Rebecka Le Moine

Herr talman! Jag tycker att det blir väldigt tydligt när detta med gynnsam bevarandestatus benämns som politik. Jag vill då uppmana och uppmuntra till att man faktiskt läser art- och habitatdirektivet och artskyddsförordningen i Sverige, för det är alltså inte politik. Det finns strikta krav där man också tar hänsyn till genetiken, graden av isolering och möjligheten att migrera i landskapet. Med hänsyn till de kriterierna uppnår inte Sveriges vargstam en gynnsam bevarandestatus.

Återigen: Nu är vi inne på bedömningar som görs av expertmyndigheter som Naturvårdsverket. Det här är alltså inte någonting som är uppe för diskussion. Det handlar inte om åsikter här, utan det handlar om: Vad säger de ekologiska modellerna? Vad står det i lagen?

Jag vill säga något på tal om lagen. Vems åsikt ska spela in, med tanke på att en stor majoritet av svenska folket är väldigt positiv till att vi har lo och varg i Sverige? Jag blir hänvisad tillbaka till riksdagen. Då vill jag upplysa om att vi har Århuskonventionen att ta hänsyn till. Den möjliggör för miljörörelser och organisationer att överklaga när regeringen mot bättre vetande är på väg att bryta mot EU:s lagar.

Herr talman! Jag skulle vilja passa på att fråga om det som nämndes i inlägget om närboende. Det finns någon hint om att ju närmare man är själva beslutet, desto större möjlighet har man att tycka till. Vad tycker då ledamoten och regeringen om att det kommer hundratals utländska jägare för att skjuta vår motsvarighet till tigern, alltså lodjuret, som är Sveriges mest omtyckta och älskade djur? Det kommer alltså hundratals utländska jägare som då på något sätt har mer rätt än majoriteten av svenska folket när det gäller detta.

Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Det är väldigt klargörande.

Ledamoten nämnde begreppet gynnsam bevarandestatus. Han förde något slags resonemang om att så länge arten ligger ovanför gynnsam bevarandestatus kan man också förvalta den och ha aktiv jakt och licensjakt. Då undrar jag bara: Betyder gynnsam bevarandestatus något för ledamoten, Kristdemokraterna och regeringen i de fall populationen befinner sig under den gränsen? Det har jag inte kunnat notera vad gäller just vargen, som ju inte har gynnsam bevarandestatus.

I resonemanget och argumentationen lät det som att gynnsam bevarandestatus är något slags kärnbegrepp som vi ska hålla oss ovan innan vi tillåter licensjakt. Ledamoten får gärna svara på om det begreppet betyder något när det kommer till exempelvis vargen.

Det andra jag vill passa på att fråga om handlar om att alla ska ha lika stor rätt när det gäller förvaltningen och jaktpolitiken. Då undrar jag: Vilkas rätt tar man in i detta? Det är ju cirka 3 procent av svenska folket som är jägare. De flesta är det inte.

Frågar vi svenska folket vad de tycker om lodjur och varg framgår det att 80 procent av svenska folket tycker om att det finns lodjur och att 69 procent av svenska folket tycker om att det finns varg i Sverige. Är deras vilja något som vi ska väga in? Är det något vi ska ta hänsyn till och som regeringen tycker är viktigt? Man pratar ju i breda ordalag om allas rätt att bestämma och tycka till.

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för svaret, som handlade om lite andra saker, nämligen skyddsjakt. Där är vi helt överens, så de delarna är väl egentligen inte så mycket att debattera.

Det vi inte är överens om är att vi politiskt ska sätta referensvärdena. Det är där man bryter mot lagen. Lagen säger att vi ska förlita oss på experter. Ledamoten nämnde något som jag kan instämma i: ”Jag är ingen expert”. Men det finns expertmyndigheter som vi ska använda oss av.

Jag tycker att frågan angående rådgivare på ett sätt är lite gullig, för det här handlar om inte om rådgivare som har berättat något för politiker, utan det handlar om ett vallöfte. Det är ett vallöfte som flera företrädare har gett när de har sagt: Vi ska halvera vargstammen i Sverige. Att det sedan bryter mot EU-rätten har man liksom inte pratat högt om. Det är där vi hamnar, och det blir en vurpa och en ganska pikant situation där vargjakten ställs in trots att vi vet och har vetat under hela processen att detta bryter mot EU:s lagar.

Jag fick inte svar på den fråga som jag tycker är viktig, och det är nog många som vill ha ett tydligt svar: Tycker Socialdemokraterna att det är bra att vi skjuter lodjur, som är en rödlistad art?

Det handlar alltså inte om skyddsjakten, för där finns det egentligen ingen debatt i den här kammaren. Alla partier skriver under på att skyddsjakten kan vara berättigad just av de skäl som ledamoten nämner, det vill säga ett flertal upprepade och eskalerande beteenden som rivningar och så vidare.

Lodjuret är det mest populära djuret i Sverige och ett djur som väldigt många drömmer om att få se men aldrig har sett. Lodjur, som inte innebär någon skada eller fara för samhället eller för fårägare, ska nu ändå på flera håll i Sverige skjutas i stor skala. Det talas om att 10–11 procent av hela lodjurspopulationen ska skjutas. Ställer sig Socialdemokraterna positiva till detta?

Herr talman! Tack till ledamoten för ett och annat klargörande om var Socialdemokraterna befinner sig i frågan!

Det nämndes att det var besvärligt och inte särskild välkommet att miljöorganisationer överklagar jakt. Det som hänt vad gäller vargjakten är att Sverige, med Sveriges regering i spetsen, var nära att bryta mot EU-rätt.

När det gäller de organisationer som ser till att påminna om att Sverige är en del av EU även i dessa delar är det väldigt oroväckande att Socialdemokraterna tycker att det är dåligt att överklaganden får ske.

Min första fråga är: Står Socialdemokraterna upp för Århuskonventionen och för att vi ska vara en del av EU, till att börja med? Gör man det landar man också i att vi som nation måste följa de lagar som vi har stiftat gemensamt i EU.

Därför borde vi vara väldigt tacksamma över att miljöorganisationer verkligen tog det den rättsliga vägen när regeringen mot bättre vetande ändå drev på.

Herr talman! Den andra frågan är om Socialdemokraterna tycker att det är bra att vi bedriver licensjakt på lodjuret, som kanske är Sveriges mest omtyckta djur. Jakt under parningsperioden bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv.

