Samuel Gonzalez Westling

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på det Mikael Eskilandersson säger i talarstolen. Tycker Mikael Eskilandersson på riktigt att det är bättre att ett kinesiskägt bolag eller Ryssland äger ett äldreboende i en kommun än att staten gör det?

Det är lite märkligt. Sverigedemokraterna pratar gång på gång om hur viktigt det är att ta vara på Sverige och skydda och värna det svenska. Samtidigt är det uppenbarligen inga problem att sälja ut det vi äger gemensamt hit och dit till privata näringsidkare och roffarkapitalister, eller för den delen att helt aningslöst öppna för att främmande makt ska kunna äga det vi använder och förvaltar gemensamt. Skulle jag kunna få ett svar på och en utveckling av det från Mikael Eskilandersson?

Fru talman! Det låter som att vi är överens här. Vi borde se till att staten agerar för att återta kontrollen över utförsålda skolor, sjukvårdsinrättningar, äldreboenden och så vidare. Det är en viktig del av totalförsvaret att vi har dem i vår egen kontroll.

Vi kan inte lita på bolag som SBB. Det har tydligt visat att det inte finns någon som helst tillförlitlighet i det som det säger. Därför måste regeringen agera snabbt för vi ska få till en förköpsrätt för staten så att det inte ska kunna gå vidare och sälja till någon annan.

Det är ganska bråttom nu. Riksdagen stänger för sommaren om en vecka. Men Kina, Saudiarabien och Ryssland tror jag inte tänker ta semester under den tid som riksdagen gör det.

Fru talman! Det är väldigt glädjande att statsrådet och Moderaterna har tagit sitt förnuft till fånga och börjat lyssna på Vänsterpartiet. För några veckor sedan när vi lyfte fram den här frågan var det initiala svaret: Nej, nej, nej, det här behövs det inte göras någonting åt.

Sedan svängde man över en natt och sa: Oj då, det är visst ett regemente som ägs av privata intressen. Det var inte så bra. Det här behöver vi göra någonting åt. Det är bra, men det är inte bara det som behöver göras.

Det finns många andra delar i vårt samhälle som är en viktig del av vårt gemensamma försvar. Det är bland annat att vi har en välfungerande skola, äldreomsorg och sjukvård.

Är det då inte lite vanskligt att återigen lita på SBB när det säger: Vi tänker absolut inte sälja någonting till några utländska intressen eller till någon som ingen av hyresgästerna vill ska äga det? Det har redan från början brutit löftet om att inte sälja över huvud taget.

Fru talman! Det går inte längre att blunda för den skada som marknadsfundamentalismen har orsakat det svenska samhället. Vänsterpartiet har varnat för konsekvenserna av det i decennier men sällan fått gehör från övriga partier. Tvärtom har vi bemötts med glåpord och olika tillmälen. Men för varje dag blir det mer och mer uppenbart att skolan och sjukvården inte lämpar sig som affärsverksamheter, om det är elevernas och patienternas bästa man har som mål. Nu börjar tack och lov det politiska stödet för vår sida blir starkare för var dag som passerar.

Hand i hand med marknadsfundamentalismen har det funnits en vanföreställning hos hela det politiska fältet till höger om Vänsterpartiet: att det skulle gå att förbättra skola och sjukvård genom nedskärningar. Om välfärden hade haft samma resurstilldelning i dag som för 30 år sedan skulle närmare 500 miljarder kronor mer finnas i den offentliga sektorn.

Oavsett om det som pågått de senaste decennierna omskrivs som effektiviseringar har det självklart fått katastrofala följdverkningar. En av dessa följder är det vi har att diskutera i dag.

Ett sätt att lösa bristen på resurser kan förstås vara att höja skatterna, men en annan är att sälja fastigheter. Bolag som SBB har haft som affärsidé att köpa offentliga fastigheter för att sedan hyra ut dem till den som de precis köpt dem av. Men att sälja sitt hus för att kunna betala löpande utgifter med köpeskillingen och sedan hyra tillbaka samma hus för att bo i det låter väl inte som en särskilt bra affär? Det är det inte heller.

