Samuel Gonzalez Westling

Fru talman! Få andra partier har varit så skamlösa kring sin korruption som Sverigedemokraterna. I valrörelsen var man beredd att lura svenska folket och ta emot hemliga partibidrag. Men Sverigedemokraternas lojalitet till folket har krackelerat många gånger tidigare. För några år sedan avslöjades hur era riksdagsledamöter och tjänstemän bjudits på lyxkrogar och låtit näringslivet och branschorganisationer ändra er inriktning i allt från vinster i välfärden till synen på bemanningsföretag. Vid minst ett tillfälle lät ni till och med lobbyister spökskriva motioner till riksdagen. Kan Richard Jomshof förklara hur det går att vara mer korrupt?

Fru talman! Jag tror inte att det finns någon som misstänker Vänsterpartiet för att vilja privatisera äldreomsorgen.

Kristdemokraterna avslöjades däremot i valrörelsen med att vara beredda att ta emot hemliga partibidrag och på det sättet kringgå lagen. Lagen finns ju till för att svenska folket ska ha insyn i hur partierna finansieras. Det är ingen liten sak utan en viktig hörnsten i vår demokrati. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som det heter.

Ni i Kristdemokraterna har ivrigt hejat på privatiseringen av alltifrån apotek till äldreomsorg och sjukvård. Ni har släppt in pengaintresset i välfärden. Det går att säga med säkerhet att ni i varje läge framför allt försvarar kapitalintresset. Ni är hela tiden redo att släppa in nya aktörer som ska profitera på vår välfärd.

Kan vi nu få ett erkännande av statsrådet? Visst är det lobbyisterna och inte folkrörelserna som är Kristdemokraternas bästa vänner?

Fru talman! Kristdemokraternas före detta partiledare Göran Hägglund sålde av apoteken och blev sedan lobbyist för ett läkemedelsföretag.

Kristdemokraternas nuvarande partiledare valde som sitt första utlandsbesök som minister att åka på en lobbykonferens i Frankrike som handlade om hur sjukvården i Sverige skulle kunna privatiseras ytterligare.

Statsrådet själv har också en rätt diger historia. Som äldreborgarråd i Stockholm privatiserade Erik Slottner äldreomsorgen i en sådan takt att staden omsusades av skandaler när pandemin slog till.

Vilken trovärdighet har statsrådet och Kristdemokraterna i den här frågan?

Fru talman! Folkrörelserna har historiskt varit starka i vårt land. Det var folkrörelsen som tvingade fram ett skifte så att vi för hundra år sedan kunde införa demokratin. Det var folkrörelsen som skapade den svenska modellen, där sammanslutningar av hyresgäster, arbetare och småföretagare bildade opinion, som i sin tur innebar att besluten som fattades av makthavarna i vårt land var till gagn för hela folket. Sverige var ett skyltfönster för resten av världen. Vi var världens mest jämlika land.

I dag är Sverige det land i världen där inkomstskillnaderna ökar mest. På grund av privatiseringsiver från högern och från Socialdemokraterna är det nu i stället näringslivet och lobbyisterna som har störst påverkan på politiken. Vi har gått ifrån att vara ett land som präglas av starka folkrörelser till att vara ett land där kapitalet styr alltmer. Systemet påminner alltmer om det som råder i EU-parlamentet, eller för den delen det politiska system som råder i USA. I samma stund som välfärden privatiseras stärks pengarnas betydelse.

I Sverige har vi inte något bra skydd mot korruption i dag. Även om USA och EU inte är de allra bästa förebilderna pågår det där åtminstone ett arbete för att försöka komma till rätta med korruptionen. I Sverige är det i stället svängdörrar mellan politiken och näringslivet. Att politiska företrädare gått rakt från politiken till näringslivet är välkänt. Men under hösten har vi bevittnat motsatsen, nämligen hur lobbyister från näringslivet vandrat raka vägen in i Regeringskansliet.

Statsministern själv har en historia av tvivelaktiga affärer som stått skattebetalarna dyrt. Är det mannen att hålla hårt i handen när det blåser kallt och det är uppenbart att korruptionen behöver stävjas? I Ulf Kristerssons regering har statsråd sålt sina aktier och lämnat sina styrelseposter samma dag som de har blivit utnämnda. Men har de lämnat sina lojaliteter? Vem är det de egentligen företräder? Hur ska svenska folket kunna vara säkra på att de får den bästa omsorgen, vården eller utbildningen när det kan vara så att de politiker som styr har andra intressen än hela det svenska folket?

