Gunnar Strömmer

Fru talman! Regeringens ambition är att säkerställa att vi har kontroll över våra gränser. Vi är också övertygade om att det här mycket väl går att förena med en fri rörlighet för människor som arbetspendlar eller av andra väldigt legitima skäl rör sig över våra gränser på daglig basis.

Det är helt riktigt att gränskontrollerna som vi nu talar om omprövas var sjätte månad. Det är vi skyldiga att göra. Men så länge vi upplever att det finns skäl att återinföra kontrollerna kommer vi naturligtvis att göra det.

De skäl som vi har haft anledning att betona i samband med det senaste beslutet är det faktum att Sverige har gått från att vara ett legitimt mål för terrorister till ett prioriterat mål för terrorister, och det är någonting som har skett bara under de senaste månaderna.

I det ljuset har vi fattat beslut om att återinföra gränskontrollerna för ytterligare en sexmånadersperiod. När de sex månaderna närmar sig slutet kommer vi naturligtvis att pröva om det finns skäl att ytterligare förlänga kontrollerna.

Fru talman! Jag tror - dessvärre, höll jag på att säga - att det är ganska mycket lagstiftning som skulle kunna härledas till personer som föddes i början av förra seklet eller kanske till och med ännu tidigare. Men det har trots allt skett moderniseringar av lagstiftningen under gång; det gäller familjerätten, avtalsrätten, straffrätten, processrätten och mycket annat.

När det gäller familjerätten tror jag att ett bredare familjerättsligt grepp faktiskt är lite för stort att mäkta med. Däremot finns det enskilda delar som jag tror att det finns stora anledningar att se över. En av de frågor vi tidigare har diskuterat gemensamt och där alla partier också har ställt sig bakom ett gemensamt grepp gäller vissa familjerättsliga frågor, till exempel bodelning, där det finns anledning att anpassa sig till verkliga förhållanden.

Just den fråga frågeställaren nu tar upp tror jag faktiskt inte är helt okomplicerad. Jag diskuterar den gärna vidare, men jag har inga konkreta besked i dag.

Fru talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågan! Jag ska vara alldeles uppriktig och säga att jag inte är djupt insatt i de sakomständigheter som frågeställaren lyfter fram. Jag föreställer mig att denna fråga hör hemma på ett annat departement än Justitiedepartementet.

Med detta sagt vill jag gärna förvissa frågeställaren och kammaren om att den här regeringen inte fattar några beslut som strider mot lagar. Skulle enskilda människor eller andra till äventyrs uppleva att det finns en sådan risk är detta naturligtvis något som måste prövas i varje enskilt fall och enligt den förvaltningsrättsliga modell vi har här i landet.

Som sagt var, regeringens beslut strider naturligtvis inte mot någon lagstiftning. Jag ser fram emot att sådana frågor i förekommande fall prövas i domstol eller på annat sätt.

Fru talman! Jag tycker också att det är en stor och viktig möjlighet att fler personer ska avtjäna sina straff i sina hemländer.

Standardfrågan är en aspekt på detta; sedan finns det andra. En är att vi måste försäkra oss om att människor kommer att avtjäna sina straff i sina hemländer. Det finns på många ställen korruption som gör att man kommer ut tidigare än vi har tänkt. Sedan har vi verkställighetsfrågor - risken för tortyr och annat. Men i den mån det går att säkerställa bra förvaring även i andra länder är jag fullt beredd att göra det också.

Fru talman! Jag tackar för den frågan, som ligger i samma riktning som den tidigare frågeställarens.

Jag tycker nog att Pontus Andersson själv var inne på de viktigaste verktygen. Det kommer att krävas en bredd av olika åtgärder för att åstadkomma en expansion.

Det handlar om att bygga fler fängelser, och det handlar om förtätning. Exempelvis var jag i fredags i Ystad, där man har byggt 53 restriktionshäktesplatser i moduler som tar 12 månader att sätta upp. Det är så att säga en förtätning av de fysiska utrymmen som redan finns innanför murar och stängsel.

Av de 4 500 anstaltsplatser som finns i Sverige är det i dag bara 900 som inrymmer våningssängar. Det kommer att behöva bli fler.

Vi ser som sagt på möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands.

Det finns en rad olika saker att göra, och vi är beredda att göra i princip allt som krävs.

Fru talman! Tusen tack för frågan, ledamoten!

Jag välkomnar verkligen underlaget från Kriminalvården. Det var ju vi själva som beställde det och beställde det direkt i vårt regleringsbrev för att snabbt få ett ordentligt underlag för den planering som krävs när vi får de avsedda effekterna av den omläggning av kriminalpolitiken som vi nu gör, nämligen att säkerställa att fler personer som begår riktigt grova brott som är allvarliga mot brottsoffer och mot hela vår demokrati ska sitta inne längre.

Vi återkommer till den konkreta planeringen.

Fru talman! Tusen tack för den frågan, Annika Strandhäll! Det är helt riktigt att kriminalvården befinner sig i ett expansivt skede. Det skick den var i när vi tog över gör möjligtvis att man ska vara någorlunda ödmjuk från det rödgröna hållet. Vi gör nu allt vi kan för att räta upp skutan.