Låt mig citera kommunernas egen bank, Kommuninvest, som väl knappast är en socialistisk kamporganisation: "Starka skäl talar för att det blir billigare för medborgarna om staten, regionerna och kommunerna själva äger de fastigheter de verkar i."

Ännu sämre blir affären förstås om bolaget som köper upp fastigheterna, som i fallet med SBB, visar sig vara oseriösa spekulanter. Löften om att man skulle behålla, utveckla och bekosta långsiktiga investeringar i de fastigheter man tog över har visat sig vara rena lögner. I dag är i stället hela företaget och allt det äger till salu, och varken staten, kommuner eller regioner har det minsta inflytande över vad som händer med det som var vår gemensamma egendom.

Det är hög tid att regeringen agerar för att vända utvecklingen. Vi behöver snabbt komma överens om hur vi ska återta kontrollen över vår välfärd och vårt land. Den här gången är det nog bäst att lyssna på Vänsterpartiet redan från början. Att marknadsfundamentalismens dagar är räknade är i alla fall ett som är säkert.

Fru talman! Det Sverige som jag växte upp i var på de flesta sätt ett tryggt, omtänksamt och tillförlitligt land. De 30 år som gått sedan dess har präglats av nedskärningar i skolan och sjukvården och urholkning av våra gemensamma trygghetssystem. Effekterna av detta ser vi omkring oss varje dag. I dag ska vi prata om en av de värsta avarterna av den här nyliberala utvecklingen.

Under senare år har många kommuner och regioner sålt ut samhällsfastigheter för att finansiera löpande verksamhet. Våra gemensamma fastigheter köptes upp av oseriösa fastighetsspekulanter som SBB och hamnade utanför vår demokratiska kontroll. Att detta var kortsiktiga och dåliga affärer har vi vetat länge, men i dag debatterar vi något mer akut. Vad ska hända med alla de här samhällskritiska fastigheterna när SBB tvingas sälja?

Marknadsfundamentalismen har gjort vårt samhälle svagare. Det är hög tid att sluta leka affär med sjukvårdsinrättningar, skolor och regementen.

Herr talman! Ministern säger att vi ska lyssna och öppna våra öron. Det jag hör är att regeringen säger: Vi tänker inte göra det som krävs.

Att säga till folk att de måste jobba fortare och effektivare kommer inte att leda till att de gör det i praktiken. Tro mig, jag vet! Jag har varit i en verksamhet där man hela tiden fick sådana påbud. "Vi ska bara jobba lite snabbare och effektivare." Det funkar inte så i verkligheten.

Regeringen måste lyssna på sina egna myndigheter när de säger att de inte klarar sitt uppdrag och att de behöver mer resurser. Det är regeringens skyldighet, särskilt i en så viktig fråga som denna som handlar om att man ska upprätthålla sin del i ett avtal. Det här skadar förtroendet för statens förmåga att hålla avtal och sina löften gentemot parterna på arbetsmarknaden och de arbetstagare som omfattas av och ansöker om stödet.

Om man inte håller sina löften kan man inte förvänta sig att bli trodd i andra sammanhang heller. Precis som jag sa i slutet av mitt inledningsanförande har regeringen faktiskt inte gjort sig känd för att hålla sina löften.

Jag hoppas verkligen att det är som ministern säger och att det kommer att lösa sig - kanske genom magi eller inverkan från Gud. Jag hoppas att det blir så, men inte för regeringens skull utan för dem som ansöker om att få ta del av omställningsstödet och för att parterna på arbetsmarknaden inte ska tappa förtroendet för staten.

