Ciczie Weidby

Herr talman! Jag ska prata jättesnabbt så att jag hinner säga så mycket som möjligt på en minut!

Det är jättebra att statsrådet Paulina Brandberg säger att man ska se till att det blir fler inspektioner. Det finns bara ett litet problem: Det finns för få inspektörer, och man skjuter inte till tillräckligt med resurser för att kunna anställa fler som kan utföra alla de här inspektionerna. Vad ska de göra? Trolla med knäna? Det kan faktiskt inte någon.

Arbetslivskriminaliteten som breder ut sig och skuggsamhället som man ofta pratar om finns där för att det kan. Människorna som lever i skuggorna är ditputtade av någon annan; det är ingen som själv har valt att stå i skuggan. Kriminaliteten på arbetsmarknaden och i hela samhället finns därför att det finns en grogrund som gör att den kan verka, vilket i sin tur beror på att vi inte har tillräckligt mycket bra lagar och regler som stoppar dessa saker. Det här är ytterligare saker som regeringen kan göra ännu mycket mer åt.

(Applåder)

Herr talman! Jag har mött statsrådet Paulina Brandberg i ganska många debatter här om arbetsmiljö i allmänhet och senast i maj om just dödsolyckor.

Tyvärr är det enda jag fortsatt får höra från Paulina Brandberg att hon tycker att det är beklagligt - det är det såklart, det har hon rätt i - och att hon ska sätta sig ned och lyssna. Jag är jättenyfiken på hur länge statsrådet Paulina Brandberg ska lyssna innan hon faktiskt kommer med konkreta förslag och åtgärder för att stoppa döden på jobbet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av det höga antalet dödsolyckor i arbetslivet

Hur många fler måste Paulina Brandberg lyssna på - som kommer att komma med ungefär samma förslag som Vänsterpartiet - innan hon åtminstone lägger fram ett eller förhoppningsvis två förslag?

Herr talman! Att döden på jobbet inte uppmärksammas i samhällsdebatten på ett sätt som faktiskt står i proportion till antalet drabbade är en följd av att vi lever i ett klassamhälle. Företagens vinstjakt är ofta grunden till arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Jakten på vinst och höga överskott leder till dålig arbetsmiljö, slarv med skyddsutrustning och undermåliga arbetsredskap. För att komma till rätta med arbetsplatsolyckor behövs ett samhälle där människors bästa prioriteras framför företagens vinster.

Arbetslivet präglas i dag av ett allt högre tempo där arbetstagarna pressas till det yttersta. Många har otrygga anställningar och vågar inte ifrågasätta säkerhetsbrister av rädsla för att förlora jobbet, och på många arbetsplatser, särskilt inom byggsektorn, finns det en mängd underentreprenörer, vilket påverkar möjligheterna att bedriva just det viktiga systematiska arbetsmiljöarbetet och utkräva ansvar om något händer.

Utöver detta finns det en utbredd arbetslivskriminalitet i många branscher där oseriösa arbetsgivare utnyttjar arbetstagare och migrantarbetare till låga löner och usla villkor, och det statliga arbetsmiljöarbetet har under lång tid varit mycket eftersatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av det höga antalet dödsolyckor i arbetslivet

Regeringen och SD vill till varje pris ha kvar obegränsade entreprenörsled som gör det nästan omöjligt att ha kontroll över vilka som arbetar och vem som ansvarar för arbetsmiljön på till exempel ett bygge. Den tragiska hissolyckan i december, då fem byggnadsarbetare omkom, är ett av många exempel. Ingen av de omkomna var anställd av huvudentreprenören. På den arbetsplatsen fanns totalt 119 underentreprenörer i fyra led.

Dessutom vill regeringen även försvåra för skyddsombud och regionala skyddsombud att utföra kontroller och upptäcka brister i arbetsmiljön. Vänsterpartiet ser även allvarligt på bristerna i det rättsliga efterspelet till de dödsolyckor som sker. Det tar i genomsnitt 1 000 dagar innan åtal väcks, och därefter kan det dröja ytterligare ett år innan dom faller. Och då är det bara 15 procent av dödsolyckorna som leder till åtal.

Om vi ska kunna vända denna utveckling och motverka de dödliga arbetsplatsolyckorna krävs det åtgärder på flera olika områden parallellt, såväl förebyggande åtgärder som hårdare straff. Det är dags att gå från ord till handling. Sveriges arbetstagare förväntar sig denna förändring, och de omkomnas anhöriga och vänner förväntar sig denna förändring.

(Applåder)

Herr talman! År 2023 blev ett mörkt år på svensk arbetsmarknad. Totalt dog 65 personer på jobbet. Och fast det bara har gått 17 dagar på det nya året har ytterligare 3 personer omkommit. Det kan aldrig accepteras att människor dör på jobbet. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, både för arbetsgivaren och för samhället.

Vänsterpartiet har lyft frågorna om dödsolyckor i arbetslivet i riksdagen under många år, och denna debatt hålls alltså på begäran av Vänsterpartiet.

Herr talman! Jag och landets arbetare förväntar oss att övriga partier här i dag presenterar konkreta förslag på åtgärder och att regeringen genomför riktade åtgärder i närtid för att vända denna utveckling. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Herr talman! Så här snart fyra timmar efter att vi började märker jag att folk är lite trötta. Jag lovar att jag ska köra på.

