Daniel Riazat

Herr talman! Vill ministern ge sig in i den diskussionen är det alltså riksdagen som utser statsminister. Jag tänker att vi kan prata om själva frågan eftersom det inte finns något att komma med här från ministerns sida.

När det kommer till att vara en av de största givarna till Gaza blir det skrattretande med tanke på att den svenska regeringen också var drivande i misstänkliggörandet av just bistånd till Palestina, där man mycket medvetet pekade ut palestinska aktörer som diverse olika extremister för att kunna dra in stödet till FN-organet UNRWA. Att det hände var bland andra den svenska utrikesministern med och såg till. Jag skulle vara försiktig med att prata om humanitärt bistånd när hela världen har fått bevittna att den svenska regeringen drar ned på biståndet.

När det gäller Sumud Flotilla befann sig båtarna på lite olika platser. Vi vet att de blev attackerade med drönare, som ministern själv har sagt. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå varifrån dessa attacker riktades, på samma sätt som man inte behöver vara det för att förstå hur liknande saker sedan hände under hela färden mot Gaza.

Vad beträffar internationellt vatten är det intressant att den här regeringen gör allt i sin makt för att hitta på ursäkter för varför Israel har rätt att begå brott mot internationella lagar. Jag förstår inte. Vad är det den här regeringen vinner på att försöka hitta på ursäkter?

Först vill man inte prata om att det är en ockupation. Sedan vill man inte prata om att det är ett folkmord. Man vill helst inte prata öppet om den vapen- och krigsmaterielhandel som finns mellan Sverige och Israel. När vi sedan har svenska hjältar som försöker vara med i en internationell konvoj och bryta den illegala blockaden och ockupationen och se till att människor får humanitärt stöd blir svaret att hitta på ursäkter om varför Israel har rätt att ta över båtar på internationellt vatten som är där i en fredlig konvoj i ett fredligt syfte.

Vad vinner den svenska regeringen på detta? Ska Maria Malmer Stenergard likt sina företrädare, tidigare representanter, gå vidare till vapenindustrin? Är det frågan? Vad är det som ministern vinner på att misstänkliggöra de svenskar som var ombord? Vi har alla hört uttalanden där ministern misstänkliggör de svenskar som var ombord på båtarna och påstår att deras berättelser inte stämmer.

En högerextrem israelisk minister har filmat i det fängelse där svenskarna befann sig och sagt att de har blivit misshandlade. Men den svenska regeringen argumenterar för resten av världen att det här inte har hänt. Förstår ni hur galet det är? Det här är en skam för svensk utrikespolitik. Vi har aldrig haft en sämre utrikesminister i Sveriges historia, och vi har aldrig haft en sämre utrikespolitik i Sveriges historia.

Hur kommer det sig att andra länder lyckades med att nå fram med hjälp till dem som satt i fängelse medan Sverige inte kunde göra det? Varför kunde inte Sverige ens ge en flaska vatten till svenskarna som satt fängslade medan andra länder till och med kunde få in medicin? Jag förstår inte riktigt vad den svenska utrikesministern vinner på detta, förutom att hon möjligtvis ideologiskt står närmare den israeliska regeringen än vad jag gör. Vi är totala motsatsen, och vi kommer alltid att stå upp mot ockupation. Det är för mig framtidens vänster.

Herr talman! Jag brukar tacka för svaret på interpellationsfrågor, men då gäller det också att man får ett svar. I det här fallet har jag inte fått det och har därmed ingenting att tacka för.

Till att börja med vill jag rikta kritik mot utrikesministern som inte handlar om interpellationsfrågan utan om det faktum att jag har fått vänta i snart två månader på att få ett icke-svar på min interpellation. När jag lämnade in min interpellation den 18 september fick jag som svar att ministern inte hade tid förrän minst sju veckor senare, vilket senare inte heller visade sig stämma.

Ministern har likt alla andra ministrar en skyldighet att svara gentemot riksdagen. Det är riksdagen som utser regeringen. Det är inte regeringen som utser riksdagen. Då måste också möjligheten för ledamöter att ställa frågor till ministrarna prioriteras, i enlighet med den praxis som finns i riksdagen och som utrikesministern i det här fallet har frångått.

Nu till frågan. Jag ställde mycket riktigt en fråga till ministern om attackerna mot Sumud Flotilla. Jag frågade också hur Sveriges regering skulle bidra till att säkerställa båtkonvojens säkerhet men även rättigheterna och säkerheten för de svenska medborgare som befann sig ombord på dessa båtar.

Låt mig i mitt första inlägg berätta varför jag ställde den här frågan. Den handlar inte enbart om attackerna. Under 80 års tid har den israeliska ockupationsmakten, bland annat med stöd av väst, kunnat ockupera, mörda, förfölja, fördriva och tortera den palestinska befolkningen i det som nu kan ses som ett enda stort fängelse eller som ruiner.

Sedan två år tillbaka har ett folkmord ägt rum framför våra ögon, öppet för hela världen. Vad har den svenska regeringens linje då varit? Har den varit den man kunde förvänta sig av svenska regeringar en gång i tiden, att ta fajten för fred och rättvisa mot ockupation och folkmord? Nej. I stället har vi haft en regering som vägrat att ens säga att det pågår ett folkmord i Palestina och vägrat att inom EU sanktionera illegala bosättare som i grunden bedriver illegal och extremistisk verksamhet.

För att jämföra med Ukraina och Ryssland har över 2 000 ryska individer under motsvarande tid satts upp på sanktionslistorna. Fram till i dag har 13 israeler satts upp på sanktionslistorna.

Därför försökte de hjältar som befanns sig ombord på Sumud Flotilla och som drog igång detta att skapa en humanitär korridor – för vad gör man när man inte kan räkna med att regeringar gör sitt arbete? Det man gör är att man försöker göra arbetet. Det gjorde Sumud Flotilla. De svenska personer som befann sig på båtarna gjorde det för att se till att humanitär hjälp skulle komma in och för att bryta den illegala blockaden gentemot Gaza.

Vad blev då den svenska regeringens svar på det? Jo, det blev ingenting. Jag själv, som var kontaktperson till en av dem som var med på båtarna och arresterades, slogs och misshandlades i israeliska fängelser, kan vittna om den icke-hjälp som det svenska Utrikesdepartementet erbjöd. För detta är Maria Malmer Stenergard skyldig, och hon måste svara på mina frågor om varför det blev på det sättet.

Herr talman! Den här regeringens politik är så katastrofal att det är svårt att veta vilken fråga man ska börja med här på torsdagarna. Men jag väljer att ställa en fråga om den ekonomiska politiken.

Vi lever i ett läge där barnfamiljer har det väldigt svårt. 30 procent av de ensamstående föräldrarna har svårt att få mat på bordet. Barnfattigdomen ökar. Det är rekordmånga konkurser bland småföretagare. Vi vet också att många personer inte kan betala sin hyra i tid.

Detta sker samtidigt som regeringen har sett till att antalet dollarmiljardärer och miljonärer ökar i det som en gång i tiden var världens mest jämlika land. Detta sker samtidigt som regeringen vägrar att sätta sig ned med de stora matjättarna, som rånar folket genom skyhöga priser samtidigt som ägarna till dessa stora bolag varje år stoppar miljoner och miljarder i sina egna fickor.

Jag undrar: Vad avser regeringen att göra för att vända denna trend? Eller kommer man att fortsätta att gynna miljardärer och miljonärer på bekostnad av majoriteten av Sveriges befolkning?

Herr talman! Hade jag haft mer tid hade jag i dag från talarstolen velat kommentera den grova rasism som riktas mot somalier. Men jag vill ställa min fråga, som handlar om Israels attacker mot och kidnappning av bland annat svenska medborgare under natten till i dag – svenska medborgare som har varit med i en fredlig aktion för att skapa en humanitär korridor till Gaza, som det har rått en illegal blockad mot på grund av terrorregimen Israel.

