Sofia Amloh

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi pratar om förutsättningarna för kommunerna och för de nyanlända. Det tycker jag är helt rätt, för det är där diskussionen ska ligga om vad detta syftar till. Jag fattar ändå statsrådets svar på frågan om vilka detta skulle gynna som att det är de nyanländas etablering och inte de välbärgade kommunernas egna intressen.

Men nu vill regeringen ändå ändra på detta, och jag tycker att vi behöver nämna det utifrån att det också raserar en förutsägbarhet som är viktig. När man säger att lagen ska ändras - vi vet inte riktigt i vad - och att man till syvende och sist vill avskaffa den undrar jag hur kommunerna ska kunna förbereda sig från år till år. Det handlar ju om att bygga upp en struktur med bostäder och så vidare, och nu raserar man förutsägbarheten.

Jag vill ändå någonstans säga vad detta har handlat om. Varför är det här så viktigt? Jag börjar med de integrationspolitiska målen och etableringen - en snabb etablering. Det handlar om att komma in på arbetsmarknaden och att bryta bostadssegregationen. Vi socialdemokrater ser att det finns en bostadssegregation, och vi ser att det finns en svår skolsegregation. Vi ser också att det finns en arbetsmarknadssegregation. Det finns de människor som är inne på arbetsmarknaden och de som är utanför den. Så länge det är så är det ett samhällsproblem som vi måste se politiskt. Socialdemokraterna kommer inte att vika för det. Vi tänker ta ansvar för att detta ska lösas.

Jag tycker att det är lite sorgligt att man väljer att ta bort saker som fungerar och i stället går i helt fel riktning.

Herr talman! Jag tar vid där. Etableringstiden ska kortas. Men jag har lite svårt att se det när man ändrar i just de lagstiftningar som har underlättat och är anledningen till att de har kortats.

Jag blir ändå lite positivt förvånad när statsrådet tar upp EBO-lagstiftningen, för det hänger ihop. Vi socialdemokrater säger att det tyvärr inte har fungerat och att EBO-lagstiftningen borde avskaffas. Är det vad regeringen och Liberalerna också tycker och har tagit ställning till lyssnar vi med stora öron från Socialdemokraterna. Vi är nog beredda att se till att regeringen ska lyckas med det.

Det sägs att lagstiftningen har spelat ut sin roll men att den fyllde sitt syfte då. Vad är det som har ändrat sig? Vi hade inte en struktur, och det var inte ordnat. Det byggde på frivillighet. Det fanns ett stort behov, och behovet växte. Det var tydligt att vi behövde sätta en struktur. Socialdemokraterna tog initiativet och såg till att en lagstiftning kom på bordet så att alla kommuner tog ansvar.

Riksrevisionen visar tydligt på att den har uppfyllt de syftena. Det fungerar. Varför ändra och avskaffa någonting som fungerar? Senast förra året, när kriget i Europa i Ukraina bröt ut, var kriterierna att fördela mellan kommunerna fullt aktuella och skulle hållas. Det var vi överens om. Vad har hänt sedan dess?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan se framåt till nästa år eller året därpå med den omvärld vi lever i med flyktingströmmar och behovet för människor att röra på sig. Är det inte bra att Sverige har en struktur för hur det ska gå till som vi vet fungerar? Lagen har haft många positiva effekter för en lösning av ett samhällsproblem.

Vi kan ta ett exempel. Det är väl bättre att hundra personer kommer ut i tio kommuner än i två? Om de är bättre fördelade skapas bättre förutsättningar både för kommuner och för de personer som kommer.

Är det inte så att de välbärgade kommunerna, som konsekvent redan innan lagen fanns har vägrat, nu får möjligheten att kunna avsäga sig ansvaret igen?

Min fråga till statsrådet är: Vilka gynnas av förändringen eller ett avskaffande av lagstiftningen? Är det de nyanlända som behöver integreras eller är det rika högerstyrda kommuner?