Jämställdhet är faktiskt en fråga om liv och död, om kvinnors rätt till sina kroppar och sin trygghet. Jämställdheten kommer inte av sig själv, utan precis som tidigare generationer och kommande generationer måste vi i vår generation kämpa för feministiska reformer för att någon gång komma i mål.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vill sätta fokus på frågor som maktfördelning, ekonomiska orättvisor, arbetsfördelning i hemmet och alla former av förtryck och våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som har förödande och långtgående konsekvenser både för de individer som drabbas och för samhället i stort, såväl i form av mänskligt lidande som utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom preventivt arbete över tid och på många arenor kan det våldet på sikt försvinna.

Herr talman! Kvinno- och tjejjourernas arbete bygger på en idéburen grund utan vinstintresse, och de är en uppskattad tillgång för samhällets gemensamma strävan att motverka våld. Deras röst har varit helt avgörande för jämställdhetsarbetet. Detta till skillnad från det ökande antalet privata aktörer, vars plats på marknaden medför en risk för att mångårig erfarenhet utarmas.

Kvaliteten på jourernas stöd lovordas ofta högljutt och från många håll. Men det finns en stor skillnad mellan de olika politiska förslagen gällande hur jourernas framtid ska säkras.

Det här är min femte debatt i just det här ämnet, och återigen säger jag att vi måste ge kvinnojourerna en trygg, hög och stabil finansiering.

Vi vill skydda, bibehålla och stärka de fristående kvinnojourerna. I dag bedrivs de jätteofta i projektform och är beroende av tillfälliga satsningar. Och som jag sa tidigare hotar den ökade graden av privatisering hela den ideella stödverksamheten och all den kunskap som finns där.

Jag hoppas verkligen att regeringen tänker om, tar nya tag och tydliggör att kvinnojourerna kommer att garanteras långsiktiga och stabila ekonomiska lösningar för att kunna bedriva sin verksamhet.

Eftersom Vänsterpartiet bland annat vill tillföra mycket mer medel till kvinnojourerna kan jag inte yrka på något i det här betänkandet, utan vi kommer med ett särskilt yttrande.

Herr talman! Jag tycker att det är fascinerande att årets ekonomipristagare, Claudia Goldin, får priset med motiveringen att hon "var först med att ge en helhetsbild av kvinnors inkomster och deltagande på arbetsmarknaden genom århundradena". Det har vi ju kunnat visa i ganska många år. Men nu fick hon i alla fall priset för detta, och det har uppmärksammats världen över.

Hennes forskning belyser drivkrafterna bakom förändringarna och pekar på de huvudsakliga orsakerna till de skillnader mellan könen som kvarstår än i dag, och då har hon sökt 200 år tillbaka i tiden.

Det hon presenterar är att i princip vilket land i världen vi än åker till ser vi precis samma mönster, bara lite mer eller lite mindre tydligt: I alla länder har män alltid mer i lön än kvinnor har. Det här är ett globalt problem.

Trots att kvinnor, inte bara i Sverige utan över hela världen, under 1900-talet har valt att utbilda sig i allt högre grad och ganska ofta går om männen ligger de fortfarande under i löner.

Då börjar man fundera på vad det finns för åtgärder att vidta - det finns givetvis jättemånga. Men eftersom detta inte är en debatt i till exempel socialförsäkringsutskottet ska jag inte prata om hur vi ska göra med föräldraförsäkring och så vidare, utan det tar vi där. Men det finns jättemånga åtgärder för att, om man vill, komma åt den könsmaktsordning vi har nu, där män alltid är överordnade kvinnor, både ekonomiskt och vad gäller våldskapital.

I förra årets debatt tog jag upp kvinnomaktsutredningen från 1998, så det ska jag inte göra igen - även om det är skrämmande att jag skulle kunna återanvända samma anförande år efter år. Men jag tänkte avsluta med att återge den korta sammanfattningen i den utredningen.

Den korta slutsatsen av utredningen var att Sverige inte är ett jämställt land. Arbetslivet fungerar inte rationellt. Könskvotering är vanligt, och då handlar det inte om den könskvotering alla tror att det handlar om - att vi ska peta in en massa inkompetenta kvinnor överallt - utan om den könskvotering som män i alla tider alltid har ägnat sig åt när de tagit med sina kompisar in i styrelserummen. Vidare: Män är som korkar - de flyter alltid upp. Det är bättre att satsa på könsbyte än på utbildning. Offentlig sektor exploaterar kvinnor.

Dessa punkter är alltså inte mina egna, utan de listades i slutet av kvinnomaktsutredningen. Men jag tyckte att de var lite piffiga, för de stämmer fortfarande fast så många år har gått.

Sverige borde kunna bättre, eller hur? Vi borde satsa på att ta oss förbi Nya Zeeland, Finland, Norge och Island. Island har legat i topp i 14 år. Jag tycker att vi borde satsa på att ta oss i kapp och ta den platsen genom att faktiskt bli ett mer jämställt land.

Med detta, herr talman, vill givetvis även jag önska alla en riktigt fin och härlig, röd jul!