Vad gäller anslagen har Kriminalvården fått allt man begär. När det gäller de 750 miljonerna är det tre delar: kompetensförsörjning, platsutbyggnad och kompensation för inflationen.

Kriminalvårdens äskande tog sikte på hösten, men vi var vänliga nog att skicka iväg en tredjedel av pengarna redan under våren för att bekräfta att hjälpen är på väg. Till resten kommer vi tillbaka till hösten i enlighet med det som Kriminalvården har begärt.

Fru talman! Först måste vi reda ut vad som gäller i dag. Ja, man kan vräka en hyresgäst som begår brott. Men en hyresgäst har alltså tillsynsansvar.

Här har jag en dom från hovrätten från så sent som bara ett par veckor sedan. Det står om den i Hem & Hyra. Det handlar alltså om barn som bor i hyresgästens lägenhet.

För barn har man som förälder ett tillsynsansvar redan i dag. Vad lagstiftningen som vi nu ser framför oss handlar om är att det tillsynsansvaret ska finnas kvar. Vi fick inte höra det - ska även dagens ansvar för barn eller inneboende tas bort?

Vi vill att ansvaret inte bara ska gälla på loftgången eller på samma våningsplan eller utanför entrén till huset utan att det också ska gälla på den närliggande grillplatsen och i lekparken och på skolgården i närheten.

Detta är en utvidgning av ett befintligt, fungerande ansvar som alltså ska gälla i de fall där föräldrar inte är skötsamma, inte gör sitt bästa och inte samspelar med det omgivande samhället för att häva sina barns kriminalitet utan tvärtom antingen ser mellan fingrarna eller själva medverkar till den. Redan i dag finns alltså möjligheten att säga upp deras hyreskontrakt. Nu ska den möjligheten utvidgas, och det finns goda skäl till det.

Låt oss gå tillbaka till det grundläggande syftet! Vi gör detta för alla skötsamma människor - inte minst i de områden som vi beskriver som utsatta - som varje dag kliver upp för att göra sitt som medborgare i det här landet, som går till jobbet, tar sina barn till skolan, läser sina läxor, lär sig språket och kämpar på. Vi måste se den utomordentligt omfattande otrygghet som drabbar alla dessa människor. Det här inte en signal som över huvud taget riktar sig till dem som gör sitt bästa. Den riktar sig mot dem som inte gör sitt bästa, som inte tar sitt ansvar, som ser mellan fingrarna och som inte responderar när det omgivande samhället säger ifrån.

Ytterst kommer det offentliga alltid att ha ett ansvar för att se till att barn har tak över huvudet. Det kommer man att lösa även i de här fallen. Men det grundläggande föräldraansvaret kommer vi aldrig att gå runt eller tumma på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag upplever att tonläget skruvas upp och att argumentationen breddas. Det är möjligtvis som kompensation för bristande djup och insikt om vad förslaget i grund och botten går ut på.

Det råder inget som helst tvivel om att jag varje dag i veckan är beredd att understryka föräldraansvaret. Samtidigt som jag gör det råder inte heller något tvivel om att de allra flesta människorna, de allra flesta föräldrarna, tar sitt ansvar och gör sitt allra bästa - också i situationer när ens barn är på glid. Det är många föräldrar som blir övermannade av sina barn och inte själva förmår hantera situationen. De föräldrarna är alltså inte föremål för vare sig dagens lagstiftning eller den lagstiftning som vi nu vill föra fram.

Redan enligt dagens regler - jag vill betona det - är det alltså så att föräldrar som inte har tagit sitt ansvar, som inte har samarbetat med socialtjänsten och som inte har hörsammat det omgivande samhällets signaler i vissa situationer kan bli av med sitt hyreskontrakt. Men då måste den brottsliga verksamheten och störningarna mot andra boende ha skett i nära anslutning till bostaden.

Ska även det ansvaret avskaffas? Är det Vänsterpartiets uppfattning? Det vore i så fall också ett uppseendeväckande besked.

Vad vi nu säger är att dagens regler som alltså redan gäller för loftgången och utanför entrén till ett flerbostadshus också borde gälla för den närliggande grillplatsen och möjligtvis för lekparken 150 meter bort. Det är ett rimligt sätt att anpassa dagens ansvar till den verklighet som gör att stora delar av vår befolkning - i de områden som interpellanten säger sig värna - varje dag känner otrygghet när de lämnar sina bostäder för att gå till jobbet, ta sina barn till skolan eller vad det nu kan vara.

Att vara emot det tycker jag är ansvarslöst. Det tycker jag är att vända alla skötsamma människor och alla föräldrar som vill ta ansvar ryggen, och det kommer jag aldrig att ställa upp på.

När det gäller barnkonventionen råder det inget som helst tvivel om att dagens lagstiftning och även den lagstiftning som vi nu ser framför oss mycket väl harmonierar med barnkonventionen. Barnkonventionen handlar utan tvivel om att se till barnets bästa, men det finns hela tiden ett utrymme för balans - inte minst gentemot det omgivande samhällets intressen och starka behov av skydd mot grov organiserad brottslighet.

Däremot blir sättet att ta hand om barnkonventionen också i den här utvidgningen av det befintliga ansvaret naturligtvis att säkerställa att de föräldrar som träffas av det här är de som samspelar med sina ungdomar i kriminaliteten, som inte tar ansvar och som inte hörsammar socialtjänstens signaler.