Herr talman! Jag tackar statsrådet Johan Pehrson för svaret. Frågorna i interpellationen försökte jag först ställa till Johan Pehrson. Sedan provade jag med migrationsministern. Nu får jag äntligen stå här och debattera med Johan Pehrson, vilket känns bra och riktigt. Frågorna lyder som sagt: Tänker statsrådet vidta några åtgärder för att förändra bosättningslagen? I så fall, vilka är förändringarna?

Jag har ställt frågorna med integrationsmålen i bakhuvudet: Integrationspolitiken ska vila på lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, vilket beslutades i riksdagen 2008. För att uppnå målen är det viktigt att personer som av olika skäl har sökt skydd i Sverige och beviljas uppehållstillstånd snabbt tas emot i kommuner och kan påbörja sin etablering på arbetsmarknaden. Nyanländas etablering ska ha ett tydligt fokus på snabb etablering på arbetsmarknaden.

Det var just därför bosättningslagen infördes i mars 2016. Den innebar att alla kommuner blev skyldiga att efter anvisning från Migrationsverket ta emot och ordna bostad till nyanlända. Syftet med bosättningslagen är att alla kommuner ska vara med och ta ansvar för mottagandet av nyanlända samt få en jämnare ansvarsfördelning mellan kommunerna. Nyanlända får därmed bättre förutsättningar att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Innan lagen började gälla var anvisningssystemet organiserat utifrån frivilliga överenskommelser.

I svaret säger statsrådet i stort sett att lagen har spelat ut sin roll. Men jag noterar att Liberalerna var för lagen när den infördes. Jag funderar lite över vilka samhällsproblem vi har löst sedan 2016 enligt Liberalerna och regeringen.

Jag vill att vi påminner oss om hur det såg ut innan lagen trädde i kraft. Det var många kommuner som till synes var rika och välbärgade men som konsekvent vägrade att delta i den gemensamma uppgiften att ta emot nyanlända. Ansvaret delades inte på alla, och då blev det ohållbart. Det enda som gjorde att man kunde dela på ansvaret var att det till slut infördes en lagstiftning. Det var det som krävdes för att tvinga ut ansvaret. Det var det enda sättet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är detta jag har i tankarna. Vilka är de samhällsproblem som har lösts sedan dess? Nu vill Liberalerna och regeringen ändra den här lagstiftningen och sedan avskaffa den, trots att vi har ordnat strukturer och former för det här. Vilka är de samhällsproblem som är lösta, enligt statsrådet, om nu lagen har spelat ut sin roll? Är problemen lösta nu och framgent?

Fru talman! Tack för debatterna som vi har haft den här eftermiddagen. Det känns väldigt uppfriskande och bra för den här vårterminen. Jag ska avrunda debatten med mitt slutanförande.

Jag nappar lite på det som sas om att det är tomt i lådorna på Arbetsmarknadsdepartementet. Ni skulle fylla de lådorna när ni kom dit och var redo att styra landet. Det känns fortfarande som att det inte fylls på där. Det var vad jag menade med vad jag sa i mitt tidigare inlägg om att vi inte har så mycket att ta ställning till här i riksdagen.

Den här interpellationen handlar om den ekonomiska jämställdheten och vikten av ett arbete. Det handlar om identitet och självständighet och att vara någon som kan vara med att bidra. Den handlar om synen på sig själv och att kunna vara en del av samhället. Det är svårt att alltid beskriva i ord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att man måste se och uppleva, både hos sig själv och hos andra människor, att få det där lönekuvertet varje månad. Jag kommer själv ihåg när det inte bara var ett sommarjobb. Det var inte bara nu som jag fick ett lönekuvert, och inget nästa månad, utan det kom varje månad. Det är oslagbart och viktigt för att få människor att växa.

Jag vidhåller fortfarande att nedskärningar är nedskärningar. Det går inte att komma ifrån det. Det tror jag också att statsrådet förstår. Det kommer vi att påpeka och vara tydliga med från oppositionen. Det är inte okej att göra det nu.

Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Det är vårt dna när det kommer till de här frågorna. Vi kommer inte att släppa en millimeter, framför allt inte i en lågkonjunktur. Vi ska göra allt som krävs. Det hoppas jag att även statsrådet tänker göra.

