Rebecka Le Moine

Fru talman! Jag säger hej till kollegor som jag inte är van att arbeta med eftersom det här inte är mitt ordinarie utskott.

Jag kommer från Miljöpartiet, som är byggt utifrån rörelser för miljö, jämställdhet och fred.

Den situation vi befinner oss i nu, och hela ämnet om militären, handlar mycket om att tänka på det som är otänkbart och planera för att även det värsta kan hända. Utifrån mitt perspektiv väcker det här många tankar om resiliens. Vi har förstått att vi behöver isolera Ryssland. Jag är också tacksam över den enighet som Sveriges riksdag har visat i frågorna. Det gäller att sluta sponsra Ryssland och Putin genom gas och olja. Jag önskar att vi kunde gå ännu längre i den frågan.

På lång sikt handlar det om att vi bör bygga upp en resiliens vad gäller energi så att vi kan vara mer självförsörjande. Vi ska helt enkelt satsa mer på solel och havsbaserad vindkraft för att göra oss mer självförsörjande även på kort sikt.

Där finns det i dag målkonflikter som man behöver diskutera och ta i. Vi i Miljöpartiet menar att det kommunala vetot behöver reformeras liksom villkoren och tillstånden som ges till Försvarsmakten så att man inte sätter fälleben för en högre grad av självförsörjning av el.

Vi behöver se att vatten är en oerhört viktig resurs. Det är ingenting som vi kan ta för givet. Tidigare i debatten nämndes Vättern, som i dag försörjer 300 000 personer med dricksvatten. Antagligen kommer fler kommuner att ansluta. Det kan komma att bli 600 000 personer som är direkt beroende av vatten därifrån. Utan vatten har vi ingen säkerhet. Vi ska komma ihåg att det handlar om att försvara befolkningen. Därför tycker Miljöpartiet att det är relevant att titta på om försvaret och Försvarsmakten kan ha andra övningsställen än i och intill Vättern, som just är en dricksvattentäkt.

När man talar om förebyggande åtgärder har vi ju en pandemi bakom oss som jag hoppas att vi drar alla tänkbara lärdomar ifrån. En sådan lärdom handlar om att se till att de över huvud taget inte uppstår. Just nu kommer larm från flera håll om att fågelinfluensan också har börjat sprida sig till däggdjur, även till minkar. Det är oerhört allvarligt eftersom minkar och människor genetiskt sett är väldigt lika varandra. Det finns därför all anledning att tänka på det förebyggande arbetet mot pandemier och se minkfarmarna som inte bara en djurvälfärdsfråga utan även en säkerhetsfråga för att se till att vi aldrig behöver hamna i en situation där fågelinfluensan muterar och når oss.

Vi behöver också se till att vi får fungerande transporter. Vi måste investera i offentlig infrastruktur på det sätt som krävs även för kris- och krigstider. Vi behöver järnvägar som fungerar, och vi måste kunna lita på infrastrukturen. Den kommer att vara oerhört viktig.

Sist men inte minst måste den klimatanpassning som vi står inför göras utifrån ett säkerhetsperspektiv för vår egen befolkning.

Militära frågor

Jag yrkar bifall till reservation 5 om målkonflikter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Herr talman! Min fråga går till ministern för civilt försvar.

Fågelinfluensan har globalt sett aldrig tidigare varit så problematisk som nu. Nya rapporter visar att virus sprids till och mellan däggdjur världen över, vilket är ett hot mot oss människor och ökar risken att virus ska smitta även oss.

På en minkfarm i Spanien hade man i oktober ett utbrott av fågelinfluensa där viruset för första gången spreds också mellan djuren. Man var då tvungen att avliva 50 000 minkar.

Minken liknar oss människor rent genetiskt. Därför vill nu flera forskare att man stänger alla minkfarmer eftersom det finns en stor risk att viruset sprids från minkfarmer till människor.

Vad avser regeringen att göra för att skydda oss mot nästa pandemi och agera i solidaritet med de länder som redan har stängt sina minkfarmer, till exempel vårt grannland Norge?

Fru talman! En del av djurparkernas verksamhet handlar om avel, och det händer att man behöver avliva djur som är friska, till exempel därför att deras genuppsättning inte är rätt eller för att det helt enkelt inte finns plats.

År 2012 och 2013 sköts björnungarna Merlin, Medusa och Morpheus till döds på Skansen när det inte fanns plats för dem. Det är ett exempel. De hade tjänat ut sitt syfte som gulliga ungar för besökarna att titta på. Men det är inte alla som blir ihågkomna med namn. Enligt Dagens Nyheter har totalt 737 djur avlivats under de senaste tre åren, enbart på de största tre djurparkerna. En del av dessa djur var säkert sjuka, men även djurungar avlivas. Deras livslängd baseras på hur länge de kan anses vara gulliga nog.

Jag tycker att det här står i stor kontrast till artbevarandeidén, som djurparkerna ska vila på och arbeta för. Det handlar om hotade djur som skjuts till döds även om de är friska och deras genuppsättning inte alltid är av dålig kvalitet.

Vi har också fått rapporter från Skansen om att man med regelbundna intervaller avlivar djur därför att de bara klarar av ett år innan de blir trasiga i huvudet. Här menar jag att vi behöver se över lagstiftningen.

Detta kanske går lite utanför min grundläggande interpellationsfråga, men jag tycker att vi flera gånger under denna debatt har återkommit till att landsbygdsminister Peter Kullgren känner sig trygg med de lagar och regler som finns. Det kan jag också göra på papperet, men vad menar landsbygdsministern att vi behöver göra för att öka tillsynen över och kvaliteten hos de kontroller som görs?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det har varit stor uppståndelse och debatt efter dessa incidenter. En debatt gäller själva existensberättigandet för djurparker.

