Anders Ådahl

Fru talman! Vi förstår att ministern lämnar ett annat besked nu om att trafikstarten kanske kan försenas. Det ministern sa för ett halvår sedan gäller alltså inte längre, eftersom det finns annan information att ta hänsyn till.

När regeringen för ett år sedan skrotade planerna på nya stambanor i Sverige var det olyckligt ur flera perspektiv. Ett av dessa bevittnar vi nu i denna debatt, och det är att regeringen öppnar Pandoras ask och tidsplaner spricker. När saker som varit färdigförhandlade plötsligt stryks öppnar det upp för osäkerheter, nya tankar och nya inspel. Vi har nu sett hur kommunerna i stråket och Västra Götalandsregionen fullt naturligt kommit med nya inspel om hur järnvägen borde dras. Vi har sett Sverigedemokraterna vakna till liv och förorda att inte bygga ny järnväg utan behålla museijärnvägen.

Regeringen sätter inte ned foten utan lämnar frågan vidare utan tydliga instruktioner till Trafikverket. Senaste nytt om tidpunkt för trafikstart, enligt det som surrar i luften i Västra Götaland, är en försening på sex till åtta år. Det måste till nya förhandlingar och inte minst nya utredningar för nya sträckningar.

Om jag har förstått det rätt gör den budgetram som regeringen har satt att fördyrande extra investeringar för stationslägen och annat måste tas av kommuner och av regionen. Kommuner och en region som går på knäna och som har fått kraftigt minskade anslag till exempelvis skola och folkbildning ska alltså tyngas än mer.

Hur ska beslut fattas, och hur ska finansiering säkras? Är det statsrådets mening att det nu är upp till Trafikverket, regionen och berörda kommuner att fatta beslut om ny järnväg och att regionen och kommunerna också ska finansiera det som går utanför ramen? Vilken är regeringens roll i den fortsatta processen? När ska Trafikverket vara klart med sin vidare planering? Det har vi inte fått besked om.

I en statsministerutfrågning i våras frågade jag statsministern om det möjligen kan ha varit ett oklokt beslut att skrota stambanor då ett robust och redundant järnvägsnät är en viktig komponent i det civila försvaret. Statsministern höll då inte med om min bedömning utan sa: Järnväg är en viktig del av infrastrukturen och därmed en viktig del av civilförsvaret, men det är lite mer än bara höghastighetståg. Han fick också applåder för sitt svar.

Nu visar det sig emellertid att en viktig komponent i att vara ett Natoland är att man har just ett robust och redundant järnvägsnät. Detta är något som Försvarsmakten och försvarsministern tydligt har deklarerat. Det var nyheter som blev kända för allmänheten för bara en månad sedan.

Därför vill jag fråga infrastrukturministern om det kommer att vara prioriterat att järnväg mellan Göteborg och Borås byggs med tanke på en fortsättning till Ulricehamn och Jönköping. Jag undrar alltså om det kommer att prioriteras - det är skillnad mellan detta och att det inte ska omöjliggöras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Har denna fråga, med hänsyn till vårt försvar, blivit viktigare sedan beslutet att skrota stambanor för ett år sedan? Jag har sålunda två frågor. Jag undrar dels hur beslut fattas om sträckan Borås-Göteborg, inklusive finansiering, dels om framtida sträckning till Jönköping numera är en prioriterad sak.

Fru talman! Jag fastnade för det sista som infrastrukturminister Andreas Carlson sa, nämligen att det inte ankommer på regeringen eller ett enskilt statsråd att detaljstyra myndighetens arbete. Det håller jag med om. Låt oss därför i stället tala om statsrådets ansvar specifikt kopplat till järnvägen Borås-Göteborg, som är av såväl lokalt som regionalt, nationellt och globalt intresse - lokalt för arbetspendlingen, regionalt för tillväxten och anslutningen till Landvetters flygplats, nationellt för grön omställning, attraktionskraft och arbetsmarknadsförstoringar och globalt för svensk export via Göteborgs hamn.

Sverige är ett gammalt land och en gammal ekonomi. Vi har historiskt gjort enorma investeringar för vårt välbefinnande. Vi har byggt elproduktion under 50, 60, 70- och 80-talen. Vi har byggt skolor och universitet och byggt ut 3G, 4G, 5G, fiber, järnväg och vägar.

Är man en gammal ekonomi måste man både underhålla befintlig infrastruktur och förnya sig genom att nyinvestera. Det går inte att välja ett av dessa om vi i Sverige ska klara oss i den globala konkurrensen. Nu lever vi med en regering som både administrerar en krympande ekonomi och ser till att vi ökar utsläppen av växthusgaser. Investeringar uteblir, och vi backar tyvärr in i framtiden.

På infrastrukturområdet händer tyvärr inte mycket. Beslut skjuts på framtiden, och andra länder passerar oss när vi står still. Hur ska vi utvecklas om vi inte investerar?

Senast i dag på DN Debatt säger några av näringslivets toppar ifrån under rubriken "Medan Kastrup lyfter står Arlanda kvar på marken". Wallenberg och kompani skriver: "Infrastrukturminister Andreas Carlson . lovade att ge besked om Arlandas framtid under hösten. Nu har löven trillat av träden och vintern är här. Vi väntar otåligt på besked."