Fru talman! Den tillit som folket har haft till samhället under så många år måste värnas. Men tillit är inte någonting som kan krävas; den måste förtjänas. Det är vår roll att se till att korruptionen stävjas och säkerställa att dörren mellan näringslivet och Regeringskansliet stängs. Denna regering har en läxa att göra. Och en storstädning på Regeringskansliet borde vara den första uppgiften.

Fru talman! Justitieminister Gunnar Strömmer var så sent som i valrörelsen beredd att ta emot olagliga partibidrag till den moderata partikassan. Strax efter tillträdet som minister valde han att lägga ned utredningen om åtgärder mot korruption och otillbörlig påverkan på politiken.

I förra veckan kom regeringen med ytterligare ett nedstängningsbesked. Skolminister Lotta Edholm, före detta skolbolagsstyrelsemedlem, lägger ned utredningen om att införa offentlighetsprincipen i svensk skola.

Elprisstödet hemligstämplas mot all svensk praxis. Något ska tydligen döljas, och regeringen tål inte kritiken.

Stora pengar och medel byter händer i dag utan att vi har någon insyn i detta. Sverige rasar i listan över minst korrupta länder. Detta är ett hot mot vår demokrati. Av det skälet har Vänsterpartiet begärt denna debatt.

Herr talman! Under mycket märkliga omständigheter tvingades fackförbunden in i en process under förra mandatperioden för att reformera LAS, lagen om anställningsskydd. I praktiken löd hotet: Kom överens om försämringar, annars kommer vi att göra ännu större försämringar.

Ansvariga för det hela var Centerpartiet, som ställde det som ett krav för att släppa fram regeringen. De partier som nu utgör regering gladde sig dock storligen och gottade sig åt den olycka som var nära förestående.

Resultatet av förhandlingarna blev kraftiga försämringar av anställningsskyddet för arbetstagarna. Arbetsgivarna gick dock praktiskt taget skadeslösa genom processen. Endast ett parti protesterade mot hela hanteringen, och det var Vänsterpartiet. Man lade stor möda från både regering och arbetsgivarorganisationer på att det hela skulle framstå som en helt normal process. Det är inte utan att man drar sig till minnes en gammal välkänd refräng: "Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt . staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm."

Anställningsskyddet luckrades upp, men för att inte arbetstagarna skulle gå helt lottlösa beslutade sig staten för att skjuta till medel. Resultatet blev omställningsstudiestödet. Det är en reform som förvisso är bra i sig men som har näst intill noll relation till de förhandlingar som skedde mellan parterna på svensk arbetsmarknad. Det syftar till att människor ska kunna omskola sig, men det är inte direkt kopplat till dem som hotas av eller rent av drabbats av arbetslöshet. Arbetsgivarna behöver inte ens finansiera en liten del av reformen.

Det går alltså att konstatera att LAS-förhandlingarna kostade arbetstagarna mycket trygghet och arbetsgivarna ingenting. I stället är det studenterna, gamla som nya - i många fall arbetstagare själva - som i slutändan ska betala kalaset genom höjda studieskuldsräntor.

Det här är så vulgärt att det är svårt att finna ord för det. Under gårdagen debatterades skatt för övervinster för elbolagen. Det gjordes ett stort nummer från regeringspartiernas sida av att man inte kan fatta retroaktiva beslut. Visserligen är detta helt felaktigt eftersom EU-förordningar gäller som lag och det därför inte var fråga om någon retroaktivitet, men det är en annan debatt som vi inte ska fördjupa oss i närmare här. Men principen är riktig i sak. Regeringen anser uppenbarligen att den principen är viktig att upprätthålla när det gäller storkapitalet, men när det gäller vanligt folk finns uppenbarligen inte det hindret.

Hundratusentals människors förutsättningar förändras för att de nu ska vara med och finansiera försämringarna i lagen om anställningsskydd. "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, men det är inte de som ror, som ror så svetten lackar."

