Ciczie Weidby

Fru talman! I det gamla bondesamhället var arbetslöshet en helt okänd företeelse. Det fanns arbete till alla, och det var sådant som missväxt, torka, sjukdomar, olyckshändelser och krig som gjorde tillvaron osäker.

I slutet av 1800-talet blev Sverige på allvar industrialiserat. Stålverk, massafabriker, mekaniska verkstäder, spinnerier och många andra industrier grundades. Därmed började man såklart också anställa industriarbetare som fick lön för sitt arbete, och det var först då man också kunde bli arbetslös.

Även om lönerna var låga innebar ändå en anställning att man hade pengar till mat, boende och kläder. Men när anställningen upphörde och arbetaren blev arbetslös försvann också den ekonomiska tryggheten. Det fanns en fattigvård, men kraven för att kunna få hjälp var hårda och ersättningen, om man över huvud taget fick någon, minimal. Att tvingas gå till fattigvården upplevdes också av många som väldigt förnedrande.

För att stärka sin ställning gentemot arbetsgivarna började de anställda runt om i Europa bilda fackföreningar under 1800-talets andra hälft.

Grundtanken med a-kassan är att människor som står utan arbete ska få ett tillräckligt stöd för att aktivt kunna söka sig en ny sysselsättning. Genom att betala in en avgift till sin a-kassa under tiden man arbetar får man möjlighet till a-kassa om man skulle bli arbetslös. För löntagarna som kollektiv bidrar försäkringen till att förhindra underbudskonkurrens och att upprätthålla löner på en anständig nivå under tider av hög arbetslöshet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen har även en viktig roll i samhällsekonomin. Den dämpar konjunkturnedgångar, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, har en positiv effekt på produktiviteten, ökar arbetskraftsutbudet och bidrar till ökad jämlikhet.

För att den som förlorar jobbet ska kunna få goda möjligheter att antingen ställa om eller hitta ett jobb som motsvarar ens kompetens behöver a-kassan ge en rimlig ersättning. 80 procent av inkomsten är en rimlig nivå för att säkra inkomsttryggheten och omställningsförmågan för individen.

Under den borgerliga regeringen 2006-2014 raserades målmedvetet och strategiskt många viktiga delar av arbetslöshetsförsäkringen. Villkoren för att kvalificera sig skärptes, ersättningsnivåerna sänktes och höjda och differentierade avgifter infördes. Som en följd av dessa kraftiga försämringar ställdes en stor grupp löntagare utanför försäkringen.

Åren 2014-2018 genomförde Vänsterpartiet tillsammans med regeringen vissa förbättringar i a-kassan. Bland annat höjde vi ersättningsnivåerna, en ny deltidsbegränsningsregel infördes och antalet karensdagar minskades.

Fru talman! Under pandemin genomförde den dåvarande regeringen flera tillfälliga förstärkningar av a-kassan. Ersättningsnivåerna höjdes, och arbetsvillkoret justerades så att fler kunde kvalificera sig för ersättning. Det var nödvändiga och viktiga förstärkningar som Vänsterpartiet drev på och välkomnade.

Nu föreslår alltså den här regeringen att de tillfälliga bestämmelser i lagen som infördes under pandemin ska gälla tills vidare och beskriver förslaget som "en fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring". Förvisso innebär det en förbättring jämfört med läget innan pandemin, men arbetslöshetsförsäkringen behöver såklart förbättras ytterligare. De tillfälliga förstärkningar man tillfört innebär att det fortfarande är knappt fyra av tio heltidsarbetande som faktiskt får 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Förslaget borde alltså egentligen beskrivas som "en något förbättrad arbetslöshetsförsäkring i behov av ytterligare förbättringar".

För att försäkringen ska förbättras krävs en del förändringar vad gäller kvalificerings- och ersättningsvillkoren. När det gäller arbetsvillkoret i lagen anser jag att fler löntagare ska och måste ges möjlighet att uppfylla villkoret och därmed kvalificera sig. I likhet med LO tycker jag att kravet på arbetad tid är alldeles för högt satt och att arbetsvillkoret bör sänkas till 40 timmar i månaden. Ett sådant villkor skulle göra det mycket mer attraktivt för dem som arbetar i något slags begränsad omfattning att gå med i en arbetslöshetskassa.

När det gäller karensvillkoret delar jag också LO:s uppfattning att karensdagarna bör slopas helt. Den grundläggande självrisken i en ersättningsnivå som redan från början är under 100 procent, i kombination med ett tak för ersättningen och en successiv nedtrappning av ersättningsnivån över tid, ger redan som det är tydliga incitament för den enskilde att undvika arbetslöshet, om det nu var någon som trodde att man medvetet gjorde sig av med sitt jobb för att leva på en ersättning. Det behövs inget ytterligare självriskavdrag för det.

Avslutningsvis, fru talman, tycker jag inte att det räcker med att permanenta de förbättringar som infördes under pandemin. Det räcker inte heller med att, som slottspartierna enades om i sin budgetproposition för 2023, permanenta de ersättningsnivåerna i a-kassan. För att återupprätta en arbetslöshetsförsäkring som är värd namnet och som faktiskt är en inkomstförsäkring för fler löntagare krävs ännu fler förbättringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring

Vänsterpartiets mål är att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Vi vill därför höja den högsta dagpenningen och grundbeloppet. Vi vill indexera ersättningsbeloppen till löneutvecklingen. Vi vill höja ersättningsnivån till 80 procent för hela ersättningsperioden samt för tiden med aktivitetsstöd. Vi vill också förbättra kvalificerings- och ersättningsvillkoren, avskaffa karensdagarna i a-kassan och återinföra studerandevillkoret.

Med det vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 2.

Herr ålderspresident! Det gläder mig att höra. Jag utgår också från att statsrådet Paulina Brandberg vet hur engagerad jag är i frågor om offentlig upphandling och hur mycket Vänsterpartiet har pratat om införandet av Akrim och hur vi ska kunna underlätta så att man verkligen kan komma åt den arbetslivskriminalitet som finns.

Jag ser verkligen fram emot att den här regeringen ska ta jättehårda tag mot detta och se till att vi har en hygglig och bra arbetsmarknad. Vi ska givetvis inte ha en arbetsmarknad där man kan gömma undan människor. Det har vi liksom lämnat bakom oss. Det var ju sådant man gjorde för hundra år sedan, och så gör vi inte längre. Det känns jättebra att vi är överens om detta.

Vi ska se hur jag ska förvalta min sista minut av talartiden.

Man måste givetvis kunna ställa någon till ansvar. Om ingen ställs till ansvar för att någon har dött, eller om det bara - och förstå mig rätt när jag säger "bara" - blir en företagsbot, blir upplevelsen att företag ganska enkelt och smidigt kan köpa sig fria från ett visst ansvar. Det tror jag verkligen inte är bra. Man måste se över detta så att fler kan ställas till ansvar för de här brotten - även om jag givetvis inte heller tror att det förbättrar någonting, som statsrådet sa. Men det gäller i andra delar av regeringens arbete, där man säger att det bara är straff som förhindrar brott.

