Samuel Gonzalez Westling

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Det är glädjande att åtminstone statsrådet Malmer Stenergard och jag själv verkar vara överens om att statslöshet är något som bör undvikas.

Grunden för interpellationen tycks helt enkelt bygga på ett missförstånd. Därför måste frågan ställas varför justitieminister Gunnar Strömmer varit så otydlig. Han säger en sak i medierna för att i ett senare skede säga något helt annat. Det är inte ett särskilt förtroendeingivande eller betryggande beteende. Regeringen är förstås fortfarande relativt ny på jobbet, men sådan otydlighet är djupt olyckligt med, särskilt när det finns andra, som har andra uppfattningar, som har fingrarna i syltburken.

Regeringsunderlagets största parti, Sverigedemokraterna, har tydligt uttalat att de gärna ser att människor ska kunna göras statslösa. Jag förstår att statsrådet inte har förmåga eller ens vilja att svara på vilken politik ett annat parti driver. Men överenskommelsen mellan regeringen och Sverigedemokraterna ska uppenbarligen uppdateras årligen. Det är ett sedan länge allmänt känt faktum att regeringen sitter på Sverigedemokraternas nåder och får förhålla sig till deras nycker.

Utifrån statsrådets svar här i dag undrar jag om det är korrekt uppfattat av mig att regeringen inte skulle acceptera några krav från Sverigedemokraterna på att utreda eller införa möjligheten att göra människor i Sverige statslösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prövning av yrkande om misstroende-förklaring mot statsrådet Romina Pourmokhtari (L)

Herr talman! En del säger saker inför ett val. Sedan genomförs valet, och det sägs saker efter valet. Politiker ljuger väldigt sällan, men ibland kan man med ord linda in saker som man har för avsikt att göra så att det blir otydligt för allmänheten. De vet då inte riktigt vad som kommer att hända. De som gör detta gör det för att de själva ska kunna vinna höga och välbetalda poster eller för att de ska kunna gynna sina kompisar med goda ekonomiska villkor. Förlorarna på detta är svenska folket och ytterst, i förlängningen, demokratin.

Sverige har under de senaste 30 åren levt under en doktrin: marknadsdoktrinen. När jag växte upp hymlade man inte med att det var detta man ansåg vara lösningen på alla samhällsproblem. Skolan blev en marknadsskola och sjukvården en vinstmaskin för privata intressen. Vägunderhållet privatiserades och konkurrensutsattes, och tågtrafiken prissätts och driftas enligt marknadsmässiga principer. Huvudargumentet var att det skulle bli billigare och bättre - men målet var att sänka skatterna för de allra rikaste.

Det tar tid innan konsekvenserna av ett systemskifte får full effekt, och under den tiden är vi som grodor i varmt vatten: Temperaturen ökar sakta, och det är inte förrän det är för sent som vi märker att det vatten vi alla badar i faktiskt kokar. I dag får vi uppleva konsekvenserna av denna blinda tro på marknadslösningar. Det är många av oss som får uppleva dem varje dag.

Det ska sägas att detta inte är enbart den nuvarande regeringens fel; alla regeringar under de senaste decennierna bär ett tungt ansvar för den utveckling vi nu befinner oss i. Men den här regeringen lovade att man skulle komma till rätta med de problem vi nu står inför. Inför valet använde sig företrädarna för regeringspartierna av ett vackert blomsterspråk om allting de skulle genomföra.

Det största partiet i regeringsunderlaget pratar om någonting annat - ofta att det är människor som kommer från andra länder som genom sin blotta existens bär ansvaret för våra samhällsproblem. Men när anslagen till regionerna minskar i förhållande till inflationen blir konsekvensen färre anställda, i tusental, i landets sjukvård. Det är inte Aisha eller Muhammed som har fattat de besluten, utan det är Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Det är nu vi får uppleva hur skolor inte har råd att behålla sina lärare. Det är nu vi ser hur kommunernas nedskärningar i socialtjänsten får effekten att socialsekreterare inte kan förebygga eller fånga upp dem som befinner sig i riskzonen för att ägna sig åt verksamhet som är skadlig mot andra.

