Anders Ådahl

Fru talman! Tack till ledamoten för möjligheten att förtydliga! Det är ju inte bra om jag har varit otydlig.

Det är två frågor som skiljer sig åt när vi pratar om spets och bredd.

Den ena handlar om forskningen och forskningens kvalitet. Vi måste satsa på spets i svensk forskning, och vi måste koncentrera resurserna när det handlar om forskning. Vi kan inte ha världsframstående kemiinstitutioner på 25 olika platser i Sverige; det är en helt omöjlig tanke. Ju högre upp i ordningen vi kommer, desto mer behöver vi koncentrera resurserna och satsa på spets. Där kommer alltså spets och världsklass in.

Sedan pratar vi om högre utbildning, och där menar Centerpartiet att vi måste bygga hela Sverige. Vi måste göra det möjligt för människor som bor i Munkfors, Borås, Höör och så vidare att läsa en högre utbildning – att bli socionom, lärare eller civilingenjör – utan att bostadsorten och geografin hindrar dem.

Jag hoppas att detta svar gav ledamoten viss klarhet i vad vi avser i frågan.

Fru talman! Om man vill göra det väldigt enkelt för sig skulle man kunna säga att högskolan handlar om två saker. Det ena handlar om att vi behöver ha en forskning som håller riktigt hög nivå. Det andra handlar om att vi behöver utbilda och stärka kompetensen hos våra studenter och hos dem som läser vidare efter ett arbetsliv i en viss riktning.

Centerpartiet har tre fokusområden inom detta, som vi har nämnt tidigare. Det handlar för det första om akademisk frihet, för det andra om vassare spets i svensk forskning och för det tredje om en högre utbildning som är tillgänglig i hela landet.

Akademisk frihet har vi debatterat, inte minst senast i forskningspropositionsdebatten här i kammaren, så jag låter det vila i denna debatt. Jag tänkte i stället fokusera på högre utbildning tillgänglig i hela landet.

Först vill jag dock säga ett par ord om ett intressant möte jag hade i måndags. Jag var inbjuden till en forskningsavdelning på Chalmers för att vara med på deras årskonferens. De håller på med kemi i olika former och har en kemiavdelning. Jag fick lyssna på forskningspresentationer men också diskutera forskningspolitik.

Jag fick bland annat lyssna till professor Marcus Wilhelmsson, vars forskargrupp designar fluorescenta basanaloger för dna och rna. Syftet med forskningen är att utveckla molekyler och metoder som underlättar för forskare som vill studera nukleinsyramolekylers struktur och dynamik samt deras interaktioner med bland annat proteiner.

Ännu mer intressant var kanske att denna forskargrupp har startat ett företag – en startup – som är helt baserad på deras forskning. Man tar alltså forskningsresultat direkt till ett företag.

Detta kan hjälpa patienter. Vi kan hjälpa samhället. Vi bygger ett företag som kan gå på export och få in skatteintäkter till vår välfärd – det här är ju en mekanik som vi gärna vill se mer av i Sverige. Det var gott att få det till del på ett och samma ställe.

Naturligtvis är det bara ett exempel på hur viktigt det är för Sverige att satsa på spets i svensk forskning. Något som också var slående, fru talman, är att det inte från politiskt håll går att beställa ett forskningsgenombrott. Detta är någonting som sker i professionen. Det sker på forskaravdelningar när forskarna själva funderar och diskuterar vad de vill borra djupare i. Det är väldigt viktigt, anser Centerpartiet, att erkänna professionen.

Vår följande diskussion kom att handla mycket om hur interaktioner mellan forskare och politiker kan stärkas och om hur vi politiker bättre kan förstå forskarens villkor. Men minst lika viktigt – kanske ännu viktigare faktiskt – är hur forskare och akademin i stort kan förstå politikens och demokratins villkor bättre. Jag tänker: Må vi politiker och forskare tillsammans hitta vägar för mer ömsesidig förståelse.

Fru talman! Forskning på världsklassnivå kan vi inte ha i hela landet, det är faktiskt en orimlig tanke, men tillgänglig högre utbildning i hela landet är lika nödvändigt för vår utveckling som den vassaste forskningen.

Kompetensbristen är mycket stor i hela landet. Dessutom är ingenting så riskabelt som att lämna grupper vid sidan av – både för att vi går miste om möjligheter och för att vi sänker enskildas livsmöjligheter.

Den förmodligen största och mest ökande strukturella ojämlikheten i landet är den geografiska: den mellan stad, stadsnära kommuner och landsbygdens kommuner. Den klyftan är långt större än till exempel mellan stad och förort.

Låt oss titta på några siffror och samband. Jag fick tag i siffror från Statistiska centralbyrån på genomsnittslöner och kommunalskattenivåer. Vi kan ju ta de två kanske mest extrema kommunerna, de som ligger i toppen och botten, nämligen Dorotea och Danderyd. Det blir dagens dubbel – DD!

Dorotea har väldigt låga löner jämfört med Danderyd, men när det gäller kommunalskatten är det precis tvärtom; den är mycket, mycket högre i Dorotea än i Danderyd. Det blir alltså en dubbel smäll för landsbygden. Mest intressant är möjligen att titta på disponibel nettoinkomst. I Danderyd har man 1 800 000 kronor netto per hushåll att leva på, medan man i Dorotea har ungefär 417 000 kronor. Det är en enorm skillnad mellan stad och landsbygd.

Det här var två extremer, men vi skulle kunna jämföra två andra orter. I morgon ska jag resa över landet, genom Värmland. Jag bor i Lerum, fru talman, och far därifrån. Där är den disponibla nettoinkomsten 724 000 kronor per hushåll. Jag kommer att passera bland annat Munkfors kommun, som ligger norr om Karlstad och som Klarälven vindlar sig förbi. Där är nettoinkomsten 422 000. Det är 300 000 kronors skillnad i nettoinkomst mellan två ganska små kommuner, varav en är stadsnära och en ligger på landsbygden.

Sambandet som är intressant för den här debatten, fru talman, är utbildningsnivån. I Danderyd är det över 40 procent som har eftergymnasial utbildning medan det är 11 procent i Dorotea. När det gäller eftergymnasial utbildning i Munkfors och Lerum ligger Munkfors också på 10–11 procent medan Lerum ligger på 27 procent.