Hur kommer den svenska regeringen att ställa sig till att försvara sina egna medborgare? Under två års tid har man inte gjort någonting för att ta ställning gällande ett folkmord som pågår i livesändning framför våra ögon. Kommer den svenska regeringen att göra något för att ta hem sina svenska medborgare och kräva skydd för dessa personer nu när de har blivit kidnappade av den israeliska terrorregimen?

Fru talman! Jag kanske inte behöver påminna riksdagen om att det pågår ett folkmord i Palestina. Det är ett folkmord som utförs av en högerextrem regering i Israel och som görs med stöd av stora delar av västvärldens regeringar genom vapenhandel, tystnad och medskyldighet.

Jag är inte här i dag för att tala om alla de tiotusentals barn som har blivit massmördade av Israel i detta folkmord. Dock vill jag påpeka för riksdagen som inte verkar ha förstått det att det inte är ett krig mellan Israel och Hamas. Det är ett krig som Israel har startat och som utgår från en ockupation. Man kan hålla flera saker i huvudet samtidigt. Det är Israel som står bakom folkmordet.

Min fråga är helt enkelt: Kommer den svenska regeringen att säkerställa stödet för alla de hundratals människor som nu är på båtar i Freedom Flotilla för att bryta blockaden mot Gaza? Spanien och Italien har ställt upp med sin flotta. Kommer den svenska regeringen att skydda sina medborgare som är på dessa fartyg för att bryta den olagliga blockaden mot Gaza?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4 från oss och Miljöpartiet. Jag står självklart också bakom vår andra reservation, men den får en annan ledamot yrka bifall till senare i den här debatten.

Fru talman! I dag debatterar vi, som alla har hört, frågan om införandet av tioårig grundskola.

Förskoleklassen har spelat och spelar en central roll som övergång mellan förskola och grundskola. Det är tydligt att det svenska skolsystemet behöver fler insatser, och tioårig grundskola skulle kunna bidra till detta, förutsatt att reformen genomförs på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Men tyvärr väcker regeringens nuvarande förslag och hantering en del farhågor. Jag vill lyfta fram några av dessa.

Förslaget innebär att förskoleklassen upphör som egen skolform och i stället övergår till att vara första årskurs i grundskolan och motsvarande skolformer. En avgörande detalj i detta är vem som ska ha behörighet att undervisa i den nya årskurs 1 och de lägre årskurserna. Där menar jag att regeringens förslag får långtgående konsekvenser både för lärarförsörjningen i stort och för de individer som i dag arbetar som eller utbildar sig till förskollärare och lärare.

Behörighetskraven för den nya årskurs 1, liksom möjligheten att ge vidareutbildning och fortbildning, blir därmed avgörande. Regeringen behöver nu klargöra hur man tänker säkerställa att de yngsta eleverna kommer att mötas av lärare med rätt kompetens. Risken är annars att reformens ambition, som man menar är ökad kunskapsutveckling bland annat, inte kommer att uppnås. Det vore dessutom mycket olyckligt om lärare med lång erfarenhet av pedagogiskt arbete med sexåringar plötsligt anses vara obehöriga för just denna undervisning trots sin faktiska kompetens.

Vi får inte hamna i en situation där förskollärarnas kompetens går förlorad. Tvärtom måste den tas till vara och utvecklas inom ramen för den nya tioåriga grundskolan. Samtidigt behöver även grundskollärare som inte tidigare undervisat de yngsta eleverna kanske ges möjlighet att också bygga upp sin kompetens inom den lekbaserade pedagogiken, något som också är avgörande i undervisningen av just de yngsta barnen.

För höstterminen 2023 kunde man se i statistiken att endast 35 procent av de berörda lärarna i förskoleklassen hade den behörighet som enligt förslaget krävs för att kunna undervisa i den nya årskurs 1. Detta visar tydligt behovet av generösa övergångsregler och goda möjligheter för validering, vidareutbildning och kompetensutveckling, så att alla ges en rimlig chans att bli behöriga i god tid före reformens ikraftträdande.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet ser ett stort värde i att reformen kan skapa – jag säger kan skapa – en mer sammanhållen skolgång för barnen. Att slippa byta skolform efter ett år skulle kunna stärka känslan av kontinuitet och trygghet. Men det får inte ske på bekostnad av de styrkor som förskoleklassen i dag har och dess unika kombination av förskolans och skolans pedagogik.

Förskoleklassens uppdrag att främja barns lärande och utveckling är avgörande för att reformen ska bli framgångsrik. Därför måste undervisningen i den nya årskurs 1 fortsatt integrera arbetssätt och pedagogik från både förskola och skola. De som ska undervisa där måste kunna använda förskoleklasspedagogikens styrkor på ett ändamålsenligt sätt. Detta förutsätter dock att läroplanen för förskoleklassen också bevaras.

Kombinationen av lek och lärande är inte bara en pedagogisk framgångsmodell – den har också stöd i forskningen. Att bygga vidare på den läroplanen ger också bättre förutsättningar för barnens övergång mellan förskola och grundskola och säkerställer att de positiva erfarenheterna av förskoleklassen inte går förlorade.

Fru talman! Samtidigt som vi diskuterar förändringarna i grundskolans struktur måste vi tala klarspråk om det största problemet i dagens svenska skola, nämligen ett experiment som får dåliga konsekvenser oavsett om vi har en tioårig grundskola eller inte. Jag tror att alla här vet vad jag kommer att nämna, nämligen marknadsskoleexperimentet.

Det är inte bara antalet skolår eller huruvida vi har en sammanhängande grundskola eller inte som avgör skolgångens kvalitet. Frågan är betydligt större än så. Det handlar om hur vi fördelar resurserna, hur likvärdigheten säkras och hur vi garanterar att varje elev får den utbildning som den har rätt till. Det handlar om vilken arbetsmiljö som skolans personal har.

Dagens marknadsskolesystem, där skolor konkurrerar om skolpengen, har lett till segregation, betygsfusk och en djup ojämlikhet i den svenska skolan. Att privata aktörer dessutom obegränsat kan ta ut vinster ur den skattefinansierade undervisningen är ett grundläggande systemfel som inte kommer att lösas med denna reform.

Vi i Vänsterpartiet anser att reformer som rör skolans framtid måste ha sin utgångspunkt i elevers behov, inte i marknadens logik. Att bygga ut grundskolan till tio sammanhängande år kan bli bra, men om vi inte samtidigt tar itu med de grundläggande strukturella problemen, framför allt skolsystemet, vars logik blivit marknadslogik, riskerar alla goda ambitioner att gå om intet.

Skolan ska inte vara en marknad – den ska vara en plats för kunskap, jämlikhet och trygghet för alla barn i hela landet. Därmed vill jag återigen yrka bifall till reservation 4.

(Applåder)

Detta gör mig lite lugnare. Jag förutsätter förstås inte att Centerpartiet helt ska släppa sin ekonomiska politik och den katastrofala synen på marknad och liknande, men det är bra så länge vi är överens om att det behöver göras förändringar inom detta system som nu i 35 års tid har missgynnat både barnen och landet.

Vi vill ha medborgare som lär sig saker. Vi vill också veta att de faktiskt har lärt sig det som man säger att de har lärt sig.

Sedan vill jag påminna alla om att det går att ha en höger–vänster-debatt utan att komma in i rasistisk gyttja och liknande. Det vill jag tacka Niels Paarup-Petersen för. Centerpartiet och Vänsterpartiet kan ha ideologiska höger–vänster-debatter utan att man ens behöver fundera över värdegrund och annat basalt. Detta vill jag rikta ett tack till Niels för.

Detta med marknadsskolan kommer Vänsterpartiet att göra till en valfråga. Just nu ser vi också att opinionen är för de partier, de rödgröna partierna, som också har varit tydliga i den frågan under en längre tid.