(Applåder)

Herr talman! Med anledning av den tragiska arbetsplatsolyckan i Sundbyberg där fem personer omkom vill jag inleda mitt anförande med en tyst minut.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag får tyvärr informera ledamoten om att reglerna för riksdagens kammare föreskriver att endast talmannen - och då just talmannen, det vill säga inte heller de vice talmännen - kan besluta om en tyst minut.)

Då tänker jag så här: Jag inleder mitt anförande med att jag är tyst i en minut, eftersom jag förfogar fritt över min talartid. Jag, Ciczie Weidby, är härmed tyst i en minut.

Herr talman! Efter den tysta minuten vill jag inleda mitt anförande med följande: Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet. Det framgår av artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Rätten till arbete, som även omfattar rätten för var och en att förtjäna sitt uppehälle genom just ett fritt valt eller antaget arbete, förtydligas även i artikel 6 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Även rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning förtydligas i denna konvention, som antogs 2006. Konventionsstaterna erkänner att personer med funktionsnedsättning ska ha precis samma rätt till arbete som andra. Det innefattar även rätten att förtjäna sitt eget uppehälle genom ett fritt valt eller antaget arbete i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och som är tillgänglig för alla - även personer med funktionsnedsättning. Vidare ska staterna skydda, främja och förverkliga denna rätt till arbete, genom att vidta ändamålsenliga åtgärder - däribland lagstiftning.

Herr talman! Trots att det har gått 15 år sedan konventionen antogs är det stora brister i Sverige när det gäller hur vi lever upp till den, inte minst när det handlar om rätten till arbete. Dessa brister har givetvis påtalats både av den internationella övervakningskommittén och av Funktionsrätt Sverige. Det är hög tid, anser jag och Vänsterpartiet, att Sverige vidtar riktiga åtgärder för att leva upp till konventionen.

Att ha ett arbete och egen försörjning stärker individens möjlighet att tillgodose andra rättigheter, till exempel skälig levnadsstandard, bostad och social trygghet. Vänsterpartiet vill förbättra förutsättningarna på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och skapa ett rymligare, mer inkluderande arbetsliv där den enskilde ges möjlighet att få ett jobb utifrån sina förmågor och förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Statistiska centralbyrån undersökte 2022 hur situationen på arbetsmarknaden ser ut för personer med funktionsnedsättning. Undersökningen visar att drygt 10 procent av befolkningen i åldern 16-64 år bedöms ha en funktionsnedsättning, vilket motsvarar ungefär 669 000 personer.

Rapporten visar vidare att situationen på arbetsmarknaden för dessa personer är betydligt sämre än för den övriga befolkningen, alldeles oavsett konjunktur. Sysselsättningsgraden är alltid betydligt lägre, arbetslösheten är alltid högre och anställningsvillkoren är alltid mer osäkra. Därtill kan ungefär var tredje person med funktionsnedsättning vittna om att de blir utsatta för diskriminering i arbetslivet. Situationen är givetvis oacceptabel.

Jag tycker att det är dags att flytta fokus till dem på arbetsmarknaden som ingen verkar prioritera - de som skriker sig hesa eller de som inte alltid har en så stark röst att de kan göra sig hörda.

Nu har vi bytt tjänstgörande talman. Jag tänkte att fru talmannen nog ville höra vilken reservation i betänkande AU3 som jag yrkar bifall till. Det är reservation 15. Den reservationen innehåller 13 yrkanden, och jag lovar att inte gå in på dem alla. Men jag ska gå igenom några av de yrkanden som vi har, som regeringen borde ta till sig.

Först och främst måste vi ta fram en nationell handlingsplan med mål och åtgärder för att sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning ska komma upp i nivå med den övriga befolkningen.

Vi borde ge Arbetsförmedlingen tydliga direktiv om att funktionsnedsättning ska identifieras, att man ska ge stöd utifrån behov och att det stödet ska ges så skyndsamt som möjligt.

Vi vill också ge Arbetsförmedlingen tydliga direktiv att erbjuda dessa personer ett personligt stöd och säkerställa att alla faktiskt kan skriva in sig hos myndigheten.

Vidare borde man tilldela Arbetsförmedlingen öronmärkta resurser för att anställa fler specialister och handläggare för att kunna ge ett adekvat stöd.

Arbetsförmedlingen och Funktionsrätt Sverige har länge sagt att man vill avskaffa termen nedsatt arbetsförmåga. Spelar det så stor roll, kan man undra. Ja, det gör det. Alla har ju inte exakt samma arbetsförmåga. Den arbetsförmåga som jag själv har och den som fru talmannen har kan vara lite olika. Arbetsförmågan hos två personer kan aldrig vara helt densamma. Det tycker jag att vi måste lägga mer fokus på: Vad är arbetsförmåga?

Vi måste givetvis reformera de arbetsmarknadspolitiska stöden för personer med funktionsnedsättning och utforma dem så att hela mångfalden av funktionsnedsättningar representeras och så att man säkerställer ett individuellt adekvat och långsiktigt stöd. Framför allt ska vi prioritera att alla personer, oavsett vilka förutsättningar de är födda med eller om de har råkat ut för en sjukdom eller olycka och fått ändrade förutsättningar senare i livet, inkluderas i vårt samhälle och ges samma möjlighet att bidra till samhället som alla andra, vilket de allra flesta faktiskt vill.