Tillgänglighet till utbildning i hela landet är avgörande för att små och landsbygdsnära kommuner ska kunna växa och frodas. Det sambandet måste vi rikta större uppmärksamhet mot, fru talman. Högre utbildning bör betraktas som en infrastruktur precis som el, vatten, fiber och vägar. Sjuksköterska, lärare, polis, socionom – ja, listan kan göras lång – är yrken som kräver högre utbildning, och de måste faktiskt finnas överallt.

Som ett exempel: Ska vi ge våra barn likvärdiga förutsättningar i vuxenlivet måste skolans lärare ha likvärdiga färdigheter över hela landet. Så ser det inte ut i dag. Ska vi utveckla hela vårt land och jämna ut orättvisor måste vi stärka all infrastruktur. Tillgång till högre utbildning av god kvalitet i hela landet ökar människors möjligheter till jobb och trygghet samtidigt som vi vet att det gynnar näringslivet och vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Högskolornas arbetsmarknadsanknytning och regionala samverkan bör av den anledningen stärkas. Högskolorna är nav för utveckling och en katalysator för våra bygder. Jämte en mer livaktig samverkan mellan högskolor och lokalt och regionalt näringsliv finns det också anledning för högskolorna att designa utbildningarna för den alltmer rörliga arbetsmarknadens behov.

Vidare, fru talman, vill jag jämte högskolornas fysiska möjligheter att erbjuda relevanta och högkvalitativa utbildningar i hela vårt land lyfta två andra centrala möjligheter.

Den ena är att också i fortsättningen kunna läsa fristående kurser på distans. Vi måste hålla i den möjligheten. Högre utbildning blir tillgänglig för fler genom distansutbildningar.

Lägg därtill hybriden lärcentrum, där kommuner som ligger en bit från våra högskolor kan ombesörja lokaler och fysiska platser där studenter kan vistas och få ett sammanhang med kursare men där kurserna ges i grupp digitalt från egentligen vilken högskola eller vilket universitet som helst. Centerpartiet vill att denna möjlighet uppmärksammas av fler lärosäten.

Slutligen, fru talman: Centerpartiet kämpar oförtrutet för goda villkor för hela Sverige, och jag yrkar därmed bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! I går debatterade vi forsknings- och innovationspropositionen här i kammaren. Huvudnumret kom att handla om akademisk frihet och särskilt lärosätenas associationsform.

I Sverige är alla lärosäten med några få undantag förvaltningsmyndigheter, och rektorerna är förvaltningschefer mer än akademiska ledare. Politikens makt över våra lärosäten är närmast hundraprocentig. Man skulle också kunna säga att en svensk Donald Trump skulle kunna göra vad han vill med våra lärosäten.

Regeringen har i propositionen aviserat en utredning om lärosätenas associationsform. Emellertid stod det i går klart att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna av olika skäl motsätter sig en sådan utredning.

Min fråga till ministern är: Kommer regeringen att gå vidare med en utredning trots att man inte har samlat stöd i riksdagens kammare?

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Lili André för att hon lyfter fram en fråga vi sällan pratar om men som är väldigt viktig för svensk konkurrenskraft.

Många av oss ledamöter har pratat om att forskningen egentligen är grunden för svensk konkurrenskraft. Då måste vi absolut prata om hur vi får ut forskningsidéerna i näringslivet på olika sätt. För en del idéer kan det ske genom samverkan. Som ledamoten är inne på kan forskarna kanske samverka med de stora multinationella företagen, som Sverige har väldigt många av. Det görs väldigt intensivt på universiteten i dag. Lärarundantaget sätter inga käppar i hjulet för det.

Den andra delen är att gå från en egen idé till att kanske starta ett företag eller sälja sin idé till någon som startar det företaget. Jag skulle vilja säga att den möjligheten är enorm för Sverige.

Innan jag blev politiker och riksdagsledamot arbetade jag faktiskt med de här frågorna på stiftelsehögskolan Chalmers. De gör nu så att de har högskolan som en organisationsform, som är ett aktiebolag under stiftelsen. De har dessutom startat ett innovations- och utvecklingsbolag som de kallar Next Labs. Därefter går det ut till ett företagande.

Idén är att forskaren ska kunna vara forskare på högskolan och kunna följa med sin idé till Next Labs för att sedan kanske följa med ut i ett företagande på några procent. Det visar sig även hos entreprenörer att det inte är en stafettpinne. Det funkar inte så att en forskare kan komma på en idé och sedan lämna över idén till en entreprenör. Det viktiga är att forskaren är med hela vägen, men det räcker att forskaren är med på några procent för att kunna följa processen.

Lärarundantaget är alltså utmärkt för Sverige, och högskolorna har goda möjligheter. Stiftelseformen ger extra goda möjligheter.

Herr talman! Jag måste först säga några ord om kampanjen Come to Sweden. Jag fick en fråga av Stenkvist om min kollega Paarup-Petersen har varit i USA och satt upp lappar. Nej, det har han faktiskt inte. Centerpartiet ingår nämligen i ett internationellt konglomerat med grenar över hela världen och har bulvaner som sätter upp lappar varhelst vi önskar. Så gick det till.

Lärarundantaget, som Lili André lyfter fram, är en svensk möjlighet. Det är så Centerpartiet ser på det. Vi pratade tidigare om att kunna locka internationella och kanske amerikanska forskare till Sverige. Centerpartiet tycker att det där är en unique selling point för Sverige. Det skapar en attraktionskraft som andra länder i Europa inte kan matcha.

Det handlar, precis som ledamoten var inne på, om möjligheten att om man har en idé om något som man kan patentera stannar ägandeskapet för idén hos forskaren, inte hos lärosätet. Centerpartiet är entydigt för att behålla lärarundantaget. Inte minst i ljuset av den oro som råder i den akademiska världen skulle Sveriges attraktionskraft faktiskt kunna stiga för internationella forskare.

Det skapar också möjligheter för våra forskare att inte stanna på labbet utan dessutom gå ut och bli entreprenörer och kommersialisera sina idéer. Det är faktiskt en unik situation.

Min tidigare arbetsgivare Chalmers jobbar intensivt med att pussla samman forskare med dem som har bättre kunskaper om att starta och leda företag. För vår del är det en framgångsfaktor.

Herr talman! När Universitetskanslersämbetet fick ett uppdrag av regeringen att undersöka vilka de största hoten mot akademisk frihet är hamnade det som Robert Stenkvist är inne på – woke – långt ned på listorna. Om jag minns rätt var det 3 procent som lyfte upp det som ett problem.

