Benjamin Dousa

Herr talman! Sverige är en av världens mest generösa biståndsgivare. Men det förpliktar också och medför ett mycket omfattande ansvar gentemot svenska skattebetalare.

För den som ser tillbaka på de senaste åren är det uppenbart att vi inte har haft koll på var svenska biståndsmedel har hamnat. Det är just därför regeringen driver igenom ett storstädningsarbete när det gäller biståndet. Vi ger inte bistånd för att stödja enskilda biståndsorganisationer utan för att stödja människor i nöd.

Den här regeringen står upp för hårt arbetande människor. Det finns ingen tolerans hos svenska skattebetalare för att deras skattepengar ens ska komma i närheten av att hamna i fickorna på extremister. Den här regeringen arbetar dag och natt för att säkerställa att så inte sker.

Lotta Johnsson Fornarve och Olle Thorell får gärna berätta för mig och för dem som lyssnar här i dag om det är viktigare för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vilken enskild biståndsorganisation, som Islamic Relief, som Sida använder som genomförandepartner än att stödja människor i nöd. För regeringen är det centrala att säkerställa att Ukrainas civilbefolkning och de människor som drabbas av hunger och svältkatastrofer i Gaza, Haiti, Mali, Sudan och Sydsudan nås av vårt humanitära bistånd. Sida ansvarar själva för att avgöra vem som levererar bäst när det gäller det här uppdraget.

Detta är en viktig fråga för legitimiteten i biståndssystemet. Vi vill vara hundra procent säkra. Det är därför vi har gett instruktion till Sida att tillämpa en försiktighetsprincip. Inte en enda av skattebetalarnas hårt förvärvade kronor får hamna i fickorna på extremister, islamister eller andra organisationer som undergräver flickors och kvinnors rättigheter.

Detta är en bred insats. Det är just därför vi har satt den välmeriterade Magnus Ranstorp i styrelsen för Sida. Detta är en bred offensiv.

Tiden då Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna strösslade svenska skattepengar runt om i världen utan att ha koll är förbi. Det är just därför vi driver igenom det här viktiga städningsarbetet.

Ledamoten Thorell sa att civilsamhället och många biståndsorganisationer är oroliga och rädda för granskningen av biståndsorganisationer. Låt mig vara tydlig: Om man har kontakt med islamister och om man ser till att pengar, till exempel genom vidareförmedling, går till organisationer som undergräver kvinnors och flickors rättigheter ska man vara rädd för den här regeringen. Vi är på jakt efter att ta tillbaka våra egna skattemedel så att de i stället kan gå till organisationer som bedriver viktig verksamhet, utan risk för att de handlar hos till exempel antisemiter eller islamister.

Herr talman! Jag brukar uppskatta livliga diskussioner med ledamoten Risberg. Vi tycker sällan lika, kan jag konstatera, men diskussionerna brukar vara i god anda. Jag blev därför lite förvånad över de totala felaktigheter som sades i talarstolen om att regeringen skulle gå in med pengar till exempelvis HTS. Jag tror att Risberg själv känner till att inga pengar går till HTS, utan det stöd som går till Syrien går framför allt till FN-organisationer – UNHCR, World Food Programme, Unicef och UNFPA. Det skulle komma som en chock för mig om Miljöpartiet ville avskaffa de viktiga FN-stöd som går till civilbefolkningen i Syrien.

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig hur jag säkerställer att försiktighetsprincipen tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt, så att likabehandling upprätthålls.

Lotta Johnsson Fornarve har också frågat mig om jag anser att regeringen behöver se över sina riktlinjer och direktiv till Sida när det gäller utbetalning av humanitärt stöd till civilsamhällets organisationer, mot bakgrund av det indragna stödet till Islamic Relief.

Olle Thorell har frågat mig hur jag och regeringen säkerställer att tillämpningen av försiktighetsprincipen inom biståndet bygger på tydliga och rimliga kriterier, så att organisationer vet vad som krävs och kraven inte blir omöjliga att uppfylla.

Olle Thorell har även frågat mig hur vi säkerställer att Sidas bedömningar är sakliga och lika för alla organisationer och att ingen aktör riskerar att bedömas hårdare på grund av indirekta associationer eller religiös bakgrund.

Avslutningsvis har Olle Thorell frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa att styrningen av Sida inte skapar osäkerhet eller uppfattas som politisk detaljstyrning i enskilda ärenden.

Sverige är en av världens största biståndsgivare. Med detta generösa bistånd kommer ett ansvar att se till att svenskt stöd används där det gör störst nytta för människor i behov av hjälp. Svenska skattemedel ska inte riskera att ens hamna i närheten av extremister, och regeringen arbetar intensivt för att säkerställa att det inte sker.

Regeringen har meddelat föreskrifter om att Sida i sin verksamhet ska säkerställa att stöd inte ges till organisationer som stöder antidemokratisk verksamhet, våldsbejakande extremism, islamism, antisemitism eller terrorism eller som undergräver kvinnors och flickors rättigheter. Sida har även uppdragits att stärka sin kapacitet att göra egna systematiska bedömningar av risker och lämplighet i val av partner. Det följer av grundlag att Sida i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Regeringen styr Sida genom beslut om myndighetens instruktion och genom att besluta om uppdrag i regleringsbrev eller i särskilda beslut. Det är dock upp till Sida att självständigt tillämpa reglerna och fatta beslut i enskilda fall.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen organisation har någon rätt till svenska biståndspengar. Vi ger bistånd för att stödja människor i nöd, inte för att stödja biståndsorganisationer.

Fru talman! Jag tar gärna den utsträckta handen och samarbetar jättegärna kring dessa frågor, för det finns, som sagt, mycket att göra här.

Det finns ändå någonting optimistiskt i allt det här: att det är hundratusentals människor som, med risk för sina egna liv, fredligt har demonstrerat för ett Iran med mer frihet och mer demokrati. Jag tycker att den mobilisering man har sett i hela Europa bland exiliranier också visar på den urkraft som finns i den iranska och persiska diasporan i vårt eget land men också i andra delar av världen. Det finns mycket vi kan göra tillsammans med diasporan men också för att hjälpa de krafter som är mycket konstruktiva på plats i Iran.