Vänsterpartiet anser att omställningsstudiestödet är en bra reform i sig, men finansieringen borde vara arbetsgivarnas ansvar, åtminstone i någon del. På det sättet skulle det i slutändan inte vara enbart arbetstagarna som betalade priset för försämringarna i LAS. Samtidigt borde studielånens räntor återgå till den modell som gällde före 2023.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Min fråga till Hans Eklind var ju huruvida Ebba Busch, energiminister och partiledare för Hans Eklinds parti, talade sanning i Aktuellt i går, när hon sa att de tittade på detta i höstas men valde att prioritera annat. Det innebär i så fall att man har tittat på det och hade kunnat göra något mycket tidigare men valde att göra något annat.

Samtidigt hör vi att finansminister Elisabeth Svantesson hävdar att detta har hanterats på rekordtid, trots att vi vet att ett annat skatteförslag, som bygger på exakt samma EU-förordning, hanterades betydligt fortare. Det gick att få fram en proposition om detta mindre än en månad från det att regeringen tillträtt. Det är en och en halv månad från det att det fattades beslut om EU-förordningen.

Hur kan man ta fem månader på sig att få fram detta skatteförslag och sedan hävda att det på något sätt skulle vara en rekordsnabb hantering, när vi ser att det uppenbarligen finns andra skatteförslag, byggda på samma grund, som har gått att hantera mycket fortare? Jag förstår inte det.

Jag skulle gärna vilja höra hur Hans Eklind ser på att energiministerns och finansministerns uttalanden verkar stå i väldigt skarp kontrast mot varandra. Den ena säger: Vi tittade på det, men vi valde att prioritera annat. Och den andra säger: Det här har vi prioriterat jättemycket, och vi har jobbat jättehårt med det; det hade inte gått att göra snabbare. Vem är det som talar sanning av dessa två?

Fru talman! Nu har jag varit uppe några gånger och ställt samma fråga gång på gång. Frågan är fortfarande varför regeringen inte beredde det här skatteförslaget i anslutning till den andra skattelagstiftning som bygger på samma förordning. Det var uppenbarligen möjligt att hantera den propositionen på betydligt kortare tid än en månad från det att regeringen tillträdde.

Det går inte att tolka det här på något annat sätt än att regeringen har valt att inte göra det den borde i tid. Det friskriver emellertid inte regeringen från ansvar, och att regeringen är passiv gör inte att lagen inte gäller.

Hans Eklind upprepar det som andra ledamöter i salen har sagt - att det inte skulle gå att göra det här snabbare. Trots det kunde vi så sent som i går höra energiminister Ebba Busch säga i Aktuellt att regeringen tittade på det här förslaget i höstas, den här förordningen, men valde att prioritera annat. Hur förklarar Hans Eklind det?

Fru talman! I dag ska vi ta ställning till ett förslag från regeringen om tillfällig skatt på vissa elproducenters överintäkter. Det kan låta som ett torrt och tråkigt ämne, men för den som inte har levt under en sten de senaste månaderna är det här en i allra högsta grad relevant fråga. Den är så relevant att den under valrörelsen var en av de allra viktigaste frågorna att debattera.

Vänsterpartiets förslag har från början varit enkelt och konkret, nämligen att införa Sverigepriser. Många av de problem som vi i dag har att ta ställning till kunde ha undvikits om regeringen hade hörsammat vad både fackförbund och näringsliv nu efterfrågar.

Vi borde inte ha det så här, det vill säga en elmarknad där priserna på el löper amok, inte för att det råder elbrist i Sverige, utan för att det är elbrist i övriga EU. Regeringen har valt att vara fullständigt passiv inför denna situation. Det är till och med så uppenbart att elmarknaden inte fungerar att EU har valt att agera. Ministerrådet i EU beslutade i höstas om en förordning som innebar att företagens övervinster skulle beskattas. Förordningen började gälla den 1 december.

När regeringen nu äntligen behagar komma till riksdagen med ett förslag om att införa skatten kan vi konstatera att regeringen brutit mot EU-förordningen. Den ligger förvisso på den absolut högsta möjliga nivån som förordningen tillåter, men tiden som skatten enligt regeringens förslag ska gälla är för kort. Det här kan inte bara handla om slarv, det tyder på något helt annat.

