Acko Ankarberg Johansson

Herr talman! Tack, ledamoten, för att ledamoten lyfter fram den här viktiga frågan!

Jag är också orolig över situationen. Men jag är också väl medveten om att varje region är självstyrande och har egna direktvalda politiker. Den bottenplatta som ledamoten efterlyser är den som regionernas egna fullmäktige beslutar om, för det är det man plockar in genom den regionala skatten.

Bottenplattan äger alltså varje region själv. Det staten bidrar med har betydelse, och det är därför vi ökar stödet både generellt och i sektorsbidrag.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag instämmer till fullo i att det är en mycket tuff situation för regionerna.

Regionerna drabbas ju direkt av inflationen och det SKR:s chefekonom i en intervju kallar inflationssmockan på grund av det pensionsavtal man har tecknat. Det är ett viktigt och bra pensionsavtal, är viktigt att säga, men den höga kostnaden för det i år fortsätter nästa år. Konsekvenserna av inflationen i somras - 9,14 procents uppräkning - betalar man hela nästa år även om inflationen går ned.

Detta är skälet till att regeringen har gett ett särskilt sektorsbidrag som regionerna kan använda direkt för att betala de här kostnaderna. Men det som också är väsentligt och som är mitt arbete nu är att se till alla de andra miljarderna som ligger i regeringens budget - vid sidan av 3 miljarder till sektorsbidrag är det ytterligare 13 miljarder som går till sjukvården - också kan användas på bästa sätt från tidigt 2024. Det är mitt uppdrag att göra det på bästa sätt nu.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, för den är synnerligen angelägen. Min arbetsdag fylls varje dag av att se till att regionerna får stöd på rätt sätt. Om man väljer att bara titta på tillskott och inte på hela den summa pengar som går från regeringen till regionerna kommer man att hamna snett igen. Då kommer vi att få nya riksrevisionsrapporter till riksdagen som säger att regeringen inte hanterar pengarna rätt.

Jag tänker se till - när riksdagen väl beslutar om budgeten framåt december - att alla de pengarna på bästa sätt kan användas av regionerna. Jag är inte på något vis nöjd med att så stora belopp - inte minst de 5 miljarder som ska gå till att korta köerna och öka vårdkapaciteten - inte når fram till regionerna i tid så att de kan göra en budget och bemanna utefter det. Jag vill ändra på den situationen så att de pengar riksdagen beslutar om kan användas i regionerna på ett aktivt sätt.

Det är alldeles självklart att regionerna bär ansvaret, därför att de är direktvalda. Det framgår av lagen. Det är också så att regionerna själva avgör hur de hanterar budgeten. Just nu väljer flera av dem väldigt ovanliga vägar, både vad gäller att göra underskott och att hantera tidigare överskott. Men ingen av dem gör enbart det. De gör en massa andra saker som är riktigt svåra nu.

Jag besökte Halland i onsdags. De berättade att de försöker minska sina kostnader - på ett väldigt bra sätt, tycker jag - genom att minska beroendet av hyrpersonal. Det är inte gott att man betalar så mycket när man skulle kunna ha fast anställd personal i stället. Det innebär direkta konsekvenser i form av lägre bemannade avdelningar.

Den manöver man behöver göra nu för att komma ifrån hyrberoendet samtidigt som man har en tuff ekonomisk situation är svår, men jag tycker att man gör rätt som försöker komma ifrån hyrberoendet, för pengarna behöver läggas på den fast anställda personalen. Vi måste gemensamt ta ansvar för situationen. Jag har fullt förtroende för regionens lösningar - precis som de i andra regioner - och för att de gör det bästa av situationen nu.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Så där dålig blir debatten ibland när man plockar ut någonting och påstår något annat om det som sagts. Jag tycker att det är riktigt dåligt. Jag har ju inte ens påstått att alla ska använda underskott. Jag har inte bett Region Skåne att göra det. Det jag har sagt är att det är klokt att faktiskt göra ett eget val, antingen att använda tidigare överskott om man har det eller att göra ett underskott.

Grejen är att man själv avgör på regional nivå. Det är så lagen är utformad. Varken ledamoten eller statsrådet och regeringen avgör om det är rätt och riktigt, utan det avgörs när det prövas i domstol. Det är möjligt att det kommer att göras i Skåne, men det är fullmäktige som avgör och gör sin avvägning. Så är lagen utformad. Den är inte utformad efter vad som är plus och minus i budgetens rader, utan det framgår också av lagen - inte minst av förarbetena - att de ska ta hänsyn till många fler saker när de gör sin bedömning. Det handlar om hur väl man har motiverat sitt beslut.