Är det bra att man skjuter lodjur som inte upprepade gånger eller i eskalerande fall har rivit får? Det är i så fall någon form av kollektiv bestraffning på ett sårbart djur i Sverige. Välkomnar Socialdemokraterna den jakten?

Herr talman! I kväll debatterar vi frågor som rör vatten. Vatten är kanske det som kan ge oss en känsla av hur viktigt det är att vi behandlar naturen långsiktigt och med respekt. Rent vatten är inte bara en miljöfråga. Det är en beredskapsfråga, och det är en säkerhetsfråga. Utan rent vatten kommer vi inte att kunna klara oss.

En rapport som FN har publicerat slår fast att världen förbrukar färskvatten snabbare än det hinner nybildas. Detta är inte ett problem som bara finns någon annanstans, utan vi ser det också i Sverige. Med lägre grundvattennivåer och torka kommer detta att bli, och borde behandlas som, en beredskapsfråga för vår livsmedelsproduktion.

Herr talman! Jag tänkte prata lite grann om vattenkraften. De flesta vattenkraftverk i Sverige byggdes under en annan tid. Vi har i dag cirka 2 100 vattenkraftverk i Sverige. Av dessa är 1 900 småskaliga och 210 storskaliga. Det är alltså främst från dessa 210 som vi får den mesta elproduktionen. Av de 1 700 minsta får vi 0,7 procent av elproduktionen.

Det finns dock en baksida med detta. Med ett utbyggt vattensystem – som man skulle kunna benämna som ett ekosystems blodsystem – fragmenteras ekosystemen av både dammar och vattenkraftverk. Fritt strömmande vatten är en förutsättning för fiskar som lax, ål och öring.

Det största hotet mot fiskbestånd i svenska vattendrag är vattenkraftverk som inte har miljöanpassats. En tredjedel av dessa saknar tillstånd över huvud taget, och bara ett hundratal har tillstånd enligt den nuvarande miljölagstiftningen. De kan alltså inte leva upp till vare sig miljöbalken eller EU:s vattendirektiv.

Herr talman! I Jämtlands län är lax och ål helt borta, och bara ett vattenkraftverk i Jämtland har en passage som funkar för fisk både uppströms och nedströms. En stor del av den öring och röding som ändå fångas och fiskas i länet kommer från odlad och utplanterad fisk som alltså är uppfödd på foder.

Frågan är: Vad gör det med vår självbild och vår stolthet att fisket slås ut eller hålls i gång på artificiell väg? Vad gör det med människors stolthet när samma vatten som man själv kanske fiskade i när man var liten nu är tomt på fisk? Vad blir egentligen mark- och fiskerättigheter värda utan innehåll? Hur påverkar det vår möjlighet att sätta mat på bordet exempelvis i kristid om det inte finns fisk i det vilda?

Herr talman! Vattenkraften byggdes som sagt ut i en annan tid och kanske utan möjlighet att förutspå den samlade effekten framåt i tid. Nu vet vi dock att bara några procent av ålen finns kvar i världen. Lax, öring, flodpärlmussla och havsnejonöga är bara några exempel på arter som är helt beroende av just strömmande vatten för att leva, reproducera sig och på sikt överleva.

Det var därför vi hade en plan via den nationella planen – NAP:en – och vattenkraftens miljöfond för att hjälpa det småskaliga att miljöanpassas. Alla de som saknar tillstånd skulle alltså kunna söka medel för att antingen miljöanpassa eller, om det fanns vilja, riva ut det som inte var ekonomiskt lönsamt.

Som framförts här tidigare i debatten var dock en av de första åtgärder som den här regeringen valde att vidta helt enkelt att pausa implementeringen av EU:s vattendirektiv. Att pausa en lagstiftning är verkligen att försätta väldigt många människor i ovisshet. Det har gjort många människor oroliga, för de har inte kunnat förutse vad som hända skall. Det har också retat upp och irriterat EU-kommissionen.

Denna NAP hade ett helhetsgrepp, vägde samman elproduktionsvärdena och de biologiska värdena och kunde på sikt väga in möjligheter för människor att äta egenfångad fisk och skapa möjlighet till elproduktion.

Herr talman! Jag vet att det är möjligt att kombinera de här värdena. Jag var nyligen vid Hertingforsen och besökte ett väldigt lyckat projekt – kanske ett av Sveriges mest lyckade sådana projekt. Man har kunnat miljöanpassa genom att riva bort ett hinder och ändra ett annat med ett så enkelt verktyg som betagaller. Man har framgångsrikt lyckats snedställa galler, vilket gör att fiskarna hittar fram och tar sig både uppströms och nedströms förbi hindren som hör till projektet. Det här visar att det är fullt möjligt. Att få tillbaka strömmande vatten över tidigare torrlagda ytor ger hopp, både för lokalbefolkningen och för biologin och ekologin. Nu kan alltså lax, havsöring, havsnejonöga och ål vandra både upp och ned i ån.

Det stora hindret i dag är regeringens politiska ovilja. I ett pressmeddelande från förra veckan blev det väldigt tydligt, när Sveriges miljöminister sa: ”EU-rättens möjligheter till undantag och lägre ställda krav ska utnyttjas fullt ut. Förslagen bidrar till att säkerställa att det inte ställs mer långtgående krav vid omprövningen av vattenkraften än vad EU-rätten kräver.”

Herr talman! Det är smärtsamt tydligt att regeringen ägnar mer tid åt att hitta kryphål än åt att faktiskt komma till rätta med de stora problem vi har i Sverige. Äganderätten i all ära, men den borde man också värna för alla dem som vill utnyttja sin fiskerätt och som har äganderätt nedströms.

Vi i Miljöpartiet vill gå en annan väg. Vi vill få tillbaka möjligheten för fisken att överleva. Därför yrkar jag bifall till reservation 12 om att miljöprövningar av vattenkraften skyndsamt måste återupptas utan försämrade miljökrav och att även stor vattenkraft ska miljöanpassas med minimitappning som en bra utgångspunkt.

Herr talman! Jag tänkte säga några ord också om Vättern. Vättern är en av våra viktigaste dricksvattentäkter. Drygt 300 000 människor får i dag sitt vatten därifrån. Fler kommuner står på kö. Om några år kan över 600 000 personer vara beroende av sjön. Det finns dock planer på att etablera en gruva i närheten av Norra Kärr. Man ger ett kanadensiskt bolag möjlighet att etablera en gruva.