Men låt oss återvända till järnvägen. Nya stambanor har utretts och förhandlats fram i över tio år. Det var ett projekt för att knyta samman Sverige och arbetsmarknader, ett projekt för tillväxt med nya möjligheter för gods- och persontransporter och ett projekt för att vara i takt med övriga Europa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Trots detta valde regeringen för ett år sedan att skrota planerna på nya stambanor och i stället gå vidare med underhåll och lokala järnvägsprojekt. För stråket mellan Göteborg och Borås var beskedet att pausa planerna ett halvår. När tidsfristen för Trafikverkets sexmånaderspaus löpte ut kom inget beslut från regeringen, utan pausen förlängdes med en månad. Men i slutet av oktober kom ett beslut. Beskedet var att regeringen ger Trafikverket klartecken att fortsätta planera sträckan Göteborg-Borås, men vad betyder det?

Fortfarande råder stor oklarhet vad gäller såväl inriktning, sträckning och tidsplan som balans mellan arbetspendling och godstrafik. Redan i våras frågade vi infrastrukturministern i en interpellation vad som nu gäller för Göteborg och Borås. Ministern gav då bland annat beskedet att inriktningen var att utreda en modifierad lösning utan att trafikstarten skulle försenas.

I dagens svar backar ministern och säger något om "så snabbt som möjligt". Det är oklart vad det betyder. Vi vill hellre ha tydliga besked. Det är väl ändå ministerns ansvar att leda Sverige framåt på infrastrukturområdet och kunna ge besked om investeringar och tidsplaner?

När kan trafikstart ske på ny järnväg mellan Borås och Göteborg? Står ministern fast vid att trafikstarten inte ska försenas på grund av regeringens beslut att skrota stambanor, eller kommer järnvägen mellan Borås och Göteborg att stå klar långt senare?

Fru talman! Nu har löven trillat av träden, och vintern är här. Vi väntar otåligt på besked.

Herr talman! Det är glädjande att utbildningsministern står på den fria akademins sida. Det är mycket bra. Det är egentligen ointressant om hoten kommer från extremhögern, extremvänstern eller för all del extremmitten. Det spelar liksom ingen roll om det är wokehöger eller wokevänster.

Vad vi i stället behöver ha fokus på är att tidigt, här och nu mota Olle i grind. Det behövs åtgärder, det behövs verktyg och det behövs lagförändringar här och nu så att vi inte ser vårt fria ord riskeras i akademierna.

Min fråga blir återigen: Vad är det för verktyg ministern ser saknas?

Herr talman! Akademin och våra lärosäten är den fria tankens rum. Det är en plats för respekt och för att pröva perspektiv. Ja, det är i själva verket en av grundbultarna i vårt fria samhälle.

Detta står emellertid i bjärt kontrast till auktoritära krafters vilja att kontrollera och styra både vad som tänks och vad som sägs. Det har vi nyligen fått bevittna då en inskriven student vid Karlstads universitet missbrukat detta fria tankens rum och hotat och trakasserat så att lärare sjukskriver sig och medstudenter hoppar av kursen. Universitetsledningen har inte stängt av studenten, då man anser att lagstöd och verktyg saknas.

Utbildningsministern säger sig stå på den fria akademins sida och har meddelat att lärosätena kommer att få fler verktyg. Jag undrar: Vad är det för verktyg utbildningsminister Mats Persson avser? Vad är det för verktyg som saknas på våra lärosäten för att vi faktiskt i förlängningen ska kunna värna vårt fria och öppna samhälle?

Fru talman! Jag vill också vända mig till utbildningsministern, som såklart noterar att det handlar om prioriteringar när man ska landa i en statsbudget. Jag har sålunda en fråga om prioriteringar.

Regeringen skär ju kraftigt ned på anslagen till folkbildningen i Sverige. För folkhögskolorna handlar det om 400 miljoner kronor över två år, och för studieförbunden är det en neddragning med över 1 miljard kronor de kommande tre åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

För den högre utbildningen gör regeringen några bra punktinsatser på till exempel civilingenjörsutbildningar och STEM-området Science, Technology, Engineering and Mathematics. Men på totalen minskar man ändå anslagen till den högre utbildningen med bortåt 420 miljoner kronor. Det beror främst på två olika typer av sparbeting som i slutändan faktiskt ger både mindre av högre utbildning i Sverige och sämre kvalitet på den högre utbildningen. Varför gör regeringen den prioriteringen?

Herr talman! Jag håller med om ambitionen, men det är bara det att med en sådan ambition måste man fundera på hur den svenska forskningen, universiteten och högskolorna i så fall ska vara organiserade.

Vi kan snegla på andra länder som Tyskland, där man jobbar med Universität och Fachschule och har stora institut som Max Planck-institut och sådana ställen. Där har man delat upp den fria och den styrda forskningen på olika ställen, för man har förstått att kulturen är väsentligen olika när man ska göra satsningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning

Jag kan förstå att politiken kan behöva peka med hela handen och välja ut prioriterade områden. Det kan man behöva göra, men samtidigt driver inte det den nyfikenhetsbaserade forskningen. Vi får inte riktigt de genombrott som vi önskar, även om det är önskvärt för Sverige som nation att bygga kunskap inom specifika områden.

