Eva Lindh

Fru talman! Jo, några av oss här vet väldigt väl hur komplicerat utjämningssystemet är. Vi hade en utredning som är färdig och som lämnat ett förslag till regeringen. Utgångspunkten var att det skulle genomföras i januari 2026. Nu finns ingenting på bordet. Kommuner och regioner där ute väntar på att få besked. Det räcker inte med att bara säga att frågan bereds. Man måste åtminstone ge någon indikation på när det kommer en remiss eller ett förslag – något att förhålla sig till som är regeringens förslag. När kan man tänka sig att ett nytt utjämningssystem kan ligga på bordet? Jag fortsätter att ställa frågan, för detta borde riksdagsledamoten ha lite mer kunskap om än att det bara bereds.

Och nummer två: Vi har ju inte samma uppfattning när det gäller om det behövs resurser i välfärden eller inte. Jag tror att ganska många där ute som nu springer fortare än de någonsin har behövt göra, när köerna till vården växer och förutsättningarna och arbetsvillkoren för många som jobbar inom välfärden blir sämre och sämre, inte delar bilden att det inte behövs resurser.

Men jag tycker också att det är otroligt märkligt att många politiker i de partier som ingår i Tidögänget ofta bara pratar om små detaljer: Här gör man något, och det är problematiskt att det går pengar till det här. Men att det försvinner miljontals kronor i vinst eller på grund av välfärdsbrottslighet verkar man inte bry sig om. Jag tycker verkligen att ni borde ta tag i det i stället. Då skulle vi också få mer resurser till välfärden.

Fru talman! Tack, Adam Reuterskiöld, för att du väcker så många frågor! Jag vill ställa två frågor med anledning av ditt anförande.

För det första pratar riksdagsledamoten om utjämningssystemet. Många kommuner väntar nu och funderar över vad det blev av det. Riksdagsledamoten säger bara att det bereds nu. Jag undrar: Vad innebär detta? Hur ser tidsplanen ut? Kan riksdagsledamoten ge några besked till de kommuner som nu undrar och funderar över vad det blev av utredningen?

Fråga nummer två: I sitt anförande nämnde Reuterskiöld flera gånger svårigheterna med de riktade statsbidragen. Om detta är vi överens. Jag vet hur det påverkar många kommuner, särskilt många små kommuner som inte har möjlighet att ha särskilda tjänstemän anställda som söker. Vi vet hur svårt det kan vara.

Min fråga är därför: Varför har då den SD-styrda regeringen noll kronor i generella statsbidrag? Adam Reuterskiöld förordar ju generella statsbidrag och menar att det vore så himla bra. I stället har man ganska mycket i nya riktade statsbidrag. Varför inga generella statsbidrag men många nya riktade statsbidrag?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår socialdemokratiska motion, så att det står klart redan innan jag håller mitt anförande.

För snart tio år sedan antog FN:s medlemsländer Agenda 2030 och den handlingsplan som finns för omställning till ett hållbart samhälle för människorna, för planeten och för välståndet. Det är vad världens länder måste åstadkomma för att uppnå social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling. Det är 17 mål. Många av oss har kanske sett dem. Men det finns också nedbrutna delmål för vad som behöver göras. Och vi måste följa upp de målen. Det handlar om att ingen ska lämnas utanför.

Agenda 2030 är en ambitiös överenskommelse för hållbar utveckling. Världens ledare har antagit den. Sverige står bakom den. Det skulle innebära väldigt mycket positivt för Sverige och för världen om världens ledare verkligen arbetade efter det här och om vi skulle uppnå de mål som finns i Agenda 2030. Det handlar om att avskaffa extrem fattigdom. Det handlar om att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Och det handlar om att främja fred och rättvisa och om att lösa klimatkrisen.

I dag pratar vi om hur det går för regeringen när det gäller att uppfylla målen i Agenda 2030. Om jag skulle sätta ett betyg skulle det nog bedömas som icke godkänt. Vi socialdemokrater anser att regeringen brister i sin hantering av Agenda 2030-målen.

Jag kommer att komma tillbaka till vad det innebär i praktiken i fråga om politik, men jag vill bara nämna hur just hanteringen brister. Tidigare i år lade regeringen ned Agenda 2030-kansliet. Regeringen har strukit att myndigheter ska rapportera om sitt arbete med Agenda 2030. Och de har skurit ned på budgeten. Det har helt enkelt varit en kontinuerlig neddragning under en längre tid. Och nu finns det väldigt lite kvar i praktiken.

Vi har också fått höra från den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson att man hade väldigt stora krav när man själv satt i opposition, men man varken uppfyller de kraven eller har några ambitioner när det gäller Agenda 2030 längre – uppenbarligen. Man bryter mot det som vi som land har lovat att vi ska arbeta med.

Målen för det här arbetet är många, och alla är oerhört viktiga. Men vår talartid är begränsad, så jag ska fokusera och särskilt lyfta fram två områden. Det ena är miljö- och klimatpolitiken. Det andra är jämlikhets- och jämställdhetspolitiken.

Jag börjar med miljö- och klimatområdet. Den här regeringens handlingsplan saknar skarpa åtgärder. Siffror från SCB visar att koldioxidutsläppen ökade kraftigt under första halvåret 2024. Sverige ser nu ut att missa i princip samtliga klimatmål. Detta är det inte bara andra som säger, utan regeringen erkänner det själv i sin uppdaterade nationella energi- och klimatplan. Det riskerar naturligtvis att försämra klimatet men också att leda till dyra böter och försämra Sveriges trovärdighet.