De som kontaktar socialtjänsten, de som samspelar med socialtjänsten eller skolan eller polisen för att göra allt i sin makt som förälder för att häva sina barns kriminalitet, de skyddas av vår lagstiftning. De som inte gör det, de som i praktiken samspelar med sina barn och ungdomar i en kriminalitet som skapar otrygghet för alla andra i samma trappuppgång eller i samma område - det är mot dem som det här utvidgade ansvaret riktas.

Som sagt: I Göteborg vräktes i april månad föräldrar från en hyresrätt därför att de inte hade samspelat med socialtjänsten och andra myndigheter och kommunala aktörer för att motverka barnens brottslighet.

Ska den möjligheten, som redan finns i dag, tas bort? Det är den logiska konsekvensen av interpellantens resonemang, och det vore onekligen ett ganska uppseendeväckande besked.

Fru talman! Jag tackar än en gång Malcolm Momodou Jallow för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i kammaren.

Låt mig ge en kort bakgrund till varför utredningen tillsattes. Den beslutades av Vänsterpartiets regering, den socialdemokratiska regeringen som hade Vänsterpartiets parlamentariska stöd - dessutom uppbackad av Miljöpartiet. I den mån det finns kritik mot tillsättandet av utredningen i första läget bör den riktas mot er egen justitieminister, inte mot den här.

Varför är det så lätt för mig att ändå omfamna värdet av att utredningen tillsattes? Jo, det var det jag beskrev, nämligen att det var en enorm otrygghet i stora delar av samhället, inte minst i landets utsatta områden. Över hälften av medborgarna som bor där upplever en omedelbar otrygghet. Det kan ingen stillasittande se på utan att vidta alla de åtgärder som krävs för att vända utvecklingen. Det är också en realitet att ett fåtal personer håller dessa områden gisslan i sin kriminella verksamhet och med sitt stora våldskapital. Det är bakgrunden till att detta sker.

Jag vänder mig också mycket bestämt mot att det handlar om skyldiga eller oskyldiga. I grund och botten finns alltså redan i dag ett ansvar för hyresgäster för det som sker i anslutning till den egna bostaden. Det ansvaret gäller både en inneboende 17-åring och ett 17-årigt barn. Däremot begränsar sig ansvaret till det område som är omedelbart i anslutning till bostaden. Det betyder till exempel att Hovrätten för Västra Sverige, i Göteborg, för någon vecka sedan fattade beslut om en vräkning i ett fall när det hade skett våld eller brottslighet i anslutning till bostaden som satte skräck i omgivningen. Min raka fråga i retur är: Ska det ansvaret tas bort?

Förslaget handlar om att ha kvar det ansvar som alltså redan finns i lagstiftningen men ställa sig frågan om brottet ska ske i bostaden, i en loftgång nära bostaden, i entrén, eller om ansvaret ska utsträcka sig till att till exempel omfatta den närliggande grillplatsen till bostaden eller den närliggande lekplatsen. Den som inte vill utvidga ansvaret är den som har hela förklaringsbördan, om det möjligtvis inte är så att det ansvar som redan finns i dag i interpellantens perspektiv också borde avskaffas.

Skälet till att det finns en skillnad mellan en hyresrätt och en villa är att det finns två helt olika lagstiftningar. Detta är inte en straffrättslig lagstiftning, utan det är en hyresrättslig lagstiftning. Alla vi som i något skede i livet hyr en bostad har olika skyldigheter gentemot en hyresvärd. Vi kan om vi inte sköter våra åtaganden enligt avtalet bli av med våra bostäder. Det finns redan i dag en möjlighet att vräka en hyresgäst som inte har gjort allt vad som ankommer på hyresgästen för att säkerställa att en inneboende eller ett barn inte begår brott i närheten av bostaden. Nu vill vi utvidga området.

Jag vill betona skevheten som fanns i det tidigare direktivet. Varför ska en utvidgad skyldighet vara större när det gäller en inneboende 17-åring än det egna barnet som är 17 år gammalt? Det är en obalans i de direktiv som vi tog över och som vi har rätat ut.

I grund och botten handlar det om att skötsamma människor, föräldrar som gör allt vad de kan för att motverka sina barns brottslighet, aldrig ska vräkas. Men föräldrar som antingen ser mellan fingrarna eller själva medverkar, som inte hörsammar socialtjänstens instruktioner eller annat, måste förstå att också deras egen boendesituation står på spel.

Fru talman! Malcolm Momodou Jallow har frågat mig om jag har för avsikt att lägga fram förslag som innebär en möjlighet att vräka oskyldiga vuxna, barn och misshandlade kvinnor för att få bukt med kriminaliteten i samhället och om det även ska vara möjligt att beslagta villor som till exempel ägs av föräldrar till ett barn som använt narkotika i hemmet eller någon annanstans i villaområdet.

Låt mig börja med att konstatera att vi i dag har en situation där mer än en fjärdedel av befolkningen känner sig otrygg i sina egna bostadsområden. Enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning upplever hälften av dem som bor i socialt utsatta områden otrygghet. Den här utvecklingen måste brytas. I arbetet med att skapa tryggare bostadsområden har fastighetsägarna en viktig roll. I syfte att öka tryggheten för andra boende behöver de ges bättre möjligheter att säga upp hyresgäster som begår brott.

