Fredrik Malm (L) svarade Jacob Risberg i en replik om Situationen i Israel och Palestina i debatten ”Protokoll 2025/26:83 Torsdagen den 5 mars” den 5 mars 2026.
Jacob RisbergMP· i sitt anförandeDebatten har varit lite knepig för mig i dag. Jag har hela dagen funderat över vad jag ska plocka upp. Jag har aldrig haft så lite nedskrivet i förväg inför en debatt som just den här, samtidigt som det alltid finns så…Herr talman! Debatten har varit lite knepig för mig i dag. Jag har hela dagen funderat över vad jag ska plocka upp. Jag har aldrig haft så lite nedskrivet i förväg inför en debatt som just den här, samtidigt som det alltid finns så mycket att säga. Jag vet att jag förra året under en debatt om Israel och Palestina pratade i 20 minuter, men jag ska försöka undvika det i dag. Jag har skrivit upp mig för tolv minuter, men jag ska försöka att inte gå så långt.
Jag ska börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer – och jag ska inte säga något om tids vinning.
Först vill jag framföra några klargöranden vad gäller Hamas. Det har kanske missuppfattats vad jag menar när jag talar om Hamas. Det är inte så att jag vill se Hamas styra Gaza, men eftersom jag har studerat freds och konfliktkunskap vet jag att det inte fungerar att från början sätta villkor för vilka som får delta i fredsförhandlingar och sätta villkor för vilka som ska få styra i framtiden. Det blir aldrig fred av det.
Moderaterna gick tillbaka i tiden till 1967 och pratade om ockupationen. KD gick tillbaka till händelserna den 7 oktober, förutom att ledamoten tog upp att Hamas under lång tid har byggt upp kapacitet. Jag antar att det handlar om lång tid före den 7 oktober. Så kom äntligen Liberalernas ledamot och började prata historia, och det är jättefantastiskt.
Att få det att låta som att det är arabländernas fel att det inte finns en palestinsk stat i dag, att det var kriget 1948, när arabländerna attackerade Israel, som gjorde att palestinierna inte fick en stat, är lite märkligt. Man glömmer i så fall bort vad Israel gjorde på den tiden – innan staten Israel ens hade utropats. Efter november 1947, när delningsplanen antogs av FN, ansåg judarna att de hade rätt till en egen stat. Man påbörjade då en fördrivning av palestinier. Hälften av de 750 000 flyktingar vi pratar om i dag, al-nakba som det kallas, den stora katastrofen, fördrevs innan kriget ens började.
Sedan kom kriget, och resterande hälften av de 750 000 fördrevs också. Det var inte bara bort från Israel utan även inom Israel. 300 000 palestinier som är israeliska medborgare i dag är fortfarande flyktingar i sitt eget land. De har aldrig tillåtits återvända till sina byar. 530 byar förstördes 1948−1949 av Israel.
Vi ska också komma ihåg hur Israel hanterade de palestinier som fanns kvar i Israel efter kriget 1948. De fick leva under militärlagar, och de fick inte röra sig fritt i Israel. De blev fråntagna ett eget land genom att olika områden gjordes till militärområden där de inte fick bruka jorden. Sedan infördes lagar som innebar att om någon inte hade brukat sin mark inom tre år tillföll marken staten. Det var ett effektivt sätt att tillskansa sig mer och mer av den mark som palestinierna hade brukat i hundratals år.
Palestinierna lever under samma lagar i dag på ockuperat område. De lever under andra lagar än israeliska medborgare. På de ockuperade områdena på Västbanken finns 700 000–800 000 israeliska bosättare i dag. De lever under civila lagar, men palestinierna lever under militära lagar. Det är på samma område!
Det här har sagts tidigare: En palestinsk pojke och en israelisk pojke kastar sten på varandra. Säg att de är 13 år – nej, vi säger 12. Då är de under Tidöpartiernas syn på vad som är straffbart eller inte. Den tolvårige palestinske pojken tas in till militärt häkte och åtalas medan den tolvårige israeliska pojken släpps. De lever under olika typer av lagar. Det här hade ett särskilt namn i Sydafrika: apartheid.
Det handlar inte bara om hur man agerar nu, utan vi har sett detta genom historien. Ända sedan staten Israel bildades har man haft en annan syn på palestinierna. Man har velat fördriva dem, och dem man inte har lyckats fördriva har man buntat ihop i olika små områden.
Sedan kommer vi till Osloavtalet på 90-talet. Det är ett avtal som på något vis förstärker ockupationen på ett obehagligt sätt. Förutom att lova att fler bosättningar inte ska flytta in tillåts det ändå att man bygger speciella vägar för bosättningar på ockuperat område. Man bygger också upp ett antal vägblockeringar och förhindrar palestinier att röra sig mellan olika byar.