Herr talman! Med den lagstiftning som finns nu prioriteras utländska företag högre än invånarna i trakten. Företagets rätt att spekulera väger tyngre än vår livsmedelsförsörjning. Här står alltså ett utländskt bolags spekulativa intressen mot miljö, kulturmiljö, vatten och jord- och skogsbruk.

Herr talman! Norra Kärr är en olämplig plats för en gruva. Enligt beräkningar är halten av sällsynta jordartsmetaller cirka 0,5 procent. Det betyder att 99,5 procent av allt som tas upp där kommer att bli avfall. I ett globalt läge där tillgången till vatten blir allt knappare är detta inget mindre än strategiskt vansinne. Det innebär en långsiktigt irreversibel risk för Vättern om processen skulle leda till att det blir en gruva. Den processen har pågått i 16 år utan att man har kunnat uppvisa vare sig en fungerande produkt, marknad eller process för att utvinna och ta fram jordartsmetallerna och separera dem från varandra.

Dessa 16 år har inneburit ovisshet och lagt en död hand över ett stort landskap. Man har behövt leva med oro över gårdarna, över markerna och över framtiden. Är det ens lönt att investera i sin gård och i sin produktion? Finns det någonting att lämna efter sig till sina barn? Man kanske hade tänkt göra ett generationsskifte, men kanske är det bäst att bara sälja och hoppas slippa se konsekvenserna av en sådan här gruva.

Försiktighetsprincipen, dricksvattenskyddet och generationsansvaret behöver väga tyngre än spekulativ gruvdrift. Vi i Miljöpartiet vill skydda Vätterns vatten genom att göra det till ett överordnat riksintresse och se till att tillräckliga krav ställs. Vi vill ha en sanering av den PFAS som släppts ut i området. Vi vill helt enkelt ge mer makt till de lokalt boende med möjlighet till kommunalt veto. Vi menar för övrigt att hela minerallagen skulle behöva moderniseras.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Jag tackar Lars Beckman för allt beröm för att vi fick igenom så mycket av vår politik. Den står vi absolut upp för.

När det gäller energipolitiken är det helt sant att vi har helt olika uppfattningar. Här har Moderaterna gått mot en mer kommunistisk modell, en planekonomi, som kommer att låsa in Sverige om olyckan är framme. Nu blir det nog inte så eftersom det i västvärlden tar som absolut kortast 20 år att bygga kärnkraft och skulle kosta uppemot 1 000 miljarder. Det är alltså ett extremt dyrt prestigeprojekt.

Jag fick ändå svar, herr talman, och det är jag tacksam över. Det är alltså de som äger verken som har större äganderätt. De betyder kanske mer i Moderaternas ögon. Det kanske är en väljarmässig strategi – vad vet jag?

Även om man gör analysen att vissa människor som äger är mer värda har ju många av dem stått i kö och velat få en omprövning av sina vattenkraftverk. Många har velat få den kompensation och det ekonomiska stöd som Vattenkraftens miljöfond har inneburit för att kanske slippa oro över vad som händer om olyckan skulle vara framme och en damm brister. De kanske också vill lämna efter sig något som barn och barnbarn trivs i – en levande miljö.

Äganderätten för dem som vill något annat än Lars Beckman och Moderaterna graderas kanske något lägre, men man ska inte förneka att det finns många som har sett med stor hoppfullhet på miljöfonden och möjligheten att få moderna miljötillstånd och även få tillbaka fisken.

Herr talman! Jag delar glädjen över att få vara en del av demokratin, och jag kände att vi blev lite uppbjudna till dans, inte minst när det gäller vattenkraftverken. Lars Beckman beskriver detta som en framgång. Men det som har hänt är att de vanligtvis så EU-positiva Moderaterna har sagt tack, men nej tack till EU-lagstiftning. En av regeringens första åtgärder var att pausa EU-lagstiftningen, vilket har retat upp inte minst EU-kommissionen. Det finns ett ärende som kommer att återkomma, och då kan det bli väldigt dyrt för Sverige.

Något som Lars Beckman talar sig varm för är äganderätten. Vad menas med äganderätt när det kommer till alla dem som har förlorat sina fiskerättigheter och inte längre kan fiska upp egen fisk för att göra ekonomisk vinst, rekreera sig eller bara känna sig stolta? Utan en anpassning finns nämligen ingen fisk, och då är äganderätten inget värd. Vems äganderätt är det Lars Beckman värnar? Är det bara dem uppströms med vattenkraftverk, eller är det också alla dem nedströms som skulle vilja ta del av denna skatt?

Herr talman! Om de som lyssnar på den här debatten funderar på om det inte låter ganska likt och om de inte har hört de här siffrorna och argumenten förut är det väldigt sannolikt att det är så. Skogsstyrelsen kom för inte så länge sedan med en rapport som de kallar maktrapporten. Den visar hur otroligt styrd hela den skogspolitiska debatten är och vilka som är tongivande i den debatten. Skogspolitiken grundar sig inte på vetenskap och forskning. Jag skulle säga att den kanske inte heller grundar sig på vad som är bäst för den privata markägaren, vilket jag tycker är en stor sorg, eftersom vi är ett land med cirka 310 000 markägare.

Herr talman! Debatten utgår i stället mer eller mindre från de talepunkter som vi blir matade med från skogsindustrin. Apropå just den här maktrapporten är det så att vi bara en trappa ned härifrån har ett skogsindustrinätverk som brukar informera oss om olika faktauppgifter. Men skogsägarens enskilda berättelser, upplevelser, önskemål och visioner kommer sällan fram i debatten, trots att man säger sig stå fast och kämpa hårt för äganderätten. Det, herr talman, tycker jag är det kanske största hyckleri vi fått ta del av i den här kammaren – hur man slår sig för bröstet för att värna äganderätten.

Just nu debatterar vi skattesatsen och vilken skattemässig design vi ska ha för alla dem som fått ersättning för sin skog. Problemen börjar med den politiska viljan och riktningen. Vad regeringen gör är att sänka ersättningspengarna med 70 procent i en enda budget i ett enda slag. Det är ett stort svek mot alla de markägare som tagit initiativ till att skydda sin skog enligt egen planering och egna önskemål och i dag står på kö. De har tagit i hand på detta och förväntar sig ersättning. Men den här regeringen, med alla dessa partier som säger sig värna äganderätten, rycker undan mattan för det. Det finns alltså inte ens några pengar att tillgå.

