Anders Ådahl

Fru talman! Jag tackar Josef Fransson för anförandet.

När jag lyssnar på sverigedemokraten Josef Fransson framträder i många stycken en nationalist och isolationist. Vi pratar om EU och Sveriges roll i EU. Ledamoten Fransson tycker att EU stjäl våra pengar och att Europeiska unionen gör mer skada än nytta.

Jag tänker på USA, som under Donald Trumps ledning har gått en nationell väg med America first. Så går det att göra – ett tag – om man är en väldigt stor ekonomi, har en stor inre marknad och har en självklar plats som ett av världens maktcentrum. Men för Sverige, som är ett väldigt litet land, blir det ganska snart ekonomisk stagnation och ingen tillväxt om vi skulle isolera oss och inte liera oss närmare med våra europeiska grannländer.

För Centerpartiet är det självklart: Givet den nya geopolitiska situationen och givet den eroderande regelbaserade ordningen i världshandeln måste vi europeiska länder komma samman. I EU kan vi vara starka tillsammans. Vi har god ekonomi och goda förutsättningar med många invånare. Men för oss i Sverige, ett enskilt litet land, är det helt omöjligt att klara oss själva.

Därför vill jag fråga ledamoten Fransson om jag hörde rätt när ledamoten önskade att vi ska ha ett mindre engagemang i Europeiska unionen framöver.

Fru talman! ”Unga ska tidigt se entreprenörskap som en naturlig väg framåt.” Så skrev vice statsminister Ebba Busch i Expressen i veckan. Det ska bli lättare att gå från UF-företag till ett vanligt företag. Gott så. Centerpartiet instämmer i den ambitionen.

Samtidigt föreslår Simona Mohamssons departement att begreppet entreprenörskap ska strykas från läroplanens inledande och övergripande delar. Ung Företagsamhet kallar det förslaget ett hot mot deras existens.

Jag vill fråga Simona Mohamsson: Hur hänger det här ihop? Är det samma dissonans inom regeringen i den här frågan som i frågan om AI? Å ena sidan har man en stor ambition att Sverige ska bli världsledande inom AI, men å andra sidan har man en skolpolitik som leder till att den digitala kompetensen bland dagens skolelever sjunker?

Herr talman! Vi pratar om regional utvecklingspolitik. Då hamnar man rakt i hjärtat av Centerpartiets identitet, själ och historia. Vi startades av småbönder som organiserade sig och reste sig mot stat och storkapital. Småbönderna var då som nu kreativa och påhittiga entreprenörer som gjorde affärer. Och om det till exempel var så att någon skadade sig i byn eller en granne fick problem med sin plog hjälpte man naturligtvis varandra.

Den här historien och identiteten har gjort att vi än i dag håller regional och lokal utvecklingspolitik mycket högt. I de regioner där Centerpartiet är med och styr i Sverige, vilket är ganska många, är det ofta så att Centerpartiet innehar rollen som ansvarig eller delansvarig för regional utveckling. Det kan till exempel handla om att skapa förutsättningar för det regionala näringslivet genom att knyta samman högskola och högre utbildning med innovation i de lokala och regionala science parks som finns över hela landet. Det kan också handla om att säkerställa infrastruktur och kollektivtrafik som gör att arbetsmarknadsregionerna kan lyfta och expandera.

Herr talman! Jag vill lyfta tre förslag som Centerpartiet har i det här betänkandet.

För det första behöver vi konstatera att Sverige är ett land med stora geografiska skillnader, stora ekonomiska skillnader och skiftande lokala förutsättningar. Förutsättningarna för att bedriva verksamhet, upprätthålla välfärd och säkerställa samhällsservice skiljer sig åt väsentligt mellan storstadsregioner och landsbygd.

Trots detta, herr talman, präglas lagstiftning och nationellt beslutsfattande alltjämt av ett generellt och i praktiken ofta storstadsanpassat perspektiv. Det leder till regler och styrmodeller som missgynnar landsbygden och mindre kommuner och som i förlängningen försvårar möjligheten att leva, bo och verka i hela landet.

Vi föreslår därför från Centerpartiets sida att det införs en obligatorisk konsekvensbedömning ur landsbygdsperspektiv i lagstiftningsprocessen. En sådan prövning bör genomföras systematiskt i samband med att lagar och förordningar tas fram i syfte att identifiera och motverka oavsiktliga negativa effekter för landsbygden. Vidare bör denna funktion garanteras genom inrättandet av en landsbygdskommission med en roll som delvis kan jämföras med Lagrådets. Kommissionen ska ha till uppgift att granska förslag ur ett landsbygdsperspektiv.

Låt mig ta det nu så heta exemplet med kompetensutvisningarna. Man har bestämt att det som ska vara styrande är en lönenivå som från sommaren baseras på 90 procent av medianlönen i Sverige. Medianlönen byggs upp av olika delar av Sverige, och storstadsregionerna har en mycket högre lönenivå än landsbygden. Det är klart att löneläget ute i de mindre kommunerna och på de mindre orterna är mycket lägre, vilket gör att det är många fler där som kommer att utvisas. Det blir helt orättvist. Förutom att det är ett ekonomiskt korkat förslag blir det alltså dessutom fördelningspolitiskt orättvist mellan olika delar av landet. Hade vi haft en landsbygdskommission hade man kanske förstått på Regeringskansliet att det här förslaget, förutom att vara ekonomiskt korkat, dessutom leder väldigt fel sett till att hela Sverige ska kunna leva.

Herr talman! För det andra spelar den kommersiella servicen i Sveriges gles- och landsbygdsområden en avgörande roll för att människor ska kunna bo och verka i hela landet. De senaste årens höga elpriser och den ökade inflationen har inneburit stora påfrestningar för många småhandlare, särskilt i områden med begränsat kundunderlag. Det gör att det blir allt svårare för lokala butiker att överleva, trots att deras närvaro är avgörande för både boende och näringsliv. Dessutom slår mängdbrotten hårt mot lokala näringsidkare, och dessa brott bör prioriteras.

Vi anser att stödet för kommersiell service måste stärkas. Anslaget till kommersiell service är uppdelat mellan åtta olika poster och administreras av flera myndigheter, däribland Tillväxtverket, regionerna och länsstyrelserna. Denna uppdelning riskerar att leda till att medlen fastnar i administration i stället för att nå de företagare som verkligen behöver dem. Härvidlag bör regeringen se till att Tillväxtverket ser över hur stödet hanteras för att säkerställa att administrationen minimeras och att de anslagna medlen faktiskt når fram till näringsidkarna på ett effektivt sätt.

Herr talman! Vårt tredje förslag handlar om effektiv fördelning och återföring av produktionsvärden. En rättvis fördelning av de värden som skapas genom den gröna omställningen och genom elproduktion är avgörande för både lokal utveckling och acceptans för viktiga samhällsinvesteringar. Kommuner och regioner som tar ansvar för elproduktion genom exempelvis vind- och vattenkraft bör få behålla en större del av de ekonomiska värden som genereras lokalt. Dagens ordning, där fastighetsskatten på elproducerande fastigheter i huvudsak tillfaller staten, innebär att många landsbygdsområden går miste om resurser som hade kunnat användas för lokal service och infrastruktur.

Vi bör på samma sätt se över hur ersättning för gruvor och för mineraler i högre grad ska tillfalla lokalbefolkningen. Framtagna förslag som syftar till att stärka ersättningen till närboende bör genomföras skyndsamt. Det kan exempelvis handla om rätt till inlösen eller tydliga kompensationsmodeller kopplade till närhet till anläggningar. Även kommuners ersättning vid etablering av elproduktion, såsom vind- och solkraft, bör säkerställas. Med tydligare och mer rättvisa ersättningssystem kan både den lokala acceptansen och förutsättningarna för en snabbare utbyggnad av fossilfri elproduktion stärkas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Det kanske kan uppfattas som olyckligt att vi håller med varandra när vi har debatt, men jag tycker att man kan få ha det så också.