Ja, det finns ett problem med woke, men det finns ett betydligt större problem med politikers direktstyrning och den ofrihet som forskarna känner. Om vi ska locka hit amerikanska forskare ska vi snarare snegla på toppuniversiteten i USA. Vad är det som gör att de har velat vara där från början? Harvard, som Stenkvist inte är alldeles förtjust i, har en betydande frihet. Man har stått emot Trumps nycker, och man har en egen stor endowment. Det finns en massa pengar fonderade som man kan leva på, och man är därmed inte direkt beroende av politikens finansiering.

Om vi ska locka hit amerikanska forskare behöver vi tänka på vilka lönenivåer som kan vara aktuella och hur vi kan möta dem, övriga omständigheter med familj och så vidare.

Problemet med woke som Stenkvist lyfter fram ser jag inte som det första problemet att ta itu med. Jag kan inte exemplet i Uppsala, så jag kan inte kommentera det specifikt. Jag får passa på det.

Totalt sett är det som lockar toppforskare förutsättningarna att bedriva toppforskning. Det handlar mycket om den miljö man är verksam i. Om vi klarar av att öka friheten på våra lärosäten förutsätter jag att lärosätesledningarna kommer att vara oerhört intresserade av att skapa de miljöer som attraherar de bästa – även i Luleå.

Herr talman! Jag tackar Robert Stenkvist för frågorna.

Vi kan börja med att kommentera att det behöver införas ett nytt system för uppföljning. I Sverige är det lite olyckligt att det är Vetenskapsrådet som både beviljar anslag och sedan har ansvar för uppföljning. Det tycker vi är problematiskt eftersom det då finns en uppenbar risk att man skyddar sina egna beslut. Därför anser vi att det behöver ses över och en ny ordning inrättas. Kanske någon annan myndighet får ta det ansvaret. Vi tycker helt enkelt att det ska utredas.

Det stämmer att vi har bedrivit en kampanj under våren som vi har kallat Come to Sweden. För den uppmärksamme är det kanske en respons till Sverigedemokraternas kampanj i – tror jag – Turkiet: Kom inte till Sverige. Vi tycker i stället att Sverige ska vara ett attraktivt land att komma till. Vi har så mycket att erbjuda i vårt land. Om det amerikanska systemet faller sönder – eller vilket ord vi vill använda – finns all anledning att sträcka ut handen och utnyttja möjligheten.

Hela EU och andra länder i världen har noterat att här finns chansen att från USA locka de bästa forskarna. Robert Stenkvist undrar hur de ska lockas hit när det sker oegentligheter på Uppsala universitet.

Vi hade ju faktiskt fyra punkter, och den fjärde punkten var att stärka den akademiska friheten. Vi vill inte att det ska ske oegentligheter vid universiteten. Vi vill att universitetsledningarna får större frihet, större befogenheter och större ansvar att hålla sina miljöer helt vetenskapliga. Vi i politiken ska hålla oss borta från att tycka det ena eller det andra.

Svaret är att det ska vara fråga om skickliga forskare som vill jobba i en fri miljö med goda forskningsförutsättningar, och de ska ha tillgång till en forskningsinfrastruktur utan politiker som springer runt och säger vad som är rätt och fel.

Herr talman! Tidigare i dag debatterades regeringens förslag om att ruinera generationer av svenska medborgare genom kärnkraftsfinansiering. På plats var regeringens finansmarknadsminister Niklas Wykman. Det var bra. Vid större debatter är det brukligt att ansvarig minister är på plats för att ge regeringens syn på lagd proposition och försvara densamma. Men utbildningsministern är inte i kammaren i dag för att debattera mandatperiodens forsknings- och innovationsproposition.

Utbildningsministern är inte på plats. Så har det varit under hela mandatperioden. Utbildningsminister Pehrson – oavsett om det varit Mats Persson eller Johan Pehrson – har ständigt lyst med sin frånvaro. Det är ett mönster. Jag kan inte tolka det som något annat än ett ointresse. Samtidigt vet vi att forsknings- och innovationspolitiken banar väg för svensk konkurrenskraft och demokratisk utveckling.

Herr talman! Debatten om forsknings- och innovationspropositionen måste med nödvändighet handla om akademisk frihet, inte minst i ljuset av vad som händer i Trumps USA men också i ljuset av vad som händer i svensk politik. Centerpartiet är det enda parti i riksdagen som fullt ut står upp för akademisk frihet och som har förslag som entydigt går i den riktningen. Övriga partier halkar på ett eller annat sätt ned i diket genom att via politiken vilja styra, domdera och dämpa akademins egen inneboende kraft. En kort sammanfattning är att regeringspartierna vill direktstyra genom finansiering medan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill direktstyra genom organisering.

Herr talman! Vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri – så skriver vi i vår 31 sidor långa följdmotion. Ja, så är det faktiskt. Det är illavarslande om vi vill se en starkare forskning i Sverige, en ökad konkurrenskraft och en demokratisk utveckling av samhället

Sverige har länge ansetts vara en akademisk toppnation – innovativ och med framstående forskning. Vi har kunnat locka hit högkompetent arbetskraft. Det har stärkt företagandet och skapat tillväxt, men nu är vi i en situation då vi tappar alltmer mark.

Regeringens respons i forsknings- och innovationspropositionen har varit mer pengar till samma system – samma system som inte levererar det som behövs. Det är en frånvaro av reformer. Jag undrar retoriskt: Vad hjälper pengar när själva strukturen är defekt?

Sverige har nästan bara ett sätt att växa ekonomiskt. Det handlar om hög kunskap i våra företag och i det offentliga. Vår framtida välfärd riskeras när vi nu som forskningsnation har hamnat på efterkälken. Det är en allvarlig utveckling som i längden riskerar att skada Sveriges situation. Kvaliteten i svensk forskning bestämmer kvaliteten på våra innovationer, våra startup-företag, våra scaleup-företag och våra etablerade företag. Det är en välfärdskedja där ingen länk får vara svag.

Även om satsningar på forskning fortfarande utgör en stor andel av vår bnp har Sverige kvalitetsmässigt inte hängt med i den internationella utvecklingen. Vi ser även en betydande passivitet från regeringen när det kommer till att locka amerikanska och internationella forskare till Sverige från en sönderfallande amerikansk akademi.

Vi i Centerpartiet har lyft fram fyra förslag för att öka attraktionen på både kort och lång sikt.

För det första föreslår vi en nationell strategi för spetskompetens. Vi tycker att det behövs en nationell strategi vars syfte är att skapa bättre förutsättningar för svenska företag och universitet att attrahera, rekrytera och behålla spetskompetens.