När det kommer till regeringsfrågan behöver också Centerpartiet ta ställning. Antingen kommer man att behöva samarbeta med ett block som har ett högerextremt parti i sig med rötter i nazismen, eller så kommer man att behöva samarbeta med partier som kämpar för högre barnbidrag och högre pensioner och för att få bort marknadsskolan. Det är där valet för Centerpartiet står, och jag tänker att valet är ganska enkelt.

Det var så snabbt att jag inte hängde med. Det här var det roligaste replikskifte jag har haft.

Jag måste säga att jag har varit positivt överraskad under de senaste åren. Jag har sett Centerpartiet, ett parti som i riksdagen stod längst högerut när det kommer till frågan om misslyckandet med marknadsskolan, börja lyssna på sina väljare, på forskning och på sina medlemmar. Det har varit väldigt bra att kunna samarbeta med Centerpartiet, även om det inte har skett officiellt i form av någon förhandling eller så – detta säger jag för att göra Niels Paarup-Petersen och hans parti lugna – för man följer fakta och forskning när det gäller dessa frågor.

Sedan har jag lyssnat på den nya partiledaren, som har en bakgrund i en del organ som har drivit på för att friskolemarknaden ska fortsätta som vanligt. Jag har hört en del oroväckande uttalanden. Vill Niels Paarup-Petersen säga något mer utvecklande om huruvida svenska folket och Centerpartiets väljare har något att oroa sig för eller inte?

Tack för ordet! När jag valdes in i denna kammare år 2014 hade vi väldigt hårda ideologiska debatter om skolpolitiken. På samma sätt som nu kom vi från olika partier med olika ideologiska inriktningar och olika politiska ställningstaganden. Men det fanns en skillnad då mot nu. Skillnaden var att vi alla höll oss på en nivå av fakta och kompetens även om vi drog olika slutsatser. Det fanns en skillnad i att när vissa företrädare uppvisade en vidrig människosyn var det fler än en person i kammaren som tog ställning mot vidriga uttalanden. Vi behövde sällan vara rädda för att den människosynen skulle påhejas i tysthet eller med applåder i kammaren.

Året är dock 2025. Medan jag pratar om detta tragiska faktum sitter ledamöter återigen med ett leende på läpparna. Man uttalar sig först på ett tydligt rasistiskt sätt från talarstolen om barn och elever för att sedan bara sitta tysta med ett leende på läpparna när detta påtalas. Jag tycker att det är skamligt att vi befinner oss i den tiden.

Det här gjorde att jag ändrade inledningen till mitt anförande. Jag vill nu också prata om år 2000 när vi flydde från Iran och jag kom till Sverige. Jag kom till en liten stad – inte jätteliten, men för mig var det en liten stad då, eftersom jag kom från Irans huvudstad Teheran. Staden var Falun, där tusentals människor tog emot oss med öppna armar. De hjälpte oss under de fyra år som vi hade utvisningsbesked och var flyktingar. När vi var gömda ställde en hel stad upp för oss och såg – med lärare i spetsen – till att backa upp oss i en mycket svår situation.

Detta kan alltså inledas som historien om en person som också har kommit hit och läst modersmålsundervisningen, förstått vikten av den och förstått att om jag kan grammatiken på persiska kommer det att hjälpa mig att också lära mig grammatiken på svenska. Detta verkar dock inte ha hänt i en annan ledamots barndom eller uppväxt i det här landet, vilket är synd.

Modersmålsforskare pratar också om just att det blir mycket enklare att lära sig ett nytt språk om man kan sitt eget modersmål på ett bra sätt. Men återigen är fakta inte den starkaste grenen för ett visst parti i den här kammaren, och därför kan man spy ur sig lite vad som helst från talarstolen. Så länge jag befinner mig i den här kammaren och i denna riksdag kommer jag dock att påpeka när jag hör inkompetens och osanningar från talarstolen.

Historien om svensk skola handlar inte bara om misslyckade fall där barn med utländsk bakgrund har tagit över och där ingenting funkar längre. Så ser det inte ut. För ungefär två månader sedan gjorde jag skolbesök i Gottsunda, som ledamoten talade om här tidigare. Lärare och rektorer stod stolt upp för sin skola. Man berättade stolt om de fantastiska historierna och om utvecklingen med elever med bakgrund från alla världens hörn. Jag vill aldrig se till att den typen av osanningar från talarstolen får stå oemotsagda.

Jag vill yrka bifall till reservation 8. Det är Vänsterpartiets reservation som handlar om undantag från lärarlegitimation.

Denna debatt handlar om diverse frågor från den så kallade allmänna motionstiden, och den är så pass bred att jag väljer att fokusera på ett par områden. Det handlar bland annat om lärarnas arbetsmiljö. Vi menar att arbetsmiljön måste förbättras.

Skolan är Sveriges kanske största arbetsplats, men den är samtidigt en av de sämre när det gäller just arbetsmiljö. Några av de saker som hör till vardagen för lärarna, eleverna och skolpersonalen är stora mängder administration, för få kollegor, för stora klasser, avsaknad av reglerad undervisningstid och i många fall icke anpassade lokaler.

Vänsterpartiet vill ge skolan mer resurser. Vi vill även se en systematisk förändring bortom marknadslogik och new public management. Det är viktigt att förbättra lärarnas och hela skolpersonalens arbetsvillkor för att kunna motverka bristen på lärare och andra yrkeskategorier i skolan.

Arbetsmiljön och arbetssituationen är de vanligaste skälen till att lärare väljer att arbeta med något annat än skolan. För att förbättra lärares arbetsmiljö behöver lärarna få fler kollegor som bland annat har annan kompetens än att vara lärare. Det behövs också en bättre fungerande elevhälsa. Om barn mår dåligt är det viktigt att de får professionellt bemötande från personal som är utbildad för det. I dag faller detta ansvar alldeles för ofta på redan överbelastade lärare.

Många utbildade lärare och förskollärare jobbar i dag inom andra yrken. Siffran är cirka 50 000 individer. Med en bättre arbetsmiljö kan många behöriga lärare lockas tillbaka till att arbeta inom skolan igen. Många lärare vittnar också om att arbetstiden inte räcker till för att utföra det arbete man är ålagd att göra. De har inte fått tillräckligt med tid för att kunna göra ett tillräckligt bra arbete.

Ju mer undervisningstid lärare har, desto mer betungande upplever de sin arbetsbelastning. Mängden undervisningstid varierar dessutom stort mellan lärare och kommuner. Men en sak är säker: Sedan 1990-talet har mängden undervisningstid ökat markant. Vänsterpartiet ser med oro på utvecklingen. Lärare behöver ha goda förutsättningar för att göra ett bra jobb.

När skolan var statlig var undervisningstiden fastslagen i kollektivavtal genom den så kallade USK:en, som innebar en reglering av mängden undervisning som lärare var skyldiga att genomföra. Vänsterpartiet kan konstatera att utvecklingen i den svenska skolan har gått åt fel håll sedan undervisningstiden slutade att vara reglerad. Vi välkomnar därför de statliga utredningar som föreslagit minskad administrativ börda för förskollärare och lärare samt att undervisningstiden för lärare ska regleras.

Ett annat ämne jag måste prata om handlar om att avskaffa undantagen från kravet på lärarlegitimation. Elevers rätt till utbildning förutsätter att skolan är tillgänglig för alla och att det finns välutbildade lärare samt andra former av resurser som behövs för att ge utbildningen högsta kvalitet.

På alla skolor behövs kompetenta lärare som kan möta varje elev efter deras behov och i sin undervisning samt delta aktivt i den pedagogiska utvecklingen. Som jag har sagt tidigare råder det i dag brist på lärare och pedagoger i svenska förskolor, skolor och fritidshem. Bristen på behörig personal gör att det i praktiken är möjligt att som obehörig få jobba år efter år på samma skola eller förskola.