Herr talman! Svaret från utbildningsministern gör ju att man blir lite häpen över bristen på respekt från regeringens sida när det gäller arbetstagare. Det finns uppenbarligen inga gränser för hur mycket personal ska kunna jobba. De ska kunna jobba extremt mycket övertid. Samtidigt säger ministern att Liberalerna är stolta över det de åstadkommit och drivit fram.

Om man är stolt över någonting ligger det väl ett visst värde i att se till att det faktiskt fungerar? CSN, alltså myndigheten som är satt att utföra det som regeringen - staten - har kommit överens med parterna om, säger ju att de inte klarar det här om de inte får mer pengar. Det är det de uttryckligen säger.

Visst kan man säga att det var en tajt tidsplan och att det är svårt att bedöma hur mycket som krävs vid en ny reform, men som tidigare har påpekats har myndigheten själv påtalat att det kommer att behövas mer resurser för att det hela ska fungera.

Som sades här tidigare gör man bedömningen att om man skjuter till pengar kommer det inte att få någon effekt förrän senare i höst. Därför skjuter man inte till några pengar över huvud taget med förhoppningen att just det ska leda till en förändring. Jag förstår inte logiken i det och hur det går ihop.

Jag väntar också fortfarande på svar från ministern om det som sades i interpellationssvaret, det vill säga att regeringen har skjutit till mer resurser för att CSN ska klara administrationen av omställningsstudiestödet. Faktum är ju att regeringen har gjort nedskärningar och dragit bort pengar från CSN inför detta budgetår. Det handlar om 31 miljoner. Det CSN begär är egentligen en uppräkning på 20 miljoner utifrån vad man hade tidigare. Det var detta man menade att man behöver. Nu har man begärt 50 miljoner för att klara uppdraget.

Om ministern och Liberalerna nu är så stolta över den reform som de säger sig ha genomfört undrar jag varför de inte är intresserade av att den faktiskt ska fungera. I stället står ministern här i kammaren och bara säger en massa fluffiga ord. Jag tycker ändå att det är rimligt att man håller det man har kommit överens om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, även om det snarare öppnar för fler frågor än ger konkreta och tydliga svar.

Det är ingen hemlighet att Liberalerna, kanske rent av ministern själv, i samband med regeringsbildningen efter valet 2018 bedrev en utpressningslinje för att i utbyte släppa fram en regering. Det var med stor uppståndelse och uppsluppen feststämning som januariöverenskommelsen presenterades av de två borgerliga partierna som ingick. Det var svårt att undgå hur skadeglada Liberalerna var över att man tvingat Socialdemokraterna att hota fackförbunden med lagstiftning om de inte gav med sig i LAS-förhandlingarna. Det har rent av erkänts från Liberalerna själva att målsättningen med avtalet var att skada socialdemokratin så mycket som möjligt.

Mängder av saker kan sägas om både processen och slutresultatet. Men det vi ska fokusera på i dag är en enskild del av helheten, nämligen omställningsstudiestödet. Det är sannolikt en av få bra saker som kom ur processen. Men nu råder stor tveksamhet om hur det verkligen fungerar. Kan staten leva upp till det som utlovats?

Mats Persson låter i sitt svar meddela att CSN tillförts omfattande medel för utveckling och administration samt att regeringen löpande följer hur reformen genomförts. Jag har kanske missat något, men när man läser regeringens egen budgetproposition går det inte att tolka anslagen till CSN på annat vis än som en minskning. Närmare bestämt beslutade riksdagen på förslag från regeringen om minskade anslag med 31 miljoner. Jag lyckas inte få ihop den ekvationen. Men jag väljer ändå att lita på i första hand de siffror som jag får anta att Mats Persson gett sitt godkännande till - det är trots allt dem riksdagen har fattat beslut om - och inte de ord vi hör utbildningsministern yttra här i dag.