Ledamoten påstår något om hur jag svarar och vad jag uppmanar till - men det är ju något jag inte har gjort, så det kommer jag inte att kunna bemöta.

Vi återgår till sakfrågan. Det är riktigt tufft i hälso- och sjukvården, och det trots att man har haft stora överskott. Jag är, precis som ledamoten, tacksam över att man hade dem. Men det var återigen ett besked om att vi betalade ut pengar som inte kunde användas i regionerna och därför lades på hög.

Vi har alltså något att göra i statsförvaltningen, i regeringen, för att se till att pengar som vi vill ska gå till vården också kommer dit. De gjorde ju inte det under pandemin, utan det blev jättestora överskott - rekordöverskott - två år i rad. Vi har alltså något att göra när det gäller att se till att pengarna kommer ut.

Jag har sagt många gånger att jag är oerhört tacksam över att vården har överskott som kan användas tillfälligt för att klara inflationen. Hade det varit en lågkonjunktur där man använde tillfälliga pengar hade det varit mycket svårt att göra det enligt lagen, tror jag. Men när man har en tillfällig händelse som är en uppräkning av pensioner som kopplas till KPI, då är det en enskild händelse som hänger ihop med inflationen.

Om man har en förhoppning om att regeringen kommer att medverka till att inflationen går ned - i alla fall inte gör tvärtom - kan man såklart fatta sådana beslut i Region Skåne. Men om man inte tror att inflationen ska gå ned kan man inte fatta sådana beslut, för då kommer ju nivån på 9 procent att ligga kvar. Att årligen betala en 9-procentig avsättning, med prisuppräkningen, till pensionerna skulle vara riktigt förödande för sjukvården.

Precis som det sades i förra interpellationsdebatten av finansministern och riksdagsledamoten Eva Lindh är det inflationen som trots allt måste ned. Jag uppfattade att de båda var överens om det, men inte om vägen dit. Det viktiga är att politiken håller fast vid att få ned inflationen. Då kommer vi långsiktigt att ge regionerna möjlighet att hantera sin ekonomi. Min uppfattning är att man har en underliggande fungerande ekonomi. En del har haft mer utmaningar än andra men skulle kunna klara situationen. Inflationen är det stora spöket, och det är den som måste bort.

Vad gäller vad som är rätt och fel om inflationen kan man ju se varje vecka när beskeden kommer att experter ger olika besked. Det är svårt att veta, för det finns ingen sanning. Det här handlar om hur man uppfattar saker och hur man uppfattar vad regeringen gör. Gör vi verkligen en återhållsam budget? Hur uppfattar man det på marknaden? Vad är det som händer geopolitiskt i världen, och vilka slutsatser drar man av det? Finansmarknaden påverkas av det som händer när man köper och säljer pengar. Därför är det viktigt att staten håller i och att det uppfattas som att vi håller i vår budget.

Budgeten är inte beslutad av riksdagen än. Ledamoten ställer alltså en fråga innan riksdagen ens har fattat beslut om budgeten. Men precis som finansministern nämnde följer regeringen det här hela tiden. Hur går det? Vad gör man? Vi kommer att återkomma så att vi kan klara de konjunktursvängningar som är. Det är ju inte brist på pengar hos staten, utan det är risken för att inflationen ska bli bestående som måste prioriteras just nu.

Fru talman! Tack för ditt svar på mitt svar, ledamoten!

Det framgår inte någonstans att regeringen tar lätt på det här, tvärtom. Det är en av de värsta kriserna på väldigt länge, och den är speciell. Det är inte enbart en lågkonjunktur vi har att hantera nu. Regionerna har också att hantera konsekvenserna av inflationen.

På kommunsidan ser det olika ut. En del kommuner klarar sig hyggligt. Andra gör det inte. Men på regionsidan har nästan alla det svårt. Flera regioner kan i och för sig berätta att de inte behöver göra neddragningar. Det är några som ändå har en hygglig situation, som min egen region, Region Jönköpings län, och Region Kalmar län. Men de allra flesta har riktigt stora utmaningar. Det har jag återkommit till ganska många gånger.

Det är också skälet till att vi går in med ett särskilt sektorsbidrag som regionerna kan använda direkt till att hantera pensionskostnaderna. Det är nämligen inte underliggande problem i ekonomin som är skälet till att det är tufft. Om det hade varit det hade man inte kunnat hantera budgeten på det sätt som många regioner gör. Om man har underliggande problem måste man hantera dem. Men om man har särskilda problem kan man hantera det genom att använda tillfälliga överskott, också ett enstaka år. Man kan också göra det genom att hantera underskott. Det medger lagen.

