens 350 000 medarbetare skulle styras av en generaldirektör i Stockholm skulle det inte gynna landsbygden och ännu mindre glesbygden. Vi skulle sannolikt få se en nedläggningsvåg av aldrig skådat slag när det gäller små sjukhus och vårdenheter skölja genom vårt land. Därför är det betryggande att sex av åtta partier har sagt bestämt nej till detta kaos.

Det finns däremot vissa områden, herr talman, där det behövs större nationell styrning än i dag för att öka likvärdigheten över landet. Dit hör screening, läkemedel, vaccinationer, kompetensförsörjning, dimensionering av utbildningsplatser och inte minst ansvar för luftburna ambulanstransporter. Det sistnämnda är en särskilt viktig fråga för att kunna ge snabb tillgång till ambulans även i våra glesbygder och landsbygder. Men dessa förändringar har fördröjts på grund av utredningen om ett totalt förstatligande av vården.

(forts. § 11)

Fru talman! Jag tror kanske att ledamoten missförstod mig lite om han uppfattade att det skulle ha legat en proposition på riksdagens bord hösten 2022. Nej, däremot var vi väl medvetna redan hösten 2022 om att läkemedelsfrågan, exempelvis, behövde utredas. Där behövde det nämligen tas ett tydligare nationellt ansvar. Det behövde egentligen inte analyseras inom ramen för Vårdansvarskommittén, utan man hade kunnat tillsätta en utredning med direktiv att titta på läkemedelssituationen redan hösten 2022. Då hade utredningen kunnat vara klar ett år senare. Den hade kunnat vara ”remissad” i mitten av mandatperioden, och propositionen hade kanske kunnat ligga på riksdagens bord redan för ett år sedan. Men så har det inte blivit.

Låt mig fastna vid en annan sak som ledamoten tog upp, nämligen detta med en nationell vårdförmedling. Från Centerpartiet har vi ett annat förslag. Vi menar inte att vi ska ha en stor byråkratisk modell för en nationell vårdförmedling där regionerna ska sitta och rapportera: Nu har vi en ledig plats för höftledsoperation på sjukhuset i Halmstad om tre månader. I stället ska man ge ett större ansvar direkt till patienterna genom att tillgängliggöra information på 1177 om hur det ser ut med vårdköer och kvaliteten på vården. Och man ska som patient ha rätt att välja redan från dag ett, när man har fått en remiss.

Den vårdförmedling som Moderaterna och regeringen pratar om är i praktiken efter att vårdgarantin har tagit slut. Hur kommer det sig att regeringen och Moderaterna inte vill ge patienterna den här möjligheten och det här ansvaret, som man faktiskt har när man får välja vårdcentral alldeles själv från dag ett?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Thomas Ragnarsson för anförandet. Det var i många delar ett väldigt klokt och bra anförande, och jag kan hålla med om det allra mesta som sades. Inte minst delar jag ledamotens syn att idén om att förstatliga hela sjukvården är dödfödd – det är inte en väg vi ska gå. Detta har utretts av Vårdansvarskommittén.

Samtidigt är det så att Moderaterna stod bakom utredningen i Vårdansvarskommittén, vilket har fått till följd att många reformer som är viktiga för svensk hälso- och sjukvård har fördröjts under hela den här mandatperioden. Vi visste ju redan när mandatperioden började att vi behövde se över systemet för läkemedel och vaccinationer och att det behövde tas ett tydligare statligt ansvar. Hade Moderaterna och regeringen tillsatt en utredning om det här när man kom till makten hösten 2022 hade nu den utredningen kunnat vara färdig, propositionen behandlad i riksdagen och implementeringen påbörjad. Men först nu, våren 2026, tillsätts utredningen.

Hade man tagit hand om frågan om screening och likvärdighet i screeningverksamheten i Sverige hade man även där kunnat ha en färdigberedd proposition på riksdagens bord och en påbörjad implementering. Men det har ju inte skett. Detsamma gäller de luftburna transporterna, kompetensförsörjningen och den rättspsykiatriska vården. Allt det här har förskjutits på grund av den överenskommelse man ingick i och med Tidöavtalet, där Moderaterna varit delaktiga. Hur ser ledamoten på att man från Moderaternas sida medverkat till att fördröja reformer som är väldigt viktiga för svensk hälso- och sjukvård?