I min andra fråga tror jag däremot inte riktigt att vi är inne på samma linje. Det handlar om kompetensutvisningarna.

Från i sommar ska det sättas en lönenivå på 33 390 kronor, vilket är 90 procent av medianlönen i Sverige. Vi ska komma ihåg att särskilt Stockholm och stora kommuner som Göteborg och kommuner nere i Skåne driver upp medianlönen något alldeles extra jämfört med svensk landsbygd, mindre kommuner och mindre orter. Väldigt många som i dag jobbar inom äldreomsorgen, på vårdcentraler, i den lokala industrin, på lager och i den lokala handeln kommer att tvingas lämna vårt land. Hur rimmar detta med regional utveckling och en omsorg om Sveriges landsbygder?

Enligt Centerpartiet driver regeringen och Sverigedemokraterna en oerhört dålig politik när man tänker skicka folk på porten när de behövs för att hålla hela Sverige levande. Finns det något svar från Sverigedemokraterna om varför de gör så här?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag fastnade för den del där ledamoten målande beskrev den lokala handelns betydelse för lokalsamhället. Ofta är handlaren ombud för Systembolaget och annat. Man kan lämna in sina spel på hästar och fotboll och handla sina varor, vad det än må vara.

Jag åker själv ofta till norra Värmland. Då går jag alltid in i de lokala butikerna för att handla och stötta dem. Jag delar ledamotens bild av detta.

Jag kom in i en interpellationsdebatt med justitieminister Gunnar Strömmer alldeles före jul. Den handlade om mängdbrott mot lokala näringsidkare. Centerpartiets kritik var att polisen inte har möjlighet att prioritera landsbygden och mängdbrott när sökljuset är riktat mot större och grövre brottslighet.

Min första fråga till ledamoten blir därför: Vad vill Sverigedemokraterna göra för tryggheten i det lilla samhället?

Fru talman! Tull, tull och tull! Det är 10 procent i tull, 15 procent i tull, 40 procent i tull, 75 procent i tull och 130 procent i tull. Tull, tull och tull! Hela handelspolitiken i världen handlar om tull.

Låt oss ta det lite med ro. Låt oss ta vår åra, lägga den i vår årtull och ro ut på ett annat vatten. Låt oss sätta oss i Harpsundsekan och blicka ut mot nya möjligheter och mot nya vatten.

Sverige är en fantastisk nation. Vi är en liten, exportberoende ekonomi. Vi har ett oproportionerligt stort antal globala företag. Tänk efter en sekund. Ni kan säkert när ni sitter här räkna upp 20, 30 globalt aktiva företag bara rätt ur huvudet. Det är helt fantastiskt vilket land vi är.

Vad är det egentligen som har lett till att vi har kommit att bli det här stora exportsuccélandet Sverige uppe i nord? Vi har en liten hemmamarknad med få invånare. En global expansion har helt enkelt varit nödvändig för svenska företag.

Vi har sedan lång tid tillbaka en stark exporttradition, till exempel Ostindiska kompaniet. Vi har en stark ingenjörstradition. Vi har en hög utbildningsnivå som är tämligen jämnt distribuerad. Vi har en digital mognad, ett väl utbyggt välfärdssamhälle och ett stabilt samhällssystem där vi har ett högt förtroende för våra institutioner.

Det som emellertid nu med regeringens kraftigt förändrade migrationspolitik skapar djup oro hos mig, i akademin och i näringslivet är vad som sker med kompetensutvisningar och tonårsutvisningar. Från sommaren ska det vara ett lönekrav på 33 390 kronor i månaden för att få vara kvar i Sverige. Vad händer då med svenskt näringsliv? Vad händer med svensk offentlig sektor? Vad gör det med Sverigebilden?

Senast i dag kunde vi läsa en artikel i Aftonbladet av Jonas F Ludvigsson från Karolinska institutet om vad en intern enkätundersökning har gett för resultat. Han hade ställt ett antal frågor om Sverigebilden och hur man ser på den förda politiken till alla forskare med en bakgrund utanför EU/EES.

Ett svar som verkligen sticker ut var att 96 procent svarade att Sveriges tuffare migrationspolitik minskar vår förmåga att attrahera internationella toppforskare. Det är ganska allvarligt.

Han avslutar artikeln med att säga att det är ett akademiskt självmål. Jag vill gärna addera att det är ett näringspolitiskt självmål, ett handelspolitiskt självmål och till och med ett självmål för svensk tillväxt.

Handel driver välstånd. Tro mig, jag är född och uppvuxen i Borås. Det är knallarnas och gårdfarihandlarnas stad. Ofta kom det hem till min familj någon man med bakluckan fylld med textilier som han ville mångla, en modern knalle.

Jag minns särskilt en gång när en man med armen fylld av badrockar kom in i hallen. Vi hade kanske inget behov, men vi köpte två badrockar, en till mig och en till min bror. Jag fick en blåvit, vilket så här i efterhand känns mycket märkligt eftersom Borås är Elfsborgs stad. Det skulle naturligtvis ha varit en gulsvart badrock.

Hur som helst fick jag tidigt lära mig om handels betydelse. Jag fick lära mig att små marknader får sämre välstånd än stora och att protektionism och planekonomi på sätt och vis är samma andas barn. Där är frihet, uppfinningsrikedom, konkurrens och entreprenörskap inte grunden. Båda systemen leder till stagnation och ineffektivitet.

Världshandel leder också till fred. När vi förstår varandra, kan diskutera handelsrelationer och hur vi vill ha det och förstår varandras kulturella skillnader och så vidare ökar också förståelsen och respekten för varandra. Handel driver fram fred.

Samtidigt befinner vi oss nu tyvärr, fru talman, i ett geopolitiskt läge som alla är fullt medvetna om. Vi har ett USA med en helt annan politisk agenda än man har haft historiskt, med tull, tull och tull. Vi har ett Kina som är väldigt orienterat runt sin egen framgång och ett Ryssland som har sin intressesfär.

När det gäller Sverige, som den lilla, exportberoende ekonomin, skulle jag vilja säga att den enda möjligheten för vår del att rida ut denna geopolitiska orostid är att gå samman mycket mer intimt i Europeiska unionen.

I EU är vi betydligt fler invånare än i USA. Vi har en stark historia. Vi har fyra friheter som vi kan bygga vidare på: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för kapital och fri rörlighet för personer.

Om vi dessutom kan addera ett större självförtroende när det gäller Europas förmåga att ta en ledande roll i den geopolitiska oron är det den möjlighet vi har och den väg vi kan gå. Där finns också ett egenintresse för Sverige, eftersom 75 procent av vår export går till EU.

Centerpartiet tycker att vi ska fördjupa den inre marknaden. Vi vill fortsätta att riva hinder på den inre marknaden, särskilt för tjänster och digitala produkter för att göra det lika lätt att handla med dem över gränserna som med fysiska varor. Vi vill driva på för fler handelsavtal. Vi har tidigare nämnt Mercosurområdet, Sydamerika, Indien, Thailand och Australien. Den vägen bör vi gå i EU för att se vad som finns på nya vatten.

Det finns anledning att stärka EU som en global aktör, och det finns möjlighet för Sverige att ta en ledande roll i EU för att även stärka den transatlantiska ekonomiska relationen med USA.

