Aylin Nouri

Herr talman! Låt mig börja med att säga att statsrådet gärna får ta del av vad vi vill när det gäller kollektivtrafiken eftersom statsrådet verkar ha missat det. Vi har förutom det som räknades upp angående avgifter för unga och studenter i kollektivtrafiken också krävt en indexering av statsbidragen till regionerna. Detta är ju det viktigaste om vi ska skapa långsiktiga förutsättningar att både bygga ut kollektivtrafiken och hålla nere priserna. Vi har föreslagit högre anslag till trafikavtalen, som är grundförutsättningen för att bygga ut kapacitet och upprätthålla trafiken.

Andreas Carlson gör en poäng av Stockholm men missar ju att han sitter i den regering som har bantat stöden till regionerna. Trots det har man i de regioner där vi styrt tagit sitt ansvar. I Stockholm har man tagit sitt ansvar genom att frysa biljettpriserna för de grupper som har det allra tuffast ekonomiskt, som pensionärer, studenter och unga.

Andreas Carlson vägrade också att svara på exemplet från min egen region, Västra Götalandsregionen. Andreas Carlson får gärna svara om varför hans partikollegor tvingar fram en biljettprishöjning i kollektivtrafiken när vi i den styrande Sledningen faktiskt kunde lägga fram en budget där vi kunde frysa biljettpriserna. Men det var viktigare att höja dem.

Jag har två gånger ställt frågan om vad regeringens långsiktiga plan för kollektivtrafiken är, herr talman. Jag ger det en tredje chans: Vad är regeringens långsiktiga plan för att kollektivtrafikresandet i Sverige ska öka? Just nu är trenden nämligen det motsatta.

(Applåder)

Herr talman! Infrastrukturminister Andreas Carlson vill att vi i oppositionen ska vara lite mer ödmjuka. Jag tänker att infrastrukturministern kan rikta den uppmaningen till sig själv och sitt parti och till regeringen.

I fyra år har ju den här regeringen valt att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste och pressat regionernas ekonomi, vilket har tvingat fram nedskärningar och kostnadsökningar.

Jag kan ta min egen region som exempel. I Västra Götalandsregionen styr Socialdemokraterna. Men, herr talman, Tidöpartierna valde att gå samman för att bryta ut en del av budgeten och tvinga fram kostnadsökningar på regional nivå i Västra Götalandsregionen. En höjning av biljettpriserna i VGR var den viktigaste prioriteringen för Andreas Carlsons partikollegor i Västsverige.

Samtidigt står Ulf Kristersson framför en buss och säger: Nu måste vi sänka biljettpriserna med anledning av kriget i Iran. Men på regional nivå tvingar man fram höjningar av biljettpriserna.

Jag skulle också kunna påminna Andreas Carlson om att han för några år sedan, i början av den här mandatperioden, fick en fråga av SVT om kollektivtrafiken och de ökade biljettpriserna. Då svarade Andreas Carlson att detta inte är regeringens ansvar. Det är regionernas ansvar. Nu står samma statsråd här och presenterar miljardstöd för sänkta biljettpriser.

Visst är det så, herr talman, att energikrisen som uppkommit till följd av kriget i Iran är mycket allvarlig och att åtgärder behöver sättas in. Därför har vi välkomnat detta. Men det är också så, herr talman, att vi har haft kris i Sverige under hela mandatperioden – en kostnadskris för vanligt folk. Vi har sett hur resandet med kollektivtrafiken systematiskt har minskat över i princip hela landet de senaste fyra åren och hur den här regeringen har tvingat fram både nedskärningar och ökningar av biljettpriser.

Hade regeringen på riktigt varit intresserad av att förbättra vardagen för vanligt folk hade man inte kommit med det här förslaget tre månader före valet. Det är ett tillfälligt förslag som inte tar sikte på de långsiktiga förutsättningarna. Och människor ser igenom det här, herr talman. De ser det som det valfläsk det dessvärre är.

Jag vill också påminna om att det går att föra en annan politik. Det går att stärka regionernas grundförutsättningar så att vi faktiskt får tillgänglig och prisvärd kollektivtrafik runt om i hela landet. Det går att rösta på våra förslag, som vi har lagt fram gång på gång, där vi kräver billigare kollektivtrafik och, för att ge bara ett exempel, avgiftsfri kollektivtrafik för unga och studenter. Det gör vi därför att kollektivtrafiken är oumbärlig, som både jag och min kollega har beskrivit här i dag. Det sista den behöver är en politik som präglas av ryckighet. Den är alldeles för viktig för det. Kollektivtrafiken är oumbärlig för arbetsmarknaden, för klimatomställningen, för tillväxten och för att människor ska kunna leva och bo över hela landet.

Därför upprepar jag för andra gången frågan som jag inte fick svar på: Vad är regeringens långsiktiga plan för att kollektivtrafikresandet ska funka över hela landet?

Herr talman! Jag välkomnar regeringens satsning på kollektivtrafiken. Kollektivtrafik är ju ingen lyx utan en grundförutsättning för att människor ska kunna få ihop sina liv och ta sig till jobb, studier och fritidsaktiviteter. Den är helt avgörande för att få vardagen att fungera. Den är därtill helt avgörande för samhällets funktionalitet och för klimatomställningen. Det är därför vi socialdemokrater under hela perioden har drivit på för att göra kollektivtrafiken billigare och tillgängligare.