Vänsterpartiet är övertygat om att den som under flera år väljer att fortsätta arbeta som exempelvis lärarvikarie också har kapacitet att ta en lärarexamen. Detsamma gäller pedagoger inom förskolor och fritidshem. I dag saknas dock tillräckliga incitament från många huvudmän att stötta sina vikarier och sin obehöriga personal att läsa sig till just den behörigheten.

Det går även att konstatera det faktum att många privatägda skolkoncerner har färre behöriga lärare och att man har satt det i system eftersom det är billigare att anställa just obehöriga lärarvikarier. På så sätt kan de vinstdrivande koncernerna utöka sina vinstmarginaler och öka företagens värde för framtida försäljning.

Vissa privata skolkoncerner får dessutom undantag gällande kravet på lärarlegitimation eftersom de har en så kallad internationell inriktning där man undervisar på exempelvis engelska. Vi menar helt enkelt att det här undantaget måste bort. Ska vi ha ett likvärdigt skolsystem ska alla friskolor också följa den läroplan som gäller för alla andra skolor i Sverige. De ska inte få göra undantag från kravet på lärarlegitimation.

Det sista jag vill prata om handlar om marknadsmisslyckandet. Det går inte att prata om lärare och elever utan att prata om marknadsmisslyckandet i det svenska skolsystemet. Det går inte att prata om lärarnas arbetsmiljö och elevernas välbefinnande utan att tala om världens mest extrema skolsystem. Det är svängdörrar mellan de politiska rum där besluten om marknadiseringen och privatiseringarna fattas och de giriga skurkföretag som har gynnats av denna privatisering och marknadisering.

Nästa år är det val. Jag skulle vilja kalla det ett ödesval för det svenska skolsystemet. Marknadsmisslyckandet får inte fortsätta i fyra år till. Dessa 35 år har varit 35 år för mycket.

Vi vet att denna blåbruna regering inte har något intresse av att detta system är grunden. Men jag måste också säga att jag är lite orolig för vart Centerpartiet är på väg i frågan. Partiet, som under en längre tid tack och lov närmat sig oss när det gäller synen på marknadsskolan och dess komponenter, har nu fått en ny partiledare som antyder saker som gör mig orolig över denna fråga. Jag tycker att det är viktigt att vi kan stå enade i frågan om marknadsskolan, för vi vet att det här har varit – och är – ett misslyckat system.

Jag vill fråga Centerpartiet: Går man nu tillbaka till den nyliberala synen på skolan, eller fortsätter man att närma sig sina egna väljare i frågan – väljare som liksom vi och majoriteten av befolkningen tycker att marknadsskolan en gång för alla måste stoppas?

Fru talman! Jag förstår inte riktigt vad det betyder när det sägs: Jag hoppas att man kommer framåt i de frågorna. Fredrik Malm representerar ett regeringsparti och till och med det parti som just nu har hand om Utbildningsdepartementet. Att bara hoppas att saker och ting tar sig framåt kommer inte att leda till att någonting händer.

Jag måste absolut ge Fredrik Malm och Liberalerna att det nog aldrig har funnits en regering som den blåbruna som finns just nu som har tillsatt fler utredningar om saker som redan är utredda. Vissa av utredningarna har också kommit fram till väldigt bra saker. Men om jag inte minns fel finns det inte en enda proposition just nu där vi kan ta ställning till några av de förslag som utredningarna har föreslagit.

Vi kan som exempel ta reglerad undervisningstid. Hur kommer det att bli med den frågan, som är något som lärarna längtar efter? Hur kommer det att bli med frågan om att ha begränsningar och att göra om hela marknadsskolesystemet? Var är de förslagen? Jag har inte sett dem. Nu har det snart gått tre år av de fyra åren under en mandatperiod, och Fredrik Malm hoppas att saker och ting går framåt. Så kan politik inte gå till helt enkelt.

När det kommer till marknadsaktörerna kan man ha lite ordlekar och tala om stiftelser och icke-vinstdrivande aktörer, vilket Fredrik Malm var noga med att påpeka. Majoriteten av de aktörerna har också missgynnats av att vi har ett extremt ojämlikt marknadssystem.

Vår skolminister i Sverige kommer till exempel från ett av dessa bolag. Det råder helt enkelt svängdörrar mellan bolagen och politiken. Fredrik Malms parti är för övrigt kopplat till en koncern som kallas för Knäckebröd-och-vatten-koncernen. Där gav man knäckebröd till barnen i förskolan för att kunna göra större vinster och lägga dem i sin egen ficka.

Jag kommer återigen till frågan om lärarlegitimation. Varför ska det finnas skolor i Sverige där lärarna inte behöver vara behöriga? Varför gäller detta undantag just de vinstdrivande aktörerna som kallar sig international school, men som egentligen bara är ute efter att tjäna pengar?

Fru talman! Det här betänkandet handlar om väldigt många olika frågor. Jag börjar med en fråga där Fredrik Malm verkligen inte har problem med att Sverige sticker ut. Det är nämligen så att vi är världens enda land som har det här marknadssystemet i skolan; vem som helst kan starta en skola på bekostnad av barn, elever, personal och liknande. Detta system saknar motstycke och finns ingen annanstans. Är det att vara för jante att säga att man vill ha ett jämlikt skolsystem räcker jag upp handen direkt och säger att jag tror på jante.

Jag tror att det handlar om allmän kunskap om hurdant ett skolsystem bör vara. Fredrik Malm har alltid stått emot skolforskningen. Vi har till och med haft debatter där forskare sagt: Nej, det är det här som gäller. Då har Fredrik Malm sagt: Jag har själv barn, så jag vet att det inte stämmer. Men riktigt så funkar det inte med kunskap, fakta och forskning.

En fråga som berör detta handlar om undantaget från kravet på lärarbehörighet för lärare på vissa privatägda friskolor. Det har skapats ett system där man kan kalla sig ”international school” och därmed inte behöver ha behöriga lärare. Tycker Fredrik Malm att det är rimligt att vi har ett skolsystem i Sverige där vi till och med har en lagstiftning om lärarlegitimation men där vissa skolor – för att de ska kunna göra vinster och betala lägre löner etcetera – bara kan låta bli att ha behöriga lärare? På vilket sätt leder det till att elever får bättre kompetens om deras lärare inte är behöriga att vara just lärare?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, som är Vänsterpartiets reservation i detta betänkande.

Jag vill också, nu när det har gått fyra månader sedan den fruktansvärda attacken på Campus Risbergska i Örebro, säga att jag någonstans blir förvånad – men ändå inte – över att det fram till nu inte har sagts ett ord om aspekter som gäller rasism och sådana delar i samband med den här typen av attacker. Under de senaste tio åren har näst intill alla skolattacker med dödlig utgång utförts av personer som inspirerats av bland annat högerextrema hemsidor och grupper.

Herr talman! Alla barn och elever har rätt att känna sig trygga i sin skola och i samhället. Efter det jag kallar terrorattacken på Campus Risbergska i Örebro står vi inför ett vägval. Vi kan välja att låta den här tragedin leda till reflektion över var vårt samhälle har hamnat och varför samt över vilken riktning vi ska ta framöver. Vilket slags land ska Sverige vara? Ska Sverige vara ett land där splittring, hat, rädsla och rasism breder ut sig och styr människors handlande eller ett land baserat på förtroende och en strävan att bygga ett samhälle där alla har likvärdiga möjligheter att växa och utvecklas?

Vi vet att de allra flesta svenskar, oavsett födelseland, trosuppfattning eller hudfärg, vill leva i ett samhälle där varje människa blir sedd och respekterad. Man vill känna sig trygg och hoppfull inför framtiden. Vi har alla både drömmar och mål. Vi har alla också problem och bekymmer. Vi är starka och kapabla men också sårbara. Vi kan känna igen oss i varandra och se vilka behov vi har gemensamt bortom våra olikheter. På de insikterna byggdes Sverige till ett av världens mest jämlika och trygga länder att leva i.