Herr ålderspresident! Nu finns det många trådar att plocka upp här, och det finns flera saker där jag verkligen håller med Paulina Brandberg. Det gäller till exempel att arbetsmarknaden är riktigt skev och vidrig med en arbetslivskriminalitet som utnyttjar människor. Är det något som Vänsterpartiet vill, och alltid har velat, är det att det verkligen ska råda sjysta villkor på arbetsmarknaden, att det ska finns en tydlighet i vem som anställer, vem som är anställd och vilket arbete som ska utföras. Det ska inte finnas några skumraskaffärer.

Vänsterpartiet säger ofta att det skulle vara rimligt att inte ha till exempel hur många underentreprenörer som helst. Ju fler underentreprenörer som tillåts på olika byggarbetsplatser, desto svårare blir det att veta vem som utför olika typer av arbeten. Då blir det också svårare att veta vem det är som har ansvar. Man säger ofta att man inte riktigt vet vem som har det yttersta arbetsmiljöansvaret på till exempel en byggarbetsplats eller i skogen där många farliga arbeten utförs.

Jag kanske ska väcka en särskild interpellation om arbetslivskriminalitet, så att vi kan debattera frågan. Jag vill återkomma till frågan om kunskapen och viljan i att bedriva ett bra skyddsarbete så att ingen ska dö på jobbet. Men jag skulle också säga att det arbetet görs. Jag har jobbat många år på arbetsplatser där jag har varit både fackordförande och skyddsombud. På en sund och bra arbetsplats funkar skyddskommittéerna jättebra. Där finns en bra dialog i skyddskommittén mellan företagshälsovård och arbetsgivare, och där har man utrett de farliga momenten i ett arbete. Vilka saker får man inte göra? Vilka säkerhetsregler gäller, och så vidare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror inte att det saknas en vilja, i alla fall inte från skyddsombudens och arbetarnas sida. Ärligt talat tror jag inte att det finns några arbetsköpare som struntar i frågorna, men vad är det som alltid styr? Tempot på många arbetsplatser gör att man gärna tullar på olika säkerhetsregler.

Jag har lyssnat på dokumentären som har sänts på Sveriges Radio: Sista dagen på jobbet. Paulina Brandberg var med i det sista avsnittet och kommenterade. Det är fruktansvärt att höra de olika berättelserna. Människor dör på jobbet, när de absolut inte hade behövt dö. Arbetsmiljöverket kommer ofta fram till att det fanns brister, antingen i att man har haft för bråttom att utföra vissa arbetsuppgifter eller i att man har jobbat ensam där man inte borde ha jobbat ensam. Säkerhetsföreskrifter har ibland inte varit tydliga.

Det finns en stelhet i att Arbetsmiljöverket har sett var någonstans det gick galet, polisen har sedan inte sett samma sak och åklagaren har inte ställt rätt personer inför rätta. Jag menar dock inte att något automatiskt skulle bli bättre för att någon ställs till svars, men för de personer som har förlorat en anhörig är det rimligt att de får veta varför en son, pappa eller dotter har dött på jobbet. Hur ska vi göra så att ingen annan ska göra det igen?

Herr ålderspresident! Tack så jättemycket för svaret, statsrådet Paulina Brandberg!

Jag ställde en nästan likadan interpellation till den förra regeringens statsråd med ansvar för de här frågorna, och det är ganska intressant att svaren vid en jämförelse är väldigt lika. Både det förra ansvariga statsrådet och det nuvarande statsrådet framhäver att det här är en så otroligt viktig fråga för regeringen, men varken det förra statsrådet eller det nuvarande satsar mer resurser på just Arbetsmiljöverket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om Arbetsmiljöverket ska kunna utföra fler inspektioner krävs det givetvis mer inspektörer. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO menar att det bör finnas minst en arbetsmiljöinspektör per 10 000 arbetstagare. Det innebär att vi i Sverige skulle ha ungefär 515 inspektörer, men i dag har vi bara omkring 270. Det behövs alltså ganska många fler.

Det tillförs absolut resurser, men det är fortfarande inte tillräckligt, vilket man, om man hade varit konspiratoriskt lagd, kunde tycka pekar på att det inte är en så viktig verksamhet att satsa på. Kan statsrådet svara på om det finns någon plan eller prognos för när Sverige skulle kunna uppnå ILO:s rekommendation om just en inspektör per 10 000 arbetstagare?

Jag kunde inte låta bli att notera att statsrådet framhåller skyddsombudets väldigt viktiga roll. Det har Vänsterpartiet under väldigt lång tid också fört fram i riksdagen, och vi har lagt fram massor av förslag som skulle kunna stärka skyddsombuden. Vi vill till exempel utöka de regionala skyddsombudens tillträdesrätt. Man skulle också kunna utreda förekomsten av de falska skyddskommittéer som finns, stärka skyddsombudens rätt till utbildning och se till att stärka deras roll gentemot arbetsgivare som inte tillåter dem att utföra sina inspektioner och sitt arbete.

Om statsrådet nu tycker att skyddsombuden har en så viktig roll tycker jag att statsrådet och regeringen kan börja med att lägga fram några förslag som faktiskt stärker skyddsombuden och kanske till och med stärker tillträdesrätten för regionala skyddsombud.

Det finns många saker som jag skulle vilja ta upp, bland annat att statsrådet säger att repression inte kan stoppa olika dödsolyckor utan att det handlar om förebyggande arbete. Detta fanns inte med i svaret i dag, utan det var i Sveriges Radios dokumentärserie Sista dagen på jobbet. Där framhåller statsrådet att det inte är repression som är svaret när det gäller att förhindra dödsolyckor utan att det handlar om förebyggande arbete. Då blir jag lite nyfiken på vilken typ av förebyggande arbete statsrådet ser som kan få stopp på dödsolyckorna.

Fru talman! Enligt arbetsmarknadsminister Johan Pehrson har arbetslösa det för fett, och de ska flytta dit jobben finns även om det splittrar familjer. Pehrson verkar inte veta att arbetslösa faktiskt söker i genomsnitt fem till åtta jobb per månad och att det redan i dag ställs krav på att man ska ta lämpliga arbeten och flytta när behovet finns.

Det är inte heller särskilt fett att vara arbetslös; den genomsnittliga nettoersättningen från a-kassan 2022 var 13 117 kronor. Hur menar Pehrson att en sådan inkomst är fet, med tanke på att den faktiskt ligger under gränsen för relativ fattigdom enligt EU:s definition?

Varför väljer arbetsmarknadsministern inte att sluta hetsa mot dem som är arbetslösa och i stället satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik som rustar de arbetslösa att ta de jobb som finns?

