Acko Ankarberg Johansson

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan och för möjligheten att diskutera Ivos viktiga roll!

Det är ju nödvändigt att vi har en tillsynsorganisation. Vi har självklart full tillit till dem som arbetar i hälso- och sjukvården. Men vi måste ha ett sätt att kunna följa upp, för ibland är det systemfel. Några gånger är det handhavandefel av en enskild. Det måste hanteras. Det är också därför man har legitimationsyrken. Men ibland är det systemfel och sådana saker som handlar om struktur. Därför finns Ivo där både för det som är handhavandefel av en enskild och för det som kan vara systemfel, och därför är Ivos tillsyn nödvändig för både riksdag och regering för att kunna följa utvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att man brukar ge de pengar som myndigheter önskar när man är i opposition men inte när man är i regering. Där har vi väl en likartad situation, både tidigare regering och nuvarande regering. Men jag är glad att vi har tillfört mer pengar till Ivo, för man behöver både mer pengar och bättre verktyg för att kunna göra det man behöver.

Sedan till det som ledamoten lyfter fram om LOV: När man sluter avtal med någon annan är det ju nödvändigt att man sluter kloka avtal. Ledamoten visar på en situation där man får mycket vård men kanske inte rätt vård. Det är också viktigt att få rätt vård till rätt patient, för det är inte alltid så att det är många insatser som är den rätta insatsen. Det tror jag är ett uppdrag som är nödvändigt för alla vårdgivare i dag att fundera på i ersättningssystem och i avtal, oavsett om det är i egen regi eller på annat sätt.

Det är också därför regeringen har ingått en avsiktsförklaring med Sveriges Kommuner och Regioner om kunskapsstyrningen, där vi särskilt lyfter fram vikten av kloka kliniska val. Vi gjorde det i mars månad. Vi behöver se till att vi får rätt vård till rätt patient därför att det handlar om patientsäkerhet - inte bara mycket vård, utan rätt vård.

Jag tackar för att ledamoten lyfter fram frågan. Vi får säkert all anledning att återkomma till Ivos viktiga arbete framöver. Jag hoppas att ledamöterna återkommer till ansvarig minister i fråga om beroendevården, för det är också en mycket viktig fråga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för kompletterande synpunkter.

Jag vill säga att man gärna kan vara cynisk och tycka att statsråd skyfflar frågor mellan sig, men det är de frågor man sänder in - interpellationerna - som vi svarar på. Frågor som rör ett annat statsråds område är det omöjligt för mig att besvara. Det är en självklarhet, och jag förutsätter att man håller sig till den linjen. Annars blir det svårt att ge regeringens svar på frågorna.

Jag tycker att det är nödvändigt att vi får en bättre beroendesjukvård och att den förändring som behövs faktiskt sker. Det är nödvändigt att vi får ett samlat ansvar, liksom att vi ser att beroende är en sjukdom. Det är det stora skifte vi behöver få till. Under ganska lång tid har vi levt med en situation där man har trott att det är en persons karaktär eller egenskaper som gör att denne har hamnat i beroende, men nej, det är en sjukdom.

Detta var den viktiga insikt som vi blev helt överens om i socialutskottet under den förra mandatperioden, och det är nödvändigt att den befästs på olika sätt. Den ska befästas i lagar och förordningar, liksom i verksamheter som stöder de människor som har drabbats av ett beroende och ger dem en chans att ta sig ur det och bli frisk från den sjukdom de har.

Sedan finns det mycket vi kan göra på andra sätt för att minska riskerna, gällande sådant som riskbruk och många andra saker. Där är det nödvändigt med en aktiv ANDT-politik på olika sätt. Beroendesjukvården måste dock finnas just i sjukvården för att den ska vara sammanhållen och för att människor ska få hjälp med den sjukdom de har.

Vilken annan sjukdom ber vi socialtjänsten ta hand om, herr talman? Ingen annan! Det är nämligen självklart att socialtjänsten och dess socionomer har sitt uppdrag, som är något helt annat. Vi kan inte be dem ta ansvar för sjukdomar, utan det måste vara till hälso- och sjukvården som människor kommer. Därför är den förändring som är på gång oerhört angelägen. Man får gärna återkomma till ansvarig minister för ett samtal om just Samsjuklighetsutredningen.

När det gäller det interpellanten lyfter i dag är vårdvalet i sig en del av diskussionen. Jag tror att det är många åtgärder som behövs. Vilken form man väljer bestämmer varje region, för så ser ordningen ut i och med att regionerna har självstyre. När regionen utformar sina vårdval är det dock oerhört viktigt att det görs på ett noggrant sätt. Man har all möjlighet att ställa väldigt många och långtgående krav på hur verksamheten ska se ut, på kontinuitet och kvalitet och på hur verksamheten ska följas upp.

Det framgår redan i dag av kommunallagen att en region eller en kommun har fullt ansvar för allt som den överlåter till en annan. Man avhänder sig inte någon del av ansvaret för vården, utan regionen eller kommunen har det fulla ansvaret även när vården utförs av någon annan. När man på olika sätt sluter avtal med andra måste man därför se till att man kan följa upp vården på ett fullödigt sätt. Man behöver se till att den följer hälso och sjukvårdslagen, att den är behovsstyrd och att den är säker, så att det inte finns några risker med det man gör. Det finns därför anledning för alla som arbetar med avtal på olika sätt, antingen genom upphandling eller enligt LOV-förfarande, att se till att man har avtal som fungerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det interpellanten lyfter i dag handlar dock om Ivos möjligheter att utöva tillsyn, och det är klart att det är avhängigt av vilka resurser myndigheten har. Det är därför vi har tillfört mer resurser från regeringens sida, och vi kommer självklart att följa utvecklingen. Det handlar dock även om den andra delen jag lyfte, det vill säga vikten av att verkligen ha verktyg som gör att man kan utöva tillsyn på bästa sätt. Man har inte det i dag.

