Olle Thorell (S) om Internationellt bistånd

Herr talman! I dag debatterar vi ett viktigt ämne, nämligen biståndsbudgeten, utgiftsområde 7. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation tillsammans med V och MP under beslutspunkt 2 om reformagendan. I övrigt hänvisar vi som brukligt är i budgetdebatterna till vårt särskilda yttrande som beskriver vårt ställningstagande i övrigt i politiken.

Sverige är en del av världen, och det som sker på den globala arenan påverkar oss alla. Vi ser hur behoven i världen ökar. Humanitära kriser som de i Yemen, på Afrikas horn, i Myanmar och i Gaza orsakar ett omänskligt lidande. Antalet flyktingar i världen är över 100 miljoner. Demokratin är tillbakapressad, och färre människor lever i demokratier än på flera decennier. Kriget i Ukraina och Rysslands terror skakar Europa och den regelbaserade världsordningen i sina grundvalar. Covidpandemin har gjort att utvecklingen har gått bakåt i tiden i stora delar av världen. De framgångar vi tidigare har sett när det gäller fattigdomsbekämpning, ökad hälsa, bättre utbildning och jämställdhet är på många platser tillbaka på de nivåer vi såg på 80- och 90-talen. Multilateralismen, det globala samarbetet, är utmanad av auktoritära regimer, trumpister och populister som driver på för ökad nationalism, mindre samarbete och urholkad demokrati.

I det här läget menar vi att den svenska regeringen väljer fel väg i utvecklingspolitiken. Vad Sverige och världen behöver är mer samarbete, mer långsiktigt utvecklingsbistånd och fler länder som tar globalt ansvar och arbetar utifrån Agenda 2030 för att uppnå utvecklingsmålen.

Vad gör Sverige då? Jo, högern sätter sig i samma båt som nationalisterna i SD och sänker sina ambitioner på den globala arenan. De frångår enprocentsmålet som har varit en ledstjärna i biståndet i över 50 år. De överger den feministiska bistånds- och utrikespolitiken. De använder Ukraina som en ursäkt för att vända ryggen till när det gäller andra stora delar av världen där svenskt bistånd gör stor nytta.

I stället bidrar regeringen och regeringsunderlaget till att sprida myter om biståndet som inte stämmer, som att svenskt bistånd inte alls gör någon skillnad, att länder hålls tillbaka i sin utveckling av bistånd, att det mesta antingen går ned i korrupta regeringars fickor eller försvinner i allmän korruption. Inget av detta stämmer.

Det är klart att vi ska bekämpa korruption och att varje skattekrona vi ger i bistånd ska göra största möjliga nytta. Men det tycker ju alla partier, och granskning efter granskning i både svenska och internationella analyser visar att svenskt bistånd hör till de mest effektiva i världen.

Regeringskoalitionen målar upp en bild av biståndet som inte stämmer, och vi befarar att man gör det för att på sikt urholka biståndsviljan hos svenska folket och gå fram med ytterligare nedskärningar längre fram. Den här budgeten är långt ifrån enprocentsmålet, och för varje år som går där SD har ett avgörande inflytande kommer vi förmodligen att komma allt längre från det målet.

Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i biståndet. Vi vill att Sverige ska vara en betydelsefull global aktör. Vi vill att Sverige ska ta täten i världen och föregå med gott exempel i fråga om hur stor andel vi avsätter för bistånd och hur vi agerar för klimatomställningen, för respekten för mänskliga rättigheter, för folkrätten och för fred och nedrustning. Vi ser ingen skam i att vilja vara en humanitär stormakt. Vi är stolta över Sverige och vill satsa på att Sverige ska göra skillnad på världsscenen.

I går lanserade regeringen reformagendan för biståndet. Vi har varit mycket kritiska till den process som varit i framtagandet av denna agenda. Vi har krävt att regeringen ska komma med en särskild skrivelse till riksdagen. Vi har velat se en mycket öppnare process, där civilsamhället, forskare, myndigheter, experter och inte minst representanter för mottagarna ska komma till tals. Vi skulle ha velat ha en dialog på riktigt med regeringen från oppositionen. Vi skulle ha velat se konsekvens- och riskanalyser.

Alla dessa, som vi tycker, mycket rimliga krav från oss och en mängd andra har regeringen blankt struntat i. Vi tycker att det är oseriöst och en nonchalant hantering av ett så viktigt politikområde som biståndet. Det förtjänar en mer seriös hantering.