Det finns en pågående utredning om tryggare bostadsområden, och den tar sikte på det hyresrättsliga regelverket. Om en hyresgäst, eller någon som hyresgästen ansvarar för, orsakar störningar för övriga boende som inte kan accepteras innebär det ett allvarligt åsidosättande av hyresgästens skyldigheter enligt hyresavtalet. I sådana situationer måste hyresvärden ha möjlighet att säga upp hyresavtalet. En sådan möjlighet finns redan i dag.

Jag tycker att det är viktigt att betona att en vräkning inte är ett straff från samhällets sida. Möjligheterna att säga upp ett hyresavtal måste i stället utformas efter en rimlig avvägning mellan olika motstående intressen, mer konkret intressena hos hyresvärden och hyresgästen, liksom intresset hos andra boende i fastigheten och i bostadsområdet.

Som jag sa: Redan i dag har hyresgästen ett tillsynsansvar som omfattar både familjemedlemmar och andra personer som bor i lägenheten. Det som vi nu talar om är alltså en utvidgning av ett ansvar som redan finns.

Enligt de ursprungliga direktiven till utredningen var inriktningen att hyresgästen inte skulle få ett lika långtgående tillsynsansvar för sina barn som för andra som är inneboende. Men genom de tilläggsdirektiv som regeringen nyligen har beslutat om tas denna begränsning bort. Skälet är att föräldrar och familj har en avgörande betydelse för att förebygga brottslighet hos barn och unga. Det är rimligt att kräva att en förälder som känner till att det egna tonårsbarnet bär vapen eller säljer narkotika i närområdet vidtar åtgärder för att förhindra det.

Samtidigt framhålls i våra tilläggsdirektiv vikten av att reglerna om hyresgästens tillsynsansvar utformas på ett proportionerligt sätt, alltså att det i praktiken blir en balans mellan mål och medel. Det betyder inte minst att utredningen ska beakta Europakonventionen och barnkonventionen, vilket i sin tur innebär att hänsyn ska tas till det intresse som hyresgästen och hyresgästens barn har av att få behålla sin bostad. På detta sätt säkerställer vi att de förslag som utredningen kommer att lämna också blir balanserade.

Samhället har ett ansvar för att alla barn har någonstans att bo. Jag kan nämna att länsstyrelserna har i uppdrag att stödja kommunerna i deras arbete att motverka hemlöshet bland annat genom att förebygga avhysningar. Vidare har Kronofogdemyndigheten i uppdrag att verka för att ett samarbete för att förebygga avhysningar etableras med socialtjänst och hyresvärdar i samtliga kommuner. Det arbetet ska särskilt inriktas mot att förebygga avhysningar som berör barn.

I utredningens uppdrag ingår också att bedöma om det ska bli lättare att säga upp en hyresgäst som har begått brott mot en närstående i den gemensamma bostaden. Det är självklart viktigt att det då finns tillräckliga möjligheter för den som har utsatts för våld att få bo kvar i bostaden för egen del. Den parallellt pågående utredningen om stärkt hyresrättslig skydd för våldsutsatta kvinnor ser över den frågan. Det uppdraget ska redovisas i juni.

Det är den helheten som man måste se här. Både utredningen om tryggare bostadsområden och utredningen om stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor är viktiga, och jag ser fram emot utredningarnas förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Jag vill också tacka för debatten, Anna Wallentheim!

Det känns oerhört angeläget att så snart tillfälle ges prata om det som måste sägas vara en av de största strukturella utmaningar vi har när det gäller den grova organiserade brottsligheten, nämligen det jag skulle kalla insocialiseringen av barn och unga i kriminella nätverk i väldigt tidig ålder. Nyrekrytering känns som ett överspelat ord. Det gör också att de blir väldigt grova och brutala brottslingar alldeles för tidigt. Helst ska de inte bli det över huvud taget, naturligtvis, men det är en utveckling som vi har allra största anledning att ta på utomordentligt stort allvar.

Jag vill också bekräfta att det självklart är så att barnkonventionen, som är svensk lag, ska efterlevas. Med hygglig egen erfarenhet av att arbeta med rättighetsfrågor vill jag också säga att de här rättigheterna - kanske i synnerhet i en lagstiftning av barnkonventionens natur - inte är trumf, utan det sker alltid en intresseavvägning. Tittar man på de motiv som ligger bakom konventionen ser man också väldigt tydligt ett starkt brottsofferperspektiv, och ett starkt behov av ett samhälleligt skydd mot grov brottslighet är sådant som ingår i den avvägning som ska göras i varje enskilt fall, oavsett om det gäller straff eller preventiva tvångsmedel eller vad det nu kan vara. Den avvägningen avser vi att göra på ett mycket seriöst sätt, och jag välkomnar verkligen fler partier om de vill vara med i det arbetet.