Herr talman! Man ska givetvis inte tolka det som att det är fackförbunden som ska bestämma över egenföretagande i Sverige, men det var förstås en briljant formulering från Cecilia Rönn.

Nej, det Vänsterpartiet synliggör och som vi måste komma åt är att flera företag systematiskt inte anställer människor. Man iklär personerna företagets loggor, kläder och bilar - men man anställer dem inte. Man tvingar människor in i egenanställning då det är det enda sättet de kan försörja sig på. Det är det vi måste komma åt. Då kan vi inte ha ett system där vi säger nej därför att det finns ett par undantag som eventuellt skulle kunna komma i kläm i detta. Vi har nämligen ett jättestort problem med att arbetsmarknaden tillåter företag att tvinga in människor i egenanställningar som de inte vill ha.

Herr talman! Tack, Cecilia Rönn, för frågan!

Alltid när man har ett system måste man täcka upp så mycket som möjligt så att man verkligen täpper till de olika typer av fusk som kan finnas. Vi har också förslag om att det ska kunna vara möjligt att ha enbart en uppdragsgivare men att det ska gälla i vissa specifika fall - och då oftast om det också finns en överenskommelse mellan till exempel arbetsgivare och fack att man gör på det viset.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande

Vi kan dock inte ha ett skattesystem eller stora samhällssystem som bygger på några få, herr talman, utan vi måste ha ett system där vi kommer åt de stora bristerna. Det gäller till exempel att man väljer att inte anställa personer trots att det finns ett förhållande där det tydligt framgår att de utför ett arbete åt en uppdragsgivare. De tvingas i stället in i egenanställning. Därför måste vi se över systemet. Det handlar om att komma åt det fusk vi ser på arbetsmarknaden.

Herr talman! F-skattesystemet infördes 1993, och efter det har reglerna ändrats flera gånger. Systemet har med tiden blivit alltmer generöst. De senaste förändringarna genomfördes av den borgerliga regeringen 2009 då näringsbegreppet utvidgades i syfte att fler skulle beviljas F-skatt. Förändringarna innebär att det numera kan vara tillräckligt att en egenföretagare har en enda uppdragsgivare. Denna uppdragsgivare kan dessutom vara egenföretagarens tidigare arbetsgivare. Det är givetvis ett problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande

Enligt en rapport från LO blir det allt vanligare att anställda sägs upp och erbjuds att utföra samma arbete som egenföretagare. Därmed kan arbetsgivaren sänka sina arbetskraftskostnader och undgå ett arbetsgivaransvar. Fenomenet är vanligast inom bygg- och transportsektorn och bland dem som arbetar tillfälligt i Sverige.

Enligt en rapport från TCO är nästan var tionde egenföretagare att betrakta som så kallad falsk egenföretagare, det vill säga en person som uppträder som egenföretagare med godkännande för F-skatt men som jobbar under förhållanden som liknar en anställds. F-skattesystemets nuvarande utformning urholkar således arbetstagarbegreppet, stärker arbetsgivarnas makt - precis som Boriana Åberg från Moderaterna påpekade tidigare - och påverkar i förlängningen maktbalansen på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet har under flera år lagt fram förslag till riksdagen om att skapa tydligare villkor för F-skatt i syfte att värna arbetstagarbegreppet och motverka missbruk och fusk. Hösten 2017 tillsatte S-MP-regeringen en utredning med uppdrag att se över F-skattesystemet i syfte att bekämpa skattefusk och skatteundandragande, och i juni 2019 lämnade utredningen sitt betänkande.

Utredningen konstaterar att F-skattesystemet i huvudsak är ett välfungerande regelverk, men att det förekommer att systemet missbrukas av personer som avsiktligen vill undanhålla skatter och avgifter eller kringgå arbetsrättsliga regelverk. För att komma till rätta med problemen föreslås att ett godkännande för F-skatt i vissa fall ska kunna begränsas. Tidsbegränsning ska ske om den sökande begär det eller ännu inte bedriver men har för avsikt att bedriva näringsverksamhet. Vidare föreslås högre krav på skötsamhet för den som ansöker om att bli godkänd för F-skatt samt utökade möjligheter att återkalla ett godkännande vid brister och missbruk.

Vänsterpartiet välkomnar utredningens förslag, men förslagen är inte tillräckliga för att värna arbetstagarbegreppet och motverka missbruk och fusk. Vänsterpartiet anser att det ska krävas mer än en uppdragsgivare för att godkännas för F-skatt. På så sätt värnas arbetstagarbegreppet och arbetsrätten. Ett rimligt formulerat, uttryckligt krav på fler än en uppdragsgivare skulle minska risken för att arbetsgivare tvingar anställda att starta företag enbart i syfte att sänka sina egna kostnader.

Det är viktigt att framhålla F-skattens roll som skydd för den enskilde konsumenten. Den som anlitar en uppdragstagare med F-skatt behöver inte göra något skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter på ersättningen. Om en oseriös uppdragstagare blir godkänd för F-skatt kan detta alltså utnyttjas i syfte att försvåra upptäckten av svartarbete. I dag gäller ett godkännande av F-skatt tills vidare, men för att begränsa fusk bör det tidsbegränsas.

I dag ställs det krav på att företag som utför arbeten i Sverige som berättigar till rotavdrag ska ha F-skatt. Detta krav gäller dock inte de underentreprenörer som ofta anlitas för att utföra själva rotarbetet. Detta skapar också utrymme för missbruk och fusk. Vänsterpartiet anser att reglerna bör ändras så att det ställs krav på att även underentreprenörer ska ha giltig Fskatt för att rotavdrag ska utbetalas. Det är för övrigt ett förslag som även företrädare för Byggnads har lyft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande

Herr talman! Egenanställning är en relativt ny företeelse på den svenska arbetsmarknaden. Egenanställningsföretagens affärsidé är att "bereda möjligheter och skapa trygghet för personer att verka som egenföretagare utan att de behöver skaffa F-skattsedel och sköta den administration som är förenad med egenföretagande".

Många av plattformsarbetarna, de som i dagligt tal kallas gigjobbare, har en egenanställning via ett egenanställningsföretag. Med den lösningen behöver plattformsföretaget inte ta något som helst arbetsgivaransvar. I stället fungerar egenanställningsföretaget som ett slags "arbetsgivarmålvakt" åt plattformsföretaget och bidrar därmed till att plattformsföretaget inte behöver ta något ansvar för till exempel arbetsmiljön för den egenanställde. Många av de plattformsarbetare som har den här typen av egenanställning saknar F-skatt. De utför samtidigt kontinuerligt arbete åt plattformsföretag under anställningslika förhållanden.

Vänsterpartiet anser, i likhet med Transport, att det bör krävas F-skatt för att få en egenanställning. Man ska inte kunna bli egenanställd om man samtidigt, enligt Skatteverkets regler, inte kvalificerar sig för F-skatt. Egenanställning ska inte förekomma i arbeten där arbetstagaren inte kvalificerar sig för F-skatt.