I stället har detta tagits fram runt förhandlingsbord bakom stängda dörrar och mellan partier som har väldigt olika uppfattningar. SD och M å ena sidan har fått baxa igenom kompromisser med L och KD å andra sidan. Det märks i slutprodukten att det spretar åt väldigt olika håll.

Även om vi inte ens har haft ett dygn på oss att läsa den här reformagendan - det är en del av problemet; vi hade velat se den tidigare och kunnat delta i en debatt - finns det förstås vid en första anblick sådant som är bra i den. Det är heller inget konstigt att en ny regering vill sätta sin prägel på ett så här viktigt område. Vi socialdemokrater vill ju inte se något status quo, att biståndet ska vara oföränderligt. Världen förändras. Covidpandemin, auktoritära staters framryckning, klimatkrisen och de ökade klyftorna mellan och inom länder gör också att biståndet behöver vara flexibelt och öppet för förändring.

Den feministiska biståndspolitiken var ett exempel på hur vi utvecklade biståndspolitiken under vår regeringstid. Synen på arbetstagarnas rättigheter och vikten av en socialt hållbar tillväxt är andra områden där vi tycker att politiken behöver utvecklas. Klimatomställningen är förstås ytterligare en avgörande faktor som måste påverka framtida politik ännu mer.

Vad blev det då i denna reformagenda? Den spretar som sagt åt olika håll. Å ena sidan sägs att OECD-Dacs regler ska följas. Å andra sidan säger Aron Emilsson i intervjuer att OECD-Dacs regler ska vara en utgångspunkt, men man skulle kunna tänka sig att frångå det också. Man öppnar i agendan upp för bundet bistånd kopplat till svenska företag, vilket går emot OECD-Dacs regler.

Å ena sidan vill man se mer transparens i biståndet, å andra sidan har man skurit ned på informationsanslaget, vilket gör att granskningen av och transparensen i biståndet minskar. Å ena sidan säger man att man ska stärka multilateralismen, å andra sidan skär man ned kärnstödet till många FN-organ.

Agendan drar alltså åt olika håll.

Det går inte heller att utläsa vad som kommer att prioriteras ned. Vad ska bort? Om man nu vill rikta om biståndet till närområdet, vad ska bort? Om man vill ha bilateralt bistånd till bara 30 länder, vilka ska bort? Är det Somalia, Guatemala, Mali, Sydsudan, Myanmar eller Palestina?

Vi befarar nu att Sverige kommer att överge länder där vi haft bistånd som gjort nytta och varit avgörande för att förbättra livsvillkoren för miljontals människor. Vi önskar att regeringen kunde vara tydligare med vad man prioriterar ned och bort.

Latinamerika och Afrika nämns väldigt lite, och viktiga teman som en socialt hållbar tillväxt, minskade klyftor, arbetstagares rättigheter och fackliga rättigheter nämns knappt alls.

Vi är kritiska till att biståndet ska användas som verktyg för att tvinga fram större återvändande. Givetvis ska länder ta ansvar för sina medborgare, men att tro att biståndet är verktyget är fel. Det är ju bara 2 procent av biståndet som går till regeringar, medan 98 procent går till organisationer som arbetar självständigt i länder, ofta mot den lokala regeringens intressen. Många auktoritära länder skulle bara bli glada om svenskt bistånd till organisationer som vill stärka demokrati och mänskliga rättigheter försvann.

När det gäller att prioritera Ukraina och att fortsatt stöd dit måste vara en stor del av biståndet håller vi med. Redan under vår regeringstid när kriget bröt ut styrde vi om resurser för att bistå Ukraina. Ukraina var redan då om inte det största så i alla fall ett av de allra största biståndsländerna.

Här finns ingen politisk konflikt. Men det går inte att använda stöd till Ukraina som en ursäkt för att hals över huvud överge länder och kriser där svenskt bistånd behövs. Stödet till Ukraina behöver komma från fler källor än biståndsbudgeten. Det handlar om privata investeringar, att ge tillträde till den europeiska marknaden för ukrainska produkter och så vidare.

Det kommer att behövas en internationell Marshallplan för Ukrainas återuppbyggnad. Där ska Sverige förstås vara drivande och med, men det får inte betyda att vi vänder ryggen till resten av världen och överger fattigdomsbekämpning och kampen mot förtryck på global nivå.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om regeringens hantering av biståndet till Palestina.