Pandemin visade vilket sårbart samhälle vi har när sjukvården och äldreomsorgen inte står rustad när krisen väl slår till. Hur många människor hade kunnat slippa bli stillastående på E22:an eller tågperrongen under julledigheten om vi inte hade haft ett privatiserat vägunderhåll och en privatiserad tågtrafik?

Var det värt de där extra kronorna efter det sjuttioelfte jobbskatteavdraget? Framför allt: Var det värt att vi nu har ett fåtal mångmiljonärer som tycks tro att de lever på en helt annan planet än vi andra?

När vi står inför ett av de största hoten mot mänskligheten i historien, nämligen klimatkrisen, är det då rimligt att tro att det är varje enskild individ som ensam ska axla ansvaret för omställningen när samhället inte gör det som krävs för att det ska bli möjligt? Varje människa i Sverige har ett ansvar, men det är tillsammans som det blir möjligt att göra någonting effektfullt. Det är tillsammans som vi är ett samhälle, en gemenskap, ett land och en kultur som är värd att försvara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prövning av yrkande om misstroende-förklaring mot statsrådet Romina Pourmokhtari (L)

Då krävs det en regering som har viljan och ledarskapsförmågan att åstadkomma de förändringar som behövs för att vi ska komma till rätta med problemen. Att ensidigt kräva av befolkningen att den ska göra sitt när regeringen drar sig undan fungerar inte. Vi är ett fritt folk i ett fritt land, och när vi kämpar gör vi det för varandra - för våra barn och efterkommande - lika mycket som för oss själva. Vi gör vår plikt, men vi kräver också vår rätt.

Den nuvarande regeringen tar inte hotet i form av den förestående välfärdskollapsen på allvar - för att inte tala om hotet mot själva vår existens i form av klimatförändringarna. Det visar sig genom att man säger nej till oppositionens förslag om upprustning och om att göra omställningen.

På konferenser får vi höra brösttoner om vårt eget ansvar och vad vi själva ska göra, men samtidigt får vi i intervjuer höra vad som är det verkliga målet. Där är det inte en stark välfärd eller en robust infrastruktur man talar om, utan där är det skattesänkningar. Man säger en sak före valet. Sedan genomförs valet, och så säger man en annan sak efter valet.

Herr talman! Regeringen borde avgå. Ytterst borde det vara Ulf Kristersson som stod till svars här i dag. Det är han som bär ansvaret. Det visar inte minst klimathandlingsplanen. En regering som säger en sak men gör en annan kan inte åtnjuta riksdagens förtroende - inte ens dess acceptans. Vi i Vänsterpartiet har inte förtroende för Ulf Kristersson som statsminister. Vi har inte förtroende för hans regering och inte förtroende för dess företrädare.

Herr talman! Vänsterpartiet kommer därför att rösta ja i misstroendeomröstningen om klimatministern.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nooshi Dadgostar, Lorena Delgado Varas, Tony Haddou, Birger Lahti, Daniel Riazat och Ilona Szatmári Waldau (alla V).

Herr talman! När det gäller utgiftsområde 2 hänvisar jag till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Jag tänkte i stället fokusera på vår reservation som jag yrkar bifall till. För att Sverige ska nå upp till målsättningarna i Agenda 2030 krävs det att regeringen kontinuerligt analyserar arbetet och, om så är nödvändigt, beslutar om nya åtgärder.

Samhällets olika aktörer måste involveras i arbetet för att det ska bli så bra som möjligt. Det finns i dag inte någon statlig aktör som har det helhetsperspektiv som krävs för att ta fram ett underlag som skulle kunna ligga till grund för en sådan uppföljning. Därför behövs det en politiskt sammansatt kommitté med uppdrag att till och med 2030 kontinuerligt ta fram underlag till regeringen i form av uppföljning, utvärdering och förslag till åtgärder för att genomförandet av Agenda 2030 ska drivas framåt. Miljömålsberedningen och Klimatberedningen är exempel på kommittéer som redan arbetar på liknande sätt.

Herr talman! Det som väntar Sverige med regeringens och Sverigedemokraternas budget saknar motstycke. Det går knappt en dag utan att vi nås av nya rapporter om planerade nedskärningar i skolan eller i sjukvården. Det vi ser ske framför oss just nu går inte att beskriva med andra termer än som en ren välfärdskollaps - en välfärdskollaps som regeringen och Sverigedemokraterna har försatt Sverige i med öppna ögon.