Det är högst anmärkningsvärt att det kunnat bli så här. Som jag tidigare har anfört i replikskiften borde den här frågan vara ganska enkel. Dels för att EU-förordningar gäller som lag i Sverige, dels för att det redan finns ett liknande skatteförslag utifrån samma EU-förordning, vilket regeringen redan i höstas har hanterat och riksdagen fattat beslut om. Den gången handlade det om övervinster inom sektorn för fossila bränslen. Det berör Sverige i låg utsträckning. Men när det är fråga om den skatt som är tillämpbar för svenska elbolag, då är det enligt finansministern omöjligt att implementera förordningen i tid med respekt för grundlagens beredningskrav.

För mig är det en helt obegriplig slutsats. Finansministern har alltså själv lämnat en proposition så tidigt som den 17 november rörande just den här EU-förordningen. Varför var det möjligt att bereda den ena skatten men inte den andra?

Faktum kvarstår, oavsett om den anser att något är svårt, att regeringen inte står över lagen. Det som står klart för alla är att EU-förordningar gäller som lag i Sverige. Det innebär att oavsett finansministerns och regeringens rent ut sagt klantiga hantering av frågan måste skatten gälla från det datum som den EU-förordning den grundar sig på anger, det vill säga den 1 december 2022. Av det skälet har Vänsterpartiet väckt ett utskottsinitiativ i finansutskottet för att rätt ska bli rätt.

Utöver det blir den tillfälliga skatten som nu införs tandlös när regeringen väljer den högsta möjliga nivå på intäktstaket som förordningen tillåter. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag om ett sänkt intäktstak för att i högre grad kunna återföra elmarknadens övervinster till elslutkunder.

Fler aktörer måste också omfattas av taket för marknadsintäkter om syftet är att begränsa övervinster på elmarknaden. Regeringen bör därför också återkomma till riksdagen med kompletterande lagstiftning i vilken övriga aktörer är skattesubjekt.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande. I stället för att hushållen i så hög utsträckning som möjligt får välbehövligt stöd, vilket är syftet med förordningen, är det bolagen som får jackpot. De enda vinnarna på det förslag regeringen lagt fram är elbolagen, som tjänar miljardbelopp - pengar som det är uppenbart för alla borde gå till hushållen. Visst är det typiskt att det bara råkar bli så när en högerregering styr landet?

Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Jag ber fru talman att notera att de frågor som jag ställde inte fick några svar, nämligen om det var regeringens och Moderaternas inställning att EU-lag inte står över svensk lagstiftning. Det var den absolut mer relevanta frågan i det här fallet.

Vi har nu hört Edward Riedl i talarstolen hävda att det på något sätt skulle vara en rekordsnabb behandling av skatter. Vi vet att vi har hanterat en skattelagstiftning utifrån exakt den här EU-förordningen redan i höstas. Var det inte en rekordsnabb behandling av skattelagstiftning i sådana fall? Jag antar att den borde ha varit mycket snabbare hanterad än den som vi har att hantera här i dag.

Frågan kvarstår. Varför väljer regeringen och Moderaterna att inte lägga fram en proposition om just de saker som EU-förordningen föreslår att man ska göra för att vi ska kunna uppfylla de krav som EU-rätten ställer på oss?

Fru talman! Den 6 oktober antog ministerrådet en EU-förordning för att komma till rätta med de höga energipriserna. En förordning träder i kraft 20 dagar efter att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Som vi alla vet har en EU-förordning direkt rättsverkan i ett EU-land utan att det krävs några nationella genomförandeåtgärder.

Den 17 november lämnade regeringen en proposition med anledning av just den här EU-förordningen, som berörde skatt på extraordinära vinster för vissa företag. I det specifika fallet handlade det om fossila bränslen. Det hela passerade relativt obemärkt, och det tycktes inte föreligga några särskilda hinder. Skatten började tillämpas i enlighet med vad som angavs i förordningen.

Nu har emellertid en ny proposition landat på riksdagens bord utifrån samma EU-förordning. Den här gången gäller det elbolagens övervinster. Nu hävdar dock regeringen att skatten inte kan tillämpas förrän tre månader senare än vad förordningen anger.

Jag har därför två frågor till Edward Riedl. Regeringen och Moderaterna hävdar att skatten inte kan tillämpas i enlighet med EU-rätten. Är det Moderaternas och regeringens inställning att EU-lag inte står över svensk lagstiftning? Varför bereddes inte propositionen om skatt på övervinster på fossilenergi och skatt på elbolag samtidigt när båda grundar sig på samma EU-förordning?