Till att börja med fördömer vi socialdemokrater förstås terrororganisationen Hamas och de vidriga attacker mot civila som skedde den 7 oktober. Inget kan ursäkta eller legitimera detta.

Nu ser vi hur våldet eskalerar med över 15 000 dödsoffer i Gaza varav nästan hälften barn. Alla parter i konflikten har ett ansvar att skydda civilbefolkningen och följa internationell lag.

Den svenska regeringen har i detta, enligt FN, apokalyptiska läge stoppat bistånd till Palestina som verkar mot extremism och radikalisering.

Sida beordrades att göra en översyn av biståndet. Den är nu klar och visar exakt samma resultat som tidigare både Schweiz, Tyskland och EU kommit fram till när man har granskat biståndet till Palestina, nämligen att inga biståndspengar har gått till Hamas.

Man skulle kunna tro att Sverige efter Sidas granskning skulle återuppta biståndet - men nej. I stället underkänner regeringen sin egen myndighets utredning och fortsätter att frysa bistånd till Palestina. Jag undrar: Vad är problemet med bistånd som går till krafter som motarbetar Hamas och ger palestinier alternativ till extremism, terror och radikalisering? Vad är problemet med projekt som ger kvinnor i Palestina rättslig hjälp när de vill skiljas eller på annat sätt kräva sina rättigheter?

Vi tycker att det är skamligt att Sverige är ensamt i EU om att stoppa bistånd till Palestina. Vi var kritiska redan i fjol då regeringen halverade biståndet till Palestina, och efter att kriget har rasat sedan den 7 oktober är behoven, som alla vet, större än någonsin. Sverige behöver skala upp sitt engagemang, omedelbart stoppa pausen i biståndet, ta fram en långsiktig plan för biståndet till Palestina och agera på alla plan för att möjliggöra en fredlig tvåstatslösning.

Herr talman! Avslutningsvis är den nya inriktning som regeringen har sjösatt oroande på många vis. En aspekt som det talas för lite om är hur utgångspunkterna nu verkar ha skiftat.

Målet för biståndet ska vara att bekämpa fattigdom och förtryck och ska utgå från mottagarnas och de fattigas perspektiv och rättigheter. Nu verkar det mer som om regeringen utgår ifrån snäva svenska egenintressen. Som någon skrev verkar vi ha gått från att ha haft en politik för global utveckling till en politik för svensk utveckling i biståndspolitiken.

Detta är bakvänt, dels för att solidariteten urholkas, dels för att det är ineffektivt och ger sämre resultat. Vi vet till exempel att bundet bistånd kopplat till enskilda nationella företag är både dyrare och mindre effektivt. Ett annat exempel är att använda biståndet som ett verktyg för att tvinga fram återvändande från Sverige; vi hade ett replikskifte om detta tidigare.

Vi socialdemokrater ser fram emot fortsatt debatt om biståndet i den här debatten och vidare nästa år och kommer att fortsätta att driva på för internationell solidaritet och ett generöst bistånd som bekämpar fattigdom och förtryck i hela världen.

Sverige är en del av världen. Som socialdemokrat är jag stolt över att inte vara nationalist utan internationalist. Vi tror på internationell solidaritet. Vi tror att vi alla på det här klotet är beroende av varandra.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Thuresson för frågorna.

Vad gäller Ukraina finns det ingen åsiktsskillnad i denna kammare. Det är någonting som vi som svenska parlamentariker kan vara stolta över, att stödet för Ukraina är enhälligt och långsiktigt. Och oavsett vilken regering som styr detta land kommer vi de närmaste åren att stå vid Ukrainas sida vad gäller militärt, ekonomiskt och politiskt stöd på alla sätt. Det vill jag understryka. Där finns alltså ingen åsiktsskillnad. Det är fakta. Vi tycker likadant här.

Vi tycker också att det är rimligt att en stor andel av biståndsbudgeten går till Ukraina. Man kunde under vårt sista regeringsår 2022 se hur vi styrde om resurser i biståndsbudgeten till Ukraina. Och det vete tusan om inte Ukraina var största biståndsland 2022. Jag tittar på den före detta statssekreteraren för att få veta fakta. Vi har alltså visat i de skarpa budgetar som vi har lagt fram att vi minsann prioriterar Ukraina.

