Fredrik Malm (L) svarade Håkan Svenneling i en replik om Situationen i Israel och Palestina i debatten ”Protokoll 2025/26:83 Torsdagen den 5 mars” den 5 mars 2026.
Håkan SvennelingV· i en replikJag tror att Fredrik Malm har rätt i att Europas ställning, i alla fall i ett historiskt perspektiv, är svagare nu än tidigare. Sedan är det också rimligt att folken i dessa länder i sig skulle ha makten och kunna…Herr talman! Det vi nu bevittnar i realtid är en enorm omvälvning i hela Mellanösternregionen.
Det är också något vi har bevittnat under ganska lång tid. Sedan den så kallade arabiska våren 2010 med kriget i Syrien därefter, tolvdagarskriget förra året mellan Israel och Iran och självklart massakern den 7 oktober – som egentligen startade den senaste vågen av krig – tror jag inte att någon av oss här inne, herr talman, kan förutse vad som kommer att ske den närmaste tiden.
Häromdagen gav exempelvis president Trump, JD Vance och Marco Rubio, tror jag att det var, tre olika besked om vad USA ser framför sig i Iran.
Vi vet att 1 procent av Sveriges befolkning har en iransk identitet. Väldigt många har en kurdisk identitet eller en assyrisk-syriansk, armenisk, palestinsk och så vidare. Vi har en ganska stor del av befolkningen i vårt land som kan ha rätt olika uppfattningar om både det ena och det andra och även om vad som sker i regionen. Men de delar samma önskan att få lugn och ro; det tror jag gäller de allra flesta.
Den iranska befolkningen är en stor och ung befolkning. De flesta i Iran i dag är födda efter det att ayatolla Khomeini tog makten 1979. De har bara sett det här systemet. De måste ges en möjlighet att bygga något nytt och skapa frihet för Iran, bygga ett annat samhälle och montera ned de institutioner som enbart syftar till att försvara en fundamentalistisk shiateokratisk regim. Vi får verkligen hoppas att detta tar en sådan vändning att den iranska befolkningen ges den chansen.
Man kan titta på Mellanösternregionen och välja att gå tillbaka en kortare eller längre tid. Man kan gå tillbaka till Osmanska rikets kollaps. Man kan gå tillbaka till krigen 1948 och 1967 mellan Israel och arabstaterna. Man kan gå tillbaka till det stora skifte som skedde 1979–1980, när Saddam Hussein manövrerat sig fram till att bli herre på täppan i Irak samtidigt som militären gjorde militärkupp i Turkiet. Samtidigt störtades shahen i Iran, och landet vände 180 grader i hela sitt inhemska system, men också regionalt, och började bygga upp olika proxygrupper redan då. Hizbollah är väl den som är mest känd.
Det man väldigt tydligt kan se, herr talman, är att det finns några fickor av pragmatism. Det finns några områden som har sett pragmatism eller demokrati och lyckats med en mer fredlig samexistens mellan olika grupper. Men i grova drag har vi här en region som praktiskt taget aldrig har haft demokrati.
Det är bristen på liberala värderingar i vid mening och bristen på politiker som står för mer pragmatiska lösningar som är grunden till alla de problem vi ser. Det gäller inte bara Israel–Palestina-frågan utan även den kurdiska frågan, det inbördeskrig som rasade i 15 år i Libanon, det förtryck vi ser i Iran och den dysfunktionella irakiska staten.
En orsak till denna brist på liberalism är att de allra flesta av de här länderna – inte Iran och delvis undantaget Israel, som grundades senare – grundades på 1920- och 1930-talen under mellankrigstiden, när europeiska kolonialmakter ritade om kartan och installerade nya regimer. De inspirerades av de tankar som dominerade i Europa på den tiden, och dessa tankar var i hög grad intoleranta och repressiva. Det var fascism, nazism och kommunism som dominerade den europeiska kontinenten på den tiden. Vi har sett att detta har lett till väldigt mycket problem med ofrihet och annat.
Herr talman! Jag skulle säga att grundorsaken till den konflikt som har rasat ända sedan Israels återupprättande 1948 är att en stor del av regionen i grunden inte accepterar existensen av en judisk stat på det man anser vara islamiskt territorium. Det var därför alla grannländer anföll Israel 1948. Hade man inte gjort det hade det funnits en palestinsk stat redan då. Man planerade för att attackera Israel 1967 av precis samma skäl.
Om vi går fram lite, till 80-talet, ser vi hur Egypten och Jordanien sluter en fredsöverenskommelse med Israel och normaliserar sina relationer med Israel – i alla fall mer än tidigare. Under de senaste åren har vi sett hur Abrahamavtalen i Bahrain och emiraten i Marocko, tror jag att det är, har normaliserat sina relationer med Israel.