Dessutom har regeringen genomfört kraftiga nedskärningar i naturvården, som är avgörande för att skydda våra naturområden, arter och ekosystem men också för att främja friluftsliv och skapa nya jobbtillfällen.

Något som inte nämns i skrivelsen är bristen på tillräckliga resurser till livsmedelsstrategin. Denna brist försvårar arbetet med att säkra svensk livsmedelsförsörjning.

Våra transporter har en avgörande påverkan på klimatet. Nästan en tredjedel av landets totala utsläpp orsakas av inrikes transporter, och huvuddelen kommer från vägtrafiken. Ett bra och viktigt alternativ för transporter är tågen. Man borde göra något åt inställda avgångar, urspårningar, förseningar och försämrad framkomlighet när det gäller tågen. Man borde orka satsa på ny kapacitet men också göra någonting åt väg- och järnvägsunderhållet.

Det är också anmärkningsvärt att regeringen bara tar några bedömningar och gör dem till sin sanning. Det är ju inte så att man jobbar faktabaserat, som ledamoten Jan Ericson pratade om, när man väljer att ta bara en viss typ av statistik men inte nämna en annan typ av statistik. Sverige bedöms ju inte nå de här målen ens till 2040, som man pratat om. Med de styrmedel som regeringen nu arbetar med bedöms man inte heller nå målet om nettonollutsläpp till 2045. Det är bara för dåligt, och det är väldigt oroande.

Till och med regeringens egna myndigheter har riktat svidande kritik. Det här är uppenbarligen någonting som regeringen måste arbeta hårdare med. Klimatfrågan är ju aktuell just nu. Den kan inte vänta. Vi måste agera nu, men det gör inte regeringen.

Fru talman! På jämlikhetsområdet brister regeringen i flera avseenden. Underfinansieringen av välfärden riskerar att försämra skolor, vård och omsorg. Det är ett slag mot alla dem som tar del av välfärdens tjänster och drabbar dem med minst marginaler allra hårdast. I förlängningen slår en svagare välfärd även mot jämställdheten och integrationen.

En förutsättning för att säkra jämställdhet, trygghet och jämlikhet i samhället är den svenska välfärdsmodellen. Genom att vi har väl utbyggd barn- och äldreomsorg kan kvinnor och män delta på arbetsmarknaden så mycket som de gör i dag. Försämras detta riskerar det att påverka allt i vårt samhälle: jämlikhet, jämställdhet och tillväxt.

På skolans område ser vi ökande ojämlikhet och segregation. Sverige lever i dag inte fullt ut upp till Agenda 2030:s mål om likvärdig utbildning. Skolans resurser fördelas ojämnt; de elever och skolor som har störst behov får ofta minst stöd. Det svenska skolsystemet gynnar dessutom vinstdrivande aktörer, vilket bidrar till att pengar som skulle ha gått till skolan i stället går till vinster.

Regeringens ekonomiska politik gynnar dem som redan har mest på bekostnad av dem som har det tuffare. Det har märkts tydligt under de år som gått sedan den så kallade Tidöregeringen – den SD-styrda regeringen – kom till makten hösten 2022. Man prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför stöd till vanligt folk, och det missgynnar jämlikheten, som verkligen är något centralt i Agenda 2030. Sänkningen av bostadsbidraget och uteblivna höjningar av barnbidraget kommer att leda till ökad fattigdom.

Jag vill särskilt nämna barnfattigdomen. Sverige har nu den högsta barnfattigdomen i Norden. Återkommande larmas det om familjer som inte har tillräckligt med resurser för att klara sin ekonomi och kunna ställa mat på bordet till barnen. Det är ett faktum. Den ökande ekonomiska ojämlikheten drabbar framför allt de familjer som har de lägsta inkomsterna och har haft liten eller ingen ekonomisk utveckling. Regeringen borde genomföra reformer och satsa på dem som har det tuffast, det vill säga låginkomsttagarna. Men ingenting av detta gör man, trots att utsattheten är stor.

Fru talman! Man kan inte säga annat än att regeringen har kapitulerat när det gäller såväl de här 17 målen som utvecklingspolitiken, som berör alla de 17 målen. Regeringen måste skärpa sitt arbete för att nå målen, bland annat genom att genomföra de förslag vi socialdemokrater har lagt fram i vår motion. Agenda 2030-arbetet måste tas på största allvar för att vi ska uppnå social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling – för ett bättre Sverige och för en bättre värld.

(Applåder)

Fru talman! Nu tror jag att Jan Ericson lyssnade väldigt bristfälligt, ungefär lika bristfälligt som jag tycker att innehållet i denna rapport om Agenda 2030 är.

Jag sa att det ni skrev var att man bör bedöma måluppfyllelsen i samtliga av Agenda 2030:s 169 delmål. Alla 17 målen i Agenda 2030 är nedbrutna i delmål och tillsammans är delmålen 169 stycken.

Min fråga var varför Jan Ericson och för den delen även finansministern och finansutskottets ordförande, som har skrivit under det här och nu är ansvariga för skrivelsen, inte längre tycker att det är viktigt. Varför gäller det när man sitter i opposition men tydligen inte när man nu regerar? Det var min fråga.