Fru talman! Jag tror absolut att det finns goda ambitioner från statsrådet på detta område, kanske den bästa ambitionen från hela regeringen vid en jämförelse. Jag har sett att det i statsrådets parti, Liberalerna, ändå finns genomarbetade politiska förslag för detta, för integration och för människor i arbete. Men dessa ambitioner behöver också synas i budgetposter och i faktisk politik. Vårens propositionslista från regeringen med reformer som vi ska ta oss an här i riksdagen ekar ganska tomt. Jag tror att det finns en om detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet beskriver i sitt svar de tre stora reformområdena som man ska ta itu med. Men när kommer det att ske? Det behöver ändå ske något nu. Det behöver synas i faktisk och praktisk politik i konkreta förslag och i faktiska reformer. Men det blir inte så trovärdigt när man ser att det faktiskt är fråga om nedskärningar.

Jag förstår att man kan dra ut denna tidsaxeln när det gäller vad som händer i verkligheten och i omvärlden och när det gäller hur budgetposter har sett ut och så vidare. Men just nu har vi gått från år 2022 till 2023 då vi ser att det blir mindre i en tid då det behöver vara mer.

Det finns en rad saker jag är orolig för. Jag tänker lyfta fram en sak till här. Flera av regeringspartierna har tidigare förespråkat och demonstrerat att de vill återinföra ett vårdnadsbidrag. Det skulle leda till att fler utrikes födda kvinnor skulle få bidrag för att stanna hemma och ta hand om barn i stället för att vara aktiva på den svenska arbetsmarknaden.

När den socialdemokratiskt ledda regeringen avskaffade vårdnadsbidraget innebar det en väsentlig skillnad för att kvinnor skulle komma in på arbetsmarknaden.

Jag vill adressera denna oro till statsrådet. Behöver jag vara orolig? Hur ser statsrådet på att den regering som han ingår i nu kanske ska införa en barnomsorgspeng eller liknande bidrag? Det skulle vara riktigt förödande. Hur ser statsrådet på det?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

De frågor som jag har ställt till statsrådet är vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att fler utrikes födda kvinnor ska komma i arbete, om ministern avser att behålla de subventionerade anställningar som riktar sig till personer med svag förankring på arbetsmarknaden och, om inte, varför.

Bakgrunden till att jag ställt dessa frågor är bland annat att ett av de sex jämställdhetsmålen är den ekonomiska jämställdheten. Det är helt grundläggande att kvinnor har ett arbete att gå till för att vi ska nå ekonomisk självständighet. Men det är inte en garanti för att vi ska uppnå ekonomisk jämställdhet, för det är fler faktorer som spelar in. Men det finns en förutsättning om man har ett jobb och en egen försörjning att stå på.

En stor andel av dem som har varit utan arbete i mer än 24 månader är utrikes födda kvinnor med kort utbildningsbakgrund. Det handlar om människor som oftast inte vill något annat än att ha ett jobb och som också förstår hur viktigt det är med den ekonomiska självständigheten och vilka möjligheter det skulle öppna upp i livet. Men de behöver också stödet att kunna ta ett arbete och komma till jobbet. För att bryta segregationen och öka jämställdheten måste fler utrikes födda kvinnor komma i arbete och därmed ges makt och frihet över sitt eget liv. Det kan behövas fler steg tills man har det där riktiga jobbet, och då tycker jag att de där insatserna innan är det viktiga.

Extratjänsterna, som framför allt har vänt sig till utrikes födda kvinnor, har alltså varit ett viktigt verktyg för att lyfta människor ur långtidsarbetslöshet och ge dem en chans att komma in i jobb och egen försörjning. Hälften av dem som hade en extratjänst var utrikes födda kvinnor. Dessa kvinnor fick genom extratjänsten en möjlighet att faktiskt kanske komma ur en isolering i hemmet och komma till ett sammanhang. Det är ett väldigt viktigt första steg. Och jag tror, och jag vill nog hävda att det finns fler som dessutom vet, att detta har haft en stor betydelse för att till slut komma till en anställning som inte är subventionerad. Det är helt klart viktiga steg.