Jag tror att vi i arbetet med forskningspropositionen behöver spela in organisations- och finansieringsfrågan för att både kunna prioritera och ha nyfikenhet.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag tror att vi alla ser fram emot forskningspropositionen och det arbete som ska göras.

Jag hoppas personligen att utbildningsministern gärna vill se ett brett samarbete i detta arbete så att vi kan spela in våra olika synpunkter och använda de erfarenheter som finns i de olika partierna. Det tror jag skulle vara väldigt lyckligt.

Ja, man måste prioritera i forskning. Men min poäng var att om man å ena sidan vill styra och prioritera forskningen kan man inte å andra sidan prata om att forskningen ska vara fri. Man måste fundera på hur vi ska organisera svensk forskning så att vi både klarar av att prioritera mot starka miljöer och samtidigt ha en fri forskning.

Jag tror inte att Albert Einstein hade blivit så förtjust om någon hade sagt till honom: Du ska jobba med life science! Han ville ju själv klura lite grann på ljusets hastighet, massan, relativiteter och sådant där. Vi måste klara av att både prioritera mot styrkeområden för Sverige och behålla forskningen fri. Vi kan inte baka ihop de här två i ett och samma andetag.

Herr talman! I dag har vi samlats för att debattera och diskutera forskning. Få saker är så oändligt viktiga för vårt land som att vi har hög nivå och god kvalitet på forskning och högre utbildning. Det är så vi kan få mat på bordet i slutändan, och det är så vi bygger välstånd i Sverige.

Vi är ett litet exportberoende land och en kunskapsnation, så frågan om forskning är oerhört viktig. Låt oss också konstatera att högskola och universitet har tre uppdrag, nämligen forskning, utbildning och nyttiggörande. När regeringen och staten i sin budget sänder pengar till denna sektor i form av basmedel är det riktat mot utbildning och forskning men faktiskt inte mot nyttiggörande. Det finns ett slags grundtanke om att nyttiggörandet är en konsekvens av forskning. Jag tror att vi i Sverige som nation behöver se över och fundera på vad nyttiggörande faktiskt är. Det är både utbildningen och forskningen, och vi behöver ett system som bättre och klokare funderar runt nyttiggörande.

Centerpartiet har tre ambitioner när det kommer till forskningen. Den första gäller den akademiska friheten, som vi värnar och vill stärka. Det handlar om den individuella friheten att själv få söka frågorna och att forska på det man tycker är intressant och komma fram till resultat, helt fritt från näringsliv, politik eller ideologier. Det handlar också om den institutionella friheten, det vill säga att våra lärosäten är de som bäst kan bedöma och styra sin egen verksamhet. Detta har vi talat om tidigare i kammaren.

Centerpartiets andra ambition är att vi ska stärka kvaliteten på vår spets. Jag ska återkomma till det.

Den tredje ambitionen är att högre utbildning och forskning ska finnas närvarande i hela landet. Det finns både en poäng i fråga om kunskapsuppbyggande men också en regionalpolitisk poäng när det gäller att försörja regionala och lokala arbetsmarknader med kompetens och skicklighet. Därför behöver det finnas högskolor i hela landet.

Tillbaka till spetsen i forskning. Vi har ett finansieringssystem i dag som inte riktigt driver spets, om vi ska vara helt ärliga. Vi har basfinansiering och vi har konkurrensutsatta medel. Så långt ser det bra ut. Idén med basfinansieringen är att den ska användas till fri forskning. Men hur är det de facto?

För det första: Administrationen på universiteten äter upp basfinansieringen. Ju mer man vill direktstyra från politiken till sina myndighetshögskolor och ju mer det blir new public management, desto mer administration måste högskolorna ha. När man går bort från tillit och går mot new public management ökar administrationskostnaderna.

För det andra: Medfinansieringskrav äter upp basfinansiering. I dag när forskarna söker medel hos Energimyndigheten och andra finns det krav på medfinansiering som ska tas från basmedlen, och då försvinner pengar från den fria forskningen.

För det tredje: Akademiska hus äter upp basfinansiering. Enorma summor går för de flesta av landets lärosäten till hyror till Akademiska hus i stället för till forskning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning

För det fjärde: Nyttiggörandeaktiviteter äter upp basfinansiering, eftersom de inte har ett eget finansieringsspår.

Basfinansieringen som var tänkt som den fria forskningens garant har alltså i stället blivit de svarta hålens fyllningsmassa. Det är inte riktigt klokt. Detta behöver vi utreda i Sverige. Kvar blir styrd forskning och i många stycken dessvärre medioker forskning.

Regeringen säger att man vill råda bot på svag spetskvalitet med riktade satsningar och ökad internationalisering. Jag skulle vilja kommentera det. I betänkandet kan man läsa att regeringen skriver: "Sverige är ett litet land och det är viktigt att våga göra prioriteringar så att Sverige i stället kan bli ett land som är världsbäst inom vissa strategiska områden där den fria forskarinitierade forskningen har en central plats."

I den allra sista delen finns det en motsägelse som är ganska intressant. Å ena sidan vill man från politikens sida styra forskningen mot vissa områden, och sedan säger man att där ska forskningen vara fri. Det är som ett kosläpp på våren där man säger till kossorna att det finns ett helt fält som ni ska få springa ut och beta i, men när kossorna sedan kommer ut är det en inhägnad på tio gånger tio meter som de får vara inom. Det är inte bra för kossorna, och det är inte bra för forskningen. Där behöver nog regeringen lite hjälp med att fundera på hur man kan stärka spetsen i svensk forskning.