Jag möter många skogsägare som är förtvivlade. De hör av sig och berättar om sina hemska situationer, som kan vara helt horribla. Man funderar på om man ska sälja sin fastighet. Ska man lägga ned sina drömmar om sin gård? Ska man ge upp tanken på att platsen ska gå i arv? Man hade lovats pengar, och det fanns en tillit. Den tilliten är nu brusten när pengarna försvunnit.

Jag kan absolut gå med på att döpa om anslagsposten i budgeten från Skydd av värdefull natur till Ersättning till markägare eller något liknande, om det är där skon klämmer. Men vi måste börja i rätt ände, herr talman. Vi har hört flera partier, bland annat Centerpartiet, beklaga sig över de fjällnära skogarna. Hade några av de partier som var före mitt på talarlistan varit ärliga i äganderättsfrågan hade vi sett detta avspegla sig i budgeten. Då hade man kanske satsat 4–5 miljarder på ersättning till de markägare som man säger sig vilja värna. Men det har man inte gjort. Det finns bara ett parti i Sveriges riksdag som har gjort det, och det är Miljöpartiet.

Herr talman! Jag är ändå i grund och botten glad över den produkt som vi nu diskuterar. Det är från början ett miljöpartistiskt initiativ. När vi satt i regering tog vi fram ett förslag om att göra det lite enklare att göra rätt. Det handlade om att försöka styra upp de orättvisor som finns mellan produktion och naturvård. Det har hittills varit – och är än i dag – mycket förmånligare att satsa på produktion i skogen än på naturvård.

Herr talman! Jag är självklart positiv till att vi nu justerar de skattemässiga reglerna, men jag hade önskat att man kunnat gå längre. Jag yrkar därmed bifall till reservation 1. Självklart ska det vara så lätt som möjligt för markägarna att välja naturvård. Det ska inte straffa sig. Enligt min och Miljöpartiets mening ska därför de pengar som staten förhoppningsvis ger – det vill säga om vi har en budget från en regering som verkligen menar allvar när den pratar om äganderätten – vara skattefria. Det ska också finnas en möjlighet för markägaren att själv bestämma om det ska vara en klumpsumma eller om pengarna ska komma under en period. Perioden ska inte ta slut efter enbart tio år utan motsvara den tid som naturvårdsavtalet gäller.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja kommentera lovorden till skogen lite. Självklart är Sverige ett skogsland där det finns en stolthet, inte minst bland de 310 000 markägarna. Det gäller även alla dem som njuter av skogen i Sverige. Själv njuter jag bland annat av att nyttja allemansrätten och plocka svamp och blåbär. Men blåbärsriset har halverats i Sverige på 50 år. Det är en följd av det skogsbruk som vi bedriver och som i grund och botten inte är hållbart.

Det handlar om att vi i Sverige sticker ut internationellt sett vad gäller stora kalhyggen med låg miljöhänsyn. Det här är någonting som våra expertmyndigheter slår fast. I Sverige är 349 arter direkt hotade på grund av kalavverkning, eftersom kalavverkning helt enkelt tar bort ekosystem. Gamla skogar och tusenåriga ekosystem, som vi har eller har haft i Sverige, kan man inte ersätta på 60 år. Det är helt omöjligt. Visst – det funkar jättebra i en ekvation där man bara bryr sig om kubikmeter. Kubikmeter kan man alltid ersätta. Men ett ekosystem där det skett evolution, en plats som betyder någonting och där vi kanske har fornlämningar och kulturlämningar, går inte att ersätta på 60 år. Då är det i stället monokulturer vi ersätter naturen med.

Man kan absolut prata om att det är klimatneutralt och räkna plus och minus på det. Men bryr man sig det minsta om ekosystem och biologisk mångfald – och även klimatet – går det inte. Man upprepar den lögn som skogsindustrin flitigt har serverat oss med och lever i den lögnen.

Det är inte bara Miljöpartiet, myndigheter och forskare som ser detta numera. Från partier i Tidöregeringen har det sagts: Om det vore så illa som Miljöpartiet, forskare, internationella forskare och expertmyndigheter menar hade väl också marknaden reagerat? Marknaden har reagerat, herr talman. Nestlé vill inte ha med svenskt skogsbruk att göra. Zalando vill inte ha med svenskt skogsbruk att göra. Skälet är att det påvisas och slås fast svart på vitt vilka konsekvenser som de stora och utbredda kalhyggena i Sverige får. Det här handlar om svensk konkurrenskraft, herr talman.

Vi hör hela tiden i den här kammaren hur vi snarare ska få ännu mer av business as usual och öka produktionen. Man tenderar att prata om miljömålen som någonting som står i vägen.

Herr talman! Vill vi upprätta någon typ av positivt rykte för svensk skogsindustri och skogsprodukter måste vi göra om och göra rätt. Då måste vi se till att lägga om riktningen för svensk skogspolitik.

Vi har i dag en lagstiftning som har cirka 30 år på nacken. Det var en skogsvårdslag som kom till innan Sverige gick med i EU, innan Parisavtalet, innan Kunming–Montreal-avtalet och innan all den kunskap som i dag finns samlad existerade.

Det är inte lätt att göra rätt i skogen som privat skogsbrukare. Jag har all respekt för det. Jag har också all vilja att ändra på det. Låt oss kanske kroka arm i en ambition om att genomföra en regelförenkling.

Såsom skogsvårdslagen ser ut i dag reglerar den väldigt mycket onödiga delar just vad gäller produktionen. Där har jag, herr talman, full tillit till och tycker att det är helt upp till skogsägarens eget huvud att bestämma hur man vill bruka sin skog.

Jag tänkte också bemöta det som sades om 140 000 anställda i skogsindustrin. Det är 29 100 skogsbrukare enligt de siffror som finns från 2023. I hela skogsindustrin är det 53 000. Detta är någonting som har minskat.

Antalet jobb i skogen har minskat med 60 procent 1990–2020. Särskilt från 2005 har vi sett en minskning i pappersmassaindustrin med 40 procent.

Nog finns det hopp om att ha en levande landsbygd vad gäller skogen, naturen och också ekonomin. Det tror jag att vi kan uppnå, herr talman, om vi inte jobbar mot naturen utan snarare med naturen.