Men i dag känner alldeles för många att både jämlikheten och tryggheten har ryckts undan. Den rädsla många som har invandrat till Sverige, eller som är barn till människor som har invandrat till Sverige, känner efter fruktansvärda dåd som det på Campus Risbergska i Örebro handlar om mer än detta fruktansvärda dåd. Det handlar om en allt hårdare retorik som pekar ut invandrare som syndabockar för alla samhällsproblem. Det är en retorik som breder ut sig i samhället och som har förgiftat tillvaron och samtalsklimatet i syfte att skapa rädsla, misstro och hat. Det är en politik som låter skolor och bostadsområden förfalla och arbetslösheten breda ut sig på rekordhöga nivåer samtidigt som de som redan har mest får mer och mer i plånboken. Det är en politik som syftar mer till att förstärka fördomar och motsättningar än till att lösa de komplicerade men ändå enkla samhällsproblem vi står inför. Det är en politik som inte tar frågan om rasism i skolan på allvar och ignorerar de oroväckande rapporter som år efter år kommer från bland annat stiftelsen Friends och Rädda Barnen.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning som inte fokuserar bara på hårdare tag och metoder som saknar belägg utan i stället satsar på faktisk trygghet. Jämlika samhällen är de tryggaste. Därför behöver vi återuppbygga ett jämlikt och tryggt skolsystem där alla barn blir sedda och får det stöd de behöver för att klara skolan. För att skolan ska klara av detta behöver professionen få tillit, och finansieringen av skolan behöver förändras.

Samtidigt instämmer Vänsterpartiet i att det finns behov av att stärka just skolsäkerheten. Därför välkomnar vi en majoritet av de förslag som finns i propositionen. Men vi håller inte med regeringen om exakt allt man föreslår, vilket jag ska gå in närmare på alldeles strax. Det är viktigt att åtgärder för skolsäkerhet inte enbart görs via lagstiftning. Skolan behöver också på riktigt kunna arbeta förebyggande mot våld. Sveriges Lärare skriver i sitt remissvar: ”Skolans problem i dag är inte avsaknaden av lagar och regler utan av tillräckliga resurser.”

Låt mig nu gå in på två av de punkter där Vänsterpartiet motsätter sig regeringens förslag.

Vänsterpartiet instämmer visserligen i att det kan förekomma situationer där det är befogat att undersöka väskor. Det kanske kommer som en nyhet för folk här, men detta görs redan på ganska många skolor där det finns akuta problem. Det görs till exempel efter uppgift om att en elev har med sig något farligt eller olagligt till skolan. Men eftersom lärare och alla andra som arbetar i skolan inte är experter på att hantera vare sig vapen eller droger bör det inte vara lärare eller annan skolpersonal som genomför undersökningen, utan vid dessa tillfällen bör polis tillkallas, vilket också görs i dag.

Utredningsförslaget handlade från början om stickprovskontroller av väskor. Redan då varnade Diskrimineringsombudsmannen i sitt remissvar för att stereotypa föreställningar om olika grupper kan medföra risk för diskriminering vid stickprovskontroller kopplat till framför allt kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning samt funktionsnedsättning.

Jag vill att alla ska veta att Sverigedemokraterna sitter och skrattar medan jag säger detta om diskriminering.

Vänsterpartiet delar DO:s oro och ser en ännu större risk för diskriminering när regeringen nu går vidare med ett lagförslag som går längre än utredningen.

Vänsterpartiet delar även invändningarna från Sveriges Elevkårer och Sveriges Elevråd. De skriver att elever i skolan redan upplever en tydlig maktobalans, och det kan inte anses vara proportionerligt med den kroppsvisitation som kan förekomma. De varnar även för att en utökning av lärares rättigheter att visitera riskerar att ge upphov till konflikter mellan skolpersonal och elever utan att uppnå önskad effekt ur ett trygghetsperspektiv.

Att skolpersonal på det sätt som regeringen nu föreslår ska utföra uppgifter som ligger långt från skolans huvudsakliga uppdrag är både orimligt och kontraproduktivt och kommer dessutom att leda till ännu mer administration. I stället för att lägga dessa uppgifter på skolan bör regeringen satsa mer resurser på både skola och socialtjänst så att verksamheterna får bättre möjlighet att arbeta brottsförebyggande genom att använda de verktyg som redan finns. Men för regeringen går skattesänkningar för miljardärer givetvis före satsningar på skolan för att kunna skapa brottsförebyggande åtgärder.

Herr talman! Det är självklart viktigt att skolan anmäler konkreta brott som har begåtts till polisen. Även detta kommer kanske som en nyhet för er i kammaren, men det görs redan.

Vänsterpartiet anser att det inte är proportionerligt att ställa krav på att alla handlingar som godtyckligt kan anses utgöra ett brott ska polisanmälas och dokumenteras. Hur mycket mer administration för skolans personal kommer inte det att leda till? Vi har förtroende för att skolans personal själv kan avgöra när man behöver anmäla och inte, och att oro för ett enskilt barn ska leda till en orosanmälan till socialtjänsten är redan lagstadgat.

Som Sveriges Elevråd och Sveriges Elevkårer skriver i sitt remissvar är en stor del av eleverna som förslaget berör inte ens straffmyndiga. Förslaget fyller därför ett begränsat syfte och riskerar endast att leda till en misstänkliggörande kultur mot elever och ett onödigt merarbete för rektorer.

Vänsterpartiet anser i stället att det vore bra och önskvärt att den lokala polisen tillåts ha ett bra samarbete med skolorna i området, vilket redan förekommer i många fall, för att till exempel hämta in upplysningar och uppgifter och för att bygga upp ett förtroende hos barn och ungdomar genom exempelvis skolbesök.

Till sist vill jag återigen påpeka att vi måste fundera på i vilket samhälle vi vill leva och vilket skolsystem vi vill ha. Det kan låta fint att hålla en presskonferens några dagar efter ett terrordåd på en skola, men om de förslag man kommer med inte skulle ha förhindrat något av det som hände på den skolan är det bara tomma ord och inget annat. Skolan behöver riktig trygghet, och skolsystemet behöver bli jämlikt på riktigt. Skolpersonal och rektorer behöver få möjlighet att skapa en trygg skola, och här brister en del av förslagen.

På de flesta punkter står vi som sagt bakom propositionen, men jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8 från Vänsterpartiet om rasism, antisemitism och diskriminering i skolan.

Fru talman! Trakasserier och diskriminering är ett stort samhällsproblem, och vissa grupper är mer utsatta än andra. Så hade jag tänkt inleda mitt anförande. Men jag kommer att göra något som jag ofta gör: en parentes. Det har nämligen hänt saker under debatten som jag behöver bemöta.

Vi har hört partier från den SD-ledda, blåbruna regeringen prata om etiska principer och om att vi ska ta hand om varandra och om den svage i enlighet med kristna värderingar. Men vi har också hört företrädare från samma blåbruna sörja prata på ett väldigt rasistiskt sätt om att ta ifrån barn som ser ut som jag rättigheter i den skola som tillhör också dem, en skola som också har i uppdrag att stärka de barnen.

Det blir tydligt att det finns ett vi och ett dom i den politik som de blåbruna för. Men det blir också ganska otydligt när olika företrädare för samma regering pratar om samma fråga men utifrån olika ändar.

Fru talman! Enligt Diskrimineringsombudsmannens rapport Förekomst av diskriminering 2024 har väldigt många afrosvenska barn angett att de blivit utsatta för etnisk diskriminering och trakasserier i skolan. Det är dessutom välkänt att skolor i ekonomiskt svåra tider prioriterar bort arbete mot till exempel rasism.