Fru talman! Vi debatterar nu Agenda 2030, som är en viktig agenda för framtiden. Mitt anförande kommer jag att ägna åt varför jag tycker att den är viktig. Men nu vill jag fokusera på att ställa några frågor till Jan Ericson från Moderaterna.

Vartannat år hanterar vi skrivelsen om Agenda 2030 där man utvärderar och följer upp vad regeringen har gjort under de år som varit sedan sist. För två år sedan lämnade Moderaterna in en egen motion, som var underskriven av bland andra nuvarande finansministern Elisabeth Svantesson, nuvarande ordföranden för finansutskottet Edward Riedl och Jan Ericson själv. Förslaget i motionen var att riksdagen skulle ställa sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i nästa resultatskrivelse – alltså i den som kommit här och som nu ligger på bordet – bör bedöma måluppfyllelsen i samtliga av Agenda 2030:s 169 delmål, även i de fall data och statistik är bristfälliga.

Jag undrar varför Jan Ericson tyckte att det var viktigt när de satt i opposition men när de leder landet inte längre verkar tycka att det är viktigt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill använda mina sista två minuter till att göra en konklusion av vad vi är överens om och inte.

Vi verkar uppenbarligen vara överens om att bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten måste stå väldigt högt på vår agenda. Det är inte rimligt att seriösa företag ska slås ut i konkurrensen med oseriösa och kriminella företag. Det måste vara tydligt.

Det är inte heller rimligt att människor i Sverige faktiskt indirekt betalar till den ekonomiska brottsligheten på många olika sätt; vi behöver inte rada upp detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker också att det finns en hel del som vi behöver fortsätta göra, men jag vill också säga en annan sak. Det jag vill lyfta som jag tycker är väldigt bra med revisionsplikten är att det ökar insynen och möjligheten till upptäckt. Där är det väldigt bra att vi stärker informationsutbytet mellan myndigheter. Det är väldigt bra, för där är vi många som har lyft in att det verkligen behöver göras förändringar.

Jag står fast vid detta. Uppenbarligen är vi, precis som statsrådet säger, inte överens. Jag tycker att det här är en sak vi skulle behöva gå vidare med när det gäller revisionsplikten. Riksrevisionen och andra har ju lyft fram att revisionsplikten skulle kunna göra skillnad. Därför tycker jag att det är viktigt att ändå titta på om fler företag borde vara föremål för revisionsplikt. Det skulle nämligen öka möjligheterna till insyn och upptäckt.

Tack för debatten, justitieministern!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, justitieministern, för den här debatten!

Ja, det finns en risk för lite ökade kostnader för mindre företag om man återinför revisionsplikt för fler. Men risken i andra ändan är ju att småföretag slås ut för att de inte klarar att konkurrera med den organiserade brottsligheten. Därför behöver vi göra allt vad vi kan för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten, som är ett problem för seriösa företag och för hela samhället.

Tycker jag att den SD-styrda regeringen gör tillräckligt? Nej. Jag är glad för de insatser som görs. Statsrådet har i sitt svar nämnt en del saker, och det är ju bra.

Behöver vi göra mer? Ja, absolut. En del av det handlar naturligtvis om sådant vi behöver göra i systemen, som att förhindra marknadiseringen av den offentliga sektorn och annat.

Åter till den här frågan. Som socionom vet jag att ökad insyn och risk för upptäckt är bra när det gäller att förhindra uppkomsten och främja upptäckten av brott. Det gäller inte bara hos människor, utan det gäller också i verksamheter och företag.

Man har tydligt kunnat visa att det i dag är lätt för företag att gömma en kriminell verksamhet bakom en vit fasad. Jag menar, återigen, inte att alla företag ägnar sig åt detta, men vi vet att en majoritet av den organiserade brottsligheten driver företag, och den verkligheten måste vi förhålla oss till.

Det som var intentionen med att ta bort revisionsplikten har i stort sett uteblivit, vilket flera granskningar visar. Riksrevisionen konstaterar att lönsamheten för bolagen har blivit något bättre, men framför allt har reformen försvårat insatserna mot den ekonomiska brottsligheten.

Här handlar det om att väga saker mot varandra. Jag frågar inte om vi ska återinföra revisionsplikten för alla, för även vi inser att det skulle innebära ganska mycket och att det inte finns tillräckligt med revisorer i dag. Men vi vill åtminstone öka möjligheten att införa revisionsplikt för fler, eftersom vi behöver ha ett företagsklimat som premierar de seriösa företagen. Vi behöver därför göra allt vi kan.

Justitieministern säger här att han inte är främmande för att titta på detta, så jag undrar ändå: Kan justitieministern lova att ta den här frågan i beaktande? Mot bakgrund av vad vi vet i dag anser jag att det skulle göra skillnad. Risken för upptäckt skulle öka, liksom möjligheten till insyn. Det vore bra som ett steg i att minska den ekonomiska brottsligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! I Sverige tvättas minst 130 miljarder varje år, enligt Ekobrottsmyndigheten. Finanspolisen misstänker att penningtvätten har ökat dramatiskt de senaste åren – mellan 2022 och 2023 med 24 procent. Det är pengar som finansierar brottslig verksamhet. Detta drabbar enskilda personer och undergräver tilliten till vårt samhälle.