Vi arbetar på olika sätt med statliga utredningar för att få lagstöd så att Ivo ska kunna göra detta på ett annat sätt, och vi kommer att återkomma till riksdagen för att kunna fatta nödvändiga beslut så att tillsynen blir mer effektiv.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för interpellationen och för uppföljande inlägg.

LARO är en viktig verksamhet, och jag är glad över att vi var flera partier i socialutskottet som under den förra mandatperioden bytte ståndpunkt när det gäller beroendevården.

Vi har tidigare levt med en situation där socialtjänsten har haft ansvar för merparten av beroendevården och missbruksvården, där hälso- och sjukvården har haft ansvar för en del och där patienter har tvingats bli skickade däremellan. Ingen har gjort fel, men patienter har inte fått vård.

När detta blev uppenbart både genom mediernas arbete och genom samtal i utskottet landade flera av våra partier gemensamt i att byta åsikt. Vi kom fram till ett nytt ställningstagande, nämligen att vården behöver samordnas. Vi måste se till att regionerna har ansvar för beroendesjukvården, för om man drabbas av beroende är det ju sjukvård man behöver.

Det var ett viktigt ställningstagande, herr talman, som vi gjorde gemensamt och som vi fick riksdagens fulla stöd för att gå vidare med. Jag är väldigt glad över det. Det var en av de viktigaste saker som hände under den förra mandatperioden. Därför är det angeläget att vi kan gå vidare med detta. Vi har en bra utredning på gång, som tog lite tid. Den behövde också tid på sig, vill jag säga, för det var ingen liten sak som de skulle titta på.

Nu finns det ett arbete, men precis som ledamoten självfallet vet är det inte undertecknad som ansvarar för detta utan socialministern. Ledamoten får gärna återkomma i frågor om beroendevården, som socialministern ansvarar för.

Det som interpellanten har ställt en fråga till mig om i dag handlar om Ivo, och exemplet är LARO. Ivo har en jätteviktig roll. Det är därför de tillförs nya pengar när det gäller både välfärdskriminalitet och andra uppdrag, som jag redogjorde för i interpellationssvaret i enlighet med den fråga som ställdes.

Ivo behöver mer pengar när de får nya uppdrag. Så var det när vi införde den lag som kallas skönhetslagen och som handlar om estetiska kirurgiska operationer och behandlingar. Då fick de nya pengar för att klara det nya tillsynsuppdraget. Nu har de fått nya pengar för att också klara de risker och stora problem som vi ser inom delar av sjukvården, tandvården och omsorgen när det gäller välfärdskriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer att fortsätta så. Om myndigheter får nya uppdrag och vi ser nya problem kommer regeringen att tillföra pengar, men det är klart att de aldrig får det de äskar från riksdagen. Framför mig har jag exempelvis budgetförslaget från Ivo för 2021-2023. För 2021, då Socialdemokraterna ledde regeringen, ville de ha 782 miljoner, men de fick 754. Året efter ville de ha 821 miljoner, men de fick 760 och så vidare. Om man följer det varje år ser man att de äskar något för ett behov men att de inte får detta. Det är en situation som samtliga regeringar har levt med.

Det som vi behöver fundera på är förstås på vilket sätt vi kan förstärka Ivos verksamhet så att det ger bästa effekt. Där har de själva de senaste åren jobbat med att få fler redskap och verktyg så att de kan arbeta mer effektivt, samköra register och använda sig av uppgifter som finns hos andra myndigheter, vilket de inte alltid kan i dag.

Ivo har till och med lämnat förslag till den förra regeringen om 40 olika författningsförändringar som behövs för att de ska kunna jobba mer effektivt. Den förra regeringen hann med ett och ett halvt, även om jag är fullt medveten om att det kom en pandemi däremellan. Vi fortsätter med de andra förslagen. Jag vet inte om alla 40 behövs, men många av dem kommer att behövas. Det resulterar i många utredningar som redan pågår, och fler kommer därtill.

Jag tror inte att pengar är den enda lösningen utan att en av lösningarna är bättre verktyg för Ivo så att man kan samköra register, upptäcka saker i tid och göra inspektioner som inte alltid är annonserade i förväg utan där man faktiskt kan komma oannonserat och se vilken verksamhet som bedrivs. Jag tror att regeringen behöver fortsätta även med de delarna, och det tänker vi göra.

Herr talman! har frågat mig om jag avser att öka anslagsnivåerna till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.

Ivos roll som statens tillsynsorgan för vård och omsorg är unik och av yttersta vikt för att säkerställa att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

Regeringen är mån om att ge Ivo rätt förutsättningar i takt med att myndighetens uppdrag växer. Exempelvis har Ivo tilldelats permanenta medel för myndighetens arbete med att bland annat leverera uppgifter till och hantera underrättelser från Utbetalningsmyndigheten. Myndigheten har också fått permanenta medel med anledning av reformen om skyddat boende.