Djurparkerna säger sig spela en viktig roll vad gäller utbildning och biologisk mångfald genom att bevara arter. Det här är ett ämne som jag vurmar mycket för. Men man kan ändå syna detta argument genom att ifrågasätta varför vi har till exempel björnar på djurparker - svenska björnar som skulle kunna bidra till att stärka den vilda populationen, men som, när björnungarna har blivit större och inte är lika gulliga längre och inte drar lika mycket, avlivas i stället för att bidra till den vilda populationen. Detta tycker jag är något som vi verkligen behöver se över. Hur kan djurparkerna bidra i större utsträckning för att även värna och stärka de vilda men hotade populationer som finns i Sverige?

Att ha vilda djur på djurparker eller ägna sig åt koordinerade avelsprogram är inte per automatik bevarandearbete.

Det har normaliserats att ha elefanter, delfiner och schimpanser på zoo, men det betyder inte att det är normalt eller nödvändigt.

Zoodirektivet, som styr vår implementering av djurparkerna, anger tydligt att djurparker ska jobba med att bevara biologisk mångfald. Då tycker jag att hotade djurarter som också kan få en god levnadsstatus i svenska djurparker, det vill säga de som har samma klimat som vi, också är de som ska prioriteras.

Direktivet behöver tydligare implementeras i Sverige, och vi kan gå längre än så och dessutom säkra att moderna djurparker även bidrar till bevarandet av nationellt sett hotade arter, där det är möjligt. Det kan handla om fåglar, groddjur, insekter med mera. Till exempel Nordens Ark jobbar aktivt i dessa frågor.

Jag menar att djurparkerna, om de ska finnas kvar, måste utvecklas och moderniseras. Om det verkligen skulle vara så att man sätter djurens välfärd och arternas bevarande i centrum borde de här djurparkerna i framtiden utgöra någon typ av rehabiliteringscenter för vilda, skadade djur i vår natur - inte att man har tigrar och andra stora kattdjur som ändå aldrig kommer att få komma ut i det vilda eller ens bidra till det. Om dessa djur också är hotade i sitt vilda tillstånd skulle djurparkerna kunna låta dem föröka sig för att sedan sätta ut dem och på så sätt bidra till starkare vilda populationer. Men då skulle regeringen behöva tydliggöra detta i sina regleringsbrev till berörda myndigheter, både Jordbruksverket och Naturvårdsverket.

Min fråga är: Är Peter Kullgren villig att vidta åtgärder för att på riktigt stärka djurparkernas roll i bevarandet av svenska hotade arter på hemmaplan?

Herr talman! I slutet av förra året sköts fyra schimpanser efter att de hade rymt ur sitt hägn. Den sorgliga incidenten förde med sig många frågor. Hur kommer det sig att så många djur har rymt på så kort tid? Och varför lyckas man inte lösa situationen på ett bättre sätt?

Enligt lag ska alla djurparker vara rymningssäkra, men om det ändå skulle hända måste det finnas bra rutiner. I Danmark har man striktare och mer detaljerad lagstiftning på detta område, med just tydliga regler för hur djur som rymmer ska hanteras samt högt ställda krav på att det ska finnas rutiner för dessa situationer.

I miljö- och jordbruksutskottet hade vi i veckan en hearing på just temat djurvälfärd i djurparker. Där framkom bland annat att tidsintervallet mellan granskningarna skiljer sig åt och kan ligga på tio år. Dessutom skiljer sig kompetensen åt mellan olika länsstyrelser. Detta är ett stort problem eftersom man måste kunna vara säker på att granskningarna håller samma kvalitet och nivå.

Standarden på svenska djurparker varierar enormt. De har olika ytor och olika förutsättningar; en del erbjuder knappt ens det som krävs enligt miniminivåerna i föreskrifterna, medan andra renoverar djuranläggningar och vill erbjuda djuren bättre standard. Det är otroligt många olika arter som hålls i djurparker runt om i landet, med olika preferenser och behov. En del av dessa djur är inte alls anpassade till vårt nordliga klimat, och det betyder att de spenderar betydande delar av året eller hela året i inomhusanläggningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När forskarna på SLU tittade på djurskyddskontroller från djurparker mellan 2010 och 2014 kunde de hitta bevis för att det finns brister som länsstyrelserna hittar i stor utsträckning. Peter Kullgren säger att han känner sig trygg, men enligt den här studien uppfyller 14 procent av djurparkerna inte kraven på skötsel av hovar, klövar och päls. 9 procent av djurparkerna hade anmärkningar gällande djurens hull. På djurparkerna bedömdes grupphållningen av djuren, och här fanns anmärkningar i 17 procent av fallen. Närmare en tredjedel av djurparkerna uppfyllde varken utrymmeskraven eller kraven på berikning.

Det kan också vara värt att nämna att avsaknad av stereotypa synliga beteenden inte är samma sak som hög djurvälfärd. Ett djur som inte visar upp ett stereotypt beteende kan trots detta må dåligt i perioder och även vara stressat.

För att garantera en god djurvälfärd krävs en gemensam hög lägstanivå.

Moderna djurparker har tillsyn och jobbar med miljöberikning för sina djur, men inte sällan är anläggningarna gamla, och dessutom tillbringar många arter en betydande del av dygnet i icke publika hägn - det vill säga stall och nattkvarter - när personalen har gått hem för dagen. För stora kattdjur innebär detta en liten yta inomhus där de är understimulerade under den tid då djuret egentligen är som mest aktivt.