Det blir också allt svårare att konkurrera som seriös företagare. De allra flesta företagare i Sverige arbetar hårt, gör rätt för sig och bidrar till vårt samhälle och till tillväxten. Det är viktigt att stödja de seriösa företagarna, men vi ska göra det riktigt svårt för de oseriösa och stoppa de kriminella.

Sammantaget: De flesta företagare är och vill vara seriösa, men de flesta som är i organiserad brottslighet driver företag. Man har tittat på hur det är i EU. Man bedömer att 86 procent i den organiserade brottsligheten driver företag. Det är den verklighet vi står inför.

Vi behöver alltså skydda företag från ekonomisk brottslighet. Vi behöver se till att skattebetalare inte längre göder den organiserade brottsligheten. Det skadar tilliten. Därför behöver vi ta flera initiativ.

Jag håller med om det som regeringen och justitieministern ger uttryck för: att en enskild fråga, som till exempel den om revisionsplikten, kanske inte löser allting. Men den kan bidra till att lösa en del av de problem som vi har.

Vad har då hänt med revisionsplikten? Jo, 2010 avskaffade den dåvarande alliansregeringen revisionsplikten för små aktiebolag. Syftet var att minska krångel och kostnader för småföretagen, som i och med beslutet kunde välja bort att ha en revisor som granskade räkenskaperna. När reformen lanserades lyftes farhågor fram om minskade skatteintäkter, ökad ekonomisk brottslighet och sämre redovisningskvalitet.

Riksrevisionen har granskat borttagandet av revisionsplikten. Man visar att det är en reform som kostar mer än den smakar. Jag tror att det uttrycktes som så, men jag vågar inte garantera att det är rätt citerat. Man visar i alla fall att intentionerna med reformen i stort har uteblivit, förutom när det gäller ökad valfrihet och den direkta besparingen i fråga om revisorsarvodet. Detta kunde man se. Den ökade valfriheten handlar om att man kan välja att inte ha en revisor. Men granskningen visar också att den avskaffade revisionsplikten försvårar arbetet mot ekonomisk brottslighet, det som vi talar om i dag.

Jag är medveten om att det skulle kosta att återinföra revisionsplikten. Det finns inte heller tillräckligt med revisorer. Men mina frågor till statsrådet är: Är statsrådet beredd att titta på detta mot bakgrund av de stora problem vi har med den ekonomiska brottsligheten? Är statsrådet beredd att åtminstone överväga att införa revisionsplikten för fler företag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack än en gång, statsrådet – jag uppskattar att vi åtminstone delar engagemanget för att göra något åt detta. Det är verkligen ett gift i ett samhälle när korruptionen ökar, så vi behöver verkligen göra allt vi kan.

Låt mig ändå vara lite ifrågasättande när det gäller det som statsrådet säger. Han säger att vi inte behövde veta mer – justitieministern hade tillräckliga kunskaper, och det var därför han lade ned utredningen. Men i så fall skulle justitieministern inte behöva säga att vi tror oss veta hur det ser ut med korruptionen. Det är just därför vi hade behövt fullfölja den utredning som den tidigare S-ledda regeringen tillsatte.

Jag tycker naturligtvis att det är bra om vi kan komma fram med lagstiftningsförslag eller annat som innebär att vi kan göra något åt korruptionen. Men vi behöver också kunskap.

Detta handlar, precis som statsrådet säger, mycket om marknadiseringens intåg i den offentliga sektorn. Det har påverkat korruptionen och inneburit att man är intresserad av att göra ekonomiska vinster genom att påverka offentlig sektor – så kallad otillåten påverkan.

Jag tycker att det är bra att Patrik Björck också lyfter vänskapskorruptionen. Detta har under längre tid varit ett område där det trots att vi legat högt upp ändå funnits bekymmer. Det minskar inte nu, så vi behöver göra något åt det och föregå med gott exempel.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och Patrik Björck för att han har lämnat in denna interpellation. Jag bad att få delta i debatten eftersom det här är en viktig fråga som statsrådet och jag har debatterat tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att ganska många i Sverige inte riktigt känner att de vet så mycket om korruption. Vi har inte talat särskilt mycket om det, eftersom Sverige tidigare har varit väldigt bra. När man besöker andra länder märker man att det är helt avgörande. I flera länder där korruption är ett stort problem sätter det snarskank för utvecklingen av samhället.

Vi är inte vaccinerade mot detta. Vi må tidigare ha varit bra på att se korruption och det som kallas otillåten påverkan, men det innebär inte att vi alltid kommer att vara bra på att bekämpa det. Man måste jobba med det hela tiden.

Vi har i flera undersökningar sett att det finns en ökande trend av korruption i Sverige. Man kan tycka att det inte innebär särskilt mycket att vi har tappat några placeringar, men det gör det, framför allt för tilliten till samhället. Vi har haft en stor fördel, då tilliten till myndigheter och till demokratin har varit vårt guld.