Den andra ambitionen är ökad internationalisering. Professor emerita Alexandra Waluszewski från Uppsala universitet kommenterade något om detta på Svenska Dagbladet Debatt på nationaldagen. Hon skrev: Internationell rekrytering kräver att Sverige framstår som ett attraktivt land för såväl unga forskarstuderande som etablerade forskare. Det räcker inte med att kunna erbjuda en högkvalitativ och stimulerande forskningsmiljö. Det gäller också att vara lockande för medföljande partner och inte minst för medföljande barn. Vad universitet och högskolor larmar om är i princip det motsatta: Sverige börjar framstå som ett skräckexempel i bemötandet av internationella forskare.

Det är inga goda nyheter att det är så det ser ut på universitet och högskolor. De har alltså svårt att locka internationella forskare för att det upplevs som att Sverige som land ger människor utifrån kalla handen. Mångkulturen i form av erfarenheter från olika forskartraditioner får alltså inte vara närvarande på svenska universitet och högskolor. Hur ska vi kunna bygga spets, och hur ska vi kunna bygga internationalisering när vi har en politisk kontext där man stänger ute människor från andra länder som vill komma och jobba i Sverige? Det är olyckligt.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 18 om innovationsstöd, där Centerpartiet ser att vi behöver arbeta mycket mer med området runt innovation, där man kan ta forskningsresultat vidare ut mot produkter och tjänster. Vi vill också stärka våra forskningsinstitut och våra inkubatorer.

(Applåder)

Fru talman! Jag riktar min fråga till skolminister Lotta Edholm.

Det finns flera exempel på att grovt kriminella våldsbrottslingar jobbar på våra förskolor och skolor. Vi i Centerpartiet kan absolut inte acceptera att barn ska ha det så i sin skolvardag.

Det finns i dag ingen möjlighet att begära ut registerutdrag på regelbunden basis när så anses befogat. Och det går i dag inte att veta om det finns kriminella i skolmiljön.

För att snabbt få bukt med detta föreslog Centerpartiet nyligen ett så kallat utskottsinitiativ om utökade möjligheter till registerkontroll i skolan. Detta blev emellertid nedröstat i utskottet av regeringspartierna och Sverigedemokraterna. De ville inte ens bereda frågan. I stället hänvisas det till att regeringen jobbar med ärendet. Om detta stämmer undrar jag när vi får se åtgärder från regeringen, så att skolan blir en trygg miljö för våra barn.

Fru talman! Det är väldigt skönt att ha en sådan här spåkula och att kunna se in i framtiden. Jag hade önskat att ledamoten också hade haft en sådan!

Skämt åsido - det jag beskriver är inte vad som kommer att ske, utan att regeringen nu tar ett första steg mot att minska självstyret inom akademin. Som jag sa i mitt anförande: Hela idén med en styrelse för både ett lärosäte och ett aktiebolag är att de ledamöter som sitter där ska arbeta för lärosätets eller bolagets bästa.

När man som ägare väljer att sätta in sina personer i styrelsen och styra genom styrelsen gör man det klassiska felet att låta styrelseledamöterna påverka den dagliga driften när det är vd som ska sköta den saken. Styrelserna ska se till att akademin respektive bolagen utvecklas på bästa möjliga sätt. Om ägaren tycker att det sker något som är fel får man ta det i en ägardialog. Så fungerar det i både näringslivet och akademin. Nu bryter regeringen denna praxis. Akademin uppfattar det som att självstyret och den akademiska friheten försämras, och det är precis det jag som frihetsälskande centerpartist också reagerar mot. Det är hela skälet.

Jag har ingen spåkula, men det här är ett första steg som är djupt oroande.

Fru talman! Nej, det har inte raserat den akademiska friheten. Däremot uttrycker jag en oro över att om man fortsätter i tangentens riktning är den akademiska friheten hotad. Jag menar inte att den är det nu, men jag säger samtidigt - som ledamoten påpekar - att med ett sådant här beslut träder man ut på ett sluttande plan och tar ett första steg mot att inskränka självstyret för de akademiska institutionerna.

När man väljer att förkorta förordningstiden för att så snart det är möjligt sätta in sina personer i styrelserna är det en ganska riskabel och vansklig väg att vandra. Det är faktiskt precis därför som hela akademin - med alla rektorer och många professorer - på väldigt kort tid har reagerat så kraftfullt. Vi som inte jobbar inom akademin dagligdags kan rycka på axlarna och tänka att det väl inte är så farligt om man förkortar förordnanden och sätter in lite nya personer, men de som jobbar i akademin förstår att fri kultur, fria domstolar och fri akademi behövs och att en sådan åtgärd är ett första steg mot att kringskära friheten att själv styra över prioriteringar. Det är därför man reagerar så kraftfullt.

Det jag menar att man i stället borde göra är att hålla en normal ägardialog och utfärda regleringsbrev. Dels får man väldigt mycket mer gjort på kort tid då, dels riktar man kraften mot rätt personer. Man riktar kraften mot rektor, som också är myndighetschef, så att rektorn omedelbart kan börja med uppgiften. Jag tycker att den metoden är både snabbare och kraftfullare.