Det finns forskning som bekräftar vikten av subventionerade anställningar för personer med svag förankring på arbetsmarknaden, så varför ska man ta bort extratjänsterna, om det nu är ytterligare en färg i paletten som Arbetsförmedlingen och andra efterfrågar? Vi behöver fler verktyg, inte färre, för att hitta rätt och ta de steg som krävs. Varför finns de inte med i er budget utan bara i vår skuggbudget?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för debatten. Ett fortsatt samtal kommer att vara viktigt, för jag är väldigt orolig. Jag förstår att ni inte sitter med skygglappar och ser åt ett annat håll medan detta pågår, så jag tar Johan Pehrsons försäkran om att ni kommer att agera på allvar. Under pandemin fick den socialdemokratiskt ledda regeringen lägga fram ett antal extrabudgetar, och nu måste regeringen lägga fram så många som det krävs för att minska konsekvenserna av lågkonjunktur, ökad arbetslöshet med mera. Och vi kommer att stå redo oavsett vad som krävs.

Låt mig avsluta denna debatt där jag började. Det är viktigt att hela samhället strävar mot ett gemensamt mål och att man på alla politiska områden arbetar för att bryta segregationen och få till den integration som krävs. Det tar tid och är inte alltid lätt, och vi är många som behöver hjälpa till med detta. I Tidöavtalet saknas dock den stora och viktiga beskrivningen av hur detta ska uppnås, och jag oroar mig för att Johan Pehrsons regeringsunderlag inte är det som är berett att hjälpa till mest när det kommer till integration. Vi är dock beredda att sträcka ut en hand och hugga i alla dagar i veckan.

Fru talman! Jag uppskattar statsrådets resonemang och fortsatta inlägg i debatten.

Statsrådet tog upp alla insatser som krävs. Vi behöver ha en aktiv, rörlig och kreativ arbetsmarknad där det finns möjligheter att göra en omställning, framför allt i dessa tider. Det är lågkonjunktur och inflation. Det kommer att vara tufft - riktigt tufft. Jag tror att detta är början - eller fortsättningen - på de vågor som vi har haft tidigare med pandemin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu kommer vi in i en helt annan situation. Då behöver det finnas både ett, två och tre olika alternativ för att rusta människor. Det behöver finnas en hel färgpalett. Då kan vi inte gå in och se till att det blir färre platser, färre möjligheter och smalare alternativ. Tvärtom - vi behöver öppna upp det här.

En del av detta är att rusta människor med det svenska språket. Det finns olika sätt att lära sig och ta till sig. Vi behöver skapa alla förutsättningar som går att skapa. Varenda människa som kan komma ut och lära sig språket eller vara med och bidra ska göra det. Detta är vår gemensamma uppgift, inte minst politiskt.

Jag tycker att parterna tar en stor del av ansvaret och gör sitt jobb med omställningsstudiestödet och så vidare. Här finns det bra möjligheter. Men politiken behöver vara minst lika aktiv - kanske aktivare än någonsin.

Jag kan även ta upp ett annat exempel. Riksdagen har satt mål för integrationen i Sverige. För att vi ska uppnå det mål för integrationspolitiken som har antagits har man uttryckt vikten av ett bra mottagande av nyanlända samt vikten av insatser för att stödja och underlätta så att det går snabbt att etablera sig och komma in på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

Ett ganska viktigt exempel, som har gjort skillnad, är bosättningslagen. Den kom på plats 2016, har jag för mig. Riksrevisionen har gjort en rapport som visar att det har blivit bättre. Det går snabbare att etablera sig. Detta har haft goda effekter.

Jag skulle jättegärna vilja veta hur statsrådet tänker när det gäller denna reform. Är det någonting som regeringen vill ändra på? Vill regeringen ha kvar den?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för att vi får debattera dessa viktiga frågor i kammaren i dag. Att börja vårterminen med detta känns extra fint.

Jag ställde frågan vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att utrikes födda ska komma i jobb. Det gjorde jag mot bakgrund av och med ansatsen att vi behöver lyckas med att bryta den segregation som finns.