Herr talman! Det är dåligt i sig att företag sätter i system att inte anställa människor, utan tvingar dem in i ovälkommet företagande. Vi ska inte prata om plattformsdirektivet här, men det är det tydligaste exemplet som visar hur många företag beter sig och vilka problem som finns.

Vänsterpartiet vill verkligen ha ordning och reda på arbetsmarknaden, både för den som är anställd och för den som är egenföretagare, och därför yrkar jag bifall till reservation 10.

Herr talman! Boriana Åberg säger att det är ett okänt begrepp som vi kommer med när vi pratar om de falska egenföretagarna och att begreppet skulle indikera att det är något skumt på gång.

Där är Boriana Åberg precis rätt ute, för det är just vad det är när personer inte får bli anställda på ett företag. Man säger i stället: Vad kul att du vill springa runt med vår företagslogga på dig och bära upp hela vårt varumärke! Men vi tänker inte anställa dig, utan du får bli egenanställd. Fskatt? Nej, tyvärr inte. Du får bara bli egenanställd, och som tack för det får du också jobba ganska mycket mer än om vi hade anställt dig!

Det är ju faktiskt skumt, eller hur? Jag tycker att det är just skumt, herr talman, när det är så arbetsmarknaden ser ut nu, framför allt på de olika plattformsföretagen.

Det är alldeles korrekt: Att arbeta är någonting som vi alla gör hela tiden. Det är också det som ofta avgör vilka vi är; det är så vi identifierar oss. Alla behöver ett arbete att gå till. Men vi behöver också kunna få gå hem från arbetet och inte bara jobba, kanske 15-16 timmar per dag, som det är i de obegripliga egenanställningar som finns på arbetsmarknaden just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande

Det här med ordning och reda fungerar ganska bra på många ställen, men inte just när det gäller egenanställningarna. Det är detta det står om i min motion, och det är det som jag bemöter. Och det är det som Boriana Åberg inte kan berätta hur vi ska komma åt.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket, Boriana Åberg, för att du pratade om Vänsterpartiet i två minuter! Då måste man ju begära replik även om jag inte trodde att jag skulle göra det; det är ju inte naturligt i mitt utskott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande

Jag vill ändå bemöta detta, herr talman, för det var så vackert när Boriana pratade om klasskampsretoriken. Det betyder att intentionen i mina motioner går fram. När jag skriver dem vill jag få fram precis det som Boriana beskrev. Hon sa också att Moderaterna och regeringen, och tydligen också nästan hela världen, vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden. De vill också att det ska vara ordning och reda bland F-skatt och egenanställningar, säger Boriana.

Men som det ser ut nu är det ingen ordning och reda, och regeringen har inga bra förslag på hur vi ska få ordning och reda i egenanställningarna. De gör människor otrygga, och de ger inte alls samma rättigheter som man har om man till exempel får kvalificera sig för F-skatt.

Herr talman! Jag ger Boriana möjligheten att berätta hur vi får en bra ordning och reda vad gäller F-skatt och egenföretagande.

Fru talman! Jag vänder mig till Paulina Brandberg.

Ingen ska behöva dö på sitt arbete. Ingen ska heller behöva dö av sitt arbete. Trots att förra regeringen faktiskt utvidgade sin nollvision mot dödsolyckor fortsätter dessvärre människor att dö både på och av sina arbeten. Enligt en rapport från Arbetsmiljöverket dör ungefär 3 000 personer i förtid på grund av sjukdomar eller skador som orsakats av ohälsosamma arbetsmiljöer. Utöver det dör omkring 50 personer varje år på grund av arbetsplatsolyckor.

Jag skulle kunna rada upp jättemånga åtgärder för att stoppa den utvecklingen. Men jag är mer nyfiken på vilka olika lösningar statsrådet tänker att det finns för att uppnå nollvisionen, att ingen ska behöva dö vare sig på eller av sitt arbete.

Herr talman! Sverige var länge ett föregångsland vad gäller aktiv arbetsmarknadspolitik. Under ett knappt halvsekel, från 1950-talet fram till början av 2000-talet, satsade Sverige betydligt mer på aktiv arbetsmarknadspolitik än andra jämförbara länder. Så är det tyvärr inte längre. I stället har det skett en successiv tillbakagång för den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Sverige, vilket har gått hand i hand med att målet om full sysselsättning har övergetts.

Utvecklingen har drivits fram av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. En politik inriktad på rustande och kompetenshöjande insatser för att förbättra arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden har dessvärre ersatts av en politik för att höja sökintensiteten och maximera arbetsutbudet. "Reformeringen" av Arbetsförmedlingen, som innebar att en stor del av myndighetens verksamhet privatiserades, är ett led i den här utvecklingen.

Herr talman! Vänsterpartiet vill återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det kräver dels en arbetsförmedling som fungerar, dels större satsningar på aktiva åtgärder som rustar och höjer de arbetssökandes kompetens. Fokus ska ligga på att förebygga och bryta arbetslösheten.

Vänsterpartiet förespråkar som sagt en aktiv statlig arbetsmarknadspolitik med tonvikt på god matchning, kompetenshöjande insatser och funktionella stöd riktade till de individer som behöver dem. Insatserna ska bidra till en väl fungerande arbetsmarknad där människors kompetens och vilja att arbeta tas till vara.

En sammanhållen statlig arbetsförmedling med nationell överblick är en förutsättning för att kunna föra en sådan aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetsförmedlingen ska finnas i hela landet för att garantera att alla medborgare ges ett likvärdigt stöd oavsett var de bor. Myndigheten ska fokusera på att rusta de arbetssökande och matcha dem mot de jobb som finns och växer fram. Insatserna ska vara individuellt anpassade och effektiva.

Samrådet mellan Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter bör stärkas i syfte att ta till vara parternas unika kunskap om arbetsmarknadens funktionssätt. Myndighetens samverkan med kommuner, regioner och näringsliv bör utvecklas. Verksamheten ska bedrivas i offentlig regi utan vinstintresse, och antalet privata aktörer bör begränsas.

Herr talman! En arbetslöshetsförsäkring som ger inkomsttrygghet vid arbetslöshet är avgörande för att skapa starka och trygga löntagare. Arbetslöshetsförsäkringen har flera syften. För den enskilde löntagaren ger akassan inkomsttrygghet i övergången från ett arbete till ett annat. För löntagarna som kollektiv bidrar försäkringen till att förhindra underbudskonkurrens och att upprätthålla löner på en anständig nivå även i tider av arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringen har en viktig roll i samhällsekonomin. Den dämpar konjunkturnedgångar, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, har en positiv effekt på produktiviteten, ökar arbetskraftsutbudet och bidrar till ökad jämlikhet.