Det står klart att länsstyrelserna inte hinner med arbetet med att besöka djurhållare och kräva förbättringar på det sätt som de önskar. Vi menar att djurparkerna behöver ses över och att vi behöver uppdatera vår lagstiftning och ge länsstyrelserna i uppdrag att kartlägga befintliga djurparker utifrån säkerhets- och djurvälfärdsaspekt.

Min fråga till landsbygdsministern är: Hur ska ni få bukt med problemen när det gäller utrymmeskrav och skötselbrister som finns på djurparker i Sverige?

Herr talman! Det står klart att vi har olika syn när det gäller vilket grepp som skulle vara mest fördelaktigt för djuren. Jag menar att en djurskyddsmyndighet skulle vara till stor hjälp när vi försöker påverka inom EU. Där hade man kunnat samla olika expertmyndigheter och på ett enklare sätt synka med EU. Även utifrån det perspektivet tror jag alltså att det vore fördelaktigt.

Det är inte bara jag och Miljöpartiet som driver denna fråga. En namninsamling har levererats till regeringen, där mer än 35 000 personer har skrivit under för att regeringen ska inrätta en djurskyddsmyndighet.

Det finns i dag 344 myndigheter under regeringen. En myndighet som fokuserar på djur är i denna kontext egentligen inte mycket begärt. Det finns goda exempel på och erfarenheter av ett liknande upplägg i Belgien. Där hoppas jag att vi kan finna inspiration inför framtiden.

Jag tycker att det är bra att ministern är engagerad i frågan om djurtransporter. Vi kommer att återkomma till den frågan, inte minst i EU-nämnden och i andra sammanhang.

Jag tror inte att vi kommer längre i den här debatten eftersom vi inte ens verkar dela bilden att det finns en risk, som jag ser det, att djurens väl ställs mot produktion. Det är därför jag tror att djurskydd skulle behöva brytas ut som en egen fråga.

Jag tackar ministern för idén om att återkomma med interpellationer om varje art. Vi kommer att ses här många gånger framöver. Jag kan avsluta med att fråga hur ni ser på att det finns 344 myndigheter men inte en enda som har ett uttryckligt övergripande ansvar för djuren.

Herr talman! Vi har absolut anledning att vara stolta över hur vi hanterar antibiotika i Sverige. Vi har absolut anledning att vara stolta över djurskyddslagen på många sätt. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd och perfekt. Vi måste våga se de fall där djuren faktiskt lider och hamnar i kläm.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet pratar om kornas situation och menar att mjölkproducenter vill det bästa. Absolut, jag säger inte emot att många vill bedriva sin verksamhet på bästa sätt med hänsyn till djuren. Men minkfarmerna, då? Och burhönsen? Hönorna som inte har mer än ett A4-arks yta att leva på under hela sina liv?

Det här är satt i system. Det handlar inte om en enstaka skandal här och var, utan det är satt i system. Ändå menar man att vi uppfyller de vackra orden om att djuren ska få ha sina naturliga beteenden. Det är mycket lättare för djur som kan springa ut och vara fria än för djur som sitter instängda i burar på livstid att ha sina naturliga beteenden.

Detta handlar inte om att vi ska ge oss på enskilda individer, utan det handlar om att vi måste rätta till systemfel som föreligger för att det finns en ekonomisk vinst i detta. Industrierna där djur - minkar och burhöns - sitter i burar finns inte till för att man älskar sina djur och vill se till att de mår bra, utan det handlar om krasst ekonomiska intressen. Detta måste vi våga se och också ta i. En uppgift för oss som politiker, och inte minst för landsbygdsministern, är faktiskt att ta till oss verkligheten - även de avarter eller dåliga exempel som finns där ute - och omsätta våra insikter i praktisk handling.

Det framgår av en enkät från Djurens Rätt inför det senaste riksdagsvalet att alla riksdagspartier som ingår i regeringsunderlaget utom Kristdemokraterna var för att förbjuda hållandet av höns i burar. Det gör mig nyfiken. Menar landsbygdsministern verkligen att detta är förenligt med det som står i djurskyddslagen om att djur ska kunna ha en god hälsa och sina naturliga beteenden? Kommer han att driva denna fråga vidare på något sätt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Föga förvånande har vi olika ingångar också i detta. Det är väl därför vi står här i dag.

Jag menar att djurskyddets placering på Jordbruksverket är olycklig av flera skäl. Djurskydd är mer än en jordbruksfråga. Djur är mer än produktion. Det finns en uppenbar risk att djurens intressen sätts på undantag när de står i konflikt med de näringar som myndigheten har i uppgift att främja.

Den här grundläggande synen där djur har reducerats till produktionsenheter sätter sina spår i djurfabrikerna med ett enormt lidande till följd. Det handlar om trånga burar, små utrymmen och ineffektiva bedövningsmetoder. Det är ungefär lika skevt som att miljöfrågorna skulle hanteras av en industrimyndighet. Men jag ska inte gå in för mycket på den jämförelsen, för jag vill inte ge regeringen några idéer. Med tanke på att den första åtgärden den nya regeringen vidtog var att skrota Miljödepartementet vet man ju aldrig.

Jag anser i vilket fall att djurskydd bör behandlas som en fråga i sin egen rätt. Därför bör djurskyddsfrågorna, för viltlevande djur såväl som för djur som hålls av människan, samlas under en ny djurskyddsmyndighet med en utpekad minister som ansvarar för just djurskyddsfrågorna.