Fru talman! Jag har nöjet att presentera tre väsentliga områden för Centerpartiet när det kommer till högskolan och dess utveckling. Jag tänker tala om akademisk frihet, en högskolesektor för hela landet och vassare spets i svensk forskning. Mest tid kommer jag att ägna åt akademisk frihet, eftersom det är så aktuellt.

Vad är akademisk frihet, och varför finner Centerpartiet det så viktigt? Det finns många försök till definitioner av begreppet akademisk frihet. En av de mest citerade definitionerna är, i svensk översättning av professor Shirin Ahlbäck Öberg: friheten att bedriva forskning, undervisa, tala och publicera i enlighet med normer och standarder för vetenskaplig undersökning, utan ingripanden eller påföljd, vart än sökandet efter sanning och förståelse leder.

Det är mycket viktigt att begreppet akademisk frihet förstås utifrån två nivåer, dels den institutionella, dels den individuella. Den institutionella nivån avser lärosätenas möjligheter till självstyre för att vidmakthålla lärosätet som en fri och oberoende aktör i relation till exempelvis regering, riksdag och marknad. Den individuella nivån avser rätten till professionellt självbestämmande som tilldelas den enskilda läraren och forskaren i undervisningen och forskningen.

Akademisk frihet på båda dessa nivåer har historiskt visat sig ge allra bäst resultat för akademin framför detaljstyrning och politisk klåfingrighet. För Centerpartiet är det självklart att värna och utveckla den akademiska friheten. Det handlar i förlängningen om jobb, exportintäkter, välfärd, och ett utvecklat demokratiskt samhälle för alla och envar.

Men ett viktigt tillägg måste göras. Med frihet kommer en lika stor portion ansvar. Hög akademisk frihet medför stort akademiskt ansvar. Högskoleledningar och högskolestyrelser har ett stort ansvar att utveckla sina miljöer. Inom vissa vetenskapsfält och vissa lärosäten förekommer akademiska anomalier där vetenskapen är mycket svag och där forskningsmiljöer tenderar att i vissa fall bli politiska. Det skulle kunna benämnas det inre hotet. Det är akademins ansvar att själv stänga svaga miljöer, utveckla akademin mot hög vetenskaplig kvalitet där vetenskapliga metoder används och forskningsstudier uppvisar reproducerbarhet.

Att inte uppbära akademiskt ansvar är att be om ett mer auktoritärt förhållningssätt till akademin. Det måste ur väldigt många aspekter undvikas.

Vidare är inte frågan om akademisk frihet en fråga om vänster eller höger i politiken. Det är i stället en fråga om frihet versus det auktoritära. Nedmonteringen av ett samhälle sker av auktoritära politiska krafter utefter ett återkommande mönster. Först kringskärs medierna, därefter rättsväsendet, sedan kulturen och akademin och slutligen individernas rättigheter. Den som älskar frihet och den som älskar Sverige bör därför vara ytterst vaksam på signaler där akademisk frihet börjar inskränkas.

Det är i det ljuset som regeringens beslut om att korta förordningstiden för högskolestyrelser från tre år till 17 månader måste ses. Det är också därför en unison akademi reagerar så kraftfullt. I Sverige vilar den lagstiftande och exekutiva maktens relation till landets lärosäten på tillit och samförstånd, på respekt för olika roller i samhället.

Det normala förfarandet är att statens ägarintresse hanteras genom regleringsbrev och ägardialog. Om regeringen ser ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och ser sig nödgad att stärka den säkerhetspolitiska frågan på våra lärosäten, vilket naturligtvis kan vara helt legitimt och korrekt, är den normala gången att det skrivs in i regleringsbrev eller ännu hellre hanteras genom en ägardialog med den operativa ledningen.

Högskolestyrelser är precis som bolagsstyrelser. Deras uppdrag är att arbeta för lärosätets respektive bolagets bästa. Man ska som styrelseledamot inte jobba för sin uppdragsgivares intressen utan strikt med sin kompetens arbeta för lärosätets bästa.

Med beslutet om styrelser har regeringen presenterat ett sluttande plan där ändstationen heter auktoritärt styre. Genom att detaljstyra vilket folk eller vilka kompetenser som ska sitta i styrelsen frångår regeringen svensk praxis, och i förlängningen är det helt riktigt som landets rektorer påpekar den akademiska friheten som är hotad. Det är inte en politik som Centerpartiet på något vis kan stå bakom. Därför yrkar jag bifall till reservation 2 om styrning och akademisk frihet.

Fru talman! Jag vill också säga något om högre utbildning och forskning för hela landet. Landsbygden är ingen avfolkningsbygd - det är en påfolkningsbygd. Vi ser nu ort efter ort ritas in på kartan när den nya gröna omställningsindustrialiseringen får fäste: Skellefteå, Mariestad, Boden, Liikavaara, Torsboda.

Ingen annanstans än i den framväxande landsbygden är heller kompetensglappet så stort. Arbetsmarknaden i många regioner skriker efter kompetens, brett över spektrumet. Det handlar om ingenjörer, sjuksköterskor, polis och veterinärer. Såväl i näringslivet som i det offentliga saknas kompetens.