När nu organiserad brottslighet, och allt vad det innebär, också ger sig in i korruption och otillåten påverkan och även när allt annat försämras i och med att Sverige går tillbaka måste vi vara uppmärksamma. Det krävs att vi agerar och lär oss mer. Det var därför den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte den utredning som min kollega Patrik Björck tog upp. Det krävs också att vi är goda förebilder. Det är viktigt att vi inte kan ifrågasättas när det till exempel gäller vänskapskorruption. Jag tycker därför att det är bra att vi än en gång diskuterar detta i kammaren.

Jag tycker att statsrådet Gunnar Strömmer också denna gång svarar på interpellationen på ett bra sätt. Det finns en hel del som jag kan hålla med om. Det som saknas är svar på de frågor som Patrik Björck ställt. Vi har inte riktigt fått svar på hur man ska gå vidare och om de insatser som statsrådet nämner verkligen kommer att göra skillnad.

Även om vi har debatterat saken tidigare undrar jag dessutom fortfarande över anledningen till att man lade ned utredningen. Flera av de aspekter som man ville titta närmare på, till exempel det privatas intresse i den offentliga verksamheten, får vi ju inte riktigt svar på eftersom utredningen lades ned. Vi har därför tappat tid, och tid är viktigt.

Förutom de frågor som Patrik Björck har vill jag fortfarande gärna ha svar på varför utredningen lades ned.

Fru talman! Alla vi politiker vet hur det kan vara. Det blir inte alltid precis som man vill, världen blir inte alltid som vi vill och vi påverkas inte alltid precis som vi önskar. Det håller jag helt med om. Och inte heller jag betvivlar Mats Perssons vilja med sitt uppdrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men där någonstans, efter att man kan konstatera att omvärlden påverkar oss, finns det en skillnad i vad vi ser och vad vi gör av det. Min och vår syn är att det innebär att vi måste aktivera oss ännu mer. Det måste till en aktiv jobbpolitik för att komma till rätta med de svårigheter som ett land, en kommun och en region möter. Man måste vara aktiv.

När arbetslösheten nu ökar alltmer, vilket inte alls förväntades utifrån den här regeringens bedömningar, efterfrågar vi därför att man måste ändra kurs och göra mer för att få fler i arbete. Det är nämligen det företagen efterfrågar. De behöver mer personal med den kompetens som efterfrågas. Arbetslösa söker jobb. Och vår tillväxt, vår ekonomi, behöver fler som är i arbete så att vi verkligen får igång ekonomin. Då kan man inte bara svara med att ge morötter till dem som redan har och piska till dem som inte har.

Det krävs en aktiv jobbpolitik. Det är det vi efterfrågar. Vad är statsrådets svar på detta?

Fru talman! Jag tackar interpellanterna, mina partikollegor Björck och Köse, som på ett utmärkt sätt har beskrivit läget med arbetslösheten. Jag tackar också statsrådet för svaret.

Jag vill ta upp tre sammanhängande fokus på frågan om arbetslösheten. Det är djupt bekymmersamt när vi ser att arbetslösheten fortsätter att öka. Det är bekymmersamt av flera olika skäl, och det är dem jag vill särskilt lyfta fram.

Först och främst är det de arbetslösa. Det blev tydligt när Serkan Köse tog upp ungdomsarbetslösheten. Jag var själv ung på 90-talet, och då var arbetslösheten ungefär lika hög som den är i dag. Konsekvenserna för de unga var att de tragiskt nog aldrig riktigt kom in på arbetsmarknaden.

Varför säger jag detta? Många av oss kanske inte riktigt inser magnituden av dagens arbetslöshet. Den här regeringen verkar inte tycka att arbetslösheten är något större problem.

Men de människor som är arbetslösa är en resurs för samhället, arbetsmarknaden, som vi inte tar till vara. Det är det perspektivet som vi måste ha med oss när vi pratar om jobbpolitik. Det handlar oftast inte om människor som inte kan bidra. En del kan inte jobba, men det är inte dem vi pratar om här. En del kan inte arbeta av ett eller annat skäl, men jag lyfter fram dem som kan arbeta och som faktiskt har kraft att vara med och bidra. Det finns unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Människor med funktionsnedsättning skulle mycket väl kunna ha en plats på arbetsmarknaden med rätt stöd.

Vad får detta för konsekvenser? De människor som står till arbetsmarknadens förfogande, som vill komma in på arbetsmarknaden, behövs på arbetsmarknaden. Samtidigt som vi ser att arbetslösheten ökar finns en enorm kompetensförsörjningsbrist. Människor tänker att det är märkligt, och visst är det märkligt. Ibland skulle det vara fråga om enkla insatser för att ge människor, de arbetslösa, en utbildning, en kompetens så att de kan ta ett jobb. Det skulle innebära att vi gör något åt kompetensförsörjningsbristen och arbetslösheten. Vad skulle det innebära? Jo, någonting bättre inte bara för de enskilda personerna utan också för hela samhället – framför allt ekonomin.

Den SD-styrda regeringen behöver verkligen hjälp med tillväxten. Den är enormt dålig just nu. En av orsakerna är att det går alldeles för många arbetslösa som inte kan bidra till den ekonomiska tillväxten, som vi så väl behöver. Vad har statsrådet för ny politik för att komma till rätta med detta?

Fru talman! Jag välkomnar, liksom Åsa Westlund, att statsrådet ändå säger att det är drivkrafterna som är problemet.

