Birger Lahti

Fru talman! Jag tackar för anförandet från Anna af Sillén.

Jag tänkte på att vi var i Kiruna. Jag ser en kollega från ditt parti här som var med på resan, Anna af Sillén, och det gläder mig. Vi fick nämligen en bra dragning från LKAB på den arktiska konferensen, som den kallas, och de var mycket tydliga med vad de ser framför sig. De ser framför sig en stor utbyggnad av vindkraft med billig el och volatila priser, vilket gör deras case starkare.

Annat är det när man lyssnar man till regeringsunderlaget och presentationerna därifrån. Jag ska inte föregå den kommande energipropositionen och allt som avhandlas i den, som leveranssäkerhetsmål och dylika grejer, men i sitt anförande nämnde ledamoten ett elsystem med rimliga priser. Jag är så att säga mycket intresserad av och nyfiken på vad som är rimliga priser för Moderaterna.

Fru talman! Jag ska fortsätta på det enkla spåret med enkla frågor.

I dag stöter många kommuner på patrull vad gäller landbaserad vindkraft på grund av att det inte finns ersättning. Det finns många förslag på bordet från flera partier om hur man ska kunna lösa detta - med fastighetsskatten eller med en produktionsbaserad ersättning till kommunerna. Kommer Socialdemokraterna att driva på så att det blir en ersättning till de kommuner som upplåter närmiljö, så att det blir en landbaserad produktion? Kommer man att driva på detta och se till att det kommer en ersättning så att svenska folket och dessa kommuner vet att det kommer att hända något?

Kan människor lita på att det blir tillförlitliga priser, som Socialdemokraterna har beräknat att det skulle bli med folkhemselen? Kan man lita på att det blir stabila priser? Jag förstår att ledamoten säger att det är svårt att säga var vi befinner oss om tre år. Men kan de där ute lita på att man kommer att jobba för att det ska bli tillförlitliga och stabila priser, som man visar på när det gäller folkhemsel?

Jag vet att den dysfunktionella marknad som finns i dag inte kommer att leda till de stabila priser som hushållen efterfrågar.

Fru talman! Jag ska göra det mycket enkelt för ledamoten Haider. Jag har två enkla frågor.

Kommer Socialdemokraterna att driva frågan om folkhemsel, som Socialdemokraterna förtjänstfullt driver nu i opposition, om det blir regeringsskifte och det förväntas en bred uppgörelse om energipolitiken?

Den andra frågan gäller kreditgarantier. Kommer Socialdemokraterna fortfarande att stödja kreditgarantier för kärnkraft om man ser att man fixar ett energisystem, om effektbalansen upprätthålls och om man ser att det går åt rätt håll?

Fru talman! Vi behandlar Riksrevisionens rapport om etablering av myndigheter utanför Stockholm.

Riksrevisionen har granskat om regeringens lokalisering av myndigheter på orter utanför Stockholm har levt upp till riksdagens avsikter. Granskningen omfattar 46 myndigheter som helt eller delvis lokaliserades utanför Stockholm mellan 2004 och 2020. Av dessa har man främst undersökt tre myndigheter för att besvara frågan om myndigheterna, efter att de har haft tid att etablera sig, har några väsentliga problem att utföra sina uppgifter på grund av att de är lokaliserade utanför Stockholm. De tre myndigheterna är Arbetsförmedlingen, Elsäkerhetsverket och Naturvårdsverket.

Riksrevisionen konstaterar att regeringen har lokaliserat myndigheter i de geografiska områden som enligt riksdagen bör prioriteras men att insatserna inte har varit tillräckliga för att uppnå en jämnare fördelning av statliga arbetstillfällen.

Fru talman! Enligt Riksrevisionen krävs mer kraftfulla åtgärder om regeringen ska uppnå en jämnare fördelning av statliga arbetstillfällen mellan Stockholm och andra delar av landet. Tidigare granskningar har visat att omlokaliseringar ofta är kostsamma på kort sikt, vilket enligt Riksrevisionen innebär att den långsiktiga nyttan av omlokaliseringsbeslut måste vägas mot de kortsiktiga negativa konsekvenserna.

I sammanhanget lyfter Riksrevisionen fram att trenden med ökat distansarbete öppnar fler möjligheter för regeringen och myndigheterna att hantera lokaliseringsfrågan, något som blev mycket aktuellt vid pandemin - det funkade. Möjligheten till distansarbete kan till exempel underlätta för vissa myndigheter att rekrytera på fler platser än i regioner där de har arbetsställen.

Riksrevisionen bedömer att lokaliseringsbesluten har medfört ett litet men betydelsefullt bidrag till regional utveckling. Riksrevisionen bedömer dock att myndigheter som har placerats i regioner nära storstäder och som har en hög andel anställda som bor i storstäderna bidrar relativt lite till den regionala utvecklingen, något som vi hörde i ett tidigare replikskifte.

Vidare bedömer Riksrevisionen att det på lång sikt inte utgör något hinder för myndigheternas effektivitet att de är placerade utanför Stockholm.

Riksrevisionen lyfter även fram att lokaliseringen av myndigheter utanför Stockholm kan innebära vissa fördelar, exempelvis vad gäller verksamhetskostnader.

Legitimiteten för staten stärks om myndigheter har regional spridning och lokal närvaro. Det är givetvis det som förväntas av statliga myndigheter - att de är respekterade. Den statliga servicen är också viktig för den lokala och regionala utvecklingen samt när det gäller att möjliggöra för människor att bo och verka i hela landet. Närvaron har inte bara ett symboliskt värde. Den bidrar också till arbetstillfällen, tillväxt, framtidstro och utveckling.

Det har tidigare funnits en ambition om förändring, och det har gjorts en stor insats för att decentralisera statliga myndigheter. Som ett led i att motverka centralisering och i stället säkerställa statlig närvaro i hela landet drev den tidigare regeringen på för att ny- och omlokalisera myndigheter. Den nuvarande regeringen saknar dock den förändringsvilja som jag tycker krävs. I stället för att fortsätta med en politik som har varit framgångsrik väljer regeringen att centralisera funktioner och arbetsplatser.