Samtidigt som vi ropar efter frihandelsmöjligheter måste vi se den geopolitiska realiteten. Det finns anledning för oss att skydda strategiska intressen. En förändrad säkerhetspolitisk situation påverkar även handelspolitiken.

Samtidigt som frihandel och öppenhet är viktiga utgångspunkter behöver hänsyn tas till skyddet av Sveriges säkerhetsintressen. Denna typ av avvägningar måste göras i större utsträckning än tidigare. En rad åtgärder kan därför behöva vidtas från Sveriges sida. Ett exempel som vi driver är en översyn av granskningssystemet för utländska direktinvesteringar. Vår uppfattning är att det nuvarande systemet inte lever upp till nya nödvändiga krav och därför bör ses över.

Slutligen, fru talman, ska jag säga några ord om grön omställning, som är – eller åtminstone har varit men förmodligen fortfarande är – en svensk paradgren. Jämte den geopolitiska oron ser vi att det är två saker som påverkar företagen i oerhört hög grad. Det handlar om klimathotet, och det handlar om den inkommande AI-utvecklingen.

När det gäller grön omställning ligger Sveriges företag i framkant. Att vi hade modet att 1992 införa en koldioxidskatt har drivit fram en proaktivitet hos svensk industri och svenskt näringsliv. Vi ser att det finns många anledningar att fortsätta en inslagen väg med stabila, långsiktiga klimatmål för Sverige.

Det kanske inte i första hand handlar om att den lilla utsläppsminskning vi kan åstadkomma i Sverige får en global betydelse, utan det handlar om att våra företag ska kunna exportera och tjäna de stora pengarna i morgon. Det handlar om att vi med den teknologi vi sprider över världen också får ned utsläppen i världen riktigt substantiellt.

För att åstadkomma ett exportfrämjande som gynnar både det svenska näringslivet och den gröna omställningen anser vi i Centerpartiet att regeringen bör ta fram ett mål om export av miljövänlig teknik.

Fru talman! Vi väljer att yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! Receptet för att Sverige ska utvecklas ekonomiskt innehåller naturligtvis många delar, men om vi går till grundingredienserna behöver det inte bli alltför komplicerat. Vi behöver arbetskraft och jobb, och vi har behov av att arbetskraften jobbar. Vi behöver täppa till kompetensgapet. Vi behöver låg arbetslöshet och hög produktivitet i privat såväl som offentlig sektor.

Det här med arbetskraft är intressant, fru talman. Sverige befinner sig nu i en både oroande och märklig situation. Vi har minskande födslotal. Vi kommer att bli färre svenskar med tiden och därmed färre som kan arbeta och försörja fler äldre. Det är en svår demografisk utmaning som kommer att kunna bromsa vår tillväxt. Vad man ska göra åt minskande födslotal går alltid att diskutera, och det är en debatt i sig.

Vidare har regeringen och Sverigedemokraterna bestämt att vi ska sparka ut kompetenta medborgare. Det är detta som kallas kompetensutvisningar. Personer som har jobb, som har hög och efterfrågad kompetens och som är uppskattade kollegor sparkas ut nu när lagar stramas åt. När lönekravet i sommar höjs till 90 procent av medianlönen, det vill säga till 33 390 kronor i månaden, skickar vi ut än mer efterfrågad arbetskraft. Hårdast drabbas mindre kommuner och orter där lönerna är väsentligt lägre än i Stockholm. Utöver att denna politik är ociviliserad, inhuman och ekonomiskt korkad är den alltså dessutom grovt snedvridande till landsbygdens nackdel. Tack för kaffet, regeringen!

Lägger vi dessutom till tonårsutvisningarna, som har en kraftigt avskräckande effekt på toppkompetent arbetskraft, kan vi ganska snart räkna ut att regeringen och Sverigedemokraterna driver en politik som långsamt men säkert kör Sverige i botten ekonomiskt. Utan kompetent arbetskraft får vi ingen tillväxt, och spiralen för vår utveckling vänds då nedåt. Svenskar kommer att få det sämre.

Fru talman! När det gäller att få yngre killar och tjejer i arbete handlar mycket om att från både individens och arbetsgivarens håll hyvla ned trösklar och ta bort hinder för att anställa unga. Regeringen föreslår en modell med en tillfällig nedsättning av det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift på ersättning till personer som vid årets ingång har fyllt 18 men inte 23 år. Vi i Centerpartiet välkomnar intentionen att sänka kostnaderna för att anställa unga. Regeringens förslag är emellertid otillräckligt och kortsiktigt och riskerar att bli verkningslöst när det gäller att möta den jobbkris som Sverige befinner sig i. Det behövs bredare, mer omfattande och permanenta sänkningar av arbetsgivaravgifterna.

Arbetslösheten i Sverige är hög och ökande. Bland unga mellan 15 och 24 år är arbetslösheten 23,8 procent, enligt Statistiska centralbyrån. Det placerar Sverige i botten bland de 27 EU-länderna – jag tror att endast Rumänien och Spanien har högre ungdomsarbetslöshet.

Detta måste vi vända. Det är helt enkelt otroligt viktigt att vi får in våra unga på arbetsmarknaden och att de kan få ett första jobb, som sedan leder vidare till ett andra och så vidare. Trösklar ska hyvlas. Arbetsgivaravgiften bör sänkas permanent.

Fru talman! Sänkta arbetsgivaravgifter för unga kan skapa tiotusentals nya heltidsjobb och samtidigt ge stora möjligheter att gå upp från deltid till heltid; det visar en rapport från i höstas från Svenskt Näringsliv som kullkastar tidigare slutsatser från IFAU om att det är dyrt och inte är träffsäkert med sänkta arbetsgivaravgifter.

Svenskt Näringsliv är inte ensamma om att dra nya slutsatser. Även en ny studie från Handelns Forskningsinstitut visar att sysselsättningseffekterna har underskattats i den tidigare forskningen. Man konstaterar att reformen inte bara leder till fler anställda utan också leder till en betydande ökning av antalet arbetade timmar för redan anställd personal. Att studera antalet arbetade timmar i stället för att studera anställningar och uppsägningar, vilket är trubbigare, är det nya. Systemiska effekter gör att nedsatta arbetsgivaravgifter ger stora positiva sysselsättningseffekter.

Vad som däremot fortfarande är oklart, fru talman, är om regeringens tanke med en tillfällig sänkning ger positiva resultat eller inte. Den betydande osäkerhet som detta innebär för arbetsgivare kan mycket väl leda till att resultaten blir mycket blygsamma eller rent av negativa, och det vore såklart både djupt olyckligt och onödigt. Gör som Centerpartiet föreslår i stället – permanenta sänkta arbetsgivaravgifter för unga!

Vi anser vidare att arbetsgivaravgifterna bör undantas i fråga om anställning av en person som går från att ha varit arbetslös i över ett år till att börja jobba igen. För de tio första anställningarna bör arbetsgivaravgifterna, med undantag för avsättningar till statlig ålderspension, slopas helt i två år. Dessutom bör arbetsgivaravgifterna sänkas på ingångslöner som uppgår till högst 30 000 kronor i månaden.

Med en aktiv arbetsmarknadspolitik där vi ser företagandets och det offentligas villkor hjälper vi unga till jobb och Sverige till tillväxt och välfärd.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Jo, vi har tagit in alla dessa perspektiv när vi har funderat på hur man bäst bör utforma ett studiemedelssystem. Det handlar om balansen mellan bidrag och lånedel och balansen mot hur mycket man skulle kunna arbeta.