Jag vill avsluta med att säga att den här indelningen i mjukt och hårt som vi ibland hör - att det förebyggande är mjukt och det straffrättsliga hårt, att rättsstaten är hård och socialstaten mjuk, det perspektivet - måste vi verkligen lämna. Den rättsstat och den socialstat som nu måste kliva fram måste göra det gemensamt och tala samma språk. Det språket ska vara varmt men också krävande, uppfordrande och tydligt. Annars kommer vi inte ha någon som helst chans att bryta den här utvecklingen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr ålderspresident! Låt mig först säga att det är alldeles uppenbart att vi allra helst vill förebygga och förhindra att barn över huvud taget hamnar i de här sammanhangen. Vikten av det förebyggande arbetet är, uppfattar jag, en okontroversiell ståndpunkt. Om man läser Tidöavtalet noggrant kommer man också att finna att det finns en offensiv på det brottsförebyggande området som jag har saknat under tidigare år i form av strategi, struktur, systematik och effekt.

Jag kan peka på ett par saker som vi har vidtagit åtgärder kring under de senaste månaderna. Låt mig nämna tydligare och entydiga direktiv till pågående utredning om att riva sekretesshinder. Och låt mig peka på en fråga som man hör överallt om man talar med kommuner, socialtjänst, polis eller skola, nämligen att polis, skola och socialtjänst måste kunna dela information och skapa en gemensam systemkraft, främst för att förebygga och förhindra att barn och unga över huvud taget dras in i kriminella sammanhang men också för att med stor kraft kunna dra ut dem därifrån om de ändå har hamnat där. Jag är förvånad över att detta inte har gjorts tidigare. Jag är fullt medveten om de svåra intresseavvägningar som ligger i detta.

Så sent som i onsdags gav vi ett särskilt uppdrag till polisen, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse att med hög precision ge oss en gemensam lägesbild av exakt var vi befinner oss när det gäller frågan om rekryteringen av de yngsta i nätverken. Man ska föreslå nya effektiva samarbetsformer med förebild i andra delar av arbetet mot den grova organiserade brottsligheten och komma med en uppdaterad åtgärdskatalog när det gäller hur vi ska möta detta. Det handlar i hög grad om att förebygga och förhindra.

Med detta sagt måste vi också se sanningen i vitögat. Det är många av de allvarligaste brotten - dödsskjutningarna och de allvarliga sprängningarna - som utförs av barn och unga. Då är de brottsliga, och då ska de lagföras och straffas för det. Det handlar både om brottsoffrens upprättelse och om det omgivande samhällets behov av ett skydd mot den grova organiserade brottsligheten.

Jag tror att en viktig sak för att åstadkomma både och är att särskilja de grövsta unga brottslingarna från de andra barnen och ungdomarna. Därför kommer vi att gå fram med en reform om särskilda ungdomsfängelser som har ett dubbelt syfte. Ett syfte är att säkerställa att brottslingar som den 17-åring som fritogs förra veckan - jag är fullt medveten om att vi inte har alla detaljer och att det är en pågående rättsprocess - måste tas om hand av en del av vår ordning som har erfarenhet, resurser och lagstiftning på sin sida. Det kommer också att lätta på trycket gentemot andra delar av samhällslivet, som då kommer att kunna mobilisera sina resurser för barn och unga som ännu inte har trillat ned i den allra grövsta kriminaliteten.

När det gäller de frågor som togs upp om visitationszoner och ökad möjlighet att använda preventiva tvångsmedel som hemlig avlyssning och sådant finns det mycket beprövad erfarenhet i andra länder som har lyckats vända utvecklingen. Den typen av verktyg är utomordentligt viktiga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller visitationszonerna har vi en 25-årig dansk erfarenhet att luta oss mot. Vad gäller hemliga tvångsmedel är det ingen tillfällighet att svensk polis och svenska åklagare pekar på värdet av möjligheten att använda till exempel hemlig avlyssning inte bara när man har en konkret brottsmisstanke utan också för att man ska kunna rikta det mot de kriminella nätverken för att förhindra och förebygga att skjutningar och sprängningar över huvud taget äger rum.

Jag är medveten om avvägningarna mellan personlig integritet och effektiv brottsbekämpning, men samhällsutvecklingen har fört oss till en punkt där den effektiva brottsbekämpningen måste få flytta fram sina positioner.

Herr ålderspresident! Tack för en utomordentligt fin möjlighet att diskutera viktiga och angelägna frågor!

Låt mig börja med en beskrivning av den brottslighet vi nu ser och i vad mån den tränger allt djupare ned i åldrarna, och det gör den.

Ett väldigt starkt intryck under mina första sex månader är att vi har byggt en rättsordning och en ordning när det gäller socialtjänsten, alltså snittet mellan rättsstat och socialstat, som är anpassat till en helt annan verklighet än den som vi som samhälle nu möter.

Låt mig bara nämna den 15-årsgräns som kommer igen i väldigt många olika sammanhang. Det är inte bara en fråga om straffmyndighetsåldern; det är också en fråga om när polisen exempelvis får sätta in hemliga tvångsmedel. Om man griper 14-åringar i en bil med sprängmedel och vapen får polisen inte ta mobiltelefonerna och tömma dem på information eftersom barnen inte har fyllt 15 år. Socialtjänsten har inte heller haft rätt att sätta in insatser mot barn utan föräldrarnas medgivande med mindre än att barnen har fyllt 15 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I en situation när rekryteringen in i de kriminella nätverken börjar när barnen när barnen är åtta, nio eller tio år och de är fullfjädrade brottslingar när de är tretton, fjorton år gamla måste vi se oerhört nyktert på detta. Jag menar att den uppdelning mellan hårt och mjukt i synen på hur man ska hantera barn som ibland görs är förlegad. Den rätts- och socialstat som måste kliva fram måste vara krävande och uppfordrande och gå längre i en rad olika avseenden än vad vi har gjort hittills, annars kommer vi inte att ha en chans att bryta den här utvecklingen.