Poängen är att varje regionfullmäktige gör sina avvägningar och fattar beslutet. Det är faktiskt inte bara kronor och ören i de där siffrorna de ska beakta. De ska också titta på befolkningstillväxten, och de ska titta på investeringsbehovet. De har ett antal saker att parera när de gör sin bedömning av hur de ska hantera budgeten och om de ska använda begreppet synnerliga skäl som skäl för den åtgärd de vidtar.

De har fler saker att ta hänsyn till: arbetsmiljölagen, att tillförsäkra sina medarbetare goda villkor. De har att ta hänsyn till hälso- och sjukvårdslagen, som talar om att vi ska ge god vård på lika villkor till hela befolkningen, och fler lagar.

När regionerna nu fattar sina beslut - jag har sagt att jag har full förståelse för beslut man fattar om att använda tidigare överskott eller om att till och med budgetera för underskott - har fullmäktige gjort en bedömning av hur det ser och hur man ska väga av alla de uppdrag man har enligt lagar och det man ser framför sig. Det är alltså regionfullmäktige som gör bedömningen och beslutar.

Jag tycker att det är nödvändigt att inte enbart titta på de nya pengar som tillkommit. Det är skälet till att jag har lyft fram hela den summa som ligger inom mitt ansvarsområde. Rapporter från Riksrevisionen, som också riksdagen har behandlat, visar nämligen att pengarna inte når ut. De har under många år varit detaljstyrda. Därför märker verksamheterna inte ens av dem. Kvinnohälsan är väl det senaste som jag tror att Riksrevisionen tittat på och konstaterat det. Det är satsningar som vi har varit överens om politiskt. Men vi måste se att sättet på vilket vi skickar pengarna till regionerna också har betydelse för om det får verkan.

Nu jobbar jag inte minst med att de pengar som är betydande och som handlar om att korta köer, öka vårdkapacitet och stärka primärvården ska komma regionerna till del, så att de kan använda dem. Normalt sett används de inte under året utan landar i ett nytt överskott i slutet på året när man vet hur det har gått. Men nästa år, 2024, måste de pengarna komma till användning i varje region. Om de så önskar har de också möjlighet att göra en tilläggsbudget när de får veta riksdagens beslut om budget och hur pengarna faller ut.

Regeringens uppfattning är att vi behöver stötta regionerna men också säkerställa att pengarna kan användas av dem fullt ut, så att de går direkt in till vården. Vi kan inte slarva bort pengar som inte används rätt. Nu ska varenda krona användas på bästa sätt.

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat mig om jag kan redogöra för vilka fakta som ligger till grund för mitt uttalande om att det är totalt 16 miljarder kronor som går till sjukvården och om jag anser att detta är ett korrekt sätt att redogöra för vad regeringen tillför för pengar till sjukvården. Yasmine Bladelius har också frågat mig hur jag avser att agera med anledning av de konsekvenser vi nu ser i många regioner där akutmottagningar läggs ned och vårdpersonal sägs upp. Yasmine Bladelius har slutligen frågat mig om jag står fast vid min uppmaning till kommun- och regionsektorn att budgetera för stora underskott.

Mitt uttalande, fru talman, bland annat vid riksdagens frågestund den 28 september 2023 avsåg regeringens totala satsningar på sjukvårdsområdet inom mina områden i budgetpropositionen för 2024, det vill säga även sådant som aviserats i tidigare budgetpropositioner. Dessa satsningar uppgår sammantaget till cirka 16 miljarder kronor 2024. Det innefattar alltså mer än det nettotillskott till hälso- och sjukvården som presenteras i budgetpropositionen för 2024. Beräkningen inkluderar, som regeringen tidigare har kommunicerat, bland annat förstärkta satsningar för en förbättrad cancervård, fortsatt stöd till utvecklingen mot en god och nära vård med primärvården som nav samt insatser för en ökad tillgänglighet med kortare köer och fler disponibla vårdplatser.

Regeringen har bland annat aviserat ett sektorsbidrag om 3 miljarder kronor under 2024, i syfte att stärka möjligheterna för hälso- och sjukvården att bedriva en god och patientsäker hälso- och sjukvård. I beräkningen ingår också redan aviserade medel till bland annat civilt försvar och nationell vårdförmedling.

Mot bakgrund av detta anser jag att mitt uttalande vid riksdagens frågestund den 28 september är korrekt. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. Det ekonomiska läget är utmanande, och en hög inflation kombinerat med en hög räntenivå påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen.