Men innan jag fortsätter att lovorda den förra regeringen måste jag även vara ärlig. Vi har sett samma tendens oavsett färg på regeringarna. Stockholm har ofta varit vinnare när det gäller statliga myndigheters lokaliseringar. Vänsterpartiet anser att det är anmärkningsvärt att regeringen väljer en omvänd strategi. Vi hörde vilka myndigheter som har gått åt fel håll, som socialdemokraten Monica Haider pekade på.

Vi menar att Sverige i stället behöver fortsätta att knytas samman, med jämlika villkor och nya arbetstillfällen i hela landet. Runt om i landet står regioner redo att kroka arm med staten för att erbjuda etablering av nya eller omlokaliserade myndigheter.

Riksrevisionens skrivelse ger stöd för att den tidigare förda politiken har bidragit positivt till utvecklingen, och då är det viktigt att slå fast att omlokaliseringar från Stockholm bör fortsätta. Riksdagen bör därför kräva att regeringen tar fram och genomför ett nytt samlat program för ny- och omlokalisering av myndigheter som kan genomföras under de närmaste åren.

Jag kan inte låta bli att nämna att detta givetvis hänger ihop med statliga bolag. Och jag är glad att dessa debatter kommer efter varandra.

Jag tänker till exempel på Övertorneå kommun, som förlorar Postnord. Jag vet inte om de har kvar något över huvud taget som skulle kunna kallas för statlig närvaro. Det är samma sak med bilprovningen. Vi har hört exempel på att man slutat med den mobila bilprovningen. Jag håller med om att marknaden sköter detta. Men hur dyr blir en bilprovning för människor som bor i perifera delar av landet? Vägen till att besiktiga bilen kanske blir 20 mil eller mer. Man har dragit undan statens närvaro under en lång tid, och det bekymrar mig.

När man börjar utlokalisera statliga myndigheter är det klart att det är skillnad om man till exempel säger: Om fyra år kommer vi att flytta delar av denna verksamhet till Jokkmokk. Då kommer det nog att funka. Men man måste ha långsiktighet när man pratar om sådana saker.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som jag har tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Fru talman, mina kollegor och kanske någon som lyssnar! Skrivelsen gäller 2023 års redogörelse för företag med statligt ägande. Det framgår klart och tydligt när borgarna har varit framme att man hatar statligt ägande, det vill säga att man inte vill att staten ska äga någonting. Men när det kommer till den turen att man ska ha någonting, då ska allt finnas på bordet.

Jag kommer så väl ihåg när LKAB låg i kris. Det var många borgerliga partier som tyckte att staten inte skulle gå in och stötta. LKAB har bidragit med hundratals miljarder till staten, och det är också något att tänka på historiskt.

Fru talman! Låt mig då övergå till mitt skrivna anförande. Jag fick lite fart när jag lyssnade på de inledande borgarna.

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för förvaltningen av statens bolagsägande och för verksamheten i de bolag som regeringen förvaltade vid årsskiftet 2022/23. I skrivelsen anger regeringen att den aktivt ska förvalta statens tillgångar i form av aktierna i bolagen med statligt ägande så att deras värdeutveckling och avkastning blir bästa möjliga givet ett balanserat risktagande. Vidare ska den se till att de särskilt beslutade samhällsuppdragen utförs väl. För att åstadkomma detta uppger regeringen att det är viktigt att bolagen ges förutsättningar och möjligheter att utvecklas och fortsätta konkurrera på sina marknader.

Vidare framhålls vikten av att staten är en aktiv, professionell ägare med fokus på långsiktigt värdeskapande. En ökad globalisering, teknologisk utveckling och konkurrensutsättning har förändrat förutsättningarna för ett flertal av de statligt ägda bolagen. Och visst kan det vara så.

Vänsterpartiet kan hålla med om att omvärlden och utvecklingen samt konsekvenser som uppstått i och med en marknadsliberal syn på samhällsviktiga funktioner har drabbat samhället men även de statliga bolagen. När regeringen lyfter upp samhällsuppdrag som något som motiverar fortsatt ägande blir jag lite grann misstänksam, men inte för att jag skulle ha något emot styrning som leder till samhällsnytta och bättre vardag för merparten av befolkningen och hållbarhet samt klimatambitioner.

Jag tar Vattenfall AB som ett exempel med anledning av två motionsyrkanden om ägarstyrningen av Vattenfall.

Elisabeth Svantesson sa i sitt svar på en interpellation hösten 2023 att Vattenfall styrs enligt gängse principer för statens ägarstyrning, vilket också värnas i de rutiner och den ordning som gäller för bolagsförvaltningen i Regeringskansliet. Vidare anförde hon att hon inte såg något skäl för riksdagen att rikta ett tillkännagivande till regeringen om styrningen av bolaget, det vill säga Vattenfall.

Varför tar jag upp detta nu? Jo, för att jag ser med oro på att Försvarsmakten antyder att till och med Vattenfall kan behöva få ett samhällsuppdrag med anledning av energiförsörjningens och reservkraftens betydelse när totalförsvaret gör analyser. Detta gör mig mycket orolig, ty den här regeringen gör vad som helst för att förverkliga sin våta dröm om ny kärnkraft trots att det är olönsamt och mycket få aktörer står i kö för att infria den här regeringens våta dröm om att starta nytt kärnkraftsbygge före 2030. Låt oss hoppas att jag har fel.

Fru talman! Här vill jag verkligen fråga företrädare för regeringsunderlaget: Håller löftet om att det ska vara teknikneutralt och utan stöd när vi bygger elproduktion?

Något om SJ, som nämnts i tidigare anföranden. SJ var en gång en aktör som människor relaterade till järnvägar och något man kunde lita på. Vad förknippar man SJ med i dag? Irritation och inget annat än förseningar och inställda tåg. Givetvis har avkastningskrav sin del i det.

Jag anser att staten bör använda de statligt ägda bolagen för att tillgodose samhällsnyttiga ändamål. Kravet på lönsamhet i statligt ägda bolag ska inte gå före samhällsnyttan. I stället ska de statligt ägda bolagen användas aktivt för att bygga ett Sverige som är tryggare, mer jämlikt och ekologiskt hållbart, för att öka konkurrenskraften och inte minst för att jämna ut orättvisa skillnader mellan stad och landsbygd. Om Sverige ska hålla ihop och det ska finnas förutsättningar för utveckling i hela landet behöver man ha likvärdiga och grundläggande förutsättningar oavsett var i landet man bor.