Vi samarbetar gärna över blockgränsen, och när det gäller Europaparlamentet hoppas vi att vi får med oss de stora länderna på att göra mer kopplat till detta. Som sagt: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi samarbetar gärna om det här.

Förhoppningsvis får vi inte anledning att återkomma till de här frågorna utan kan diskutera andra problem i världen och i Sverige, men tyvärr pekar ganska lite i den riktningen just nu.

Stort tack för den här debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Komplexiteten i svenskt bistånd kan vi diskutera mycket. Ett av de problem vi har är att vi har både geografiska och tematiska strategier. Därmed är det mycket svårt för regeringen att direkt styra, och också för svenska folket och riksdagens ledamöter att följa, exakt var man finansierar olika insatser. Men jag kan vara tydlig med att detta är en prioriterad fråga för hela regeringen.

Detta handlar inte specifikt bara om Iran, utan vi vet att internet och olika digitala instrument för MR-aktivister och demokratikämpar i hela världen ofta är de verktyg som står till buds när man vill visa på till exempel korruption eller repression i ett land. Det är viktigt att få berättelser från de geografierna. Det handlar ofta om länder som det är mycket svårt att på ett fritt och öppet sätt rapportera från som journalist.

Detta är alltså en oerhört prioriterad fråga, inte bara när det gäller Iran utan också i andra kontexter som liknar den vi ser i Iran. Vi kommer att fortsätta att följa detta. Naturligtvis ska det finnas medel för den här typen av insatser. Det kan handla om konkreta tekniska instrument. Det kan handla om stöd till organisationer som jobbar för detta. Det kan handla om att förbättra säkerhetsarbetet kopplat till människor och organisationer som jobbar för detta.

Det här är en otroligt viktig fråga, både när det gäller Iran och när det gäller andra länder och kontexter som liknar det vi ser i Iran. Regeringen driver detta på alla plan. Vi driver det bilateralt gentemot Iran – vi kallade som sagt upp ambassadören. Vi gör det inom EU, och något som nu är positivt är att fler EU-länder ansluter sig till den svenska mycket strama positionen gentemot Iran. Vi driver det också i FN, där det finns en rad olika initiativ. Vi gör det på alla sätt vi bara kan.

Nu är det viktigt att vi i riksdag och regering och även hela det internationella samfundet inte släpper den här frågan. Vi ser tyvärr att det mediala intresset redan är mindre nu än för bara någon vecka sedan.

Vi måste fortsätta att hålla trycket uppe när det gäller att stötta organisationer och personer som gör viktiga insatser och också när det gäller att sätta press på den iranska regimen. Vi lovar att vi kommer att göra allt vi kan.

Fru talman! Detta kommer jag inte att säga ofta, men just här håller jag helt och hållet med interpellanten. Jag är väldigt glad över att det i många av riksdagens partier finns ett stort engagemang för det iranska folket.

Vi brukar säga att ingen kan göra allt men alla kan göra någonting. Här har Sverige verkligen tagit på sig ledartröjan. Vi har varit ett av de mest pådrivande länderna inom ramen för EU-samarbetet när det har gällt nya sanktioner, till exempel.

Vi har löpande under de gångna veckorna sett över hela handelspolitiken och ställt oss frågan om det finns mer vi kan göra där. Men den största delen av det som det teoretiskt skulle kunna handla om är redan i dag föremål för sanktioner från EU gentemot Iran, med stor kraft. Vi ser löpande över om det är någonting ytterligare vi kan göra. Där tar vi gladeligen emot inspel och idéer, för vi vill ju i grund och botten alla samma sak. Vi vill se ett Iran med mötes- och yttrandefrihet, ett demokratiskt Iran.

Utöver beslutet om det särskilda stödet genom Sida har regeringen vidtagit en rad andra åtgärder för att bemöta iranska myndigheters digitala repression och verka för att tillgången till internet ska återställas. EU:s 27 medlemsstater har gjort ett gemensamt uttalande där vi bland annat uttryckt vår solidaritet med det iranska folket och uppmanat myndigheterna att återställa tillgången till internet för alla.

Vid utrikesministermötet den 29 januari antogs också, utöver en rad andra sanktionsåtgärder, nya listningar under EU:s särskilda sanktionsregim med anledning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, vilket regeringen länge har verkat för. Listningarna inkluderar flera statliga och privata aktörer som varit involverade i onlinecensur och övervakning eller bistått i störningarna av tillgången till internet.

Vi gör verkligen vad vi kan, både ekonomiskt och på annat sätt. Utan att i detalj gå in på vilka aktörer och personer som får ta del av pengarna vill jag säga att jag är en av dem som starkast har drivit på för att vi ska ha ett transparent bistånd. Under dessa mycket särskilda omständigheter är det omöjligt för oss att redogöra för alla biståndsmottagare utan att ytterst riskera deras liv. Därför har vi lite mindre transparens i just det här biståndet.

Vi gör vad vi kan för att stötta de aktörer som på ett fredligt sätt bidrar till mer yttrandefrihet i Iran, liksom genom att sätta hårt mot hårt när det gäller den iranska regimen, till exempel med nya sanktioner.

Fru talman! Innan jag går in på min formella del av svaret skulle jag verkligen vilja tacka för denna mycket viktiga interpellation. Vi är många här hemma i Sverige – och vi är två i den här kammaren – som verkligen bryr oss om helt vanliga, fredliga aktivister och demonstranter i Iran som nu blir utsatta för mycket hård repression. Så stort tack för interpellationen!

Azadeh Rojhan har frågat mig om jag har gjort någon analys av hur svenskt demokratibistånd kan användas för att stärka internetfrihet, tillgång till oberoende information och skydd mot digital repression och vad den analysen i så fall har visat samt om regeringen avser att inom det svenska demokratibiståndet, genom Sida och multilaterala samarbeten, prioritera och finansiera långsiktigt bistånd till insatser som stärker internetfriheten i Iran.