Det handlar, som också framgår av statsrådets svar, mycket om att hela samhället behöver finnas där - att det finns åtgärder och resurser för att ge socialtjänsten de befogenheter som behövs, resurser till skolan och till fritidsverksamhet och investeringar i utsatta, segregerade bostadsområden. Det behövs lärare, fältassistenter, idrottsföreningar och andra som kan ge det stöd som behövs för att ge barn och unga den framtidstro och det mod de behöver för att drömma sina drömmar. Så långt tror jag att vi är helt överens.

Men för att vi ska lyckas med detta måste först och främst fler vuxna komma i arbete. Det är helt grundläggande. Då är det viktigt att samhället rustar människor med det som behövs för att de ska kunna vara aktiva på den svenska arbetsmarknaden - alltifrån språkkunskaper till rena branschspecifika kompetenser.

Jag förstår inte riktigt varför regeringen, dessutom i de oroliga tider och den lågkonjunktur som vi befinner oss i, väljer att skära ned på utbildning och aktiva arbetsmarknadsinsatser. Arbetsförmedlingen varnar för ökad arbetslöshet. Värst blir det i de branscher där många får sitt första jobb, vilket i sin tur ökar risken för att man fastnar utanför arbetsmarknaden - att man inte kommer in eller att det tar väldigt lång tid.

I detta läge skär högerregeringen i sin budget ned på möjligheten till utbildning och omställning. Resurserna till vuxenutbildning minskar med över 1 miljard, när vi är överens om att en av de viktigaste nycklarna till frihet är arbete. Den framtidstro som skapas hos barn och unga när de ser föräldrarna gå till jobbet tror jag inte ens går att värdera. Vi kan inte mäta hur viktigt detta är; det är ovärderligt. Jag vet alltså inte varför regeringen väljer att skära ned på just det som vi vet behöver göras.

I årets budget skär regeringen och Sverigedemokraterna ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och de insatser som krävs. Arbetsförmedlingen får mindre pengar och därmed sämre möjligheter att hjälpa människor att komma ut i jobb - eller om det är utbildning som behövs.

Som om inte detta vore nog skär man också ned på platserna inom vuxenutbildningen. Det handlar om flera miljarder. Varför gör man det i dessa tider, när vi vet att arbete leder till att vi också får förutsättningar att bryta segregationen?

Fru talman! Ni har ingen insyn i förhandlingarna, men detta måste ändå bäras av er regeringspartier. Jag tycker att man behöver ta ansvar även här.

Det framgår av tidigare replikskiften vilka stora uppoffringar som Liberalerna har gjort i detta slottsavtal. Vinsterna kanske handlar om att grundlagsskydda aborträtten och om läroböcker. Jag har svårt att se vilka fler vinster som Liberalerna har gjort i detta avtal.

Här har vi tidigare hört att ett annat regeringsparti, Kristdemokraterna, tycker att vårdnadsbidraget har varit ganska bra och att det kanske inte har låst fast de utländska kvinnorna i hemmet utan att det har funnits ganska stora fördelar med det. Är Liberalerna beredda att återinföra vårdnadsbidraget trots att resultatet har varit en halvering av etableringstiden för utländska kvinnor?

Fru talman! Liberalerna är kända för - det är en stor del av Liberalernas identitet - att vara principfasta när det kommer till värderingar om frihet, även om den friheten är fokuserad på individen och inte på kollektivet. Det har historiskt spelat stor roll för flera viktiga frihetsreformer. Liberalerna och Socialdemokraterna har många gånger haft hjälp av varandra för att nå de framgångarna.

I höstas när slottsavtalet slöts framhöll ni i Liberalerna att en av era största vinster med avtalet var att ni är garanten för att grundlagsskydda aborträtten. Det är absolut något som också vi socialdemokrater tycker är bra. Men den stora anledningen till att det behövs är att partier som Sverigedemokraterna i samma avtal ser just makten och med avtalet blir den största delen av regeringsunderlaget. Om ni inte hade gett dem den makten hade aborträtten kanske inte behövt grundlagsskyddas.

Anser Liberalerna att det här är en stor seger och att det därmed skulle ha varit en stor uppoffring för de andra partierna i de förhandlingarna?