För att den som förlorar jobbet ska kunna få goda möjligheter att antingen ställa om eller hitta ett jobb som motsvarar ens kompetens behöver a-kassan ge en rimlig ersättning. 80 procent av inkomsten är en rimlig nivå för att säkra inkomsttryggheten och omställningsförmågan för individen. Så ser a-kassan inte riktigt ut i dag. Under de senaste decennierna har arbetslöshetsförsäkringen försämrats. Ersättningen har urholkats över tid, och allt färre får dessa 80 procent.

Vänsterpartiets mål är som sagt att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Vi vill därför höja den högsta dagpenningen och grundbeloppet, indexera ersättningsbeloppen till löneutvecklingen, höja ersättningsnivån till 80 procent för hela ersättningsperioden samt för tid med aktivitetsstöd, förbättra kvalificerings- och ersättningsvillkoren, avskaffa karensdagarna i a-kassan och återinföra studerandevillkoret. Dessa reformer ska ske stegvis, och vi har givetvis en jättefin och bra modell presenterad i vår budgetmotion.

Herr talman! Jag vill också prata lite om subventionerade anställningar, som är en viktig del av den arbetsmarknadspolitiska verktygslådan. Det är en viktig åtgärd för att hjälpa nyanlända, långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättning att få en fastare anknytning till den reguljära arbetsmarknaden. Under lång tid har dock det nuvarande systemet för subventionerade anställningar inneburit en del risker och problem. Oseriösa arbetsgivare har använt sig av subventionerade anställningar för att sänka sina kostnader, dumpa priser och slå ut konkurrenter.

Varje år betalas dessvärre stora summor ut i anställningsstöd till olika privata företag. Vilka företag som har tagit del av bidragen och hur mycket pengar de har fått är dock belagt med sekretess. Jag anser därför att regeringen bör komma med förslag som gör det möjligt för myndigheter och journalister att granska vilka företag som tar emot statliga lönesubventioner, samtidigt som skyddet för den enskildes integritet såklart värnas.

Herr talman! Jag menar vidare att det över huvud taget är nödvändigt med en större kartläggning av förhållandena för personer som har subventionerade anställningar för att dessa personer ska garanteras rätt lön, sjysta arbetsvillkor och rimliga arbetstider. Arbetsförmedlingen saknar nämligen i dag ofta heltäckande uppgifter på området. Jag anser därför att regeringen bör genomföra en kartläggning av arbetstider, lönenivåer och arbetsvillkor för dem som har subventionerade anställningar.

Jag tycker också att man bör tillsätta en utredning för att dels se över regelverk och rutiner för subventionerade anställningar, dels föreslå ytterligare åtgärder för att motverka missbruk och överutnyttjande av arbetsmarknadspolitiska insatser. Därför vill jag yrka bifall till reservation nummer 7.

Herr talman! Vi befinner oss i ett allvarligt ekonomiskt läge med skyhög inflation. Högerregeringen gör ingenting utan överlåter inflationsbekämpningen till Riksbanken och låter vanligt folk ta smällen.

När Riksbankens räntehöjningar tagit knäcken på svensk ekonomi kommer vi sannolikt att gå in i en djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet som följd. I det läget måste vi ha en arbetsmarknadspolitik som fungerar och en arbetslöshetsförsäkring som ger trygghet. Det har vi inte nu. Jag förutsätter att högerregeringen tar sitt förnuft till fånga och återupprättar den aktiva arbetsmarknadspolitiken och förbättrar arbetslöshetsförsäkringen så att de som blir arbetslösa ges möjlighet till omställning under trygga villkor.

Fru talman! Nu ska vi debattera arbetsmiljö och arbetstid, och det finns väldigt mycket att säga om detta.

Jag ska börja med att säga att för att arbetsgivaren ska kunna leva upp till arbetsmiljölagens krav på bland annat ett förebyggande och systematiskt arbetsmiljöarbete på en arbetsplats behöver arbetsgivaren ha väldigt goda kunskaper om arbetsmiljön. Som det är nu har väldigt många arbetsgivare bra kunskaper, men tyvärr saknar alldeles för många grundläggande kunskaper. För att möta problemet med bristande arbetsmiljökunskap vill jag lyfta ett förslag från Arbetsmiljöverket, nämligen att arbetsmiljöarbete ska integreras i yrkesutbildningar och praktik på gymnasiet.

Jag noterar i likhet med utskottet att regeringens nollvision när det gäller dödsolyckor har utvidgats till att ingen ska behöva dö till följd av sitt arbete. Detta är verkligen välkommet, men till skillnad från utskottet ser jag ett stort behov av en ytterligare åtgärd för att ta reda på varför människor dör på sitt jobb, nämligen att tillsätta en statlig kriskommission som tar ett helhetsgrepp kring dödsolyckor i arbetslivet och sedan kan föreslå konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. I en sådan kommission bör företrädare för fack, arbetsgivare och berörda myndigheter ingå.

Jag tycker också att det är hög tid att överväga att införa ett striktare arbetsmiljöansvar för den som ytterst tjänar pengar på det arbete som utförs. Det är i dag väldigt lätt för en byggherre, en generalentreprenör eller ett storföretag att slippa ta ansvar för underentreprenörer och andra företag på en arbetsplats. Regeringen bör återkomma med ett förslag om att förtydliga arbetsmiljöansvaret så att det tydligt framgår att den arbetsgivare som har huvudansvar för en arbetsplats också har ansvar för arbetsmiljön för samtliga arbetstagare som jobbar där, oavsett vilken arbetsgivare de har.

Fru talman! På den svenska arbetsmarknaden förekommer en utbredd arbetslivskriminalitet. Oseriösa företag dumpar löner och bryter systematiskt mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar.

Arbetslivskriminaliteten påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället. Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta för låga löner och till usla villkor, vilket även pressar löner och villkor för övriga löntagare i dessa utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Vidare går samhället miste om miljardbelopp i form av uteblivna skatter och avgifter. Jag anser att den pågående utvecklingen är systemhotande. Den måste verkligen stoppas.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att arbetslivskriminaliteten inte har vuxit fram ur ett vakuum. Den har odlats fram genom politiska beslut som har banat väg för den utbredda arbetslivskriminalitet som präglar stora delar av arbetsmarknaden i dag. Socialdemokraternas oförmåga och högerns ovilja att skärpa lagar, regler och rutiner har över tid förvärrat situationen. Jag beklagar att utskottet trots påståenden om att frågan tas på allvar inte ser det behov som finns av att skyndsamt vidta åtgärder för att sätta stopp för arbetslivskriminaliteten på den svenska arbetsmarknaden.

Fru talman! I betänkandet har Vänsterpartiet 13 fantastiska reservationer. Det är lockande att prata om dem alla, men jag ska försöka att begränsa mig till att bara ta upp en reservation till.