Liberalernas ledamot pratade om att palestinierna har prioriterat fel när de inte har byggt upp en egen stat utan i stället satsat allt på att bygga tunnlar. Jag säger återigen att jag inte stöder Hamas agerande, men det här handlar inte bara om Hamas i Gaza, utan här handlar det också om hur man agerar på Västbanken.
Palestinierna har inte rätt att kontrollera sina egna gränser. Palestinierna har inte rätt att kontrollera sitt eget luftrum eller sin egen kust. Palestinierna rår inte över sin egen import eller export utan allt kontrolleras av Israel. Palestinierna rår inte ens över sina skatteintäkter, utan de kanaliseras via Israel. Skatteintäkterna hålls inne för att man emellanåt ska kunna sätta mer press på den palestinska myndigheten. Palestinierna får inte röra sig fritt på de ockuperade områdena.
När palestinierna genom årtiondena har demonstrerat har de mötts med kulor. Även när de inte demonstrerar, som vi ser även i dag, möts de med kulor på Västbanken. Att i sådana lägen anklaga dem för att de inte har lyckats bygga upp en egen stat är lite magstarkt.
Jag ska säga något om de senaste veckorna. Det har sagts mycket om Irankriget i talarstolen i dag. En annan baksida av Irankriget är att man återigen passar på att öka våldet på de ockuperade områdena, framför allt på Västbanken. Nu har man återigen stängt vissa överfarter till Gaza. För ett par dagar sedan tillät man över huvud taget inte någon humanitär hjälp att komma in i Gaza.
För ett par veckor sedan fattades ett beslut i israeliska knesset som har fått liten uppmärksamhet i Sverige. Det gäller område C, ungefär 62 procent av Västbanken, som tidigare har legat under israelisk militär kontroll och nu ska hamna under israelisk civil administration.
Är det bra eller dåligt? Det är faktiskt väldigt dåligt. Det innebär att det enligt Israel inte längre är fråga om en militär ockupation. Det här är något som grundlägger ockupationen, och det kommer att bli ännu svårare för palestinier att röra sig i område C, att få bygga i område C och att få bruka jorden i område C. Att det beslutet passerade utan någon som helst uppmärksamhet i Sverige är obehagligt och anmärkningsvärt.
Det finns så mycket mer att säga, men kvällen är sen och fler debatter ska följa efter denna. Därför nöjer jag mig, herr talman. Jag tror att vi kommer att återkomma till frågan flera gånger framöver.
Herr talman! Jag tänkte att ledamoten Risberg skulle få förtydliga sina tidigare yttranden om just Hamas och Hamas roll i ett framtida Gaza. Det blev nämligen lite otydligt i ett tidigare replikskifte. Och det är fortfarande otydligt efter det här anförandet, menar jag.
Regeringens och utskottsmajoritetens uppfattning är att Hamas ska avväpnas och att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza. Det är sammanfattningen i ställningstagandet.
Då måste jag bara för tydlighetens skull fråga: Delar ledamoten denna uppfattning, att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza? Jag menar att det måste förtydligas, för det lät som att Hamas åtminstone skulle delta i någon form av samtal. Jag vet inte riktigt vad ledamoten menar. Jag tror nämligen att vi i majoriteten i utskottet tänker oss att det inte ska föras så himla mycket samtal med Hamas annat än att man förklarar för dem var de ska lägga vapnen när de går hem.
Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för frågan!
Det är en jätteintressant fråga. Den är inte helt enkel att besvara.
Jag ska först och främst säga: Hamas ska absolut avväpnas. Det är jag helt och hållet med på. Och jag hoppas verkligen inte att Hamas är en del i ett framtida styre. Men Hamas är mycket bredare än bara en terroristorganisation. Hamas har varit mycket mer. Grundandet av Hamas handlar inte bara om relationen gentemot Israel, utan det handlar också om att stå för social hjälp, sjukvård och så vidare.
Man kan till exempel jämföra med hur man har hanterat Hizbollah i Libanon. Det är Hizbollahs väpnade gren som har varit terrorstämplad. Hela Hizbollah har inte varit terrorstämplad av EU. Där har man gjort en distinktion. Det är mycket lättare att säga att den väpnade grenen definitivt inte ska ha någonting med ett framtida styre att göra.
Hamas är en idé som jag inte tror att man kommer att lyckas göra sig av med, åtminstone inte med våld. Bästa sättet att göra en organisation maktlös är att ge den möjlighet att visa hur den klarar av att sköta ett civilt styre. Vi har sett detta i många andra konflikter också. När man utesluter grupperingar från förhandlingar ökar det bara misstron. Det ökar förmodligen radikaliseringen och leder förmodligen också så småningom till nya attacker från de organisationerna.