En djurskyddsmyndighet skulle ha ett tydligt uppdrag att samordna och förbättra kunskapen om djurvälfärd, bland annat genom regelutveckling och genom att öka kunskapen om djurskydd och djurhållning.

Myndigheten skulle också ha en viktig tillsynsvägledande uppgift för att få till en enhetlig och rättssäker tillsyn av djurskyddet hos de regionala tillsynsmyndigheterna. I detta ligger också att föreskriva om minimiintervall för djurskyddstillsynen.

En central myndighet med övergripande ansvar skulle kunna vara ett ovärderligt stöd för länsstyrelserna och de inspektörer som jobbar med frågan runt om i landet.

Man kan också uttrycka det som att djurskydd är en färskvara. Ny forskning gör nämligen att vi måste omvärdera och uppdatera regler och lagar. En ny djurskyddsmyndighet bör därför få i uppgift att med stöd av det vetenskapliga rådet för djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet systematiskt gå igenom djurskyddsföreskrifterna så att de är uppdaterade utifrån modern kunskap om djurs behov och beteenden och speglar den nya djurskyddslagen, inte minst vad gäller bestämmelserna om naturligt beteende.

Vi kan säkert hålla med varandra om att Sveriges djurskyddslag är bra, men jag menar att implementeringen och tillsynen brister.

Herr talman! Ett exempel på detta är minkfarmerna. Det står i djurskyddslagen att djur ska ha rätt till sina naturliga beteenden. Men minkar är rovdjur, och i deras naturliga beteenden ingår att simma. Det kan de inte göra när de sitter instängda i burar på livstid. Dagens minkfarmer uppfyller därför inte rimliga krav på att främja djurs naturliga beteende. Ändå fortsätter de, och det är för att pengarna vinner. Det finns profit att göra. Minkarnas liv ligger under Jordbruksverket, som styrs av regleringen med de fina orden. Men dessa ord måste genomsyra verkligheten.

Jag undrar vad Peter Kullgren tänker vidta för åtgärder för att stärka djurvälfärden, inte på papperet utan i verkligheten.

Herr talman! Det är ju skillnad på skyddsjakt och licensjakt, vilket jag hoppas att landsbygdsministern är medveten om. Skyddsjakten är Miljöpartiet för, och licensjakten är vi emot.

Vid skyddsjakt bedriver man jakt mot de individer som har orsakat problem. Det kan vara upprepade rivningar eller ett oskyggt beteende. Det kan vi absolut se som en sista åtgärd när man inte kan hitta andra lösningar.

Däremot är licensjakten inte lika specifik, utan den är uttalat för att öka acceptansen för varg. Vi ser det som ett stort misslyckande att den illegala jakten faktiskt ökar, trots en generös licensjakt. Vi har haft den största jakten i modern tid, och efter det att den har avslutats har 57 vargar, det utrotningshotade djuret varg som vi har ett ansvar för, skjutits i licensjakt. Vi vet inte heller vilka av dessa individer som var genetiskt viktiga vargar som har fällts i jakten. Det är alltså stor skillnad på skyddsjakt och licensjakt.

Jag vill återkomma till frågan om den illegala jakten. Jag hoppas att vi kan ha en samsyn. Det är fråga om organiserad brottslighet som breder ut sig där människor tar lagen i egna händer och skjuter djur utan att ha tillstånd.

Ministern får gärna rabbla upp de organisationer som jag är med i. Jag nämnde faktiskt inte någon organisation vid namn, utan jag beskrev deras visioner, som handlar om en nollvision på en art. Jakten öppnar för att aktivt utrota en art ur de svenska ekosystemen.

Jag vill gärna höra landsbygdsministerns uppfattning om hur vi ska få bukt med den utbredda illegala jakten.

Herr talman! Det där är någonting som många fortfarande upprepar som en typ av sanning: Ju fler vargar vi får skjuta i licensjakten, desto färre kommer vi att skjuta illegalt och desto större kommer acceptansen för varg att vara.

Jag tror att det här är helt fel fokus. Ska vi öka acceptansen för varg behöver vi bättre stötta de människor som bor på landsbygden i eller nära reviren. Vi behöver jobba förebyggande, vi behöver höja ersättningar, vi behöver över huvud taget se över och lägga fram politik för samexistens.

Min ursprungliga fråga var på vilket sätt landsbygdsministern ämnar skydda vargen och stärka skyddet. Svaret jag får är att vi ska sänka skyddsstatusen för varg, och vi ska också minska populationen. Det är i alla fall ett väldigt ärligt svar - inte ett svar jag hade önskat, men det är mycket ärligt, och det kan man i alla fall vara tacksam för.

Det finns en del siffror som det brukar refereras till - 170, 270, 300 vargar. Har vi nått den gränsen, som ofta refereras som någon typ av smärtgräns, så har vi uppnått gynnsam bevarandestatus. Det här handlar återigen om den kortsiktiga livskraften.

Jag är bevarandebiolog. Vi pratar ofta om den långsiktiga livskraften, och det är också det som finns med i det rättsliga begreppet gynnsam bevarandestatus, som vi har att förhålla oss till i alla fall så länge vi är med i EU. Vi får se om det här blir en swexitfråga eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Gräver man lite grann i de här studierna och siffrorna kan man också snabbt få fram att studiens huvudförfattare har skrivit att det är "abuse of science", alltså missbruk av vetenskap, att använda siffrorna på det här sättet eftersom man bara pratar om det kortsiktiga i de här modelleringarna och scenarierna. I verkligheten har vi andra faktorer som också spelar in, men de tas inte med när man tar fram dessa siffror. Därför behöver vi omvärdera och titta på andra siffror så fort vi pratar om långsiktiga, livskraftiga populationer.