Samtidigt är det sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso och sjukvården, och verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Även kommuner och regioner behöver ta ett ansvar. Utöver de förstärkningar av det generella statsbidraget och medel riktade till sjukvården som staten bidrar med behöver politiker på alla nivåer arbeta med att prioritera kärnverksamheter.

Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan fatta nya beslut gällande budget.

Ett antal regioner har avsatt medel i resultatutjämningsreserver, RUR, under de senaste åren när resultaten varit goda. Regeringen ser positivt på att kommuner och regioner har haft möjlighet att avsätta medel i RUR. RUR tillkom efter finanskrisen 2007-2010 just med syftet att ge kommuner och regioner bättre ekonomiska planeringsförutsättningar.

Den 1 januari 2024 förbättras planeringsförutsättningarna ytterligare när sektorn får möjlighet att avsätta pengar i en resultatreserv. Den nya resultatreserven innebär ett flexiblare regelverk kring när medlen får användas och därmed i förlängningen ett mer flexibelt balanskrav.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport för oktober 2023 har regionerna överlag inte lagt stora varsel eller beslutat om kraftiga besparingar 2024, med förklaringen att de ökade kostnaderna till stor del är tillfälliga. Många regioner tar enligt rapporten sikte på en rimlig kostnadsnivå 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Vissa regioner har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

När det gäller mitt uttalande vid riksdagens frågestund den 28 september 2023 var det inte någon uppmaning till kommun- och regionsektorn, utan jag nämnde Region Skåne som ett exempel där man har valt att använda de verktyg som finns att tillgå för att möta den utmanande ekonomiska situationen. Det är som sagt under vissa förutsättningar möjligt för regionerna att använda tidigare överskott för att jämna ut konjunkturen eller att enstaka år budgetera med underskott.

Med det vill jag tacka Yasmine Bladelius för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna och för den debatt vi har haft!

Nu avslutade ledamoten med precis det som är sanningen: Inte ens Socialdemokraterna ger regionerna det de vill ha utifrån den siffra som har nämnts. Då är frågan: Är det rimligt att tänka sig att regionerna kan göra en budget och om den inte går ihop ska någon annan fixa pengarna? Nej, det tycker uppenbarligen varken Socialdemokraterna eller regeringen. Däremot tycker båda parter att vi måste gå in och stödja och stötta eftersom det är nödvändigt för att klara sjukvården.

Ingen av oss lägger dock pengar som gör att man slipper göra några förändringar. Något parti i riksdagen tycker visserligen att man kan ge väldigt mycket mer pengar och spä på inflationen ytterligare, men det finns inget parti som säger att det inte kommer att behöva göras förändringar i regionerna. Vi är nämligen alla, tror jag, överens om att inflationen måste ned.

Den budget som regeringen har lagt fram har ett reformutrymme på 40 miljarder. Där var inte alla ekonomer - ledamoten Lindh har alldeles rätt i det - helt överens om vad de tyckte. Men att regeringen skulle lägga fram en budget som var expansiv var det inte någon som tyckte innan vi lade fram den. Budgeten behöver vara rimlig utifrån den inflation vi har.

I vår budget går 40 procent av pengarna till välfärden och 40 procent till hushållen för att de ska klara den situation som råder. Sedan går en del pengar till andra saker som också är nödvändiga.

Regeringen har också alltid möjlighet att återkomma. Det gör man alltid när det finns behov av det. Men vi måste få ned inflationen. Annars kommer regionerna att få ytterligare ett år med höga pensionskostnader, och det kan vi inte leva med. Vi måste se till att de kommer tillbaka till rimliga nivåer så att pensionerna dessutom får sitt fulla innehåll och sitt fulla värde.

Arbetet nu handlar om att fortsätta hålla i inflationsbekämpningen och se till att vi får besluten fattade i riksdagen. Än så länge är de inte fattade när det gäller den budget vi har lagt fram. Finns det en majoritet för en annan budget kommer det att vara den som det fattas beslut om, men såvitt jag vet är det inte så. Centerpartiet föreslår väl mindre pengar till sjukvården, vad jag kan se i utgiftsområde 9. Det viktiga är att riksdagen fattar beslut om en budget som är hållbar för nästa år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! På tal om att säga rätt saker till rätt minister är tandvården en annan ministers ansvar, så ledamoten får återkomma till rätt minister i den frågan.

När det gäller vilka åtgärder regeringen har vidtagit var den viktigaste uppe i början på året, nämligen de uppdrag vi har gett till Nationella vårdkompetensrådet och det arbete vi gör just för kompetensförsörjningen.