Vi ser även en växande problematik med oseriösa eller kriminella aktörer inom exempelvis tandvård, vårdcentraler och estetiska verksamheter. Ivo har en viktig roll i att förhindra och motverka välfärdsbrottsligheten inom såväl hälso- och sjukvården och tandvården som omsorgen. Inom ramen för sitt tillsynsuppdrag har Ivo befogenheter att förbjuda verksamheter inom vård och omsorg och återkalla tillstånd, så att oseriösa eller kriminella aktörer inte tillåts fortsätta vara verksamma. Även när det gäller verksamheter som inte omfattas av krav på tillstånd kan Ivo hindra oseriösa aktörer genom sin tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser om bland annat kvalitet, patientsäkerhet och kompetens. Tidigare i år tilldelades Ivo två uppdrag för att förstärka tillsynen mot välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården och tandvården respektive omsorgen. För dessa uppdrag tilldelades också myndigheten totalt 14 miljoner kronor för 2024.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens ambition är att Ivo ska ha goda förutsättningar för att genomföra sitt uppdrag. Eventuella ökningar av anslag till myndigheter presenteras i samband med budgetpropositioner.

Herr talman! År 2023 lade Socialdemokraterna 6 miljarder mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Av dessa medel gick ungefär 1 ½ miljard till regionerna och det övriga till primärkommunerna. Det var alltså inte 6 miljarder mer till regionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I höstens budget lade ni 6 miljarder mer på sjukvård än regeringen. Så var det vid det tillfället, men vi har nu tillfört dessa medel. Det är alltså inte gigantiska skillnader. Om man försöker påstå att Socialdemokraterna har lagt fram en budget som skulle utradera alla problem för regionerna blir svaret att det inte stämmer.

Däremot är vi helt överens om att vi behöver stötta regionerna. Ingen av oss lägger fram budgetförslag som fullt ut kompenserar för de avtal som regionerna ingått. Det ansvaret bär de själva. Vi ser dock till att ge stöd, eftersom de behöver det. Inflationen är inte deras fel. Men de har ingått avtalen och får bära konsekvenserna av det.

Vi vill inte att konsekvenserna ska gå ut över vården. Det är därför vi lägger pengar som gör att man kan behålla vårdpersonal. Det är nödvändigt för primärvården, som ledamotens interpellation gäller. Om man inte har medarbetare i primärvården blir det inte en god och nära vård.

Perspektivet i god-och-nära-vård-reformen är att patienten ska mötas med bättre samordning och bättre kontinuitet. Ingen av oss vill gå till doktorn i onödan. Vi vill få hjälp med att tillgodose de behov vi har och komma till rätta med det som gör att vi inte mår bra eller att vi har en sjukdom. Kan jag som patient få mer samordnad hjälp kommer det att bli bättre för mig. När jag får hjälp med det jag behöver från rätt instans och på ett samordnat sätt leder det också i det långa loppet till lägre kostnader för hälso- och sjukvården.

Därför behöver vi hålla i reformen och se till att man har de resurser som behövs. Jag tror att de reformer vi gör nästa år med förändrad bidragsgivning kommer att medverka till att vi bättre följer den utveckling som beslutas av kommuner och regioner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Socialdemokraterna lade 6 miljarder mer än regeringen till sjukvården, och vi har just lagt till 6 miljarder för i år. Skillnaden är alltså obefintlig.

Varken Socialdemokraterna eller regeringen har valt att fullt ut kompensera regionerna för konsekvenserna, vilket jag tycker är riktigt. Det var ju varken Socialdemokraterna eller regeringen som fattade beslut om att ingå regionernas avtal.

Inte heller har oppositionen eller regeringen gjort att vi har hög inflation; det är mycket mer komplicerat än så. Det är varken förra eller nuvarande regerings fel, utan på grund av många olika händelser befinner vi oss i en situation med hög inflation. Utvecklingen påbörjades långt innan denna regering tillträdde, och den har fortsatt med fart, vilket har gjort att regionernas avtal har fått dessa konsekvenser. Om man låtsas att det är den nuvarande regeringens fel eller påstår att det är förra regeringens fel har man helt fel. Det är inte så. Vi har att hantera en hög inflation, och det har vi gjort genom att ha en återhållsam budget. Nu ser vi ljuset, och inflationen börjar gå åt rätt håll. Vi verkar alltså ha medverkat till att hålla tillbaka inflationen.

Redan för ganska många veckor sedan kunde vi ge besked om att vi förstärker regionernas ekonomi med de 6 miljarder jag nämnde. Vi valde dessutom att bryta ut det helt ur vårändringsbudgeten och att mycket tidigt ge besked. Vi var överens långt tidigare om att regionerna behövde få detta besked, och därför fick de det för ganska många veckor sedan så att de vet vilka pengar de har. Pengarna motsvarar mer än väl de varsel vi ser just nu, men ingen av oss vet hur det utvecklas. Därför följer regeringen förstås frågan.

Att en regering, oavsett vilka som sitter i den, skulle kompensera regionerna fullt ut för de avtal de själva slutit är nog inte möjligt. Det får vi leva med. Självstyret har konsekvenser, och detta är en av dem. Regeringen har dock sett till att stötta rejält. Vi har totalt gett 9 miljarder för att regionerna ska kunna klara konsekvenserna av inflationen. Det är ett sektorsstöd som går direkt till regionerna och som de får använda på det sätt de själva finner lämpligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har uttalat bedömningen att man behöver behålla vårdpersonalen, och vi hoppas att så många regioner som möjligt håller den linjen. Annars kan vi inte bygga ut primärvården - för att det ska kunna ske behöver det bli fler medarbetare. Det kommer att krävas fler allmänspecialister, fler distriktssköterskor och mer av all annan vårdpersonal. Det är så vi bygger en bättre bas för sjukvården.

En poäng är också att det är gott att göra exempelvis som Jämtland Härjedalen gjorde för ett par år sedan. Där satsade man på fler allmänspecialister och fler distriktsläkare. Man gav sig ut på okänd mark och hade inte ens budget för detta när beslutet fattades. Satsningen innebar att allmänspecialister kunde få tjänst med ett rimligt antal patienter, rimliga arbetsvillkor och ansvar för sin egen lista - och allmänspecialisterna kom dit. Det ger goda effekter för patienterna när de får en fast vårdkontakt och en fast läkarkontakt.