Alla de delar som jag nu nämner är föremål för reformer som är grundade i Tidöavtalet, men det tillkommer hela tiden nya aspekter som vi måste ta itu med.

Låt mig nämna en aktuell händelse, nämligen fritagningen av en 17åring som var intagen och inlåst på ett så kallat särskilt ungdomshem, dömd för ett mord. Det fallet har aktualiserat många principiella frågor kring hela vår ordning runt unga brottslingar. Straffet tror jag att många tycker är provocerande lågt när det i grund och botten handlar om ett konstaterat mord. Det handlar också om det faktum att rymningar inte är kriminaliserade, och det handlar om att personen i fråga blev svensk medborgare under det att han var misstänkt för det här allvarliga brottet, det vill säga: Det finns inte något skötsamhetskrav för unga som ansöker om svenskt medborgarskap.

Detta har också satt ljuset på en rad frågor som närmar sig de barnrättsliga frågorna, till exempel i vilken utsträckning man kan använda mobiltelefoner eller surfplattor och kommunicera med omvärlden även om man är dömd för ett bestialiskt mord och man råkar vara under 18 år. Det handlar också om de begränsningar som finns för personalen på dessa hem i förhållanden till barn och unga när det gäller att kroppsvisitera dem eller söka igenom deras rum efter mobiltelefoner, vassa föremål eller droger.

Allt det här är en illustration av att vår ordning inte är ägnad att möta den systemhotande grova organiserade brottslighet som dessvärre alltför många barn och unga redan är en del av. Det måste vi ändra på.

Då är frågan om man kan göra det med den kraft som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna här i kammaren nu aviserar och fortfarande respektera de rättigheter för barn och unga som framkommer av barnkonventionen. Min bestämda uppfattning är att ja, det kan man göra.

Det som följer av barnkonventionen, bara för att ta ett par exempel, är att man ska ha en straffmyndighetsålder. Detta slås fast; i övrigt är det rekommendationer. Olika länder gör på olika sätt när det gäller exakt var man ska lägga straffmyndighetsåldern. Skulle vi bestämma oss för 12, 13 eller 14 år skulle inte det på något sätt strida mot barnkonventionen. Vi kan även stänga möjligheten att använda mobiler och surfplattor på de här ungdomshemmen utan att agera i strid med barnkonventionen.

Jag är fullt medveten om att barn har rättigheter som vuxna inte har, men vi har väldigt goda möjligheter att åstadkomma detta.

Herr ålderspresident! Anna Wallentheim har frågat mig hur jag och regeringen kommer att verka för att åtgärder inom kriminalpolitiken inte ska strida mot barnkonventionen.

Låt mig börja med att understryka att Sverige har en utomordentligt allvarlig utveckling med en systemhotande gängkriminalitet som påverkar hela vårt samhälle. Och det är tydligt att även väldigt unga personer, inte sällan barn, ingår i dessa kriminella nätverk och också begår väldigt allvarliga brott. Dagens regelverk är inte anpassat till den utveckling som har skett. Det betyder bland annat att påföljdssystemet när det gäller barn och unga måste vara utformat på ett sådant sätt att det också trovärdigt kan möta en sådan kriminalitet. Det inkluderar också frågan om straffens längd. Lite förenklat kan man säga: Även straffen för unga brottslingar måste höjas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det sagt särbehandlar ändå straffsystemet unga personer. Det kan till exempel innebära att ungdomar som begår allvarliga brott också får straffet nedsatt just på grund av att de är unga. Barn och unga som begår allvarliga brott måste förstås mötas av tydliga och adekvata reaktioner, och en kriminell livsstil måste kunna avbrytas i tid. Människor har också rätt till skydd mot allvarlig brottslighet, också när den begås av unga lagöverträdare. Genom att föra en politik av det slaget kan man också tillgodose den rätt som barn och unga har till skydd mot att dras in i kriminalitet och att utnyttjas av kriminella nätverk.

För att minska brottsligheten, öka tryggheten i samhället och förhindra att barn och unga hamnar i kriminalitet behövs också ett mycket effektivt brottsförebyggande arbete. Socialtjänsten har förstås en central roll i det arbetet, och regeringen vill därför stärka socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande arbete samtidigt som olika program för föräldraskapsstöd byggs ut.

Som Anna Wallentheim anger har samarbetspartierna i Tidöavtalet kommit överens om att straffrabatten för unga lagöverträdare ska utredas och att en sänkning av straffmyndighetsåldern ska övervägas. Barnkonventionen gäller förstås som svensk lag, och barnrättsperspektivet ska givetvis ingå som en del i det lagstiftningsarbetet.

Sammanfattningsvis behöver det tas krafttag mot ungdomsbrottsligheten, och all lagstiftning och övriga åtgärder kommer förstås att utformas i överensstämmelse med barnkonventionen.