Det handlar om att vi inte stretar emot EU. Vi har för övrigt haft våra partikamrater som har fattat beslut. Det kommer inte från elaka EU-byråkrater, utan det är parlamentariska beslut. Vi hade kunnat vinna väldigt mycket på ett omtag där vi helt enkelt bakar ihop en ny riktning för svensk skogspolitik.

Det ska inte vara flera olika lagar. Vi har skogsvårdslagen, certifieringar, miljöbalken, EU:s art- och habitatdirektiv, EU:s restaureringslag med mera. Det ska kanske vara en lagstiftning som tar ett helhetsgrepp där man lite mer gör det som vi gör nu och förenklar för markägare och skogsägare som vill något annat.

Herr talman! Det handlar om lönsamheten för skogsägarna. Det engagerar mig särskilt för att vi har haft en rådande politik under flera mandatperioder bakåt som ensidigt har fokuserat på skogsindustrin.

Av våra 310 000 privata skogsägare är det 48 700 som har haft någon form av inkomst från skogsbruket 2011–2017. 60 procent av våra skogsägare gick med förlust. Det var knappt 20 procent som gick med plus under den här perioden. Det är någonting som jag hoppas också oroar och engagerar fler av riksdagens ledamöter. Hur var det då för dem som gick med plus? De redovisade knappt 91 000 kronor som överskott.

Herr talman! Det är verkligen upp till skogsägare att välja vilken inriktning som de vill ha. Vi behöver kanske främja och inte snacka ned hyggesfria alternativa metoder. Det handlar inte minst om skydd. Det största problemet för många skogsägare är att det inte finns några pengar för att de ska få den ersättning som de förväntar sig från staten.

I den senaste Skogsbarometern var det 12 procent av skogsägarna som svarade att det var god löpande avkastning som var det mest betydelsefulla. Det viktigaste var känslan av att äga skog. Det tycker jag att vi ska respektera.

Herr talman! Det är bekymmersamt när statsministern mer eller mindre skojar bort den här frågan. Det handlar om svensk konkurrenskraft.

Internationella stora företag börjar rata svenskt skogsbruk inte bara på grund av rykten utan också på grund av fastslagna rapporter som visar problemen svart på vitt. Våra expertmyndigheter berättar om baksidan av de stora kalhyggena som breder ut sig och vad det innebär för både människa och miljö, för klimatet och på sikt. Detta är någonting som marknaden givetvis reagerar på.

Min fråga är återigen: Tänker statsministern reagera och ta initiativ för att få svenskt skogsbruk på banan igen?

När man talar om att värna svenska intressen vill jag lyfta fram att 80 procent av svenska folket tycker att det är viktigt att skydda skogar med höga naturvärden. 61 procent av svenska folket tycker att det är viktigt att ställa om skogsbruket till mer hänsynstagande metoder.

Herr talman! Tack till statsministern för föredragningarna och svaren så här långt!

Innan det informella mötet skickades det ut ett brev och en uppmaning till samtliga partier här i riksdagen att ställa sig bakom och visa enighet i en rad olika frågor. En av frågorna handlade om skogen. Jag kan bara instämma i det som statsministern skrev. Det är ett politikområde som verkligen behöver en större samsyn och ett längre perspektiv.

Lönsamheten för skogsägare i Sverige ligger i bottenligan i EU. Vi har all möjlighet att från regeringsmakten påverka de ersättningar som går till markägare och skogsägare som vill skydda sin skog. I dag är den budgeten väldigt liten. Många står i kö och är förtvivlade med en brusten tillit.

Vi har det som myndigheter kallar för ett marknadsmisslyckande. Massaindustrins intresse att pressa priserna och köpa upp skogsprodukter och skog för ett lågt pris är det som trumfar. Nyligen kom Skogsstyrelsen med en maktrapport som till stor del är byggd på intervjuer. Den visar att det är en mängd aktörer som binds samman i värdekedjor som gynnas av hög volymbaserad avkastning.

Det här är någonting som drabbar samerna, miljön och vattnet. Det har också lett till att vårt anseende och rykte har försvagats internationellt när Nestlé och också Zalando har dragit sig ur och inte vill köpa från svenskt skogsbruk.

Min fråga till statsministern är: Vad vill man vidta för åtgärder för att stärka Sveriges rykte? Är man beredd att till exempel tillsätta en omnibus som stärker en grön omställning och hållbara företagsmodeller?

Fru talman! Jag noterar att min fråga om transparensregister inte besvarades. I stället togs debatten till klimatfrågorna.

Det här tycker jag är otroligt intressant, för just den del som handlar om CLEAR-modellen går att spåra rakt tillbaka till skogsindustrin. Skogsindustrin har alltså fått gehör i utredningen för en beräkningsmodell som helt enkelt överskattar klimatnyttan med rådande system. Det sätter fingret på hur viktigt det är att vi gör något för att skapa bättre transparens.

EU har också granskat just Sverige för kartellbildning. Vi har ett marknadsmisslyckande där bland annat virkesköpare också kan vara rådgivare i stället för neutrala rådgivare. Det här är det som man hela tiden blandar ihop när vi pratar om skogspolitik. Äganderätten var egentligen inget som jag tog upp. Även från regeringens och Peter Kullgrens sida blandar man ihop skogsägare och massaindustrin. Det är inte samma sak.

Vi hade kunnat vidta många åtgärder som går hand i hand med miljönytta och klimatnytta men också med skogsägarens lönsamhet, som kan stärkas oerhört mycket om vi slutar göra köttfärs av oxfilé, vilket är vad vi gör med svensk skog i dag.

Fru talman! Jag ser inte att några förslag i den här riktningen ens har diskuterats av utredningen. Därför förväntar jag mig inte heller att regeringen kommer fram med något i sitt förslag till riksdagen. Men jag önskar svar på frågan, så jag upprepar den än en gång: Ser landsbygdsministern några som helst problem med det skogsindustriella komplexet som dikterar skogspolitiken i dag?

Fru talman! Har man sett utredningen och läst alla förslag ser man också vilken nedmontering det faktiskt innebär för skogen och alla andra värden, om än kanske inte just kortsiktig produktion. Men som Kullgren nämner i sitt anförande är det detta man ska balansera upp mot. Min fråga är: Har det någonsin hänt att Sverige inte har levererat vad gäller produktionsmålet?