För det andra tycker vi att det här och nu behövs en öronmärkt satsning för toppforskare. Universiteten bör utnyttja sitt interna kapital, och staten kan matcha det med nya anslag. Universitetens motprestation bör vara att de forskare som anställs håller en extraordinär kvalitet. Vi tycker att Vetenskapsrådet ska kunna stå för en sådan granskning.

För det tredje vill vi införa en one-stop shop. Många arbetskraftsinvandrare och forskare väljer bort Sverige för att det av praktiska skäl är svårt att flytta hit. Det kan handla om svårigheter att hitta en bostad men även om att hitta en skola för medföljande barn. Det ska vara enkelt för hela familjen att komma hit. Därför behövs en så kallad one-stop shop för arbetskraftsinvandrare.

För det fjärde behöver vi stärka den akademiska friheten på hemmaplan.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att det inte i huvudsak är för lite pengar som är problemet utan hur vi har riggat hela sektorn. Det handlar om hur vårt finansieringssystem ser ut, hur sektorn är organiserad och hur politiserad vi har tillåtit den att bli.

Vi vill från vår sida se två djupa reformer, dels en ny organisering av sektorn, dels en ny och långsiktigt stabil finansiering av sektorn.

Vi välkomnar regeringens initiativ till att utreda associationsformer. I Sverige är i stort sett alla lärosäten förvaltningsmyndigheter. Det leder både till en konformitet och till en alltför nära relation till statsmakten som håller tillbaka kreativitet och idérikedom. Universitetsledningar måste ägna mer tid åt myndighetsuppgifter, administration och politiska nycker än åt att vara akademiska ledare. Man kan säga att politikens makt är total.

Vi i Centerpartiet vill se friare lärosäten och faktiskt en pluralism av associationsformer. Vi delar sålunda regeringens bedömning att en utredning i frågan måste tillsättas.

Detta är alltså Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna emot.

Låt mig i sammanhanget, herr talman, få citera Hans Ellegren, som är ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien. Han skriver i dagens Altinget så här:

”I en tid där populism, faktaresistens och desinformation breder ut sig är autonoma lärosäten en nödvändighet för att oberoende kunskap ska utvecklas och förmedlas inom samhället. Det är en grundpelare i en fungerande demokrati. Det borde ligga i alla politiska partiers intresse att verka för en sådan utveckling.”

Vi i Centerpartiet ställer oss naturligtvis helt bakom en sådan kommentar.

Herr talman! Den akademiska ofriheten stannar inte vid associationsformer för lärosätena. I forskningspropositionen ser vi att såväl den institutionella autonomin som den individuella friheten ytterligare försvagas genom hur finansieringssystemet göds med pengar. I princip alla nya tillskott av medel ska fördelas av forskningsråden. Universiteten och högskolorna reduceras alltmer till administrativa enheter i statens vård. Och forskarna transformeras från proaktiva forskare till reaktiva. Det blir de facto ett alltmer inlåst system för forskning, och det är tyvärr inte ett system som levererar när ofrihet blir dogm. Utbildningsminister Pehrson cementerar landet lagom och gör kanske till och med saker värre än de är. Satsningarna är som tidigare tillfälliga och tyngda av administration.

För våra två djupa reformer behövs en tågordning. Det börjar med en friare organisering och fortsätter med en friare finansiering. Friheten som ges i organisation måste mötas upp av ett akademiskt ansvar. Därför måste organiseringen ske först och finansieringsreformen sedan, men de hänger samman.

Herr talman! Låt oss vara noggranna med att säga att frihet kommer med en lika stor portion ansvar. Hög akademisk frihet medför högt akademiskt ansvar. Högskoleledningar och högskolestyrelser har ett stort ansvar att utveckla sina miljöer. Det är frihetens nödvändiga konsekvens – ansvar. Om detta måste universitetssektorn tala mycket mer för att nå politikens öra brett. För det sorgliga är att politikens ryggmärgsreflex är att öka den politiska detaljstyrningen i stället för att utveckla det akademiska ansvaret. Däri ligger också den stora skillnaden mellan Centerpartiets ansatser och övriga partiers.

Herr talman! Vi i Centerpartiet har väldigt många reservationer i detta betänkande, närmare bestämt 32 stycken. Vår politik är bred och omfattande, och vi presenterar en uppsjö av förslag jämte akademisk frihet för en bättre framtid för svensk forskning och innovation.

Jag vill kort lyfta fyra områden.

För det första ser vi att jämställdheten måste öka i akademin. Det är många kvinnor som läser högre utbildningar, men i fråga om andel är det färre och färre kvinnor som går upp för hela karriärstegen till professor. Vi missar mycket kompetens med det ojämställda system vi har i dag. Unga kvinnor är de som missgynnas mest. Vi anser därmed att det forskningspolitiska delmålet om att jämställdheten ska öka måste vara kvar.

För det andra behövs det ett tydligare system för kvalitetsuppföljning av svensk forskning och innovation. Det finns därför ett behov av att införa ett system för en samlad och oberoende analys av vilka resultat och effekter statliga investeringar i forskning, utveckling och innovation har. Det är något som faktiskt finns i de flesta jämförbara länder. Vi anser att en utredning bör tillsättas som ska lämna förslag på hur ett sådant system kan inrättas.

För det tredje anser vi att antalet forskningsfinansiärer behöver minska. Färre finansiärer och färre överlappande utlysningar gör att forskarnas arbetsbörda när det gäller att skriva projektansökningar minskar. Det skulle också bidra till en mer ändamålsenlig och effektiv forskningsfinansiering. Dessutom, herr talman, är det inte ovanligt att mediokra projektförslag som får nej hos första, andra och tredje forskningsfinansiären i stället får ja hos den fjärde eller femte. Det är inte ett kvalitetsdrivande system.

För det fjärde är det viktigt att de satsningar som görs inom innovation bidrar till att stärka Sveriges konkurrenskraft och minska sårbarheten. Statens roll i innovationssatsningar bör vara utformad som en katalysator, så att det skapas förutsättningar för framväxande och banbrytande tekniker och så att satsningarna sker nedifrån och upp. Sverige har inte möjlighet att vara världsledande inom alla tekniker, utan statens satsningar måste ta sin utgångspunkt i Sveriges unika industritradition, kompetenser och möjligheter.

Herr talman! Av alla våra 32 reservationer väljer jag att yrka bifall till reservationerna 12 och 86.