Högre utbildning är en infrastruktur som måste vara både av spetskaraktär och lokalt och regionalt placerad, precis som el, vatten och fiber. Det ska finnas lärosäten över hela landet, och de ska bli mer autonoma. De bör också ges ytterligare möjligheter att utforma sin verksamhet efter regionala förutsättningar liksom att stärka sin samverkan med det omgivande samhället. När fler högskoleplatser tillkommer är det viktigt att kvaliteten inte bara upprätthålls utan också förstärks samt att de svarar mot arbetsmarknadens behov.

Fru talman! Sverige behöver även vassare spets i forskningen. Man ligger bra till på innovationssidan, men sämre när det gäller den vetenskapliga kvaliteten. Vi möts av signaler att kvaliteten är vagt dalande. Samtidigt som vi pratar om att lyfta bredden måste vi också lyfta spetsen på landets universitet.

I princip finns två metoder för staten att trycka på för ökad kvalitet. Det handlar dels om hur vi väljer att organisera högskolesektorn, dels om hur vi väljer att finansiera den. Det finns all anledning att se över såväl resurstilldelningssystemet som organiseringen av svenska lärosäten.

Centerpartiet har länge lyft fram att vi vill se fler högskolor som lämnar rollen som myndighetshögskolor och i stället övergår i stiftelseform eller annan form. Med en sådan reform ökar vi inte bara mångfalden bland lärosätena utan också möjligheten för enskilda lärosäten att bygga eget kapital att fritt använda i sin akademiska institutionella frihet.

Lärosätena behöver även förutsättningar att klara två perspektiv, dels autonomi med akademisk frihet, dels samverkan och nära koppling mellan forskningen och den högre utbildningen och det omgivande samhället. Utan oberoende forskning och utbildning är det svårare att identifiera, förstå och lösa samhällsproblem. Utan samverkan med det omgivande samhället och lyhördhet gentemot näringslivets och politikens identifierade utmaningar riskerar lärosätena att bli isolerade öar i samhällskroppen. Det är två perspektiv som är delvis motstående men som måste fungera sida vid sida inom den högre utbildningen och forskningen.

Fru talman! Har man läst kommittémotionen om akademisk frihet som ledamoten Robert Stenkvist redogör för ser man att det är ganska stora likheter med Centerpartiets kommittémotion. Det är ganska intressant att stå här och konstatera det.

Vi värnar båda två den akademiska friheten. I de spekulationer som har varit om regeringens tillsättning har jag och Centerpartiet valt att inte spekulera om vilka som kan tänkas ligga bakom beslutet. Vi har inte vetat det och har därför tyckt att det har varit onödigt.

Låt säga att jag nu är en naiv person som väljer att tro på det som står i kommittémotionen, och jag väljer att göra det. Det finns ganska stora likheter.

Det jag vill fråga rör det beslut som regeringen har fattat. Vi i Centerpartiet har varit djupt kritiska. Vi tycker att man genuint hotar den akademiska friheten. Man väljer att sätta in sina personer i styrelserna.

När man gör det tar man bort en del av lärosätenas självstyre att styra över sin verksamhet. Det handlar om att vara den fria lysande fyren som lyser över samhället med akademisk frihet. Där kan forskarna välja sina forskningsfrågor och lärosätena kan välja sina prioriteringar.

Med tanke på att vi verkar tycka ganska lika om akademisk frihet blir frågan till Sverigedemokraterna: Har ni samma analys om regeringsbeslutet att det hotar den akademiska friheten?

Fru talman! Det jag tänker på kan man relatera till det tidigare inlägget från Sverigedemokraterna.

Jag har svårt att se att det är en vänster-höger-skala i den fråga vi diskuterar nu. I stället är skalan frihet versus auktoritärt. Det är det som är det intressanta.

Och det handlar väl om själva förfarandet. Det går ju till så att man har ett antal nomineringspersoner som föreslår styrelser, och sedan fastställer regeringen ett förslag. Nomineringspersonerna var klara med sina förslag redan i början av året. Men fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda, den 27 april, fick nomineringspersonerna uppdraget att ringa runt till alla styrelsemedlemmar och säga att nu är det så att det blir 17 månader i stället för tre år.

Någonting har gått väldigt snabbt här, och det som hela akademin känner är att det här liksom inte stämmer. Hur kan man ha en säkerhetspolitisk orsak bakom ett sådant hastigt agerande när det är en åtgärd som ska bli verksam först om två år? Det är någonting som verkar lite märkligt.

Jag tänker också att kompetens i fråga om säkerhetspolitik - eller jämställdhet eller hållbarhetsfrågor eller trakasserier - sätter man ju inte i styrelser. Det är en kompetens som rektor som operativ chef för en myndighetshögskola ska se till att han eller hon har på sitt lärosäte.

Det är precis därför akademin har blivit så upprörd. Lärosätenas självstyre kringskärs nu när regeringen går in och bestämmer vilka kompetenser som ska sitta i styrelsen.

Återigen, ledamoten Malm: Finns det någon förståelse för att alla landets rektorer uppvaktar utbildningsministern och är väldigt oroliga?

Fru talman! Jag kommer också att uppehålla mig vid tillsättningen av högskolestyrelser. Jag tror att vi behöver reda ut sakernas tillstånd från början innan vi kan gå vidare.

Ledamoten Malm redogjorde för ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Jag tror att alla ledamöter i Sveriges riksdag förstår och ser att det är ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Vi förstår att även universitet och högskolor är utsatta för risker, att det finns risk att patent försvinner utomlands, att det sker spionage och att det rent av kan vara organiserat av stater hur man infiltrerar svenska högskolor och universitet.