Fru talman! Återigen - jag medgav att det inte räcker att enbart ge mer resurser. Men svensk välfärd blöder i dag. Svenska kommuner har otroliga problem med att få ekonomin att gå ihop.

Om det har gått Sverigedemokraterna förbi på något sätt kan jag berätta att vi står inför närmast en ekonomisk kris i landet. Vi har skyhög inflation. Till och med ledamöter i den här salen försvarar skattesänkningar för de allra rikaste med att det är automatiskt på grund av inflationen.

De rikaste ska alltså få det bättre. Det ska underlättas för de rikaste i samhället när det är kris. Men resten av Sverige, resten av befolkningen, ska få betala priset för det. Jag har svårt att se det.

Samtidigt vet vi att Sveriges Kommuner och Regioner har sagt att det krävs 20 miljarder i ökade tillskott till kommuner och regioner för att vi ska kunna bibehålla dagens nivåer i välfärden, som alltså är för låga. Regeringen ger 6 miljarder. Den ekvationen går inte ihop. Det innebär att vi kommer att få se färre personal i välfärden och många fler som går ut i arbetslöshet.

Sedan talar man om att man vill Sveriges bästa. Det är svårt att se logiken bakom de resonemangen, men vi har nu också hört vad som är Sverigedemokraternas prioriteringar.

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten!

När Vänsterpartiet gick in i förhandlingen för att släppa fram statsministern förra året ställde vi kravet att garantipensionen skulle höjas för 1 miljon människor. Det var vårt krav.

Det Sverigedemokraterna går in i en förhandling med är att man vill ta bort permanenta uppehållstillstånd för människor som har levt i det här landet i över 40 år. De har arbetat och betalat skatt, men sedan ska deras permanenta uppehållstillstånd tas bort. Det är vad man går in i förhandlingen med. De människorna har bidragit till att Sverige är det fantastiska land som det är i dag. Det är lite skillnad vad gäller vilka prioriteringar vi har.

Det är likadant när det gäller området vi diskuterar i dag, skolan. Vad var det Sverigedemokraterna gick in i förhandlingen med?

Hade det varit Vänsterpartiet som förhandlat med den kommande regeringen eller om vi hade ingått i en regering hade vi naturligtvis utgått från våra prioriteringar. Vi hade prioriterat att mer pengar skulle gå till välfärden. Man kan säga vad man vill om att det behövs annorlunda pedagogik och att det krävs andra sätt att arbeta. Men det kostar fortfarande pengar. Det är någon som ska genomföra det. Det är personal som ska genomföra de olika, fina reformerna. Eller tror ledamoten att de sker på ett magiskt sätt? Är det bara att fatta beslut och så händer det? Jag tror inte det.

Fru talman! Man kan tycka att det är en trist syn Vänsterpartiet har. Jag tycker snarare att det är en väldigt trist syn Liberalerna har när de fokuserar på bara ett litet antal, enstaka elever och vill att just de ska kunna lyckas och få det jättemycket bättre. Samtidigt slänger man massor av andra elever, som har helt andra behov och förutsättningar för att klara det, under bussen.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vi anser att alla människor ska få möjligheter att klara sig i samhället utifrån sina förutsättningar. Därför lägger vi mycket mer resurser på välfärden än den här regeringen gör. Faktum är att regeringen lägger så lite pengar att SKR bedömer att man inte ens kommer att klara av att bibehålla dagens nivå i välfärden. Det är det som är problemet med regeringens budget.

Det kommer att bli färre lärare i skolan. Det kommer att bli fler elever vars behov inte kommer att mötas med den här regeringens politik, med Liberalernas politik.

Varför vill inte Liberalerna att alla barn ska få en god skolgång i Sverige? Det är ganska märkligt. I stället säger man att de som tjänar 50 000 i månaden - vi som sitter i den här salen - ska få en skattesänkning. Men det gäller bara de som tjänar över 50 000 i månaden, inte de som tjänar mindre; de lider ju inte av inflationen eller något sådant. Det är märkligt.

Jag har svårt att se logiken i hur regeringen och Liberalerna väljer att prioritera. Men jag tackar för frågan.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Precis som jag sa i mitt anförande använder regeringen väldigt fina ord om hur man vill att skolan ska se ut och hur den ska fungera i verkligheten. Men faktum är ändå att det parti som säger sig vara mest för skolan - det parti som ledamoten representerar - inte lägger de pengar som behövs för att man ska kunna genomföra det uppdrag som kommunerna har blivit ålagda av staten, det vill säga att ge en god kompensatorisk utbildning till alla elever.