Det är också därför det är så svårt, herr talman, att förstå regeringens plötsliga agerande. Efter nästan fyra år vid makten har regeringen plötsligt upptäckt att människor behöver kollektivtrafiken – efter fyra år av höjda biljettpriser, efter fyra år av neddragningar runt om i landet och efter fyra år då regeringen har pressat regionernas ekonomi och regionerna har larmat om stora ekonomiska problem.

Då, strax före valet, kommer regeringen med ett löfte om tillfälligt stöd under sex månader. Det är svårt att inte ställa sig frågan: Varför nu? Om regeringen nu tycker att kollektivtrafiken är så viktig att man är beredd att avsätta 6,5 miljarder kronor, varför har man då inte gjort det tidigare?

Under den här mandatperioden har regeringen återkommande sagt nej till alla förslag som vi har lagt på bordet om att stärka kollektivtrafiken och göra det billigare att resa kollektivt. Man har låtit regionerna bära en enorm ekonomisk börda.

Därtill, herr talman, har man fasat ut stadsmiljöavtalen – statliga investeringar som hjälper kommuner och regioner att bygga ut kollektivtrafiken och skapa långsiktiga resmöjligheter. Och man har vägrat att presentera en långsiktig nationell strategi för kollektivtrafiken. Man har till och med röstat nej till vårt och branschens krav om ökat resande med kollektivtrafiken.

Här tycker jag att statsrådets svar blir talande, eller kanske icke talande. Jag ställde två frågor. Jag frågade om det långsiktiga stödet till kollektivtrafiken, och jag frågade om regeringen har analyserat hur reformen påverkar regionernas möjligheter att upprätthålla och utveckla kollektivtrafiken. Statsrådet svarade inte på någon av dessa frågor.

I stället fick vi en beskrivning av varför regeringen vill genomföra reformen. Med all respekt: Det har vi redan förstått – det vet vi redan. Den stora fråga som kvarstår är: Vad händer efter den 1 januari om Tidöpartierna får fortsatt förtroende att leda Sverige? Vad är den långsiktiga planen och visionen för att stärka kollektivtrafikresandet över hela landet, inte bara de kommande sex månaderna utan långsiktigt? Det vill jag fortsatt ha svar på.

Fru talman! Det är bra att ta bort kravet på introduktionsutbildning för dem som övningskör privat och för deras handledare. Den nuvarande introduktionsutbildningen har inte fungerat tillräckligt väl, och att avskaffa kravet är därför rimligt. Men som vi påpekar i vårt särskilda yttrande är det anmärkningsvärt att regeringen inte har beaktat Transportstyrelsens övriga förslag i den rapport som regeringen själv beställt i frågan.

Fru talman! Våren 2023 gav regeringen Transportstyrelsen i uppdrag att se över förarutbildningssystemet. Syftet var att lämna förslag på hur systemet kan utvecklas så att det blir enklare och mer ändamålsenligt, så att fler blivande förare kommer bättre förberedda till förarprov och så att de får bättre stöd för att tillgodogöra sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att bli trafiksäkra och risk- och miljömedvetna förare.

Detta är viktiga mål. Därför är det också rimligt att ta bort en utbildning som inte har fungerat som avsett. Men regeringens fokus på förberedelser inför själva förarprovet riskerar samtidigt att bli för snävt. Förarutbildningen ska ju inte bara handla om att de blivande förarna ska klara provet utan också om att forma säkra och ansvarstagande förare i linje med trafiksäkerhetsarbetet och nollvisionen.

Fru talman! Transportstyrelsen konstaterar att den privata övningskörningen behöver skärpas. Myndigheten pekar särskilt på behovet av att höja kunskapsnivån och förmågan hos handledarna. Det skulle stärka kvaliteten i övningskörningen och förbättra förutsättningarna för de blivande förarna. Därför föreslog Transportstyrelsen att dagens introduktionsutbildning skulle avskaffas och ersättas av flera åtgärder, bland annat införandet av en ny handledarutbildning för att stärka handledarnas kunskap och förmåga. Detta är förslag som vi menar att regeringen borde ha beaktat.

Fru talman! Trafiksäkerhet får aldrig behandlas lättvindigt. Därför måste den förändring som nu görs följas upp noggrant. Regeringen bör säkerställa en konsekvent uppföljning av reformen för att kunna bedöma dess effekter på trafiksäkerheten. Det är avgörande att förändringar i förarutbildningssystemet inte leder till att säkerheten och tryggheten på våra vägar urholkas.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Problemet är bara att ledamoten faller på eget grepp när hon jämför den förra mandatperioden, då vi socialdemokrater hade regeringsmakten och regionerna hade möjlighet att göra satsningar, med nuvarande mandatperiod, då läget är mycket bekymmersamt för regionerna.

Det är precis så verkligheten ser ut: Den här regeringen har valt att prioritera skattesänkningar för de rikaste, och precis som jag sa har man lämnat våra kommuner och regioner i ett enormt pressat läge. Välfärden går på knäna, räkningarna är skyhöga och ovanpå det minskar nu kollektivtrafiken över hela landet. Det är ju resultatet av de senaste fyra åren: Kollektivtrafiken minskar över hela landet, och hårt arbetande svenskar får betala priset för det. Dessutom är det ett hårt slag mot klimatomställningen, med tanke på hur viktig kollektivtrafiken är i arbetet med hållbara transporter.

Vi visar med våra budgetförslag att det går att välja en prisvärd och tillgänglig kollektivtrafik. Vi vill indexera bidragen till våra regioner så att man faktiskt har råd att satsa på kollektivtrafiken. Vi föreslår avgiftsfri kollektivtrafik för unga och för studenter, något som skulle vara otroligt viktigt i ett läge där ungdomsarbetslösheten är skyhög och där våra unga vänder på varenda krona för att få vardagen att gå runt.