Jag hoppas att Hamas avväpnas. Jag hoppas att Hamas inte kommer att vara någon del i det framtida palestinska styret. Men det är inte min sak att avgöra det. Det måste israelerna och palestinierna komma fram till själva. Hur ska det här lösas? Vilka politiska partier ska få finnas?
Herr talman! Det är bra att vi har den här diskussionen, för vi har nog inte samma uppfattning om vad Hamas är för typ av rörelse. Jag har uppfattat Hamas som en totalitär, islamistisk och judehatande rörelse som visserligen också har haft i sitt program att man erbjuder sociala tjänster. Men i grunden är det en organisation totalt genomsyrad av en sjuk ideologi som inte under några omständigheter kan accepteras.
Man måste ändå kunna säga att de inte är inbjudna till samtal annat än om hur de ska genomföra själva kapitulationen.
Hamas har många gånger liknats vid de tyska nazisterna, och det är fullt rimligt. Det är klart att de allierade, när de ockuperade Tyskland efter kriget, talade med nazisterna. Men det var just om hur nazisterna skulle avveckla sig själva och om att de aldrig mer skulle tillåtas ha något som helst inflytande. Det var ingenting som tyska folket självt fick bestämma. Det var segrarmakterna som bestämde vilka som skulle få styra i Tyskland efter kriget. Det var fullt rimligt.
Jag tror att många tänker sig att Hamas ska behandlas på samma sätt. Varför är inte det rimligt i det här fallet, när vi talar om en så sjuk organisation? Nu låter det som att ledamoten tänker sig att det ska vara en lång fredsprocess och att Hamas ska vara en part i den och kanske även spela en politisk roll efteråt. Jag ställer mig helt frågande till detta. Är det här verkligen Miljöpartiets politik?
Herr talman! Jag tackar för frågan.
Återigen: Det kan inte vara jag som avgör hur ett framtida Palestina ska styras. Jag hoppas som sagt att Hamas inte har någonting med styret att göra. Men jag kan konstatera hur det har varit de senaste åren då vi har haft olika terrorgrupper som har attackerat och där man har kommit fram till fredslösningar.
Jämför till exempel med Nordirland! Det var först när man satte sig ned och pratade med IRA som man kom fram till en lösning, när deras politiska gren Sinn Féin fick delta i de politiska valen. De var fruktansvärda. De dödade urskillningslöst.
Jag hoppas verkligen inte att Hamas har en framtida roll. Man beskriver här Hamas som en judehatande organisation. Jag skulle säga att det är en Israelhatande organisation. Men visst, vi kan säga att det är en judehatande organisation. Man tror att de inte kan förändra sig över huvud taget. Det finns andra organisationer som har sprungit upp även här i Sverige, med nynazistiska förtecken och som har varit judehatande. Vissa partier samarbetar i dag med dem. Det hade kanske varit otänkbart för 20 år sedan.
Vad som ska ske i framtiden i Palestina måste faktiskt palestinierna och israelerna komma fram till själva. Om palestinierna säger att de inte vill ha någonting med Hamas att göra är det fine, jättebra. Men det är de som måste komma fram till det. Jag kan inte som ledamot i en svensk riksdag avgöra det åt dem.
Herr talman! Jacob Risberg är tämligen selektiv när han går igenom sin historiska odyssé kring den här konflikten. Det är mycket riktigt att palestinier fördrevs. Det är ett fullständigt självklart historiskt faktum. I storleksordningen 700 000–750 000 palestinier lämnade området. En del gjorde det kanske frivilligt för att undkomma strider. En del fördrevs regelmässigt, så att säga.
Vad Jacob Risberg däremot inte nämner, herr talman, är att lika många judar kom till området för att de fördrevs från hela arabvärlden. De integrerades i Israel. De är som alla andra invånare i Israel.
Vad hände med de palestinier som lämnade området och som hamnade i olika flyktingläger – i Yarmouk i Syrien, i Ein El Hilweh och Nahr elBared i Libanon eller i Saudiarabien, Jordanien eller andra länder?
De fick inga medborgarskap. De har inte fått integreras. Hela idén har varit att de har varit en spelbricka. Den palestinska befolkningen har varit en spelbricka i årtionden. Man har sagt att alla ska återvända till Israel, fast alla inser att det är fullständigt orealistiskt.
Det är det jag menar, Jacob Risberg, när jag talar om att arabvärlden inte har tagit sitt ansvar i detta. Det gäller också en rad andra konflikter. De arabiska länderna hade kunnat ställa upp för sina syriska bröder och systrar under kriget i 15 år. De gjorde väldigt lite för dem.