Det är det som Vänsterpartiet anser att man måste kunna göra. Alla elever, oavsett vilka behov de har och vilka fördelar de har när det gäller att kunna lära sig olika saker, ska kunna få den utbildning som de har behov av och som de kan genomföra. Men då krävs också att man lägger de resurser som behövs.

I stället väljer regeringen att sänka skatterna för ett litet fåtal i samhället. De anger diverse olika svepskäl för att de måste göra detta i stället för att se till att pengar finns i skolan, där de faktiskt behövs.

Vad är egentligen logiken med att bara satsa på enstaka elever när resten av eleverna ska få lida på grund av att man inte vill satsa tillräckliga resurser?

Fru talman! Till följd av särskilda omständigheter kunde inte Vänsterpartiets särskilda yttrande föras till protokollet vid utskottets möte. Därför vill jag anföra det muntligen här från talarstolen.

Vänsterpartiets förslag när det gäller statens budget finns i partimotionen En rättvis väg genom krisen - Vänsterpartiets budgetmotion för 2023. I den motionen finns också förslag till ram för utgiftsområde 16. Vänsterpartiets budgetalternativ för utgiftsområdet innebär följande: Sverige är i dag ensamt i världen med att ha en lagstiftning som tillåter att skolor startas för att plocka ut vinster från skattemedel, helt utan begränsningar dessutom.

Vinstdrivna skolor har även ett intresse av att driva upp elevernas betyg med förhoppningen om att locka till sig fler elever. Offentligt drivna skolor är skyldiga att erbjuda alla elever utbildning, även barn som behöver mer stöd och barn vars tidigare skolor har försatts i konkurs. Redan i dag finns tillräckligt med underlag för att frågan ska kunna utredas skyndsamt och för att ett vinstförbud ska kunna träda i kraft de närmaste åren.

Bilden av Sverige som ett jämlikt land med en skola med starkt fokus på likvärdighet och kompensatoriska insatser är i dag felaktig. Sverige har en ovanligt starkt segregerad skola, i en internationell jämförelse.

Enligt OECD är den svenska skolsegregationen klart större än OECD-snittet.

Barn med låga kunskapsresultat går betydligt oftare tillsammans i samma skola än i andra länder, och de med goda kunskapsresultat är koncentrerade till andra skolor. Sverige är också internationellt sett medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och uppväga elevernas socioekonomiska förutsättningar.

Vänsterpartiet vill se en ny resursfördelningsmodell för grundskolan och förskoleklass som är mer kompensatorisk.

Det likvärdighetsbidrag som finns i dag behöver stärkas, och möjligheterna för skolans huvudmän att motverka likvärdighetsbidragets kompensatoriska effekt behöver minska. Det bör också införas ett likvärdighetsbidrag för gymnasieskolan liknande det i grundskolan men utformat så att det tar hänsyn till gymnasieskolans utformning.

Regeringens anslag till Skolverket för spetsklasser avvisas av Vänsterpartiet till förmån för egna satsningar på generellt stöd till kommunerna, och därför avsätts 5 miljoner kronor mindre än i regeringens förslag. Vidare avvisas regeringens neddragning på kvalitetsdialoger med 61 miljoner kronor. Sammanlagt avsätts 56 miljoner kronor mer än regeringen gör.

Det finns för få skolbibliotek, och de som finns är inte alla bemannade. Utredningen om stärkta skolbibliotek och läromedel föreslår i betänkandet Skolbibliotek för bildning och utbildning en satsning på fler utbildade skolbibliotekarier. Utredningens förslag bör genomföras, och därför föreslås en ökning med 4 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. Även förslaget om lovskola i tidigare år avvisas, och därför avsätts 100 miljoner kronor mindre än i regeringens förslag. Vidare avvisas förslaget om stöd om 20 miljoner kronor till spetsklasser till förmån för egna generella satsningar på skolan samt regeringens satsning på jour- och akutskolor på 50 miljoner kronor.