Fru talman! Om jag gav en bred exposé över vad som hänt under de här fyra åren fick vi i ledamotens svar ett antal minimalistiska nedslag på olika saker.

Låt mig stanna upp vid en av dessa saker. Kompetensförsörjningen är ett av våra stora problem. Regeringen har aktivt verkat för att försvåra kompetensförsörjningen i hela Sverige, men det har slagit särskilt hårt mot våra landsbygder. Det finns ett äldreboende i Harads utanför Boden som fick lägga ned en hel avdelning på grund av det lönegolv som regeringen infört.

Men – och nu vänder jag mig till er som tittar på anförandet på tv – notera att Sverigedemokraterna nu säger att ett lönegolv på 33 390 kronor, vilket är det som kommer att gälla från den 1 juni, också är ett rimligt lönegolv för alla som jobbar inom svensk hälso- och sjukvård. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att man vill höja lönen till den nivån.

Snittlönen inom LSS, äldreboenden och hemtjänst ligger i dag på 29 980 kronor. Nu kom ett löfte om att alla de lönerna ska höjas, inte bara för invandrare, vilket tidigare har varit kravet från Sverigedemokraterna, utan för alla dessa som annars enligt Sverigedemokraterna är lönedumpade.

Jag tror att det viktigaste vi nu kan göra för att klara kompetensförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård är att ta vara på all den arbetskraft som vi har där i dag – se till att man är trygg på sitt arbete och vet att man har kvar det i morgon – och se till att det kommer nya medarbetare.

Vad gäller Centerpartiets satsningar har vi gjort väldigt specifika sådana i vår budget. Vi har lagt 2 miljarder kronor på fler läkare på våra landsbygder. Vi har lagt 1 miljard kronor mer än regeringen på ST-läkare i hela landet.

Fru talman! Tack, ledamoten Jessica Stegrud, för anförandet!

Sverigedemokraterna gick i stora delar till val på att säkra upp saker på Sveriges landsbygder. När valet väl var över såg man till att sänka priserna på drivmedel; det kan jag inte ta ifrån Sverigedemokraterna. Samtidigt är väl priserna nu ungefär lika höga som när Sverigedemokraterna tillträdde.

Efter drivmedelssänkningen tog det dock slut. Vägarna har inte blivit bättre på våra landsbygder, och vården har inte blivit bättre på våra landsbygder. Omsorgen har inte blivit bättre, och skolan har inte blivit bättre. Intresset falnade helt enkelt från Sverigedemokraternas sida.

Nu har man suttit vid makten i fyra år, och tillgängligheten till sjukvården på våra landsbygder har inte blivit bättre än den var när Sverigedemokraterna tillträdde. Fortfarande är det bara en femtedel av de boende på våra landsbygder som anser sig ha en fast läkarkontakt i vården, jämfört med en tredjedel i landet i stort. När det gäller patienter som avlider i ett tillstånd som anses ha varit behandlingsbart är frekvensen fortfarande dubbelt så hög på våra landsbygder som i våra storstadsområden. Det är naturligtvis inte rimligt.

Samtidigt ser vi att det är betydligt svårare att tillgodose kompetensbehoven på våra landsbygder än i våra stadsområden. Vi ser att resurserna är ojämnt fördelade och att man fortfarande inte har den tillgång till luftburna ambulanstransporter som man borde ha – trots att Sverigedemokraterna har suttit vid makten i fyra år.

Fru talman! Min fråga är: Varför har tillgängligheten inom sjukvården inte blivit bättre på våra landsbygder efter att Sverigedemokraterna har haft snart fyra år på sig att rätta till detta?