I och med att de statligt ägda bolagen ägs gemensamt av den svenska befolkningen har dessa bolag ett särskilt ansvar för att människor i hela landet ska ha samma tillgång till service och andra samhällsviktiga funktioner. De statligt ägda bolagen bär därför ett stort ansvar för vad deras investeringar och verksamheter har för effekt på de platser där de verkar. Jag menar att det är viktigt att klargöra detta ansvar. Regeringen bör därför tillsätta en utredning om de statligt ägda bolagens demografiska ansvar och vilka demografiska effekter de har.

Vidare menar jag att det finns flera skäl för staten att vara en stark ägare, eller kanske till och med ha monopol, inom samhällsviktiga områden. Det statliga ägandet behövs som en motvikt till rådande spekulationskapitalism och kortsiktiga vinstjakt. Vad har hänt med byggsektorn? Det är rena rama High Chaparral där ute. Jag är därför av uppfattningen att ägardirektiven till flera av de företag som ingår i statens bolagsportfölj behöver utvecklas med utgångspunkt i att samhällsnyttan alltid ska stå i fokus för ägarstrategin samtidigt som företagen ska drivas ekonomiskt effektivt. I de fall där samhällsintressen står i konflikt med avkastningskrav anser jag att ägarstrategin ska ses över.

Jag anser därtill att staten som aktiv ägare genom ägardirektiv ska säkerställa att bolagen används för att stödja teknikutveckling, driva på miljö- och klimatarbetet och skapa sysselsättning. Jag menar att möjligheterna till vidareförädling och ökad tillväxt inom svensk industri är stora. Både skogs, gruv- och stålindustrin har potential att öka sin förädlingsgrad, vilket skulle öka antalet arbetstillfällen, minska transporterna och öka exportintäkterna. Detta är något som kan främjas genom en aktiv statlig styrning av de statligt ägda företagen, ökad forskning och samverkan med det övriga näringslivet. Jag tycker därför att regeringen ska arbeta för att de statligt ägda bolagen ska verka för ökad förädling i syfte att skapa arbetstillfällen.

Jämställdheten i statliga bolag är hyfsad i Sverige. De statligt ägda bolagen har i dagsläget en nära nog jämn könsfördelning i sina styrelser. Det är en positiv utveckling. Men engagemanget för ett jämställt näringsliv får inte stanna vid ledningsgrupperna. Jag menar att bolag med statligt ägande har ett särskilt ansvar för att aktivt arbeta för att jämställdhet ska genomsyra hela företagsstrukturen.

Avslutningsvis, fru talman, har jag tyvärr noterat att företag använder investeringsskyddsklausuler eller ISDS-klausuler i internationella avtal som ett sätt att hindra länder från att nå sina hållbarhetsmål. Man stämmer till exempel stater när de försöker sänka konsumtionen av fossila bränslen. Det är inte hållbart.

Jag är kritisk mot denna utveckling och menar att bolag med statligt ägande bör hindras från att agera på detta sätt utan riksdagens tydliga godkännande. Därför bör regeringen verka för att bolag med statligt ägande inte ska kunna stämma andra stater enligt ISDS-klausuler utan riksdagens godkännande.

Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 10.

Fru talman! Vi debatterar järnvägsfrågor, och jag förväntar mig inga applåder. Det ska ni ha klart för er innan jag börjar.

En gång i tiden kunde man lita på den svenska järnvägen. Tågen kom i tid och biljettpriserna var rimliga. Så är det inte i dag. Det som en gång var ett välfungerande, sammanhållet järnvägssystem har havererat. De flesta har någon gång hamnat mitt i det svenska tågkaoset. Jag åker sällan tåg, men till och med jag har fått uppleva det.

Vi har i dag en situation där en mängd olika aktörer ansvarar för sin lilla avgränsade del av järnvägssystemet. I många fall drivs de dessutom av ett rent vinstintresse i stället för att se till tågtrafikens bästa. Ingen tar ansvar för helheten. Samhället saknar kontroll. Så är det.

Därför vill Vänsterpartiet ta tillbaka kontrollen över helheten. Vi vill tillskapa Järnväg Sverige, som vi har döpt det till, med ett helhetsansvar i linje med den brittiska återregleringen av tågen. De ska äga och underhålla statens järnvägsinfrastruktur i egen regi samt sätta priser, ansvara för all bokning och ha fullt ansvar för tågplanering. Tågoperatörerna skulle kvarstå på grund av EU-regler, tyvärr.

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 1.

Regeringen är tyvärr ointresserad av att uppnå något slags klimatmål över huvud taget. Men ska Sveriges klimatomställning lyckas måste järnvägen fungera betydligt bättre än i dag. Ibland räcker det med att det blir nollgradigt så slutar de 70-åriga gamla växlarna att fungera, den redan fullbelagda järnvägens tåg förfryser och tågavgångar ställs in i rasande fart. Det hörde vi exempel på i nyheterna i morse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägsfrågor

Lägg därtill införandet av det digitala tågplaneringsystemet, som förra året skapade förseningar, så förstår vi att sättet som järnvägen organiseras i dag inte hjälper vare sig resenärer, godstransportörer eller klimatomställningen. Det är helt klart att staten, precis som i Storbritannien, behöver ta tillbaka kontrollen över järnvägen.

Ett tydligt exempel är att Trafikverket är en upphandlingsmyndighet i stället för en utförarmyndighet. Då är det inte konstigt att spårväxlar inte byts, när det är lägsta pris i upphandlingarna som får styra.

Det är bra att Socialdemokraterna stundtals lyfter att staten ska ta mer ansvar för underhållet, men frågan är då varför Socialdemokraterna inte lägger mer än de 500 miljoner som man har talat om, när man behöver göra ett kompetenslyft. Med samma snåla budget kommer man ju ingenstans. Det kommer inte att hända något. Detta vet givetvis både Socialdemokraterna och regeringen.

Fru talman! Sverigedemokraterna är inte bättre de heller, trots en hård linje om att Trafikverket ska delas i flera delar och att Infranord inte ska finnas kvar. Men i stället för att gå samman i oppositionen och kräva att regeringen ska ta tag i underhållet backade SD och gick till regeringen och kohandlade. Ingen människa vet vad de fick i utbyte!