Vi vill gärna poängtera de dynamiska effekter som kan uppstå när en ung vuxen på 20 eller 25 år väljer att gå ut i arbetslivet parallellt med sina studier. Som jag var inne på i min förra replik kan det handla om att man tidigt lär sig att förstå vilken typ av arbetsmarknad som väntar och vilken typ av arbetsplatser som kan passa en bäst.

En annan aspekt är att vi i Sverige vet att studier dessvärre inte alltid lönar sig ur ett livsperspektiv. Vi menar att det är en ganska god sak om man som ung vuxen, när man studerar, kunde ha en möjlighet att tidigt bygga en inkomst för att ganska snart kunna komma in på bostadsmarknaden och ganska snart också skapa sig ekonomisk frihet att göra andra egna val.

De problem som Oliver Rosengren lyfter fram med minskad genomströmning och förlängd studietid är kanske delvis ett pris vi får betala för de stora dynamiska vinster vi gör i stället. Centerpartiets analys är att individens frihet och möjligheten att tidigt få en inkomst övertrumfar de risker som Rosengren lyfter fram.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Fru talman! Först vill jag tacka den moderata ledamoten för en tydligare varudeklaration gällande Moderaternas fribeloppspolitik. Den informationen hade inte framkommit tidigare. Jag förstår att det möjligen är vissa konvulsioner i partiet när det handlar om frihetsbegränsningar och hur sådana i så fall ska se ut.

Av flera skäl menar vi att det är alldeles onödigt att ha begränsningar när det gäller fribeloppet. Ett huvudskäl är just det som jag var inne på, nämligen att det är väldigt svårt för oss att veta exakt hur morgondagens studiemiljöer ser ut. Universiteten kan mycket väl i framtiden komma att bli ackrediteringsinstitut – alltså att man läser och förkovrar sig på annat sätt medan universitetens roll är att ordna med tentamen och kontrollera kunskap.

Sedan kommer jag till Oliver Rosengrens fråga om Riksrevisionens rapport och om det finns en ökad risk för avhopp. Vi menar att individens frihet trumfar den typen av risker. Vi måste tro att unga vuxna som väljer att studera på högre utbildning har förmågan att själva besluta om sina liv och göra sina val. För många skulle jag säga att det är en oerhörd erfarenhet att kunna både studera och arbeta och skapa sin arbetsinkomst. Genom arbetet kanske man också bättre förstår vilken typ av arbetsmarknadsframtid man har framför sig. Några kan säkert tappas bort på vägen, men vi menar ändå att vinsterna är betydligt större.

Fru talman! Från regerings- men även oppositionssidan har det lyfts att det måhända är tid att reformera studiemedelssystemet. Regeringssidan har också kommit ganska långt på den vägen.

Vi i Centerpartiet menar att det finns god anledning att fundera över om det inte är tid att på allvar se över hur systemet ser ut, och jag vill anlägga två perspektiv som grund för detta: ett näringslivspolitiskt och ett frihetligt perspektiv.

Om vi börjar med det näringslivspolitiska perspektivet har vi en väsentligt annorlunda tid för Sverige och Europa nu och framöver jämfört med hur det såg ut för bara ett antal år sedan. Europas tillväxt har krympt i relation till hur det ser ut i Asien och i USA. Samtidigt pratar Kina, USA och Ryssland alla om sina intressesfärer och sina inre marknader – USA först, Kina först och så vidare.

Parallellt med en utveckling där Europas konkurrenskraft har sjunkit ser vi också en explosionsartad utveckling när det gäller artificiell intelligens, som i grunden kommer att förändra arbetsmarknaden.

Både den närings- och handelspolitiska situationen i relation till USA och Asien och inflödet av mer och mer AI kommer att få arbetsmarknaden att förändras snabbare och på ett mer dynamiskt sätt än vi kan förutspå. Förmodligen kommer de som är studenter i Sverige i dag att behöva byta bana ett antal gånger i livet. Vi ser det redan nu. Förmodligen vet vi inte riktigt vilka typer av kunskaper som kommer att vara de mest användbara bara om ett par år.

Vi pratar väldigt mycket om att vi behöver ha fler civilingenjörer i Sverige för att möta det stora techracet i världen. Ja, vi i Centerpartiet ser att vi absolut behöver få till detta. Vi hade en debatt om saken i går med gymnasie, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm, där vi pratade om takbeloppen och om att ge möjligheter för Chalmers, KTH och även andra tekniska lärosäten att ta in fler studenter på civilingenjörsutbildningar.

Men ärligt talat ser vi detta behov också när det gäller andra typer av kompetenser. Vi ser det på det humanistiska området och på det samhällsvetenskapliga och ekonomiska området. Om AI väller in behöver vi också förstå hur vi kan implementera detta på nya sätt, både i industrin och i den offentliga sektorn. Vad är det att vara människa i framtiden? Den typen av frågor behöver vi ställa oss i ett väsentligen nytt samhälle.

Jag vill också säga något om det frihetliga perspektivet. Jag tror inte att det kommer som en överraskning för ledamöterna i andra partier att Centerpartiets vibrerande själ handlar om ett underifrånperspektiv, en tro på människan och en decentraliserad bild av beslutsfattande, där vi ger individen makt över både sig själv och sin närhet.

Samtidigt ser vi tendenser till något helt annat från många av partierna i Sveriges riksdag: att stärka centralmakten. Liberalerna vill att vi ska ha en skola som är statlig. En enorm myndighet i Stockholm ska styra hur svensk skola ska se ut ute i landet. På samma sätt går Kristdemokraterna fram med att man vill att vården ska bli statlig och styras från enorma myndigheter i Stockholm. Vi ser också att både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna fortsatt vill ha statliga universitet, där man med politisk järnhand ska kunna styra vad som händer i stället för att lämna frihet till lärosätena och forskarna. Samtidigt ser vi också när det gäller miljöfrågor som till exempel brytning av uran att Sverigedemokraterna förordar att lokalbefolkningen inte ska kunna säga sitt, utan det ska styras från Stockholm.

Vi vill i stället anlägga ett frihetligt perspektiv. Skogsägaren, exempelvis, ska kunna säga sitt och ha mest makt över sin skog. Forskaren ska kunna säga sitt och ha mest makt över forskningen. Och vi vill att studenten ska kunna säga sitt och ha mest makt över sitt liv och sina val.

Med dessa två perspektiv som bakgrund vill jag lyfta fram två förslag från Centerpartiet. Det ena är att vi vill ha ett mer flexibelt studiestöd. Det handlar bland annat om det som den moderate riksdagsledamoten nämnde om till exempel läkarstudier, som i normalfallet tar sex år men där vi i dag har en begränsning. Vi behöver skapa en flexibilitet som gör det möjligt för dem som kanske tar något år extra på sig men går en för samhället väsentlig utbildning.

Vi behöver också ha en flexibilitet med tanke på att människor behöver kunna få en andra chans. Vi har folkhögskolorna som alldeles utmärkta exempel på hur människor kan få en andra chans. Vi vill se andra chanser även i den högre utbildningen. Men det kan också handla om att människor är i olika livssituation eller bor på olika platser i landet. Vi vill inte att de regler som vi beslutar om i Sveriges riksdag ska verka begränsande på våra studenters förmåga att studera och uppbära ett studiemedelsstöd.

Det andra förslaget, jämte ett flexibelt studiestöd, är att vi helt vill slopa fribeloppet för lånedelen. Vi har hört både Moderaterna och Miljöpartiet föreslå en begränsad frihet genom att det man intjänar under sommaren inte ska ligga till grund för fribeloppsberäkningen. Vi i Centerpartiet menar att vi behöver gå hela vägen, inte minst därför att vi har en föränderlig framtid runt hörnet. Vissa studenter kommer kanske framöver att välja att bara studera på sommaren och ta sin examen, kanske från ett internationellt universitet, via digitala studier. Hur ska vi i så fall kunna sätta gränser som är rimliga?