Fru talman! Jag vet inte om ledamoten missförstår mig, men så här är det: Hade man inte lagt ned tid på att utreda ett förstatligande av svensk sjukvård hade en ny läkemedelsutredning kunnat tillsättas redan hösten 2022. Nu tillsätts den våren 2026. En utredning av screening hade kunnat tillsättas hösten 2022. Nu tillsätts den våren 2026. Och de andra områdena har inte börjat utredas över huvud taget.

Sanningen är den, fru talman, att Christian Carlsson och Kristdemokraterna har förslösat fyra år som man hade kunnat lägga ned på de områden som verkligen hade behövt en starkare nationell styrning, vilket vi alltså inte har fått under den här tiden. Man var så fixerad vid att utreda ett förstatligande av hela sjukvården trots att man visste att utgångspunkten var att sex av åtta partier skulle komma att säga nej till det, vilket ju också blev fallet.

Dessutom visade analysen i Vårdansvarskommitténs slutbetänkande att det inte fanns någon som helst evidens för att ett förstatligande skulle leda till en bättre vård utan snarare tvärtom. Vi kan ju alla se hur det skulle kunna drabba svensk lands- och glesbygd, där det redan i dag är svårt att nå ut med vården. Där har vi redan i dag vita fläckar mellan vårdcentralerna i primärvården, och det är svårt med tillgängligheten också till den slutna sjukvården.

Om detta skulle styras av en generaldirektör i Stockholm tror jag inte att det kommer bli större täthet mellan vårdcentraler eller en större tillgänglighet till sjukvården, utan det kommer faktiskt att bli precis tvärtom – som det har blivit i alla andra sammanhang när vi har förstatligat svenska myndigheter.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Delar av den svenska sjukvården behöver en ökad nationell styrning. Det handlar om bland annat läkemedelssidan, vaccinationer, screening, luftburna ambulanstransporter, kompetensförsörjning och rättspsykiatrisk vård. Alla de områdena är sådana som Centerpartiet hade som ingång i Vårdansvarskommittén.

Vårdansvarskommitténs arbete hade kunnat vara bra, om de hade fått ägna sig åt det som faktiskt var genomförbart och åt att lägga fram skarpa författningsförslag inom området. Men i stället har en stor del av mandatperioden slösats bort på att utreda en fråga om förstatligande, som var dödfödd redan från början. Det har gjort att det först nu, när mandatperioden i princip är över, kommer en utredning om ett nytt läkemedelssystem och en utredning om screening för våra patienter.

Någon kompetensförsörjningsutredning finns fortfarande inte. Det finns inte heller några utredningar om luftburna transporter och rättspsykiatrisk vård, därför att Kristdemokraterna har slösat bort tiden. Det Kristdemokraterna vill göra är nämligen att kasta in hela den svenska sjukvården i ett gigantiskt omorganisationskaos med en generaldirektör i Stockholm som ska styra över 350 000 medarbetare och sätta ramarna för vad som är ett rationellt sjukhus. Om det skulle bli verklighet skulle vi få se en nedläggningsvåg inom svensk sjukvård skölja genom Sverige.

Min fråga till Kristdemokraterna och ledamoten Christian Carlsson är: På vilket sätt skulle svensk vård bli bättre av att tvingas in i en gigantisk omorganisation, i stället för att man tar ta tag i de problem som finns på riktigt?

Herr talman! År 2016 var Centerpartiet med och ingick en energiöverenskommelse tillsammans med Kristdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Att komma överens om långsiktiga spelregler är en väldigt god väg att gå. Men då gäller det också att de som står bakom överenskommelsen håller sig till de långsiktiga spelreglerna eller ser till att man gemensamt kommer överens om nya spelregler.

Det parti som först av alla valde att lämna den här energiöverenskommelsen var Kristdemokraterna. Moderaterna gjorde detsamma inför kommande valrörelse. Sedan var den finito.

Vi vet att det är överenskommelser av denna form som behövs. Dessutom efterfrågas de av inte minst näringslivet och industrin. Svenskt Näringsliv hör till dem som varit allra tydligast med att man vill ha en bred energiöverenskommelse i Sverige, så att man vet hur förutsättningarna ser ut för utbyggnad av energi och hur systemet kommer att se ut under de kommande åren.