Bristande kapacitet på järnvägarna i norra Sverige är ett av de största hindren för flera av de stora industrisatsningar som påbörjats.

Inom ett par år kommer delar av Norrlandsstråken, däribland Malmbanan, att vara så trafikerade att det inte finns plats för fler tåg. Trafikverket har gjort bedömningen att de behöver tidigarelägga ett flertal av de planerade järnvägsprojekten.

Regeringen har gett Trafikverket i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som krävs för att rusta transportinfrastrukturen i norra Sverige. Trafikverkets lösning är att lånefinansiera - räntorna belastar på så sätt efterkommande nationella plan.

Det handlar bland annat om dubbelspår mellan Boden och Luleå för att säkra framtida malmleveranser och om att tidigarelägga färdigställandet av Norrbotniabanan - en viktig åtgärd för både godstrafik och arbetsmarknad. Mängden godstransporter till Luleå Hamn beräknas öka till 25 miljoner ton per år. En ökad järnvägskapacitet kommer givetvis även att främja Sveriges sjöfart.

Volvo Cars, Green Cargo, Stora Enso och SSAB skrev i maj ett brev till infrastrukturministern om hur tågförseningar påverkade Sveriges basindustri negativt. Handelskamrarna i norr har länge varit bekymrade över den undermåliga järnvägen, som de ser begränsar industrins potential.

Det finns flera sätt att finansiera stora infrastruktursatsningar, och det kan vara betydelsefullt att utreda en mer mångfasetterad finansieringsmodell. Men Trafikverkets vädjan om att få lånefinansiera för att kunna åtgärda de mest akuta behoven och utöka kapaciteten på prioriterade järnvägssträckor bör hörsammas.

Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag till utskottsinitiativ och har länge drivit att stora infrastruktursatsningar ska lånefinansieras. Det är bra att flera partier har börjat ändra sina åsikter om finansieringen. Men det behöver gå betydligt snabbare, och fler miljarder måste investeras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägsfrågor

På kvällen den 17 december spårade ett fullastat malmtåg ur - det kom från Kiruna och var på väg till Narvik. Det är mycket känt i dag.

Sträckan Kiruna-Narvik står för cirka två tredjedelar av LKAB:s leveranser av järnmalmsprodukter med tio fullastade malmtåg om dagen. Varje tågsätt tar 6 800 ton. Om det som finns i dessa tio tågsätt skulle transporteras med lastbil till Narvik skulle det - håll i er nu - behövas över tusen lastbilstransporter varje dag. Alla förstår att det är omöjligt.

Allt detta om dubbelspår mellan Kiruna och Narvik har legat på bordet i decennier. Det har varit olika färger på regeringar, men de är lika goda kålsupare. Man har vetat i decennier att detta behövs.

Jag tänker på intäkterna. Detta har också länge basunerats ut i medierna. Varje vecka som malmtågstrafiken till Narvik ställs in betyder 1 miljard i förlorade intäkter för LKAB.

Jag tror att de började rulla i går eller något sådant, men 4-5 miljarder har man i alla fall mist. Snacka om samhällsnytta!

Man vet att 25 000 sliprar behöver återställas. Det är räls, växelkomponenter och kontaktledningar på en sträcka om 15 kilometer som behöver återställas. Det är det som man har jobbat med sedan urspårningen.

Malmbanan är navet i svensk järnmalmsindustri. Det finns inga andra alternativ än att transportera den tunga malmen på godståg. Malmbanan är 50 mil lång, och där trängs persontåg, godståg och malmtåg. Ett dubbelspår behövs. LKAB har, som jag sa, förordat dubbelspår jättelänge. I decennier har man pratat om att det skulle behövas. Regeringen är säkert väl medveten om detta. Men man lanserar ändå bara 3 mil av Malmbanan, mellan Luleå och Boden. Det är bara 3 av 50 mil.

Ska Sverige ha en infrastruktur som klarar sig även i mer utmanande tider behöver investeringarna öka. Trafikverket menar att den ekonomiska ramen måste öka då vi har en underhållsskuld - siffrorna har vi hört i debatten i dag - när det gäller både järnvägen och vägnätet. Transporter är ett fundament i civil och militär beredskap, och ett väl fungerande underhåll är det viktigaste ur beredskapssynpunkt. Infrastruktur är inte bara något vi kan unna oss i goda tider. Infrastruktur är navet i klimatomställningen, i beredskapen och när det gäller resiliensen i samhället.

Fru talman! Tack återigen för frågan!

En förutsättning för att ha företag är att man har kunder. Om du är i en by med åtta personer kvar är det ont om kunder där. Oavsett om du är småföretagare eller anställd någonstans behöver du också samhällsservice.

Utan ett samhälle som växer är det svårt att bli företagare. Om du är i en by där det funnits hundra personer och där det är åtta kvar är det inte många kundrelationer som du kan bygga där, och avstånden blir allt längre.

Det här hänger ihop. Det är klart att företag har lättare att få kunder och få affärsidéer om det är ett samhälle som växer. Jag är övertygad om att om vi väntar på att småföretagarna ska vända utvecklingen i en by där vi ser att ungdomarna inte ens räcker till det offentliga är det svårt att få idéerna att spruta från småföretagen.

Allt det här hänger ihop. Vi måste få ett samhälle som växer ihop med de stora investeringarna. Då kommer småföretag att ha mycket jobb och bra förutsättningar. Allt som vi lägger i utvecklingsfonden och hjälp från staten är bra. Men det räcker inte tyvärr om samhällen håller på att dö ut.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Om vi hade haft likadan syn på när något investeras och lika försiktiga politiker som vi har i Sverige i dag skulle vi aldrig ha haft orter som Malmberget, Gällivare och Kiruna. Man byggde en malmbana där som kostade ungefär som hela statsbudgeten i Sverige. Det var modiga politiker som insåg att denna investering måste göras. Den hade aldrig kommit till stånd om vi inte hade haft politiker som vågade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Samma sak händer nu. Ledamoten tar upp vår syn på hur man ska finansiera investeringar och att man ska låta bli att ha ett överskottsmål. Det är ju detta som behövs! Det behövs något som gör att vi klarar av klimatfrågan, som är aktuell var man än befinner sig. Men det finns naturligtvis de som ifrågasätter det i dag.

Om vi inte vågar göra dessa investeringar i norra Sverige för att komma bort från fossila bränslen kommer de inte att lyckas.