Region efter region meddelar att det kommer att ske massuppsägningar. Exempelvis har Region Sörmland och Region Värmland varslat över 700 personer vardera. Sveriges största sjukhus, Sahlgrenska i Göteborg, varslar över 2 000 anställda eftersom ekonomin inte går ihop. Kommunerna planerar nu för stora nedskärningar i både skola och äldreomsorg, och detta sker efter ett år då stora nedskärningar redan präglat verksamheterna i väldigt hög utsträckning. Svensk välfärd befinner sig i dag i kris.

Men, herr talman, när man ser representanterna för regeringspartierna i talarstolen här i Sveriges riksdag är det lätt att få en känsla av att detta inte är ett så stort problem. Jag har försökt fråga både statsministern och finansministern vad de tänker, och deras svar gör mig faktiskt väldigt bekymrad. Jag är bekymrad över om de över huvud taget är förmögna att förstå konsekvenserna av sin förda politik på längre sikt och bekymrad eftersom jag undrar om de över huvud taget är lämpade att styra landet om de inte förstår detta.

Deras svar är nämligen kort och gott - och det har vi hört här tidigare också - att det är lite tufft nu. Det är alltså det svar vi får av landets ledare: De tänker minsann inte göra någonting!

Så här beskriver i stället Sveriges Kommuner och Regioner läget: "Utmaningarna är många och stora. Förutom brist på både ekonomiska resurser och personal har ett antal kommuner de senaste åren drabbats, och fler kommer att drabbas, av klimatförändringarna. De tvingas därmed hantera effekter av bland annat översvämningar, skred, värme och bränder. Investeringar för att hantera kommande klimatanpassningar i kommunerna beräknas motsvara hundratals miljarder kronor. Kommunerna förväntas också göra allt större insatser för att förhindra kriminalitet samt gängvåld. De ska tillsammans med regionerna skala upp krisberedskapen och det civila försvaret." Det är lite tufft nu, herr talman.

Det hade inte behövt vara så här. En regering som hade varit mer välvilligt inställd till det svenska folket - Sverigevänner, om man vill använda sig av det uttrycket - hade valt att göra annorlunda. En regering som hade sett till folkets bästa hade sett till att vi när tiderna är svåra åtminstone skulle kunna lita på att skolan, sjukvården och omsorgen av våra barn och äldre hade varit stark och pålitlig.

Allmänna bidrag till kommuner

Vänsterpartiet föreslår betydligt mer i anslag till kommunerna och regionerna. Det är något som hade varit välbehövligt. Då skulle man ha kunnat känna sig trygg i att när det är svåra tider finns åtminstone samhället där.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det är ju lite detta som är poängen. Om man gör en indexering innebär det ju att man kompenserar kommunerna för de kostnadsökningar som de de facto har. Man gör kommunerna mer resilienta, alltså precis det som statsrådet sa att man vill åstadkomma.

Om man ser till att kommuner och regioner har en stabil inkomstbas kan de också planera långsiktigt för att göra olika typer av förändringar. Men om man varje år ska ta av de pengar som kommunerna borde kunna räkna med är det klart att det blir nedskärningar i slutändan. Det är som om man säger: Nej, ni får bara 40 procent av de pengar ni borde ha för att bibehålla kvaliteten på välfärd och service, och sedan får ni lösa detta bäst ni vill! Det blir nedskärningar. Det är därför som vi har drivit denna fråga år efter år. Vi måste indexera statsbidragen till kommunerna. Jag är jätteglad över att fler partier ansluter sig till den linjen.

Statsrådet talar också om resultatutjämningsreserverna. Det är nog roligt för de kommuner som har sådana. Nu är det ju tyvärr så att inte alla har den möjligheten. Då blir jag tvungen att återgå till att tala om min egen kommun. I Hofors har det aldrig funnits några förutsättningar för att avsätta pengar till någon resultatutjämningsreserv. Man använder allting för att kunna ge medborgarna den välfärd som de förtjänar. Det är detta man gör. Det är en kommun som redan har otroligt hög skatt sedan tidigare, men inkomstnivåerna är så pass låga i förhållande till övriga riket att man blir tvungen att använda alla pengarna till den faktiska verksamheten.

