Herr talman! I slutet av förra året sköts fyra schimpanser efter att de hade rymt ur sitt hägn. Den sorgliga incidenten förde med sig många frågor. Hur kommer det sig att så många djur har rymt på så kort tid? Och varför lyckas man inte lösa situationen på ett bättre sätt?

Enligt lag ska alla djurparker vara rymningssäkra, men om det ändå skulle hända måste det finnas bra rutiner. I Danmark har man striktare och mer detaljerad lagstiftning på detta område, med just tydliga regler för hur djur som rymmer ska hanteras samt högt ställda krav på att det ska finnas rutiner för dessa situationer.

I miljö- och jordbruksutskottet hade vi i veckan en hearing på just temat djurvälfärd i djurparker. Där framkom bland annat att tidsintervallet mellan granskningarna skiljer sig åt och kan ligga på tio år. Dessutom skiljer sig kompetensen åt mellan olika länsstyrelser. Detta är ett stort problem eftersom man måste kunna vara säker på att granskningarna håller samma kvalitet och nivå.

Standarden på svenska djurparker varierar enormt. De har olika ytor och olika förutsättningar; en del erbjuder knappt ens det som krävs enligt miniminivåerna i föreskrifterna, medan andra renoverar djuranläggningar och vill erbjuda djuren bättre standard. Det är otroligt många olika arter som hålls i djurparker runt om i landet, med olika preferenser och behov. En del av dessa djur är inte alls anpassade till vårt nordliga klimat, och det betyder att de spenderar betydande delar av året eller hela året i inomhusanläggningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När forskarna på SLU tittade på djurskyddskontroller från djurparker mellan 2010 och 2014 kunde de hitta bevis för att det finns brister som länsstyrelserna hittar i stor utsträckning. Peter Kullgren säger att han känner sig trygg, men enligt den här studien uppfyller 14 procent av djurparkerna inte kraven på skötsel av hovar, klövar och päls. 9 procent av djurparkerna hade anmärkningar gällande djurens hull. På djurparkerna bedömdes grupphållningen av djuren, och här fanns anmärkningar i 17 procent av fallen. Närmare en tredjedel av djurparkerna uppfyllde varken utrymmeskraven eller kraven på berikning.

Det kan också vara värt att nämna att avsaknad av stereotypa synliga beteenden inte är samma sak som hög djurvälfärd. Ett djur som inte visar upp ett stereotypt beteende kan trots detta må dåligt i perioder och även vara stressat.

För att garantera en god djurvälfärd krävs en gemensam hög lägstanivå.

Moderna djurparker har tillsyn och jobbar med miljöberikning för sina djur, men inte sällan är anläggningarna gamla, och dessutom tillbringar många arter en betydande del av dygnet i icke publika hägn - det vill säga stall och nattkvarter - när personalen har gått hem för dagen. För stora kattdjur innebär detta en liten yta inomhus där de är understimulerade under den tid då djuret egentligen är som mest aktivt.

Det står klart att länsstyrelserna inte hinner med arbetet med att besöka djurhållare och kräva förbättringar på det sätt som de önskar. Vi menar att djurparkerna behöver ses över och att vi behöver uppdatera vår lagstiftning och ge länsstyrelserna i uppdrag att kartlägga befintliga djurparker utifrån säkerhets- och djurvälfärdsaspekt.

Min fråga till landsbygdsministern är: Hur ska ni få bukt med problemen när det gäller utrymmeskrav och skötselbrister som finns på djurparker i Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det har varit stor uppståndelse och debatt efter dessa incidenter. En debatt gäller själva existensberättigandet för djurparker.