Det viktigaste just nu är inte att öka antalet utbildningsplatser utan att få medarbetare att stanna kvar på sitt arbete. Det är så många som går ned i tid därför att jobbet är för tungt. Och detta har pågått i år efter år. Sjukvårdskrisen är inte ny; den har pågått länge utan att det har gjorts tillräckligt stora saker. Vårdförbundet kan berätta att de senaste sex åren - inte det senaste året utan de senaste sex åren - har fler än 13 600 sjuksköterskor lämnat yrket och jobbar inte alls med sjukvård.

Man har självklart rätt att jobba deltid, men jag kan berätta att om alla de sjuksköterskor som i dag jobbar deltid skulle gå upp till heltid skulle vi ha 8 000 fler sjuksköterskor i heltidstjänster. Då skulle vi inte ha den kris som vi har i dag.

Det är verkligen ett arbetsmiljöproblem det handlar om. Kan det säkerställas att man har sin lediga dag och får behålla den och att ens lediga helg också infaller som planerat? Det är inte så det ser ut för vårdpersonal i dag. Det görs hela tiden förändringar som påverkar.

Jag är ganska ofta ute i verksamheter, och det är sällan någon berättar att de har jobbat länge på en avdelning. Det vanliga är att man har bytt därför att arbetsvillkoren och arbetsmiljön är för dåliga. Man vill då byta för att se om man kan hitta en bättre arbetsplats. Det är alltså medarbetarna vi behöver lyssna allra mest på.

Inte minst ska vi också ha samtal och möten med de fackliga representanterna för att lyssna på vad vi ska göra. Regeringen har haft det återkommande gånger, och jag är glad över att se att regionerna nu gör på motsvarande sätt. Man träffar alla fackliga parter, går igenom vad som brister, diskuterar vad man gör och ser till att man återkommer.

Jag är glad över de möten vi i regeringen har haft flera gånger, också tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, med de fackliga representanterna för att skärpa kompetensförsörjningen. Den är verkligen det allra mest nödvändiga för svensk hälso- och sjukvård.

Flera ledamöter har varit inne på bemanningsföretagen. Det finns ingen lag som säger att man måste ha bemanningsföretag. Jag vill be ledamoten berätta var den lagen finns och när riksdagen fattade beslut om den. Jag har återkommande lyft till regionerna att regeringen gärna medverkar till att vi kommer ifrån det beroende vi har av bemanningspersonal. Man har fortfarande inte återkommit till hur, men jag vill säga att de verkligen försöker själva. Regionerna gör många försök att hitta former för att komma ur detta.

Just i Västernorrland fick jag goda exempel på hur man lyckats. Vid Sundsvalls sjukhus jobbar man nu på två avdelningar med helt fast anställd personal. Ledamoten skakar just nu på huvudet, som ni som ser detta på tv märker. Det innebär alltså att den sjukvårdschef jag träffade ljög. Jag förutsätter att sjukvårdschefen inte gjorde det.

Det man har lyckats med i Sundsvall är att gå från ungefär 165 vårdplatser till 220 vårdplatser. Man har gjort en fantastisk resa och förbättrat arbetsvillkoren för att lyckas med det. Det man har gjort i Sundsvall är ett gott exempel, och nu gäller det att hålla i och lyckas med detta så att det klarar sig långt framöver.

Kompetensförsörjning, arbetsmiljö och fast anställd personal är nycklarna framåt i vad man behöver göra. Regeringen ger inte bara de generella statsbidragen eller de 3 miljarder som är sektorsbidrag. Totalt sett i mitt område är det både sektorsbidrag och ytterligare 13 miljarder som går till sjukvården.

Det är alltså pengar in till verksamheten, och som jag nämnde är det viktigt för mig att detta blir verksamma pengar för regionerna. Det har de inte alltid varit, och Riksrevisionen har framfört det till riksdagen återkommande gånger. Det är därför angeläget för mig att pengarna kommer ut till verksamheterna.

Fru talman! Tack, ledamöter, för väldigt intressanta inlägg! Jag ska försöka besvara så många frågor som möjligt.

Låt mig backa till hur det ser ut. Vi har att hantera en inflation. SKR:s, Sveriges Kommuner och Regioners, chefsekonom uttryckte sig om det. Hon kallade det för inflationssmockan. Det är problemet.

Det är så det ser ut. Det handlar inte om personalens löneavtal. Det handlar inte om att man i allmänhet har varit slarvig i regionen och lagt pengar på fel saker, utan det handlar om inflationssmockan, som hon kallar det. Det är konsekvenserna av den som vi måste hantera.