Man kan inte säga att kommunerna ska lösa detta med sina sparade pengar när det inte finns några sparade pengar. Det är regeringens ansvar att se till att välfärden fungerar i Sverige.

Herr talman! Jag hade tänkt ställa en fråga om Hofors. Men jag hajade till lite grann och vill därför hellre ha ett svar på en fråga angående något Erik Slottner sa i sitt anförande. Statsrådet får rätta mig om jag hörde fel, men jag tyckte att statsrådet sa att kommunerna inte ska behöva förlita sig på årliga ökningar av statsbidragen. Detta håller Vänsterpartiet i sak med om. Vi vill att man indexerar statsbidragen årligen så att de höjs automatiskt.

Jag hörde statsrådet säga att man ger historiskt mycket pengar till kommuner och regioner, mer än man någonsin gjort tidigare. Men borde inte statsbidragen stå i relation till kostnadsökningarna för kommuner och regioner? Om man inte höjer dem lägger man ju i praktiken ett nedskärningskrav på kommuner och regioner.

Är regeringens ambition att indexera statsbidragen till kommuner och regioner, så som Vänsterpartiet vill? Eller är regeringens avsikt att statsbidragen inte längre ska höjas?

Herr talman! Vänsterpartiet är ju med och styr i Hofors kommun tillsammans med Liberalerna. Men vi kan gå tillbaka till tiden då Vänsterpartiet och Socialdemokraterna styrde själva i kommunen. Då låg Hofors kommun bland de 100 bästa kommunerna på Svenskt Näringslivs rankning. Så dåligt kan det alltså inte vara när Vänsterpartiet är med och styr.

Sedan tror jag också att Cecilia Rönn bör läsa Vänsterpartiets budget lite mer noggrant. Vi lånefinansierar ingen välfärd; vi finansierar infrastruktursatsningar. Det gör vi därför att Sveriges infrastruktur behöver byggas ut om vi ska klara klimatomställningen - vilket vi vet att vi måste göra eftersom vi annars inte kommer att ha en planet att leva på.

Det finns dock även resurser som man från statens håll kan använda för att prioritera. Det gör inte Liberalerna när man väljer att göra skattesänkningar. Man genomför skattesänkningar på över 20 miljarder i stället för att ge resurserna till kommuner och regioner för att de ska kunna tillhandahålla en bra välfärd - bra skola och bra sjukvård.

För en normalinkomsttagare motsvarar de skattesänkningar man genomför i storleksordningen två chipspåsar i veckan, på sin höjd. Sverigedemokraterna väljer dessutom att höja avgifterna i kollektivtrafik och patientavgifterna med motsvarande summa, så att hela skattesänkningen försvinner. Detta väljer man att göra.

Jag tycker att man ska vara lite ödmjuk när man står här i Sveriges riksdag och säger att kommunerna bara behöver prioritera lite bättre för att kunna se till att välfärden fungerar. Det är inte så enkelt. Jag väntar fortfarande på att få höra några konkreta förslag på vad kommunerna ska göra i och med att de redan har gjort nedskärningar på personalen med i storleksordningen 4 ½ procent.

Herr talman! Jag ska försöka hålla det kort. Jag har tidigare lyft upp att jag kommer från Hofors kommun. Där styr Liberalerna. Det senaste året har man gjort nedskärningar på 4 ½ procent på personalen. Jag vet inte exakt hur det kommer att se ut nästa år, men sannolikheten är ganska stor att det kommer att bli nedskärningar även under 2024. Jag har också nämnt att Hofors kommun har haft en vikande befolkningstrend de senaste 40 åren. Man har varit en närmast dubbelt så stor kommun som i dag.

Cecilia Rönn verkar tycka att det bara handlar om att prioritera, att kommunen ska välja rätt saker att göra. Jag vill därför passa på att fråga Cecilia Rönn om hon kan berätta för Hofors kommun vad det är man ska göra i det här läget. Det är enkelt att stå i den här salen och säga: Det är bara att välja att göra rätt saker. Men det är lite svårare när man är nere på marken och ska göra det. Jag skulle vilja be om lite ödmjukhet.