Djurparkerna säger sig spela en viktig roll vad gäller utbildning och biologisk mångfald genom att bevara arter. Det här är ett ämne som jag vurmar mycket för. Men man kan ändå syna detta argument genom att ifrågasätta varför vi har till exempel björnar på djurparker - svenska björnar som skulle kunna bidra till att stärka den vilda populationen, men som, när björnungarna har blivit större och inte är lika gulliga längre och inte drar lika mycket, avlivas i stället för att bidra till den vilda populationen. Detta tycker jag är något som vi verkligen behöver se över. Hur kan djurparkerna bidra i större utsträckning för att även värna och stärka de vilda men hotade populationer som finns i Sverige?

Att ha vilda djur på djurparker eller ägna sig åt koordinerade avelsprogram är inte per automatik bevarandearbete.

Det har normaliserats att ha elefanter, delfiner och schimpanser på zoo, men det betyder inte att det är normalt eller nödvändigt.

Zoodirektivet, som styr vår implementering av djurparkerna, anger tydligt att djurparker ska jobba med att bevara biologisk mångfald. Då tycker jag att hotade djurarter som också kan få en god levnadsstatus i svenska djurparker, det vill säga de som har samma klimat som vi, också är de som ska prioriteras.

Direktivet behöver tydligare implementeras i Sverige, och vi kan gå längre än så och dessutom säkra att moderna djurparker även bidrar till bevarandet av nationellt sett hotade arter, där det är möjligt. Det kan handla om fåglar, groddjur, insekter med mera. Till exempel Nordens Ark jobbar aktivt i dessa frågor.

Jag menar att djurparkerna, om de ska finnas kvar, måste utvecklas och moderniseras. Om det verkligen skulle vara så att man sätter djurens välfärd och arternas bevarande i centrum borde de här djurparkerna i framtiden utgöra någon typ av rehabiliteringscenter för vilda, skadade djur i vår natur - inte att man har tigrar och andra stora kattdjur som ändå aldrig kommer att få komma ut i det vilda eller ens bidra till det. Om dessa djur också är hotade i sitt vilda tillstånd skulle djurparkerna kunna låta dem föröka sig för att sedan sätta ut dem och på så sätt bidra till starkare vilda populationer. Men då skulle regeringen behöva tydliggöra detta i sina regleringsbrev till berörda myndigheter, både Jordbruksverket och Naturvårdsverket.

Min fråga är: Är Peter Kullgren villig att vidta åtgärder för att på riktigt stärka djurparkernas roll i bevarandet av svenska hotade arter på hemmaplan?

Fru talman! En del av djurparkernas verksamhet handlar om avel, och det händer att man behöver avliva djur som är friska, till exempel därför att deras genuppsättning inte är rätt eller för att det helt enkelt inte finns plats.

År 2012 och 2013 sköts björnungarna Merlin, Medusa och Morpheus till döds på Skansen när det inte fanns plats för dem. Det är ett exempel. De hade tjänat ut sitt syfte som gulliga ungar för besökarna att titta på. Men det är inte alla som blir ihågkomna med namn. Enligt Dagens Nyheter har totalt 737 djur avlivats under de senaste tre åren, enbart på de största tre djurparkerna. En del av dessa djur var säkert sjuka, men även djurungar avlivas. Deras livslängd baseras på hur länge de kan anses vara gulliga nog.

Jag tycker att det här står i stor kontrast till artbevarandeidén, som djurparkerna ska vila på och arbeta för. Det handlar om hotade djur som skjuts till döds även om de är friska och deras genuppsättning inte alltid är av dålig kvalitet.

Vi har också fått rapporter från Skansen om att man med regelbundna intervaller avlivar djur därför att de bara klarar av ett år innan de blir trasiga i huvudet. Här menar jag att vi behöver se över lagstiftningen.

Detta kanske går lite utanför min grundläggande interpellationsfråga, men jag tycker att vi flera gånger under denna debatt har återkommit till att landsbygdsminister Peter Kullgren känner sig trygg med de lagar och regler som finns. Det kan jag också göra på papperet, men vad menar landsbygdsministern att vi behöver göra för att öka tillsynen över och kvaliteten hos de kontroller som görs?