Fru talman! Så Kristdemokraterna tänker alltså inte göra något åt detta, trots att vi vet att det spelat roll när vi fattat de politiska besluten om fördelningen. Vi har i årtionden förflyttat normen så att männen bidrar mer till hemarbetet och kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden har ökat. Trots den vetskapen tänker Kristdemokraterna inte göra något åt detta, utan man tänker lämna över det helt till familjen och bortse från detta faktum. Det är också ett svar på frågan.

Men vad är Kristdemokraternas förslag? Det är lite svårt att tyda allt i Tidöavtalet. Min fråga till Kristdemokraterna och ledamoten är: Är det privata föräldraförsäkringar vi kommer att få se framöver? Är det sådana förslag som kommer att komma? Är det ett nytt vårdnadsbidrag som kommer att läggas på riksdagens bord? Eller är det mer rut, så att de välbärgade kvinnorna kan kapitalisera på arbetarkvinnornas arbete? Vilka förslag kan vi få se?

Fru talman! För att nå målet om full sysselsättning och kvinnors ekonomiska självständighet behöver kvinnors deltagande i arbetslivet öka men också männens närvaro och engagemang i hemmet. Ett hållbart arbetsliv med balans mellan familj, arbete och fritid är en förutsättning.

Den enskilt mest betydelsefulla reformen för ökad jämställdhet i arbetslivet och familjelivet är en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det ojämlika uttaget i dag leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner för kvinnor. Men även kvinnors möjlighet att avancera i arbetslivet minskar. Detta befäster ojämlika strukturer där kvinnor tar mer ansvar för det obetalda hemarbetet medan männen kan lägga tiden på förvärvsarbete.

Vi har sett effekter i rätt riktning när politiken genom lagstiftning har styrt till ett jämnare uttag och märkning av föräldradagarna. Vad har Kristdemokraterna, ett av regeringspartierna, för förslag för att ta denna jämställdhetspolitik vidare och jämna ut för att få till stånd både ett bättre familjeliv och möjlighet att kombinera det med ett yrkesliv, så att fler kvinnor kan delta och vi som nation kan uppnå våra jämställdhetsmål?

Fru talman! Det pratas varmt om vad den förra regeringen inte gjorde och vad vi har stått för. Men nu är det faktiskt så att ledamoten här representerar regeringen, och regeringen har fått just makten.

Det är inte så konkret vad regeringen gör och vilka förslag som finns på bordet. Vad gör ni för att arbetsmiljön ska förändras, för att kvinnors arbetsvillkor ska förbättras, för att sjukskrivningstalen ska gå ned? Är det skattesänkningen för dem som tjänar 50 000 i månaden?

Efter årsskiftet, när vi har firat nyår, ska vi får mer pengar i plånboken - 1 000 kronor mer! Jag tror att vi kan avstå det. I stället för 25 miljoner skulle exempelvis min hemkommun Nyköping få 50 miljoner mer att göra välfärd för, dubbelt så mycket som regeringen har lagt som förslag. Jag vet, för jag har suttit i kommunstyrelsen. Jag vet exakt hur mycket mer välfärd det skulle kunna ge.

Jag tycker att det är på sin plats att ledamoten svarar på frågan. Varför ska vi skära i välfärden? Men när ni ser en skattesänkningsmöjlighet är det svårt att låta bli. Då kan det kosta. Då kan det kosta på välfärden när den kanske behövs som mest.

(Applåder)

Fru talman! Det var fint av ledamoten att i sitt anförande tala sig varm för många av de saker som jag tror att många av oss i den här kammaren brinner för. Men det var Moderaterna som styrde efter Nalin Pekguls larm, det vill säga under tiden från 2006 till 2014. Jag har lite svårt att se vad det var Moderaternas regering gjorde efter larmet från Nalin. Men det kanske kan framgå vid något annat tillfälle.

Men jag tänkte faktiskt lyfta fram en annan sak i min replik till ledamoten. Vi kommer från en kris, och vi är på väg in i en ny kris. Vi kommer från en kris som huvudsakligen var en hälsokris, där välfärdsarbetarna - oftast kvinnor - stod i första ledet. Även där ser vi att kvinnorna på arbetsmarknaden tog en stor smäll för det som blev konsekvenserna.