CSN aviserade i februari att de var i behov av närmare 50 miljoner kronor för att kunna klara av uppdraget. Av regeringen får vi nu svaret att det ska ske genom effektiviseringar och omprioriteringar. Av budgetpropositionen kan vi utläsa att det är något som regeringen anser att CSN redan borde kunnat göra. Är det inte möjligt att anta att det var en felbedömning från regeringen redan från början, dels att lägga till ytterligare arbetsuppgifter, dels att samtidigt ta bort resurser?

I ljuset av detta är det kanske inte särskilt konstigt att färre än hälften av dem som ansökt om omställningsstudiestöd inte har fått besked än. Det är inte särskilt överraskande att färre än hälften av det totala antalet personer som skulle kunna få stödet har beviljats det. Det är inte särskilt märkligt att hela reformen börjar urarta till ett haveri. Varför vill inte regeringen att CSN ska få tillräckligt med resurser för att klara av sitt uppdrag?

CSN själva menar att 600 miljoner kronor, som var avsedda att betalas ut, riskerar att behöva återlämnas. Det gäller bara för i år. Och om ingen förändring sker är CSN:s bedömning att över två tredjedelar av de 3 miljarder som är avsedda att betalas ut i omställningsstudiestöd för nästa år kommer att behöva återgå till statskassan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att det här inte kan betraktas som annat än ett brott mot den överenskommelse som staten ingått med parterna står klart för alla. Men just att hålla löften är kanske inte den här regeringens främsta styrka.

Fru talman! Jag tror att det är särskilt spännande för de partier som sitter i regeringen att höra att Sverigedemokraterna tydligen inte har något ansvar över huvud taget. Man kan göra precis vad man vill i riksdagen, i medierna, i kommunerna och ute i samhället. Det var nog väldigt spännande nyheter för alla här att få ta del av, tror jag - och särskilt för väljarna i landet, som ändå har valt att göra Sverigedemokraterna till det näst största partiet.

Sverigedemokraterna har stått och slagit på stora trumman för att de nu minsann tänker genomföra stora, omvälvande förändringar, men de har tydligen inget ansvar över huvud taget.

Regeringen har visserligen skjutit till ett visst antal miljarder till kommuner och regioner, men Sveriges Kommuner och Regioner har konstaterat att man hade behövt kanske 8 miljarder över det som regeringen sköt till för att kunna bibehålla de nivåer på samhällsservice som man hade 2022. Det var det som Sveriges Kommuner och Regioner konstaterade i samband med att regeringen lade fram sin budget, som Sverigedemokraterna faktiskt har ett ansvar för. Det går det inte att komma ifrån.

Det innebär att det är Sverigedemokraternas ansvar när skolan kommer att behöva skära ned i alla Sveriges kommuner. När sjukvården kommer att gå på knäna är det Sverigedemokraterna som bär det ansvaret. Jag tycker att man ska vara ärlig och stå upp och ta det ansvaret. Det kommer vi i Vänsterpartiet alltid att göra när vi får möjlighet att påverka. Men just nu är det Sverigedemokraterna som styr.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Till och med Finansinspektionen konstaterar att om man skulle ge ökade resurser till kommuner och regioner skulle det inte vara inflationsdrivande. Det är inte bara Vänsterpartiet som säger att det är nödvändigt att göra detta, utan även landets myndigheter konstaterar det.

Det är ändå lite märkligt att man säger att man ska göra så himla mycket från Sverigedemokraternas sida när vi kan stapla löftesbrotten på varandra. Var det inte Sverigedemokraterna som lovade att sänka bensinpriset med 10 kronor? Eller var det dieseln? Något av det var det i alla fall. Och så börjar man prata om de här sakerna. Vad skulle det egentligen göra? Jag förstår det inte.

Det vi klart och tydligt kan konstatera är att vi i dag har kommuner och regioner som på grund av Sverigedemokraternas prioriteringar kommer att behöva skära ned i skola, i omsorg och i sjukvård därför att man hellre valde att sänka skatten för dem som tjänar absolut mest i samhället än att ge de pengarna till kommuner och regioner.