Det finns många goda exempel på regioner där man har gjort de här manövrarna och vågat ge sig ut och satsa på primärvården. Jag välkomnar varenda region som gör det. Nu ser vi fram emot att ta del av regionernas demokratiskt fattade beslut om hur de vill utveckla den goda nära vården. Vi kommer att ge vårt stöd med de pengar vi har från regeringens sida för att stödja utvecklingen - 3 ½ miljard nästa år. Jag är helt ense med ledamoten: Vi ska se till att en god och nära vård blir verklighet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag instämmer helt i att det är nödvändigt att vi lyckas med reformen för en god och nära vård. Jag vet att utredaren, liksom den förra regeringen, var ganska noga med att detta inte är en primärvårdsreform utan en reform för en god och nära vård. Primärvården är basen för att detta ska fungera. Jag är glad över ledamotens engagemang i frågan.

Precis som ledamoten säger är det svårt att bygga ut primärvården om det blir mindre primärvård. Det nya, socialdemokratiska styret i Kronoberg flaggar redan för att det kan bli färre vårdcentraler, men oavsett region och vem som styr där är detta ingen god utveckling. Vi behöver behålla alla vårdcentraler och all primärvård vi har.

Vi behöver fler läkare med allmänmedicinsk specialitet, fler distriktssköterskor, fler fysioterapeuter, fler arbetsterapeuter och fler av alla de andra som arbetar i primärvården, för det handlare verkligen om ett teamarbete. Man behöver sin fasta läkarkontakt för kontinuitet och medicinsk uppföljning när det gäller ens diagnos, men man behöver även alla de andra i teamet för att få hjälp på bästa sätt.

Låt mig poängtera för ledamoten att det är uppenbart att regeringen ger ett avsevärt bidrag. Första gången tillsköts särskilda pengar i budgeten 2019 på initiativ av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vi gjorde då en komplettering till Socialdemokraternas budget med 3 miljarder till primärvården. Nu ökar vi på detta kommande år, men vi behöver också tydligare se hur vi riktar pengarna. Därför övergår vi till förordning från och med nästa år och bygger mycket mer på de planer regioner och kommuner ha tagit för hur de ska utveckla den goda, nära vården. Det är detta vi premierar och följer upp. Detta är en av de åtgärder vi gör som kommer att leda till att ge utvecklingen en skjuts.

Herr talman! Det görs ganska mycket runt om i landet, och man vill gärna höra att vi ser det. Jag delar ledamotens frustration över att det inte gjordes för länge sedan eftersom patienten har nytta av det, det är bra för patientsäkerheten och det blir effektivare hälso- och sjukvård. Men det görs som sagt ganska mycket ändå, och vi behöver hjälpas åt att lyfta fram alla de goda exempel som finns runt om i landet, både för att sprida dem och för att öka trycket på varenda region i hela landet att vilja vara med i omställningen. I Norrbotten satsar man trots en ganska tuff situation på primärvårdsforskning för att man ser hur viktigt det är att följa upp det som görs och för att stödja en god utveckling. Regionerna gör alltså trots en tuff ekonomisk situation goda prioriteringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänker fortsätta att lyfta fram alla de goda exempel jag ser och hålla i att vi ger ett fortsatt statligt stöd och att vi ändrar från överenskommelse till förordning nästa år så att vi bättre kan bygga på de överenskommelser som har gjorts i demokratisk ordning mellan kommuner och regioner. Det är denna utveckling vi stöder. Det här kommer att ske på lite olika sätt i landet, men jag tror att detta är den bästa vägen framåt.

Hur ska man få till en primärvårdsreform och veta när den är klar? Jag tror inte att vi kommer att veta det, för som jag uppfattar de utredningar som ligger till grund för detta är inriktningen mot en god och nära vård inte att vi ska nå ett exakt mål utan mentalt ställa om när det gäller hur vi ser på vården. Vården ska göras mer kontinuitetsbaserad så att patienten har en fast kontakt och får uppföljning, och den ska på riktigt vara personcentrerad och samordnad för patienten. Det handlar kanske inte om ett mål för hur verksamheten ska se ut, utan målet är vägen, alltså att vi ändrar inställning när det gäller hur vi ser på patienten och på vården. Även om vår målsättning är att detta ska vara genomfört på tio år är det väl snarare ett pågående arbete vi behöver hjälpas åt med att trycka på.

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att skynda på omställningen och uppnå primärvårdsreformen.

En utbyggd primärvård är i sig en förutsättning för en omställning av systemet i sin helhet. I Tidöavtalet slås det därför fast att primärvården ska byggas ut under en tioårsperiod. Som Yasmine Bladelius uppmärksammar har vi aviserat att omställningen av hälso- och sjukvården till en god och nära vård, där primärvården utgör en större andel, ska fortsätta.

Uppföljning och utvärderingar som gjorts hittills visar att det finns ett stort stöd för omställningens mål och att mycket arbete pågår i regioner och kommuner både på strategisk nivå och i projektform. Samtidigt har detta arbete ännu inte fått ett tydligt genomslag i form av effekter i vårdens verksamheter. Att det tar tid med en förändring som omfattar organisation och arbetssätt i hela hälso- och sjukvården är inte förvånande. Det finns inte heller något givet svar på hur långt vi borde ha kommit eller exakt hur utvecklingen ska mätas. För att hålla i engagemanget och viljan till omställningsarbete behöver vi ändå börja se mer systematiska resultat i arbetet.