Det är viktigt att alla barn har möjlighet att gå i förskolan oavsett deras föräldrars ekonomi, och därför föreslår Vänsterpartiet att ett fribelopp införs i maxtaxan. För detta avsätts 1,3 miljarder kronor mer än regeringen gör. Ett fribelopp föreslås även för fritidshemsavgiften, och för detta ändamål avsätter vi 600 miljoner kronor mer än regeringen. Vidare är barngrupperna i fritidshemmen för stora, och en personalförstärkning föreslås därför riktad mot fritidshem med störst behov. För ändamålet avsätts 300 miljoner kronor.

Sammantaget avsätts 2,2 miljarder kronor mer än i regeringens förslag.

Vänsterpartiet vill göra en satsning på kurslitteratur till vuxenstuderande med 30 miljoner kronor för att det ska vara möjligt för fler att studera. Vidare föreslås en satsning på 10 miljoner kronor för att göra det möjligt för fler studenter med funktionsnedsättningar att genomföra högskoleprovet. Dessutom satsas 10 miljoner kronor på att säkerställa finansieringen av högskoleprovet och därmed undvika att dagens underfinansiering leder till ökade avgifter för dem som ska skriva provet.

Fru talman! Regeringen använder väldigt fina ord om den svenska skolan och vad man önskar ska bli resultatet av den föreslagna politiken. Den bistra sanningen är trots allt att det kommer att bli drastiska nedskärningar inom hela välfärden i hela landet, där skolan sannolikt kommer att få ta en stor smäll, om inte den största.

Det här gör regeringen med Sverigedemokraternas goda minne, då de i praktiken fjärrstyr regeringsarbetet. Det är dock inte förvånande. Regeringsministern Jimmie Åkesson brukar ju inte prata om skolans område över huvud taget; det verkar inte vara särskilt prioriterat av Sverigedemokraterna. Det kommer att bli stora nedskärningar om inte kommunerna genomför stora skattehöjningar. Jag är övertygad om att det inte var vad väljarna förväntade sig när de lade sin röst på högernationalisterna på valdagen tidigare i år.

Jag beklagar att svenska folket inte får möjlighet att uppleva vad en vänsterpartistisk budget hade kunnat innebära för dem i deras vardag, inte minst för eleverna och lärarna i skolan. Det som väntar nu är antingen stora kommunala skattehöjningar eller drastiskt nedskurna resurser till skolan. Sverigedemokraterna och regeringen väljer att sänka skatterna för dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden och att sänka bensinpriset med 14 öre per liter. Ett annat alternativ hade varit möjligt med Vänsterpartiets förslag.

Med detta får jag får tacka för den här debatten med det ord som min son Oliver skulle vilja att jag använde: Bababoj! Det kanske kan sammanfatta regeringens budgetproposition som helhet.

(Applåder)

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag råkade skratta till, men anledningen var lite grann att jag inte fick något riktigt svar på min fråga.

Nu är det ändå så att kommunerna har ansvaret och att skolan kostar pengar. Samhället kostar pengar att driva, och statens budget finansierar ju faktiskt kommunernas verksamheter också. Det är därför man gör dessa uppräkningar varje år; det krävs för att kommunerna ska kunna betala för den verksamhet som staten har ålagt kommunerna att bedriva. De bedriver den på grund av att staten har sagt att kommunerna ska göra det, och så skickar staten med pengar för detta. Det är det som är överenskommelsen mellan kommunerna och staten.

Det är intressant att man tycker att kommunerna ska sköta detta själva. Är det detta medskick ledamoten Stenkvist vill göra till sina väljare i Hofors kommun, där man betalar Sveriges näst högsta kommunalskatt? Vill han säga: Lös detta själva, för vi tänker inte göra det år er - trots att ni röstade på oss i riksdagsvalet och trots att vi lovade att fixa det här landet åt er! Jag tycker att det är intressant. Men det är bra; jag ska meddela Hoforsborna att det är Sverigedemokraternas besked.

Jag hoppas dock att vi kan få ett svar angående skattesänkningen. Man pratar om att den skulle ske automatiskt, men det är ju också ett medvetet val från Sverigedemokraternas och regeringens sida att inte stoppa den. Det är en skattesänkning som sker på grund av automatiska uppräkningar - ja, visst, men man kan också fatta beslut om att den inte ska genomföras därför att man här i denna kammare anser att pengarna kan användas på ett bättre sätt än att ledamoten Stenkvist och jag får en skattesänkning på 1 500 kronor i månaden. Man kan tycka att det är viktigare att kommunerna ska kunna bygga upp en bra skola för alla barn och att lärarna ska ha goda arbetsvillkor.