Herr talman! Jag blir lite förbryllad över detta svar. Jag ställde en fråga specifikt om en mindre kommun, inte om en större kommun som Gävle. Det är en av de större kommunerna i landet, och stora kommuner har större möjligheter att hantera svängningar än vad de mindre kommunerna har. Faktum är att mer än hälften av landets kommuner har färre än 20 000 invånare. Det bor över 2 miljoner människor i dessa kommuner, och de har det oerhört tufft i denna situation.

Vi har också kommuner runt om i landet där befolkningen faktiskt minskar. Där kan man inte tala om någon form av massinvandring som det stora problemet. Hofors kommun har färre utrikes födda än riket i övrigt. Det som är problemet är att man har sett en stadigt minskande befolkningsutveckling, och de pengar som ska komma från staten och som ska handla om utjämning, för att de rikare kommunerna ska kompensera de fattigare kommunerna, kommer inte. Så har utvecklingen sett ut år efter år de senaste 30 åren, och det som den sverigedemokratiska marionettregeringen gör underlättar inte.

Nu när kommunerna går igenom en finansiell kris till följd av inflationen väljer regeringen att inte tillskjuta de medel som behövs. Man säger att skatterna ska sänkas med över 20 miljarder i stället för att ge dessa pengar till kommunerna och regionerna, som är i stort behov av dem.

Kan Mattias Eriksson Falk förklara varför man väljer att prioritera skattesänkningar som man sedan själv tar tillbaka till regionen genom avgiftshöjningar? På vilket sätt hjälper det människor i Sverige?

Herr talman! Nu står nedskärningarna som spön i backen i hela landet. Vi ser region efter region avisera att de kommer att göra nedskärningar. I Region Sörmland aviserade man tidigt att över 700 personer riskerar att bli uppsagda. Sahlgrenska, Sveriges största sjukhus, aviserar att 2 000 anställda ska sägas upp. Region Värmland meddelande förra veckan att man kommer att behöva säga upp 750 anställda. Så ser det ut i region efter region och kommun efter kommun.

I Gävleborg, som både jag och Mattias Eriksson Falk kommer ifrån, har regionen ännu inte aviserat nedskärningar, men däremot har man aviserat avgiftshöjningar som för en normalinkomsttagare effektivt äter upp de skattesänkningar som regeringen nu genomför.

I detta läge kan man titta på olika kommuner och säga att de har ett eget ansvar för att se till att välfärden och skolan fungerar och att äldreomsorgen har tillräckligt med resurser. Men man kan också titta på min kommun Hofors, som är en av de kommuner i landet som har allra högst skattesats och där befolkningen minskar år efter år. Hur menar Mattias Eriksson Falk och Sverigedemokraterna att de ska kunna hantera denna situation när de inte får tillräckligt mycket pengar från staten för att täcka upp det som har ätits upp av inflationen?

Herr talman! Vi vet att finansministern väljer att sänka skatten med drygt 30 till 50 kronor för en normal inkomsttagare. Totalt kostar regeringens skattesänkningar staten över 20 miljarder kronor.

Som en direkt följd av detta är sjukvården och skolan hotad i hela landet. Tusentals jobb hotas nu. Bara på Sahlgrenska i Göteborg riskerar 2 000 tjänster att försvinna. Tidigare har Region Sörmland varslat om att 700 anställda kommer att sägas upp, och så sent som i dag varslade Region Värmland 750 anställda. Hela sjukhus hotas av nedläggning.

Under pandemin var alla partier överens om att vi måste se till att sjukvården och äldreomsorgen får de resurser som behövs. Jag har frågat statsministern utan att få svar, så jag frågar nu finansministern: Varför är det viktigare att få en chipspåse extra i veckan än att få en fungerande sjukvård?

Herr talman! För tre veckor sedan ställde jag frågan till statsministern varför han inte gör något åt den akuta situation som svensk sjukvård står inför. Då svarade han att han prioriterar skattesänkningar. Det är skattesänkningar som vi alla vet motsvarar ungefär en eller ett par chipspåsar till fredagsmyset för den genomsnittliga invånaren i landet.

Detta ställs nu på sin spets. I dagarna meddelades det att Sahlgrenska i Göteborg, Sveriges största sjukhus, kan behöva säga upp 2 000 personer eftersom regionen inte har tillräckliga resurser. Liknande rapporter hörs nu från flera håll i landet, oavsett styre.

Min fråga till statsministern är: Tror statsministern att svenska folket tycker att det är viktigare med en fungerande sjukvård än att få en chipspåse extra i veckan?