Herr talman! Jag tror knappast att kvinnor generellt sett har sämre meriter eller är mer ointelligenta än män. Att gå den vägen känns oerhört vanskligt, herr Stenkvist – den vägen ska vi nog inte ge oss in på.

Det handlar om strukturella problem, som jag var inne på. I första hand skulle jag vilja säga att det är otrygga anställningsförhållanden som gör att det när man är i 25- eller 30-årsåldern och i en familjebildningssituation är väldigt osäkert att inte ha en stabil anställning. Det är mer osäkert för kvinnor än för män. Där har vi nog orsaken. Visst, vi kan gärna forska djupare om detta. Men att stryka målet om jämställdhet känns som en oerhört oklok idé.

Akademisk frihet talade vi också om. Sverigedemokraterna lyckas med konststycket att kryssa i båda boxarna – minska den finansiella friheten och minska den organisatoriska friheten. Det är en bedrift i sig, när exempelvis Centerpartiet vill öka den akademiska friheten i båda avseendena.

Låt mig bara till slut få ställa en fråga. Stenkvist var inne på akademiskt ansvar. Han radar upp ett antal exempel på oegentligheter vid universitet – det handlar om vem som ska bestämma och vem som ska sätta upp regler. Eftersom Stenkvist vill ha kvar förvaltningsmyndigheter som lyder direkt under regeringen blir frågan: Är det Stenkvists mening att politiker direkt ska gå in och säga vad som är rätt och fel på ett universitet så att en rektor måste lyda det, eller finns det förtroende för universitetsledningarna så att de kan ha ett självrannsakande och ett eget akademiskt ansvar?

Fru talman! Tack, Robert Stenkvist, för anförandet! Det är alltid intressant att lyssna på Robert Stenkvist – jag finner stort nöje i det. Jag kan också läsa delar i Sverigedemokraternas politik på det här området som inte alls är fel. Samtidigt är det inte utan att man studsar på ett och annat. Jag tänkte att vi kunde diskutera två ämnen i vårt replikskifte. Det ena är jämställdhet och det andra, föga överraskande, akademisk frihet.

Låt oss börja med jämställdhet. På högskolan är det i dag betydligt fler tjejer än killar som blir antagna och studerar. Det är lite olika för olika inriktningar, men totalt är det betydligt fler kvinnor. När man sedan ska göra akademisk karriär blir färre och färre kvinnor kvar i systemet. Bland dem som når den högsta nivån i akademin, professor, är andelen kvinnor väldigt mycket lägre.

Vi i Centerpartiet ser detta som ett strukturellt problem, inte bara i akademin utan i samhället i stort. Det är både tråkigt och orättvist mot skickliga kvinnor att vi har ett strukturellt problem som gör att de inte kan göra karriär. Men kanske ännu viktigare: Det är inte bra för landet Sverige att den stora kompetensbasen i form av Sveriges unga kvinnor inte ges lika möjligheter att göra karriär.

Vi vill gärna behålla målet om jämställdhet för att få upp kvaliteten i svensk forskning, men det vill inte Sverigedemokraterna. Vore det möjligt att få höra varför?

Fru talman! Det är just det där sista som är problemet med Socialdemokraternas hållning. Om vi har politiker som respekterar den akademiska friheten, säger Linus Sköld. Men vad händer om vi inte har det? Vad händer om vi har en svensk Donald Trump vid makten?

Jag läste i Dagens Nyheter i dag ett reportage om Sida och deras ställningstagande angående FN-organet UNRWA. DN frågade: Sidas humanitära avdelning kommer fram till att UNRWA kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Generaldirektören svarade: Sida är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.

Låt oss för ett ögonblick pröva att byta Sida mot Göteborgs universitet. Låt oss säga att frågan hade varit ställd så här: Göteborgs universitets medicinska fakultet kommer fram till att en viss cancerforskning kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Rektor måste då svara: GU är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.

Fru talman! En svensk Donald Trump eller ett svenskt parti, vilket som, som vill direktstyra våra förvaltningsmyndigheter, kan göra exakt vad de vill. För Centerpartiet är det en situation som inte är hållbar och en situation vi inte kan acceptera.

Ska vi växa som samhälle behöver vi friare akademier där politiker som inte respekterar akademisk frihet inte kan bete sig hur de vill. Hur vill Socialdemokraterna ha det?

Fru talman! Här i kammaren har vi nu två oppositionspartier som tar replik på varandra. Vi ser samtidigt att blockpolitiken inte alls behöver vara så cementerad som politiska reportrar och många tänker sig. Vi kan debattera och ta repliker på varandra även i oppositionen.

Vi debatterar forskningspropositionen, och Linus Sköld har haft ett anförande. Socialdemokraterna och Centerpartiet delar syn i många delar. Det gäller till exempel jämställdhet som ett delmål och att ha en friare finansiering av forskningslandskapet. Vi delar synen på woke och inre hot, men vi delar även synen på att vi behöver högskolor i hela landet – detta sagt som några exempel.

Däremot delar vi inte syn när det gäller hur sektorn ska organiseras. Socialdemokraterna har en reservation som säger att man inte vill utreda associationsformer. Man vill inte från Socialdemokraternas sida öka avståndet när det gäller direktstyrning från politiken in till lärosätenas ledningar.

En rektor vid en högskola är både akademisk ledare och administrativ chef, förvaltningschef. En rektor är regeringens förlängda arm. Det är ingen skillnad.

Därför vill jag fråga Linus Sköld: Hur är det möjligt att i ett tidigare replikskifte säga att det måste finnas en autonomi vid lärosätena utan att samtidigt inse att om det ska finnas en autonomi måste vi också organisatoriskt se till att vi har ett avstånd mellan politik och lärosäten?

Fru talman! Jag tänker att jag själv kan bestämma vem jag tar replik på och vilka typer av repliker jag väljer att ta.

Jag kan också upplysa ledamoten Malm om att Centerpartiet är ett oppositionsparti som har Anna-Karin Hatt som statsministerkandidat. Det kan vi i alla fall vara överens om här i kammaren; det är så det ser ut för Centerpartiet.

Det finns två sätt att styra akademin. Det ena är hur man väljer att organisera sektorn. Precis där är vi helt överens. Det behöver skapas ett större avstånd mellan den politiska makten och den makt som akademin själv kan ha. Därför har vi gått samman och har en gemensam reservation som säger att vi behöver utreda associationsformerna.