Vi menar att det är helt onödigt att krångla till det genom att införa en sommarbegränsning. En liknelse skulle kunna vara matmomsen. Vi har satt ned momsen på mat från 12 till 6 procent, och det gäller om man handlar i en matbutik eller om man handlar på en restaurang och bär hem maten. Men sitter man i restaurangen ska man betala 12 procent. Är du på McDonalds och ber om takeaway är det 6 procent moms, men sitter du i restaurangen är det 12 procent.

Vi tycker att den typen av regelkrångel är helt onödig. Låt oss därför gå hela vägen och ta bort fribeloppsbegränsningen på hela lånedelen. Det skapar en frihet för våra studenter att själva välja hur mycket de vill jobba, hur mycket de vill förkovra sig och hur mycket kontakter de vill ha med ett framtida arbetsliv.

Fru talman! Jag delar mycket av det ministern säger om behovet av kvalitet och av ökad genomströmning. Visst är det så att ju bättre kvalitet och fler lärarledda timmar vi kan ha i utbildningen, desto bättre kvalitet blir det i slutändan på de ingenjörer som når svenskt näringsliv eller går vidare till doktorandstudier. I den delen är jag helt ense med Lotta Edholm.

Problemet är att det finns två aspekter av det här. Vi kan inte blanda ihop kvaliteten med mängden ingenjörer vi behöver i samhället. Jag inledde interpellationsdebatten med att tala om det enorma behov som Sverige och Europa har av ingenjörer för att följa med i den globala konkurrensen och inte bli uppätna av Kina och USA och deras intressesfärer.

Europa behöver massor av ingenjörer, som naturligtvis ska vara mycket kvalificerade. Det tas upp i Draghirapporten i Europa och även i Sveriges egen STEM-strategi. Det är också därför jag är så förvånad över ministerns svar. Chalmers och KTH har meddelat, både i en debattartikel och i en uppföljande redaktionell text i branschtidningen Ny teknik, att de redan i dag kan utbilda väldigt många fler ingenjörer. Men regeringen valde under den här mandatperioden att inte möta det önskemålet och att inte höja takbeloppet. De ville inte ha ut fler civilingenjörer på marknaden från KTH och Chalmers, trots de lärosätenas höga kvalitet. Jag möter det med stor förvåning.

Ministern säger att man tittar på detta, men nu har man ju suttit vid makten nästan en hel mandatperiod utan att göra någonting åt saken. Snart är mandatperioden över. Varför vill man inte möta KTH:s och Chalmers önskemål här och nu?

Fru talman! Anledningen till att vi debatterar det här i dag är att Chalmers och KTH:s rektorer nyligen gick ut i en debattartikel och med stor frustration över läget meddelade att de kan utbilda väldigt många fler än vad regeringen ger dem tillåtelse att göra. Jag tror att man på de här två lärosätena har över 9 000 förstahandssökande till knappt 4 000 platser, så det är ett enormt söktryck.

Ibland hör vi i samhället och i debatten att teknikintresset är lågt bland Sveriges flickor och pojkar, våra unga, men det stämmer faktiskt inte. Det är ett väldigt stort teknikintresse. Som Centerpartiets talesperson för forskning och utbildning tycker jag därför att det är väldigt glädjande att se att KTH och Chalmers dessutom har en så stor möjlighet att snabbt kunna ställa om och utbilda många fler.

Jag delar ministerns tankar om genomströmning; det är naturligtvis oerhört viktigt att genomströmningen ökar på våra lärosäten. Jag har inte siffran framför mig, men jag tror att siffran för KTH och Chalmers är otroligt mycket högre än de 56 procent som ministern hänvisar till. Jag tror att det är över 80 procents genomströmning på de program som ges där.

I sin forskningsproposition och sina allmänna meddelanden om forskningspolitiken pratar regeringen väldigt mycket om excellens som ledord. Därför blir jag lite förbryllad över att man inte vill möta de två lärosäten i Sverige som kanske har den största kredibiliteten ute i näringslivet och industrin när det gäller att utbilda de allra skickligaste civilingenjörerna när de nu räcker nu upp handen och säger att de kan utbilda väldigt många fler ingenjörer än vad de får tillåtelse till eftersom de slår i takbeloppet ganska tidigt.

Jag tror att KTH meddelade att de lätt skulle kunna ta in 1 000 personer till och fortfarande ha en otroligt hög kvalitet. Chalmers siffror är i samma härad. Om regeringen höjer sitt takbelopp och man ger tillåtelse till KTH och Chalmers att ta in fler studenter till civilingenjörsutbildningen blir det i så fall 10 000 fler ingenjörer från KTH och Chalmers på fem år.

Fru talman! Ministern sa i sitt anförande att det är viktigt att poängtera att det inte enbart är antalet utbildningsplatser som är av betydelse utan även utbildningarnas kvalitet och inriktning. Då blir jag lite fundersam: Är man från regeringens sida missnöjd med kvaliteten på KTH och Chalmers? Ska vi läsa in budskapet att man inte vill ha fler platser på dessa lärosäten eftersom kvaliteten inte riktigt håller måttet?

En följdfråga blir därför: Är det problem med kvaliteten som gör att man inte vill höja takbeloppet, eller är det snarare så, vilket jag misstänker, att det är en budgetrestriktion och att regeringen inte har råd att satsa mer än de gör?

Fru talman! Hej till er som sitter uppe på läktaren! Jag ska se om jag kan förklara lite tydligare vad det är vi debatterar här.

Vi pratar om takbelopp i den högre utbildningen. Man skulle kunna säga att ett takbelopp är regeringens beställning till sina myndigheter, det vill säga högskolorna, lärosätena och dem de har avtal med, om hur många som ska utbildas, som ska gå en högre utbildning, till exempel en civilingenjörsutbildning som vi debatterar här. STEM nämndes. Det står för science, technology, engineering, mathematics, alltså ingenjörsämnen.

Men låt oss börja i en annan ände. Världen står inför helt nya utmaningar. Vi har ett globalt teknikrace samtidigt som vi har en global geopolitik som har blivit mer och mer orolig, där man börjar prata om olika intressesfärer även från amerikanskt håll. Europa och Sverige, som en del av Europa, behöver se om sitt hus. Vi behöver fokusera på vår konkurrenskraft och på att kunna utveckla oss som land. Det gäller inte minst teknikområdena, så att våra bolag i Sverige kan ta fram nya produkter och nya tjänster med ännu mer kunskapsinnehåll, så att vi får in skatteintäkter till Sverige, så att vi har råd med skola, polisväsen och så vidare. Det är oerhört centralt för Sverige att vi går den vägen.

Men döm om min förvåning när jag lyssnade på Lotta Edholms svar på min interpellation. Jag ser nästan framför mig en seriestripp med tre rutor. I första rutan ser man regeringen, som säger: Vi måste ha fler ingenjörer. Det är jätteviktigt. I andra rutan står Chalmers och KTH och säger: Vi kan utbilda många fler ingenjörer. Vi har jättestort söktryck. Och i tredje rutan har vi regeringen igen, som säger: Nej, det var ingen bra idé. Det vill vi inte.

För Centerpartiet och för mig som talesperson för forskning och högre utbildning är det här djupt motsägelsefullt. Å ena sidan tar man fram en STEM-strategi som tydligt pekar ut riktningen för Sverige i en global konkurrens, där vi behöver mer ingenjörskunskap. Å andra sidan säger man till våra två kanske tyngsta lärosäten på teknikutbildningsområdet: Nej, vi vill inte att ni utbildar fler även om ni kan. Trots att Sveriges behov av civilingenjörer och ingenjörer framöver är så stort säger regeringen: Vi vill inte att ni utbildar så många som ni faktiskt kan.