Genom åren har kartläggningar från stiftelsen Friends flera gånger visat att kränkningar kopplade till etnicitet, det vill säga av rasistisk karaktär, är den vanligaste grunden för trakasserier av barn i både mellan- och högstadiet. Det har även Rädda Barnen år efter år visat på och lagt fram i sina rapporter.

Trots detta, och trots att forskningsstudier från bland annat Harvard University visar hur rasism och dess konsekvenser skadar barns psykiska och fysiska hälsa, saknar många skolor i Sverige fortfarande konkreta verktyg och planer för att arbeta medvetet och förebyggande för att hantera kränkningar, trakasserier och rasism som har sin grund i till exempel afrofobi och islamofobi.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen kom det under 2020–2023 in 514 anmälningar om diskriminering som hade med etnisk tillhörighet och just skolan att göra. Av anmälningarna gällde den största gruppen afrosvenska barn. 20 procent av fallen rörde specifikt afrofobi och hat mot svarta och bruna barn.

Flera av exemplen som Diskrimineringsombudsmannen lyfter fram i sin rapport visar också på en mycket allvarlig situation för specifikt afrosvenska elever. Det handlar om alltifrån att eleverna blir utsatta för trakasserier och uppmanade att undvika dem som utsätter dem för rasism till att skolpersonal dömer ut deras framtidsvisioner och mål och hänvisar till att de ändå inte kommer att lyckas.

Vänsterpartiet har länge kritiserat ordningen att kränkningar i skolan som är baserade på någon av diskrimineringsgrunderna hanteras av just Diskrimineringsombudsmannen medan alla övriga kränkningar hanteras av Skolinspektionen. Vi menar att Skolverket bör få i uppdrag att ta fram en handlingsplan för skolorna och att Skolinspektionen bör få ta över Diskrimineringsombudsmannens ansvar, så att det ingår i det ordinarie inspektionsarbetet. I dag kan skolinspektörer besöka skolor där det förekommer rasism, men det blir inga anmärkningar eftersom det inte ingår i deras uppdrag att uppmärksamma dessa frågor. Vi menar att detta är särskilt allvarligt.

Fru talman! Med det sagt vill jag vara tydlig med att denna rasism och diskriminering, som inte bara är ett skolproblem utan också ett samhällsproblem, späs på av att vi har en regering som bärs upp av ett parti som är grundat i nazism och av att det fortfarande år 2025 finns företrädare i Sveriges riksdag som pratar om människor som om året var 1930.

Fru talman! Jag behöver beröra också några andra frågor, till att börja med svenska som andraspråk.

Både Skolinspektionen och Skolverket har lyft upp att det finns brister i den praxis som gäller för bedömningen av vilka elever som ska få läsa svenska som andraspråk i skolan. Det officiella beslutet av om en elev är i behov av undervisning i svenska som andraspråk ska fattas av rektorn. Det tycker vi är väldigt bra.

Bedömningen av elevens behov ska dock utgå från vad som bäst gagnar elevens språk- och kunskapsutveckling. Men i flera rapporter, bland annat från Skolinspektionen, har det visat sig att kvaliteten på bedömningarna inte är tillräckligt bra. Man har granskat 30 skolor och kunnat konstatera att endast 8 skolor hade hög kvalitet i sina bedömningar av vilket svenskämne eleverna skulle läsa. På ett par skolor kunde Skolinspektionen exempelvis se att skolorna utifrån elevernas utländska bakgrund schablonmässigt bedömt att eleverna ska läsa svenska som andraspråk, oavsett hur bra språkkunskaper de har.

Skolinspektionen konstaterar även att när en bedömning av vilket svenskämne en elev ska läsa väl har gjorts kvarstår den bedömningen senare i skolan. Om det i mellanstadiet har bedömts att eleven ska läsa svenska som andraspråk behöver eleven alltså läsa det även i högstadiet eller senare. Det är nämligen vanligast att eleverna fortsätter att läsa svenska som andraspråk – återigen schablonmässigt.

Detta är ett problem. Jag anser därför att det bör tillsättas en utredning som tydligt ska ange hur vi ska få en mer likvärdig och jämlik bedömning av elevernas undervisning i svenska, det vill säga av vilka elever som ska läsa svenska som andraspråk och vilka som inte behöver göra det.

Fru talman! Nästa ämne jag ska tala om får bli det sista. Det handlar om modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål.

Till skillnad från kanske ett parti här i Sveriges riksdag, som har sina specifika rötter, vet alla vi andra att modersmålsundervisningen är en viktig utgångspunkt för all inlärning i skolan. Därför måste modersmålsundervisningen stärkas i stället för att försvagas eller, som vissa vill, avskaffas.

I skolans timplan ges modersmålsundervisningen tyvärr inte samma status som övriga skolämnen med garanterad undervisningstid, trots att det liksom för alla andra ämnen finns kunskapskrav och betygskriterier för ämnet. Regeringens tidigare utredning om modersmål och studiehandledning visade att modersmålsundervisningen bör regleras i timplanerna. Det innebär bland annat att undervisningen knyts närmare skolans övriga verksamhet och att modersmålsämnet får en garanterad undervisningstid, det vill säga att barnen får garanterad tid för att lära sig sitt modersmål.

Jag och Vänsterpartiet anser och har länge ansett att det är angeläget att införa en minsta garanterad undervisningstid, för att stärka modersmålsundervisningen. Det bör gälla alla barn, både de som får modersmålsundervisning och de nationella minoriteterna.

Fru talman! Om en elev har svårt att tillgodogöra sig undervisning på grund av att den har ett annat modersmål än svenska har eleven i dag rätt till studiehandledning på modersmålet. Det kan till exempel handla om att få hjälp med matematik på modersmålet eller på det språk som talas hemma. Men det finns ett stort glapp just nu i hur den här rättigheten ges till alla barn över landet.

Enligt Skolinspektionens granskningar är det många skolor som än i dag inte ens känner till att de måste ge eleverna studiehandledning som stödform. Skolinspektionen har även konstaterat att skolor som erbjuder studiehandledning inte alltid utgår från elevernas behov utan ofta utgår från skolans rutiner. Jag anser att regeringen måste återkomma med förslag i syfte att stärka studiehandledningen på modersmål, så att den är likvärdig över hela landet; alla barn ska ha denna rätt.

Avslutningsvis: Oavsett vilka tankar som förs fram här från vissa partier i talarstolen utan grund i forskning och beprövad erfarenhet är jag säker på att det slutligen är fakta och forskning som kommer att gå segrande. Det kommer vi också att få se i nästa val när den blåbruna regeringen röstas bort.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation 21, som handlar om kö som urvalsgrund. Jag vill också yrka bifall till reservation 23. Jag brukar inte yrka bifall till två reservationer. Men i och med att vi alla står bakom samma reservation vill jag även yrka bifall till Vänsterpartiets egen reservation. Det är reservationerna 21 och 23. Om jag har sett fel får ni gärna säga till.

Herr ålderspresident! Jämlika samhällen mår bättre än ojämlika sådana. En rättvis och likvärdig tillgång till kunskap och bildning skapar förutsättningen för att bygga upp en kunskapsnation. Genom att bygga en kunskapsnation läggs grunden för ett samhälle där vi lyckas ta oss an de nutida och framtida utmaningarna.

Det gäller oavsett om det handlar om att ha tillräckligt många byggnadsarbetare som kan bygga bostäder och järnvägsräls, oavsett om det handlar om att utbilda tillräckligt många lärare och sjuksköterskor och oavsett om det handlar om att lära barn och unga hur de ska stå emot odemokratiska tendenser i vårt samhälle och i vår värld. Det var tanken med svensk skola en gång i tiden.

I riksdagens skoldebatter hinner vi sällan göra skolan rättvisa. Jag vill ändå försöka göra detta genom att nämna en del detaljer som vi inte brukar ta upp.