Varför gör inte Moderaterna motsvarande satsningar?

Herr talman! Ann-Sofie Lifvenhage talar sig varm för kollektivtrafikens betydelse – till och med i termer av samhällskontraktet – men det blir ju lite anmärkningsvärt när man tittar på regeringens politik. Där finns nämligen inga förslag som stärker kollektivtrafikens förutsättningar. När vi lägger fram våra förslag om att öka kollektivtrafikens del av det totala resandet ställer man sig inte bakom dem.

Om vi tittar i backspegeln på vad regeringen har åstadkommit de senaste åren ser vi att livet för hårt arbetande svenskar har blivit mycket svårare. Matpriserna har ökat, elpriserna har ökat och boendekostnaderna har ökat. Allting har blivit dyrare – också kollektivtrafiken. När regionerna inte får de resurser som behövs eftersom man lämnar dem åt deras öde och när man inte har några förslag för att stärka kollektivtrafikens förutsättningar eller göra det billigare för vanligt folk att resa kollektivt slår det jättehårt mot svenska familjers och andra svenskars ekonomi.

Min fråga är därför ganska enkel: Varför har det varit viktigare för Moderaterna att sänka skatten för de rikaste än att satsa på en kollektivtrafik som är jämlik och prisvärd?

Herr talman! Jag noterar att fyra år av Tidöpolitik har passerat – fyra år där Kristdemokraterna har haft ansvar för infrastrukturpolitiken. Men här står en företrädare för Kristdemokraterna och säger: Vi har inte haft något ansvar; det är Socialdemokraternas politik som gäller.

Jag tänker att det är ett argument som man använder när man inte är nöjd med politiken som har levererats.

Jag kan konstatera vad det är som har gjorts. Man inledde den här mandatperioden med att slopa planerna på ny kapacitet. Man kan kalla det höghastighetståg och det ena eller det andra, men det som fortfarande är uppenbart är att Sverige behöver kapacitet.

Man började alltså med att slopa planerna på ny kapacitet, och man fortsatte med att skära bort 750 miljoner kronor till järnvägen. Sedan slog man sig för bröstet och sade: Nu tillför vi historiska satsningar på underhållet!

I praktiken höjdes anslagen med 5 procent, och man behöver inte vara matematiker eller nationalekonom för att förstå att med den inflation och de kostnadsökningar som vi har haft är detta i praktiken nedskärningar för järnvägen.

Nu presenterar Trafikverket en plan för nationell plan som regeringen inte vill ta något ansvar för. Faktum är dock att den bygger på regeringens direktiv och utgår från regeringens allokering av resurser. Vi valde i den här kammaren att stå för 45 miljarder kronor mer till järnvägen. Det hade gjort skillnad.

Avslutningsvis, herr talman: När man inte är nöjd med sin politik duger det inte att skylla på sin ansvariga myndighet. Det är Andreas Carlson som är ansvarig för Trafikverket. Om Andreas Carlson inte är nöjd med Trafikverkets arbete är det hans uppdrag att rätta till det.

Jag dementerar att Trafikverket ska ha sagt att de inte kan använda sig av mer resurser för att åtgärda underhållet. Även Trafikverket har dementerat påståendet. Det är helt enkelt inte sant.

(Applåder)

Herr talman! Jag behöver inte att Magnus Jacobsson lär mig hur svensk politik fungerar. Jag är väl införstådd med hur arbetet med infrastrukturpolitiken går till och dess processer på nationell nivå.

Jag kan konstatera att Magnus Jacobsson uppenbarligen inte har tagit sig tid att lyssna på vad jag har sagt, för jag har konstaterat att det är bra att den här regeringen har fortsatt med de uppräkningar som vi socialdemokrater gjorde när det gäller järnvägen. Men jag har också väldigt tydligt sagt att det här hänt någonting i Sverige och Europa som förändrar allting.

När Ryssland invaderade Ukraina förstod alla – i varje fall vi socialdemokrater – att järnvägen är en vital del av Sveriges motståndskraft. Därför lade vi om vår politik, herr talman. Vi gjorde en prioritering på 45 miljarder mer till järnvägen. Och vi har i budgetmotion efter budgetmotion anslagit mer till järnväg och väg, för vi förstår en mycket enkel premiss: Det räcker inte att vara överens om mer pengar till försvaret om man inte har ett totalförsvar värt namnet.

Jag väntar och väntar på att Kristdemokraterna och de andra Tidöpartierna ska komma till samma insikt. När ni gör det kommer vi att vara glada över att kunna sträcka ut handen och samarbeta, Magnus Jacobsson. Sverige förtjänar nämligen en riksdag som håller ihop och som förstår det som vi har förstått inom försvarspolitiken: att infrastrukturpolitiken är viktig. Här måste vi lägga populismen åt sidan och komma samman.

Min hand är nu utsträckt, och den kommer att fortsätta vara det. Magnus Jacobsson, som företräder infrastrukturministerns parti, får gärna ta med det till sin minister.

(Applåder)

Herr talman! Det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022. När Ryssland invaderade Ukraina förändrade det Europas säkerhet i grunden. Men det förändrade också hur vi måste se på vår infrastruktur.

I Ukraina bär järnvägen ett samhälle i krig. Den håller ihop landet, och den möjliggör evakueringar, transporter och försörjning varje dag. Det är en påminnelse till oss i Sverige: Infrastruktur är inte bara tillväxtpolitik utan också säkerhetspolitik.