Sverige fördömer den iranska regimens attacker på sin egen befolkning, och vi stöttar det iranska folket i deras rättmätiga krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Regeringen har tydligt understrukit att Irans regering har en skyldighet att respektera yttrande- och mötesfriheten. Utrikesdepartementet har kallat upp den iranska ambassadören för att kraftigt markera detta. Vi har också uppmanat Iran att omedelbart återställa tillgången till internet.

Regeringen har länge stött det iranska folket i deras krav på respekt för mänskliga rättigheter inklusive rätten att få uttrycka sina åsikter. Enskilt och tillsammans med likasinnade, exempelvis inom EU, ser vi kontinuerligt över hur vi på bästa sätt kan stödja den iranska befolkningen.

I ljuset av de behov vi nu har sett beslutade regeringen den 5 februari om 10 miljoner kronor till stöd för människorättsförsvarare, demokratiförespråkare och aktörer som verkar för ökad yttrandefrihet i Iran. Stödet kanaliseras via Sida, och regeringen har en fortlöpande dialog med Sida om dessa insatser.

Herr talman! Det nämns här att Sverige och regeringen skulle dra sig tillbaka. Det gör vi definitivt inte. Även efter den mindre justeringen av svenskt bistånd på 3 miljarder kommer vi att förbli ett av de länder på hela jordklotet som ger absolut mest i bistånd. Bara ett fåtal länder ger mer än Sverige.

Sedan har vi i många decennier – där bär båda våra partier skuld – byggt upp en vattenspridare, där vi inte har koll på organisationer. Vi har inte koll för att det är så många olika stöd som hela tiden betalas ut och otroligt många olika strategier. Denna vattenspridare ska nu bli tydligare vattenstrålar, och vi ska säkerställa att våra skattepengar, våra biståndsmedel, gör maximal nytta.

Det är därför vi fasar ut inte bara Afghanistanstrategin utan flera andra landstrategier. Vi konsoliderar, får bättre koll och vattnar där det växer. Just när det gäller utvecklingsbiståndet är det extra viktigt att vattna där det växer och förstärka en positiv utveckling med bistånd.

Vi lämnar inte Afghanistan ensamt, utan vi fortsätter att stötta civilbefolkningen med utbildning och med demokratiinsatser. Strategin för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer omfattar närmare 1 miljard svenska kronor. Det finns alltså många tematiska strategier som kan kanalisera stöd till Afghanistan, men vi behöver färre strategier. Och vi måste vara där vi kan göra absolut störst nytta.

När vi pratar om att dra oss tillbaka och att Ryssland kan göra framsteg är det klart att vi har ett särskilt ansvar för vårt närområde: Ukraina, Moldavien och Armenien. Där ägnar sig Ryssland dagligen åt antingen direkta militära insatser som raketbeskjutning på ukrainskt territorium, där man har soldater, eller åt cyberattacker och valfusk, som vi har sett i Moldavien. Där kan och ska svenskt bistånd göra nytta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Bara för att regeringen fattar beslut om att fasa ut en bilateral strategi, som vi gjort i fallet med Afghanistan men också, senare under förra året, när det gäller en rad andra länder, betyder det inte att Sverige lämnar de länderna. I den tidigare interpellationsdebatten framgick tydligt att det finns flera tematiska strategier som kan kanalisera stöd till Afghanistan och andra länder där vi har fasat ut stödet, till exempel CSO-strategin. Vi är också mycket stora givare i den humanitära sektorn. Det rör sig om insatser som livräddande vård för kvinnor och barn, insatser som säkrar platser och skydd för våldsutsatta kvinnor, insatser för barns, inklusive flickors, tillgång till grundläggande utbildning, näringsprogram som specifikt riktas till mödrar och små barn samt skyddsinsatser och övervakning av mänskliga rättigheter genom olika FN-organ.

Allt detta kommer Sverige att fortsätta stötta, men det är självklart att våra biståndsinsatser måste anpassas efter hur världen ser ut. Återigen: Världens behov är näst intill oändliga, men det är inte den svenska statsbudgeten. När man vill göra mer i vissa länder måste man göra mindre i andra, särskilt givet att vi också minskar den totala biståndsvolymen från 56 till 53 miljarder kronor.

Givet att talibanregimen löpande förändrar förutsättningarna, slår ned på organisationer och vill hålla Sverige ute är det svårt att bygga upp något långsiktigt som stärker människors, civilbefolkningens, möjligheter i Afghanistan. Det är just i denna typ av kontexter det är viktigt att vi fortsätter med humanitära livräddande insatser, som också innefattar till exempel utbildning för barn, inklusive flickor. Vi lämnar alltså inte Afghanistan i sticket, men de pengar som landstrategin innebar gör att vi kan göra andra saker för barn, flickor och kvinnor i andra regionala och landsspecifika kontexter.

Sedan vill jag säga att regeringen har gjort detta på ett mycket ansvarsfullt sätt. Från det att regeringen fattade beslut gav vi Sida flera månader för att anpassa verksamheten och fasa ut de här stöden. Det är ingen hemlighet att regeringen sedan vi vann valet är mitt inne i en omläggning av svenskt bistånd.

Fru talman! Sverige har under två decennier varit en av de absolut största bilaterala givarna till just Afghanistan. Mellan 2001 och 2021 uppgick det svenska biståndet till 14,7 miljarder svenska kronor. Svenska insatser prioriterade konsekvent att stärka kvinnors och flickors rättigheter.

Jämställdhet är ett av de områden där störst framsteg gjordes fram till talibanernas maktövertagande 2021. Men därefter har tillbakagången varit brutal. I dagens Afghanistan åtnjuter halva befolkningen återigen färre rättigheter än någon annanstans i världen. Det är tydligt att ansvaret för det ligger hos just talibanerna.

Trots talibanernas maktövertagande har Sverige fortsatt att bidra till Afghanistans folk med ytterligare 3,1 miljarder svenska kronor. Genomförandepartner, som Rädda Barnen, har levererat resultat i en extremt svår kontext.