Problembilden delar vi alltså. Men det vi egentligen pratar om är ju den akademiska friheten och de åtgärder som regeringen har vidtagit här.

Man har valt att förkorta den tid styrelserna sitter från tre år till 17 månader. Det betyder att om vi har ett hotfullt läge nu ska vi vidta en åtgärd som blir verksam först om kanske två år. Läget är alltså inte mer akut än att vi kan vänta två år på att någonting händer på lärosätena.

Det normala förfarandet när man ser ett problem är ju att man för en god dialog, en ägardialog, och reglerar i regleringsbrev om det uppstår någon form av situation som rektorerna, de operativa cheferna, måste hantera.

Min fråga till ledamoten Malm är denna: Den upprördhet som vi har sett hos akademin över att den akademiska friheten faktiskt blir hotad här, kan ledamoten Malm förstå den upprördheten?

Fru talman och statsrådet Forssell! I Sverige vilar riksdagens och regeringens relation till landets lärosäten på något så nedärvt svenskt som tillit, samförstånd och respekt för olika roller i samhället. Men nu har regeringen med mycket kort varsel beslutat att korta förordningstiden för styrelser från tre år till 17 månader. Olika regeringsföreträdare ger olika förklaringar. Bilden är grumlig och orsakerna oklara.

Rektorer, professorer och lärare ger unisont uttryck för att den institutionella akademiska friheten är hotad, det vill säga lärosätenas möjligheter till självstyre som fria och oberoende aktörer i relation till exempelvis regering, riksdag och marknad.

Min fråga till statsrådet Forssell är: Är det regeringens mening att direktstyret av Sveriges universitet och högskolor måste öka?

Herr ålderspresident! En cykel har två hjul, ett styre, broms och ringklocka. Hur svårt kan detta egentligen vara? Ganska svårt och komplext, visar det sig.

När cykeln var ung och gick från höghjuling till två lika stora hjul i slutet av 1800-talet kallades den nya cykeltypen för säkerhetscykel, medan höghjulingen var den fräcka, hårda modell som de verkligt tuffa killarna tog sig fram på. Det var nämligen bara killar som cyklade då; det ansågs för farligt för kvinnor. Höghjulingen ser man sällan i dag.

I dag finns det i stället mountainbikes, citycyklar, landsvägscyklar, tempocyklar, gravel bikes, cyclocross, lådcyklar, single speeds, fixies, liggcyklar, touringcyklar, trialcyklar, BMX, tandemcyklar och, inte minst, elcyklar, för att nämna några. Ja, till och med inom mountainbikesegmentet finns det undergrupper i form av cross country, trial, all mountain, enduro, down hill och den smått osannolika fatbiken.

Men vi nöjer oss inte där. Utvecklingen har förändrat inte bara cykeln till en uppsjö varianter utan också vad som faktiskt ryms inom cykelbegreppet. Enligt lagen om vägtrafikdefinitioner är en cykel även ett elfordon med trampor men också ett elfordon för en person utan trampor, till exempel elsparkcykel, Segway och elskateboard. Definitionen av en cykel har alltså vidgats.

Inom detta tämligen breda och komplexa område behöver politiken utvecklas. Vi saknar i dag en tydlig nationell riktning. Därför blir det ofta konflikter om till exempel elsparkcyklar på trottoarer, snabba cykelklungor på landsvägar eller mountainbikes i skogen som ska samsas med ryttare. Ofta ser vi sådana konflikter för att vi saknar ett tydligt mål och en tydlig ambition för cykelområdet.

Vi inom Centerpartiet anser att styrningen inom cykelområdet behöver utgå från en målstyrning som baseras på hur vi vill att cyklingen ska se ut i framtiden i stället för dagens prognosstyrning. Det är en mycket viktig startpunkt för all utveckling av det svenska cyklandet och de regelverk som behövs att vi antar ett nationellt mål.

Cykling har kommit att bli en viktig pusselbit i det moderna samhället, såväl för fritidsändamål som för nyttoändamål. Cykling till jobb eller pendeltåg till exempel är bra för plånboken, hälsan, miljön, och ofta är det dessutom tidseffektivt. Cykel för distribution av varor i städer ökar snabbt, men infrastrukturen hänger inte med och är dåligt anpassad.

Vi anser därför att en utvecklad målstyrning skulle ge myndigheterna och andra aktörer bättre möjlighet att få cyklingen att bli en prioriterad och effektiv del i samhällsplaneringen, även för att klara klimatmål och mål inom tillgänglighet och folkhälsa.

Ett tydligt mål skapar rimliga förutsättningar för att cyklingen ska prioriteras och på så sätt medverka till att de transportpolitiska målen nås. I andra länder arbetar man redan med nationella cykelmål, vilket ger god effekt. Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, fick 2021 i uppdrag att ta fram ett förslag till nationellt cykelmål med syftet att få fler att välja cykeln. Förslagen presenterades för ett år sedan, och jag menar att det nu är tid för riksdagen att gå från ord till handling. Det är dags att besluta om ett nationellt mål för cykling.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr ålderspresident! Jag ska också ta upp hur väsentligt det är med en utvecklad infrastruktur och ett välfungerande regelverk såväl på landsbygden som i städer.