Regeringen avsätter därför 3 miljarder kronor årligen i syfte att stödja omställningen till en nära och tillgänglig vård med fokus på primärvården. Därutöver har regeringen avsatt ytterligare 43 miljoner kronor under 2024 för en förstärkt satsning på en utbyggd primärvård. Förstärkningen uppgår till 544 miljoner kronor för 2025 och 389 miljoner kronor för 2026. Regeringen har sedan tidigare avsatt 300 miljoner kronor för primärvård på landsbygder 2024 och beräknar att motsvarande summa avsätts för detta ändamål året därefter.

Merparten av dessa medel tilldelas regioner och kommuner för att stärka deras arbete med omställningen till god och nära vård. Medlen fördelas inom ramen för statens överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner om god och nära vård. Avsikten är att merparten av dessa medel från 2025 i stället ska hanteras genom ett förordningsstyrt statsbidrag. Särskilt stöd har även getts till det pågående projektet för utveckling av god och nära vård i glesbygd, där 15 kommuner och 4 regioner i norra Sverige ingår.

Utöver detta har regeringen även gett flera myndigheter uppdrag som på olika sätt syftar till att stödja omställningen. Låt mig särskilt nämna Socialstyrelsens förnyade långsiktiga uppdrag att främja, stödja och följa upp omställningen till en god och nära vård (S2023/01930). En särskilt utpekad del i uppdraget är att ge stöd till regionerna för att uppnå Socialstyrelsens nationella riktvärde för fast läkarkontakt i primärvården om 1 100 invånare per specialistläkare och 550 invånare per ST-läkare. Forskning visar bland annat att kontinuitet avseende fast läkarkontakt i primärvården minskar behovet av akutsjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En god kompetensförsörjning är grundläggande både för att hälso- och sjukvårdssystemet som helhet ska fungera och för att primärvården ska kunna byggas ut och utgöra navet i hälso- och sjukvården. Regeringen har därför bland annat gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska som bekant redovisas senast den 31 maj i år.

Jag vill tacka Yasmine Bladelius för frågan och ser fram emot debatten, fru talman.

Fru talman! Jag tackar för alla interpellationer som gör att vi får diskutera hälso- och sjukvård. Varmt tack för att ni engagerar er och skriver interpellationer!

Låt mig börja med frågan om antalet operationer har någon betydelse. Jag lyfte upp frågan av två skäl. Ett är att jag är fantastiskt glad över det arbete som görs. Det är så ofta i dag som vårdpersonal säger till mig att vi inte bara ska berätta om alla problem. De gör ett fantastiskt arbete varje dag, och det faktum att antalet operationer är tillbaka på i princip samma nivå som före pandemin är ett styrkebesked för vårdpersonalen. Därför finns det skäl att berätta om detta i dag.

Det andra skälet är att antalet operationer har betydelse för vårdköerna. Om vi inte hade kommit tillbaka i antalet operationer jämfört med före pandemin hade vårdköerna sett ännu värre ut. Nu ser vi att det är på rätt väg, men det gäller att hålla i. Det handlar ju om vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetsmiljö om de ska stanna kvar i hälso- och sjukvården. De beslut som regering och riksdag fattar och de beslut som fattas ute på varje arbetsplats är av största betydelse.

Fru talman! Låt mig stanna till lite vid det som ledamoten Eriksson sa om att det hade funnits mer pengar till sjukvården i dag om man hade röstat på Socialdemokraternas alternativ. Jag vill veta exakt hur många fler miljarder sjukvården hade fått i år med Socialdemokraternas alternativ. Det är ju exakt lika mycket som regeringen satsar just nu; det är ingen skillnad.

Grejen är väl att ingen av oss tror att vi ska kompensera fullt ut för de avtal som regionerna själva sluter. Att man förväntas gå med underskott har inget direkt samband med hur många varsel man lägger eller med risken för att personal sägs upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ledamoten Eriksson sa att vårdpersonal sägs upp i region efter region. Jag vill gärna att ledamoten redovisar var detta sker. Hittills har det lagts varsel, och från regeringens sida tycker vi att de är väldigt allvarliga. Detta är skälet till att vi har lagt till ytterligare 6 miljarder till regionerna i år så att de kan behålla vårdpersonal. Det motsvarar fortfarande 7 000 sjuksköterskor.

Jag tackar alla som har varit med i debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack än en gång till ledamöterna för goda inlägg och goda medskick! Visst blir det så som ledamoten Mirja Räihä sa, att hon får möjlighet att skälla på mig ännu en gång. Jag tror att det finns en poäng med att riksdagen alltid har kontrollmakten över regeringen.

Regeringen har från den första dagen sett till att vi ger ökade resurser till hälso- och sjukvården, men att inflationens konsekvenser skulle bli så stora i regionerna hade inte jag kunnat förutse. Det var inte heller staten som ingick avtalet, utan det gjorde regionerna själva. Regeringen har medverkat till att pressa tillbaka inflationen, så vi börjar kunna se en liten ljusning, men regionerna bär kostnaderna för inflationen hela 2024 på grund av det avtal man själva har slutit.

De fulla konsekvenserna av detta kunde vi inte veta när vi tillträdde, men redan då var regeringen fast besluten att verka för åtgärder som leder till mer jämlik vård, både i form av den statliga parlamentariska utredningen om huruvida vi helt eller delvis ska flytta ansvaret från regionerna till staten och alla de andra åtgärder som ledamoten Jonsson berörde, där vi vill kunna visa upp vilken vårdkapacitet som finns i landet, genom så kallad nationell vårdförmedling. Vi inriktar oss just nu på operationer som är väldigt viktiga och angelägna - bröstcancer, prostatacancer och kolorektal cancer - för att se vad vi kan använda för befintlig vårdkapacitet så att alla patienter i landet får del av det.