Herr talman! Jag tar fasta på det statsrådet Paulina Brandberg sa om att regeringen är här för att svara på frågor från ledamöterna. Därför vill jag ge Romina Pourmokhtari ytterligare en chans att svara på den fråga från Andrea Andersson Tay hon valde att inte svara på.

Även om Vänsterpartiet uppskattar att regeringen synar våra förslag hoppas vi förstås att regeringen också tar dem till sig och presenterar dem som sina egna eftersom det är en mycket bättre politik.

Men nu gäller frågan vad regeringen avser att göra. Jag ställer därför åter Andrea Andersson Tays fråga i sin helhet eftersom statsrådet inte behagade svara på den tidigare. Vad tänker statsrådet göra för att rätta till orättvisan och se till att den ekonomiska eliten minskar sina utsläpp i linje med vad som krävs för att nå klimatmålen?

Fru talman! Jag noterade att statsministern inte svarade ordentligt på Nooshi Dadgostars frågor tidigare. Men att alla hans partikamrater här inne applåderade nedskärningar har inte undgått de människor som står i sjukvårdsköer runt om i landet.

Det som prioriteras i regeringens budget är framför allt skattesänkningar, samtidigt som vi nu hör att sjukvården går med så stora underskott att sjukhus hotas av nedläggning. Konsekvenserna för vanliga människor kommer att bli ödesdigra om inte regeringen agerar.

I förarbetena till kommunallagen är det tydligt att inflation inte är ett skäl att lägga fram en budget i obalans. I det här läget uppmanar alltså statsministern kommuner och regioner att begå lagbrott, samtidigt som han har mage att stå här i Sveriges riksdag och raljera. Förstår inte statsministern allvaret i situationen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statsministerns frågestund

(Applåder)

Herr talman! Vänsterpartiet välkomnar till övervägande del de förslag som regeringen lämnat i och med propositionen. Att landets kommuner får förutsättningar att planera sin ekonomi över lång tid är av allra största vikt - något som under alltför lång tid har försvårats av ett alltför strikt regelverk.

Det är dock beklagligt att regeringen väljer att inte ta till sig förslaget från utredningen om att införa en garantimodell för att säkra skatteintäkterna vid konjunkturnedgångar. Sedan 90-talskrisen har kommunsektorn präglats av stora svängningar, och nedskärningar har genomförts i skolan, sjukvården och annan gemensam välfärd. Ofta har dessa nedskärningar beskrivits i förmildrande, positiva ordalag, som effektiviseringar eller besparingar.

Dessa nedskärningar har inte bara fått till resultat att jämlikheten försämrats i Sverige. De har också urholkat tilltron till det gemensammas förmåga att upprätthålla en god samhällsservice. Tydliga försämringar sammanfaller, kan vi se, med stora konjunkturnedgångar då skatteunderlaget också faller. Detta hade kunnat undvikas om staten hade garanterat en miniminivå i skatteunderlaget som kommunerna hade kunnat tillgodoräkna sig.

Det är trots allt när dåliga tider uppenbarar sig som behovet av en stark och robust välfärd är som störst. Det är då det offentliga har chansen att verka i motsatt riktning genom att grunda för att samhället står väl rustat och är i startgroparna när konjunkturen väl vänder. Det gör helt enkelt att effekterna av konjunkturen inte blir lika märkbara och allvarliga för samhället som helhet.

Tyvärr har de senaste decenniernas förkärlek för att praktisera en närmast dogmatisk nyliberal fundamentalism på det välfärds- och finanspolitiska området inneburit att nedskärningarna blivit vardag än mer. Genom otaliga skattesänkningar under årens lopp, som i mycket liten grad har gynnat vanliga människor, har tilltron till det gemensamma nått en punkt som faktiskt kan påstås vara rent av farlig för samhällsutvecklingen.

Det faktum att samhällsservicen försämrats i en sådan rasande takt utnyttjas hänsynslöst av mörka krafter som drivs av en hatisk agenda. Det är knappt någon som inte har hört att förfallet i samhället beror på en viss grupp med annorlunda ursprung eller trosuppfattning, som skulle vara anledningen till att skolan har försämrats eller att sjukvården inte fungerar - detta samtidigt som varje ärlig politiker vet att orsaken snarare är en enorm förmögenhetsöverföring från det gemensamma till den rikaste procenten. Detta är skamlöst, lögnaktigt och illvilligt. Tyvärr har dessa mörka krafter alltför stort inflytande över dagens politiska dagordningssättande.