Jag skulle vilja säga att det har gått väldigt bra för svensk skogsindustri när det gäller lönsamhet och vinst under alla år som jag har tittat på. Men samtidigt har det gått väldigt dåligt vad gäller de miljömål som är kopplade till skog. Det gäller både våra egna nationella miljömål och när man utvärderar alla skogstyper i rapporteringen i enlighet med EU:s artikel 17. Där har vi inte gynnsam bevarandestatus för de här skogsekosystemen. Det enda skogsekosystem som har gynnsam bevarandestatus är fjällbjörkskogen. De andra har inte gynnsam bevarandestatus.

Ja, vi har klarat produktionen varje år, men inte ett enda år har vi klarat miljömålen vad gäller skogen.

Fru talman! Är man intresserad av skogsdebatten i Sverige är man kanske också bekant med en del argumentation, en del siffror och en del myter som upprepas gång efter annan. Det som sägs från skogsindustrin och från företrädare för de flesta partier här låter ibland väldigt lika.

Därför är det intressant att DN just i dag har en artikel om en maktrapport från Skogsstyrelsen. Där skriver man så här:

”’Maktens tyngdpunkt ligger hos det skogsindustriella komplexet, ett nätverk av aktörer som är sammanbundna av målet om ökad avverkning för ökad ekonomisk avkastning’, skriver utredaren Jesper Svensson, forskare vid Lunds universitet. – – – Samtidigt visar granskningen att statens egna utredningar om skogen i allt högre grad bemannas av personer från skogsnäringen snarare än oberoende experter.

Forskarna varnar för att skogsindustrins dolda påverkan på politiken snedvrider demokratin. De citerar nationalekonomen Adam Smith för att beskriva risken: när särintressen och makthavare möts i det fördolda slutar det ofta i en ’sammansvärjning mot allmänheten’.

För att bryta det skogsindustriella komplexets grepp föreslår utredningen nu ett obligatoriskt transparensregister för lobbyister.”

Då vill jag passa på att fråga landsbygdsministern: Hur ser landsbygdsministern på detta förslag? Är regeringen beredd att vidta åtgärder?

Jag har faktiskt själv upplevt på väldigt nära håll hur skogsindustriintressen trumfar. Det är också något som av myndigheter bedöms som ett marknadsmisslyckande då stora aktörer, stora företag, gör miljardvinster medan skogsägare har usel lönsamhet.

Jag ser inte ett enda förslag i den här skogsutredningen om att försöka komma till rätta med lönsamheten för den privata skogsägaren. Men, fru talman, jag ser gott om förslag som gör allt för att försöka tillmötesgå skogsindustrins önskemål.

Fru talman! Jag tror att de flesta känner någonting, tänker någonting och tycker någonting när ämnet skog kommer upp till debatt och diskussion. Det är för att många också har en relation till skogen. Det gäller oavsett var i Sverige de bor och oavsett om de äger skog själva, känner någon som äger skog eller kanske bara är besökare i en skog.

Jag tror att svenskarna som naturälskande folk tycker att det är oroväckande att se att skogarna förändras. Blåbärsriset har minskat med 50 procent på cirka 50 år. Jag ställer mig frågan: Hur kommer det att se ut om ytterligare 50 år? Kommer vi att ha möjlighet att plocka svamp och bär i den svenska skogen? Kommer det inte längre att finnas blåbärsris som ett täcke längst ned? Bär kan man förädla för att skapa lycka och få rekreation. Man kan kanske till och med koka sin egen blåbärssylt.

Den utveckling vi ser oroar mig djupt. Därför är det också viktigt att vi från politiskt håll försöker se verkligheten för vad den är.

Livet i skogen – kvittrande fåglar och alla andra djur som vi vet finns där – är vi många som tycker är spännande. Vi njuter av att se det, och det kanske också är en anledning till att många turistar där och vill se svenska skogslandskap.

Att veta om att trenden för populationerna och utsikten för dem är negativ gör mig väldigt orolig. Det gör mig ännu mer orolig att på nära håll ha följt debatten och varit en del av referensgruppen för skogsutredningen. Vi är i ett läge som är väldigt allvarligt och akut både för biologisk mångfald och för klimatet. Den svenska skogsbruksmodellen och skogsbranschen döms ut som ett stort marknadsmisslyckande, där man ensidigt prioriterar skogsindustrins intressen på bekostnad av alla andra värden.

Jag ser inte skogsutredningen komma med några förslag som vänder dessa trender, utan snarare accelererar man dem i fel riktning.

Fru talman! Vi har precis hört hur man ska siffertrixa med klimatet genom att ändra beräkningsmodeller, och detsamma gäller också naturskyddet. Man vill att en liten ö som är kvar mitt i ett kalhygge ska klassas i samma kategori som en nationalpark. Det är klart att det inte är relevant utifrån ekosystemen eller utifrån hur människor upplever skogen och kan känna rekreation och glädje och plocka svamp och bär. I stället är det helt enkelt ett sätt att boosta statistiken så att den ser bättre ut än verkligheten.

Min fråga till landsbygdsminister Peter Kullgren är: Anser regeringen att statistiken ska spegla verklig ekologisk status, eller ska den manipuleras för politisk bekvämlighet så att vi når målen på papperet?

Fru talman! Jag ska börja med att försöka svara på den fråga som Kullgren ställde – även om det i interpellationsdebatter kanske snarare är vi ledamöter som får tillfälle att ställa frågor till ministrar. Men jag tänker att jag ska vara tydlig. Interpellanten från Socialdemokraterna hade tidigare i dag en helt annan retorik; jag noterade också det.

Jag tänker ta till mig all den kredd och allt det beröm som Peter Kullgren riktade till mig och Miljöpartiet. Vi kommer alltid att värna hotade arter. Det är mitt kall, och det är också därför jag är politiker i dag. Det började med min utbildning och mitt arbete för tigrarna i Indien och Kambodja. Nu är jag representant i Sveriges riksdag, och jag ska kämpa för att våra lodjur och våra vargar inte utrotas från Sverige. Vi kommer att lägga mycket politisk kraft på att se till att hotade arter inte utrotas.