Ett kontor på Kungsholmen, som ledamoten föreslog, skulle vara en ganska dålig idé. Det är ingen idé som regeringen har, utan vi tänker oss något mer digitala lösningar. Dessutom arbetar regionerna väldigt bra med olika slags patientkontor i dag, och det är utifrån dem man utvecklar de här systemen så att det blir ett nationellt sammanhållet system till gagn för patienter som i samtal med sin läkare fått veta att de behöver en insats eller en operation. Där kan man se var det finns ledig vårdkapacitet om inte det egna sjukhuset klarar av det.

Fru talman! Jag vill återkomma till att det är möjligt att det var en felbedömning av mig att ta alla dessa interpellationer gemensamt. Jag tyckte när jag läste dem att oppositionen har en likartad syn på om det behövs mer pengar eller inte och huruvida vi har tillräckligt med personal i sjukvården. Det är dock inte oppositionens uppfattning gemensamt, utan Socialdemokraterna respektive Centerpartiet har olika syn på det. Må så vara; jag lär av detta, så får vi dela upp interpellationerna framöver när ni nu har helt olika inriktning när det gäller hur ni vill se hälso- och sjukvården framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad behöver man göra framöver? Det handlar både om att fortsätta hålla i stödet till regionerna i form av pengar och om strukturella förändringar. En av de saker som vi kommer att återkomma till och som vi berättade om i samband med det extra sektorsstödet på 6 miljarder är att vi nationellt behöver följa utvecklingen i regionerna mycket bättre än vad som har gjorts. Det har helt varit upp till varje region eftersom de är decentraliserat självstyrande enligt lag från riksdagen, men vi avser nu att ta ett bättre nationellt grepp så att vi tydligare ser vad man använder pengar till och vilka goda exempel som finns där man får pengarna att hamna i kärnverksamheten och i stället drar tillbaka kostnaderna för det som inte är vårdnära och ligger nära patienterna.

Därför välkomnar jag nu alla regioner som ser över sådant som inte tillhör kärnuppgifterna, det vill säga vården nära patienterna. Det som medicinska sekreterare, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare, sjuksköterskor och alla andra gör är det som är vårdnära, och det är det som vi måste värna och behålla.

Det är också därför regeringen arbetar med att ge stöd till regionerna. Vi kommer dock inte att fullt ut kunna stödja dem i det avtal som de själva har tecknat och som har fått orimligt stora konsekvenser just nu. Genom gemensamma insatser får vi ned inflationen, och därmed kommer vi också att kunna se en bättre situation nästa år för regionerna. Det är min bedömning, fru talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, interpellanter och ledamöter som är med i diskussionen! Jag måste börja med att säga att jag har missbedömt oppositionen. Jag förutsatte att ni hade en gemensam syn på problemen i hälso- och sjukvården, men så är det ju inte.

Problemen i hälso- och sjukvården är många och sammansatta. Det är en brist på vårdkapacitet. Det handlar om att vi inte har tillräckligt med kompetens. Även om Anders W Jonsson framhåller att vi har fler sjuksköterskor än vi kanske någonsin har haft räcker det inte. De måste ju få en möjlighet att arbeta med vården. De måste få möjlighet att arbeta heltid och ha en fungerande arbetsmiljö. Detta är skälet till att man går över till hyrpersonal i stället för att ha fast anställda medarbetare.

Det är uppenbart att oppositionen inte har en gemensam syn på vilka problemen i sjukvården är i dag och vad vi behöver göra åt dem. Däremot är jag helt överens med ledamoten Jonsson om att vi har haft vårdköer i decennier. Det är det ingen tvekan om. Därför finns det skäl att titta på det som ledamoten Jonsson tar upp, alltså strukturella frågor och hur lagar och regler leder till att vi förlänger köer i onödan. Regeringen kommer att återkomma i frågan om vårdgaranti och möjlighet att söka vård på olika sätt framöver.

Men när det gäller den akuta situationen med varsel är det allvarligt att det enligt Sveriges kommuner och regioner i dag finns ungefär 5 600 medarbetare i vården som har ett varsel liggande. Många regioner har dock undantagit både sjuksköterskor och läkare från varsel. Sådana varsel finns dock, och det är förstås problematiskt för enskilda som drabbas men också för utvecklingen på lång sikt. Det är skälet till att regeringen har kommit med ett nytt sektorsbidrag för i år om 6 miljarder, som innebär att vi kan behålla motsvarande 7 000 sjuksköterskor.

Beskedet till ledamoten Eriksson är, precis som jag sa i mitt svar, att regeringens uppfattning är att vi ger de här pengarna därför att vi behöver behålla vårdpersonalen. Vi behöver dem i hälso- och sjukvården.

Vi har också ett förslag som kommer att gälla i sex år framöver och som innebär att regioner kan komma att få söka stöd - det handlar om 250 miljoner årligen - om de långsiktigt vill ta itu med de strukturella ekonomiska problem de har. Har man haft problem i många år gör man nämligen inga snabba vändningar.

Det är inte alla regioner som bara har problem med inflationen. Några har också haft långvariga strukturella ekonomiska problem, och då kan man behöva detta stöd från regeringen, som är långsiktigt. Det är alltså en variant av den kommunakut som förut har funnits. Nu inrättar vi den för regionerna, och den kommer att finnas i sex år framöver.

Hur är då läget just nu? Just nu, vill jag berätta för riksdagens ledamöter, genomförs lika många operationer som före pandemin. I de senaste siffrorna från Spor, Svenskt perioperativt register, som är professionens register, framkommer det att det genomförs nästan exakt lika många operationer nu som före pandemin, eller 98 procent. Det är alltså inte mycket som skiljer. Under hela hösten, vintern och början av våren har andelen operationer varit mellan 94 och 100 procent jämfört med representativa veckor före pandemin, allt enligt Spor.