Fru talman! Sverige står just nu inför otroligt stora problem. Den höga inflationen och dess effekter visar med all oönskad tydlighet hur passiv regeringen är. Man behöver ställa sig frågan om det beror på okunnighet och inkompetens eller om det handlar om avsaknad av förmåga att vilja göra något över huvud taget.

Det som ändå framgår tydligt är att regeringen har två spår. Inflationen ska helst lösas av sig själv genom att hushållen svälts ut, och den magiska marknaden ska ordna upp alltihop. I den mån det över huvud taget ska finnas någon hjälp att få, däremot, ska man ha lyckats kvalificera sig in i den exklusiva klubben av höginkomsttagare, det vill säga de som tjänar över 50 000 kronor i månaden. Då kan man nämligen räkna med att få någon form av lindring i form av skattesänkningar.

Det var också detta vi såg var resultatet av budgeten för 2023, på bekostnad av kommuner och regioner, som nu står inför ett stålbad där effekterna kommer att drabba hushållen i än högre grad i form av försämrad vård, skola och omsorg.

Det är slående hur lite regeringen gör i övrigt, särskilt som det är i huvudsak tre faktorer som driver på inflationen. Elpriserna skenar, men regeringen väljer att inte komma till rätta med det totala marknadsmisslyckande som nu råder, trots att det skulle vara väldigt enkelt att lösa genom att införa Vänsterpartiets förslag om Sverigepriser på el. Matpriserna skjuter i höjden, och även om finansministern till slut lydde Vänsterpartiet och kallade upp matjättarna till Regeringskansliet kom det aldrig några skarpa krav på att nå en överenskommelse. Det slutade med lite löst prat. Resultatet har blivit nedslående, minst sagt. Det enda som är tydligt är regeringens passivitet. Regeringen gör helt enkelt ingenting, förutom att gråta krokodiltårar över det kärva läget.

Den tredje inflationsdrivande faktorn är boendepriser, och även där väljer regeringen att vara helt kallsinnig. De fyra storbankerna gjorde under förra året en sammanlagd vinst på cirka 100 miljarder, och en stor del av den vinsten kommer från bolånen. Sedan finanskrisen 2008 har marginalerna för bolån ökat kraftigt, och i dag ligger de på historiskt höga nivåer. Så sent som i går rapporterades det om rekordhöga vinster för bankerna, och de är samstämmiga i att räntorna bör höjas. Visst låtsasbråkar de lite om hur mycket de bör höjas, men i grunden gillar de vad de ser.

Det finns också mycket goda skäl för det. Det är i dag omöjligt för bolånekunder att avgöra huruvida den ränta de erbjuds av banken är rimlig i förhållande till den ränta som bankerna själva betalar, den så kallade Stibor-räntan. Detta är särskilt kritiskt i det här läget, då räntorna höjs dramatiskt för alla och vi fortfarande inte har sett den fulla effekten av räntehöjningarna då flertalet av lånen går ut i år. Det handlar om tiotusentals lån som ska omförhandlas till nya räntesatser, och där står bolånetagarna inför en situation där de omöjligt kan avgöra huruvida erbjudandet de får av sin bank är rimligt i förhållande till den vinst banken förväntas göra.

Det är värt att notera att det i Finland, vårt grannland, finns en annan modell. Där sätts räntorna ofta som ett påslag på internbankräntan i euroområdet, Euribor. För finska låntagare är det alltså tydligt hur stort påslag banken gör och därmed enklare att jämföra bankens erbjudande.

Vänsterpartiets förslag är därför att vi ska införa ett liknande system i Sverige. Bankerna bör vara skyldiga att redovisa påslagen både i procentenheter och i kronor. Det skulle göra bolåneförhandlingar mer transparenta.