Det som vi inte gillar är att man använder Ukraina som en ursäkt - jag sa inte svepskäl - för att vända ryggen till globala utmaningar. Det är också fakta att denna regering vill ha en mer regional utrikespolitik och prioriterar ned stödet till FN och prioriterar ned arbetet med de globala utmaningarna. Det är fakta. Och vi såg i budgeten förra året - det syns inte i denna budget - vilka länder som kommer att drabbas. Vi har under förra året sett hur man har skurit ned på stöd till länder. Ju längre bort från Europa dessa länder är, desto mindre får dessa länder av svenska pengar. Det tycker vi är synd. Det borde kunna gå att prioritera på ett annat sätt.

Herr talman! Det är inte orimligt att Ukraina är det största mottagarlandet när vi har ett aggressivt Ryssland som väller in över Europas näst största land och med terrormetoder försöker piska dem till underkastelse. Då är det klart att Sverige ska ställa upp och att Sverige ska bidra. Och en stor del av biståndsbudgeten ska också gå dit. Det är inget konstigt med det.

Vad vi kritiserar är inte att man prioriterar Ukraina, utan vad vi kritiserar är det ensidiga fokuset. Och jag står fast vid att det är ett ensidigt fokus på Ukraina och närområdet och ett inte tillräckligt stort intresse visat för Myanmar och Palestina eller för situationen i Guatemala, där Sverige har gjort en otrolig skillnad med sina biståndsmedel. Det är ett land långt bort som inte så många känner till här i Sverige. Men för människorna i Guatemala är det av oerhört stor vikt att Sverige har funnits där under mörka och repressiva tider och stöttat människorättsaktivister, jurister och andra som har kämpat för att bibehålla något slags rättsstat under förtrycket. Och man har lyckats. Att nu vända ryggen till dessa modiga människor i Guatemala, som man riskerar att göra, tycker vi är fel.

Det är klart att man som regering måste prioritera, och alla behov kommer inte att kunna tillgodoses. Det är därför som vi har tyckt att det är så bra att ha just ett enprocentsmål. Då vet vi nämligen var ribban ligger, och det är dit vi ska nå.

Det kommer alltid att finnas behov i världen. Vi är inte så naiva att vi tror att alla plötsligt kommer att leva i fred och frihet och att fattigdomen bara kommer att försvinna som i ett trollslag. Så kommer det inte att bli, utan behoven kommer att fortsätta finnas.

Herr talman! Trevligt att se dig i utrikespolitiska sammanhang igen, Fredrik Malm!

Det är dock bedrövligt att höra en "liberal" - ja, ursäkta, men nuförtiden får man ju använda citattecken runt det ordet när man pratar om Liberalerna - anklaga Socialdemokraterna gällande Hamas och på något sätt likställa frågan med samarbete med SD. Det är för mig helt obegripligt.

Vi ställer upp på EU:s, den nuvarande regeringens och tidigare regeringars politik när det gäller Hamas. Vi tar fullt och tydligt avstånd ifrån dem. Vi fördömer dem. Vi vill inte ha med terrororganisationer att göra på något sätt. Jag vet att Fredrik Malms korståg mot Socialdemokraternas kopplingar till Hamas är något han brinner väldigt starkt för, men påståendet stämmer ju inte med verkligheten.

Det stämmer inte heller med verkligheten att Socialdemokraterna inte för samtal med Sverigedemokraterna. Vi pratar med dem i utskottet varje vecka, vi hälsar på dem i korridorerna och vi visar respekt för att deras ledamöter har valts in i riksdagen med hjälp av röster som har samma värde som de röster vi har fått. Vad vi dock inte gör är att kröka rygg för nyfascism. Vad vi inte gör är att hoppa i samma båt som illiberala krafter som har som mål att sortera människor utifrån ursprung och gradera människor utifrån vilken bakgrund de har.

Det Liberalerna gör är ju skamligt - att kalla sig ett liberalt parti och sedan gå ihop med sin huvudmotståndare, vars största fiende är liberalismen, tycker jag är en stor skam. Det borde egentligen även Fredrik Malm tycka.

Herr talman! Det är tröttsamt att en så erfaren riksdagsledamot som Fredrik Malm ägnar sig åt så simpel halmgubberetorik. Man målar upp ett problem och klistrar på mig och Socialdemokraterna en åsikt vi inte har, och sedan attackerar man den. Det är mycket skicklig och vildsint retorik, men det är fortfarande inte sant.