Fru talman! Den här debatten omfattar två betänkanden. Nu tänkte jag glida över till AU2, utgiftsområde 14. Här ligger Vänsterpartiets förslag över den beslutade nivån, så jag kan inte yrka på någon egen reservation, men jag har ett särskilt yttrande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Efter ett år vid makten är regeringens prioriteringar tydliga. I stället för att underlätta för hushållen, vården, skolan och äldreomsorgen satsar man på skattesänkningar för de rika. Vänsterpartiet konstaterar att regeringen på punkt efter punkt misslyckas med att hantera många av de allvarliga samhällsproblem vi står mitt uppe i. Stora grupper verkar vara helt osynliga för regeringsunderlaget. Man bortser ju helt från de problem som drabbar dem som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop.

Till skillnad från den nedskärningsbudget som regeringen lägger fram står Vänsterpartiets budgetförslag för en politik som på riktigt hanterar samhällsproblemen och skyddar dem som har det sämst ställt. Bördorna i en kris i ett samhälle måste fördelas solidariskt. För att skapa utrymme för en prioriterad resursförstärkning till välfärdssektorn, sänkta kostnader i kollektivtrafiken, ett högkostnadsskydd i tandvården och så vidare måste personer med högre inkomster bidra mer.

Vänsterpartiets budgetalternativ innebär vidare en mycket mer ambitiös arbetsmarknads- och arbetslivspolitik. Vi strävar med en dåres envishet efter full sysselsättning, där alla som vill och kan arbeta ska kunna få ett arbete som det går att försörja sig på. Ingen ska behöva gå arbetslös annat än under korta perioder. En sådan politik kräver en aktiv arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik samt robusta trygghetssystem för individer när de inte kan arbeta.

Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet är starkt kritiskt till Arbetsförmedlingens utveckling de senaste åren. Arbetsförmedlingen måste finnas i hela landet för att garantera att alla invånare ges ett likvärdigt stöd oavsett var de bor. Samrådet mellan Arbetsförmedlingen, arbetsmarknadens parter kommuner och regioner måste stärkas och förbättras.

Jag anser att det finns väldigt goda skäl att återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Då måste man rusta och ge stöd till en arbetsförmedling där man höjer kompetensen hos myndigheten, i stället för att utarma den som nu. Vänsterpartiet välkomnar för övrigt att etableringsjobben införs i enlighet med parternas överenskommelse. De ska dock ses som ett komplement till befintliga anställningar och inte som den ersättning som regeringen ser dem som. I ett läge där konjunkturen mattas av och varslen ökar behövs fler arbetsmarknadspolitiska insatser, inte färre.

Fru talman! För att den som förlorar jobbet ska kunna få goda möjligheter att antingen ställa om eller hitta ett jobb som motsvarar den kompetens som personen har behöver arbetslöshetsförsäkringen ge en rimlig ersättning. De förstärkningar som gjordes av a-kassan under pandemin och som därefter har permanentats är absolut ett steg i rätt riktning, men ytterligare förstärkningar behövs.

Det gäller inte minst mot bakgrund av det konjunkturläge som vi nu befinner oss i. Vänsterpartiet menar att man måste återupprätta arbetslöshetsförsäkringen och se den som den inkomstförsäkring som den är. Vi vill förstärka den ytterligare så att ersättningsnivån går tillbaka till 80 procent under hela ersättningsperioden.

När det gäller arbetslivspolitiken vill jag betona den centrala betydelse som Arbetsmiljöverkets inspektionsverksamhet har för arbetstagarnas arbetsmiljö. För att Arbetsmiljöverket ska kunna utföra fler inspektioner krävs såklart fler inspektörer och ett kraftigt stärkt stöd för detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Krafttag måste också tas mot den ökade arbetslivskriminaliteten som göder den organiserade brottsligheten och är systemhotande. Betydligt mer resurser krävs för att bekämpa arbetslivskriminaliteten. Det är djupt olyckligt att varken regeringen eller utskottet ser att det finns behov av att öka resurserna ytterligare.

Den regionala skyddsombudsverksamheten borde också ges ett ökat ekonomiskt stöd. Vi vet om att de regionala skyddsombuden har en väldigt central och viktig roll i arbetsmiljöarbetet. Det gäller i synnerhet på de arbetsplatser där arbetsstyrkan varierar och där det ibland kan vara svårt att hitta lokala skyddsombud.

Fru talman! Företagens vinstjakt är ofta grunden till att arbetsplatsolyckor med dödlig utgång finns. Jakten på vinst leder till en dålig arbetsmiljö och slarv med skyddsutrustning. Det råder en osund konkurrens med alldeles för många underleverantörer, och det särskilt i byggbranschen. Man vill använda det för att pressa priser. Det skapar också en grogrund för arbetslivskriminalitet. Där har regeringen ett ansvar.

Fru talman! Jag hade verkligen önskat att vi i utskottet hade kunnat ha en ordentlig debatt om arbetslivskriminalitet och framför allt om arbetsdödsolyckor där ansvarigt statsråd funnits med i debatten.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Min fråga går till Paulina Brandberg.

Ingen kan ha missat att det just nu pågår en konflikt mellan Tesla och IF Metall, som försöker att teckna kollektivavtal med Tesla. Nu hör vi återigen hur Svenskt Näringsliv börjar mullra och prata om att man vill inskränka strejkrätten.