Men de krig som nu rasar är inte mellan dessa länder, utan det är krig mellan djupt radikala extremistiska och sekteristiska krafter som beväpnat sig till tänderna, grävt omfattande tunnelsystem under hela Gazaremsan och använt alla medel de har fått till buds, genom bistånd, donationer eller på annat sätt, för att bygga upp en krigsapparat och attackera Israel.
Det är den här radikaliseringen det handlar om, där det viktigaste målet är att utplåna grannen och inte att bygga något bra för sig själv. Den iranska regimen skickar den iranska befolkningens pengar till Hamas och Hizbollah i stället för att bygga skolor och sjukhus.
Den avgörande frågan, herr talman, för att lösa både konflikten mellan Israel och palestinierna och en rad andra konflikter i regionen – de tvinnas samman på olika sätt, och sammantaget bidrar de till att Mellanöstern dras allt djupare ned i konflikter – är att det sker en avradikalisering i Mellanöstern. Det enskilt absolut viktigaste som måste ske är en avradikalisering.
I ljuset av detta måste det framstå som självklart att de mest radikala krafterna inte kan vara de som ska bygga upp länderna efter detta. Det blir helt orimligt.
Jag kommer att dra över mina åtta minuters talartid en aning, herr talman, men inte för mycket, hoppas jag.
Den här radikaliseringen ser vi även i Sverige. Vi ser den på gator och torg. Till exempel var det en propalestinsk manifestation i Göteborg i helgen där demonstranter bar porträtt av Ali Khamenei, den iranska regimens flaggor, Hizbollahflaggor och så vidare. Denna radikalisering är farlig även för Sverige. Den skapar en djup polarisering, särskilt mellan olika invandrargrupper, som vi måste göra någonting åt.
Detta hänger ihop med antisemitismen. Jag får ibland en känsla av att många i Sverige verkar tro att antisemitism är ett ganska marginellt fenomen. Varför har man då inte kunnat ha ett enda judiskt möte i Sverige de senaste 40 åren utan att behöva polisbevakning eller i praktiken befinna sig i ett bunkerkomplex? Varför behövs det om antisemitismen inte är något problem i Sverige?
Vi kan inte tona ned detta, inte prata om det och inte se vårt ansvar för att skydda den judiska befolkningen samtidigt som de i sitt civilsamhälle som enda grupp i Sverige måste låsa in sig vid sina möten och inte kan annonsera om mötena på grund av risken för att utsättas för våld.
Vi måste se att konflikten mellan Israel och palestinierna måste lösas i förhandlingar. Målet måste vara en tvåstatslösning. Det innebär att vi måste ställa väldigt hårda krav på Israel. Det är fullt rimligt att på olika sätt genomföra restriktiva åtgärder mot bosättarextremister och annat. Men vi måste också se att vi har ett betydande problem även här i Sverige, vilket innebär att vi som politiker också har ett ansvar att inte öka den polarisering vi ser.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
Herr talman! Jag har redan välkomnat Fredrik Malm tillbaka till utrikesutskottet. Men jag säger också välkommen tillbaka till utskottets historielärare Fredrik Malm, som nu utbildningsutskottet avvarar åt oss.
Fredrik Malm pratade om etablerandet av stater i Mellanöstern under mellankrigstiden. I grunden tycker jag att du har en viktig poäng. Mycket av området har ju präglats av europeisk imperialism och även imperialism från det osmanska riket, som hade stor betydelse i området. När jag beskrev det palestinska folkets lidande började jag också 1948 men missade mycket av den viktiga poängen med det brittiska mandatets imperialism mot det palestinska folket på olika sätt, fransk imperialism i andra delar och så vidare.
Europa har alltså varit med och skapat mycket av grogrunden till de problem vi ser i dag. Nu pekar vi finger och säger att Mellanöstern är en glödbädd som aldrig slutar brinna. Har inte vi i Europa då ett ansvar att agera och engagera oss för en mer positiv framtid för regionen?
Det är det jag känner i den här debatten: Vi i oppositionen producerar en massa förslag på hur vi tycker att regeringen ska agera, men vi upplever hela tiden att ni från regeringspartiernas sida inte vill någonting. Om vi ska uppnå den avradikalisering som du vill se måste vi stödja byggandet av en palestinsk välfärdsstat, men samtidigt ser vi hur ni inte bidrar till byggandet av den välfärdsstaten.
När ni drar undan pengarna till FN-organet UNRWA försämrar det möjligheterna till att ge sjukvård och utbildning till palestinska flyktingar. Detta leder till den här radikaliseringen.