Ett annat hot mot vargen är just den illegala jakten. Det har visat sig att ju fler vargar vi skjuter legalt, desto mer verkar den illegala jakten på varg öka. Det skjuts i våra nationalparker, något som det råder stor tystnadskultur kring. Det finns också organisationer som har uttalade nollvisioner kring varg. Nu har ju Kristdemokraterna själva inte sagt att man har en nollvision, utan man har sagt att man vill halvera vargstammen och sänka statusen. Vi är alltså inte riktigt i det radikala att vi ska fasa ut och totalt utrota en art.

Sådana organisationer finns dock, och en sådan organisation har också fått miljonbelopp från Naturvårdsverket. Det här tycker jag är väldigt skrämmande eftersom det direkt bryter mot de miljömål vi har och de konventioner som vi precis har skrivit under som handlar om att vi verkligen ska bevara vargen, stoppa utrotningen och vända trenden.

Jag har följande frågor till landsbygdsministern: Hur kommer ni att se till att minska den illegala jakten? Vilka verktyg har ni och vilka åtgärder kommer ni att vidta för att få bukt med den illegala jakten av rödlistade arter?

Herr talman! Vi debatterar vargen, en art som är upptagen på Sveriges rödlista och klassificerad som starkt hotad. Det här är en art som vi i Sverige från politikens håll har ett ansvar för att bevara. Vi har också bakom oss ett färskt globalt naturavtal som handlar om att vi ska stoppa utrotningen och vända trenden.

Om jag försöker hitta något glädjeämne i svaret skulle det vara att regeringen avser att vi ska leva upp till EU-rättsliga förpliktelser. Vargen ingår ju i art- och habitatdirektivet, och i och med vårt medlemskap i EU har vi också de här förpliktelserna att bevara arten varg.

Det finns många konflikter kring varg i Sverige, och där menar jag att det är vår uppgift som politiker att se till att det går att hitta vägar framåt. Det handlar om samexistens, och det handlar om förebyggande åtgärder för att se till att människor som på olika sätt drabbas av varg, som utsätts för upprepade attacker och som känner oro kan känna att de har stöd. Det ska finnas informationskampanjer, dialogprocesser, pengar att söka och ersättning att få.

Dessa frågor just kring de förebyggande åtgärderna och hur man kan få till en bättre samexistens är ofta Miljöpartiet ensamt om att lyfta i sammanhanget.

Det går inte att lösa problemet genom att skjuta bort vargen. Det bryter som sagt också mot våra konventioner och de olika mål som vi har antagit. Vargen är isolerad och inavlad. Det är en väldigt känslig population som vi har. Vi har i och med vårt EU-medlemskap också förpliktat oss att se till att vargen har en gynnsam bevarandestatus, något som kräver långsiktiga livspopulationer.

I det underlag som Naturvårdsverket tog fram 2015 bedömdes att en långsiktigt livskraftig vargstam skulle behöva omfatta minst 1 700 djur. Det nuvarande svenska referensvärdet på 300 vargar sattes för att motsvara en kortsiktig vargstam. Det här är en viktig skillnad mellan det kortsiktiga och det långsiktiga bevarandet av vargstammen. Även om man kan tänka sig att Sverige skulle kunna dela en långsiktigt livskraftig vargstam med Finland skulle rimligen Sveriges andel bli betydligt större än 300 vargar.

Min fråga till landsbygdsministern är därför: Hur ser ni på detta? Hur menar ni att tillkännagivandet om att sänka referensvärdet skulle kunna förenas med att uppnå en långsiktigt livskraftig vargstam?

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Först vill jag glädjas över att jag i alla fall under denna debatt har nått fram till Sverigedemokraterna, som till slut erkänner att utan ål blir det inget ålfiske. Det är åtminstone positivt.

Däremot pratar man om omprövningen av vattenkraften som att den skulle ha gjort att all energi som kommer från vattenkraften har lagts ned. Så är inte fallet. Där vill jag hänvisa till att man kan läsa på lite om frågan. Det handlar alltså över huvud taget inte om att vi skulle få brist på energi från vattenkraften.

Jag går tillbaka till landsbygdsministerns anförande. Ja, man kan säga att Sverige är bra, och av den anledningen kanske man inte vill göra mer. Men 195 ton ål fiskades upp i Sverige år 2020. Ytterligare 93 ton ål dödades i vattenkraftverken. Det är 288 ton ål. Det är helt otroliga siffror. Om man nu inte vurmar för ålen kan man titta på andra exempel. Vad hade vi sagt om det var andra utrotningshotade djur, till exempel tigrar, som hade skjutits eller slaktats lika systematiskt som vi slaktar ålen? Jag tror att reaktionerna hade varit annorlunda då.

Ja, den extrema linje som Sveriges regering har drivit i EU har absolut varit förankrad. Och vi kan hålla med varandra, Peter Kullgren, om att Miljöpartiet är i minoritet när det gäller att stå upp för alla arter och deras överlevnad.

Vi pratar lite grann om illegalt fiske, och jag förstår att regeringen och dess företrädare saknar PM. Därför vill jag ta tillfället i akt att överräcka just ett ål-pm, som jag hoppas kommer att komma till nytta.

Herr talman! Det är intressant att Sverigedemokraterna är både klimatförnekare, naturförnekare och miljöförnekare på alla sätt. Det var imponerande att man ändå kunde konstatera att populationen av ål har minskat. Ja, den har minskat med minst 95 procent.