Arbetarrörelsens kamp för en kortare arbetsdag började redan i slutet av 1800-talet. Kravet då var åtta timmars arbete, åtta timmars frihet och åtta timmars vila. Under 1900-talet förkortades den lagstadgade veckoarbetstiden stegvis till 40 timmar. Sedan 1973, mina damer och herrar, har ingenting hänt. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973.

I dag står frågan inte högt upp på dagordningen på samma sätt som tidigare, fast den breda allmänheten pratar ganska mycket om arbetstidsförkortning. Förklaringarna är alltid många. Globaliseringen har ökat konkurrenstrycket på den svenska ekonomin i allmänhet och på tillverkningsindustrin i synnerhet. För att klara den internationella konkurrensen går det inte att sänka arbetstiden, är ett av budskapen. Samtidigt är internationell konkurrens i sig inget nytt, och såväl arbetstid som produktivitet är i ständig förändring under påverkan från olika tendenser på nationell och global nivå. Mycket talar för att vi nu står inför en helt ny våg av automatisering och robotisering som höjer produktiviteten inom många områden och innebär att vissa arbeten försvinner.

Därutöver är kapitalägarnas och kapitalförvaltarnas maktposition i dag starkare än på mycket länge. Fackföreningsrörelsen har försvagats, och krav på ökad flexibilitet från arbetsköparnas perspektiv, som fler arbetade timmar och stärkt konkurrenskraft genom pressade löner och arbetsvillkor, har dominerat. Debatten har främst handlat om hur vi ska få fler att arbeta mer och längre, men man saknar ofta ett klass- och könsperspektiv. Det är stora skillnader mellan olika gruppers reella möjligheter att jobba långt upp i åren eller att arbeta så många timmar som man egentligen skulle önska på den reguljära arbetsmarknaden.

Borgerlighetens recept för att komma till rätta med den ökade stressen i arbetslivet har inriktats på livsstilslösningar för dem med mer resurser genom införandet av skattereduktioner för hushållsnära tjänster. De fackliga organisationerna, som tidigare har varit drivande i arbetstidsförkortningsfrågan, har länge pressats till försvarskamp och i den grad det har varit möjligt med offensiva krav i stället prioriterat löneökningar, extra semesterdagar, rätt till heltid och fasta anställningar i avtalsrörelserna.

Vänsterpartiet vill ha ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har reella möjligheter att utvecklas och leva berikande liv. Vi vill ha en hållbar arbetsmarknad där människor orkar jobba till pensionsåldern utan att slitas ut i förtid. Vi vill ha bättre förutsättningar för par att leva jämställt. Kortare arbetstid - det vill säga en generell arbetstidsförkortning - vore ett avgörande steg i en sådan progressiv och frihetsvidgande utveckling.

Vänsterpartiet har, som enda riksdagsparti, drivit frågan om en generell arbetstidsförkortning under lång tid. Äntligen är vi nu inte ensamma i vår kamp. I juni 2022 beslutade nämligen Kommunals kongress att förbundet ska verka för 30 timmars arbetsvecka, i lag eller kollektivavtal, utan att detta ska påverka löneutvecklingen. Vänsterpartiet välkomnar detta och förutsätter att Kommunal kommer att vara en pådrivande kraft för en generell arbetstidsförkortning.

Fru talman! Jag lovar att jag snart ska runda av.

Förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning är i flera avseenden goda. Produktiviteten har fördubblats i Sverige sedan 1970-talet. Samtidigt har löneandelen av det samlade produktionsresultatet sjunkit. Det ekonomiska utrymmet för en arbetstidsförkortning med bibehållen lönenivå är alltså betydande i ekonomin som helhet. Hur detta kan tas till vara och komma till stånd i praktiken skiljer sig dock åt mellan olika branscher. Det kan bero både på tillgången på relevant arbetskraft och på förhandlingssituationen gentemot arbetsköparsidan. På sikt är det dock nödvändigt att arbetstidsförkortning får genomslag i den lagstadgade normalarbetstiden för att det inte ska uppstå för stora klyftor mellan olika grupper på arbetsmarknaden i detta avseende.

Arbetslivet präglas i dag av ökad intensitet, stress och högt tempo. Detta leder i sin tur till ohälsa, stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningar. Den ojämställda fördelningen av det obetalda hemarbetet mellan kvinnor och män kvarstår, liksom det faktum att fler kvinnor än män jobbar deltid.

Utöver detta kräver också jordens ekologiska bärkraft ett något annorlunda konsumtionsmönster med lägre förbrukning av icke-förnybara resurser. En generell arbetstidsförkortning skulle bidra till att minska ohälsan, öka jämställdheten, minska klyftorna på arbetsmarknaden och bidra till en mer hållbar utveckling.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23.

Herr talman! Tack så mycket för ordet! Det har varit en lång debatt kring betänkandet som rör motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Jag ska börja med att prata om jämställdhet.

Kvinnomaktsutredningen tillsattes av regeringen 1995, och den presenterade 13 forskningsrapporter under slutet av 90-talet. År 1998 publicerades slutbetänkandet som hette Ty makten är din - myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige.

Kvinnomaktsutredningen konstaterade bland annat att utbildning lönar sig sämre för kvinnor än för män och att yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans. Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn, men de män som tar sitt föräldraskap på allvar och är pappalediga förlorar faktiskt ännu mer. Även de kvinnor som aldrig föder barn eller har passerat de barnafödande åldrarna får betala något slags kvinnobot i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter. En kvinna som skiljer sig från en man förlorar ekonomiskt på det, medan mannen förlorar kontakten med barnen.

Utredningen konstaterar vidare att den offentliga sektorn i vissa avseenden kan ses som mer kvinnovänlig än den privata, men i andra avseenden exploateras kvinnor. De många deltidsjobben och tillfälliga anställningarna gör att kvinnor utnyttjas och lämnas med dåliga löner och utvecklingsvillkor och väldigt usla pensioner, detta trots att offentlig sektor styrs politiskt och ledningen borde veta bättre.

Herr talman! Sammanfattningsvis visar Kvinnomaktsutredningen en bild av ett långt ifrån jämställt Sverige, och över 20 år senare kan vi konstatera att många av de problem som Kvinnomaktsutredningen tar upp fortfarande existerar och i vissa fall till och med har förvärrats. Vänsterpartiet har till exempel återkommande lyft fram den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden. Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män handlar till stor del om den ekonomiska politiken, eftersom just resurser är helt avgörande för att minska orättvisor.

Herr talman! Det är inte rimligt att kvinnor ska vara beroende av män för sin försörjning. Att en kvinna kan försörja sig själv är till exempel nödvändigt för att hon ska kunna lämna en man som misshandlar henne. Vi vänsterpartister anser att kvinnor och män givetvis ska ha lika lön för lika arbete, och vi vill att alla som vill jobba heltid också ska ha rätten att jobba heltid. I dag jobbar som sagt många kvinnor deltid för att de helt enkelt aldrig erbjuds en heltidstjänst.