Man får ibland, fru talman, inte minst i denna och tidigare debatter, en överdriven bild av det motstånd som finns mot att vargen ska få existera i Sverige. Därför vill jag nämna att en majoritet faktiskt är positivt inställd till att vargen finns. Inom EU har man också gjort undersökningar där man visat att det även bland fårägare och personer som bor på landsbygden finns ett stort stöd för att rovdjuren ska få fortsätta finnas och ha ett strikt skydd.

Med detta sagt, fru talman, tror jag att det står klart att regeringen kommer att fortsätta att driva ett referensvärde som saknar vetenskaplig förankring, som EU-kommissionen har kritiserat och som strider mot de åtaganden och den lagstiftning som vi har att förhålla oss till inom EU.

Fru talman! Som Peter Kullgren sa är det här en förvaltning som regeringen satsar på. Det handlar om ungefär 338 miljoner kronor över tre år för att sänka vargstammen.

När vi tittar på vart pengarna ska gå blir det en nästan surrealistisk bild som framträder av vad man vill att vargförvaltningen ska innebära. Det ska finnas en individövervakning av alla vargar i Sverige. Övervakning som är individanpassad kräver mycket fältarbete, spårning och gps-markering. Man ska också ha beredskap för att flytta genetiskt värdefulla vargar, som Peter Kullgren nämnde. Det kräver beredskap för att söva, flytta och återplacera vargar, även med helikopter.

Det finns även ett socioekonomiskt perspektiv. Har man stöd för att flytta runt vargar i Sverige hej vilt? Hur mycket är regeringen beredd att betala för detta? Det blir nästan bisarrt. Det här är ett väldigt dyrt prestigeprojekt.

Jag är glad att höra Kullgren nämna några av de begrepp som jag som naturvårdsbiolog har jobbat mycket med. Jag har jobbat med just de här modellerna för att räkna ut när arter och populationer är livskraftiga. Det tragiska är att det verkar som om Kullgren och regeringen har missförstått vad som är den långsiktiga överlevnadspunkten och vad som är den kortsiktiga överlevnaden.

Fru talman! Om jag som naturvårdsbiolog pratar utifrån ett bevarandeperspektiv är det helt irrelevant att prata om vad som är den kortsiktiga överlevnaden för till exempel vargen. Om populationen bara får vara av den här storleken och hanteras och förvaltas på det här sättet betyder det, med andra ord, att vi tänker oss att arten snart ska dö ut.

Fru talman! Det hade kanske varit mer ärligt om regeringen och Kullgren själv hade fört den retoriken och sagt att deras politik handlar om att fasa ut vissa arter. Det är nämligen det man gör när man sätter ett sådant referensvärde. Det borde i stället vara mycket högre och ha en bra marginal gentemot minimivärdet.

Fru talman! Precis som Kullgren nämner har den svenska vargstammen en oerhörd sårbarhet i sin genetik. Det är därför vi måste använda oss av försiktighetsprincipen.

Peter Kullgren nämner också vikten av invandring. Ja, det har varit ett villkor. För att få ha en så liten vargstam som vi har i Sverige har vi haft ett krav på att invandring ska ske från Ryssland och Finland. Mina frågor tillbaka till Peter Kullgren är: Hur ska denna invandring gå till? Hur många vargar ska få invandra till Sverige, och hur högfrekvent ska denna invandring vara? Hur tänker Peter Kullgren se till att åtgärder vidtas? Vi ser när vi tittar i backspegeln att denna invandring inte har fungerat över huvud taget, trots att den är ett krav för att få ha en så liten vargstam.

Fru talman! Vargförvaltningen i Sverige befinner sig i ett allvarligt läge. Regeringen har valt att frångå såväl vetenskapen som rättspraxis och den gemensamma europeiska naturvårdsmodellen.

Regeringen har drivit fram ett referensvärde på 170 vargar. Det är ett värde som enligt Naturvårdsverkets egna underlag motsvarar minimivärdet för kortsiktig överlevnad, inte gynnsam bevarandestatus. Redan nu, fru talman, är det kanske lite svårt att hänga med.

Landsbygdsministern säger gång på gång att vargen ska ha gynnsam bevarandestatus i Sverige. Det finns olika sätt att räkna fram detta värde, och forskare, expertmyndigheter med flera får hjälpa oss politiker med underlag. Men regeringen och inte minst Peter Kullgren har bestämt att 170 ska vara resultatet. Det ska vara det nya referensvärdet. EU-kommissionen har uttryckt kritik mot att det saknar vetenskaplig grund. Av samma skäl har svenska domstolar nyligen satt stopp för att genomföra licensjakten i praktiken; det saknas vetenskaplig grund. Detta handlar om politiskt önsketänkande från regeringens håll.

Gynnsam bevarandestatus kan en art uppnå om populationen är långsiktigt livskraftig. Då är artens storlek och struktur sådan att risken för utdöende är låg på lång sikt. Ett andra kriterium handlar om huruvida populationens naturliga utbredning bibehålls eller ökar. Det innebär att livsrummet och spridningsförmågan möjliggör naturliga processer, spridning och genetiskt utbyte. Ett tredje kriterium handlar om att artens naturtyper och livsmiljö är i gott skick.

Det finns också en bedömning som handlar om framtidsutsikter. Den handlar om trender, hot och förväntad utveckling, som bland annat kan inkludera illegal jakt.

Fru talman! Om någon av de här parametrarna bedöms som otillfredsställande kan inte bevarandestatus för arten som helhet klassas som gynnsam. Detta handlar alltså om att långsiktigt säkra överlevnaden för olika arter. Det kan inte lösas genom att skjuta mer, skydda mindre eller bibehålla isolerade populationer. Det, fru talman, skulle snarare kräva mer skydd, att populationen får växa till sig, att den får möjlighet att sprida sig och inte vara isolerad och att det finns en politisk vilja att mota bort illegal jakt.

Fru talman! För vargen är den uppskattade andelen dödlighet kopplad till illegal jakt mellan 15 och 18 procent. Omfattande illegal jakt bedrivs på just varg. Mot den bakgrunden är det djupt problematiskt att regeringen driver på en politik som ytterligare pressar vargen mot ett minimivärde, som för vargen är en existensnivå. Därför, fru talman, vill jag fråga hur regeringen menar att illegal jakt ska bekämpas effektivt när vargstammen samtidigt pressas ned till nivåer där varje förlorad individ får stor genetisk och ekologisk betydelse.