Vi hade något som heter Vänsterdagarna i Göteborg. Det var en representant för småföretagare där. De sa att vi i Vänsterpartiet är de enda som har fattat hur mycket elpriserna drabbar småföretag. Det är många som stupar i dag för att staten står handfallen inför att införa en annan prissättningsmodell för svensk elproduktion. Det är också ett exempel på hur vi vill hjälpa människor. Det är småföretag som drabbas.

Fru talman! Tack återigen, ledamoten, för frågan!

Jag säger bara att det som vi håller på med i dag inte för oss framåt. Det har gått bakåt i 35-40 år nu, oavsett färg på regeringarna. Man har inte haft någon regionalpolitik att tala om.

Man har hela tiden litat till marknaden. Man avreglerade elmarknaden. Man har privatiserat bilprovningen. I allt detta är det alltid landsbygden som blir förlorare. Landsbygden får alltid svartepetter, för marknaden finns inte där utan i storstäderna. Om man litar till marknaden, som Liberalerna, och tänker att marknaden ska sköta allt, kommer vi att misslyckas ytterligare en gång.

Jag säger att staten måste se till att det ska vara lukrativt och ge ett mervärde om man bosätter sig där. Det finns massor av saker. Vi kan avskriva lån för människor som behövs där. Vi kan ge mervärde. Men det som pågår i dag sliter isär landet. Vi kommer att få enorma problem, och de har redan börjat. Ändå väntar man sig att vi ska ha hand om vindkraftsprojekt och gruvor och sköta skogen, men människorna saknas.

Fru talman! Tack, Louise Eklund, för frågan! Låt mig börja så här och ta några kommuner närmast mig som exempel: Om alla 16-åringar som börjar gymnasiet nu i dag skulle börja jobba i offentlig sektor när de går ut ur skolan om tre år skulle de ändå inte räcka till. De räcker inte för att täcka det som vård, omsorg och skola skulle behöva.

Vad säger då detta om samhällsbilden? Jo, det säger att vi måste få inflyttning. Om vi ska få dessa orter att bli attraktiva måste vi ha något annat att erbjuda än kyla, mygg och dåliga förutsättningar. Vi måste ha en annan form av skattepolitik. Det måste bli någon form av mervärde när man upplåter, oavsett om det handlar om ett vindkraftsprojekt eller om en gruvindustri.

Industrin kommer alltid att kunna fixa det ändå. De kommer ha fly in, fly out och lägga upp skiftgångarna så att de får jobbet gjort. Men orterna kommer inte att överleva om vi inte får inflyttning.

Staten måste ta ledartröjan och visa att den situation som är nu inte håller utan att man måste ha människor som bor där.

Det är ett enormt slöseri med resurser i dag när kåkarna står tomma. Man kan köpa ett hus för 250 000 kronor. Det kan till och med vara helrenoverat med nya fönster och dörrar. Men människor flyttar inte dit med de förutsättningar vi har i dag. Är det rimligt att man trängs här i storstäderna samtidigt som vi har problem uppe i norr för att vi måste få folk dit?

Den politik som styr i dag landar hela tiden i att marknaden ska sköta allt. Nej, marknaden har misslyckats. Därför säger jag att staten måste ta ledartröjan och visa att det finns en annan väg. Då handlar det framför allt om att mer av de resurser som skapas där måste stanna där, så att det blir ett mervärde av att bo och leva på landsbygden.

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över regeringens kan jag inte reservera mig. Vänsterpartiets budgetalternativ ska ses som en helhet. Därför väljer vi att avstå från ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om vår politik.

Hur ska man få till regional utveckling? Jag ska ge er en liten historiebeskrivning.

Jag bor och har i hela mitt liv bott i en liten by i norra delen av Pajala kommun. Byn kom till för att skogsarbetare behövdes i de statliga skogarna. Man utlokaliserade folk med löften om hundra dagsverken i skogen. Själv skulle man uppföra ladugård och bostadshus och bryta upp odlingsmark för kreaturen. Byn hette först bara Pajala Ö kolonat. Min farfar var den som först flyttade in till byn 1924. Huset stod klart 1923, det vill säga att min föräldragård har fyllt hundra år i år.

Det var väl någon form av regional utveckling också på den tiden. Man upprättade en by mitt ute i skogen. Det var fattigt och mycket misär samt ständig armbrytning om vad som var rättigheter kontra skyldigheter för torparna gentemot kolonisationsnämnden och tvärtom. Nu är allt detta historia. Byn hette faktiskt Kaarnevaara.

Varför berättar jag då detta för er? Jo, jag vill berätta om hur samhällen byggdes upp när folk fick bostad och försörjning. Grannbyarna fick sedan på 40- och 50-talen jätteförmånliga lån till hus, som i folkmun fick namnet barnrikehus. Men det var nog egentligen Per Albin-hus som de hette.

Skolor byggdes i nästan varje by, ty barnaskarorna var stora. Affärer fanns i näst intill varje by. När jag var grabb kunde jag cykla till tre affärer, och då pratar jag om en radie på knappt en mil. I dag får jag ta bilen sex och en halv mil för att köpa en liter mjölk.

Det fanns kollektivtrafik i form av bussförbindelser till kyrkbyn eller kommuncentrumet varje dag, till och med två avgångar. Att bussarna hade i uppgift att ta med mjölkkrukorna från byarnas mjölkbryggor, vara postbud och sköta godstransporter var bara naturligt.

Vi grabbar som åkte till skolan hjälpte till så gott vi kunde med på- och avlastning av krukorna, så klart. Och jag kan tala om att vi blev ganska duktiga på att veta vilka kor som mjölkade bra i byarna.

Det var framtidstro som gällde på landsbygden, helt klart.