Efter 30 år med marknadsskolan borde vi alla se konsekvenserna. Bland andra OECD varnade trots allt för konsekvenserna av reformen redan när den genomfördes och ville att man skulle ställa krav på uppföljning eller utvärdering. Men inte något av detta gjordes.

Det här drabbar elever här och nu. Det drabbar personal i skolan här och nu. Det kan inte vara så att företags vinstintressen får gå före elevernas rätt till en bra utbildning och till en jämlik och rättvis skola – en sådan skola som vi borde ha i Sverige.

Åsa Westlund och Anna Vikström har tagit upp flera exempel, och i Östergötland ser vi också väldigt tydliga exempel. Jag ser dem tydligt inte bara i mitt dagliga värv som skolkurator och i kontakter med kollegor på andra skolor utan också som utbildningspolitiker.

Det är märkligt att många har haft ideologiska skygglappar så länge när de ser att skolan försämras och att skolor tvingas dra ned på resurser och personal på grund av marknadsskolan.

Jag undrar precis som Åsa Westlund: Tills helrenoveringen är gjord, på vilket sätt kommer man att underlätta för att få bort de värsta avarterna av marknadsskolan?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Åsa Westlund och Anna Vikström som så tydligt visar konsekvenserna av det system vi har i dag. Jag tackar även statsrådet för det svar som har avgivits.

Jag bad att få vara med i debatten, inte för att jag har mer kunskaper om de exempel som Åsa och Anna lyfter utan för att det här är en fråga som verkligen besjälar mig. Skälet är att jag under många år har jobbat i skolan som skolkurator och som utbildningspolitiker och att jag har sett konsekvenserna av den marknadsskola som vi har i Sverige i dag.

När jag kom tillbaka efter att ha varit borta från skolans värld ett tag var det en kollega till mig som sa: Hur lång tid ska det ta för politiken att förstå och se de konsekvenser som det här systemet har för svensk skola? Det frågar jag faktiskt mig själv också, för det här är ju inget nytt. De exempel som Åsa Westlund och Anna Vikström tar upp är bedrövliga och sorgliga, men de är inte nya. Vi har sett dem år efter år.

Vi ser att segregationen och skillnaderna i kunskaper ökar i Sverige. Vi ser det på de elever som kommer tillbaka till skolan efter att ha varit i en fristående skola och som inte har fått de kunskaper man kan begära av svensk skola. Vi ser det på hur pengar dräneras via vinster. Men vi ser det faktiskt också i form av konsekvenser av att en fristående skola etableras i en kommun. Jag har sett det när fristående skolor har öppnat och kanske tagit elever från årskurs 5 eller 6, vilket har halverat klasser. Det har inneburit att man måste slå ihop klasser eller göra dramatiska förändringar som på inget sätt är bra för de elever som är kvar.

Marknadsskolan är alltså inte bra för eleverna, som inte får kunskap. Det är inte så att alla fristående skolor är dåliga – en del fungerar. Men många gör det inte, eftersom vinstjakten dränerar resurser från skolan. Det påverkar dock även eleverna i de kommunala skolorna genom att resurser försvinner. Förutsättningarna för att driva en bra skola försvinner. Därför undrar jag: Hur lång tid ska det ta för den här regeringen och Sverigedemokraterna att på allvar göra riktiga förändringar av systemet som gör att eleverna återigen får den utbildning de faktiskt har rätt till?

Statsrådet ger som svar till Åsa Westlund att man gör en helrenovering. Jag undrar på vilket sätt statsrådet menar att de förslag man har skulle innebära en helrenovering. Skulle förslagen innebära att vinstjakten slutar? Skulle de innebära att kommunerna faktiskt på allvar får möjlighet att själva bestämma över organiseringen? Kommunerna ser ju vad som är möjligt och vad som ger bäst förutsättningar för en bra skola – en bra utbildning – för alla deras elever.

(Applåder)

Herr talman! Många känner stor oro för vad som händer i världen. Samtidigt känner många stor oro för sin vardag här och nu. Det är viktigt att vi tar denna oro på allvar om vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Arbetslösheten fortsätter att öka och är nu den högsta på tio år. Matpriserna har ökat 25 procent på tre år, och de rusade i januari med den största ökningen på två år. Hyrorna för oss som bor i hyreslägenhet fortsätter att gå upp, och nästan var tredje barnfamilj behövde låna pengar för att klara sig över jul och nyår.

Den SD-styrda regeringen har prioriterat dem som redan har, och den har inte gjort de insatser som behövs för de hushåll som har det särskilt tufft. Därför undrar jag om finansministern har något nytt att komma med för alla dem som sliter på jobb men inte får sin ekonomi att gå ihop.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag har fortfarande inte fått svar. Var är det kraftfulla agerande som jämställdhetsministern skriver om tillsammans med sin ministerkollega? Vad innebär det? Vad är det för konkret politik som vi kan se både internationellt och nationellt?

Jag tycker att beskrivningen av arbetet som den Sledda regeringen gjorde var hånfull. Rapporten som Sofia Amloh hänvisar till visar att den feministiska utrikespolitiken gav resultat. Den gjorde skillnad. Den var inte bara en etikett. Det ärar inte jämställdhetsministern att ta upp ett exempel som hon själv inte tycker stämde överens med den feministiska utrikespolitik vi förde.