Detta motsätter sig dock övriga partier i riksdagen. Varför är oklart. Man kanske kan anta att det är av kärlek till bankerna, men jag tror att det är bättre att de svarar för sig själva på varför de inte tycker att hushållen ska få samma insyn och förutsättningar som våra grannar i Finland får. Detta är särskilt viktigt i tider som dessa, då inflationen slår stenhårt på alla fronter som en följd av regeringens passivitet.

Det svar vi hittills har fått är att kunderna själva ska jämföra bankernas erbjudanden men att man inte tycker att det är relevant att det ska göras jämförelser där alla kort ligger på bordet. Det är en ytterst dålig förhandlingsposition att försätta någon i, och här är både sverigedemokrater, regeringspartier och andra svaret skyldiga.

Vi i Vänsterpartiet står dock på hushållens sida och har konkreta förslag som skulle underlätta i den här svåra situationen. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Regeringens handlingsförlamning måste få ett slut. Riksdagen bör därför uppmana regeringen att återkomma med ett förslag på hur vi kan införa ett system som skapar mer transparens i låneförhandlingar. Det skulle kunna få omedelbar effekt för hushållen, och det är viktigt inte bara just nu utan även framöver. Det är tydligt att det bara är Vänsterpartiet bland riksdagens partier som tar frågan om inflationen på allvar.

Herr talman! Frågan om privata skolors rätt att ta ut vinst lever fortfarande i allra högsta grad. Men efter över ett decenniums kamp från Vänsterpartiets sida, då vi länge ensamma drivit frågan om ett vinstförbud, har skolbolagens förkämpar till slut, en efter en, långsamt retirerat. Det är sällan vi i dag hör höga politiska företrädare argumentera om vinstutdelningarnas förträfflighet som bevis för hur bra skolbolagen och friskolorna är. Det är väl möjligen en och annan sverigedemokrat som yrvaket tittar upp och uttrycker sitt helhjärtade stöd till skolbolagsjättarnas utsugning av våra skattemedel - till åhörarnas stora förvirring, ska tilläggas.

Vi ska dock inte tro att retoriken kring skolfrågan har fått den samlade högern att radikalt ändra inställning. Tvärtom är det snarare en fråga om att folkets vilja äntligen får genomslag, det vill säga folket som länge har varit massivt emot vinster i välfärden. Man anser helt enkelt att skattemedel ska gå till det de är avsedda för. Vänsterpartiet har länge menat att varje krona ska gå till barnen och till lärarna. Där gör våra skattepengar nytta, inte i ägarnas fickor.

Herr talman! Lojaliteten till kapitalet hos högerns företrädare finns dock kvar, även om det är retoriskt svårt för dem att motivera den. När det gäller vår skolminister har vi all anledning att fråga oss om det är svenska folket och eleverna hon i första hand företräder, eller om det är hennes gamla kompisar i skolbolagen. Det är kanske också därför regeringen väljer att förhala frågan om skolpengen in i det sista. Varför väljer annars regeringen att återigen utreda hela frågan om skolpengen, när det finns färdigutredda förslag att tillgå?

Från regeringen hör vi återigen samma gamla prat och ser lika lite verkstad som alltid. Är det för att skolbolagen in i det sista ska kunna mjölka folket på inbetalda skatter i så hög utsträckning som möjligt? Jag förväntar mig egentligen inte ett ärligt svar på den frågan, men jag vill vara tydlig med att vi alla ser vad det är som försiggår.

När det gäller skolpengens utformning anser Vänsterpartiet för övrigt att det bör införas ett system med klasspeng i stället för dagens ersättning per elev. Dagens modell premierar stora klasser, eller som skolbolagsmogulen Barbara Bergström själv uttrycker det: I ett system med skolpeng skapas överskott framför allt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport Skolpengen - effektivitet och konsekvenser

Det här betyder i klarspråk att i en skola där klasserna är små, med många lärare, blir kostnaden per elev mycket högre än om det är stora klasser. Vi vet att det är ett sätt för privata skolbolag att tjäna pengar, då de kan ha färre anställd personal och större klasser - precis som Barbara Bergström själv erkänner.