Samtidigt är det stora regionala skillnader, och vi ser återigen att sjukvården och dess kapacitet är ojämlikt fördelad. Det påverkar förstås patienter i Sverige. Men flera goda exempel är värda att särskilt lyfta fram. Region Gotland och Region Sörmland har genomfört 115 respektive 112 procent operationer jämfört med hur det såg ut före pandemin. På 30 sjukhus genomförs nu fler operationer än före pandemin. På exempelvis Alingsås lasarett, Helsingborgs lasarett och sjukhuset i Kalix genomförs en tredjedel fler operationer jämfört med före pandemin. Detta hade aldrig kunnat ske utan hårt och dedikerat arbete av vårdens medarbetare. Äras den som äras bör, och det är alltså vårdpersonalen och sjukhusledningarna som målmedvetet har arbetat på ett gott sätt.

Fru talman! Mirja Räihä har frågat mig vad jag och regeringen tänker göra för att stoppa varslen i regionerna och därmed åtminstone bibehålla antalet vårdplatser.

Anders W Jonsson har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att förkorta de långa vårdköerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Yasmine Bladelius har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att råda bot på den resurs- och personalbrist vi ser inom sjukvården.

Yasmine Bladelius har också frågat mig vad jag och regeringen vidtar för åtgärder för att i närtid minska vårdköerna så att patienter inte riskerar att avlida eller bli mycket sämre i väntan på vård.

Åsa Eriksson har frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder för att västmanlänningar och andra även fortsättningsvis ska kunna ha tillgång till jämlik vård.

Fru talman! Väntetiderna och vårdköerna behöver kortas, tillgängligheten till vård förbättras och kompetensförsörjningen stärkas. Att åstadkomma detta i nuvarande ekonomiska läge är en utmaning.

Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen och jag själv är medvetna om utmaningarna i hälso- och sjukvården, som också påverkas av den nuvarande ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn. Staten kan inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott. Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god hälso och sjukvård. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen har kommuner och regioner stor frihet att välja var och hur till exempel akutsjukvård ska bedrivas.

Regeringen har aviserat att en effektivitetsdelegation ska inrättas som ska ge regionerna stöd för effektivisering inom hälso- och sjukvården. Flera steg tas för bättre statlig styrning. Arbetet med nationell vårdförmedling intensifieras, och tillgänglig personal ska nyttjas mer effektivt ur ett nationellt perspektiv. Uppdraget att genomföra omedelbara insatser som stöder och stärker patienters möjlighet att få vård hos andra vårdgivare med kortare väntetider tidigareläggs. Regeringen avser även att ge en utredning i uppdrag att lämna förslag på engångsinsatser för att korta vårdköer.

Staten och Sveriges Kommuner och Regioner ingick i december 2023 fem överenskommelser på sjukvårdsområdet som tillsammans med det i budgetpropositionen för 2024 beslutade sektorsbidraget omfattar cirka 10 miljarder kronor. Överenskommelserna innefattar ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården, god och nära vård, kvinnors hälsa med mödra- och förlossningsvård, cancervård med kortare väntetider samt försörjningsberedskap för läkemedel. Syftet med överenskommelserna är att skapa en gemensam riktning för utvecklingen av hälso- och sjukvården. I överenskommelserna nämns flera åtgärder som syftar till att öka tillgängligheten och minska väntetiderna. Det har varit viktigt för regeringen att ge besked så tidigt som möjligt om medel till regionerna.

Inflationen pressar regionernas ekonomi. De försämrade resultaten i regionerna beror i huvudsak på tillfälligt högre pensionskostnader. Sedan regeringens budgetproposition för 2024 har utsikterna för regionernas ekonomi dessutom försämrats ytterligare. De ökade pensionskostnaderna påverkar bland annat sjukvårdens personalbudgetar. Ett antal regioner har varslat personal eller aviserat om personalneddragningar. Samarbetspartierna skjuter därför till 6 miljarder kronor till regionerna i årets vårändringsbudget. Storleksordningen på medlen motsvarar personalkostnaden för cirka 7 000 sjuksköterskor. Regeringens uttryckliga förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika generella uppsägningar av sjukvårdspersonal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen vill jag understryka att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska som bekant redovisas senast den 31 maj 2024.

Med det vill jag tacka Mirja Räihä, Anders W Jonsson, Yasmine Bladelius och Åsa Eriksson för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten!

Cancervården har fått fördubblade resurser genom regeringens budget i år. Man har under många år gett ungefär 500 miljoner årligen. Nu är det över 1 miljard. Jag tror att det verkligen ökar förutsättningarna för att förstärka många delar av vården som behöver det.

Vi behöver dock även en uppdaterad cancerstrategi. Grunderna i den strategi som antogs 2009 ligger fast. Det är en nationell strategi speciellt för cancer, och den är framåtsyftande. Men det har hänt mycket sedan dess när det gäller tekniska landvinningar med precisionsmedicin, behandlingsmetoder och terapier.

Vi har också saknat vissa delar. Det är för lite fokus på rehabilitering. Många behöver livslång sådan efter behandling. Men det handlar också om övergången från barn till vuxen. Barn behöver också få en tydligare roll i cancerstrategin. Därför har vi initierat arbetet med att revidera cancerstrategin.

Det var därför lämpligt att få sluta avtalet och att besöka amerikanska institutioner. De har just tagit fram en egen nationell plan för cancer. Vi kan titta på vad de har gjort, för att lära av dem också.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

När regeringen presenterade sina förslag för att stödja regionerna så att vi kan behålla vårdpersonal fanns sammantaget fem olika punkter. Jag vet att 6 miljarder kanske syns mer, men de andra delarna var också viktiga.