Samtidigt vill jag påminna om att talibanerna 2023 utfärdade ett förbudsdekret mot all svensk verksamhet. Sverige är inte välkommet, sade man. Det ledde bland annat till att Svenska Afghanistankommittén, efter fyra decennier i landet, tvingades lämna det 2024. Det illustrerar problemet. Dagens Afghanistan är en kontext där det mesta är oförutsägbart och där samma aktör som skapat och förvärrat krisen, talibanregimen, när som helst kan sudda ut de framsteg som partnerorganisationer uppnår.

Det måste finnas en grundläggande bärkraft och kontinuitet. Den grunden har talibanerna mycket medvetet monterat ned. Det är därför talibanernas maktövertagande har gjort det mycket svårt att bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete som är säkert, effektivt och hållbart och som faktiskt gör skillnad på lång sikt.

Fru talman! Alexandra Völker har frågat mig mot vilken bakgrund beslutet om att avveckla det bilaterala utvecklingsbiståndet till Afghanistan togs, hur jag ser på konsekvenserna av att avtalet med Rädda Barnen avslutats i förtid och hur jag avser att agera i frågan samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att förtroendet för Sida inte försämras när avtal avslutas i förtid och utbetalade pengar begärs tillbaka.

Inledningsvis kan jag konstatera att situationen i Afghanistan fortfarande är mycket svår. Talibanernas maktövertagande har medfört att förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling har förändrats i grunden.

Stödet till Ukraina är avgörande för Europas och Sveriges säkerhet. För att kunna ge Ukraina det stöd som krävs måste vi prioritera om och minska annat bistånd. Sveriges engagemang för humanitära insatser och globala hälsoprogram står fast, och Sverige fortsätter att vara en av världens största givare av humanitärt bistånd. Vi kommer att fortsätta att göra verklig skillnad för världens mest utsatta.

Regeringen har ansvar för att säkerställa att svenskt utvecklingssamarbete bedrivs där förutsättningarna finns och där pengarna gör mest nytta. Möjligheterna till resultat måste alltid vägas mot de resurser som satsas. Förutsättningarna för ett långsiktigt och effektivt utvecklingssamarbete i Afghanistan har drastiskt försämrats till följd av talibanernas bristande respekt för mänskliga rättigheter och ett gott samhällsstyre. Detta är en annan viktig del av bakgrunden till beslutet att fasa ut det bilaterala utvecklingssamarbetet.

När det gäller frågan om Rädda Barnen är det inte min roll som statsråd att kommentera enskilda biståndsprojekt. Den operativa hanteringen ligger inom ramen för Sidas myndighetsansvar.

Sida har fått i uppdrag att genomföra utfasningen på ett ordnat sätt och i dialog med berörda organisationer. I vissa fall har aktivitetsperioder behövt justeras, men målsättningen har varit att minimera negativa konsekvenser för samarbetspartner och för utsatta människor i Afghanistan. Sida har även fört dialog med andra givare om möjligheten att ta över delar av portföljen samt arbetat för att säkerställa att resultat, erfarenheter och nätverk tas till vara.

När det gäller förtroendet för Sida är tydlig och transparent kommunikation avgörande. Sida har haft i uppdrag att löpande informera partnerorganisationer om förutsättningarna för utfasningen och att genomföra processen på ett sätt som upprätthåller Sveriges anseende som en pålitlig samarbetspartner. Jag har fullt förtroende för Sidas arbete.

Utfasningen av Afghanistanstrategin innebär inte att Sverige upphör att stödja Afghanistans befolkning. Sverige fortsätter att ge ett omfattande humanitärt stöd enligt de humanitära principerna: där behoven är som störst. Under 2025 uppgick det svenska humanitära stödet till Afghanistan till över 240 miljoner kronor.

Utöver detta möjliggör de tematiska strategierna fortsatt finansiering av långsiktigt utvecklingssamarbete i Afghanistan, vilken 2025 uppgick till cirka 64 miljoner kronor.

Sverige bidrar också genom EU, genom kärnstöd till FN-organ och via internationella finansieringsinstitutioner som Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken. Genom det breda multilaterala engagemanget fortsätter Sverige att stödja det afghanska folket och driva frågan om kvinnors och flickors rättigheter i Afghanistan i alla relevanta sammanhang.

Fru talman! Olle Thorell tycks ha gett upp argumentet om transparens och därefter korruption. Nu kom det senaste argumentet att det skulle vara fråga om en muta.

På vilket sätt är det en muta att man tydligt säger till länderna i fråga att om vi ska fortsätta att bedriva viktiga biståndsinsatser förväntar vi oss att de levererar på frågor som är viktiga för Sverige, att de följer internationell lag och att de tar emot sina egna medborgare?

Samma sak gäller om jag själv eller Olle Thorell skulle begå ett grovt brott i Kanada – jag tror att inte att någon av oss är kanadensiska medborgare – och vi skulle sitta av tid i fängelse i Kanada. Då skulle inte Sverige kunna säga att man inte vill ta tillbaka riksdagsledamot Olle Thorell eller Benjamin Dousa. Även om en regering skulle känna så är det inte möjligt för Sverige att tacka nej till oss två. Vi skulle skickas tillbaka till Sverige.

Samma principer gäller självklart för Somalia. Detta handlar inte om de tusentals svensk-somalier som varje dag går till jobbet, som är svenska medborgare och som sköter sig. Där är vi helt eniga. Det här handlar om somalier som inte är svenska medborgare, som inte har laglig rätt att vara här och där en del har misskött sig. De ska ut ur Sverige.

Olle Thorell säger att det är självklart att socialdemokrater också tycker att detta är viktigt. Man får nästan en liten flashback från när Morgan Johansson var justitieminister. Då hette det att de var tuffa mot de kriminella, och självklart ville de att de kriminella ska sitta längre tid i fängelse. Ändå kom det inga straffskärpningar, ändå kom det inga nya poliser och ändå hände ingenting. Det är den stora skillnaden mellan den förra regeringen och den här regeringen.