Det är när samhället inte klarar av att bära sin del av samhällskontraktet som misär skapas, misstro mellan grannar sprids och en mylla som gjord för att göda grov organiserad brottslighet frodas. Tyvärr kan vi inte räkna med att det ska bli särskilt mycket bättre när den här regeringen får råda. Kommunerna befinner sig redan i en ekonomisk kris, och vi vet att de inte kommer att få tillräckligt med resurser för att ens kunna bibehålla välfärdsverksamhet på dagens redan låga nivåer.

Konsekvenserna av detta kommer inte bara att synas i skolan och sjukvården. I tider som dessa, när vi dagligen skakas av ett närmast okontrollerbart våld, kommer uteblivna ekonomiska resurser att betyda att det även kommer att saknas förebyggande arbete i form av en stark socialtjänst.

Det är inte sällan man får höra från högerhåll att det finns pengar bara man skär i de verksamheter som är frivilliga. Sådana påståenden ackompanjeras ofta av något slängigt som att det är dags att sluta med onödiga konstprojekt eller liknande. Men vi som har varit verksamma i kommunsektorn vet att frivilliga åtaganden i kommunerna oftast brukar handla om ishallar, badhus eller fotbollsplaner. Det handlar också om bidrag till kvinnojourer, som bedriver livsavgörande verksamhet för att motverka kvinnors utsatthet för mäns våld. Om vi är överens om att den typen av saker är viktiga för vårt samhälle, vilket man lätt kan tro när man hör hur högernationalisterna pratar, borde vi också vara överens om att kommunerna behöver både mer pengar och förutsättningar för att kunna planera långsiktigt.

De som drabbas av den nedskärningspolitik som vi i Sverige har haft som system är alltså inte någon von Stropp som lever på kapitalavkastningar och flyger helikopter. Det är vanliga familjer som bor i Nordanstig eller Gagnef, där barnens skola inte får tillräckliga resurser. Det är kvinnan som vill men inte vågar bryta sig loss från sin våldsamma man, för hon vet inte hur det ska bli för barnen om hon gör det eftersom socialtjänsten inte får placera långsiktigt av kostnadsskäl. Med Vänsterpartiets politik skulle detta se annorlunda ut. Som jag har nämnt är regelverket för ekonomistyrning en del av det problem som samhället måste kämpa mot.

De förslag som vi i Vänsterpartiet förespråkar här i dag skulle självklart inte lösa de stora behov kommunerna har, men de skulle kunna vara starkt bidragande till att kommunerna på sikt ska kunna agera kraftfullt när väl förutsättningarna finns där. Att styra en kommun kräver att det finns goda möjligheter att planera långsiktigt. Att då veta att det faktiskt finns garantier för att kunna finansiera det gemensamma även när tiderna är dåliga skulle kunna göra stor skillnad.

Lika viktigt är det att inte ha onödigt hårda inlåsningseffekter, som ett balanskrav på ettårsbasis likt det som finns i dag. Att enbart kunna agera från år till år skapar ett kortsiktigt tänkande som medför att kommuninvånarnas bästa inte alltid står i främsta rummet.

En god ekonomi förutsätter att man har god kontroll över den ekonomiska planeringen över tid. Därför vore det klokt om regeringen tog till sig förslaget från Vänsterpartiet om att införa ett balanskrav över en konjunkturcykel. Det öppnar för mer flexibilitet och ger kommunerna möjlighet att skapa ett stabilt, tillförlitligt samhälle som i sin tur leder till att människor kommer att känna att det finns en trygghet i vardagen även när det på alla andra håll blåser kallt. På så sätt kan skolan värnas, sjukvården upprätthållas och barn- och äldreomsorg garanteras.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag bor i den kommun som har näst högst skatt i Sverige. Jag behöver inte få en föreläsning om hur det fungerar i en kommun. Jag har varit med och styrt den kommunen.