Skolan är inlärning av faktakunskaper kombinerat med kritiskt tänkande och analyser. Skolan är teoretiska, praktiska och estetiska ämnen. Skolan är syslöjd och träslöjd. Skolan är idrottslektioner. Skolan är att få lära sig om samtycke, sex och samlevnad. Skolan är de fantastiska lärarna och studieyrkesvägledarna, rektorerna, elevhälsopersonalen, de som arbetar i skolans kök, de som städar lokalerna och vaktmästarna.

Skolan är elevassistenterna. Skolan är platsen där många blir förälskade för första gången och där många också gör slut för första gången. Skolan är de fantastiska föreställningarna under lucia och jul, nouruz och eid. Skolan är bal, vårfester och mycket mer än så. Skolan är platsen där våra barn får lära sig att alla människor är lika mycket värda. Visst är det fantastiskt? Ja, det håller jag med om.

Men låt mig också berätta om den andra sidan av skolan. Skolan är välfärdsverksamheten som har blivit utsatt och är utsatt för ett marknadsexperiment sedan 35 år tillbaka. Skolan är välfärdsverksamheten där elever med olika bakgrund inte längre möts i samma utsträckning som tidigare. Skolan är välfärdsverksamheten där vem som helst kan få tillstånd att starta just en skola.

Skolan är välfärdsverksamheten där kösystemet och skolpengssystemet ökar segregationen rejält och leder till sämre likvärdighet. Skolan är välfärdsverksamheten där du som kapitalist kan få miljarder av det offentliga för att bedriva verksamhet men där det offentliga inte har någon som helst rätt att kräva full insyn.

Skolan är välfärdsverksamheten där politiker och skolägare lätt byter plats med varandra och säljer verksamheter till varandra utan att det kallas för korruption, vilket det hade gjort på de flesta andra platser i världen.

För att dra det till sin spets: Skolan är välfärdsverksamheten vars styrande politiker ändrar sin politik om just marknadsskolan efter middagar med högerns arbetsgivarorganisationer som Almega och Svenskt Näringsliv. Skolan är välfärdsverksamheten vars politiker har majoritet i riksdagen för att införa offentlighetsprincipen men väljer att inte göra det.

Herr ålderspresident! Det finns inget annat land i världen där aktiebolag och riskkapitalbolag kan bedriva skolverksamhet med offentliga medel och ta ut de enorma vinster som de gör i vårt land. Kommersialiseringen och marknadslogiken är huvudanledningarna till att skolan har blivit allt mindre jämlik och likvärdig.

De vinstdrivande skolorna har etablerat sig där de vet att de har bäst marknadsutsikter. Offentliga skolor är skyldiga att ta notan. Det sker delvis genom att man för varje peng som satsas på eleverna i den kommunala skolan måste betala till de fristående. Men det sker också genom att de offentliga skolorna får ta hand om de elever som friskolorna inte har velat ta emot.

Det här skolsystemet har lett till resursslöseri och segregation. Det leder dessutom till större skillnader mellan skolor och ett ökat behov av kontroll och granskning, vilket i sin tur leder till ännu mer ökade kostnader för det offentliga, det vill säga kommunen och staten.

Vänsterpartiet menar att aktiebolag måste förbjudas att bedriva skolverksamhet. Skolan är inte vilket företag som helst. Skolan är inte ämnad att drivas som ett företag. Barn och elever är inte kunder. Lärare är inte servicepersonal. Skolpengen är inte pengar på en marknad, eller ursäkta: Den ska inte vara pengar på en marknad.

Tänk att vi har låtit det gå så långt att elever ses just som kunder! Jag fastnade på det när jag sa det själv. Varje gång jag säger det rycker jag till extra mycket. Är det inte absurt att den viktigaste verksamhet vi har i vårt samhälle, nämligen skolan, som är till för att ge elever kunskap och bildning, kan ha namn som slutar med ett AB – som om det vore en pizzeria, en klädbutik eller en glasskiosk?

Herr ålderspresident! Tyvärr är det inte heller bara en skolmarknad vi har att göra med, utan det är en hel marknadslogik och ett skolsystem som har bäddat för denna. Man införde inte bara friskolereformen på 90-talet, utan man såg också till att införa en rad andra reformer för att underlätta för de stora aktörerna.

Vi vet alla att dagens skolvalssystem varken är rättvist eller fritt. Köerna som friskolorna – främst de vinstdrivande aktörerna – använder sig av i dag leder till att öka segregationen. Det är inte eleverna som väljer sina skolor; det är skolorna som väljer sina elever.

I många fall vet vi att det krävs många års kötid för att bli antagen till skolan. Vilka elever är det då som har möjligheter att söka sig till de skolorna? Vad skapar detta för slags skolsystem? Jo, forskningen – till och med högerns egna forskare – säger väldigt tydligt: Det här skapar extrem segregation. Det här ökar den befintliga boendesegregation vi har i vårt samhälle.

Därför menar vi att den möjlighet som finns i dag att använda sig av kösystem för fristående skolor måste avskaffas. Det var den reservationen jag yrkade bifall till tidigare.

Jag ber om ursäkt för att jag har överskridit talartiden, men jag vill ändå ta upp en väldigt viktig fråga här på slutet. Den handlar om offentlighetsprincipen.

Gång på gång har vi lagt fram förslaget om att det offentliga måste få insyn i vad som händer inom friskolorna, men gång på gång har det blivit nedröstat av högerpartierna. Att friskolor i dag inte omfattas av offentlighetsprincipen när de samtidigt förväntar sig att bli finansierade av det offentliga är orimligt.

Offentlighetsprincipen är en central del av den svenska demokratin och finns inom flera delar av den, och att skolan är undantagen betyder bara att man inte vill att det ska finnas insyn. Jag kan inte se något annat skäl till att man inte ska kunna ta del av all statistik kring elever och lärare, till exempel. Att det kan kallas för affärshemligheter är lika absurt som att elever kan kallas för kunder och att skolor kan kallas för AB.

Så byggdes inte det jämlika svenska skolsystemet en gång i tiden. Därför måste man helt enkelt införa offentlighetsprincipen för alla skolor i Sverige. Men, herr ålderspresident, om vi ska kunna göra detta är jag övertygad om att vi inte bara kan sitta och vänta på att den nuvarande regeringen ska göra något. Det kommer att ske när vi helt enkelt byter regering och byter politik till en rödgrön sådan efter nästa val.

Herr ålderspresident! Friskolorna – åtminstone de största skolkoncernerna – får 50 miljarder och inte 2,7 miljarder. Sverigedemokraterna är med och sänker skatten med över 100 miljarder kronor årligen, varav det mesta går till höginkomsttagare. I år har man aviserat en extra skattesänkning till bland annat donatorer till Moderaternas valkampanjer och liknande. Jag undrar vad de 2 miljarderna blir i jämförelse med detta. Regeringen, med Sverigedemokraterna i spetsen, lägger hundratals miljarder på att minska skatten för miljardärer och miljonärer, men de har samtidigt problem med 2 miljarder, vilket är en väldigt liten andel av skolans totala budget.

Låt oss återgå till frågan. Jag vill jättegärna att Jörgen Grubb ger mig källorna och namnen på de där forskarna. Jag vill veta vad det är för forskningsstudier som Sverigedemokraterna har bedrivit själva som har kommit fram till detta. Gjordes detta av samma person som tog fram Sverigedemokraternas vitbok, eller gjordes det av någon annan?

Vi har kollat de utredningar som har gjorts, och de visar att elever blir hjälpta av att kunna sitt modersmål. Det är egentligen ingen diskussion utan mer ett konstaterande: elever som kan sitt modersmål kan också lära sig bättre svenska.

Jag vill bara veta vad de forskare som Sverigedemokraterna har anlitat heter. Är det medlemmar i Sverigedemokraterna som har tagit fram detta, eller har ni något som helst bevis för att modersmålsundervisning skulle vara dåligt för eleverna?