Socialdemokraterna snackar, och vi levererar. Jag åker personligen till Damaskus och till Mogadishu därför att jag tycker att frågan är viktig. Vi kommer alltid att leverera till svenska folket.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det känns som att Olle Thorell nästan söker argument för att ta sig an den här debatten. När transparensargumentet inte fungerade eftersom allting finns redovisat försöker han med korruptionsargumentet, att Somalia är ett av världens mest korrupta länder. Det stämmer. Alla länder vi bedriver biståndsarbete i är mer korrupta än Sverige. Det är just därför vi bedriver biståndsarbete i de länderna.

Om korruption nu är det stora problemet vill jag fråga Olle Thorell: Varför gav Socialdemokraterna miljarder av svenska folkets pengar till Somalia när ni satt vid makten, inklusive till exakt samma Världsbanksstruktur? Om det är korruption nu borde det ha varit korruption då också.

Eller UNDP, ett av de absolut största FN-organen, med rigorösa egna kontrollmekanismer som Socialdemokraterna, och Moderaterna för den delen, i decennier har gett många miljarder för att hjälpa de mest utsatta människorna på hela jordklotet. Om det är korruption nu, varför var det inte korruption när Socialdemokraterna beslutade om ytterligare stöd till UNDP i stora delar av världen?

Jag skulle vilja uppmana Olle Thorell att svara på frågan om vilket av de två stöden som är korrupt. Vet Olle Thorell något som jag inte känner till om UNDP-stödet eller Världsbanksstödet? Jag kan lova Olle Thorell att om han hittar korruption, att något har gått snett eller att pengar är på glid kommer jag givetvis också att agera. Båda utbetalningarna har följt alla gängse principer, precis som allt bistånd Sida hanterar. Det är Sida som har fattat beslutet. Somalia har inte fått någon egen gräddfil, utan det här har hanterats som allt annat biståndsarbete. Den stora skillnaden är inte att vi bedriver biståndsinsatser i Somalia – det har moderater och socialdemokrater gjort i decennier – utan det nya är att vi också använder biståndet för att länder ska ta emot sina egna medborgare. Det är något som Socialdemokraterna inte lyckades med när man senast satt i regering.

Varför tycker Socialdemokraterna och Olle Thorell att det är så viktigt att somalier som inte är svenska medborgare och som inte har laglig rätt att vistas i Sverige, där en del av dem har begått grova brott som misshandel och våldtäkt, ska vara kvar i Sverige? Det är farligt för svenska folket. De kan begå nya brott i Sverige. Det är därför vi behöver verkställa utvisningarna. Vi kommer att använda de verktyg vi har för att verkställa fler utvisningar till Somalia och till andra länder.

Detta var ett av skälen till att jag och migrationsministern åkte till Syrien förra året; just för att hitta någon form av överenskommelse, ett handslag på att om vi ska bedriva viktiga insatser i Syrien förväntar vi oss också att Syrien tar emot sina egna medborgare som inte har laglig grund att stanna i Sverige. Mest prioriterat från Sveriges sida är självklart att kunna verkställa utvisningar av personer som har begått grova brott i Sverige.

Fru talman! Olle Thorell pratar om transparens. Det är ett av mina absolut viktigaste värden som biståndsminister. Det har varit för lite transparens i biståndet. Det var till exempel därför den tidigare alliansregeringen inrättade Openaid så att svenska folket och Sveriges riksdag kan följa var pengarna hamnar.

Hela den här processen har också varit transparent. Jag har svarat på alla frågor från medierna. Jag har svarat på alla frågor som ställts av riksdagens ledamöter. Jag har kommit till utskottet och till kammaren och svarat exakt som det är. Jag har från början varit mycket tydlig med att det inte finns något juridiskt bindande dokument eller något formellt avtal som ingåtts mellan Somalias regering och Sveriges regering.

Jag har också sagt, även i riksdagens talarstol, att jag gärna hade haft ett formellt avtal. Ibland är det dock inte möjligt, och då är det bättre att göra någonting än att inte göra någonting över huvud taget.

Både UNDP-stödet och Världsbanksstödet finns fullt redovisade på Openaid.se. Jag tror också, även om jag inte är säker, att Olle Thorell blandar ihop stödet till FN-organisationen IOM med Världsbanks- och UNDP-stödet. Det är som bekant en fråga för Justitiedepartementet och migrationsminister Johan Forssell.

Världsbanksstödet har vi debatterat många gånger i den här kammaren. Liknande beslut fattade också den tidigare socialdemokratiska regeringen. Så stora skillnader är det inte på det biståndsarbete vi nu bedriver i Somalia och det som bedrevs när Socialdemokraterna satt vid makten.

Det finns dock två väsentliga skillnader. Den första är att beloppen är lite mindre. Somaliabiståndet har faktiskt minskat under den här regeringen. Den andra är att vi faktiskt lyckas verkställa utvisningar till Somalia, inklusive utvisningar av sådana som begått mycket grova brott i Sverige, till exempel våldtäkt mot barn. Det är personer som inte ska vara i Sverige.

Om det finns en ”praktskandal” i detta är det väl att Socialdemokraterna betalade ut hundratals miljoner från svenska folket utan att kunna verkställa särskilt många utvisningar. Det om något är väl ändå en praktskandal.

Jag vidhåller att vi inte har någonting att dölja över huvud taget. Jag tar gärna tio interpellationsdebatter till i ämnet. Men det väsentliga här, det som väsentligt skiljer den här politiken från Socialdemokraternas, är att vi har varit tydliga med – Moderaterna gick till val på det, och det finns med i Tidöavtalet – att bistånd ska användas som ett verktyg i migrationspolitiken. Vi ska kunna villkora biståndet med att det mottagande landet uppfyller sina folkrättsliga åtaganden.

Fru talman! Olle Thorell har frågat mig hur jag förklarar att jag tidigare uppgett att det inte finns någon skriftlig överenskommelse med Somalia när det nu framstår som att en sådan överenskommelse i sju punkter faktiskt existerar. Han har även frågat mig hur jag bedömer att riksdagens möjlighet till insyn och kontroll påverkas av det som just anförts om att centrala uppgifter om överenskommelsens existens och innehåll inte redovisats korrekt.