Rapporten visar att det verkligen gav resultat. Jag har själv sett det. Vi har mött internationella organisationer som säger att det verkligen gjorde skillnad, att det gav resultat. Och det första beslut som den här regeringen tog var att bara sopa bort det viktiga arbete som gjordes.

Jag vill återigen ge jämställdhetsministern en möjlighet att säga på vilket sätt detta agerande och de ord som man beskriver i sin debattartikel kommer att kläs. Jag undrar också vad det är för nationella jämställdhetsinsatser man har gjort som verkligen visar resultat. Jag ser inte det.

När ministern kommer till CSW, vilket jag antar att hon gör, hoppas jag att hon kan svara alla dem som undrar varför Sverige inte går före och varför man tog bort den feministiska utrikespolitiken.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaret.

Det är en viktig fråga som min kollega Sofia Amloh ställer. Precis som jämställdhetsministern och utrikesministern skrev i sin artikel handlar det om att gå från ord till handling. Jag skulle också säga att det är viktigt att föregå med gott exempel. Då räcker det inte med att bara hänvisa till att man är den enda kvinna som talar, att man har skrivit en debattartikel eller att man uttalar fina ord, utan det är viktigt att det också blir handling. Vi känner att handling saknas, och vi är tyvärr inte de enda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de internationella sammanhang där jag har talat jämställdhet ber kvinnor oss om att vi inte ska tappa fokus på att förbättra jämställdheten i Sverige eller internationellt. Det är viktigt att visa att det är möjligt att förbättra förutsättningarna för kvinnor och flickor samt för män och kvinnor; att vi alla faktiskt tjänar på en bättre jämställdhet.

Det här är en fråga som kräver sitt svar. Vad innebär det kraftfulla agerandet från den här regeringen? Likt Sofia Amloh håller jag med jämställdhetsministern om bakgrundsbeskrivningen. Jämställdheten är på tillbakagång i världen och tyvärr också i Sverige. Därför är det viktigt att vårt gemensamma engagemang, som jag ändå tror mig veta att jämställdhetsministern har, inte stannar vid ett engagemang, utan att vi verkligen agerar.

Vad är det kraftfulla agerandet, och vad ska det innebära?

Jag har några konkreta exempel, nämligen en internationell fråga och en nationell fråga. I svaret hänvisade jämställdhetsministern till det arbete som har gjorts för kvinnor, fred och säkerhet, det vill säga resolution 1325. Där är vi alla överens om att arbetet har stannat av, och där behövs verkligen ett kraftfullt agerande. Det har aldrig varit mer aktuellt och viktigt än nu att vi tar oss an krig och konflikter i vår närhet samt polarisering i debatten. Men den här regeringen har tagit bort det svenska medlingsnätverket för kvinnor, som skulle spela en stor roll som förebild och vara kraftfullt agerande. Vad tänker jämställdhetsministern göra åt det? Det var min konkreta fråga.

Vidare vill jag beröra den jämställdhetsintegrering som jämställdhetsministern nämnde i svaret. Jag håller inte med om att den syns tydligt i budgeten. Jag har flera gånger debatterat med finansministern om att man inte tar upp alla frågor utan väljer frågor där man ändå kan visa på någon framgång. Inte i budgeten och inte heller på det område som jämställdhetsministern har ansvar för när det gäller akassan har det gjorts en jämställdhetsintegrering.

Fru talman! Det är ganska häpnadsväckande att hänvisa till skattesänkningar som någon annan har gjort när hälften av ens eget hela reformutrymme, som var väldigt stort, riktas till dem som har det bäst. Särskilt riktade miljarder är det ju till dem som faktiskt tjänar mest.

Man hade därför kunnat tänka sig att de promillen i resurser som statsrådet pratar om kunde ha gått till välfärden. Jag är helt övertygad om att de som nu står i allt längre vårdköer, som springer snabbare i äldreomsorgen för att hinna med eller som arbetar i skolor där man gör de största nedskärningarna på 30 år inte håller med statsrådet när han menar att de promillepengarna inte skulle ha gjort skillnad. Det hade de visst.

Jag tycker också att det är häpnadsväckande att Kristdemokraterna, som pratade så mycket om hjärtlandet före valet, faktiskt inte värnar detta så kallade hjärtland efter valet, för det gör man inte. Man drar ned på resurser, särskilt till mindre kommuner och de kommuner som har det tuffast. Man drar ned på service i samma kommuner, och man drar också ned vad gäller satsningar på till exempel näringslivsutveckling i dessa kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige tjänar inte på att vi glider isär. Sverige tjänar på att vi håller ihop. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att stå upp för en stark välfärd i hela landet.

Jag har fortfarande inte fått svar från statsrådet på frågan om varför man inte ger tillräckliga resurser till välfärden eller varför man tar bort resurser till de kommuner på gles- och landsbygden som har det särskilt tufft. Detta drabbar välfärden.

Fru talman! Innan jag går vidare och pratar om det som min fråga faktiskt rörde kan jag säga två saker.

Nummer ett är att jag kommer att fortsätta säga "den SD-styrda regeringen". Jag tycker inte att det är en villfarelse, utan det är precis så den här regeringen har kommit överens med Sverigedemokraterna om att det här landet ska styras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nummer två: Varje gång hänvisas det till inflationen. Vi har också arbetat för att bekämpa inflationen. En minister i en svensk regering borde veta att mer pengar till kommuner och regioner i stärkta resurser inte påverkar inflationsbekämpningen. Jag vill bara ha det sagt.