Det andra, hur man finansierar forskningen, styr precis lika mycket, men där är vi inte överens. Där finns det anledning för mig att fortsätta att ställa frågan, eftersom jag inte fick svar i den förra repliken: Hur kommer det sig att Liberalerna och regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, driver en linje där forskningen ska bli mer ofri, där forskarna ska behöva söka mer och mer pengar, där någon annan än forskarna bestämmer vad som är viktiga forskningsområden och forskningsfrågor och där basanslagens andel minskar?

Hur kommer det sig att Liberalerna väljer att gå mot akademisk frihet när det gäller organisering men går i motsatt riktning när det kommer till finansiering?

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för anförandet!

Vi kommer nog att upptäcka att dagens debatt kretsar runt akademisk frihet på många sätt. Det finns två typer av akademisk frihet. Den ena är den institutionella friheten, som Fredrik Malm berörde. Det är ett oberoende för lärosätena och deras ledningar som gör att de kan fatta egna beslut och driva sina egna agendor på universiteten. Den andra friheten är forskarnas individuella frihet. Det är att de själva väljer forskningsfrågor och gräver djupare och funderar på hur de ska upptäcka nya saker.

Det enda parti i denna kammare som bejakar båda friheterna fullt ut är Centerpartiet. När det gäller finansieringen av svensk forskning går ni i Liberalerna väldigt långt i att det inte ska vara forskarna som har möjlighet till egen nyfikenhetsdriven forskning. Pengarna som prioriteras i budgeten går till forskningsråden, och nästan ingenting går till basfinansiering. Jag vill därför ställa en första fråga till Fredrik Malm: Hur kommer det sig att ni vill ta ifrån forskarna friheten och låta någon annan än forskarna bestämma vad som är viktigt att forska om?

Den andra frågan handlar om Ulf Kristersson. Han brukar säga: ”På vår sida i politiken är vi överens.” När det kommer till utredningen om associationsformer är det uppenbart att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte är överens. Vill Fredrik Malm berätta hur det kommer sig att det som är det starka kortet på regeringssidan inte är något kort alls?

Fru talman! Nja, det är kanske snarare Sverigedemokraterna och regeringspartierna som befinner sig i 70- och 80-talet. Centerpartiet rör sig i 2025 och framåt och ser hur teknologiutvecklingen har varit enorm de senaste decennierna. Det jag försökte säga var att den sanning som rådde på 70- och 80-talet inte längre gäller. Nu är de teknologiska möjligheterna otroligt mycket större.

Ledamoten nämner att vi har haft enorma problem i svenskt elsystem. Men har vi haft blackouter? Har vi haft dagar eller timmar då elsystemet inte har levererat el till sina kunder? Nej. Vi har inte haft enorma problem i svenskt elsystem. Vad vi har haft är enorma elpristoppar två tre timmar vid några tillfällen. Dessa har i högsta grad varit beroende av skeenden utanför vårt rike. Vi har också sett hur Putin under sitt anfallskrig valt energivapnet genom att strypa gasen till Tyskland och hur det har spillt över på svenska elpriser. När det tyska elunderskottet blir stort och Sverige tvingas leverera väldigt mycket el till kontinenten blir det pristoppar. Men dessa problem beror inte på att vi har dålig energi- eller elpolitik.

Fru talman! Jag får nog ge ledamotens samhällsanalys underkänt.

Fru talman! Låt mig först säga ett par ord om Centerpartiet som landsbygdsparti. Det är givetvis med en oerhörd stolthet vi kan konstatera att vi har kämpat för demokrati och rättvisa med själen, botten och stövlarna i jorden sedan 1910. Alla riksdagsledamöter, kommunpolitiker, regionpolitiker och medlemmar i Centerpartiet vet exakt vad som är viktigt. För oss råder det ingen tvekan om att vi är landsbygdens röst i svensk politik och att vi inte kör med populistiskt bonnasnack utan har verkliga förslag som betyder något för alla invånare i Sverige.

Vad gör man när vinden inte blåser? Det är något som intresserar Sverigedemokraterna väldigt mycket. Som jag sa i mitt anförande finns det många olika sätt att möta denna situation, och jag instämmer med ledamoten i att vi måste möta den. Jag nämnde, kanske lite hastigt, att det finns helt nya sätt att jobba med flexibilitet på efterfrågesidan. Man behöver inte värma sin hetvattenackumulator i villan när det är som dyrast på morgonen och eftermiddagen. Det kan man göra på natten eller mitt på dagen. Man kan förbättra villkoren för svensk kraftvärme, som levererar bäst på vinterhalvåret och faktiskt allra bäst när det är som kallast. Man kan bygga ut vattenkraften, en teknologi som jag tror att alla i kammaren är väldigt förtjusta i. Här finns potential att öka effektiviteten och produktionen.

Det är alltså inte ont om möjligheter. Det som det möjligen är ont om på regeringssidan är fantasi.

Fru talman! För att förstå solceller och solcellers plats i elsystemet tror jag att vi behöver fundera på frågan ur några olika perspektiv. Det var en väsentligen annorlunda tid när Sverige byggde upp sitt elsystem på 70- och 80-talet, först med vattenkraften och sedan med kärnkraften. Vi byggde ett hierarkiskt system. Vi byggde ett system med väldigt stora anläggningar och transformerade ned elen till spänningsnivåer som var lämpliga att ha i hushållen. Anläggningarna var stora, och i änden av eltrådarna fanns inte kunder utan, som det då hette, belastningspunkter.

Det var då. Det är denna tid som Tidögänget längtar tillbaka till. Det har hänt otroligt mycket sedan dess. Vi har ett nytt elsystem som växer fram. Vi har nya teknologier som har gjort enorma genombrott. Vi har kostnadsminskningar för solceller, för vindkraftsteknologier och för olika lagringsteknologier.

Vi ser också att det inte bara går att vara antingen producent eller konsument i elsystemet, utan vi pratar numera också om prosumenter. Vi har en helt ny möjlighet att styra elsystemet. Med digitaliseringens möjligheter och den artificiella intelligensens intåg kan vi ha en oerhört mycket större flexibilitet på efterfrågesidan. Vi kan använda elbilarnas batterier inte bara för att ladda upp och köra våra mil i våra bilar utan också som energilager för våra hushåll.

Vi ser möjligheter med stationära batterier i våra villor, radhus och bostäder. Det gör att talet om vad vi ska göra när det inte blåser eller när solen inte skiner blir gammalt. Den problematiken finns inte längre i akademins olika utredningar. Den finns inte heller i näringslivets olika förslag på hur man kan lösa våra utmaningar.