Pensionssystemet förstärker också de könsorättvisor som finns på arbetsmarknaden. Kvinnor har i genomsnitt ungefär 70 procent av mäns pension, och skillnaden ökar med åldern. Hälften av alla kvinnor tvingas ta ut garantipension bara för att klara sig. Systemet kompenserar inte för föräldraledighet och sjukpenningdagar på ett tillfredsställande sätt. I det nuvarande pensionssystemet riskerar en allt större andel av framtidens pensionärer, särskilt kvinnor, att bli fattiga.

Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation nummer 1, som innebär att Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en ny kvinnomaktsutredning i syfte att komma till rätta med den bristande jämställdheten.

Herr talman! Det här är också ett betänkande kring diskriminering. Därför vill jag gärna nämna några saker som berör det. En ökad tillgänglighet gör samhället bättre genom att fler människor ges möjlighet att delta i samhället och leva ett självständigt liv.

År 2015 blev bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning en diskrimineringsform enligt lagen. Vänsterpartiet anser att den nya diskrimineringslagstiftningen var ett steg framåt i frågan om mänskliga rättigheter, men tyvärr innehåller lagstiftningen flera avgörande undantag jämfört med den bakomliggande utredningens förslag.

Regeringen har aviserat att lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ska ses över och breddas. År 2017 kom en proposition om utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet, som föreslog att det gällande undantaget för företag med mindre än tio anställda skulle tas bort. Vänsterpartiet välkomnade det förslaget.

Som en del i att bredda diskrimineringslagstiftningen bör en utvärdering genomföras för att se över hur lagstiftningen har fungerat. Det är ytterst viktigt att de goda intentioner som fanns från regeringens sida även infrias i praktiken.

Herr talman! Att lägga till språk som diskrimineringsgrund är något som har efterlysts av både minoritetsorganisationer i Sverige och Europarådets expertkommitté, som bevakar de nationella minoriteternas rättigheter i medlemsländerna. Detta har man gjort efter uppmärksammade fall då sverigefinnar har förbjudits prata finska i skolan eller på arbetsplatsen. Till skillnad från utskottet, som tycks mena att skyddet är tillräckligt starkt, anser jag och Vänsterpartiet att man bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över om man ändå inte ska låta också språk införas i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund.

Avslutningsvis, herr talman, måste man mäta och fråga för att ens veta om det finns någon diskriminering. Det enklaste medlet är att använda sig av jämlikhetsdata. Det är information om hur olika diskrimineringsgrunder, till exempel religion, hudfärg eller etnicitet, är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Sverige kritiseras regelbundet av FN, EU och Europarådet för att inte samla in relevant kunskap och systematisk statistik om olika minoriteters situation.

Segregation och ojämlikhet är som mest tydliga i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg samt religion och annan trosuppfattning. När man frågar runt är det mycket som tyder på att en majoritet av den svenska befolkningen är positiv till att införa jämlikhetsdata på en mer systematisk och institutionaliserad nivå. Det gäller inte minst om man frågar minoriteterna själva.

Trycket på Sverige att etablera jämlikhetsdata växer starkt inom till exempel RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. Handikappförbunden och många funkisnätverk efterfrågar det här, liksom Sverigefinska Riksförbundet och andra. Det handlar om väldigt många aktörer. De som upplever och ser diskriminering vill gärna synliggöra den.

Herr talman! Det duger inte att vara bäst i klassen i bara en retorisk värld, utan vi måste ha skydd och rättigheter för alla de minoriteter som vi på papperet säger finns.

Fru talman! Tack, Camilla Mårtensen, för svaren! På slutet försökte Camilla Mårtensen säga lite om vilka olika typer av åtgärder man kan vidta för att komma åt detta. När statsrådet besökte utskottet beskrev hon, som vi hörde tidigare, olika typer av åtgärder först efter det att vi andra hade tryckt på lite grann.

De olika saker som statsrådet presenterade var inga nya saker som Tidökamraterna hade kommit på, utan väldigt mycket den politik som förts av tidigare regering. Det arbete som pågår på myndigheter, kommuner och så vidare runt om i landet är ju inte något som påbörjats tack vare den här regeringen.

Om det till exempel skulle vara så att man inte var riktigt nöjd med det arbete som gjorts tidigare - man kan naturligtvis kan ha andra åsikter och idéer om vad man tror är den stora knäckfrågan för att komma åt mäns våld mot kvinnor, allt våld mot alla män och kvinnor eller hur man väljer att formulera det - fick vi faktiskt inte höra om några specifika nya åtgärder. Jag ger alltså Camilla Mårtensen tillfälle i sin slutreplik att ge oss sina bästa åtgärder i de frågorna.

Fru talman! Jag ska verkligen prata genom dig!

Fru talmannen måste säkert tycka att det är väldigt tjatigt att oppositionen går upp och pratar om mäns våld mot kvinnor, mäns våld överlag, vem som slår vem och så vidare. Men detta är en jättestor och viktig fråga i vårt utskott och något som vi har diskuterat väldigt mycket, och det är därför som vi, ledamot efter ledamot, går upp och tar repliker.

Jag vill börja med att säga att liberaler och socialister historiskt har gått sida vid sida när det gäller kampen om alla människors lika rättigheter och möjligheter. Det hade inte varit möjligt om inte socialister och liberaler på olika arenor och på olika sätt hade sett till att vi fått kvinnlig rösträtt och över huvud taget rättigheter för människor som inte alltid kan ta samma plats eller ha samma möjlighet i samhället.

Därför är det så tråkigt att se att Liberalerna nu har lierat sig med högerkonservativa krafter i stället för med de liberala och socialistiska idéerna om hur vi ser på olika maktförhållanden, vem som strukturellt har mer eller mindre makt än andra och vad vi ser för olika lösningar. Därför går vi upp gång på gång och en efter en och tar repliker, fru talman.

Jag skulle gärna vilja veta hur det kommer sig att Camilla Mårtensen och Liberalerna inte längre vill vara med oss andra.

Fru talman! Det här med kvotering, positiv särbehandling och att vilja göra en förändring är ju ingenting nytt - det är ingenting som bara har funnits nu. Vi som föddes på 70-talet och sökte till gymnasiet i slutet av 80-talet eller början av 90-talet vet att en man som ville söka till exempelvis barnskötarlinjen eller ett omsorgsprogram fick lägga på lite på sitt betyg för att lättare kunna komma in. Likadant var det när kvinnor sökte till gymnasielinjer, som det ju hette på stenåldern.

Man ville komma åt detta. Det fanns en vilja och en idé. Det var inte så att män tvingades bort från de traditionella mansyrkena eller att kvinnor tvingades bort från att bli barnskötare eller förskollärare; detta ser vi ju inte minst nu. Det kunde dock öppna upp för att ge en möjlighet och visa på alternativ. Det är märkligt att det används på detta sätt, som om det skulle vara tvingande när man försöker att hitta en lösning för att öka mångfalden. Det är det ju inte.