Jag tror att jag behöver ställa om frågan till vår gymnasie, högskole- och forskningsminister: Anser Lotta Edholm att Chalmers och KTH bör utbilda fler civilingenjörer nu när de räcker upp handen och säger att de kan göra det, för Sveriges bästa?

Fru talman! Ibland behöver man vidga blicken och starta någon annanstans än i Sverige.

Det som händer i USA är djupt oroande. Vi har sett det under ett antal år, men det som hände förra veckan i Davos blir nog en vändpunkt för Sverige och Europa.

Sverige är ett litet, exportberoende land. En av våra absolut viktigaste marknader är USA. Men när Donald Trump först hotar Grönland och sedan hotar med handelskrig och höga tullar blir måttet rågat för Europas politiker. Nu räcker det. Tiden är inne för en annan tid.

Vi kan inte längre förlita oss på USA som den marknad där våra svenska exportsuccéer ska göra nya landvinningar. Europa håller nu på och förhandlar och har kommit långt med ett avtal med Sydamerika, Mercosuravtalet. Man landade också alldeles nyligen ett stort avtal med Indien. Indien har vi inte varit så verksamma i tidigare, för indierna har själva haft en ganska protektionistisk politik med ganska höga tullar. Nu är det dock annorlunda med det avtal som kommit på plats.

Detta kommer att påverka svensk arbetsmarknad och svensk exportindustri. Nu blir det nya förutsättningar. Det kommer att vara nya produkter vi måste arbeta med, nya typer av kundrelationer och nya typer av affärsmodeller. Det Donald Trump håller på med kommer att påverka vår handelspolitik och vår näringspolitik. Det kommer också att påverka vår utbildningspolitik.

Som om inte detta vore nog lever vi som vi vet redan nu i en föränderlig tid när det kommer till den gröna omställningen, de planetära gränserna, smältande isar, de kostnader som kommer i kölvattnet av ökade klimatförändringar samt näringslivets behov av att ställa om och komma på nya produkter och tjänster som kan gå på export. Till detta måste vi såklart också lägga den explosionsartade utvecklingen för artificiell intelligens. Vi lever helt enkelt i en tid av stor förändring.

Det vi ser på svensk arbetsmarknad, jämte det som moderaten Oliver Rosengren precis redovisade om att det är många som saknar utbildning och står långt från arbetsmarknaden, är nu också en väldigt hög arbetslöshet bland akademiker. Bilden måste alltså kompletteras. Det räcker inte alltid med god utbildning för att kunna få jobb. Detta beror till stor del, skulle jag vilja påstå, på att vi lever i en föränderlig tid.

Egentligen är det inte ett problem i sig med alla dessa utmaningar. Problemet är att vi inte hänger med. Vi ser nu hur många människor med lång arbetslivserfarenhet fastnar i arbetslöshet därför att deras kompetens inte längre matchar arbetsmarknadens behov – och detta behov kommer verkligen att förändras i grunden ännu mer framöver.

Fru talman! Detta leder oss in på en förändrad utbildningspolitik.

Låt oss prata lite kort om skillnaden mellan akademisk utbildning och vuxenutbildning. I den akademiska utbildningen behöver vi utbilda personer som blir förändrare i samhället, som kan ta sig an den nya tiden och som kan skapa morgondagens företag, morgondagens produkter och morgondagens tjänster. I vuxenutbildningen ser vi ett mycket mer akut behov av att anpassa utbildningarna efter den hårda realiteten här och nu. Utbildningarna behöver matchas mot det behov som näringsliv och offentlig sektor ser här och nu.

Det finns stora saker vi i Sverige behöver göra när det gäller både den akademiska utbildningen och vuxenutbildningen. Ibland i debatten blandar man ihop detta och tänker att vi bara behöver utbilda för den arbetsmarknad vi ser nu, men Centerpartiet menar att vi måste behålla en väldigt hög svansföring i den akademiska utbildningen parallellt med att vi utvecklar vuxenutbildningen.

Det behövs kanske egentligen inte heller bara en arbetslinje, utan vi behöver utveckla den till en kompetenslinje. Det räcker inte bara med tanken att gå från bidrag till jobb. Det skiftet sker inte om vi inte utrustar våra medborgare med kompetens, både för den arbetsmarknad som finns här och nu och för den som finns om fem eller tio år. Centerpartiet förordar alltså egentligen att vi byter namn på arbetslinjen och kallar den för en kompetenslinje i stället.

Jobb är nyckeln till ett gott liv, där utbildning ofta dessutom är förutsättningen för ett jobb. Ett exempel är lärlingsutbildningen, som vi i Centerpartiet talar oss varma för. Det har ju visat sig att inte alla lär sig bäst i ett klassrum. Många människor, inte minst de som haft det väldigt tufft i skolan, lär sig bäst när de kommer ut på en arbetsplats och lär sig att arbeta praktiskt i verkliga arbetsmiljöer. Vi skulle vilja se mer av lärlingsutbildning.

Fru talman! Vi behöver också nämna detta med minskade födelsetal och att regeringen driver en politik där man inte vill att människor ska vara kvar i Sverige. Vi i Centerpartiet ser inte att det blir tillväxt av att det blir färre människor. Vi tycker att det är helt ologiskt. I stället för att betala 350 000 för en enkelbiljett bort från Sverige vill vi öka integrationen, öka språkkunskaperna och öka människors delaktighet i svenskt arbetsliv.

Vi har lanserat något som vi kallar jobbsvenska och som är en utveckling av sfi. Vi vill se det i två spår.

Forskningen är lite oense. Det finns åtminstone två perspektiv: Är det så att man lär sig språket bäst om man har ett jobb eller en sysselsättning och kommer i kontakt med svenskar och svenska språket? Eller är det så att man behöver lära sig språket först för att sedan komma ut på arbetsmarknaden och kunna göra nytta?

De två perspektiven vill vi para ihop i ett. Väldigt många lågutbildade har kommit till Sverige. Vi vill att det ena spåret, som vi kallar jobbsvenska, ska vara riktat mot att människor snabbt får lära sig en svenska som blir tillräckligt god för att de ska komma in på en arbetsplats och på denna arbetsplats kunna utveckla sitt språk så att vi kan ha både och. Men sedan finns det också många högutbildade som kommit till Sverige. Varför ska de gå ihop med lågutbildade som knappt kan någonting egentligen? Där vill vi se mer akademisk utbildning så att ingenjörer och läkare som kommer till Sverige kan lära sig en akademisk svenska.

Fru talman! Yrkeshögskolan, slutligen, är en succé. Vi politiska partier i Sveriges riksdag är tämligen ense om det. Vi i Centerpartiet skulle gärna vilja se mer och snabbare utbyggnad av yrkeshögskolan och dessutom en stabilare och mer långsiktig yrkeshögskola där villkoren blir tydligare. Yrkeshögskolan lyckas ju med det som vi alla önskar oss: Arbetsmarknaden har ett behov, man signalerar behovet till utbildningsanordnaren och man får en kurs efter behovet. Ut på arbetsmarknaden kommer utbildade människor som direkt kan komma i arbete. Det är en suverän form som vi gärna vill utveckla. Vi vill också pröva tanken att en del kortare akademiska utbildningar kan gå över till yrkeshögskolan.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 5.