Vi kan även addera pumplager, som man gör i vissa länder. Med storskaliga pumplager kan vi pumpa upp vattenkraft och använda den när elpriset så kräver. Vi kan ha nya strategier för kraftvärme som produceras på vinterhalvåret, när efterfrågan på el är som störst. Vi kan ha förbättrade elprisområden. Vi kan dessutom jobba med topplastproduktion i olika biogasturbiner.

Vi har oändligt många fler möjligheter i dag, fru talman, än när vi byggde vårt elsystem på 70- och 80-talet. Aldrig har vi heller haft ett elsystem som producerar så mycket el som i dag – trots att vi av åldersskäl har stängt ett antal kärnkraftsreaktorer i Sverige producerar vi mer el än vad vi någonsin gjort tidigare.

Ett annat perspektiv, fru talman, är landsbygdens perspektiv. Att bo på landsbygden har kommit att bli ganska dyrt. Man behöver kanske ta sin bil och fara flera mil om dagen till sin arbetsplats eller inom sitt arbete. Varför då inte se den möjlighet som solceller erbjuder till självförsörjning och till att sälja till elnätet och skapa en bättre ekonomi för landsbygdens befolkning? Varför ska vi sänka subventionsgraden och slå undan de ekonomiska förutsättningarna för landsbygden? Jag förstås faktiskt inte hur Tidöregeringens partier resonerar när de vill sänka landsbygden genom ett sådant här förslag.

Vi kan också se att vi får en ökad demokratisering av elsystemet när mindre teknologier växer fram och allt fler kan delta, till exempel på landsbygden. Man kan ha åsikter och delta i debatter. Vi kan då få ett energisystem som faktiskt utvecklas enligt folkets mening, vilket inte är oväsentligt i ett polariserat politiskt landskap.

Det går såklart inte att missa att nämna fördelen med förnybara energislag. Vi tar energin från en gemensam resurs – i solceller är det solen som lyser tack vare vätereaktionerna och fusionen i solen. Det är ingen som äger solen; det gör vi tillsammans. Solens strålar kostar ingenting. Uran, diesel och biobränsle kostar pengar, men solen kostar inga pengar. Vinden kostar inte heller några pengar. Det är såklart också en stor fördel.

Vi kan också nämna det som händer när man gör så ryckiga förändringar som regeringen nu är inne på. Det kan bli konkurser i näringslivet. Man har byggt upp firmor som ska göra solcellsinstallationer men som plötsligt får en helt annan marknad, inte längre klarar av ekonomin och får färre kunder över en natt. Det är naturligtvis inte bra för vare sig företagen eller arbetsmarknaden. Också detta slår väldigt hårt på landsbygden.

Det går inte att undgå att diskutera det här med ett teknikneutralt elsystem. Jag läser direkt ur betänkandet: ”Användningen av solkraft bör i stället i större utsträckning utgå från marknadsmässiga grunder, och prissignaler från elmarknaden bör få ett större genomslag så att kraftslaget på sikt kan bidra mer till Sveriges leveranssäkerhet och försörjningstrygghet.”

Jag tycker att det låter bra. Problemet, fru talman, är att det bara låter bra om det är giltigt för alla teknologier, så att vi verkligen har teknikneutralitet.

Prova att byta ut ”solkraft” mot ”kärnkraft” och se vad som händer i era kroppar och hjärnor! Då låter det så här: Användningen av kärnkraft bör i stället i större utsträckning utgå från marknadsmässiga grunder, och prissignaler från elmarknaden bör få ett större genomslag så att kraftslaget på sikt kan bidra mer till Sveriges leveranssäkerhet och försörjningstrygghet. I Centerpartiets och min värld låter det där riktigt bra.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation i betänkandet.

Fru talman! Punktskatter är konsumtionsskatter som tas ut på specifika varor och tjänster. I betänkandet ser vi att det handlar om alkoholskatt, tobaksskatt, koldioxidskatt, energiskatt och så vidare. Punktskatter syftar till att både dra in pengar till statskassan, det fiskala syftet, och styra utvecklingen i en viss riktning, det styrande syftet.

Av de totala skatteintäkterna från punktskatterna bidrar punktskatterna på energi och koldioxid med ungefär hälften. De styrande effekterna av punktskatter kan, vilket också är avsikten i många fall, vara betydande.

Vi i Centerpartiet vill att vi använder punktskatter med återhållsamhet för fiskala syften och med stor eftertänksamhet för styrande syften. Skillnader, som mellan stad och land och mellan fattiga och rika, måste beaktas när vi designar punktskatter.

Vi vill till exempel att punktskatter anpassas så att de inte drabbar landsbygden oproportionerligt. Höjd bensinskatt utan att det finns realistiska alternativ för transporter ute i landet är inget alternativ för oss. Vi vill också att punktskatter ska vara teknikneutrala, alltså att man inte gynnar en specifik lösning utan beskattar efter miljöpåverkan oavsett teknik.

Fru talman! Låt oss ge oss ut på en liten historisk tripp i punktskatternas förlovade land.

Förra året hade vi ett 100-årsjubileum – inte uppmärksammat, men väl ett jubileum. Sveriges första punktskatt på energi infördes 1924. Det var skatt på drivmedel. Syftet då var fiskalt: Pengar behövdes för att finansiera det snabbt växande vägväsendet. Principen om att skatter på drivmedel, fordon och väganvändning ska täcka transportsektorns samhällsekonomiska kostnader har sedan avspeglats i propositioner och utredningar genom åren, även om vi måste ha i minnet att skatter inte öronmärks för vissa utgifter.

Skatt på elektricitet och andra bränslen infördes på 1950-talet för att bidra till finansieringen av snabbt ökande offentliga utgifter inte minst inom energiområdet. Under 1970-talet behövde vi minska oljeberoendet som en följd av oljekrisen 1973–1974, och vi höjde då skattenivåerna på olja.

Men som vi har varit inne på har energiskatter, förutom det fiskala värdet, även och alltmer införts för att få en styrande effekt.

Idén om att använda skatter som miljöstyrmedel kan vi härleda till slutet av 1960-talet – det hade lite tidigare kommit en bok av Rachel Carson som hette Tyst vår. Däremot konkretiserades den inte förrän under slutet av 1980-talet. Miljöavgiftsutredningen föreslog 1989 införande av en koldioxidskatt. Som en del av en större skattereform infördes koldioxidskatt i Sverige 1991. En forskningsstudie från 2021 från Lunds universitet meddelar att införandet var institutionellt väl förberett genom att strukturerna från befintligt energiskattesystem kunde utnyttjas.