Olle Thorell har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att svenska biståndsmedel inte används på ett sätt som skapar intressekonflikter eller politiskt beroende eller som undergräver förtroendet för svensk biståndspolitik och hur dessa frågor har hanterats i samband med ministerns nyligen genomförda besök i Somalia.

Som jag tidigare konstaterat har Sverige inte ingått någon formell skriftlig överenskommelse med Somalia om bistånd och migration. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelser med andra stater av regeringen. Det dokument med sju punkter som Olle Thorell hänvisar till har inte formaliserats ytterligare. Något regeringsbeslut om att avtal ska ingås har inte fattats. Någon formell internationell överenskommelse om bistånd och migration i grundlagens mening har således inte ingåtts mellan Sverige och Somalia.

Däremot har Sverige och Somalia nått en samsyn om att partnerskap bygger på ömsesidighet, att Sverige stöder Somalias statsbyggande och utveckling och att Somalia följer de folkrättsliga principerna om att ta emot sina medborgare som inte har laglig rätt att stanna i Sverige. Detta är helt i linje med regeringens politik om att utvecklingssamarbetet ska användas som en utrikespolitisk hävstång för att få till stånd förbättrade samarbeten om migration. Även detta har jag informerat om, inklusive när det gäller de stöd som Sida beslutat om till Världsbanken och UNDP och som finns på Openaid.se.

Genom reformagendan har regeringen presenterat en ny inriktning för svenskt bistånd. Insatser för långsiktighet, transparens och effektivitet står i fokus, vilket är centralt för att säkerställa förtroende för svensk biståndspolitik, både i Sverige och i våra partnerländer. Vi måste självklart också kunna förutsätta att partnerländerna hanterar migration på ett ansvarsfullt sätt. Efter mitt besök i Mogadishu och möten med bland andra Somalias president kan jag konstatera att Sverige och Somalia har goda relationer och att vi båda ser mycket positivt på möjligheten att utveckla vårt breda samarbete ytterligare.

Fru talman! Jag tycker att det är mycket glädjande att Olle Thorell och Socialdemokraterna inser att det inte finns något hemligt pengaträd. Det är ett steg framåt, men jag tycker att Socialdemokraterna då också behöver vara hederliga nog att säga varifrån pengarna ska komma.

Jag noterade för bara några timmar sedan att Morgan Johansson, Socialdemokraternas utrikesministerkandidat, öppet pratade om att vi ska tillbaka till enprocentsmålet och att det kan handla om så mycket som 20 miljarder kronor. Varifrån ska de pengarna tas? Exakt vilka ska få höjda skatter? Vilka sjukhus ska läggas ned? Vilka poliser ska få sparken? Vilka kriminalvårdsanstalter ska läggas ned för att man ska få ihop de här 20 miljarder kronorna?

Det är som vanligt med Socialdemokraterna; de är väldigt svepande. De rikaste ska betala. Låt oss se på hur Socialdemokraterna gör när de faktiskt styr och när Magdalena Andersson är statsminister. Vilka är då de rikaste? Man får lätt intrycket att det skulle vara ungefär 0,01 procent av svenska folket, techmiljardärer och andra – som jag förvisso tycker att vi borde ha fler av men som Socialdemokraterna tycker att vi borde ha färre av. Men det handlar i stället om specialistsjuksköterskor, rektorer och programmerare. Det är den typen av breda yrkesgrupper som nästan alltid får betala för de största skattehöjningarna som Socialdemokraterna går fram med.

Jag tar gärna fortsatta debatter om enprocentsmålet, men det vore mycket välkommet om Socialdemokraterna kunde vara hederliga när det gäller vem och vilka det är som ska betala för ett ökat bistånd.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Olle Thorell frågar sig och frågar regeringen: Vad är det för land vi vill vara? Jag tycker att det är en bra och fullt legitim fråga. Svaret på den frågan är självklart att vi ska vara ett land som står upp när våra vänner och våra grannar verkligen behöver oss. Vi gör det i fråga om Grönland och Danmark. Vi gör det också i fråga om Ukraina.

När man lyssnar på debatten låter det närmast som att det finns ett hemligt pengaträd, att Elisabeth Svantesson eller för den delen vi på UD skulle ha ett hemligt pengaträd som vi kan gå till. Ingenting behöver prioriteras. Vi kan göra alla saker samtidigt. Vi kan både anställa nya undersköterskor och poliser i Sverige och samtidigt öka biståndet till Ukraina och till världens alla biståndsmottagare.

Jag lovar Olle Thorell att om det hade funnits ett hemligt pengaträd hade jag bjudit in riksdagsledamot Thorell. Då hade vi kunnat sitta där tillsammans och fördela ut våra pengar. Men det finns inget hemligt pengaträd, utan det är regeringens och riksdagens uppgift att hela tiden prioritera.

Olle Thorell säger att vi inte ska ställa saker mot varandra. Det är allt vi gör hela tiden. Varenda gång vi tar fram en ny biståndsbudget och en ny statsbudget ställer man olika saker mot varandra.

Ska man öka biståndet till Ukraina kan man göra två saker. Det ena är att ta av andra länder. Det andra är att ta från den ordinarie statsbudgeten, höja skatterna och göra annat, som Socialdemokraterna vill. Det vill inte vi. Då finns det bara ett alternativ kvar, och det är att ta från andra länder.

I den biståndsbudget som vi har presenterat är det flera andra saker som vi värnar och prioriterar. Olle Thorell talar mycket om de allra fattigaste, de allra mest utsatta, på hela jordklotet. Det är just därför vi värnar det mycket omfattande humanitära arbetet.

Det gör vi just mot bakgrund av att vi har ett rekordantal konflikter runt om i världen, och de ser tyvärr inte ut att bli färre. Det är just för att USA har dragit sig tillbaka som det svenska humanitära biståndet behövs allra mest. Det handlar om matpaket, rent vatten och annat.