Fru talman! Jag noterade justitieministerns respons på Ulrika Liljebergs interpellation och att svaret bland annat lyder att Polismyndigheten arbetar med att stärka sin lokala närvaro, på olika sätt ökar effektiviteten i den brottsutredande verksamheten och även bedriver aktivt brottsförebyggande arbete, bland annat för att förhindra stölder som begås av internationella brottsnätverk. Gott så, så långt.

Ulrika Liljeberg ställde dock sina frågor mot bakgrund av konstaterandet att Centerpartiet har stått bakom de stora genomförda och planerade resurstillskotten till polis och det övriga rättsväsendet, men att vi inte ser att småföretagarna i vårt land får del av dessa ökade medel i form av närvarande polis med fokus på mängdbrott.

Fru talman! Man kan fråga sig om det bara är Centerpartiet som noterar hur det ser ut. Det är det inte. I dagens ledare i Dagens industri konstaterar man precis samma sak och uppvisar en djup indignation över situationen. Det är klart att det finns en väldigt stor besvikelse hos Centerpartiet, som å ena sidan stöttar regeringen i dess ambitioner om en utbyggd polisverksamhet, å andra sidan noterar att resultaten för det lokala näringslivets del lyser med sin frånvaro.

Fru talman! För oss är en given politisk vision att det ska vara lika bra att leva var man än bor i landet, att skolorna ska vara lika bra, att det lokala näringslivet ska ha likadana förutsättningar och att tryggheten ska vara lika stor. Samtidigt ser vi nu ett samhälle som slits itu. Vi ser inte att de geografiska orättvisorna minskar.

För Sveriges bästa hade jag uppriktigt sagt önskat mer från regeringens sida och att man kunde ägna mer kraft åt att jämna ut orättvisorna och ha större fokus på mängdbrotten som drabbar det lokala näringslivet. Återigen – vad gör regeringen för det lokala näringslivet när det kommer till mängdbrott?

Fru talman! Jag har precis tagit över den näringspolitiska portföljen i Centerpartiet och tänkte utgå från ett näringsperspektiv. Jag bor dessutom i det valdistrikt där Stenungsund ligger, så det är extra angeläget för mig att kunna delta i debatten här i dag.

Stenungsund ligger i ett valdistrikt som heter Västra Götalands län västra. Det är elva kommuner som omringar Göteborg österut och norrut, ett slags Sverige i miniatyr med stad, landsbygd, skogar, hav och ett globalt forskningsintensivt näringsliv där bland annat Astra Zeneca ingår. Där finns också många mindre orter med ett lokalt näringsliv. Vi har till exempel Skärhamn på Tjörn, Gråbo i Lerum, Öjersjö i Partille och Lindome i Mölndals kommun. Det är orter som måste fungera. Det är orter där det lokala näringslivet är samhällets själva pulsåder. Det är orter där livsmedelsbutiken blir som kyrkan mitt i byn. Hotas det lokala näringslivet hotas hela den lokala gemenskapen.

Vi hade i går en näringspolitisk debatt i kammaren. Där pekade jag på fyra perspektiv för svensk näringspolitik som vi i Centerpartiet utgår från. Ett av dem är att vi måste jämna ut geografiska skillnader och orättvisor för att sätta hela vår näringslivspotential i rörelse. Vi ska ha tillväxt på lika villkor.

Just de geografiska orättvisorna blir särskilt tydliga när det kommer till mängdbrott, inte minst mot livsmedelshandlare. När vi går och handlar i affären och spenderar en hundralapp har jag förstått att ungefär 2,8 procent går till vinst men 5,1 procent till kostnader kopplade till brott. Det är inte kloka siffror, om man tänker efter.

Ulrika Liljeberg skriver i sin interpellationstext: ”Handlarna beskriver dock hur polisen i stor utsträckning lägger ned deras polisanmälningar, trots att de lämnar in bevis. De berättar om att polisen ofta inte kommer till brottsplatserna för att säkra bevisning eller på annat sätt utreda och lösa brotten. De beskriver en situation där samhällskontraktet brister.”

Fru talman! Jag undrar vad regeringen och justitieministern gör när det kommer till mängdbrott och sådana frågor för att jämna ut de geografiska orättvisorna så att vi kan få ett blomstrande lokalt näringsliv.

Herr talman! Ett blomstrande svenskt näringsliv med stora och små företag är själva motorn i det moderna samhället. Jag konstaterar att det finns fyra perspektiv för svensk näringspolitik som vi i Centerpartiet vill se betydligt mer av.

För det första: Svenska framgångar är starkt kopplade till axeln högre utbildning–forskning–innovation–företagande. Vi behöver stärka relationen mellan dessa delar, och vi måste öka kvaliteten på denna axel i alla dess delar.

För det andra: Vi måste jämna ut geografiska skillnader och orättvisor för att sätta hela vår näringslivspotential i rörelse i Sverige – tillväxt på lika villkor i hela landet.

För det tredje: Vi måste lätta på företagens och företagarnas regelbördor. Det måste bli enklare för alla våra jobbskapare.

För det fjärde: Vi behöver få ett mer tillväxtorienterat skattesystem där arbete och grön omställning lönar sig bättre.

Herr talman! Om vi lyckas formulera en kunskapsorienterad näringspolitik där utsläppen går ned och jobben blir fler har vi åter satt Sverige på rätt kurs.

Herr talman! Jag vill ägna lite extra uppmärksamhet åt den första punkten, axeln högre utbildning–forskning–innovation–företagande. Den axeln är intressant ur ett par aspekter. Å ena sidan kan man säga att ju starkare forskning Sverige har, desto bättre blir innovationen och desto vassare blir företagen. Å andra sidan kan man vända på det och se relationerna som återkopplingar. Ju vassare näringsliv vi har, desto mer relevant och vass kan forskningen, även grundforskningen, bli.

Om vi dessutom lägger till den del av samhället som vi politiker befinner oss i – det offentliga – går det i stället att tala om en trippelhelix. Det är ett uttryck som har direkt släktskap med biologin och genforskningen och som syftar på strukturen för en tredelad dna-molekyl. Det hela handlar om den samverkan som är möjlig mellan akademi, näringsliv och samhälle och där delarna föder in i varandra, för en effektiv utveckling av vår ekonomi framåt.

En av hemligheterna bakom Sveriges enorma framgångar när det gäller att skapa globalt verksamma bolag handlar om vår samhällsstruktur. Det är en struktur som är mer horisontell än vertikal och där tilliten och förtroendet mellan akademi, näringsliv och det offentliga har skapat hävstänger och kortat avståndet från labb till marknad. Vi brukar rankas väldigt högt när det kommer till innovation, till exempel.

I botten ligger alltså ett starkt civilsamhälle där tilliten mellan olika aktörer är stor. Det är en av orsakerna till att vi i Centerpartiet så intensivt värnar folkbildning och studieförbund och att bygga vårt samhälle underifrån. Där räknas varje människas egen röst. Med beslutsmakt nära människor växer både ansvar och tillit, och i förlängningen växer svenskt näringsliv.

Herr talman! Den globala konkurrensen om inte minst teknikherraväldet är knivskarp. USA och Kina är två ekonomiska tungviktare som leder utvecklingen, och vi i Europa halkar efter. Det är oroande. Vår chans, menar vi i Centerpartiet, är att bygga vår konkurrenskraft på svenska styrkor.

Den nyss nämnda trippelhelixmodellen behöver utvecklas och avståndet mellan labb och marknad kortas. Ett sätt att göra detta är att forska, utveckla, innovera och bygga affärsmodeller helt simultant. I de större forskningsinfrastrukturerna, såsom European Spallation Source, ESS, utanför Lund, är detta möjligt, och det är vad som planeras för. Vidare är det helt centralt att de inkubatorer och science parks som finns över hela landet kliver fram och tar en tydligare roll i det simultana värdeskapandet. Inte minst är detta viktigt utanför de största universitetsstäderna.