Det är också en imponerande tanke att man skulle kunna värna fiskandet av ål men inte ålen. Hur ska man kunna bevara ett ålfiske när det inte finns ål? Ålen är ju själva grunden för att vi ska kunna ha kvar detta. Vi kan absolut ha ett ålfiske, men då måste vi börja med att bevara ålen som art.

Det är också fint att vi får lite inspiration här. "Ålslaktarregering" har jag aldrig sagt, men det var ett påhittigt ord. Jag tycker dock att regeringen bedriver en aktiv ålutrotningspolitik. Jag ser ingenting i landsbygdsministerns anförande som talar emot det.

Det är jättefint att man satsar på LOVA och LONA, men det är lite som att sålla mygg och slakta ålar, om man får lov att uttrycka sig så slängigt.

Jag kan konstatera att vi har pausat vattenkraftsomprövningen. Det handlar just om att ålar och andra fiskar ska kunna ta sig runt turbinerna. De flesta av våra vattenkraftverk har i dag inte tillstånd enligt dagens lagstiftning, utan de bygger på vattendomar som kan vara mer än 100 år gamla. På den tiden hade vi mycket fisk. Vi hade en helt annan situation för ålen. Hela processen handlar nu om att ge tillstånd till vattenkraften.

Nej, Miljöpartiet vill inte lägga ned vattenkraft. Däremot vill vi att vi har näringar som följer dagens lagar. Jag hoppas att Kristdemokraterna och regeringspartierna också ställer upp på att vi ska ha näringar som når upp till dagens lagkrav. Det är inte mycket begärt.

Vad gäller just ålen talas det en del om åtgärderna där man transporterar hit ålyngel och sätter ut dem någonstans. Det kan vara fint. Det brukar vara en typ av miljöåtgärd som de gamla vattenkraftsdomarna har angett. För att få fortsätta med sin kraftverksverksamhet ska man frakta hit ålyngel och sätta ut dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Problemet är att vi inte vet om de hittar ut till Sargassohavet. De har blivit transporterade hit med båt och med lastbil, ofta instängda i ett litet utrymme. Så fort de sedan ska försöka börja sin vandring slaktas de i vattenturbinerna, om inte i första kraftverket så i något av de kraftverk som kommer efter. Sannolikheten att de växer upp till ålar som kan föröka sig är oerhört liten. Denna åtgärd är väldigt kritiserad även från forskarhåll.

Med tanke på att ICES, Internationella havsforskningsrådet, kräver stopp för allt ålfiske undrar jag nu om landsbygdsministern och regeringen också är beredda att stoppa denna kritiserade åtgärd. Det är ju ingen riktig åtgärd för att stärka arten. Vi tar yngel på ett ställe och släpper ut dem någon annanstans. De får inte möjligheten att reproducera sig. Det betyder ju att arten inte ökar i antal. Det hela är bara en typ av greenwashing som lever kvar för att det anses vara en miljöåtgärd för vattenkraften.

Hade man fortsatt processen med att ge vattenkraften tillstånd enligt dagens miljölagstiftning hade vi kanske också fått bukt med detta. Men frågan är: Är regeringen och landsbygdsministern redo att också förbjuda fiske av ålyngel?

Herr talman! Som vi hörde i statsrådets svar har ålens population minskat drastiskt. Ålens överlevnad hänger nu på en mycket skör tråd. Det skulle kunna räcka med en ny parasit, en sjukdom, ett varmare klimat eller, som det verkar i det här fallet, en ny regering. Därför behöver vi nu tillämpa försiktighetsprincipen fullt ut. Vi behöver stoppa tjuvfisket, stoppa allt ålfiske och miljöanpassa alla vattenkraftverk. Vi skulle behöva samlas för att ta till åtgärder för att bevara ålen.

På landsbygdsministern låter det som att vi har all tid i världen att vidta åtgärder; om vi bara fortsätter jobba på enligt fastslagna planer kommer allt att lösa sig. Vi måste inse att tiden är knapp för arten. Om vi ska ha en chans att bevara ålen som art måste vi vidta alla åtgärder vi kan - nu.

Låt oss lyssna på vetenskapens rekommendationer. Det är väldigt tydligt att det behövs ett stopp för allt ålfiske, i alla livsmiljöer, i alla livsstadier och överallt - nu. Tydligare än så kan det knappast bli, herr talman.

Det betyder att det inte finns något utrymme för lagligt fiske eller för tjuvfiske. Det finns inte heller utrymme för vattenkraftens fortsatta slakt av ålar i turbinerna. Ålbeståndet är nu nere på så låga nivåer att vi måste vidta alla åtgärder för att låta ålen återhämta sig.

Herr talman! Det är inte en åsikt. Det är direkt citerat från vetenskapen. Vår roll som politiker är att ta till oss detta och översätta det i politisk handling. Men regeringen bedriver anti-ål-politik, både i det här parlamentet på nationell nivå och i EU:s ministerråd på europeisk nivå. Före jul försökte den svenska regeringen blockera EU:s förslag om att förlänga fiskestoppet för ål från tre till sex månader. Det är ytterst pinsamt med tanke på att vi har slutit ett fast naturavtal på global nivå där det sägs att vi nu måste vidta alla åtgärder för att stoppa artutrotningen och vända trenden. Som tur var lyckades inte Sverige blockera initiativet.

Regeringen har också gått vidare med vattenkraften. Man vill inte se till att de vattenkraftsturbiner som slaktar ålarna får ett miljötillstånd i enlighet med dagens lagstiftning. Man har sagt att ålslakten i våra vattenkraftverk alltså ska fortsätta.