Vi behöver arbeta på flera fronter för att underlätta framkomligheten för cyklister. Vi har stor potential för cykling, inte minst eftersom de flesta bor på cykelavstånd från arbete eller från kollektivtrafik.

Ändå är cykelandelen i Sverige mycket låg i jämförelse med i till exempel Danmark och Holland. Den har sjunkit sedan 1990-talet, även om den åter har börjat öka i storstadsområdena och i de kommuner som är engagerade i cykelfrågor.

Jag vill ge er ett landsbygdsperspektiv på cyklingen.

I Sverige i dag är var tredje resa kortare än fem kilometer. Nog borde vi kunna bättre när det kommer till att bygga ut och anpassa för cykling. Väglagen är en hämsko som i praktiken innebär att många viktiga infrastrukturinvesteringar i gång- och cykelvägar försvåras. Väglagen är helt enkel omodern. Cykelvägar kan inte vara underordnade bilvägar som de är i dag.

Till exempel kan den nationella planen eller länsplanerna inte finansiera bygget eller driften av en gång- och cykelväg som går genom en skog eller längs en järnväg där det inte finns en allmän väg.

Vi måste också väga in markägarperspektivet och utveckla vår väglag.

Varför inte göra en inventering av alla de arbetsvägar som löper parallellt med vägar och järnvägar? De skulle kunna klassas och nyttjas som cykelvägar. Lämpligen bör regeringen ge Trafikverket detta i uppdrag.

Det är viktigt att bygga fler lokala och regionala cykelbanor, sammanhängande cykelvägnät och så kallade cykelmotorvägar. Det är också viktigt att minska barriäreffekterna från korsande spår och vägar för att öka framkomligheten med cykel.

Anläggandet av cykelstråk försvåras av skilda ambitioner i kommunerna, otillräckliga resurser och ett delat ansvar mellan kommunerna och Trafikverket.

Staten har dessutom på senare tid dragit tillbaka finansiering av viktiga cykelstråk.

Den nationella politiken måste se till att Trafikverket får tydliga uppdrag att anlägga cykelvägar längs både nationella vägar och länsvägar och att se över hur breddade låghastighetsvägar med cykelfil kan bli ett instrument att få ned kostnader. Trafikverket måste verkligen få ned sina kostnader. Därför behöver Trafikverkets regler och normer för cykelinfrastruktur genast ses över.

Herr ålderspresident! I städerna brottas vi med hur vi kan underlätta för elassisterade fordon, som elsparkcyklar, och samtidigt undvika den oordning som råder med att dessa slängs över trottoarer. En ny lag har kommit, men frågan är om ett framtida förbud är rätt väg. Nej, verkligen inte.

Centerpartiet är ett teknikoptimistiskt parti som bejakar utveckling. Vi välkomnar nya fordon och nya mobilitetslösningar. Kommunerna behöver ta ett samlat grepp om sin stadsmiljö.

Ett viktigt instrument för att ge kommunerna större rådighet är upphandlingar, och vi tror att man måste se över hur kommunerna kan ges större möjlighet att genom upphandlingsverktyget reglera och ställa krav på vilka elsparkcykeloperatörer med så kallade friflytande flottor som bör få vara verksamma i en kommun.

Vidare vill Centerpartiet att den begränsning av motoreffekten på 250 watt som gäller för cyklar utan tramp- eller vevanordning tas bort. Det är något som Transportstyrelsen föreslagit i en utredning om behov av förenklade regler för eldrivna enpersonsfordon. Sverige är i princip ensamt i EU om att ha en sådan begränsning. Men jag tror att frågan tyvärr ligger och samlar damm på departementet i stället för att lösas.

Slutligen: Vi måste öka möjligheten att ta med cykel på tåg och buss. Centerpartiet anser därför att regeringen skyndsamt måste utreda hur det ska bli enklare att ta med sig cyklar på tågen inom ramen för den nationella kollektiv- och fjärrtågstrafiken. Se på Danmark! Låt oss se på våra grannar och inspireras.

Intermodalitet, olika fordon och transportsätt i kombination är framtiden. Låt oss utveckla det.

Regeringen! Det är tid att utreda frågan, nu.

(Applåder)

Fru talman! Trafiksäkerhetshöjande åtgärder, nämner ledamoten. Det är en åtgärd. Det är inte tio åtgärder eller tjugo åtgärder. Det är en ganska liten cykelpolitisk plan som Kristdemokraterna här levererar.

Finns det något ledamoten kan säga om cykelns roll för klimatarbetet, cykelns roll för folkhälsan, cykelns roll för rekreation, cykelns roll för turism, cykelns roll på landsbygden och cykelns roll som ett intermodalt transportmedel?

Det finns ganska många fler områden, tänker jag. Det var en aning blekt att höra att Kristdemokraterna bara har ett enda litet område att presentera.

Ofta i olika politikområden brukar det vara gynnsamt att jobba mot ett nationellt mål, att det finns någon form av ambition som är uttryckt i en gemensam politisk kontext, till exempel ett beslut i riksdagen. Jag vill därför ställa frågan till ledamoten om ett nationellt mål för cykling vore någonting som Kristdemokraterna skulle vilja driva för att kunna lyfta upp cyklingens roll för alla de aspekter som jag nämner.