En av dem handlar om en delegation som ska titta på den svårighet som många regioner har. Man har under lång tid haft obalans i ekonomin. Lite enkelt uttryckt har man haft fler anställda än vad man haft budget för. Detta har man försökt hantera, och man vet vilket uppdrag man har. Om man under lång tid har haft obalans i ekonomin kan man dock inte ändra detta på kort tid, utan man måste jobba mer långsiktigt.

Vi har en delegation som kommer att jobba tillsammans med regionerna, som själva ansöker om de vill vara med i arbetet. Vi avsätter 250 miljoner kronor årligen för ett stöd till regioner som ansöker och vill ha hjälp, men då behöver de visa att de kan hitta en långsiktig lösning på obalansen i ekonomin.

Delegationen för att hjälpa regionerna att hitta en bättre effektivitet tror jag är jätteviktig, men det är också de andra åtgärderna, som jag gärna återkommer till vid ett senare tillfälle.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det var två viktiga beslut om samverkan som vi undertecknade i USA häromveckan. Det gällde både Nato, där vi lämnade in våra instrument, som det heter, och cancervård, där jag fick förmånen att på Sveriges vägnar underteckna ett avtal med USA.

Det handlar om utbildning och forskning men också om behandling, prevention och läkemedel - allt som hänger ihop med hela cancervården. Arbetet har pågått i flera år, och Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet har arbetat gemensamt.

Ett avtal kan ses som ett papper, men den här gången är det ett avtal om hur vi ska genomföra saker och ting. Vi har lagt fokus på genomförandet och på att se till att sektorerna samlas på ett bättre sätt.

Vi har också ålagt oss själva att årligen ha ett möte - det som vi på engelska kallar summit - där vi följer upp vad vi har gjort det senaste året. Nästa år hålls det i Sverige, och jag hoppas att vi då kan redovisa många förbättrade samverkansområden för en bättre cancerforskning och cancerbehandling.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Ledamoten får gärna återkomma vid annat tillfälle med vilken vårdpersonal som har sagts upp. Hittills har ju det inte skett.

Jag är jätteglad över att så många regioner arbetar för att värna vårdpersonalen. Andra saker behöver man se över, för administrationen har vuxit, och det är vårdpersonalen vi ska värna.

Det som ledamoten framför allt lyfter är indexeringen av statsbidrag, och det är verkligen en egen fråga. Jag har själv varit kommunpolitiker väldigt länge - jag började 1986 så jag förstår att jag är förfärligt gammal! - och på den tiden tyckte jag också tidvis så, i tider när inflationen var hög. Men när inflationen var låg tyckte jag inte alls om att indexera statsbidragen, för vi behövde ju ändå se till att vi hade pengar till löneökningar. Efter ett tag lärde jag mig att det viktiga är skatteunderlagets utveckling. Det är det som gör att jag kan klara min verksamhet hemma i kommunen.

Glädjande nog kunde vi se att skatteunderlaget ökade mer än prognostiserat för 2023, vilket minskar underskotten i de flesta regioner. Det är där vi ska lägga all kraft framöver.

(Applåder)

Fru talman! Det hände också i veckan, när det var en interpellationsdebatt, att någon ville ställa en fråga till mig men egentligen hade en fråga till en annan minister. Det händer ibland. Men ordningen är att man svarar för den portfölj man har fått ansvar för. Man får leva med att det är jag som svarar på frågor som rör sjukvård.

I denna fråga blev inte regeringen överens. Riksdagen hanterar nu frågan på vederbörligt sätt i socialutskottet. Den kommer att hanteras i kammaren så småningom, och där förutsätter jag att ledamöterna har en livlig debatt och fattar kloka beslut.

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletterande fråga! Jag vill gärna höra Socialdemokraternas syn på detta med att fördubbla antalet vårdplatser, den omfattning som Försvarsberedningen föreslår. Jag tror att vi behöver ha en diskussion om vad vi menar med det som står i betänkandet, kanske på sidan 285.

Men när det gäller hur vi ska klara krisen är det precis som ledamoten säger. Vi måste först säkra att vi har en vårdkapacitet för dagens situation. Det har vi inte. Vi har för låg vårdkapacitet. Den måste öka. Jag är väldigt glad över det samarbete vi har med regionerna i syfte att klara ut både den tillfälliga krisen och det som är långsiktigt.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Ja, vi har gemensamt haft tre timmar med socialutskottet. Jag och också många myndigheter hade möjlighet att vara med för att just diskutera hälso- och sjukvårdens del i beredskapen, som en del i totalförsvaret.

Precis som ledamoten lyfter är behovet av vårdkapacitet en självklar del i fråga om att få en fungerande sjukvård i kris och i en krigssituation vid ett väpnat angrepp. Det är därför regeringen inte bara har gett stöd nu, under en krissituation till följd av inflationen, till regionerna. Där ger vi 9 miljarder mer, som vi gett besked om. Det är ett särskilt stöd för att man ska klara inflationen. Vi har också 5-6 miljarder för att öka vårdkapaciteten och korta köerna.

Men det är nödvändigt att vi gör planeringen ihop. Jag vill lyfta fram för ledamoten att Försvarsberedningens förslag om att dubbla antalet vårdplatser innebär en ökning med 14 000-15 000 vårdplatser. Jag tror inte att ledamoten förutser det. Det handlar om att titta på vilken vårdkapacitet som behöver öka vid ett väpnat angrepp och i dessa situationer. Socialstyrelsens besked är att det handlar om 2 000-2 300 platser.