Kvinnorna, främst arbetarkvinnor, som betalade ett högt pris då ser ut att fortsätta få betala ett högt pris i den stundande ekonomiska krisen. Jag ser inte riktigt i den här budgeten vad Moderaterna tänker göra för att det inte ska hända eller hur det ska lindras eller till och med helt stävjas.

Varför skär man ned på välfärden, på den offentliga sektorn, på de kvinnodominerade yrkena, på de kvinnor som stod i främsta ledet? Varför kan vi inte förbättra deras arbetsmiljö och arbetsförhållanden så att de inte behöver ta smällen och betala det priset även fortsättningsvis?

Fru talman! Frihet! Målet om ekonomisk jämställdhet handlar om rätten att forma sitt eget liv. Det är frihet i sin renaste form. Jag vill ta tillfället i akt att berätta om ett möte som jag kommer tillbaka till i tanken allt som oftast när ekonomisk jämställdhet behöver bli till kött och blod.

För ganska exakt sex år sedan befann jag mig i Kambodja, närmare bestämt i huvudstaden Phnom Penh. Jag var där för att delta i ett projekt för att förstå textilarbetarnas arbetsvillkor och förutsättningar. 95 procent av textilarbetarna är kvinnor.

Det är en tidig söndagsmorgon, och jag har med kort varsel lyckats boka ett möte med två kvinnliga textilarbetare. Vi är lite tidiga, och jag väntar spänt på att de ska komma. Det är ju deras enda lediga dag i veckan, och de vet knappt vem jag är eller vad jag vill.

Kosmak och Solyna dyker upp. Jag bjuder dem på iskaffe, som jag har lovat. Jag tar en svart varm kaffe, och de ler. Svetten rinner i pannan på mig, men ändå ska jag ha det där varma kaffet - väldigt västerländskt. Mitt varma kaffe blir isbrytaren som gör att de blir mer bekväma, och samtalet kommer igång.

Vi pratar om de svåra arbetsförhållandena och hur de båda har lämnat sina familjer i mycket ung ålder för att arbeta i fabrikerna. Vi pratar länge om deras lön; det är den stora frågan. Den fackliga kampen har i flera år handlat om att få en lön som man kan överleva på. Deras lön var 140 amerikanska dollar i månaden, medan levnadslönen låg på 177 amerikanska dollar i månaden. I Kambodja har inflationen ökat mycket den senaste tiden. Kostnaden för en enkel måltid har ökat med 50 procent på kort tid.

Vi pratar om framtiden. Vad händer om fabriken lägger ned? Vi pratar om önskan att utbilda sig och om drömmen om ett bättre liv. Det sjunker sakta in i mig: Att kunna förändra sitt liv är nästan omöjligt här. Även om du skaffar dig ett arbete är det bara ett sätt att överleva och inte att leva. Känslorna i min kropp bara växer och växer, och det blir så starkt att jag vill gråta. Men jag håller tillbaka. Det ska bara inte få vara så här!

I slutet av vårt samtal ställer Kosmak den första motfrågan till mig: Vad ska du göra med det som vi har berättat för dig nu? Jag blir ställd, och jag svarar som det är - att det är en del i mitt arbete här och i den rapport jag ska skriva.

Kosmak tittar på mig och säger: Du måste berätta om det här! För om ni i Sverige inte hade kommit så långt som ni har gjort skulle vi aldrig kunna tro eller hoppas på att vi kan göra samma resa. Berätta om att er fortsatta kamp också är vår!

Nu står jag här och berättar det som Kosmak ville. För mig gör denna resa och det samtal som vi hade det så oerhört tydligt vilken betydelse ekonomisk självständighet har.

Jag har inte träffat vare sig Kosmak eller Solyna efter den där söndagen för sex år sedan, men jag har följt utvecklingen i Kambodja. Jag har dock haft otaliga samtal med många kvinnor, och då inte så långt borta som i Kambodja. Det räcker att ha dessa samtal i Sverige, och de är mer lika varandra än vad man kan tro.