Anledningen till att det förhåller sig på det sättet är att man har sänkt skatterna på statlig nivå för de allra rikaste. I en kommun, där vi lever tillsammans med och ser människor varje dag, måste vi höra de behov som de ger uttryck för och se till att det fungerar. Då måste vi höja skatten på kommunal nivå. Det är inte optimalt. Men när staten agerar som den gör, i marknadsfundamentalismens namn och i Centerpartiets namn, blir det på det sättet.

Vänsterpartiet har andra förslag. Jag föreslår att Alireza Akhondi läser våra förslag i stället för att stå här och raljera över märkliga företeelser. Det är helt omöjligt att besvara.

Fru talman! Det är ganska enkelt att svara på hur vi har tänkt lösa det rent finansiellt. Skatterna har skurits ned radikalt de senaste 30 åren, inte minst till följd av Alireza Akhondis eget partis agerande. Det har drabbat kommunerna. Anledningen till att de befinner sig i den här situationen i dag är, som jag inledde med att säga tidigare, den nyliberala marknadsfundamentalismen. Vi måste lämna den. Vi måste se till att välfärden fungerar för alla.

Vi hörde statsrådet säga tidigare att statsskulden är rekordlåg, samtidigt som hushållen har rekordhöga skulder. Det är något som inte korrelerar här. Staten måste ta sitt ansvar. Jag kan försäkra Centerpartiet att Vänsterpartiet har välfinansierade, välgrundade och genomförbara förslag på det området.

Fru talman! Vi kan konstatera att det var ett katastrofalt misstag att sälja ut samhällsfastigheter till bolag som SBB.

Det är värt att påpeka att det knappast är enbart rena militära intressen som är värda att belysa i sammanhanget. Från min tidigare roll som vice ordförande för kommunstyrelsen är jag väl bekant med kommunens ansvar i totalförsvaret. Det är vi alla, inte bara militären, som tillsammans ska försvara landet. För att vi ska kunna göra det måste skolor och sjukvårdsinrättningar fungera. Att de nu riskerar att hamna i händerna på utländska intressen är oacceptabelt. Det är inte minst därför vi kräver att regeringen ska agera snarast.

Vi har inte tid att vänta och se. Bara förra året sålde SBB ut samhällsfastigheter till ett värde av 16 miljarder, helt utanför vår gemensamma kontroll. I dag saknas också möjligheten för regeringen att träda in och agera i rikets intresse vid liknande kommande affärer.

Vänsterpartiet föreslår att staten får förköpsrätt på fastigheter som är av säkerhetspolitiskt intresse. Modellen vi föreslår är ungefär samma som den som gäller för bostadsrättsföreningar. Den gäller i händelse av att fastighetsägaren vill sälja sin hyresfastighet vidare, alltså en så kallad hembudsrätt. På det viset ger sig staten inte in i en spekulationskarusell som riskerar att trissa upp priserna, men det garanterar samtidigt att marknadsmässiga priser kommer att gälla om vi väljer att utnyttja vår förköpsrätt.

Det här behöver göras nu genast, för att säkerställa att våra samhällsfastigheter inte säljs till främmande makt eller till ännu mer oseriösa spekulanter än SBB.

Att ha bra skola, sjukvård och omsorg i fredstid är ett måste för att kunna tillgodose totalförsvarets behov i tider av kris och krig. Om regeringen inte klarar av uppdraget är det dags att lämna in sin avskedsansökan och låta andra, som är bättre lämpade att sköta statens angelägenheter, ta över.

Fru talman! Jag förstår verkligen att Sverigedemokraterna inte har problem med att ta löftesbrytare på orden med tanke på den historia av löftesbrott som de själva levererat under det senaste året. SBB har ju redan tidigare sagt att man inte kommer att sälja över huvud taget. Det blir lite svårt att få ekvationen att gå ihop när man då lovar att kontakta kommunerna innan man säljer till någon annan, kanske en främmande makt.

Jag tycker att Mikael Eskilandersson borde kontakta Zelenskyj och fråga vad han tycker. Hur skulle han, när han stod inför en fullskalig invasion av främmande makt, se på saken om just den främmande makten ägde stora delar av landets fastighetsbestånd och under lång tid haft möjlighet att göra förändringar och vad man nu ville i det beståndet? Är inte det lite vanskligt? Borde det inte vara statens ansvar att se till att sådant inte förekommer?