Det gäller SRHR och kvinnors och flickors situation. Är det någonting vi vet med republikanska presidenter är det att varje republikansk president egentligen sedan Ronald Reagan med kraft helt har skurit bort stödet som går just till de mest utsatta flickorna och kvinnorna. Det har skett trots att vi vet att en av de vanligaste dödsorsakerna i fattiga länder är just osäkra aborter. Det handlar också om brist på preventivmedel och liknande. Därför värnar vi även SRHR-arbetet. Om Sverige också drar sig tillbaka finns det inte så många andra länder kvar på jordklotet som tycker att just flickors och kvinnors situation är viktig. Vi behåller även ett mycket omfattande stöd till länder som Moldavien och Armenien, som också är utsatta för stor press från Ryssland.

Det handlar om utvecklingsbiståndet till en rad länder – utvecklingsbiståndet i de bilaterala strategierna. Sedan har vi flera andra strategier. I mitt senaste inlägg nämnde jag strategin för civilsamhällesorganisationer, som fortsatt får bedriva viktiga insatser i de här länderna och, för den delen, även i andra länder. Det finns även tematiska strategier som kan gå till organisationer som också gör viktiga insatser i just de här länderna.

Det här handlar dock om att vi inte har något pengaträd. Vi måste hålla i pengarna, och vi måste prioritera när det gäller vart resurserna ska gå. Jag tycker inte att det är orimligt att nästan 20 procent av vårt bistånd går till en granne och vän som verkligen behöver vår hjälp.

Fru talman! Vi har inte haft koll på svenskt bistånd. Jag brukar beskriva det som en vattenspridare. Vi har varit överallt hela tiden, utan att prioritera och utan att hålla fokus.

Från den vattenspridaren ska det nu bli tydligare vattenstrålar så att vi har koll på vart pengarna går och på att vi faktiskt gör nytta i de länder där vi är.

Det är också en rättvisefråga. Det är inte rättvist mot svenska folket och svenska skattebetalare att vi har haft så dålig koll på biståndet. Det är heller inte rättvist mot de länder där vi bedriver biståndsarbete att vi inte vet om insatserna är effektiva.

Räknar man in vidareförmedling genom de olika strategierna vet vi inte ens hur många organisationer som har fått ta del av svenskt bistånd. Det handlar sannolikt om tusentals och kanske till och med om tiotusentals organisationer. Detta sagt bara för att man ska få en känsla för vilken vattenspridare vi har varit.

Det handlar om att den vattenspridaren ska ge tydligare vattenstrålar, och den största vattenstrålen ska självklart vara Ukraina. Vi är helt tydliga med att vi tar från andra länder för att kunna ge ännu mer till Ukraina för att det är vår enskilt viktigaste utrikespolitiska prioritering. Det är vår enskilt viktigaste utrikespolitiska prioritering för att det är existentiellt också för oss i Sverige. Varje dag som Ukraina kan fortsätta att försvara sig minskar också risken att vi får ryska drönare, ryska stridsflyg och ryska soldater på svenskt territorium. Det handlar om att vi ökar stödet till Ukraina på bekostnad av andra länder.

Det handlar också om att vi minskar den totala biståndsvolymen från 56 miljarder till 53 miljarder. Det gör vi för att vi behöver fler undersköterskor, fler lärare och fler poliser hemma i Sverige och för att kunna säkerställa att hårt arbetande människor här hemma i Sverige får behålla mer av sin lön.

Olle Thorell talar om att fylla vakuum. Det är klart att jag och regeringen också ser risker. När någon drar sig tillbaka finns det andra som kan fylla det vakuumet. Men den största risken är om Ryssland vinner mark i Ukraina.

I år kommer närmare 20 procent av vårt totala bistånd att gå till Ukraina. Det betyder att över 80 procent av biståndet kommer att gå till andra länder än Ukraina.

Jag skulle vilja ställa en rak fråga till Olle Thorell och Socialdemokraterna: Vilken nivå tycker Socialdemokraterna att vi ska lägga oss på? Borde 10 procent av biståndet gå till Ukraina?

Vilka insatser är det Socialdemokraterna vill skära ned på i Ukraina? Är det viktiga reparationer av sjukhus, hem, järnväg och väg? Är det stödet till energisektorn som gör att de kan reparera den energiinfrastruktur som återuppbyggs efter ständiga attacker från Ryssland? Det får gärna Olle Thorell svara på.

Fru talman! Nu har vi ingen pappaledighet för statsråd i Sverige, utan man är fullt ut konstitutionellt ansvarig gentemot svenska folket och riksdagen. Efter några veckor hemma med min son kan jag ändå säga att jag verkligen har saknat interpellationsdebatterna med min favoritsocialdemokrat Olle Thorell. Det känns väldigt bra att få göra comeback här i talarstolen.

Fru talman! Olle Thorell har frågat mig om regeringen har genomfört en analys inför beslut om utfasning av bilaterala strategier för Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe och särskilt undrat hur regeringen har analyserat konsekvenserna för civilsamhällsorganisationer och lokala samarbetspartner som under lång tid varit beroende av svenskt stöd. Thorell har därtill frågat om jag tagit initiativ till en konsekvensanalys av nedläggningen av tre svenska ambassader.

Låt mig inledningsvis konstatera att vi är mitt i den största reformeringen av svenskt bistånd på många decennier. I december 2023 fattades beslut om reformagendan Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Sedan regeringen tillträdde 2022 har nästan samtliga målsättningar genomförts eller initierats.

Jag vill samtidigt påminna om att den ryska aggressionen har skakat vår världsordning. Detta kräver nya vägval och skarpare prioriteringar. För att ytterligare stärka stödet till Ukraina, som är vår främsta utrikespolitiska prioritering, behöver Sverige fortsätta omläggningen av det svenska biståndet.

Det är mot den bakgrunden som regeringen beslutat att fasa ut strategierna för bilateralt bistånd till Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe. Det var inga enkla beslut, men vi fattade dem för att kunna öka stödet till Ukraina. Som vi ser det försvarar Ukraina inte bara sin egen frihet och trygghet utan även vår. Stödet till Ukraina är vår moraliska skyldighet.