Herr talman! Vi i Centerpartiet gör en mycket stor ekonomisk allokering i vår budget till artificiell intelligens. Vi vill satsa 3 miljarder för att inrätta ett nationellt AI-center som ska locka internationella toppforskare och bli en raketmotor för AI-relaterad tillväxt.

Vi i Sverige kommer inte att kunna leda själva AI-teknikracet, men vi kan bli bäst på AI-användning. Och vi kan bli en central aktör i ett Europa som skriker efter tillväxt. I den geopolitiska strukturen är vi som litet land helt beroende av ett starkt Europa, men omvänt är Europa beroende av ett starkt Sverige.

Sverige behöver ett samlat initiativ för att stärka svensk AI-forskning. Utvecklingen går i en rasande fart, och Sverige och Europa har inte råd att stå bredvid och titta på.

Vi föreslår att centret placeras i Linköping. Där finns redan planer på EU-satsningar, och superdatorn Mimer finns där. Det finns alla förutsättningar för ett mycket nära samarbete med näringslivet och för att det ska bli en hubb för universitet och företag i hela Europa och världen som vill förlägga sina verksamheter till Sverige.

Ett nationellt AI-center ska ha fokus på praktisk testning, utvärdering och tillämpning av AI i europeisk kontext, något som det faktiskt finns alldeles för lite av i dag.

I november 2024 presenterade AI-kommissionen en färdplan för Sverige. Där fanns 75 förslag för att få fart på Sveriges AI-utveckling. Trots tydlig färdplan har regeringen inte gått vidare med någon satsning. Det är anmärkningsvärt.

Med Centerpartiet vid spakarna hade vi sett betydligt mer på axeln forskning–innovation–företagande. Det är i de myllrande kreativa miljöerna där forskning möter näringsliv som det nya, ekonomiskt starka Sverige måste ta avstamp.

Herr talman! Såväl våra stora globala koncerner som de små och nya företagen är helt beroende av kunskapstillväxt och av kompetent arbetskraft. Arbetslösheten gräver djupa hål i människor och djupa hål i svensk ekonomi. Det är en dubbelt riskabel situation som vår regering har satt Sverige i. Vi behöver täppa till kompetensgap, och vi behöver locka hit internationell spetskompetens. Idén om att sparka ut människor ur landet bromsar vår tillväxt och krymper vår ekonomi.

Centerpartiet förordar i stället en näringspolitik som har sin grund i att vi lyfter varandra, bygger på svenska styrkor som byggts underifrån och horisontellt, täpper till kompetensgap och åter gör Sverige attraktivt internationellt.

Fru talman! Det är ändå ganska intressant att ledamoten Jansson rakt av avvisar Jacob Wallenbergs spaning kring två viktiga områden för Sverige, åtminstone den spaning som gäller klimatomställningen.

Visst, Sveriges utsläpp är väldigt låga sett till hela världen, men det var inte det som var poängen. Poängen är att om vi skapar en hemmamarknad där vi kan ta fram nya produkter och ny teknik som världen kommer att efterfråga – till exempel grönt stål – kommer det svenska näringslivet att kunna blomstra inte bara i dag med gammal teknik utan även i morgon med ny teknik.

Ledamoten Jansson sa i sitt anförande att politik inte ska gå in med stöd. Det där är intressant. Jag tycker att politiken ska gå in med stöd när det handlar om att utveckla nya näringar och nya grenar, till exempel grön omställning med industrikliv och gröna krediter. Då är det möjligt. När vi har en S-kurva i en tidig utveckling bör staten kunna hjälpa till. I ett senare skede ska näringslivet kunna stå på egna ben.

Vad regeringen gör är att man i stället går in med statligt stöd till kärnkraft. Det är en teknik som nådde sin mogenhet på 1980-talet. Där ska regeringen alltså gå in med konstgjord andning för att en mogen teknik inte klarar sig själv.

Det där får jag inte att gå ihop med en klassisk moderat marknadspolitik. Man kör en planekonomisk modell och ger konstgjord andning till en gammal teknik. Kan Jansson förklara varför man väljer den modellen – varför inte satsa på ny teknik och ge stöd där i stället för konstgjord andning till gammal teknik?

Fru talman! Låt mig först säga att det var mycket i anförandet från Moderaterna och Kjell Jansson som jag kan stämma in i, särskilt sådant som gäller jordbruket och skogsbruket och den frihet som behövs där för att man ska kunna vidta rätt åtgärder, i synnerhet när det gäller företagandet allmänt – alltså regellättnader och tron på företagandet. Där har Centerpartiet och Moderaterna samma syn.

Det är lite annorlunda när vi kommer in på klimatområdet och utsläpp. Jag var nyligen på en industridag i Göteborg som anordnades av Svenskt Näringsliv. Jacob Wallenberg inledde, och han sa något i stil med: Om det finns två områden som svenskt näringsliv måste ha fokus på är det AI-utvecklingen och klimatomställningen. De två frågorna kommer att genomsyra hela Sveriges näringsliv under lång tid framöver.

Samtidigt läser vi att Sveriges utsläpp har ökat med 7 procent det senaste året. Vi har en tillväxt som bromsar in. När Centerpartiet säger att utsläppen ska ned och jobben ska bli fler visar det sig att regeringens politik innebär precis det motsatta.

I Sverige införde vi 1992 en koldioxidskatt, och det var vi först i världen med. I Sverige har vi kunnat utveckla ett näringsliv som både kan vara med i omställningen och samtidigt öka sin tillväxt. Ett skäl till det är att vi har skapat ett tryck på svensk hemmamarknad. Här kan vi testa produkter. Här kan vi testa nya idéer. Här kan vi ta sådant vidare ut på en global marknad.

Min fråga till ledamoten Jansson är: Varför arbetar Moderaterna emot den här utvecklingen?

Herr talman! Ledamoten Svedin har rätt i att den här frågan helt klart gränsar till arbetsmarknadspolitiken, men politiska områden har en tendens att flyta ihop. Pratar vi näringspolitik och tillväxt behöver vi faktiskt prata arbetsmarknadspolitik samtidigt.

I stället för att betala människor för att lämna landet är Centerpartiets ingång att försöka utbilda människor och täppa till det kompetensgap som finns på arbetsmarknaden. De som inte har rätt kompetens i dag kan utbilda sig och få den kompetens som företagen söker så att vår tillväxt faktiskt kan öka.

När Northvolt skulle etablera sig i Skellefteå – även om väl Northvolt inte är det bästa exemplet – sa man att en av de stora flaskhalsarna för att etablera sig var hur den offentliga sektorn skulle fungera i Skellefteå. Hur skulle man göra med förskolor, vård och allt annat? Hur skulle man kunna locka högkompetent arbetskraft som dessutom förväntade sig offentlig service?

Det var nästan den största utmaningen, och den utmaningen kommer att bestå när vi ska industrietablera i Sverige med andra företag än Northvolt. Nu har vi ett lönegolv för arbetskraftsinvandrare som gör det omöjligt att komma till Sverige om man tjänar under 33 400 kronor i månaden, tror jag att det är. Det är vad man många gånger tjänar i vården och i offentlig sektor.

Vi kommer inte att kunna få en tillväxt i ett nytt, växande näringsliv om den offentliga sektorn inte kan anställa människor. Hur ser Johnny Svedins recept ut för att sätta fart på näringslivet på nya orter när det är omöjligt att locka hit människor för att arbeta i offentlig sektor?