Vad var det som var drivkraften? Jo, naturresurser, vilket är sådant som inte finns i de asfalterade stadsmiljöerna och betongkvarteren. Skogen var helt klart den största arbetsgivaren. Sedan kom livsmedelsproduktionen i form av mjölk och kött från gårdarna. Man hade helt klart byggt upp en självförsörjning av baslivsmedel på den tiden. Sedan var givetvis veckopendling från gårdarna till gruvarbeten i malmfälten mycket vanligt från mitten av 60-talet och framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Jag har så många gånger kört förbi alla dessa byar, som i dag står näst intill tomma på folk och gårdar. Ladugårdar var lika vanliga på nästan alla gårdar som ett garage är i villaområdena i dag. Dåtidens samhällsplan innehöll landsbygdens bidrag till AB Sverige. I gengäld fick vi samhällskontrakt som såg till att vi hade fungerande infrastruktur som telefoni, som kostade lika mycket för alla i landet. Elpriset var förmånligt, och det var samma pris för alla. Vi hade alltid läkare på plats på vårdcentralerna, tandläkare likaså. Och posten kom sex dagar i veckan. I dag kommer den två gånger i veckan. Vägarna underhölls så gott det gick. Vintervägunderhållet fungerade egentligen för bra om man frågade en tioåring som önskade att vägen inte skulle plogas för att slippa gå till skolan.

Nå, vad har hänt med all utveckling och dessa byar som byggdes upp för ett antal decennier sedan? I min by var vi ett hundratal som mest. Nu är vi åtta personer kvar. Det har i stort sett varit samma utveckling i kringliggande byar. Min kommun hade 15 000 invånare. Nu är vi färre än 6 000.

Behöver det vara så här? Ja, om du frågar alla tidigare regeringar, oavsett färg, måste de väl svara att naturlagarna och EU-reglerna gör att detta är konsekvensen. Men nu när storstäder brottas med bostadsbrist, arbetslöshet och problem som kommer med att det är för mycket folk som inte får jobb eller bostad, då borde väl politiken inse värdet av att befolka hela landet. Det finns fortfarande naturresurser som kan bidra till att vi klarar av att ställa om samhällen bort från det fossila och därmed bidra till hela Sveriges välstånd samt ge klimatnytta.

Fru talman! Norra Sverige flaggar i dag för enorma investeringar i framtidens industri och omställning. Då måste vi få på plats en regional politik som inte bara hjälper näringslivet utan även landsbygden att bli levande och därmed leva upp till den slogan som alla pratar om, att hela Sverige ska leva. Men den här gången måste vi vara smartare när det gäller vad resurserna ska ge tillbaka till regionerna. Bara så kan vi finansiera livsbetingelser på orter som kommer att bidra med skogsresurser, mineral, elproduktion och livsmedel. Men då måste staten vara aktiv och ta ledartröjan när det gäller regional utveckling.

Regeringen talar ofta om paradigmskifte. Men senast i debatten i går om utgiftsområdet energi fick vi höra från regeringsunderlaget att man inte tror på industrins planer och på tekniken som ska föra oss bort från fossilberoende. Man skulle önska att paradigmskiftet gällde utveckling på orter som sett avveckling under decennier. Men man har mer fokus på att splittra landet än på att söka samsyn om vad som skulle kunna fungera för att få framtidstro i ett läge där allt pekar på att vi har ingredienserna men där kockarna saknas helt.

(Applåder)

Fru talman! Det är ju ingen hemlighet vad vi håller på med nu i kväll. Vi debatterar alltså näringsutskottets betänkande NU3 Utgiftsområde 21 Energi.

Regeringen anser att Sveriges konkurrenskraft och välfärd bygger på tillgång till fossilfri energi till konkurrenskraftiga priser. Vidare anför regeringen att en hög försörjningstrygghet av fossilfri el är viktig för att fasa ut fossila bränslen och minska importberoendet under svåra säkerhetspolitiska tider. En av regeringens främsta prioriteringar är därför att skapa förutsättningar för ny planerbar och fossilfri elproduktion, främst kärnkraft.

Det är väl ingenting nytt, och visst kan det låta som en bra plan, eller hur? Men det som regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna gör i dag är att motarbeta Sveriges konkurrenskraft och elenergi till svenska företag och privatpersoner till konkurrenskraftiga priser. Det är precis detta som händer nu.

Regeringspartierna och Sverigedemokraterna brukar tala om teknikneutralitet, men ändå pekar man ut kreditgarantier bara för kärnkraft. När Vänsterpartiet föreslår stora statliga investeringar på nät och produktion väljer jag att inte såga de kreditgarantier som regeringen föreslår trots att jag egentligen borde göra det. Men dessa bör givetvis omarbetas till att gälla andra kraftslag också.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi

Svenska folket förväntar sig att energipolitiken ska få bättre långsiktighet och därigenom bli det som regeringen också skriver: en konkurrenskraft för vår välfärd och vägen till fossilfrihet och omställning av samhället. Men då kan vi inte ha energipolitiken som valfråga i varje val. I dagsläget motarbetar den elektrifieringen och investeringar.

Vänsterpartiet vill att den gröna omställningen av den tunga industrin ska lyckas. Därför är det viktigt att utbyggnaden av elproduktion till 2030 ska komma på plats. Då går det inte att motarbeta de kraftslag som skulle kunna komma på plats till 2030 och de behov som investerarna i detsamma flaggar för.

Ett robust och motståndskraftigt samhälle kräver att det offentliga har kontroll över samhällsviktig verksamhet. Trots att det finns en stor potential för havsbaserad vindkraft i Sverige har byggandet ännu inte tagit fart. Sverige ligger långt efter andra länder med liknande förutsättningar. Jag vill därför få slut på marknadskaoset och inrätta en ny modell vilken i korthet innebär att Energimyndigheten ska få i uppdrag att peka ut lämpliga områden för utbyggnad och arrangera auktioner. De företag som begär lägst subvention skulle sedan få anbuden.

Detta kan gärna kombineras med ett stopp för utbyggnaden av elkablar till Europa. För att få kontroll över priserna måste kontrollen över den svenska elmarknaden tas tillbaka. Offentliga investeringar i svensk elproduktion riskerar annars att i praktiken bli subventioner av grannländernas bristfälliga insatser. Vänsterpartiet har redan tidigare föreslagit Sverigepriser på el, där de svenska elpriserna frikopplas från de höga exportpriserna.

Med den modell jag förordar blir hushållens elpriser betydligt lägre, och klimatomställningen snabbas på. Samtidigt kan exporten av el fortsätta som i dag. Jag förespråkade även att det ska inrättas ett statligt bolag för att staten ska säkerställa en ägarandel i kommande havsvindprojekt.