Det som skiljer regionerna från kommunerna är att man har ingått ett pensionsavtal som skrivs upp med kpi. Det har skrivits upp med 8 procent i år och skrivs upp med 9,14 procent hela nästa år.

Även om inflationen nu långsamt är på väg ned och vi förhoppningsvis ser en bättre situation för hushåll och företag tiden framåt kommer regionerna att bära konsekvensen av inflationen hela nästa år.

Det är alltså inflationen som är problemet. Då behöver statsmakterna fundera på: Ska vi spä på inflationen, eller ska vi medverka till att vara återhållsamma så att den faktiskt går ned?

Det som är viktigt för alla är att hundralappen återfår sitt värde. Att betala hundralapp efter hundralapp i pensionskostnader som inte har det värdet är varken bra för dem som en gång ska plocka ut pensionen eller för samhället i stort.

Vi måste verkligen få ned inflationen. Det är nummer ett för regeringen. Möjligen ser vi nu att det börjar ge effekt, försiktigt och långsamt. Men det är den inriktningen vi måste ha. När vi kommer ned till en rimlig nivå kan vi återgå till att göra det som är viktigt i en lågkonjunktur och satsa på investeringar framåt.

När det gäller just sjukvården är det inflationen som måste klaras ut akut. Det är en tillfällig händelse som inte handlar om de långa tiderna, utan det är en tillfällig situation med inflation. Det är därför man får sektorsbidrag på 3 miljarder som man har att direkt kunna lägga på pensionskostnaderna för att klara ut det.

Sveriges Kommuner och Regioner har aldrig framfört till någon eller regeringen hur mycket pengar de tycker att regeringen ska hiva in. Det de har berättat har varit hur mycket de tror att underskottet blir. Det är trots allt en viktig skillnad.

Man inser väl också där att det är de direktvalda politikerna som bär ansvaret. Riksdagen har fattat beslut om hur ansvarsfördelningen ser ut. Därför är det nödvändigt att man som direktvald politiker med beskattningsrätt tar det ansvaret och bestämmer hur man ska göra.

Jag noterar att i Sörmland, som ledamoten Sofia Amloh lyfter fram som sitt exempel, har inte heller Socialdemokraterna såvitt jag vet än så länge föreslagit någon skattehöjning utan arbetar med samma pengar som man har.

Det valet och hur man använder sina resurser står varje regionfullmäktigeledamot för. Det är därför de är valda, har fått folkets förtroende och har att hantera ekonomin. De ska bedöma. Ska vi använda tidigare överskott? Ska vi möjligtvis gå med underskott? Det finns regioner som gör sådana vägval i dag.

Ledamöterna i regionfullmäktige är de som bär ansvaret. Men regeringen måste stödja och stötta. Det gör vi med det särskilda sektorsbidraget plus det generella statsbidraget som går till både kommuner och regioner.

Därutöver har vi många fler miljarder som ligger kvar och ligger fast i sjukvården. En av mina viktiga uppgifter är att se till att de är användbara för regionerna. Det handlar om att de inte är detaljstyrda på ett sätt som de hittills har varit väldigt mycket. Det gör det svårt att använda dem.

Det är nödvändigt att arbetet också inriktas på att göra pengarna tillgängliga för regionerna så att de kan användas där regionpolitikerna bedömer att de allra mest behövs.

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig vad jag avser att göra för att besparingarna i sjukvården inte ska få konsekvenser som till exempel ökande vårdköer och fler vårdskador. Sofia Amloh har också frågat mig vad jag avser att göra för att besparingarna i den ekonomiska krisen i sjukvården inte ska leda till uppsägning av personal.

Fru talman! Långa väntetider och vårdköer, liksom brist på vårdplatser, är fortsatt stora utmaningar inom hälso- och sjukvården. Vårdköerna och bristande kompetensförsörjning är problem som har funnits under lång tid och som tyvärr har fortsatt växa under de senaste åren.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. Jag är därför glad över att regeringen i budgetpropositionen för 2024 har aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. För 2024 tillförs regionerna till exempel ett sektorsbidrag om 3 miljarder kronor. Medlen kan användas till de områden där regionerna själva bedömer att de största behoven finns.

För att ytterligare stödja regionernas arbete med att tillgodose befolkningens behov av god och tillgänglig hälso- och sjukvård har regeringen aviserat ett tillskott för 2025 på 1,5 miljarder kronor. Medlen ska kunna användas för att bland annat förstärka tillgängligheten till hälso- och sjukvården genom att korta vårdköer och väntetider samt öka vårdens kapacitet och antalet vårdplatser.