Jag vill påminna Thorell om att det svenska biståndet har varit väldigt utspritt. En ökad fokusering behövs. När regeringen tillträdde 2022 hade vi 24 landstrategier. Nu har vi dragit ned det till 13 landstrategier under 2026.

Låt mig vara transparent: En utfasning kommer också att betyda att bra och viktig verksamhet påverkas och avslutas. Men det är vår uppgift som regering att även ha förmåga att fatta tuffa beslut. Samtidigt kan det konstateras att inget land har lyfts ur fattigdom enbart genom bistånd. Det krävs mer. Inte minst behövs det handel, kunskapsutbyte och fungerande institutioner.

I samband med utfasningen av de bilaterala biståndsstrategierna avvecklas ambassaderna i Bolivia, Liberia och Zimbabwe. De diplomatiska relationerna med dessa länder är fortsatt viktiga och kommer att hanteras genom till exempel sidoackreditering från annat land i respektive region. Att karaktären på relationer förändras över tid är fullt naturligt.

Förändringarna föregicks av löpande bedömningar och analyser och av kontinuerlig kontakt med våra ambassader och Sida. Utfasningen av biståndet sker på ett ansvarsfullt och ordnat sätt, samtidigt som grunden läggs för ett förändrat partnerskap med gemensamma handels- och utrikespolitiska intressen i centrum.

Det är som sagt inga enkla beslut. Behoven i världen är om inte oändliga så fortsatt mycket stora, vilket dock den svenska statsbudgeten inte är. Som jag tidigare har nämnt förstår jag att viktig verksamhet blir föremål för nedskärning, men vi fattar dessa beslut för att kunna öka vårt stöd till Ukraina.

Regeringen har även valt att värna stödet till civilsamhället under CSO-strategin. CSO-strategin omfattas inte av geografiska begränsningar och kan därmed fortsatt spela en viktig roll även i länder där Sverige fasar ut bilateralt stöd. Detta gäller inte minst stöd till organisationer som verkar i svåra kontexter och för de allra mest utsatta och sårbara.

Jag vill avslutningsvis understryka att Sverige fortsatt är en av världens mest generösa biståndsgivare. Det ska vi vara stolta över.

Herr talman! Jag instämmer helt och hållet i att lokala demokratiprojekt inte är något slags särintresse. Det är definitivt ett allmänintresse att människor har yttrandefrihet, att de får påverka den lokala och regionala och för den delen den nationella politiken och att de får ta ansvar för och får frihet att bestämma över sitt eget liv, sin egen region, sin egen kommun och sitt eget rike.

Det viktiga och centrala här är vilka andra potentiella insatser som Sida och därigenom svenska folket kan finansiera. Där är det inte vi som går igenom enstaka ansökningar, utan i Sverige har vi en modell – inte bara på biståndsområdet utan i Konungariket Sverige i stort – där det är oberoende myndigheter som fattar myndighetsutövande beslut.

Resultatet av att det nu sker stora förändringar, där organisationer som tidigare har fått svenska biståndsmedel inte längre får det, är en förlängning av den omläggning av svensk biståndspolitik som vi är i full färd med att driva igenom.

Det handlar till exempel om att minska den totala biståndsbudgeten. Detta vet jag att vi i regeringen och Socialdemokraterna har olika syn på. Vi tycker att det är viktigt att hårt arbetande människor får behålla mer av sina egna pengar. Svensk sjukvård, svensk äldreomsorg och svensk skola behöver också resurser.

Från årsskiftet gör vi nu en minskning med 3 miljarder kronor. Det handlar om att vi ökar Ukrainabiståndet kraftigt. Bara i år kommer vi nästan upp på samma nivå som 2022, 2023 och 2024 tillsammans. Från och med nästa år blir det 10 miljarder kronor i civilt stöd till Ukraina.

Vi värnar hela tiden det humanitära stödet, som handlar om rent vatten, matpaket, tält, tältsängar, vaccinsprutor och andra livräddande åtgärder. Allt detta utmynnar i att pengarna måste komma någonstans ifrån, och där är det Sida som bedömer vilka insatser som är allra mest prioriterade och vilka insatser som inte får pengar.

God jul och god fortsättning!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Sida hanterar varje år tiotusentals projekt och insatser, inklusive vidareförmedlingsprojekt och vidareförmedlingsinsatser.

Vi har i Sverige valt en modell med en statsförvaltning som bygger på Axel Oxenstiernas principer om att myndigheterna ska vara oberoende och fatta egna beslut. Det skulle vara helt omöjligt för mig och min stab på Utrikesdepartementet att gå igenom alla dessa tusentals insatser och själva värdera vilka som är bra.

Det finns sannolikt mycket goda skäl att kommuner bedriver biståndsinsatser runt om i världen. Det relevanta är betydelsen i förhållande till andra relevanta insatser som också kan få medel för att stärka lokal demokrati och oberoende och fria medier. Man kan tänka sig stöd till civilsamhället, FN-organisationer och direkta institutionella samarbeten, alltså att vi skickar experter och sekunderar personal i andra länders olika myndigheter. Det är i relation till andra potentiella insatser som vi skapar effektivitet, och det är detta Sida dagligen jämför.

Ytterst är det vår ansvariga myndighet, i det här fallet Sida, som bedömer vilka av alla potentiella insatser vi kan finansiera som når bästa möjliga resultat sett till lokal demokrati, fria medier, rättsstatens principer med mera. Det är den modell som vi har valt.

Vad gäller frågan om de statliga jobben är det klart att det är mycket viktigt för regeringen att det finns statliga jobb i hela vårt land. Detta är viktigt av flera skäl, såsom att kompetensförsörjningen funkar bra och att vi stärker ekonomin i alla ändar av vårt mycket stora och avlånga land.

Antalet statliga jobb växer nu så att det knakar, inte minst inom Kriminalvården och Försvarsmakten, som anställer väldigt många personer. Det är en fortsatt viktig fråga för regeringen att statliga jobb finns i hela landet, inte bara i storstadsregioner.