I dag stoppar flera kommuner vindkraftsprojekt med det kommunala vetot, då det inte finns incitament för kommunerna att säga ja. Helt klart måste mer av värden som skapas ute i våra kommuner bli ett mervärde för kommunmedborgarna. Jag förespråkar även lagstiftning om en produktionsbaserad ersättning som betalas av elproducenten till de lokalsamhällen där vindkraft byggs, gärna genom att man vänder om fastighetsskatten. Men regeringen tog bort verktyget i incitamentsutredningen som skulle ha löst problemet och gett kommuner ersättning. Man kunde åtminstone ha haft ett förslag på hur det skulle gå till.

Marknaden är en bra dräng och passar på väldigt många områden. Men när marknaden blir herre och börjar ha motsatt effekt på samhällsviktiga funktioner som elförsörjningen, ja, då gäller det för oss politiker att släppa prestigen och samla oss och titta på vad som är till gagn för Sveriges konkurrenskraft och svenska medborgare.

Klimatet kräver av oss att vi gör vårt yttersta för att både behålla arbetstillfällen i landet och bidra med elektrifieringen för att fasa ut det fossila. Vet ni hur många småföretag och hushåll som drabbas av den politik som nu bedrivs i ivern att låta EU:s marknadsprissättning råda över den samhällsviktiga funktion som elförsörjningen faktiskt borde vara?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi

Fru talman! Jag vet att denna debatt gäller anslag för ett utgiftsområde, men det är många medborgare som drabbas av att vi har släppt samhällsviktig infrastruktur och funktion till marknaden och en dysfunktionell prissättningsmodell. Om det finns några lyssnare där ute vill jag fråga er: Kommer ni på något annat som ni inte kan välja bort i vardagen som gått upp med över 100 procent på två år?

Givetvis är det många som kommer att fixa sina elräkningar, men oerhört många drabbas mycket hårt. Lägg då till allt annat som gröpt ut vår privatekonomi - det gäller löner, livsmedelspriser och bränslekostnader. Ja, inflationen drabbar många hårt. Men när det gäller elproduktionen har inte kostnaden stigit nämnvärt i fråga om det som vi producerar i Sverige, men ändå accepterar de flesta partier läget och gör inget för att påverka den ohållbara utvecklingen av prissättningen för svensk el till svenska konsumenter. Jag skulle förstå detta om alla dörrar till lösningen vore låsta och onåbara, men man har inte ens försökt hitta lösningar.

Historien kommer inte att vara nådig om denna tafatthet från regeringen och Sverigedemokraterna leder till att investeringar som kunde göra oss i ett litet land som Sverige till föregångare i den gröna omställningen går oss förbi och tusentals arbetstillfällen går förlorade. Historien kommer då inte att bli nådig.

Fru talman! I dag skor sig några bolag och svenska staten enormt på en dysfunktionell prissättningsmodell för svensk el.

Vänsterpartiet väljer att avstå från att delta i detta beslut.

Fru talman! Tack, ledamoten Green, för svar och påståenden!

Risken med den politik som regeringen nu driver är precis samma risk som ledamoten nu säger att Tyskland löper, det vill säga att företag lämnar landet. Om vi inte får på plats mer produktion till 2030 riskerar vi, precis som Mats Green beskriver i fråga om Tyskland, att hamna i farozonen för att mista arbetstillfällen. Det är ju detta som händer om industrisatsningarna uteblir.

Vi hade tidigare en debatt här där man sa att politiken inte ska säga vilken teknik vi ska använda. Men det är precis det man gör i dag. Vi har industrisatsningar där man pekar ut vad man vill åstadkomma och med vilken teknik. Nu har vi en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna bromsar det som är på väg att hända.

Man vill ha billig elproduktion, trots att den är volatil, där man gör vätgas där det är överproduktion. Den kommer att bidra till en omställning i industrin. Men den här regeringen gör ingenting för att underlätta för den omställning som ska ske.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi

Jag är ärligt orolig, fru talman. Jag trodde ändå att den här regeringen, trots att jag inte skulle tycka om allt som händer, skulle bana vägen för att företagen skulle känna sig trygga. Men det är inte de signalerna jag nu får från norra Sverige. I stället är man orolig för att nu mista chansen och de arbetstillfällen som den gröna omställningen leder till. Det är beklagligt.

Fru talman och ledamoten Mats Green! Jag tror inte att den tunga industrin i Norrbotten är imponerad av allt Mats Greens raljerande från talarstolen.

Jag reagerar när Mats Green säger att Vänsterpartiet vill ha ett tyskt elsystem. I dag är det faktiskt bara Vänsterpartiet som vill komma bort från att det tyska elsystemet smittar svenska konsumenter med höga priser. Vi är i dag tyvärr det enda parti som skulle vilja koppla bort den prissättning som smittar svenska konsumenter så att de betalar flera gånger mer för den svenskproducerade elen. Några vill till och med bygga mer kablar så att vi smittas ytterligare av de priser som råder på kontinenten, på grund av en dålig politik för elsystemet - det kan jag hålla med om.

Jag vill ställa en fråga till Mats Green. Tror Moderaterna på att det finns ett bästföredatum för svenska kärnkraftverk? Eller är det politiken som avgör om ett kärnkraftverk är för gammalt eller om man kan köra vidare? Har vi ett system som Mats Green litar på, där professionen och vetenskapen, som ledamoten själv lyfter fram, säger att bästföredatum har passerat? Tror Moderaterna på ett sådant system, eller tror man på att det är politiken som sätter ramarna för när vi stänger kärnkraftverk?

Fru talman! Jag tackar för svaret från Sverigedemokraterna och ledamoten Stegrud. Det var en bra hälsning till industriinvesterarna i norra Sverige att Sverigedemokraterna inte tror på den teknik som exempelvis LKAB flaggar för att de tänker investera 400 miljarder i under tio år och som övriga investerare står i kö till med ytterligare 600 miljarder. Deras teknik bygger på vätgas och reduktion via ljusbågsugnar. Hälsningen om vad Sverigedemokraterna, som är underlag för regeringen, tror på har gått fram, och de vet vad de har att förvänta sig.

Fru talman! Tack, Camilla Brodin, för svaren! När det gäller Olkiluoto 3 i Finland, som ledamoten hänvisar till, låg det nere för två veckor sedan. Elen kostade 11 kronor per kilowattimme. Är det lyckat? Det får ledamoten själv svara på.