Jag skulle också vilja att du kommenterade den radikalisering vi ser i Israel, där vi ser extremisterna få mer och mer makt och utrymme.
(TALMANNEN: Jag vill stillsamt påpeka att vi talar via talmannen och inte duar varandra över golvet.)
Herr talman! Jag tackar Håkan Svenneling för de vänliga orden inledningsvis.
Jag ser ett stort problem i att Europas ställning och förmåga att hävda europeiska intressen i Mellanöstern är väldigt svaga – ännu svagare nu, skulle jag säga, än tidigare. I praktiken är det andra aktörer som dirigerar den utveckling vi ser.
Europa har tydliga intressen i Mellanösternregionen – att öka handeln i området, att öka den humanitära hjälpen så att människor överlever, att förhindra epidemier och annat, att ha en rimlig och ordnad migrationspolitik, att stärka vår säkerhet i Europa och mycket annat.
Hur stärker man Europas inflytande? Vi tror ju ändå att vi har goda värden och kan bidra med någonting positivt för utvecklingen i dessa länder. Samma sak, skulle jag säga, gäller även på den afrikanska kontinenten. Ja, det måste vi göra genom ett ökat engagemang och genom att vara där.
Jag har väldigt svårt att se att vare sig Sveriges eller Europas intressen eller våra möjligheter att få inflytande och påverka i regionen skulle stärkas av ett ensidigt, kontinuerligt fördömande av allt Israel gör och att försöka klippa alla avtal – eller att göra som Miljöpartiet vill, som menar att man inte ska få handla med Israel över huvud taget. Jag har väldigt svårt att se att Europas position då skulle stärkas i regionen.
Herr talman! Jag tror att Fredrik Malm har rätt i att Europas ställning, i alla fall i ett historiskt perspektiv, är svagare nu än tidigare. Sedan är det också rimligt att folken i dessa länder i sig skulle ha makten och kunna bestämma över sin utveckling, men det hindrar ju en del politiska ledare på olika sätt. Men det är väl talande att Europa i princip har ett Zoommöte mellan sina utrikesministrar efter USA:s och Israels attacker mot Iran och Irans svar.
Det som förvånar mig är att ni inte är beredda att använda de verktyg som ändå finns i verktygslådan. EU är Israels största handelspartner. Vi är den marknad israeliska exportprodukter i störst utsträckning hamnar på. En tredjedel av all handel Israel har är med oss i EU.
I artikel 2 i vårt handelsavtal med Israel stipulerar vi att Israel ska följa mänskliga rättigheter. När vi ser att det inte sker använder vi ändå inte handelsavtalet. Det finns absolut länder som blockerar vid olika tillfällen, men vi sätter inte tillräcklig press.
Det Sveriges regering kan göra är att öka biståndet till UNRWA, vars syfte är att ge utbildning och sjukvård till palestinska flyktingar. Utbildning är grunden för byggande av starkare samhällen, minskad radikalisering och ekonomiska möjligheter för framtiden.
Vi har också följeslagarprogrammet, där kristna har rest ned för att bidra till ökad fred och minskade spänningar mellan olika grupper på plats. Det har ni dragit in stödet till.
Det är dessa saker som gör att vi inte förstår er när ni säger att ni vill avradikalisera. Vi har ett engagemang från Europas sida, men vi ser inga åtgärder från regeringen. Jag har väldigt svårt att förstå den linje som Fredrik Malm driver här, herr talman.
Herr talman! Rent principiellt – det är lite märkligt att man måste slå fast något sådant – anser jag att vi ska kunna ha handel med Israel. Jag anser att israelerna ska kunna exportera och importera produkter precis som andra länder kan. Sedan ska vi självklart ställa politiska krav på Israel och andra krav på Israel, men jag har svårt att se att det skulle bli en bättre situation vare sig för israelerna, för palestinierna eller för den israeliska fredsrörelsen om man genomför en massa bojkotter mot Israel. Nu talas det till och med om kulturella bojkotter, men det har inte Svenneling föreslagit. Den utvecklingen bidrar inte till att vi får större möjligheter att påverka parterna.
Vi ger från Sveriges sida ett omfattande humanitärt bistånd till palestinierna. Biståndet har minskats till UNRWA, och det gjordes på rätt goda grunder. UNRWA har utvecklats på ett sådant sätt att till följd av urkunden och de principer som mandatet vilar på har UNRWA inte bara bidragit till förbättringar i området utan också bidragit till att konflikten blivit svårare att lösa.
Men den humanitära hjälpen måste självklart komma in till palestinierna. Ingen skulle vara gladare än jag om Israel skulle öppna Kerem Shalom-övergången och de andra olika gränsövergångarna, eller om Egypten kan göra det, så att mer hjälp kommer in till palestinierna.