Skolor med hög lärartäthet och mindre klasser missgynnas, likaså landsbygdsskolor och skolor med behov av mindre undervisningsgrupper. Om vi i stället inför ett system med klasspeng i kombination med en särskild ersättning som fördelas utifrån elevernas individuella behov, skulle alla skolor gynnas i slutändan.

Herr talman! Vänsterpartiet fortsätter att företräda den åsikt som en majoritet av svenska folket har - pengarna ska gå till barnen, till undervisningen, inte till privat vinst.

Slutligen, herr talman, vill jag bara återigen uttrycka att det är på tiden att vi en gång för alla kommer till rätta med de problem vi i dag ser i skolan. Tyvärr har högern i åratal blockerat alla möjligheter att stoppa läckaget och därmed dräneringen av svensk skola. Tyvärr verkar de heller inte i regeringsställning vilja göra något åt problemen, åtminstone inte på riktigt. Svensk skola och svenska folket förtjänar bättre.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag noterar att Fredrik Malm väljer att helt och hållet ducka för det faktum att det som framkom i Kalla faktas granskning var att man sa att detta har vi erfarenhet av. Vi vet mycket väl hur vi ska göra och hur vi ska hantera detta; vi har ett upplägg för det här och vet hur vi ska göra. Det betyder att man inte kommer på det i stunden utan att det är något man har använt sig av länge. När får vi se redovisningen av alla de bidrag ni har fått?

Det är ändå så att elever och föräldrar runt om i Sverige ställer sig frågan om de verkligen får den bästa omsorgen och utbildningen eller om det är lojaliteten med skolbolagen som är viktigast. Vems intressen företräder egentligen Lotta Edholm, som gick direkt från en skolbolagsstyrelse till regeringen?

Fru talman! Det är inte bara de liberala grundvärderingarna som kastats över bord i det här regeringssamarbetet. Anständigheten är det inte heller mycket kvar av. Ett absurt men inte unikt exempel på den försvunna liberala anständigheten är när en tidigare liberal regionpolitiker, i egenskap av digitaliseringslobbyist för en branschorganisation, nu kritiserat att regionen börjat städa upp bland digitala vårdgivare.

I partibidragsskandalen under valrörelsen var Liberalerna också de som var beredda att gå längst. När det kom till kritan hade liberala tjänstemän kommit på ett system för ett slags pengatvätt.

När kommer den kompletta redogörelsen över Liberalernas bidragsgivare, inklusive dem som hanterats genom avancerade upplägg?

Fru talman! Man kan tycka att vissa saker är osmakliga på olika sätt. Jag tycker snarare att det är osmakligt att det kan vara uppenbart att flera ledande politiker, makthavare i det här landet, verkar ha så tydliga kopplingar till det privata näringslivet att de är beredda att genomföra lagstiftning som gynnar privata kapitalintressen. Det tycker jag är osmakligt, inte att man belyser faktumet.

Vi kan självklart ha olika åsikter om vad som är osmakligt. Men det uppdrag som jag har fått av väljarna är att se till att Sverige styrs på ett kompetent, trovärdigt och rättvist sätt. Det gör man inte genom att ha den typen av kopplingar.

Fru talman! Det har konstaterats i tidigare anföranden att korruption inte bara handlar om att man kan göra vissa saker, muta någon och så vidare. Korruption är långt mer omfattande.

Att belysa att enskilda individer verkar ha eller uppenbarligen har tydliga kopplingar till näringslivet och till lobbyistorganisationer är nödvändigt och relevant. Jag beklagar att det kan kännas som personangrepp när det belyses att man själv verkar ha sådana kopplingar. Men det är inte något som jag kan stå till svars för. Det måste statsrådet själv svara för.