Herr talman! Ja, nu har ju Sverigedemokraterna tagit makten i Sverige, och så här långt är besvikelsen stor i hus och kojor - men kanske inte lika mycket i slotten.

Vad väljer Sverigedemokraterna att göra när de får chansen att styra landet? Satsar man på att stärka samhället på de platser där partiet har vuxit som mest, som i min egen hemkommun Hofors där mer än var femte väljare röstade på partiet i det senaste valet? Kan Hoforsborna och övriga invånare i Sverige se fram emot satsningar på till exempel skolan som kommer att göra märkbar skillnad? Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej. I stället prioriteras en gigantisk skattesänkning som kommer att komma ett väldigt litet antal av i alla fall Hoforsborna till del.

Skolan tillsammans med övrig välfärd ska totalt få 6 miljarder enligt Sverigedemokraternas och regeringens budget. Men de som tjänar mest i samhället - de som tjänar över 50 000 kronor i månaden - ska få totalt 13 miljarder kronor. På vilket sätt är det här en väl avvägd prioritering, enligt ledamoten Stenkvist? Och var anser ledamoten att de 15 000 tjänster som nu hotas i och med regeringens budget ska tas bort?

Herr talman! Tack, Mathias Bengtsson, för det icke-befintliga svaret, får jag väl säga då.

Jag har erfarenhet av att vara kommunpolitiker sedan tolv år tillbaka, innan jag kom in i riksdagen, så jag är mycket väl medveten om hur kommuner prioriterar. Jag kommer från en ganska liten kommun, vilket jag är medveten om att även ledamoten Bengtsson gör.

Vänsterpartiet lägger 33 miljarder till kommunerna, vilket är 13 miljarder mer än vad SKR har meddelat att man behöver för att bibehålla dagens nivåer. Det betyder att 13 miljarder mer hade kunnat läggas på utveckling av välfärden som helhet, och en stor del av dessa pengar hade gått till skolan.

Det är förvisso sant att vi inte gör några riktade satsningar till kommunerna. Kristdemokraterna är såvitt jag vet för att kommunerna ska ha ansvar för skolan och att det är de som ska styra skolan, inte riksdagen. Vänsterpartiet har en annan åsikt. Men nu har vi det system vi har, och då ska vi leva upp till det. Om kommunerna vill göra dessa satsningar och har kompetens att lägga pengarna på det som kommunerna ska göra, då ska de också kunna göra det.

Det är intressant. Regeringen skulle kunna lägga ännu mer pengar till kommunerna, men i stället väljer man att sänka skatten för dem som tjänar absolut mest. De som tjänar över 50 000 kronor i månaden får alltså skattesänkningar till en kostnad av 13 miljarder för staten. Och så pratar ledamoten om att man tillskjuter 1,9 miljarder till läromedel. Var finns proportionerna i detta?

Jag förstår inte riktigt hur regeringen har resonerat när man tycker att det är viktigare att de som tjänar absolut mest i samhället ska få skattesänkningar. Vi här kommer att få en skattesänkning på upp till 1 500 kronor i månaden, men skolan ska behöva dra ned och göra nedskärningar.

Herr talman! Jag ställde den här frågan till Moderaterna i förrgår. Jag tänkte att jag kanske kunde få ett bättre svar av Kristdemokraternas ledamot här i salen. Men den här regeringen är trots allt fjärrstyrd av Sverigedemokraterna. Detta kan vi alla vara medvetna om.

Nu har vi hört här att det är otroligt många satsningar som ska göras inom skolans område samtidigt som SKR har meddelat att bara för att bibehålla dagens nivåer i utbildningen och i hela välfärden måste man tillskjuta 20 miljarder kronor till kommuner och regioner. Det är vad som krävs för att kunna bibehålla dagens nivåer i välfärdens system.

Den här regeringen har aviserat att man tänker höja stödet till kommunerna med 6 miljarder kronor. Med mitt sätt att räkna saknas det då ungefär 14 miljarder för att kunna bibehålla dagens nivåer.

Skolan är ju framför allt kommunernas angelägenhet. När kommunerna får så lite pengar som kompensation för att kunna bibehålla dagens nivåer, hur har Kristdemokraterna tänkt sig att man ska kunna genomföra alla de fantastiska satsningar som ledamoten här i talarstolen har fört fram?