Kvinnor väljer tydligen alltid lägre lön än vad män har. Michael Rubbestad får gärna berätta vilka åtgärder som finns för att få mer jämställda löner, så att kvinnor och män på en arbetsplats tjänar lika mycket. Som det är nu kan en man och en kvinna som har börjat samtidigt och är lika gamla gå bredvid varandra på samma jobb, och ändå har kvinnan väldigt ofta lägre lön. Hur ska vi få bukt med detta?

Fru talman! Tack så jättemycket, Michael Rubbestad, för den fantastiska kvinnohistoriska beskrivningen! Den var jätteintressant att höra. Jag har bara en liten sakupplysning. Det enda radikala med radikalfeminism och radikala feminister är att vi har en idé om att både män och kvinnor är människor och ska ha samma möjligheter och rättigheter. Det är det enda radikala med feminism.

Jag har flera frågor och ska försöka samla ihop dem på ett bra sätt. Michael Rubbestad pratar om valfrihet och att män och kvinnor ska få bestämma själva om sin föräldraledighet. Det är jättefint. Hur kommer det sig då att kvinnor alltid väljer att vara de som är hemma och också alltid får en lägre lön, en sämre löneutveckling och en sämre pension? Det är så intressant att denna valfrihet alltid innebär att kvinnor får det sämre.

Ledamoten hann inte svara på frågan om kvotering. Jag undrar om Michael Rubbestad skulle vilja prata lite grann om att man är så emot det. Den osynliga kvoteringen känner vi ju till - alla män i alla bastuklubbar som alltid ser alla män som lämpliga för olika roller, men inte kvinnor på samma sätt. Det är därför vi vill införa det. Michael Rubbestad får nu jättegärna utveckla detta.

Fru talman! Offentlig upphandling omsätter varje år drygt 800 miljarder kronor av våra gemensamma skattemedel. Det motsvarar omkring en sjättedel av Sveriges bnp. Det finns alltså väldigt stora pengar att tjäna för de privata företag som vinner dessa upphandlingar. För att motverka att oseriösa företag vinner upphandlingar krävs det ett tydligt och strikt regelverk för offentlig upphandling, och det har vi inte i dag.

Jag anser att det ska råda ordning och reda vid offentlig upphandling. Arbetstagare som jobbar inom offentligt finansierade verksamheter som upphandlas, till exempel kollektivtrafik, och arbetstagare som arbetar i privata företag ska garanteras sjysta löner och villkor. Skattemedel ska inte gå till företag som dumpar löner och arbetsvillkor.

För att skapa ett bättre regelverk för offentlig upphandling krävs det ett antal olika åtgärder.

För det första bör regeringen återkomma med förslag om ändringar i LOU så att krav på skäliga villkor ska ställas vid behov vid alla offentliga upphandlingar och att det blir möjligt att vid upphandling ställa krav på villkor om pensioner, försäkringar och annan ledighet än semester. I dag finns det inte möjlighet att ställa sådana krav för en stor del av upphandlingarna, vilket skapar utrymme för underbudskonkurrens och social dumpning.

För det andra bör det som huvudregel ställas krav på att maximalt två led av underentreprenörer får användas vid offentlig upphandling. I dag präglas offentligt upphandlade projekt inom bygg- och anläggningsbranschen av långa kedjor av underentreprenörer. Enligt Byggnads innebär det stora problem när det gäller samordning och kontroll på byggarbetsplatser. Ofta finns det fler brister i arbetsmiljö och arbetsvillkor ju längre ned i underentreprenörskedjorna man kommer. Svartjobb, skattefusk och låglönekonkurrens är väldigt vanligt förekommande. Om man begränsar antalet led av underentreprenörer skulle möjligheterna till samordning och kontroll kunna stärkas.

För det tredje bör det införas obligatoriska krav på anbudsgivarna att de i samband med offentlig upphandling ska redovisa vilken personalstyrka och vilka lönenivåer som ligger till grund för deras kostnadsberäkningar. I dag gör lagstiftningen det möjligt för den upphandlande myndigheten att anta det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga för beställaren, det vill säga lägsta möjliga kostnad inom ramen för kollektivavtalsenliga villkor. Det innebär att företag som omfattas av kollektivavtal med lägre löner och sämre villkor såklart ofta vinner upphandlingar. För de anställda innebär detta en successiv lönesänkning i samband med varje ny upphandling. Det blir en form av statligt sanktionerad lönesänkningspolitik. Det är inte rimligt. Det ska inte vara möjligt för beställaren att göra på detta sätt.

För det fjärde bör upphandlande aktörer ha en dialog med relevanta fackförbund i den bransch där upphandlingen ska ske. I dag finns inte heller det som något krav. Fackförbunden har i regel ganska god kännedom om branschen och väldigt ofta också om de företag som verkar där. De har ofta väldigt bra koll på vilka som är seriösa och vilka som inte är seriösa aktörer. Om myndigheterna inför varje upphandling skulle göra på detta sätt, alltså inhämta relevanta uppgifter från fackförbunden, skulle de kunna sålla bort väldigt många oseriösa aktörer i processen.

Fru talman! Mot bakgrund av hur stor del av våra gemensamma skattemedel som offentlig upphandling omsätter varje år borde det ligga i alla partiers intresse att åstadkomma ett bättre regelverk för offentlig upphandling som motverkar fusk, fiffel och osund konkurrens.

Även om man inte bryr sig om villkoren för de löntagare som arbetar i de upphandlade verksamheterna borde man åtminstone bry sig om hur våra gemensamma skattemedel används.

Om man tycker att det är okej att våra gemensamma resurser går till oseriösa företag som dumpar löner och villkor och därmed konkurrerar ut seriösa, sjysta företag röstar man såklart nej till vårt förslag. Men om man tycker att våra gemensamma skattemedel ska gå till seriösa företag som har sjysta löner och villkor stöder man vårt förslag.

Fru talman! Därför yrkar jag bifall till vår reservation 9 och uppmanar givetvis alla andra att rösta på den.

Herr talman! Jag vänder mig till Paulina Brandberg.

Matpriser, hyror och elpriser har ökat, men löner och arbetstid har inte ökat i samma takt. Många får därför allt svårare att klara av sin vardag. Man hyvlar till och med arbetstider för människor så att de kan hamna på så lite som fem timmar i veckan.

För ungefär en månad sedan ställde jag en skriftlig fråga till statsrådet om hon tänker verka för att förändra lagstiftningen så att hyvling förbjuds, och svaret var ett tydligt nej.

Min fråga blir därför: Vilket råd har statsrådet till alla de H & M-anställda som har fått sina arbetstider hyvlade och oroar sig för hur de ska få ekonomin att gå ihop?