Herr ålderspresident! Tusen tack för en utomordentligt viktig debatt kring frågor som är angelägna i sig! Medborgarna har berättigade förväntningar på att ökade resurser och vassare verktyg till polisen och för den delen andra delar av brottsbekämpningen dels ska leda till bättre resultat, dels ska följas upp på ett sådant sätt att vi kan säkerställa att vi får valuta för varje satsad skattekrona.

Jag välkomnar båda interpellanternas perspektiv vad gäller behovet av en effektiv tillsyn. Jag tycker att det är en oerhört angelägen sak att varje mått och steg som vi vidtar framåt i denna del handlar om att bejaka granskning, bejaka revision och bejaka tillsyn. Det är klart att om relevansen i den granskningen och tillsynen ska vara hög och om granskningen och tillsynen ska ha en legitimitet och trovärdighet bygger det på att den är oberoende i förhållande till det som ska granskas. Det gäller alldeles oavsett om granskningsorganet finns utanför Polismyndigheten, om vi nu talar om Polismyndigheten, eller om det kompletteras med ett granskningsorgan på insidan.

Jag tycker att det enskilt viktigaste att ta med sig från denna debatt är detta: Vad vi nu än gör ska det gå i riktning mot ökad revision, ökad tillsyn, ökad granskning, ökad transparens och ökat oberoende. Det kommer att gagna svensk polis. Det kommer att gagna andra rättsvårdande myndigheter. Det kommer att förbättra resultaten, och det kommer att stärka medborgarnas tilltro både till den polisiära verksamheten och till politikens förmåga att säkerställa valuta för varje satsad skattekrona.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr ålderspresident! Jag ska försöka sortera upp det här i två frågor. Den ena är den mer övergripande om tillsynen över polisen och Kriminalvården. Den andra är lite mer operativ och hands on, hur man kan komma till rätta med strukturella brister i svensk polis utan att behöva invänta utredningar som tar flera år.

Jag tar den första frågan först. Jag är öppen för att se vad riksdagens konstitutionsutskott kommer att komma fram till. Det kommer vi inte att behöva vänta särskilt länge på. Jag tror ändå att vi kan vänta oss det den här sidan sommaren. Jag hoppas att det kommer att ge oss god vägledning om hur vi ska gå vidare med de större frågorna när det gäller tillsynen av myndigheter, inklusive Polismyndigheten och Kriminalvården.

Jag är väl medveten om att det i olika omgångar under senare år i kvalificerade sammanhang och med stor parlamentarisk bredd i förankringen har förts fram förslag på en särskild tillsynsmyndighet för polis och kriminalvård. Det har också framförts kritik mot det av olika skäl. Nu ska vi se hur KU i all sin vishet möjligtvis dömer av vägen framåt. Jag ser fram emot att ta del av det.

När det gäller de andra delarna, inklusive det oberoende tillsynsorgan inom myndigheten som Katja Nyberg efterfrågar, bedömer jag inte att det över huvud taget har att göra med den typen av myndigheter när det gäller den externa tillsynen. Det är sådant som ligger inom ramen för hur svensk polis ska organiseras internt och för hur vi styr genom regleringsbrev, resurssättning och annat. Där har vi alltså helt andra möjligheter att agera skyndsamt.

Jag ska inte gå in närmare på detaljerna när det gäller de vittnesbörd som Katja Nyberg lyfter fram och som jag inte riktigt kan värdera, i alla fall inte på volley här i riksdagens talarstol.

Men man kan i alla fall säga något på ett allmänt plan. Vi vet att det finns strukturella brister i svensk polis. Flera av dem har uppmärksammats under denna vår. Det gäller både brottsuppklaring och tillväxt. Sker det inte ute på fältet, i utredningsverksamheten och i yttre tjänst så som politiken förväntar sig att det ska ske? Hur använder man möjligheten att disponera om resurser inom myndigheten från en region till en annan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla dessa frågor är på bordet, och de frågorna kommer att adresseras och hanteras strategiskt och skyndsamt under det år vi nu befinner oss i. Det kommer inte att behöva inväntas några långbänkar i statliga utredningar.

Utan att gå in närmare på de detaljer som Katja Nyberg lyfter fram vill jag också säga något annat. I den mån det finns interna granskningsorgan ligger naturligtvis hela legitimiteten i den interna granskningen i att den får ske på ett oberoende sätt utan otillbörlig påverkan från de delar i verksamheten som ska granskas. Det gäller för Polismyndigheten. Det gäller för alla myndigheter. Och i ett välfungerande samhälle gäller det för den delen för all annan verksamhet över huvud taget.

Det är utmärkt att ni lyfter fram dessa frågor, som gäller både det långsiktiga och det mer strukturella. Det handlar om hur vi ska granska myndigheter i Sverige och om det mer operativa och omedelbara. Hur kan vi i fullt medvetande om att det utförs ett utomordentligt arbete i svensk polis samtidigt ta hand om de uppenbara strukturella problem som finns? Behovet av att göra detta växer för varje ny skattekrona och varje nytt effektivt verktyg som vi tillför svensk polis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag ska försöka hantera båda interpellanterna i ett sammanhang. Det är i hög grad överlappande frågor men ändå inte helt.