Samtliga regeringspartier, och Centerpartiet, har tidigare motionerat om att införa en så kallad proportionalitetsprincip. Min jätteenkla fråga till statsrådet är om denna regering tänker införa den här principen och därmed inskränka strejkrätten.

Fru talman! Då ska jag också hålla mig kort och konstatera att både jag och Sveriges företagshälsor väntar med spänning på vad regeringen och statsrådet ska presentera för lösningar efter februari 2024 för att säkra framtidens företagshälsovård.

Hur det än är bygger ju vårt svenska samhälle och vårt ekonomiska system i mångt och mycket på vår förmåga att arbeta och kunna ha ett gott, långt arbetsliv. Arbetet har, förutom såklart sin egen ekonomiska betydelse, faktiskt också något slags djupare mening. Man vill vara med och bygga samhället och så vidare och bidra till det gemensamma. Som Karl-Bertil Jonsson säger till oss varje jul: Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Alla kommer att vilja bidra till detta, men vi måste också få förutsättningar att kunna arbeta och bidra med det som vårt samhälle behöver.

Fru talman! Det är inte den nuvarande regeringen som har gett detta uppdrag. Det var den förra regeringen som gjorde det. Det var 2021 som man gjorde detta. Men kompetensfrågan om företagshälsovården har utretts och beretts av flera myndigheter och departement under många år. Och alla konstaterar samma sak, precis det som statsrådet säger. Denna kris löser sig inte av sig själv, och den löser sig definitivt inte genom att man ännu en gång ger ett uppdrag eller inväntar vad nya experter ska säga.

Det är ändå så att det kokar ned till att det måste finnas en tydlig samordning och en finansiär för detta. Tidigare finansierades företagsläkarutbildningen av staten, och Arbetslivsinstitutet hade samordningsansvaret. Men alliansregeringen lade ned Arbetslivsinstitutet 2007, och efter det har man lämnat företagshälsovårdens kompetensbehov helt åt sitt öde. Varken den förra regeringen eller den nuvarande har vidtagit några konkreta åtgärder trots att man säger att detta är otroligt viktigt.

Fru talman! Jag vill för debattens skull säga något om vad jag har upplevt i min roll som skyddsombud, som jag har varit under många år, och när jag har varit i en skyddskommitté på en stor arbetsplats. Det har varit tydligt vilken otrolig kompetens just företagsläkarna har och hur viktigt det är att det är någon oberoende som kommer in, som har lite andra ögon på en arbetsplats. De har också en ofantlig kunskap inom en massa olika områden. Det är alltifrån arbetsskadeutredningar, ergonomi, krisstöd och livsstilsfrågor till ledarskapsfrågor. De har en otrolig kompetens. Den blir svår att hitta hos en aktör. Då blir det flera andra. Därför är det himla viktigt att man verkligen ser till att säkra detta.

Som sagt: Man har utrett detta flera gånger tidigare. Frågan är också varför man tror att man i februari ska få ett annat svar än det som har presenterats tidigare.

Jag vill betona en sak till, och det är att det finns flera samhällsviktiga yrkeskategorier där man behöver ett tjänstbarhetsintyg för att kunna arbeta. Utan det intyget får man inte jobba. Det är i princip bara företagsläkare som utfärdar det. Det gäller brandmän, lokförare och piloter. Detta blir också viktigt, för hur ska man säkra att de får sina intyg om man inte ser till att säkra företagshälsovården?

Jag förstår att det är ett limbo. Man ska säga: Jag ska vänta in utredningen. Men det håller inte att bara säga så. Det måste visas på konkreta förslag och finnas en vilja att säga att detta är en viktig fråga. Jag skulle ändå vilja försöka lirka fram något mer besked av statsrådet.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag ställde fyra frågor i min interpellation, och jag fick tyvärr inte svar på en endaste av dem. Statsrådet hänvisar till och vill inte föregripa det uppdrag som Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Mynak, fick 2021 av den förra regeringen.

Frågan om företagshälsovårdens kompetensförsörjning har vid flera tillfällen utretts av Mynak. Det torde finnas tillräckligt med fakta och förslag för att man ska kunna lägga fram konkreta politiska förslag. Men tyvärr verkar denna fråga ha hamnat i något slags utredningsloop, och inget konkret händer. Under tiden blir företagsläkarna bara äldre och äldre. Av drygt 1 100 läkare är 80 procent över 65 år.

Företagshälsovården har en central roll i arbetsmiljöarbetet och på våra arbetsplatser. De upptäcker, förebygger och minimerar risker i arbetsmiljön, vilket i sin tur såklart skapar bättre förutsättningar för ett långt, hållbart och säkert arbetsliv utan olyckor. Dessutom står det faktiskt i arbetsmiljölagen att arbetsgivaren är skyldig att tillse att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå. Tillgång till företagshälsovård betonas också i föreskrifterna om SAM, det vill säga systematiskt arbetsmiljöarbete.

Fru talman! Det kan inte vara så att statsrådet och regeringen inte har någon ambition eller något intresse av eller någon idé om hur företagshälsovårdens framtid ska se ut. Eller ska vi tolka detta som att vad Mynak än kommer fram till i februari kommer man att verkställa det?