Statsrådet lyfter fram att Sverige har gjort mycket för att minska fisket. Men det är inte ett argument för att vi inte behöver göra mer. Det lyfts fram att andra länder behöver vidta åtgärder. Det är inte heller ett argument för att vi inte behöver göra mer. Vi behöver kunna säga till andra länder: Vi gör allt vi kan. Därför vill vi att ni också gör det.

I det här läget kan vi inte heller välja ut några åtgärder för att minska ålens dödlighet och strunta i några andra. Vi befinner oss minst sagt i en nödsituation när det gäller ålen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Eftersom jag själv har svårt att finna konkreta åtgärder från regeringen är min fråga till landsbygdsministern: Vad har ni själva för plan och åtgärder som ni vill lyfta fram och som ni menar skulle kunna bidra konkret till att bevara ålen som art?

Herr talman! Vi lever i det sjätte massutdöendet, där vi kan se att mer än 1 miljon arter riskerar utrotning. Därför är det av största vikt att vi nu i Sverige börjar implementera det globala avtalet, räddningspaketet, för den biologiska mångfalden. Det syftar till att stoppa utrotningen och vända trenderna.

Det är väldigt vackra ord som vi nu måste få till handling. De står i stor kontrast till den politik som regeringen bedriver vad gäller bland annat ålen, vargen och lodjuret och också i kontrast till den budget som har lagts fram, där man har minskat satsningen på naturvård med 70 procent.

Nu saknar vi etappmål för biologisk mångfald. Miljömålsberedningen ska lämna in dem i december 2024, men det är efter nästa partsmöte. Därför är min fråga: Hur ska vi garantera att vi inte kommer tomhänta till nästa partsmöte?

Herr talman! Häromdagen stod landsbygdsminister Kullgren här och läste innantill att regeringen ska motverka artutrotningen. Det står dock klart att regeringen gör tvärtom, både i politik och i handling.

Det kanske inte är en tillfällighet att regeringen slutar prata om hårdare straff och lag och ordning när artutrotningsaktivisten P.M. Nilsson, tillika statssekreterare, ertappas med att fiska upp den akut hotade ålen.

Regeringen bedriver också en artutrotningspolitik, där man kämpar för att ålarna fortsatt ska malas sönder i vattenkraftsturbiner och för att försöka förkorta tiden när ålen får vara fredad.

Vad ska ni göra för att stärka ålens skydd mot era egna artutrotningsaktivister i Regeringskansliet? Och har ni fortsatt förtroende för dem trots att en har begått artskyddsbrott och även ljugit för polisen?

Herr talman! Jag har suttit i riksdagen sedan 2018 och har blivit personkryssad in i riksdagen. Det har jag blivit för att jag vill föra naturens talan i vår demokrati. Det handlar om alla de tusentals hotade arter som vi har ansvar för. Därför talar jag för deras skull och för deras existensrätt i vårt land och i världen. Jag kommer inte att ta ansvar för andra partier. Jag kommer att försöka påverka så brett jag kan och så starkt jag kan med den röst som jag har fått på demokratisk väg.

Landsbygdsministern säger att han inte tror att jag har förståelse för skogsägare, att de inte skulle känna igen sig i den här politiken och att den skulle missgynna dem. Det tycker jag avslöjar väldigt mycket om vilka som landsbygdsministern främst pratar med. Det måste ju vara vd:arna för de största skogsbolagen, alltså inte de enskilda individer som missgynnas av den förda skogspolitiken.

Vi pratar om arbetstillfällen. På 80-talet fanns det cirka 30 000 årsarbeten i skogsbruket. I dag ligger siffran på 16 000. Det är främst inom det storskaliga skogsbruket som jobben minskar, eftersom vi rationaliserar och gör större och större hyggen. Det behövs mindre och mindre arbetskraft för detta. Det storskaliga skogsbruket behöver väldigt få personer som arbetar. Med ett hyggesfritt skogsbruk skapas i stället fler jobb på landsbygden. Det är också så att mindre än 3 procent av skogsnäringens arbetstillfällen ligger i glesbygden i dag. Det här vill vi ändra. Det är därför vi för en politik där vi lyssnar på skogsägarna i Sverige, som vill ha bättre lönsamhet. Frågan till landsbygdsministern är: Vad tänker ni och er regering göra för att stärka lönsamheten för individen, för den enskilde markägaren?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! När man inte vill förändra politiken och verkligheten kan man ge sig in i siffertrixande. Om landsbygdsministern inte tycker att Tyskland gör rätt i sitt sätt att räkna bör ju inte vi ta efter utan hålla oss till det som Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån presenterar.

All skog kan inte avverkas; det kan handla om myrar eller skog som står på berg. Men bara för att den inte kan avverkas betyder det inte att den är skyddad. Det är viktigt att skyddet är ekologiskt representativt. Vi har skyddat väldigt lite av den produktiva skogsmarken för att den har ett högt ekonomiskt värde. Där måste vi skydda mycket mer.

De siffror som finns för den produktiva skogsmarken i Sverige visar att skyddet ligger på runt 7 procent. Vi har haft ett mål om 20 procent, vilket betyder att vi behöver satsa oerhört mycket mer på just denna skog om vi ska kunna uppnå våra egna miljömål. Nu talas det om 30 procent. Vi behöver alltså accelerera skyddet och inte dra bort 70 procent av anslagen. Vi borde steppa upp i stället.

Jag välkomnar som sagt Kristdemokraternas nya hållning i fråga om forskning. Det står i stor kontrast till vad Kristdemokraterna tidigare sagt, det vill säga att vi har ett hållbart skogsbruk. Såväl Sveriges lantbruksuniversitet som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har gång efter gång tydligt slagit fast att vi inte har ett hållbart skogsbruk i Sverige. Kalhyggesbruket är den huvudsakliga orsaken till förlusten av arter och utarmningen av de skogliga ekosystemen. Det handlar, återigen, om existensen för 394 arter.