Herr talman! Det är i det ljuset vi måste se SD-regeringens politik de senaste fyra åren. Det som har skett är sammantaget en nödbroms för svensk järnväg. Man inledde med att stoppa utbyggnaden av ny kapacitet. Man fortsatte med att dra bort 750 miljoner från järnvägen. Nu föreslås en plan där redan beslutade nationella objekt försvinner.

Detta skapar inte bara kapacitetsproblem – det skapar osäkerhet och oförutsägbarhet. Kommuner tvekar att planera. Företag tvekar att investera. Löntagare ser hur jobb och möjligheter påverkas. I ett läge när både näringsliv och fack efterfrågar bättre kapacitet, fungerande transporter och långsiktiga spelregler levererar regeringen det motsatta.

Det är inte bara dålig infrastrukturpolitik. Det är också dålig ekonomisk politik. Och vi ser resultatet: låg tillväxt, hög arbetslöshet och ett transportsystem som inte håller ihop landet.

Resultatet märks varje dag: en järnväg som är överbelastad, en kapacitetsbrist som slår mot både resenärer och företag och ett system där små störningar får stora konsekvenser. Det leder till den frustration som många svenskar känner varje dag: Kan jag lita på att tåget kommer fram i tid?

Sverige lider av en kapacitetskris, och i stället för att bygga bort flaskhalsar förvärrar regeringen dem.

Vi ser det också i underhållet. Underhållsskulden är omfattande, men regeringens plan för att komma till rätta med den saknar trovärdighet. Ungefär 10 procent av underhållsskulden ska åtgärdas under de kommande tolv åren. Sedan ska, på något magiskt sätt, de återstående 90 procenten åtgärdas på lika lång tid. Det är inte en plan. Det är ett önsketänkande.

Herr talman! Samtidigt dras projekt tillbaka trots att kommuner, regioner och företag planerat för dem i åratal. Det slår direkt mot utveckling, jobb och tillväxt, och det undergräver förtroendet för staten.

Vi ser också hur kostnader skenar. Men regeringens svar är inte att få bättre kontroll över projekten, korta ledtider eller utveckla upphandlingen. I stället väljer man att minska ambitionerna. Det är att acceptera ineffektivitet och att låta notan för systemfel, som innebär miljardbelopp i fråga om infrastrukturen, hamna hos svenska folket antingen i form av uteblivna satsningar eller i form av en direkt kostnad. Det är helt oacceptabelt, för varje förslösad skattekrona är en stöld från svenska folket.

Herr talman! Vi socialdemokrater står för en annan väg. Vi utgår från att kapacitet är beredskap. Sverige behöver bygga ut järnvägens kapacitet, öka takten i underhållet och säkerställa ett system som fungerar i hela landet. Men det handlar också om att återta kontrollen.

Vi vill att staten ska bygga upp egen kapacitet och kompetens för järnvägsunderhållet. Vi vill att mer underhåll ska utföras i egen regi för att stärka beredskapen och få bättre kontroll över kostnader och genomförande. Vi vill också bryta den upphandlingsmodell som i dag driver upp kostnader och splittrar ansvaret. Med längre upphandlingstider, större geografiska områden i upphandlingar och mindre detaljstyrning kan vi få bättre konkurrens, mer innovation och högre effektivitet.

Herr talman! Jag vill också lyfta nattågen. Det är trafik som binder ihop Sverige – över långa avstånd, mellan stad och landsbygd. Men under SD-regeringens år har sträcka efter sträcka lagts ned, och nattågstrafiken i norra Sverige har halverats. Det är inte att ta ansvar för Sverige. Det är att montera ned det.

Herr talman! Avslutningsvis: Kollektivtrafiken är en grundläggande del av ett fungerande samhälle. Den gör det möjligt att ta sig till jobbet och utbildningen och att få vardagen att fungera. Den knyter ihop arbetsmarknadsregioner och minskar klyftor. Kollektivtrafiken är förstås avgörande också för klimatomställningen.

Men i dag går utvecklingen åt helt fel håll. Resandet minskar över i princip hela landet. Biljettpriser ökar, och tillgängligheten pressas. Det här riskerar att stänga ute människor från arbete och studier och försvaga hela samhällsekonomin. Därför vill vi socialdemokrater stärka kollektivtrafiken. Vi vill göra den mer tillgänglig genom avgiftsfri kollektivtrafik för unga och för studenter. Vi vill ge regionerna stabilare ekonomiska förutsättningar. Vi vill också att staten ska ta ett större ansvar för kollektivtrafiken.

Det största problemet är inte att lösningar saknas. Det är att den här regeringen saknar riktning och bromsar där det behövs investeringar och skapar osäkerhet där det behövs stabilitet.

Frågan är egentligen ganska enkel: Ska Sverige ha en järnväg som fungerar och en kollektivtrafik som människor har råd att använda? För oss socialdemokrater är svaret självklart ja.

Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation 5 om järnvägsunderhåll och reservation 31 om stärkt kollektivtrafik.

(Applåder)

Herr talman! Det som Maria Stockhaus säger stämmer ju inte. Det var vi socialdemokrater som räknade upp anslagen till underhållet. Moderaterna har fortsatt med uppräkningen, men det räcker inte eftersom det har hänt någonting. År 2022 invaderade Ryssland Ukraina, och vi alla förstod hur oumbärlig infrastrukturen och i synnerhet järnvägen är för vår motståndskraft. Alla experter och Nato pekar på Sverige och säger att det inte duger.