Regeringen tillför därutöver ytterligare medel till primärvården samt genomför en ambitionshöjning inom cancervården och barncancervården på cirka 500 miljoner kronor per år 2024-2026 för en bättre cancervård.

Det ekonomiska läget är utmanande, och en hög inflation kombinerat med höga räntenivåer påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen. Givet det besvärliga ekonomiska läget är fokus i regeringens budgetförslag att i första hand bekämpa inflationen, samtidigt som det är uppenbart att utsatta hushåll och välfärden kommer att behöva stöd genom den här svåra tiden.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården, och verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Även kommuner och regioner behöver ta ett ansvar.

Utöver de förstärkningar av det generella statsbidraget och medel riktade till sjukvården som staten bidrar med behöver politiker på alla nivåer arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan fatta nya beslut gällande budget.

Regeringen noterar att ett antal regioner har avsatt medel till resultatutjämningsreserven under de senaste åren när resultaten varit goda. Regeringen ser positivt på att kommuner och regioner har haft möjlighet att avsätta medel i RUR, alltså resultatutjämningsreserven. RUR tillkom efter finanskrisen 2007-2010 just med syftet att ge kommuner och regioner bättre ekonomiska planeringsförutsättningar.

Den 1 januari 2024 förbättras planeringsförutsättningarna ytterligare när sektorn får möjlighet att avsätta pengar i en resultatreserv. Den nya resultatreserven innebär ett flexiblare regelverk kring när medlen får användas och därmed i förlängningen ett mer flexibelt balanskrav.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport, som presenterades häromveckan, har regionerna överlag inte lagt stora varsel eller beslutat om kraftiga besparingar 2024. Förklaringen är att de ökade kostnaderna till stor del är tillfälliga. Många regioner tar enligt rapporten sikte på en rimlig kostnadsnivå 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Regionerna har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

Med det vill jag tacka Sofia Amloh för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Först vill jag säga att det är glädjande att allt fler kan leva längre. Detta är mycket glädjande, och det är välfärdens förbättrade förutsättningar i generella termer som har gjort det.

Samtidigt vet vi att man även måste tillförsäkras goda år. Där är det mycket viktigt med insatser från kommuner och regioner för att stödja och stötta. Det handlar både om det som socialtjänsten gör och om hälso- och sjukvården. Geriatriken är en oerhört nödvändig beståndsdel.

Regeringen stöttar i dag genom ett särskilt statligt bidrag för att säkerställa att vi har den vårdkapacitet som krävs och för att öka antalet vårdplatser. Detta är inte riktat speciellt till olika delar, utan det handlar om att öka antalet vårdplatser.

Vi har i denna budget lagt ihop pengarna för att korta köerna och öka vårdkapaciteten. Det är 5 miljarder årligen - det är inga småpengar vi ger till regionerna för att göra detta.

Man måste lokalt titta på vad det är man ska öka. Jag är glad över ledamotens engagemang för geriatriken. Detta kommer vi att behöva hjälpas åt med.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Självklart behöver vi säkerställa att också skyddade boenden har den kvalitet som krävs och att de tar emot boende på ett riktigt sätt, till exempel att de inte blir inlåsta, vilket har hänt, utan att skyddet fungerar på ett tryggt och säkert sätt.

Jag gissar att ledamoten ställer frågan med anledning av att regeringen i dag - vilket jag är mycket glad för - har fattat beslut om en proposition som berör frågan. Den tar upp att säkerställa tillståndsplikten, så att man vet att verksamheten uppfyller kvalitetskraven. Propositionen tar också upp frågan om att stärka rättigheterna för barn och vuxna i skyddat boende. De hänger givetvis samman med tillståndsplikten.

Regeringens avsikt är att stärka rättigheterna för både barnen och de vuxna i det skyddade boendet. Det arbetet har varit eftersatt, och det har inte gjorts något på många år. Jag är därför glad över de förslag som kommer att presenteras av regeringen, och ni får gärna titta mer på pressinformationen. Det är barn- och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall som har tagit upp detta i dag.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Utbildningsminister Mats Persson och jag tittar lite på varandra därför att frågan berör oss båda.

Det här handlar om att säkerställa att det finns goda utbildningar såväl i Sverige som i andra länder. Där har vi kommit överens inom EU att vi accepterar varandras utbildningar och sedan godkänner vi dem på hemmaplan.