Fru talman! Vi har hört samtliga partier dyrt och heligt lova att ta krafttag. Men ord är vind, som det gång på gång upprepas i tv-serien Game of Thrones. Det är handlingar som räknas, och tyvärr talar handlingarna för sig själva.

Nedlagda utredningar, vars syfte varit att motverka korruption och öppna upp för insyn i privata skolbolag, kan inte bortförklaras med blomsterspråk. Svenska folket är smartare än så. Vi ser vad ni gör, och vi är inte imponerade.

Att göra komplicerade upplägg för att kunna ta emot hemliga bidrag till partierna är inte heller särskilt imponerande för svenska folket. Men det utdelades nog en och annan ryggdunk på partikanslierna - hos Sverigedemokraterna skålade man kanske rent av med bubbel - när det meddelades att Kammarkollegiet lagt ned utredningen. Men svenska folket minns. Var och en som såg Kalla faktas granskning har dragit sin egen slutsats.

Att eftersträva EU-nivå för korruption är inte något som imponerar, inte ens på EU själva. Den korruption inom EU-parlamentet som på senare tid avslöjats är inte tänkt att tjäna som inspirationskälla utan snarare att avskräcka. När Sverige är ordförande för EU borde vi vara förebilder, inte motsatsen.

Vi i Vänsterpartiet kommer vid varje tillfälle att göra vad vi kan för att motverka den korruption som uppdagas. Svenska folket förtjänar åtminstone ett sådant parti.

Fru talman! Det är alltså så att den moderate justitieministern, det vill säga ministern för lag och ordning, så sent som i valrörelsen ertappades med att vara villig att acceptera illegala partibidrag.

Den 1 mars får den moderata partigruppen ett nytt tillskott. Han heter Fredrik Saweståhl och arbetar i dag som lobbyist. Han vägrar att meddela vilka uppdrag han har tagit.

I Region Stockholm verkar det vara svängdörrar mellan det moderata partikansliet och privata vårdgivare. Ingen har väl glömt hur tidigare regionråd först sålde ut invånarnas vård och sedan tog jobb på det företag som köpte vården.

Varför har Moderaterna så svårt att hålla rent i de egna leden? Varför haglar skandalerna runt det moderata partiet och deras korruption?

Fru talman! Inget annat parti i Sverige har tagits på bar gärning på samma sätt som Moderaterna.

Moderaternas egen statsminister är ett praktexempel på detta. Som kommunalråd i Strängnäs sålde han av fastigheter för att sedan låta kommunen hyra dem igen. Som socialborgarråd i Stockholm lyckades han på egen hand tillskansa sig en lägenhet avsedd för hemlösa och sjuka. Men även där sålde han fastigheter. Värden på sammanlagt över 80 miljoner såldes för under 3 ½ miljon. En del av dessa affärer har i efterhand konstaterats vara olagliga.

Vad säger det om ett parti som väljer en sådan man till partiledare och statsminister?

Fru talman! Det är möjligt att vi skulle kunna gräva ned oss i våra båda partiers historia så långt tillbaka som 40 eller kanske 30 år.

Jag var inte medlem i partiet för så länge sedan. Jag kan omöjligt svara på vilka förhållanden som rådde när jag var sju år. Det går inte att förvänta sig att jag ska kunna svara på det.

Det är trots allt så att i debatten i dag talar vi om korruption som finns i dag. Det är ändå ni som i årtionden har lovat svenska folket guld och gröna skogar. Men när ni väl fick den ekonomiska makten, vad valde ni att göra då?

Då valde ni att sänka skatten för de allra rikaste och samtidigt låta 15 000 välfärdstjänster upphöra i kommuner och regioner. Ni behöver inte något näringsliv som spökskriver motioner för er längre. Ni är redan ett fullfjädrat parti för det privata kapitalintresset.