Den här regeringen har inte alls vänt på skutan, utan man har gjort precis tvärtom. Jag räknade upp nedskärning på nedskärning som infrastrukturen drabbas av. Det sker i ett läge när vi borde göra det motsatta, det vill säga rusta Sverige starkt genom att investera i järnvägen och i infrastrukturen.

Den här regeringen har i stället gjort det motsatta. Man började med att slopa planerna på nya stambanor, men behovet av kapacitet kvarstår. Om man inte vill lita på oss socialdemokrater kanske Moderaterna ska lyssna på sina vänner i Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv är otroligt tydligt i sin kritik mot regeringen. Socialdemokraterna och Svenskt Näringsliv står på samma sida i detta.

Regeringen har ingen plan för att få bukt med de kapacitetsbehov som finns. Framför allt finns ingen plan för att få bukt med den ofattbart stora underhållsskuld som Sverige har.

Det finns ingen som tror på den plan som Trafikverket har presenterat, där man ska återta 10 procent av underhållsskulden de kommande tolv åren. Det finns ingen som tror på det, för den här regeringen har ingen riktning. Om en regering vill kan man med full kraft peka på ett politiskt alternativ. Men det har inte regeringen förmått, och nu har vi, svart på vitt, fyra förlorade år för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Moderaternas Maria Stockhaus pratar om en ansvarsfull järnvägspolitik. Jag vet inte hur mycket Moderaterna är ute i verkligheten, men vi ser någonting annat.

Jag har nyligen varit i Kiruna. Där är infrastrukturen på Malmbanan så pass svag att LKAB förlorar 140 miljoner per dag när tågen står stilla. Jag har träffat företrädare i norra Sverige som nu är otroligt oroliga när nattågstrafiken halveras. Jag har befunnit mig i Sundsvall, där man chockerats av att Ulf Kristersson lovade satsningar på Nya Ostkustbanan som sedan försvann.

Jag har även varit i Östersund, där Maria Stockhaus själv före 2022 lovade satsningar. Men nu, fyra år efter att man fick makten, är driftsstödet halverat, vilket ökar risken för att delar av Inlandsbanan stängs.

Jag är själv från Västra Götalandsregionen. I förslaget till nationell plan kommer det för vår del inte att komma en enda krona till förstärkt kapacitet. Jag pratade tidigare om Maria–Helsingborg, där det också har kommit ett chockbesked om att satsningen slopas.

Det här är verkligheten efter fyra år av Moderaternas styre och av Tidöpartiernas politik – nedskärningar i samhällskritisk infrastruktur. Jag måste fråga, herr talman: Är Maria Stockhaus nöjd?

Herr talman! Tack, Patrik Jönsson, för svaret!

När Socialdemokraterna styrde fanns det med i nationell plan. Det är den nuvarande regeringen med Sverigedemokraterna i spetsen som sviker Region Skåne och hela Sverige, eftersom vi får en flaskhals som påverkar tillväxten, den utbyggnad som nu görs mot Fehmarn Bält och även hela Europas behov.

Sverigedemokraterna säger här att man har spelat in sträckan Maria–Helsingborg. Jag tror inte att väljarna i Skåne är särskilt nöjda med det. Jag noterar med intresse att Sverigedemokraterna jämför sig själva med Miljöpartiet och Liberalerna. Men Sverigedemokraterna är regeringsunderlagets största parti. Det är väl lika bekant för Patrik Jönsson som för oss andra i kammaren att M, KD och Liberalerna tillsammans har färre mandat än vad Socialdemokraterna har ensamt. Det är alltså Sverigedemokraterna som varje dag ser till att den här regeringen får styra.

Min fråga till Patrik Jönsson kvarstår därför. Kommer Patrik Jönsson att agera för – och kan han ge ett löfte till sina väljare i Skåne om – att sträckan Maria–Helsingborg ska tillbaka i nationell plan och att en av Sveriges största flaskhalsar ska åtgärdas?

Herr talman! Vi fick lyssna till ett långt anförande av Patrik Jönsson från Sverigedemokraterna om vad Sverigedemokraterna hoppas och vill för infrastrukturen. Jag förundras lite över den ingången.

Det är faktiskt Sverigedemokraterna som har styrt landet i snart fyra år. Sverigedemokraterna är inte i opposition. Det är som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson konstaterar: Allt det som har varit viktigt för Sverigedemokraterna har de fått igenom de här åren. Varje dag som ett statsråd kan gå till sitt departement och utföra sitt arbete är det för att Sverigedemokraterna godkänner det.

När Trafikverket för ett par månader sedan presenterade sitt förslag till nationell plan kom stora reaktioner runt om i hela landet. De kom inte minst från den region som Patrik Jönsson själv representerar här i Sveriges riksdag, Skåne.

Det handlar om en flaskhals på fyra kilometer mellan Maria station och Helsingborgs centralstation som plockas bort. Staten backar från det löfte man har gett och lämnar Patrik Jönssons väljare i södra Sverige i sticket med en infrastruktur som är undermålig. Kvar återstår en flaskhals för hela Sverige och för hela Europa.

Min fråga till Patrik Jönsson, som jag har konstaterat har betydande inflytande över regeringen, är: Vad är beskedet till Patrik Jönssons väljare i Skåne? Hur försvarar ni att Skåne får dras med fortsatt undermålig infrastruktur och ett slopande av infrastruktur som hade kunnat stärka tillväxten?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaren!

Det är häpnadsväckande att det efter att Tidöpartierna har haft fyra år på sig att styra Sverige fortfarande saknas en plan för vilken riktning vårt land ska ta. Vi kan inte få besked om vilka mål som gäller för transportpolitiken och för klimatpolitiken.