Jag tror att man måste sortera upp de här frågorna en del. Mycket av den problembeskrivning som Katja Nyberg ger - jag förstod också på Per-Arne Håkansson att hans interpellation i alla fall delvis emanerade ur den senaste tidens rapportering kring olika problem inom polisen - instämmer jag i, även om jag vänder mig mot beskrivningen av en polis i fritt fall. Den tror jag att man skulle ha svårt att få stöd för om man åkte runt till polisstationerna i Sverige. Vi har en polis som arbetar stenhårt och som lyckas väldigt väl i sitt uppdrag varje dag ute på fältet, och det tycker jag att vi måste ta som utgångspunkt.

Med det sagt finns det strukturella problem i svensk polis. De är väl belysta, tycker jag, i de externa granskningar som har presenterats här under våren. Vi har den alltför låga brottsuppklaringen, och det finns frågetecken kring om polistillväxten sker ute i kapillärerna, så att säga - på bredden, på fältet, i utredningsverksamhet eller i yttre tjänst - eller om den sker mer på toppen eller midjan av pyramiden.

Det har gjorts en granskning av användningen av särskilda händelser. Jag vet att det finns olika sätt att se på det. Men det är klart att det uppstår frågor och ställer saker på sin spets när man disponerar om personal till vissa ställen för att någon vecka eller några veckor senare få motsvarande problem på det ställe man tagit resurser ifrån.

Det finns en massa olika frågor här som är utomordentligt relevanta. Jag håller helt med om att vi inte kan invänta en större utredning av hur tillsynen ska organiseras på myndighetsnivå. Jag vill vara extremt tydlig med att alla de problem som man på goda grunder kan se när det gäller svensk polis, i ljuset av allt som görs och som också är bra, måste adresseras, men framför allt på andra sätt.

Jag tänker att det ska ske genom våra regleringsbrev, hur vi formulerar våra uppdrag till polisen och hur vi som regering och riksdag på olika sätt följer upp resursanvändningen. Den utgångspunkten instämmer jag i till hundra procent. Om vi nu mobiliserar mer ekonomiska resurser och tillför effektivare verktyg till svensk polis ökar förstås medborgarnas berättigade förväntningar på resultat och politikens ansvar för att säkerställa att det blir utväxling av de resurser och verktyg man tillför.

Allt det och hela den problembilden måste hanteras på andra sätt än genom nya utredningar. Där är jag med till hundra procent.

Den större frågan, om svensk polis och kriminalvård ska granskas av en särskild myndighet, som då skulle inrättas för det syftet, måste däremot utredas i särskild ordning. Det handlar i grund och botten om att göra om myndighetsstrukturen för tillsynen.

Min bestämda uppfattning är att vi med högt tempo och stor operativ kraft kommer att kunna ta itu med en hel del - jag skulle vilja säga alla - strukturproblem som på goda grunder lyfts fram när det gäller svensk polis utan att behöva invänta några utredningar. Däremot måste frågan om tillsynen, av enligt mig lätt insedda skäl, tas om hand på ett sådant sätt att man i så fall kan hitta lösningar som kan vara beständiga över lång tid. Båda sakerna låter sig göras men inte inom ramen för en och samma process.

Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till ett oberoende tillsynsorgan för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården i syfte att stärka allmänhetens tillit och förtroende.

Vidare har Katja Nyberg frågat mig vad jag anser om ett inrättande av en oberoende kontrollfunktion alternativt en särskild tillsynsmyndighet och, om jag inte anser att det är rätt väg att gå, vilka förslag jag har för att komma till rätta med Polismyndighetens strukturella hinder.

I dag saknas en myndighet som har ett specifikt ordinarie tillsynsansvar över polisen. I stället utövas tillsynen av ordinära tillsynsorgan men också av extraordinära tillsynsorgan som Riksdagens ombudsmän, alltså Justitieombudsmannen, och Justitiekanslern.

I budgetpropositionen för 2017 avsattes medel för att förstärka både den interna och den externa tillsynen. Vid Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kriminalvården inrättades tillsynsorgan direkt under myndighetsledningen, och Justitiekanslern tillfördes medel för att kunna öka sina personella resurser i syfte att utöka sin extraordinära tillsyn över bland annat polisen och Kriminalvården.

Det kan mot den bakgrunden konstateras att det redan i dag finns en intern och extern tillsyn av bland annat Polismyndighetens verksamhet.

Under våren 2022 lämnade den parlamentariskt sammansatta 2020 års JO-utredning sitt betänkande om översyn av JO-ämbetet till riksdagsstyrelsen. I betänkandet föreslås bland annat att det tillsätts en ny utredning med uppdrag att göra en bred översyn av den offentliga tillsynen, inklusive de frågor som lyfts fram av interpellanterna i dag.

Min utgångspunkt är självklar: Ska vi återupprätta tryggheten i Sverige är det viktigt med en väl fungerande tillsyn över Polismyndighetens och andra rättsvårdande myndigheters verksamhet. Det är någonting som regeringen prioriterar mycket högt. Sedan riksdagsstyrelsen överlämnat JO-utredningens betänkande till riksdagen bereds förslagen nu i konstitutionsutskottet. Jag vill invänta utskottets behandling av frågan innan regeringen tar ställning till vilka ytterligare åtgärder på området som behöver vidtas.