Därtill skulle jag inte säga att de arabiska länderna så att säga har agerat dåligt för en palestinsk stat. Jag skulle säga att de aktivt har motarbetat den. Under 1948–1967 var Gazaremsan och Västbanken kontrollerade av Egypten och Jordanien. Det fanns inte en tanke på att upprätta ett palestinskt styre där, exempelvis.
Herr talman! Det var många frågor. Jag ska försöka bena ut någonting av det som jag uppfattade som en fråga. Det gäller detta med de palestinska flyktingarna och varför de inte integrerades i de olika arabiska länderna. Frågan är också: Ville de integreras? De flesta som flyr hoppas ju att de dagen efter ska kunna återvända till sina hem.
Det är inskrivet i FN:s stadgar – och framför allt i UNHCR:s stadgar, som inte var skrivna när de palestinska flyktingarna tillkom – att det finns en rätt till återvändande. Palestinier som har varit på flykt har ju hela tiden drömt om att få återvända till sitt hemland. Varför ska vi kräva att de arabiska staterna runt omkring gör dem till sina medborgare? Varför ska de inte ha rätt att återvända? Varför fick de inte den rätten från början?
Man kan återigen jämföra med hur vi agerar här i Sverige i dag. Vi skickar tillbaka flyktingar till deras hemländer, men palestinier ska tydligen inte få återvända till sitt hemland. Det tycker jag är märkligt.
Jag tycker att det är en lite märklig syn. Man skyller på de arabiska staterna runt omkring för att de inte har integrerat de palestinska flyktingarna. De palestinska flyktingarna har hela tiden trott att de skulle få återvända till sitt hem nästa år. Det har ju inte blivit så.
Fru talman! Är det rimligt att man i Mellanöstern har tiotals flyktingläger för palestinska flyktingar som har funnits i nästan 80 års tid? Skulle vi acceptera det? I alla andra länder talar man om att människor måste kunna få medborgarskap, jobba, integreras och så vidare.
Det här är ju en fruktansvärd situation, och ansvaret för den faller på de länder som inte har ställt upp på att integrera de palestinska flyktingarna. Det stod klart för många år sedan. De som flydde 1948 är i dag kanske några tiotusen, medan antalet människor som finns i UNRWA:s system väl är 6–7 miljoner i dag. Alla förstår ju att det faktum att man är tredje generationens flykting inte ger någon sorts automatisk rätt till återvändande.
Den grundläggande problematiken här, som Jacob Risberg inte tänker på, är följande: När Israel bildades efter kriget var positionen från samtliga länder runt omkring att man inte ens fick tala med Israel. Det var en position som dessa länder upprätthöll i årtionden. Det tog mer än 40 år innan det som blev Osloavtalet började förhandlas. Halva den tiden, eller mer än så, kontrollerades Västbanken och Gaza av de arabiska grannländerna Jordanien och Egypten.
När man tittar på den här historien kan man inte så ensidigt som Jacob Risberg gör lägga 99,5 procent av skulden på den ena sidan. Det är inte rimligt att göra det. Israel har begått jättemånga fel i detta, men orsaken till att det inte finns någon palestinsk stat är att det inte finns någon framförhandlad lösning om en palestinsk stat. Det är ju därför Israel kan fortsätta att expandera på det sätt som Israel gör.
Fru talman! Ju bättre den palestinska myndigheten skötte sig, desto mer territorium skulle man få ta hand om, trodde vi i samband med Osloavtalet. Så blev det dock aldrig. Det var den dröm som fanns om en palestinsk stat.
Ledamoten Malm frågade om det är rimligt. Jag undrar om det är rimligt att en palestinier som är född i Haifa och som har fördrivits därifrån inte får återvända till sitt hemland medan en person som kanske aldrig har satt sin fot i Israel men som råkar vara född jude har rätt att bosätta sig i Haifa. Jag tycker att man ska fråga sig om det verkligen är rimligt.
Alla palestinska flyktingar kommer inte att kunna återvända – så är det. Men vi ska komma ihåg detta: När resolution 181, om delningsplanen, antogs var tanken att det skulle vara upp till varje person att själv bestämma om man ville bo kvar där man bodde eller inte. Om man valde att flytta därifrån, eller fördrevs, skulle man ha rätt till kompensation. Den kompensationen har totalt uteblivit för de landområden och de fastigheter som alla palestinier har blivit av med under dessa årtionden.
Vi kan börja prata i den änden i stället för att prata om att alla palestinier ska ha rätt till återvändande, för alla förstår ju att det inte kommer att gå. Vi måste åtminstone börja fundera på vilken typ av kompensation de i så fall ska få. Där kan vi börja diskussionen om det här, tycker jag.