Inledningsvis nämnde landsbygdsministern att vi ska värna den biologiska mångfalden och arbeta mot utrotning. Menar han allvar med dessa ord står det väldigt klart i forskningen och i rapport efter rapport hur det ligger till.

Senast i dag kom den tyngsta rapporten hittills om Sveriges miljötillstånd och om en fördjupad miljömålsutvärdering. I den fokuserar man på skogsbruk och biologisk mångfald. Återigen sägs där att läget i skogen är kritiskt, att skogsbruket inte är samhällsekonomiskt effektivt, att det förekommer en rad marknadsmisslyckanden och att man behöver övergå till naturanpassad brukningsmetod inom skogsbruket.

Om ministern alltså menar allvar med att han har svängt i fråga om forskning bör han kunna titta på dessa forskningsrapporter, ta till sig dem och omsätta dem i politik. Det handlar som sagt inte om åsikter, utan det är fakta. Det är politikens och inte minst landsbygdsministerns uppgift att kunna ta till sig dessa fakta och hitta vägar fram för att ställa om skogsbruket till ett mer naturnära skogsbruk och satsa mer pengar på att skydda natur som behöver skydd.

Landsbygdsministern nämner landsbygden i sitt anförande. Jag vill åter verkligen understryka att kalavverkningar och stora kalhyggen inte gynnar landsbygden eller lokala jobb. Det vi kan tacka det storskaliga trakthyggesbruket för är de 4,7 träd som i genomsnitt sparas per hektar, den sjunkande lönsamheten för den enskilda brukaren och de cirka 126 miljonerna ton koldioxid per år. Utvärderingar visar att miljöhänsynen har minskat. Det finns rödlistade arter som lever i skogen och i det förbrunade och förgiftade vattnet. Vi står på individens sida snarare än industrins sida i det här. Det är därför vi behöver ett naturnära hyggesfritt skogsbruk.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsministern för svaret. Min fråga handlar i grund och botten om hur Kristdemokraterna med sin regering kan välja att skära ned på skydd av värdefull natur i så stor utsträckning. Regeringens budget har inneburit en slakt av arbetet med att skydda och bevara värdefull natur. För 2023 tar man bort 3 ½ miljard för skydd av värdefull natur och åtgärder för biologisk mångfald, hotade arter och skötsel.

Bara för skyddet av värdefull natur är minskningen 70 procent. Utöver det drar man också bort en halv miljard per år från Skogsstyrelsens arbete, som i mycket handlar om insatser för skogsbruk, ersättning till skogsägare och rådgivning. Att satsa på att skydda de sista spillrorna av urskog i Sverige är avgörande för den biologiska mångfalden, men man måste också skifta från kalhyggesbruk till ett mer naturnära skogsbruk.

Landsbygdsministern nämnde mycket glädjande nog COP 15 och avtalet för biologisk mångfald för att motarbeta artutrotning. Ska vi ta dessa ord på allvar och implementera dem i svensk kontext måste vi få bukt med vårt ohållbara skogsbruk. Av Sveriges rödlistade hotade skogslevande arter påverkas minst 394 stycken direkt negativt av svenskt skogsbruk och hyggesfasen. Enligt SLU och Artdatabanken anses nio arter utdöda på grund av skogsbruket, varav sex sedan 1950-talet.

Inför valet ställde SVT frågor i ett slags skogskompass. Man frågade bland annat om vi skulle satsa mer pengar på att skydda värdefull skog. Då svarade Kristdemokraterna: "Vi har ej obegränsat med pengar till naturvård. - - - Om vi skyddar mindre arealer men sköter dem bättre kan vi öka naturvärdena. Att i stället, som regelbundet sker i dagsläget, staten lägger olika typer av skydd på mark med höga värden men sen ej har råd att sköta dem blir helt kontraproduktivt för naturvärdena."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I samma enkät svarar Kristdemokraterna att "skogsägare runtom i landet lever i osäkerhet p.g.a. liggande förslag om 'skydd' av deras skog, skydd som ofta misslyckas då pengar för skötsel saknas".

Herr talman! Det här är oerhört motsägelsefullt. Förstår inte Peter Kullgren att det är exakt denna osäkerhet som regeringen skapar? Anslaget för skydd är ersättning till markägare. Peter Kullgren och hans regering rycker nu undan mattan för personer som vill ha sin mark skyddad och få ersättning för det. Det här skapar oro, och det gör att människor på landsbygden måste vänta orimligt länge bara för att regeringen inte förstår sambandet mellan skydd av värdefull natur och ersättning till markägare.

Regeringens förslag är vidare att man ska satsa på skötsel av till exempel urskogar i stället för att satsa på skydd. Det är så dumt att jag inte vet var jag ska börja, herr talman.

Eftersom Peter Kullgren i sitt svar till mig menar att partiet har svängt i synen på forskning vill jag upplysa honom lite om ekologi. Urskogar behöver inte skötas. Skogen har funnits i flera miljarder år och människan i blott 200 000 år. Skogen behöver inte oss, men vi behöver skogen.

Om landsbygdsministern inte vill tro på det undrar jag om det inte är så att Kristdemokraternas naturvårdspolitik styrs av kreationism, det vill säga att jorden skapades för 5 000 år sedan, och att det är vi människor och Kristdemokraterna som ska styra upp naturen. I så fall ligger vi risigt till.