Införandet av koldioxidskatten kombinerades med en sänkning av de då befintliga energiskatterna, och kostnadsökningarna för hushåll och industri blev därmed begränsade. Vi hade, kan man säga, under 1990-talet genomfört en intern skatteväxling på punktskatteområdet från enkom fiskal beskattning till en blandning av styrande och fiskal beskattning utan att alltså i absoluta tal belasta skattekollektivet – ganska elegant, egentligen.

Fru talman! Lägg därtill, vilket är synnerligen viktigt för att förstå de styrande punktskatternas natur, att vi när vi inför en styrande punktskatt, exempelvis koldioxidskatt, inte styr beteendet bara för att vi känner för att göra det. Nej, det vi gör är att vi i ekonomin internaliserar negativa externaliteter.

Hur smakade det, fru talman – att internalisera negativa externaliteter i ekonomin? Det betyder att vi ser till att med skatteinstrumentet ta in kostnaden i samhällsekonomin för negativa effekter som global uppvärmning till följd av koldioxidutsläpp eller sjukhusvård för lungcancer till följd av tobaksrökning. I själva verket är alltså de styrande punktskatterna ett sätt att prissätta för samhället negativa aktiviteter.

I det ljuset har den svenska koldioxidskatten varit en succé. Vi har ställt om stora delar av vårt energisystem och vårt näringsliv utan att hämma tillväxten. Vi har skapat en vinn-vinn i Sverige. Självklart är det med både förvåning och oro som vi betraktar hur regeringen monterar ned svensk klimatpolitik. Man ser inte vilken nytta den gör för svenskt näringsliv, svensk tillväxt och vår globala konkurrenskraft.

Fru talman! Vi i Centerpartiet vill se högre ambitioner för vår ekonomi och tillväxt än vad regeringen gör. Vi vill med hjälp av ett stort paket av åtgärder använda punktskatterna för att kombinera grön tillväxt med rättvisa förutsättningar för stad och land. Vägen för svensk tillväxt går genom både elektrifiering och svensk bioenergi. Vi vill använda svensk koldioxidfri elproduktion och den svenska bioenergin som en hävstång in i den hållbara tillväxten för landet Sverige.

Sverige måste kunna leda utvecklingen av biobränslen. Bioenergi är Sveriges största energislag och står för ungefär en fjärdedel av Sveriges totala energianvändning. Det gör gröna näringar till en helt neutral spelare i klimatomställningen, och vi kan inte blunda för det. Det är i svenskt skogsbruk och jordbruk som vi sitter på potentialen för den hållbara tillväxten.

Fru talman! Vi måste premiera dem inom jord- och skogsbruk som satsar på att sluta sina kretslopp genom att använda rester från skogsråvaror eller jordbruk till biobränsle, biogas, uppvärmning med mera – eller använder vind- och solkraft på markerna.

Olika transportslag samverkar i hela transportarbetet, och alla transportslag måste uppnå en högre klimateffektivitet. Även de riktigt tunga transporterna måste ställa om. Ett sätt att minska utsläppen från den tunga trafiken är att tanka lastbilarna med rena biodrivmedel. En fortsatt skattebefrielse på rena biodrivmedel är i nuläget avgörande för att dessa ska kunna konkurrera med fossila drivmedel. Sverige måste därför vara pådrivande för att höginblandade biodrivmedel ska få en permanent skattebefrielse.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Jag tackar Cecilia Engström för svaret, men jag blir nog inte alldeles nöjd. Cecilia Engström pratar om att vi i Sverige har haft en bra klimatpolitik där vi har lyckats kombinera tillväxt med låga utsläpp. Men regeringen lämnar denna svenska paradlinje. Vi hamnar i en situation där vi inte lyckas uppfylla ett enda av våra klimatmål. Vi har inrättat ett klimatpolitiskt råd, men klimatministern behagar inte infinna sig när de ska presentera sin rapport. Jag kan tycka att det är väldigt olyckligt att vi som ett litet land som ska ligga i framkant med innovationer och grön omställning inte längre kan vara ledare i klimatpolitiken i världen, för det kommer att skada svenskt näringsliv i förlängningen.

Ledamoten sa också i sitt anförande någonting i stil med att vi måste vara rädda om våra skatter. Då funderar jag en del på vad som händer i vårt energisystem. Forskning och rapporter från Energiföretagen, Energiforsk, våra universitet, Svenska kraftnät och Energimyndigheten pekar på att vi kan ha ett koldioxidneutralt energi- och elsystem på väldigt många olika sätt. Ändå har regeringen, med Kristdemokraterna vid näringsportföljen, valt att låsa in oss i en planekonomisk modell där vi bara ska satsa på en enda teknologi: kärnkraft.

Det som kommer att hända är att skattekollektivet, vi medborgare, får betala för att regeringen inte väljer en teknikneutral väg. Forskningen visar som sagt att det finns många olika sätt att nå ett energisystem som har väldigt hög leveranssäkerhet, har låga priser och når noll i koldioxidutsläpp. Därför blir det så märkligt att ett parti som jag tänker mig är marknadsliberalt väljer att slå in på en planekonomisk modell där skattebetalarna måste finansiera lösningen. Hur motiverar ledamoten det?

Fru talman! Jag tänkte att vi skulle kunna prata lite grann om kombinationen tillväxt och klimatpolitik.

Sverige införde som ett pionjärland koldioxidskatt år 1991.

Åren har gått. Utvärderingar har visat och en enig forskarkår säger att koldioxidskatten har varit en stor succé. Det som har hänt i Sverige är att vi har lyckats med något som kallas för decoupling. Vi kan fortfarande ha en väldigt hög tillväxt samtidigt som vi har en grön hållbar utveckling med minskade koldioxidutsläpp. Vi får en hållbar tillväxt.

Det som är lite märkligt med tanke på vad forskningen säger om svensk koldioxidskatt är att regeringen bedriver en klimatpolitik som gör att vi inte når våra klimatmål. Då blir den naturliga följdfrågan: Har Kristdemokraterna och övriga regeringspartier tappat tron på att det går att vara ett litet land långt uppe i Norden som både driver en offensiv klimatpolitik med skatter och andra styrmedel där de behövs och samtidigt har en hög tillväxt som gör att företagen kan växa från små till stora och bedriva export ut i världen, så att vi kan få in nya skatteintäkter? Har Kristdemokraterna tappat tron på kombinationen av en offensiv klimatpolitik och en offensiv tillväxtpolitik?