Fru talman! Det svar som Peter Kullgren gav började mer och mer handla om aktivister än om själva sakfrågan. Jag skulle därför vilja ta tillbaka den här debatten till sakfrågan.

Vi har alltså ett konstaterat fall. Det gäller egentligen en hel bransch. Man kan se vilka föreskrifter vi har och vad djurskyddslagen säger om avel. Det går inte att förena med de här snabbväxande raserna, turbokycklingarna. Det är ett konstant lidande för dem. Därför måste vi komma bort från det snabbväxande och gå över till mer långsamväxande.

Ett skäl som Peter Kullgren gav var: Om vi går före finns det risk för att vi börjar importera från andra länder. Jag skulle säga att det är precis tvärtom, fru talman. Om inte Sverige agerar och gör någonting åt det här och om inte regeringen tar dessa frågor på allvar kommer nog många att kunna tänka sig att importera från Norge. Grannlandet Norge har efter de här granskningarna faktiskt valt att agera. Det visar att det är fullt möjligt. Konsumenter förväntar sig detta. De förväntar sig att de lagstiftningar som finns följs.

I dag är det ett systemfel när avelssorten i sig innebär ett lidande, när kontroller inte sker och när det inte finns några konsekvenser när man bryter mot de lagar som vi har stiftat tillsammans. Därför går det inte att hänskjuta detta till någon annan. Argumenten är inte giltiga, eftersom Norge visar på motsatsen. Och jag tror verkligen att svenska folket förväntar sig mer.

Jag vill fråga en gång till: Vad tänker Peter Kullgren göra i den här frågan, i den position han har i Sveriges regering?

Fru talman! Från Miljöpartiets perspektiv försöker vi hela tiden lyfta fram att djur inte är produkter utan kännande varelser med ett eget värde. Det innebär att vi har ett stort moraliskt ansvar för deras liv och välbefinnande. Det är också något som fastslås i förarbetena till djurskyddslagen.

Vi har en djurskyddslag som inte minst Peter Kullgren brukar skryta om i internationella sammanhang. I de granskningar som Uppdrag granskning har gjort, som Älskade kyckling, ser man att lagen inte betyder någonting i verkligheten.

Bilderna, som är väldigt starka, skär i hjärtat. Jag behöver gömma de bilderna för mitt barn, fru talman. Det är något som går emot allt vad vår moral säger oss och allt vad vi egentligen har kommit överens om. Vi ska behandla djur på ett bättre sätt än så här.

Lidandet är något som vi kan försöka att skydda små barn från. Men vi politiker kan inte blunda för det systematiska lidandet. Det är ett kvitto på att vi har ett systemfel.

På papperet har vi säkrat att alla djur ska ha rätt till ett naturligt beteende. Men i praktiken lever de hela sina liv i misär och i ett konstant lidande. Det beror på att deras kropp är ett biologiskt fängelse med konstant värk. Det beror också på att deras utrymme att utöva sitt naturliga beteende inte är större än det papper jag nu håller i.

Fru talman! Peter Kullgren pekar på EU och att det är där vi ska kräva förändring och jobba oss bort från den misär som finns. Var går gränsen? Vi kan konstatera att vi bryter mot våra egna lagar i Sverige. Det är någonting som regeringen har ett ansvar för. Vi kan inte ge oss in i långdragna och årslånga processer i EU.

När Peter Kullgren får frågan vad regeringen tänker göra hänvisar han tillbaka till branschen. Men vi har en lagstiftning, och lagstiftningen följs inte. Cirka 80 procent av alla kontroller visar på brott mot djurskyddslagstiftningen i Sverige. Då kan vi inte hänvisa till att branschen ska lösa detta själv. Vi kan inte heller hänvisa till att vi ska inleda en långdragen process i EU.

Vi behöver en regering som står upp för vår djurskyddslag i Sverige och ser till att konsumenterna och alla människor i Sverige kan lita på den. När vi köper svenskproducerade produkter ska vi kunna lita på att vi har en djurskyddslag inte bara på papperet utan en som återspeglar sig i sjysta förhållanden för djuren i produktionen.

Fru talman! Efter dessa granskningar är min fråga till Peter Kullgren: Vad tänker regeringen vidta för åtgärder här och nu?

Herr talman! Det är viktigt att hålla fast vid EU-fördraget. Jag menar att just de här balanseringsmekanismerna är problematiska i det. Det betyder alltså att om det finns ett Mercosuravtal på plats och EU skulle höja ribban vad gäller till exempel miljö, djurvälfärd eller arbetares rättigheter kan andra stater stämma våra demokratier för att handeln påverkas negativt.

Jag ser positivt på att diversifiera handel och att göra oss mer oberoende av enstaka aktörer. Jag ser positivt på handel om den också kan bidra till att stärka de värden som handlar om mänskliga rättigheter, miljö, klimat och djurvälfärd. Men Mercosur går i helt motsatt riktning. Därför har vi opponerat oss, inte bara för att försena någonting utan också för att se till att EU-fördraget följs.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Jag ska börja mitt inlägg med beröm och där vi kan hålla med varandra. Det handlar om den tydlighet som regeringen har visat gentemot USA.

Jag vill också tacka för att regeringen lyckas hålla Ukraina högt upp på dagordningen, trots all den retorik som kommer från Trumps håll. Fortsätt att hålla fokus på Ukraina!

Jag vill också tacka för att regeringen är tydlig i fråga om att inte delta i USA:s så kallade fredsråd.

Herr talman! En sak som oroar mig och många andra är retoriken i detta osäkra läge. USA och Trump resonerar så att om USA inte tar Grönland finns risk att Ryssland eller Kina gör det. Det spelar egentligen ingen roll om det finns eller inte finns belägg för det Trump säger; dessa uttalanden leder till rädsla. De skapar en rädsla för att den regelbaserade världsordningen åsidosätts när stormakter gör upp över huvudet på demokratier. Det gäller både territorier och naturresurser. I rädslan finns en risk att man kastar olika värderingar överbord för att kunna vara med i spelet.

Hur ser regeringen på och tror att EU kan bidra till en annan retorik som just värnar den regelbaserade världsordningen?

Herr talman! En annan fråga gäller balanseringsmekanismerna som har kritiserats vad gäller Mercosuravtalet. Eftersom vi tidigare har varit inne på Mercosuravtalet undrar jag om statsministern ser med oro på balanseringsmekanismerna.