Herr ålderspresident! Sverigedemokraterna lägger ut dimridåer gällande att elever ska prata svenska och liknande. Målet för Sverigedemokraterna är ju någonting helt annat.

Om vi ändå utgår från att Sverigedemokraterna vill detta blir det väldigt märkligt att de röstar emot samtliga förslag som leder till det forskningen menar är grundförutsättningar för att skapa bättre inkludering, minska segregation och att elever till exempel ska prata bättre svenska. Forskningen är tydlig med att modersmålsundervisning bidrar till detta. Elever som kan sitt modersmål kan också lära sig det svenska språket bättre. Det är ingen raketforskning. Utredning efter utredning visar dessutom hur skolmarknaden och marknadsexperimentet i skolan har lett till att elever inte längre möts i lika stor utsträckning, vilket påverkar elevernas språkkunskaper.

Vi vet också att det undantag som vissa skolor har från kravet på lärarlegitimation och att tala svenska i skolan leder till att eleverna inte får lika stor tillgång till svenska språket. Sveriges näst största skolkoncern har detta undantag.

Jag väntade bara på att få höra Jörgen Grubb ta upp detta. Jag tyckte att det lät lite för bra i början. Men återigen bevisade Jörgen Grubb att Sverigedemokraterna står för en skolpolitik som går helt emot vad forskningen säger.

Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna röstar nej till att ta bort kö som urvalsgrund? Varför röstar de nej till ett skolsystem bortom marknaden, där eleverna möts i en och samma skola? Och varför röstar de nej till att undantagen för de internationella skolorna tas bort? De vill ju samtidigt att elever lär sig bättre svenska i skolan. Hur går dessa saker ihop?

Herr ålderspresident! På den tiden då vänsterpartister anordnade demonstrationer mot apartheid och fascism sprang samarbetspartiet till Liberalerna runt och heilade på torgen. Jag skulle inte ge mig in i den debatten om jag var Fredrik Malm. På den tiden vänsterpartister gav röst åt motståndet mot antisemitismen var samarbetspartiet Sverigedemokraterna ett av de partier som, bokstavligen, grundade den organiserade antisemitismen i Sverige.

Låt oss gå vidare till skoldebatten. Det är återigen märkligt att det finns en majoritet i Sveriges riksdag för att genomföra ett visst förslag, men att det inte genomförs. Det är inte första gången, utan det har hänt även tidigare. Det vanliga är att när det finns en majoritet för en viss fråga genomför man den. Om Liberalerna är osäkra på om de kommer att få igenom offentlighetsprincipen i regeringsställning har man nu en möjlighet att innan man åker ur riksdagen nästa år se till att rösta för förslaget och få igenom det. Vill Fredrik Malm under sitt sista år i riksdagen gå till historien som en av de politiker som blockerade mer öppenhet och ett mer demokratiskt skolsystem, eller vill han avsluta med flaggan i topp och säga att han var med och införde offentlighetsprincipen? Jag vet vilken sida jag hade valt. Å andra sidan är jag inte i den situation Fredrik Malm är i. Jag behöver inte förhandla med partier som absolut under inga omständigheter verkar vilja förändra det absurda skolsystem som Fredrik Malm själv har tagit upp i talarstolen.

Herr ålderspresident! Man går till val och säger en sak. Sedan blir det val, och då säger man en annan sak. Det har varit mantrat för Liberalerna under de senaste åren. Jag vill ändå belysa att oavsett om representanten heter Johan Pehrson, Lotta Edholm eller Fredrik Malm är det samma princip som gäller. Liberalerna säger en sak innan valet, och sedan säger man en annan sak efter valet.

Men det finns undantag. Åsa Westlund från Socialdemokraterna var inne på en av de viktigare frågorna som handlar om offentlighetsprincipen. Jag minns debatten väl. Det var efterdebatter om frågan på sociala medier och andra platser. Fredrik Malm och Liberalerna menade att anledningen till att vi inte röstar för denna fråga är att det snart kommer ett förslag, och vi kommer alltså att få igenom en offentlighetsprincip. Då behöver vi alltså inte rösta för detta. Det var till och med så att man lyckades övertyga en del skoldebattörer om att det snart kommer ett beslut om offentlighetsprincipen.

Men precis som Socialdemokraterna nämnde tidigare har vi inte sett något förslag. Då kan man argumentera att det finns en viss praxis i Sverige och i svensk riksdag om hur processen går till. Men varför har det under tiden kommit andra förslag från regeringen inom en rad olika områden? De har utretts och behandlats på mycket kortare tid, och sedan har de lagts fram som lagförslag.

Det verkar som att de enda ärenden som hanteras snabbt i kammaren, riksdagen eller regeringen är förslag på repressiva åtgärder eller när människor i vårt land ska få det ännu sämre ekonomiskt, socialt eller på andra sätt. Men för att stoppa de oseriösa aktörerna med hjälp av en offentlighetsprincip går det sakta. Hur kommer det sig, Fredrik Malm?

Fru talman! Ända sedan 1955 har sexualundervisningen, som var en feministisk reform, haft avgörande betydelse för väldigt många människor i vårt land när det kommer till undervisning i skolan och samhället som sådant. Det har handlat om frågor om samtycke och jämställdhet, och man har spridit sund kunskap om relationer.

Nu har det på kort tid kommit två utredningar som föreslår att man ska göra de största inskränkningarna i modern tid av just sexualundervisningen. Det ifrågasätts om samtycke ska finnas kvar i skolans läroplan och om sexualundervisning ens ska ingå i de huvuduppdrag som skolan har. RFSU har startat en namninsamling som samlat över 21 000 personer på några få dagar för att protestera mot detta. Jag vill med detta rikta min kritik mot den aktuella utredningen.

Jag undrar var regeringen står i dessa frågor. Står man upp för en av de större feministiska reformer som fungerat i 70 år, eller kommer man att följa utredningens rekommendationer?

Fru talman! Jag tycker att det är jättebra att regeringen tar åt sig äran för utredningar som i många fall har inletts av den föregående regeringen. Det är ett väldigt bra betyg för den förra regeringen, som jag inte har ingått i men som jag ändå har stått närmare än den nuvarande regeringen.

Vad som behövs är att man gör sig av med ett marknadsskolesystem som leder till enorma olikheter när det till exempel kommer till tillgången till elevhälsa. Har det gjorts av den här regeringen? Svaret är nej.

Det som behövs är att man inför nyckeltal så att det inte går tiotusen elever på en skolsjuksköterska när det egentligen inte borde vara på det sättet. Man har bara en tillgänglig elevhälsa en dag varannan vecka klockan två till fyra. Så ser det ut på många skolor i dag. Har detta förändrats av den nuvarande regeringen? Svaret är återigen nej.

Det man behöver arbeta med är värdegrundsfrågor och att vara förebild som regering och inte skapa hets och hat gentemot en stor del av människorna i det här landet bara för att de ser ut som till exempel jag.

Olika typer av repressiv, utmålande och avhumaniserande lagstiftning ger en väldigt bitter eftersmak. Det leder till att skapa ett vi-och-dom-samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Det är klart att barn i skolan också påverkas när vi har ett parti som har grundats i nazismen och som är med och påverkar regeringens politik. Varför skulle de inte påverkas av det?

Jag menar att de sakerna hänger ihop, helt enkelt. Hur har regeringen arbetat med de frågorna? Har man gjort det genom att tillsätta någon typ av kommission som ska arbeta mot diskriminering i skolan? Jag känner i så fall inte till det.

Många av de utredningar som bland annat den förra regeringen tillsatte är bra. Men vad det handlar om här är att regeringen måste lägga fram förslagen. Än så länge har det inte skett. Jag välkomnar när det sker. Men då måste man prioritera detta före skattesänkningarna för miljardärer.