Vi socialdemokrater efterfrågar inte några vackra ord på ett papper utan en riktning som möjliggör ett starkare Sverige och gör att Sveriges konkurrenskraft stärks och att vi kan göra någonting åt den skyhöga arbetslöshet som råder. Vad regeringen faktiskt har lyckats med under dessa snart fyra år är som jag sa konststycket att öka utsläppen, minska tillväxten och öka arbetslösheten, och det är svenska folket som förlorar på det.

Sverige behöver en annan riktning. Det behöver vara ett land där företag och näringsliv vågar investera och där kommuner och regioner litar på statens ord. Ändå lyser investeringarna med sin frånvaro, och det duger inte. Det är dags att byta riktning, och det är dags att kombinera en stark klimatpolitik med offentliga investeringar i järnvägen, i att få fart på elektrifieringen och i att göra klimatomställningen både möjlig och rättvis.

För detta har vi socialdemokrater förslag och en plan som kan hålla ihop vårt land, men efter fyra år i regeringsställning saknar Tidöpartierna den riktningen, och det är därför dags för en ny regering.

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet har hittills i den här debatten fått två chanser att svara på min väldigt enkla fråga: Ligger transportmålet fast eller inte? Jag har inte fått svar, men jag hoppas att det blir tredje gången gillt och att statsrådet kan besvara frågan från mig och mina kollegor.

Statsrådet och Liberalerna pekar på att det är innehållet i politiken som är avgörande, så låt oss då granska just innehållet lite närmare.

Först har vi elektrifieringen. Elbilsförsäljningen har bromsat in. Detta skedde år 2022, samma år som Tidöpartierna kom till makten. Styrmedel har tagits bort, och det har blivit billigare att köra fossilt. Detta påverkar takten i omställningen. Sverige har förlorat tempo i jämförelse med andra länder. Sverige ligger på omkring 35 procent nya elbilar. Motsvarande siffra i Danmark är närmare 70 procent och nästan 100 procent i Norge, men i Sverige ligger vi alltså på omkring 35 procent.

Ett annat område som vi skulle kunna granska närmare är skrotningspremien. Den har av regeringen lyfts fram som ett viktigt verktyg, där man har satsat omkring en halv miljard, men utfallet har blivit ett enormt misslyckande. En stor del av de avsatta medlen, närmare bestämt omkring 90 procent, har aldrig använts. Antalet skrotade bilar under 2025 var historiskt lågt, den lägsta nivån på hela 2000-talet.

Ett tredje område som man skulle kunna granska närmare är järnvägen. Vi har varit överens här i Sveriges riksdag om att fler transporter behöver flyttas över till sjö och järnväg för att minska utsläppen. Den här regeringen inledde sin mandatperiod med att skrota planerna på ny kapacitet. Sedan ökade man anslagen till att hantera underhållsskulden på våra vägar med över 50 procent. Motsvarigheten på järnvägssidan var 5 procent, vilket inte ens täcker inflationen och kostnadsökningarna, och därmed blev det i praktiken en nedskärning på järnvägen.

Nu finns det förslag om ett antal stora, viktiga projekt som redan är beslutade, där staten redan har gått ut och garanterat, lovat, våra kommuner och regioner och näringslivet att det kommer att komma järnvägssatsningar. De kommer nu att skrotas.

Herr talman! Det här är alltså tre exempel på innehållet i politiken. Elektrifieringen tappar tempo, investeringar i järnvägen skjuts upp, slopas eller präglas av stor osäkerhet och näringslivets intresse av att satsa på Sverige har blivit ett stort frågetecken. Just nu överväger 25 procent av investeringsföretagen i Sverige att lämna landet på grund av att spelreglerna inte är tydliga – 25 procent!

Jag ställer mina frågor till statsrådet en tredje gång: Kommer transportmålet att stå fast? Om inte, vad är planen för att minska utsläppen inom transportsektorn? Och hur ska företag och kommuner och regioner kunna lita på staten när staten visar att den inte går att lita på?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det väcker fler frågor än dem jag hade inledningsvis.

Jag efterfrågade en debatt med infrastrukturministern eftersom jag vill veta vad det statsråd som ansvarar för transportpolitiken har för syn på transportmålet. Det är fullt legitimt att jag som lagstiftare undrar vad transportministern har att säga om transportmålet, och jag beklagar att han av någon anledning inte kunde vara här och att oklarheten om vad som gäller fortsätter att vara stor.

Det jag frågade var enkelt. Ska transportmålet ligga fast eller inte? Det beskedet har jag inte fått av statsrådet Britz. I stället får vi ett resonemang om att målet är mer ambitiöst än vad som krävs och att fokus bör ligga på elektrifiering. Min fråga kvarstår.

Herr talman! Under lång tid har Sverige legat i framkant när det gäller klimatpolitik. Vi visade att det gick att förena klimatinvesteringar och minskade utsläpp med jobb, investeringar och ökad tillväxt. Det var en styrka för Sverige, och det skapade förtroende. I dag är utvecklingen en annan. Utsläppen ökar, arbetslösheten är hög och tillväxten är svag. I ett läge när andra länder ökar takten i klimatomställningen backar Sverige – detta i en tid då klockan tickar. Det är ett allvarligt läge.

Herr talman! Det här är ingen naturlig utveckling utan ett resultat av politiska beslut. Regeringen har lyckats med konststycket att både öka utsläppen och försämra förutsättningarna för jobb, investeringar och konkurrenskraft. Det är svårt att se detta som något annat än ett stort misslyckande.