I regeringens arbetsmiljöstrategi, som för övrigt är en väldigt bra strategi, lyfter man fram företagshälsovården, precis som statsrådet sa i sin inledning. Den är viktig. Den ska bidra till friska arbetsplatser. Och man måste se till att ha en god kompetensförsörjning och en hög kvalitet. Men tyvärr är kompetensförsörjningen allt annat än god i dag. De lider verkligen av en allvarlig kompetenskris.

För att man ska kunna arbeta som företagsläkare behöver man en specialistutbildning. Till skillnad från många andra specialistutbildningar saknar denna en offentlig finansiering. Som det är nu får läkarens arbetsgivare stå för kostnaden, och det har gjort att det under de senaste åren bara har utbildats ett fåtal specialister varje år.

Fru talman! Jag ger statsrådet möjligheten att svara på om hon kommer att verka för att regeringen ska säkra en framtida finansiering av denna utbildning. Jag undrar också hur hon avser att stärka kvaliteten inom företagshälsovården.

Fru talman! Den här regeringen pratar väldigt ofta om att vi måste ta tag i kriminaliteten och att det är viktigt att skärpa straffen för dem som begår brott. Då har jag några få tips. Jag och Vänsterpartiet tror nämligen att det skulle vara bra att införa en arbetsmiljöbalk, där man samlar olika arbetsmiljöbrott, och att till exempel göra en översyn av bland annat företagsböter.

På en mattfabrik förolyckades en ung kvinna för två år sedan när hon jobbade ensam under ett nattskift. Det påtalades olika brister som orsakat olyckan. Men företaget vidtog inte alla åtgärder som behövdes. Det beror helt enkelt på att den bot som man får om man bryter mot reglerna är så pass mycket lägre än vad själva produktionen ger när maskinerna är igång dygnet runt. Det är ju väldigt skevt.

Jag tänker därför att regeringen, som ofta pratar om att de vill bekämpa kriminaliteten, verkligen måste skärpa olika lagkrav och försöka göra allt för att uppnå nollvisionen; ingen ska behöva dö på jobbet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi återkommer till hur viktiga skyddsombuden är. I våras hade jag en interpellationsdebatt med Paulina Brandberg om just dödsolyckor i arbetslivet. Det finns säkert de som tror att folk inte lyssnar på debatter här i riksdagen, men så är det verkligen inte. Jag har fått ganska mycket respons, både via telefonsamtal och mejl, från personer som är anhöriga till människor som har förolyckats på jobbet. Ofta har det berott på stress eller slarv på arbetsplatserna, det vill säga att man hade kunnat förutse jättemånga av olyckorna.

Detta är någonting som tyvärr ofta återkommer. Det är unga personer, man var inte redo för uppgiften, man skarvade, man hade bråttom, uppdragsgivaren ville att arbetet skulle bli klart på utsatt tid - annars skulle företaget riskera vite, och så vidare. Det där måste man på riktigt komma åt. Det kan inte vara så att profit och pengar är viktigare än att människor ska kunna utföra farliga jobb utan att riskera att inte komma hem dagen efter.

Det fantastiska året 1974 skrev Dan Berglund en låt som heter De mördades fria republik. Jag tar ett litet citat: "Vi mördades i den svenska industrin. Vi är femhundra per år som blir slaktade som svin." Det var kanske inte riktigt 500 personer per år som dog i den svenska industrin, men närapå. Det som händer i mitten av 70-talet, förutom allt annat, är att många av våra rättighetslagar kommer. Vi får arbetsmiljölagar, förtroendemannalagar och så vidare.

Sedan man tog tag i detta arbete har också dödsolyckorna minskat. De har minskat stadigt under lång tid, men hittills i år är det orimligt många personer som har dött på arbetsplatsen. Jag minns inte exakt, men jag tror att det under en vecka i augusti var tre personer som dog på sina arbetsplatser. Så kan man såklart inte ha det.

Som tidigare talare har sagt är det svårt att väcka åtal och svårt att komma åt detta. Det är arbetsgivaren som har ansvaret. Men det är alltså jättesvårt att komma åt det här, för det finns underleverantörer och sidoleverantörer. Det är därför svårt att veta precis vem det är som har ansvaret.

Vänsterpartiet har tidigare, ganska länge, sagt att man borde ha statliga kriskommissioner varje gång någon dör på jobbet för att verkligen gå till botten med varför någon dog på en arbetsplats och hur man kan förhindra att det någonsin sker igen.

Fru talman! Jag får börja med att tacka statsrådet för en intressant debatt. Det är ett väldigt viktigt ämne.

På onsdag den 25 oktober är det skyddsombudens dag. Då är det meningen att man ska uppmärksamma alla de skyddsombud som varje dag kämpar för arbetskamraternas rätt till hälsa och säkerhet på jobbet. En majoritet av skyddsombuden är medlemmar i facket och utsedda av facket. Jag vill passa på att rikta ett varmt tack till alla skyddsombud. Tack för ert absolut jättelivsviktiga arbete!

Jag hoppas att många har tagit del av den här debatten, för den visar att regeringen vill öppna för fler oorganiserade skyddsombud och försvaga kopplingen mellan skyddsombud och fack. Vänsterpartiet anser att det är helt fel väg att gå. Vi vill behålla den fackliga företrädesrätten och förbättra skyddsombudens förutsättningar att utföra sina uppdrag. För oss är det självklart att skyddsombuden ska vara medlemmar i facket och utses av facket, för det ger styrka och trygghet.