Centerpartiet är helt med på att återigen ingå en bred och långsiktig energiöverenskommelse, där olika kraftslag hanteras på ett likartat sätt och där det finns spelregler. Sedan är frågan om det ska finnas en riskdelningsmodell, om det ska ges statliga kreditgarantier eller om man helt enkelt ska få spela på lika villkor, men det är viktigt att det finns en likhet.

Det viktigaste är att man tar tag i detta, att en sådan energiöverenskommelse ingås och att det därefter går att lita på resultatet. Detta har dock inte skett hittills under åren med Tidöregeringen. Min fråga är avslutningsvis: Kan vi förvänta oss att energi- och näringsministern tar initiativ till en långsiktig energiöverenskommelse som ger stabilitet i systemet och för näringslivet?

Herr talman! Är havsbaserad vindkraft lösningen på allting? Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en del av lösningen. Vi har ett väldigt robust energisystem i Sverige redan i dag. Det har energiministern själv framfört i diskussion med EU vad gäller användandet av våra flaskhalsintäkter i Sverige.

Förra året producerade vi 168 terawattimmar. 33 av dessa gick på export. Tittar man på fördelningen ser man att vattenkraften, som alltjämt är vår stora bas- och reglerkraft, stod för 41 procent, kärnkraften stod för 27 procent och vindkraften stod för 23 procent. Kärnkraften stod för en relativt liten del förra året därför att det inom den produktionen var långa tider med avställning.

Det vi behöver är ett system med flera ben att stå på. Där spelar såväl kärnkraften som vattenkraften och vindkraften viktiga roller. Solkraften kommer att spela en allt större roll framöver – det är jag övertygad om – om rätt incitament ges.

Energilagring kommer att bli oerhört viktigt i det systemet. Vi ska vara medvetna om att vattenkraften faktiskt står för en enorm energilagringskapacitet i Sverige i dag. Det gör att man kan spara energi till vinterhalvåret, vilket man ju inte kan göra när det gäller vare sig vindkraften eller kärnkraften. Men i vattenkraften har vi en reglerkraft. Men vi behöver energilagringssystem, med både vätgas och batterier, och naturligtvis vattenkraften.

Vi behöver även utnyttja värmekraftverken mer, som stabilisator i systemet. Vi behöver också smarta, intelligenta system för att hantera effekttopparna. Men för att klara av den här omställningen behöver vi en ökad produktion.

Regeringens politik hittills har inte lett till denna ökade produktion vad gäller den havsbaserade vindkraften. Havsbaserad vindkraft har ju den stora fördelen, gentemot landbaserad, att den har en betydligt stabilare produktion över hela året, till stor del även under vinterhalvåret då den kan vara mer volatil på den landbaserade sidan.

För att få till en utbyggnad av den havsbaserade vindkraften räcker det dock inte att ge tillstånd. Det behövs också förutsättningar för att den ska kunna byggas ut. I Halland har vi sett fram emot de två stora projekten. Kattegatt Syd, med ungefär 80 vindkraftverk 2–3 mil ut från kusten, skulle ge i storleksordningen 5 terawattimmar per år. Det motsvarar ungefär 750 000 hushålls förbrukning. Galene med ytterligare 20 vindkraftverk skulle ge en produktion på ungefär 1,7 terawattimmar. Det motsvarar förbrukningen hos 320 000 hushåll.

De här parkerna skulle förstås dessutom skapa arbetstillfällen, men de skulle framför allt vara ett viktigt tillskott till elsystemet i elområde 3 och 4 på kort och medellång sikt. Vi behöver ju bygga ut energiförsörjningen även de kommande åren. Även om det skulle bli ny kärnkraft om 10–15 år kan vi inte vänta in den.

Jag återkommer alltså till frågan. Flaskhalsen i det här systemet är utbyggnaden av anslutningspunkter från transmissionsnätet till den havsbaserade vindkraften. Svenska kraftnät sitter på stora resurser i form av flaskhalsintäkter. Min fråga till ministern är om hon ser en möjlighet att förtydliga uppdraget till Svenska kraftnät för att få till den här utbyggnaden?