Transportmålet har fyllt en viktig funktion. Det har skapat en tydlig riktning. Företag som investerar i ny teknik och regioner som planerar sin infrastruktur behöver veta vad det är som gäller. Hela transportsektorn behöver stabila spelregler. När regeringen nu öppnar för att ändra målet skapas en stor osäkerhet.

Detta handlar om förutsägbarhet. När politiken ändrar kurs och mål ifrågasätts påverkas investeringar direkt. Vi ser det i både industrin och hela transportsektorn. Infrastrukturpolitiken följer samma mönster. Man föreslår att slopa projekt som redan är planerade och beslut som redan har fattats, vilket gör det svårare att planera.

I stället för att presentera politik som når målen börjar regeringen ändra dem. Det undergräver hela förtroendet för transportpolitiken och möjligheterna att investera i ett Sverige som är starkt och konkurrenskraftigt.

Fru talman! I dag behandlar vi regeringens proposition om avvikande från bestämmelsen om tyst godkännande i EU:s förordning om gigabitinfrastruktur. Vi socialdemokrater har valt att ställa oss bakom förslaget. Samtidigt har vi lämnat ett särskilt yttrande tillsammans med C, V och MP. Jag vill här redogöra kort för bakgrunden till detta.

Förslaget innebär att Sverige väljer att avvika från EU-förordningens bestämmelser om så kallat tyst godkännande när det är domstolar som prövar tillstånd. Det betyder att ett tillstånd inte automatiskt ska anses beviljat om en domstol inte hinner fatta beslut inom tidsfristen, utan en prövning ska ske i sak. Vi delar regeringens bedömning att detta i grunden är rimligt. Tillståndsprövning i domstol handlar ofta om komplexa avvägningar mellan miljö, hälsa och den enskildes rättigheter. Tillstånd bör inte beviljas per automatik på grund av tidsbrist.

Men, fru talman, vårt stöd till propositionen är inte villkorslöst. Utbyggnaden av bredband och 5G är en avgörande framtidsfråga för jobben, för klimatomställningen, för totalförsvaret och för möjligheten att leva och verka i hela landet. Det gäller särskilt i glesbygd och landsbygd, där marknaden inte alltid levererar av sig själv.

Regeringen konstaterar själv att avvikelsen från principen om tyst godkännande kan påverka utbyggnadstakten negativt. Den risken tar vi på allvar: Den nya lagen får inte bli en ursäkt för långsamma processer eller ineffektiv handläggning. Domstolar och myndigheter måste ges förutsättningar att hålla tidsfristerna. Skadestånd i efterhand är inte ett fullgott substitut för ett fungerande och snabbt tillståndsförfarande.

Fru talman! Socialdemokraterna står bakom propositionen, för rättssäkerhet och kvalitet i tillståndsprövningen är avgörande. Men vi kommer att följa utvecklingen noga.

Om denna lagstiftning i praktiken bromsar utbyggnaden av bredband och 5G kommer vi att kräva politiska åtgärder. Digital infrastruktur är inte ett särintresse. Den är en grundläggande samhällsfunktion, och den måste fungera i hela landet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Jag tackar för orden om att Aylin Nouri äntligen har fått upp ögonen för kostnadskontroll. Jag har haft uppdraget i ungefär ett halvår, men jag tackar ändå för övertron. Jag har varje dag betonat att det behövs kostnadskontroll över infrastrukturleden och att det är orimligt att kostnaderna skenar med flera hundra procent.

Låt mig återgå till min inledning, fru talman. Det handlar om respekten för varenda skattekrona och möjligheten att skapa mer infrastruktur i landet. Det är här regeringen blir svaret skyldig. Det finns inga förslag som på riktigt får bukt med den enorma kapacitetsskuld som råder i Sverige. Det finns inga gedigna helhetsgrepp för att komma åt de skenande kostnader som infrastrukturen lider av. Jag efterfrågar detta. Vad jag med bestörtning ser är förslag som i stället handlar om att kapa viktiga investeringar i vårt land.

Ministern och jag debatterade detta för några veckor sedan, och jag säger nu det jag sa då: Att kapa satsningar som kommunerna redan har gjort planer för, som ska skapa mer jobb, bostäder och tillväxt, är inte kostnadskontroll. Det borde vi vara överens om. Det är att fortsätta att ha kvar flaskhalsar som hämmar tillväxten i Sverige.

Att låta kostnader fortsätta att skena, att skicka notan till vanligt folk – som i Västsverige, där det finns oro för en förlängd trängselskatt, eller på andra håll i landet där man oroar sig för att investeringar inte blir av – innebär att bördan landar på vanligt folk.

Fru talman! Så kan vi inte ha det.

Fru talman! Jag tycker att det blir olyckligt när ministern fokuserar på en uppfattning som han av någon anledning har om vad Socialdemokraternas politik kring underhållet är snarare än att lyssna på vad jag sa i mitt inlägg. Det är inte så att Socialdemokraterna vill återförstatliga allt järnvägsunderhåll. Jag har aldrig uttryckt det, och det är inte vad vi tycker. Det ska finnas upphandlingar.

Det jag sa var att vi behöver få till upphandlingar som fungerar. Just nu har vi ett arbetssätt från Trafikverket som bygger på att upphandlingar är väldigt korta och väldigt detaljstyrda. De är också geografiskt begränsade på ett sätt som gör att de bästa anbuden inte möjliggörs.

Att försöka klistra på en ideologisk felmärkning blir inte bra. Det vi socialdemokrater vill är att Trafikverket ska utföra en del av underhållsarbetet. Jag menar att det framför allt handlar om att den myndighet vi har som ansvarar för vår infrastruktur faktiskt ska ha kompetens att utföra upphandlingar på ett korrekt sätt.