Ska vi ha ett hållbart arbetsliv där människor orkar jobba till pensionsåldern utan att slitas ut i förtid måste arbetsmiljöarbetet utvecklas och stärkas, och då måste skyddsombudens möjligheter att verka också förbättras. Med det sagt hoppas och tänker jag att det blir fler debatter i detta ämne och att statsrådet eventuellt nästa gång vill bjuda in fler till samtal om hur vi kan få fler att bli skyddsombud.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för detta. Jag fick några frågor som jag givetvis ska svara på. Sedan tänker jag ställa några frågor.

Jag har mångårig erfarenhet av att vara förtroendevalt skyddsombud. Jag kräver inte på något sätt att statsrådet ska besitta samma erfarenhet. Man kan absolut ha åsikter i olika frågor som man själv inte har personlig erfarenhet av. Men det är bra om man vet vad det innebär att vara skyddsombud och vad som ingår i detta uppdrag.

Självklart ska skyddsombud väljas med förtroende från sina arbetskamrater. Skyddsombudet ska inte väljas med förtroende från en chef eller någon annan utan med förtroende från arbetskamraterna. Då blir det oftast den fackliga organisationen, eftersom det är den som organiserar arbetarna på en arbetsplats.

Jag kan absolut inte tala för de andra som har varit uppe i talarstolen. Men jag har inte hört några andra som tycker att man ska ändra detta och förbjuda på något sätt.

Det som jag upplever att Paulina Brandberg missar är varför man som skyddsombud ska vara just förtroendevald av en organisation. Det är för att man då omfattas av förtroendemannalagen. Om man inte omfattas av förtroendemannalagen har man inte rätt till ledighet för utbildning, och man har inte en tryggad anställning om chefen tycker att man är jobbig. Enligt förtroendemannalagen kan man inte sägas upp på grund av att man är ett jobbigt skyddsombud.

Jag får därför bolla tillbaka detta till statsrådet och fråga om hon eventuellt tänker att man kanske måste ändra viss lagstiftning. Eller ska skyddsombuden vara skyddslösa - laglösa?

Man kan undra varför jag säger att skyddsombud skulle utses av chefen, eftersom statsrådet aldrig har sagt det. Nej, men på de arbetsplatser där det inte finns några fack blir arbetsgivarens makt ganska oinskränkt, och då blir det kanske chefen som utser ett skyddsombud. Då blir det kanske svårt att påtala olika risker och problem i arbetslivet, och särskilt om skyddsombudet inte har skydd i lagen och av organisationer.

Som några tidigare har varit inne på är det inte så förvånande eller konstigt att regeringen vill hitta olika sätt att försvaga fackliga organisationer. Här i riksdagen är det framför allt Liberalerna och Sverigedemokraterna som mest vill kroka arm med dem som vill försämra och helt ta bort de rättigheter som finns nu för skyddsombuden.

Paulina Brandberg säger i nästa andetag att regeringen minsann vill försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen och partssystemet för att det är så otroligt viktigt. Men att skyddsombud utses av facket är ju den svenska modellen. Det är ju en del av den svenska modellen att det är så vi gör i vår arbetsmarknadsmodell.

Jag måste därför ställa frågan: Om man nu vill försvara den svenska modellen, varför tillsätter man då en utredning som ändå syftar till att försvaga kopplingen mellan fack och skyddsombud?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaren, även om jag kanske inte upplever dem som så där väldigt tydliga.

I uppdraget skriver regeringen att åtgärder behöver vidtas för att fler arbetstagare i dag ska vilja engagera sig som skyddsombud oavsett om skyddsombuden respektive arbetstagarna har en facklig tillhörighet eller inte. Jag kan tycka att statsrådet svarade lite raljant på min interpellation, fru talman. Hon nämnde att det är viktigt att debatten förs utifrån ett korrekt faktaunderlag och antyder att jag inte har läst hela texten, som tydligen ska vara väldigt tydlig. Men jag tänker att det ju inte bara är jag som tolkar regeringen på ett annat sätt.

Jag tycker att det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att regeringen öppnar dörren för att förändra den ordning vi har nu, det vill säga att skyddsombuden som regel utses av den lokala arbetstagarorganisationen. Och det är som sagt inte bara jag - det är hela fackföreningsrörelsen. Det är LO, det är TCO och det är Saco, och de ser med stor oro på detta. De har till och med skrivit ett öppet brev till Paulina Brandberg, och jag hoppas att hon har öppnat det brevet. Utredningen får också kritik av Maria Steinberg, som är docent i arbetsmiljörätt och en av Sveriges absolut främsta arbetsmiljöexperter.

Det är dock bra att vi delar oron över skyddsombuden, för det är allvarligt att folk inte vill ta uppdrag som skyddsombud. I LO-förbunden har över 12 000 skyddsombud försvunnit på åtta år, och det är såklart en katastrof. Sedan kan man ju fundera på vad det beror på. I till exempel min bransch, handels, tänker jag att det väldigt ofta handlar om att människor har osäkra anställningar och att organisationsgraden är låg. Det gör kanske att man inte vågar ta ett uppdrag, för man vill inte uppfattas som obekväm på något sätt och därmed kanske inte bli inringd på fler pass. En annan förklaring är att många företag har färre och färre anställda, vilket ju också minskar den fackliga aktiviteten.