När det handlar om kärnkraft och Ringhals - ser ledamoten några slutdatum för reaktorn? Man har pekat på att fullt fungerande reaktorer har lagts ned. Om jag har en gammal bil som fortfarande går att köra i dag men som jag vet kommer att rasa om jag kör den en vecka till är det klart att jag gör mig av med den.

Det är samma sak med många av de reaktorer som har lagts ned. Man målar upp ett scenario av att fullt fungerande reaktorer har lagts ned. Nej, det är inte sant. När det gäller Ringhalsreaktorerna sa ägarna själva att det är kommersiellt omöjligt att starta dem. Det var inte politiska beslut som skulle ha räddat situationen.

Jag har fortfarande inte fått något svar från ledamoten om vad vi ska säga till folket, som inte mäktar med att betala elräkningarna. Ska vi bara säga: Du får skylla dig själv att du inte har ved eller vad som helst? Jag vet inte.

Regeringen gör ingenting för att försöka komma till rätta med det här. Vi har haft mycket billig el. Marknadsincitament skulle kunna lösa några problem. Jag hävdar inte att det skulle lösa allt, men det skulle lösa mycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ny kärnkraft i Sverige

När man pratar om industrisatsningarna kommer 2035 ofta upp från partierna som har regeringsmakten tillsammans med Sverigedemokraterna, eftersom det är då man ser att vi kanske kan ha en ny reaktor, att någon kanske har investerat i den. Men behoven ligger närmare i tiden än 2035.

Även om vi skulle använda all el vi har inom Sverige kommer det inte att räcka. Vi behöver mer. Och man tar bort alla verktyg som skulle funka för att underlätta. Man vill inte se det utan lägger alla ägg i samma korg.

Fru talman! Tack, Camilla Brodin, för anförandet! Jag har egentligen två frågor som jag vill börja med.

Det har framkommit från flera ledamöter att den gröna omställningen visar på att vi behöver alltifrån 50 till 70 terawatt mer el som ska gå till omställningsprocesserna och de industrisatsningar som är på tapeten och där man har stora investeringsambitioner.

Vad är Kristdemokraternas svar när det gäller de produktionsslag som måste komma på plats innan 2030? Man motarbetar med precision det som skulle underlätta för att få detta på plats. Det finns skatteregler som gör att kommunerna inte ser fördelarna med att säga ja till vindkraftsprojekt. Men man tog bort det enda verktyg som skulle ha fungerat.

Kristdemokraterna är skyldiga ett svar. De sitter på den ministerpost som har verktygen, men man motarbetar helt och hållet det som skulle vara lösningen för att kommunerna skulle kunna känna trygghet och våga investera. Vad är svaret från Kristdemokraterna? Hur ska vi få de produktionsslag som behövs till 2030 på plats?

Och vad är svaret till Folke, som får en elräkning de kommande åren som är dubbelt så stor som den han har haft? Dessa marginaler finns inte för de pensionärer som bor ensamma. Allt det här gör man bara för att man vill ha ett högre elpris, för då är det lättare att försvara en kärnkraft som ligger längre fram i tiden. Vad är svaret till Folke?

Man har varit passiv även när det gäller att implementera EU-regler som säger att man ska stödja konsumenter. Man är medvetet passiv så att de inte fick de pengar som de skulle ha haft sig tilldelade. Vad är svaret från Kristdemokraterna?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för påståenden snarare än frågor.

Ledamoten pratar om vätgas. Man har definitivt kommit lika långt där som man har med SMR-reaktorer, för de är inte heller på gång. Man målar upp ett scenario där dessa skulle vara en lösning, men det är de inte i dag.

Vem är nyttotagare av billig el från vindkraft? Jo, som jag sa är det hela nationen.

Markbygdens första etapp är under rekonstruktion eftersom man har ett avtal, ett PPA, på 40 öre per kilowattimme. Vi har ett misslyckat prissättningssystem där priserna på kontinenten smittar av sig på oss. Man blev tvungen att täcka upp till full produktion till en kostnad av 2 kronor per kilowattimme men måste enligt avtal sälja för 40 öre. Det är klart att det blev problem. Andra bolag har omförhandlat sina avtal, och de har lyckats. Men fortfarande: Investeringarna är på plats, och produktionskostnaden är på 30 öre. Det finns ingen kärnkraft till så låg kostnad.

Jag är övertygad om att ett system med helt förnybar produktion kommer att fungera.

Att man inte ser det som händer nu och som behöver komma på plats, till exempel investeringar i grön omställning, utan bara riktar in sig på något som ligger bortom 2030 går förbi mitt förstånd. Det är dock glädjande att ledamoten Stegrud plötsligt värnar om miljön, samerna och renskötseln.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan och påståendena.

Jag hävdar bestämt att billig el gagnar hela nationen Sverige. Det har det gjort i åratal. Vi har haft utbyggnad av vindkraft när priserna låg på 30-40 öre i snitt. I norra Sverige är vattenkraften störst, och den kombineras med vindkraft. Vattenkraftselen kostar i dag ungefär 5 öre att producera. Ta till dig det! Men i treårsavtal betalar vi i norra Sverige 70-80 öre per kilowattimme. Var finns logiken? Produktionskostnaden har inte gått upp, men vi har en marknad som gör att svenska småföretag går i konkurs. Bagerier och pizzaställen får svindyra elräkningar för att systemet inte funkar.

Om vi ska vänta på en kärnkraft som kommer 2035 kommer ännu fler företag att gå i konkurs. Den gröna omställningen riskeras också. De stora industrierna har ju redan tagit beslut om investeringar. Om vi inte får mer produktion på plats före 2030 riskeras allt detta.

Billig vindkraftsel gagnar hela Sverige. Sverigedemokraterna målar ofta upp att vindkraft har subventionerats med skattemedel. Vindkraften har subventionerats med elcertifikatsystemet, som har gett stora pengar, men det är väldigt lite skattemedel som har gått till ett enskilt kraftslag.

Det kan inte Sverigedemokraterna säga, för de lägger 400 miljarder på kreditgarantier för ett enda kraftslag, som det dröjer 10-15 år innan det är på plats. Samtidigt som ni gör det riskerar ni svenska arbetstillfällen, norra Sveriges tunga industri och den gröna omställningen. Berätta hur klokt det är!