Den här debatten handlade ju om kostnadskontroll. Det blev inte så mycket om detta i ministerns svar, så låt mig återgå till det. Jag välkomnar att ministern säger sig vilja göra mer, för det här handlar om att vi ska få mer för pengarna och om respekten för varje skattekrona – varje skattekrona som Sverige så akut behöver. Men det handlar faktiskt om att möjliggöra mer infrastruktur och att pengarna avsatta till infrastruktur inte ska försvinna utan att vi faktiskt ska få ut mer infrastruktur i det här landet genom att använda våra begränsade resurser på ett korrekt sätt.

Att då, som ministern gjorde i sitt svar, hänvisa till att följa upp vad Trafikanalys säger och invänta eventuella åtgärder efter det räcker inte. Det löser inte heller de skenande kostnaderna att inrätta en riskreserv. Det stoppar inte överkostnaderna, utan det täcker snarare upp för dem.

Med all respekt menar jag att det inte heller räcker att hänvisa till vad Trafikverket gör, för det är snarare myndighetsbeskrivningar jag hör än konkreta politiska direktiv eller en tydlig vilja att ta ett statligt ansvar för att miljarder inte ska försvinna ut i stället för att gå till det de är avsatta till.

Jag eftersöker en tydlig vilja och en statlig kontroll så att vi får upphandlingar som fungerar och en infrastruktur som, som sig bör, präglas av respekt för att detta är en helt kritisk samhällsnytta och inte vilken marknad som helst.

I slutändan, fru talman, handlar det om någonting som påverkar människor i deras vardag. När staten inte kapar de skenande kostnaderna utan låter dessa få vältra ut över våra kommuner och våra invånare boende i kommunerna sätter man bördan på vanligt folks axlar. Vanligt folk får inte infrastruktur för att man så att säga sparar in genom att i praktiken göra nedskärningar. Det är vanligt folk som får vänta på tåg – vänta och vänta – och som inte ser bostadsbyggandet komma igång, arbeten komma till eller tillväxten komma igång.

Jag vill därför passa på att fråga en gång till om det jag inte fick svar på: Hur ska regeringen säkerställa att kostnadskontrollen inte fortsätter att landa på kommuner och vanligt folk? Vad är planen?

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret!

Den här debatten handlar om något viktigt och grundläggande: kostnadskontroll och respekt för våra gemensamma resurser. Som Gustav Möller en gång så väl uttryckte det: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Vi har ett ansvar att använda skattebetalarnas pengar klokt.

Men i dag ser vi en situation som är helt orimlig och ohållbar. Jag hoppas och tror att ministern håller med mig om detta. Kostnaderna för svensk infrastruktur har skenat med flera hundra procent. Spårbyggen är i dag sju gånger dyrare än för 50 år sedan. Och kostnaderna för att bygga infrastruktur har ökat långt snabbare än produktiviteten i sektorn, vilket gör att vi i dag får betydligt mindre gjort för samma pengar. Sverige sticker också ut negativt i internationell jämförelse genom att vi får mindre infrastruktur för varje satsad krona.

Rapport efter rapport har visat detta länge. Problemen börjar redan i planeringsfasen. Det är långa processer, svag kostnadskontroll, kortsiktiga upphandlingar som premierar lägsta pris och inte bästa samhällsnytta eller långsiktighet, splittrat ansvar och ett system som inte premierar innovation eller robusthet. Man bränner stora summor på omtag, administration och juridik – pengar som borde ha gått till arbete och samhällsnytta. Man riskerar att miljardbelopp försvinner genom ineffektivitet. Det är stora pengar, fru talman, som Sverige behöver för försvaret, för välfärden och för den faktiska infrastrukturen.

Det här gör mig upprörd, för det skulle inte behöva vara så här om staten tog sitt ansvar för styrning och kostnadskontroll. Här menar jag faktiskt att flera regeringar inte har gjort tillräckligt. Men jag vill också säga att inte heller denna regering gör tillräckligt.

Förutom att de inte gör tillräckligt är regeringens och Sverigedemokraternas blinda fläck marknadskrafterna, som de har en övertro på. Man ser inte samhällets infrastruktur som kritisk utan som något som marknadskrafterna kan lösa. Det finns en övertro på att marknaden, inte staten, ska se till att varje investerad skattekrona i infrastrukturen går till det som gör mest nytta.

Jag noterar att ministern inte nämner vad det kostar Sverige att ha världens mest avreglerade järnväg, och jag noterar att regeringen och Sverigedemokraterna inte vågar tala om vad det kostar när marknadsstyrningen brister. Låt mig säga något om det!

Den långtgående marknadiseringen av infrastrukturen har skapat ett splittrat system. För mycket av pengarna går som sagt till administration, upphandling och juridik i ett marknadiserat system. Det är helt enkelt mycket mer lönsamt för marknaden att investera i och fokusera på akuta och dyra insatser snarare än långsiktighet och förebyggande underhåll.

Detta i kombination med att vi har ett system med korta och alltför detaljstyrda upphandlingar från Trafikverket leder till högre kostnader och sämre helhetsstyrning. Vi får inte mest samhällsnytta för varje krona.

Det ministern beskriver räcker alltså inte. Det behövs ett helhetsgrepp. Det räcker inte att hänvisa till uppföljningar av myndigheter eller ett par enskilda uppdrag. Jag frågar därför ännu en gång: Vad kommer den här regeringen att göra?