Vi socialdemokrater har visat att man kan göra annorlunda. Vi hade i vår budget 6 miljarder mer i generella statsbidrag och 15 miljarder mer totalt än regeringen till kommuner och regioner, till skolan, till sjukvården och till all annan viktig välfärdsverksamhet. Det gör skillnad. Det hade gjort skillnad. Jag tycker att det är ganska upprörande att man säger att det är några promille eftersom dessa promille, som ministern kallar det, hade gjort skillnad i välfärden.

I stället väljer den här regeringen att lägga miljarder kronor på särskilt riktade satsningar till dem som redan har, företrädesvis redan rika människor i storstäder, på bekostnad av välfärd i glesbygd och på landsbygd.

Det handlar om att prioritera, och vi socialdemokrater kommer alltid att prioritera välfärden i hela landet. Vi vet att en stark välfärd är bra för personalen som jobbar där. Nu behöver man springa snabbare för att kunna klara av det jobb som man verkligen vill göra. Man arbetar ju i välfärden för att kunna göra skillnad. En stark välfärd minskar också klyftorna, ökar tryggheten, stärker jämställdheten och skapar hopp. Det är precis det som vi skulle ha behövt i en tid som är svår - att skapa ett mer jämlikt och sammanhållet land med en välfärd som fungerar för alla. I vår budget satsar vi mer pengar på välfärden i hela landet.

Statsrådet hänvisar till utjämningssystemet. Därför synes det så otroligt märkligt att man tar bort de här resurserna just nu. Vi och fler med oss hade hoppats på ett mer utjämnande system och trodde kanske att det skulle komma den 1 januari 2026. Nu vet jag inte, och jag vet inte om statsrådet kan ge ett besked.

Det som händer nu är att man tar bort de resurser som kompenserar för att man har olika förutsättningar ute i landet, alltså resurserna till de kommuner som har de tuffaste utmaningarna. Att inte förlänga dessa resurser ett år eller kanske två år tills vi har ett mer utjämnande system ter sig verkligen märkligt.

Vad innebär då detta? I Östergötland innebär det att särskilt kommuner som Boxholm, Vadstena, Valdemarsvik, Ydre och Ödeshög får mellan 2,5 och 3 miljoner kronor mindre i sin budget, pengar som hade kunnat göra stor skillnad för välfärden i dessa kommuner.

Fru talman! Vår svenska välfärdsmodell har varit unik. Den har gett oss ett jämlikare samhälle med hög sysselsättning och trygghet för alla. Det har inte bara stärkt vårt samhälle utan också bidragit till en stark och stabil ekonomisk utveckling.

Välfärden ska vara till för oss alla, oavsett bakgrund, oavsett inkomst och oavsett var man bor. Alla barn ska ha rätt till en bra skola oavsett föräldrarnas inkomst, och vi ska ge våra äldre en trygg och värdig omsorg, oavsett var man bor. Men det visar sig att välfärden inte är självklar. Välfärden är inget att ta för givet, och vi måste ständigt kämpa för att den ska fungera för oss alla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu står vi i Sverige inför en allvarlig utmaning. Här och nu leder kostnadskrisen på många håll till stora nedskärningar, färre vårdbiträden och undersköterskor och mindre möjligheter för elever som behöver hjälp att få den i skolan. Vi ser att samhällsviktiga verksamheter riskerar att försämras när det inte finns tillräckligt med resurser.

Den SD-styrda regeringen har svarat med att ge noll kronor i generella statsbidrag. Den SD-styrda regeringen har alltså inte prioriterat välfärden. Trots tuffa tider väljer regeringen att inte tillföra tillräckliga resurser.

Alla kommuner och regioner har det nu tufft att klara sjukvården men också äldreomsorgen och skolan. Små kommuner på landsbygden och de som redan har haft de tuffaste utmaningarna har det särskilt svårt, och nu drabbas de särskilt hårt därför att den SD-styrda regeringen särskilt drar bort resurserna till gles- och landsbygd.

År 2022 införde den socialdemokratiskt ledda regeringen ett särskilt statsbidrag till kommuner med strukturella utmaningar. Stödet fördelades till 70 kommuner som hade de tuffaste utmaningarna och till de minsta kommunerna.

Nu tas det stödet bort. Det är galet. Det är illa för dem som lever och verkar i de här kommunerna, särskilt när vi kanske - inte så troligt just nu, men ändå - skulle ha fått ett utjämningssystem som kunde utjämna mer. Det här kommer naturligtvis att påverka människor som lever och verkar på landsbygden.

Min fråga till ansvarig minister har varit varför man inte ger tillräckliga resurser till kommuner och regioner i sin helhet eftersom det påverkar verksamheten och särskilt varför man tar bort just de riktade resurserna till de kommuner som har det tuffast och till de minsta kommunerna, särskilt i glesbygd och på landsbygd. Jag har inte fått svar av ansvarig minister, men jag hoppas att jag kan få det i den här debatten.

Man hänvisar till att det bara var för en viss tid. Men vi socialdemokrater har ju visat att det går att ha med de pengarna i budgeten. Vi förlängde det här stödet därför att vi vill att vi ska ha en god välfärd, en bättre välfärd för alla i hela landet.