Men vi måste samtidigt säkerställa i den tillsyn som sker av sjukvården att man har den kompetens som krävs. Det uppdraget har våra tillsynsmyndigheter. Nationella vårdkompetensrådet ser nu över om det är fråga om enstaka handhavandefel eller om det är fråga om strukturfel. Det här kommer att kräva åtgärder oavsett vad, men vi måste se över vad skälet är till att det blivit så.

Varje gång du söker vård ska du veta att du möter medarbetare som har den bästa kompetensen och som gör sitt allra bästa för att lindra eller bota och ge dig god omvårdnad. Det ska du alltid veta med säkerhet i Sverige.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletteringen! Ja, det var väl i går som vi kunde höra byggföretagen tala om hur tufft det är när det gäller bostadsbyggandet men också om att det är lite bättre på lokal- och anläggningssidan. Det fanns ändå små ljusa tecken i arbetet.

Jag vet att regeringen har tänkt rätt. Av det utrymme som vi har att använda i budgeten lägger vi 40 procent på att stödja välfärden och 40 procent på att ge stöd till hushållen för att de ska klara situationen. Sedan är det andra pengar för att vi ska klara klimat, brottsbekämpning och annat som vi behöver göra. För mig är det rätt prioritering. Stötta välfärden och hushållen!

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Hade det bara - om jag får använda det uttrycket - varit lågkonjunktur hade det varit en annan situation. I dag har vi inflation. Jag tror att SKR:s chefsekonom kallade det för inflationssmockan när hon uttalade sig. Det är verkligen det. Det är inflationen som plågar hushåll, som plågar företag och som gör att vi måste ha en återhållsam syn från regeringen, så att vi inte spär på den inflation som i dag plågar enskilda hushåll och företag men också kommuner och regioner.

Det är först när vi får ned inflationen som vi kan använda pengarna på bästa sätt. Att hela tiden ha en inflation gör att pengarnas värde minskar. En hundralapp har inte längre samma värde som den haft tidigare.

Regionerna har nu den tuffa situationen att de har ett pensionsavtal som i sig var klokt att stifta men som räknas upp med KPI. I år räknas det upp med över 8 procent. Och nästa år räknas det upp med 9,14. Det drabbar alla.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletteringen! Jag vet inte om detta kommer att vara tillräckligt, med det är min ambition att göra så mycket som möjligt.

När det gäller personlig assistans har vi under lång tid sett att man varit utsatt för människor som använder detta för fel syften. Det har vi sett under väldigt lång tid, och väldigt få åtgärder har gett effekt. Precis som ledamoten nämnde har vi sett detta när det gäller HVB, inte minst efter 2015, när vi behövde många platser. Då började man använda den delen. Och vi såg det under pandemin när det gällde testverksamheten.

Vi ligger alltså efter, men vi tänker göra vad vi kan.

Herr talman! Tack, ledamoten, för möjligheten att komplettera detta, för denna fråga är viktig! Det förstör tilliten i samhället när man kan använda så viktiga saker som skattefinansierad hälso- och sjukvård för att finansiera kriminalitet. Det är helt nödvändigt att vi vidtar åtgärder.

Redan i juni i somras fattade regeringen beslut om att ta fram ett register över vårdgivare. Det har inte funnits något sådant nationellt register tidigare. Det har varit möjligt att springa genom systemet utan att synas, och det har inte hängt ihop.

Just nu tittar vi på många olika delar. Det handlar om fler sekretessbrytande bestämmelser och om att se om fler delar av det offentliga ska få del av uppgifter som myndigheter har. Ska man kunna samköra uppgifter? Hur ska vi se på ytterligare krav vid tillståndsplikt? Uteslutningsgrunder är också sådant som vi tittar på.

Det finns alltså redan mycket lagstiftning, men jag tror att väldigt mycket av befintlig lagstiftning och befintligt ansvar behöver kompletteras med ytterligare krav.

Herr talman! Varje gång något sådant här händer får det långtgående konsekvenser. När fartyget nu förflyttar sig kan vi också se hur faran flyttar sig. Varje gång det händer en incident av detta slag måste man dra lärdom och agera på alla sätt man kan.

Det som ledamoten tar upp, samarbete mellan myndigheter, är synnerligen angeläget. Den frågan vill jag ta med mig till regeringen och till ansvarig minister. Jag tror att det är väldigt klokt att vi när detta väl har hänt - det som vi inte ville skulle hända - också tittar på alla delar av det. Vi ska inte bortförklara något utan verkligen gå på djupet och se på sådant som gäller samarbete mellan myndigheter och på sådant som gäller den som driver fartyget och har ansvar för det. Frågan är angelägen, och den är långtgående, eftersom den påverkar under lång tid framöver.