Ytterligare en förklaring är att många skyddsombud hotas, trakasseras och hindras att utföra sina uppdrag på ganska många arbetsplatser runt om i landet. Det har helt enkelt blivit tuffare för skyddsombuden. Arbetsgivarna tycker dessutom att det är ett uppdrag som inte ska ta särskilt mycket tid. Det är väldigt sällan som de har förståelse för det löpande arbete som ett skyddsombud gör; många tänker att det räcker med att skyddsombudet är med på skyddsronden, och sedan är det liksom klart.

Bara så att vi kan fortsätta debatten: Om det är så att vi oroar oss för detta och vill att fler ska vilja vara skyddsombud kan man titta på lite andra saker. Man skulle kunna titta på alla dessa osäkra och otrygga anställningar som gör att människor inte vågar ställa krav på sin arbetsmiljö. Man skulle också kunna förbättra den lagstiftning som redan finns så att skyddsombud har större rätt till utbildning, vidareutbildning och fortbildning. Det handlar såklart också om att se till att fler är fackligt engagerade, vilket man skulle kunna lägga mer energi på - till exempel genom att införa avdragsrätt för fackavgift och så vidare.

Fru talman! Vi har olika syn på trygghet, säger Jonny Cato. Jag tänker att trygghet ändå ska vara att inte behöva gå från hus och hem om man blir av med jobbet; det ska finnas en omställning. Jonny Cato och Centerpartiet får det att verka som att Vänsterpartiet tycker att alla ska lalla runt och välja själva om de vill jobba eller inte, att det ska finnas en mängd system runt omkring som gör att folk inte bidrar. Han menar att Vänsterpartiet aldrig vill att fler ska komma i jobb. Ingenting är mer fel.

Vänsterpartiet tycker givetvis också att människor ska jobba. Faktum är att det inte bara är Vänsterpartiet som tycker så, utan det tycker alla. Det tycker även de som inte har något jobb; de vill också ha ett jobb. De allra flesta människor vill faktiskt jobba. Det missar vi ofta i debatten. Däremot har inte alla möjlighet att ta jobben. Det kan vara fråga om att de inte får rätt utbildning för att ta de jobb som finns eller som de vill ha.

Det här är sorgligt, och det är tydligt att vi inte har samma syn på hur människor ska komma ut i arbete. Men vi kan vara överens om att vi inte vill att människor ska vara fattiga. Människor ska vara trygga mellan sina jobb. Moroten ska inte vara piskan, om man säger så. Man får lite känslan av att man ska piska människor ut i arbete och ta vilka jobb som helst, eller hamna i fattigstugan - det gamla Sverige. Det är verkligen inte bra.

Jag tycker givetvis att propositionen hade kunnat vara bättre, men det är beklagligt att Centerpartiet vill avslå den helt.

Fru talman! Jonny Cato kommer inte undan. Vi måste sluta upprepa vissa osanningar.

Jonny Cato skriver i sin reservation, och pratade också i sitt anförande, om flexicuritymodellen och att vi måste ha mycket mer flexibilitet på vår arbetsmarknad. Då utgår jag från att Jonny Cato känner till att för att en sådan modell ska fungera måste den stå stadigt på tre ben. Det ska givetvis vara en flexibel arbetsmarknad, och den arbetssökande ska vara aktiv. Men det är bara de två delarna som Centerpartiet och Jonny Cato tycker är viktiga. Den tredje delen för att detta ska fungera är också att ha en grundläggande social trygghet däremellan.

Jag är ärligt talat orolig för vad som skulle hända om Jonny Catos och Centerpartiets idé om att hungriga vargar jagar bäst blev den rådande, om det inte finns en rimlighet i att det ska finnas en trygghet att gå mellan jobb i stället för att jaga ned villkoren och pressa ned lönerna på arbetsmarknaden. Varför vill Jonny Cato att vi ska ha ett så otryggt samhälle?

Fru talman! Vänsterpartiet tycker sig få täckning för det i sin budget, eftersom Vänsterpartiet tycker att det här är en riktigt viktig och avgörande fråga för att människor inte ska bli fattiga och för att vi inte ska få ett Fattigsverige.

Det är verkligen vackert med högre ambitioner, men jag tror faktiskt att det är ännu bättre att omsätta det i politisk handling och visa politisk handlingskraft som på riktigt kan innebära förändring och inte bara är borgerlig-ish och socialdemokratisk-ish.

Jag tackar så mycket för att Adrian Magnusson har berättat om sina ambitioner, och jag ser fram emot att det också ska bli handling.

Fru talman! Tack så mycket, Adrian Magnusson, för ett jätteeldigt och vackert socialdemokratiskt anförande! Jag tänkte att jag skulle låta Adrian Magnusson berätta för sina medlemmar och väljare och för LO vad det är som gör att Socialdemokraterna bara skriver ett särskilt yttrande. De pratar ganska fint kring dessa saker och säger att fler ska kvalificera sig till akassan, att detta minsann inte är ett bidrag, att det är en omställningsersättning och att man ska ha högre ersättning. Hur kommer det sig att Adrian Magnusson och Socialdemokraterna skriver ett särskilt yttrande i stället för att faktiskt reservera sig mot förslaget och yrka på en bättre och förstärkt a-kassa?