Vi fördömer Hamas. Vi vill att Hamas ska sluta existera. Vi vill bekämpa dem precis som vi ville bekämpa Isis/Daish och al-Qaida; det finns mängder av terrororganisationer som vi vill ska sluta finnas, och Hamas är en av dem.

Påståendet att vi inte skulle kunna samtala med Sverigedemokraterna stämmer inte. Vi samtalar med sverigedemokrater varje dag, men det betyder inte att vi kröker rygg för dem. Det betyder inte att vi anpassar vår politik efter dem. Det betyder inte att vi ger upp våra ideal för att få makt tack vare dem. Det gör däremot Liberalerna, och det tycker jag att ni borde skämmas för, Fredrik Malm.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för frågan då den ger mig tillfälle att förklara hur vi ser på enprocentsmålet och den visionen.

Det stämmer att vi i vår skuggbudget inte når enprocentsmålet. Det gör inte heller Centerpartiet, som dock har en trappa upp för kommande år. Vi har lagt 1 miljard kronor mer i år, nästa år och året därefter och säger klart och tydligt att vi ska återgå till enprocentsnivån. Vi säger inte exakt när eller i vilka trappsteg det ska ske, men målet är klart och tydligt.

Om man ifrågasätter trovärdigheten i det kan man titta på hur vi agerade under 90-talet, då vi också skar i biståndet medan vi sanerade de svenska statsfinanserna. Då var vi nere på 0,7 procent, men vi övergav ju inte enprocentsmålet. Det var fortfarande målet och visionen, och på samma vis är det nu. Då tog det till 2004 eller 2005 innan vi återigen nådde upp till enprocentsnivån, det vill säga lagom till att vi förlorade valet och den borgerliga regeringen kunde skörda frukterna av det arbetet.

Det beror alltså på - om vi tar regeringsmakten i morgon kommer det att gå fortare än om vi vinner regeringsmakten 2026. Och det går ännu långsammare om vi, gud förbjude, vinner regeringsmakten först 2030. I så fall kommer det att ta längre tid. Men så fort det är möjligt och kan ske på ett ansvarsfullt sätt både gentemot statsfinanserna och gentemot våra partner ute i världen ska vi göra detta.

Herr talman! Vi har inte uttryckt ett exakt tak i procent för avräkningar, utan det vi har sagt och har beslut på i vårt parti är att man ska vara restriktiv med detta. Man ska följa OECD-Dacs riktlinjer, men det ska vara restriktivt. Vi välkomnar därför taket på 8 procent; det gör det mer förutsägbart och enklare för samarbetsorganisationer och förvaltningar att veta vad som kommer att hända.

Vi tycker att det ska vara restriktivt. Vi får återkomma med exakt hur vi formulerar denna restriktivitet när vi väl får regeringsmakten igen, men det kommer att finnas med.

Herr talman! Vi börjar med debatten om att samtala eller inte. Vi står ju och samtalar nu i riksdagens kammare, Yasmine Eriksson. Jag behandlar dig med respekt. Jag förstår att du har rätt att vara här. Dina väljares röster är lika mycket värda som mina väljares. Ni har all rätt att lägga fram alla förslag ni vill. Ni ingår i regeringsunderlaget. Vi möts varje vecka i utskotten och debatterar tillsammans.

Men vi förhandlar inte med er. Vi står nämligen för långt från varandra värderingsmässigt. Vi vill inte kompromissa med våra värderingar och förhandla politiskt med er. Att Liberalerna gör det är det inte bara vi som är kritiska mot. Även i stort sett halva Liberalerna är ju kritiska till det. Det är också så att 97,6 procent av den svenska väljarkåren har valt ett annat parti än Liberalerna. Deras vägval är inte direkt någon succé.

Sedan frågar Yasmine Eriksson mig vilka jämställdhetsinsatser som vi är emot i Tidöavtalet och i reformagendan. Svaret är att vi inte är emot något av detta. Det är bra att SRHR nämns och att man vill stärka kvinnors och flickors rättigheter, deltagande i politiska församlingar och så vidare. Det är klart att vi är för det. Men låt mig likna den feministiska utrikespolitiken vid en fantastisk sportbil. Du plockar bort två däck och strålkastarna och säger: Vad är det för fel på sätet? Vad är det för fel på ratten? Vad är det för fel på motorn? Det är inget fel på allt detta. Men ni har plockat isär en sammansatt holistisk politik för feminism i bistånds- och utrikespolitiken. Den fungerar sämre när inte alla delar finns med.