Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det var dessutom ett tämligen uttömmande svar, vilket inte alltid är fallet. Det vill jag rikta ett särskilt tack för till ministern.

Det här en fråga som rör inte minst min valkrets Norrbotten, men man kan säga att den rör alla valkretsar ned till södra Dalarna. Varje år trafikdödas omkring 2 000 renar i Sverige. I min hemkommun återfinns den vägsträcka på nio mil mellan Skröven i söder och Moskojärvi i norr där absolut flest renar får sätta livet till.

Oavsett om man är djurvän, har ett ekonomiskt intresse av renen i form av att man representerar en sameby eller är trafikant som vill färdas säkert på vägen och komma hem oskadd är problematiken med ren på vägen ett gissel. Det är en risk på flera sätt, inte minst genom att renar – vilket jag lyfter fram i min interpellation – ofta ligger kvar och genererar eller ger upphov till följdolyckor på grund av asätande djur på eller invid vägen. Det är givetvis någonting vi måste adressera.

Jag har aldrig under mina tidigare år som yrkesförare eller under ungefär ett och ett halvt decennium som boende i Norrbotten sett en död häst, en död hund, en död ko eller för den delen en död älg liggande vid vägen. Det är så att statens vilt brukar tas om hand, och påkörd tamboskap eller påkörda tamdjur har djurägaren ett ansvar för. Men just i fallet ren ligger de ofta kvar.

Man kan, som ministern gör, lyfta fram den ökade trafiken som en del av problemet. Det är säkert så att ökad trafikintensitet har sin del i det här. Men vi vet också att i norra Sverige, där man tidigare inte haft en tradition av att salta vägarna, har man nu börjat salta vägarna – och saltet attraherar renen till vägen. Det är också en problematik som bör adresseras och utvärderas.

Jag noterar att vi egentligen har samma intresse i den här interpellationsdebatten. Det viktigaste är att stävja att de här olyckorna sker. Det finns en fin strategi, och det finns en ambition med viltstängsel och så vidare. Jag applåderar det. Men till syvende och sist är det så att det finns trafikskadad ren som får ligga länge och ger upphov till följdolyckor eller risk för följdolyckor och sanitär olägenhet. När de tinar fram sprids ofta stank i området. Lösa hundar, jakthundar och så vidare, attraheras av det här. Det är någonting som man måste adressera.

Därför undrar jag vad ministern avser att göra för att stävja problematiken jämte de förebyggande åtgärderna. Det skulle jag vilja att ministern ger ett svar på.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret.

Det är ju så att vi i Sverige inte har någon vildren. Det är något jag personligen beklagar, för jag skulle gärna se att vi hade vildren som var ett jaktbart vilt. Nu har vi dock bara tamren i Sverige. Det är en annan sak att renen av den stora massan upplevs som ett vilt djur i och med att den lever under vilda former trots att den ägs av samer i samebyar.

Precis som ministern påpekar är ju renen i juridisk mening tamboskap, och samebyarna har det strikt juridiska ansvaret. Inte desto mindre är det så att jämte räv, grävling och annat småvilt är det bara trafikdödade renar man ser ligga kvar i månader längs våra vägar. Man ser inget annat vilt och ingen annan tamboskap längs vägarna när det blivit påkört, utan där finns det ett strikt ägaransvar.

Jag vet inte vilka incitament som behövs, och jag säger inte att vi sverigedemokrater har en tydlig politik på området, men jag efterlyser att man sätter sig ned och funderar på vad man kan göra för att stävja den här problematiken. Det rör sig nämligen om ganska många djur varje år, och detta utgör en trafikfara för andra trafikanter även efteråt.

Jag säger inte att det är så, men kan det vara så att renen när den är påkörd och inte längre lever och kan slaktas inte längre är ett ekonomiskt intresse för samebyn och att man därför låter den ligga? Jag vet inte. Någonstans tänker jag mig i alla fall att det kanske behövs någon form av tydligare sanktionsåtgärd när man låter ett djur ligga kvar väldigt länge längs vägen.

Det utgår ju faktiskt ersättning till samebyarna för de påkörda renarna. Jag tycker inte att det heller är något som vi ska ifrågasätta, utan jag tycker att det kanske är rimligt. Men någonstans kommer ju den typen av ersättning också med ett ansvar. Därför vill jag fråga ministern om han utifrån sitt ämbete och med sina kollegor i berörda utskott kan tänka sig att verka för tydligare sanktionsåtgärder? Jag förstår att det naturligtvis inte ligger på ministerns ämbete.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka för svaret jag fått från ministern här i dag.

Jag tänker att det primärt handlar om en djuretisk fråga. Jag är djurvän. Jag tycker inte om att se påkört vilt respektlöst lämnas kvar att förruttna längs vägkanten – eller i det här fallet tamboskap. Jag tycker inte att det är speciellt trevligt.

Som ministern säkert känner till är det också så att det i norra Sverige finns en intressekonflikt mellan samebyar, turismnäring och en lång rad andra näringar. Det finns intressekonflikter, och det finns slitningar. Jag tänker mig att det här är en sådan sak som bidrar till både fördomar och oförståelse mellan vanligt folk och samebyarna. Det måste ju också finnas ett intresse från samebyarna att komma åt det här. Om det inte gör det borde det åtminstone ligga i det politiska intresset att adressera detta problem.

Jag vet inte om det behövs både piska och morot eller om det bara behövs piska eller bara morot. Jag efterlyser dock någon form av lösning på den här problematiken, och jag tror inte att den är alldeles enkel och glasklar. Hade den varit det hade jag kanske presenterat ett förslag för ministern här i dag. Jag tycker att det här är något ministern bör ta med sig, och när det gäller infrastrukturen bör han kanske ta det med sina kollegor i berört departement. Det här är ju nämligen något som även rör våra järnvägar.

Med det sagt noterar jag att det i stort sett finns en samsyn, och jag tackar för dagens debatt i denna fråga. Vi får väl se om ministern tycker att vi ska ha piska och/eller morot för att komma åt problematiken med döda renar längs våra vägar i norr.