Fru talman! Jag tänker nu berätta vad som har hänt och gjorts i Sverige de senaste åtta åren med en S-ledd regering på det här området.

En jämställdhetsmyndighet har inrättats.

Som första land i världen införde Sverige en feministisk utrikespolitik som sex andra länder nu har följt efter, bland annat Kanada, Frankrike, Spanien och Tyskland. Den nuvarande regeringen var mycket snabb med att avskaffa detta tidigare i höstas.

Ett särskilt barnfridsbrott som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna brott i nära relation har införts.

De generella statsbidragen till kommuner och regioner har ökats för att höja kvaliteten i välfärden.

En tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen har införts.

Vårdnadsbidraget, som framför allt låste fast kvinnor med utländsk bakgrund i hemmet, har avskaffats.

Årlig lönekartläggning har återinförts.

Kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildningar har byggts ut till att omfatta över 144 000 platser. Det är nu möjligt för fler arbetslösa att studera med bibehållen ersättning.

Mödrahälsovården och förlossningsvården har stärkts genom bland annat ökade ekonomiska satsningar på personaltäthet.

En ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke har antagits.

En särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv har införts.

Vi har gett ökade resurser till polisen så att exempelvis 350 fler utredare för vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn har kunnat anställas.

Höjt bostadstillägg och garantipension för pensionärer har införts.

Listan är lång, och ändå var det här bara en liten del av hela listan.

Fru talman! Då kanske man kan fråga sig om jag är stolt. Och ja, jag är stolt - väldigt stolt! Jag vet att var och en av punkterna i listan har spelat oerhört stor roll för många. Sammantaget har vi förflyttat oss på en strukturell nivå mot ett mer jämställt Sverige.

Men man kanske också frågar sig om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Det finns otroligt mycket mer att göra, och än mer att försvara. Mer än något annat är jag snarare orolig för det vi står inför.

Ett jämställt samhälle för alla kan bara uppnås genom en jämlik jämställdhet. Ett jämställt samhälle kräver att jämställdheten för arbetarkvinnorna, alltså halva landets kvinnliga befolkning, sätts i centrum. De kvinnor i Kambodja som har sytt våra kläder borde stå i ljuset i den politiska debatten. Det borde kvinnor i hela världen göra.

Sverige sägs ofta vara ett av världens mest jämställda länder. Även om den utnämningen säger mer om hur illa det är i andra länder är det någonting att påminna om. Men i vissa hänseenden sticker Sverige ut. Lönegapet mellan könen är exempelvis fortsatt stort, och så har det sett ut de senaste årtiondena. Arbetsmarknaden är mer könsuppdelad än i de flesta andra jämförbara länder, och kvinnor tjänar i snitt fyra femtedelar av männens löner. Samtidigt blir kvinnors hälsa allt sämre jämfört med männens.

Det är ett fåtal partier i den här kammaren som har en politik som leder till ökad ekonomisk jämställdhet för alla kvinnor. De partierna sitter inte i den nuvarande regeringen och ingår inte i regeringens underlag. Jämställdhet nämns endast ett par gånger i Tidöavtalet. Förra veckan presenterades dagordningen för Sveriges ordförandeskap i EU under nästa år. Där finns inte jämställdhet bland de fyra prioriteringarna. Det finns inget som tyder på att den här regeringen kommer att ha samma ambitioner att förbättra den ekonomiska jämställdheten. Därför är jag orolig.

Fru talman! Jag kommer inte att yrka bifall till något, eftersom Socialdemokraternas förslag innebär en större ram för utgiftsområde 13. Men i vårt särskilda yttrande redovisar vi vår uppfattning om politikens inriktning.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att det har varit ganska tydligt. Jämställdhetsmyndigheten har varit väldigt tydlig med hur den här metoden ska fungera och vilken strategi som gäller. När dessutom väldigt många kommuner, många länsstyrelser och alla myndigheter har arbetat med det visar det väldigt tydligt vad som ligger i det och hur det ska användas.

Så frågan kvarstår: Är det bra eller dåligt, och ska det fortfarande finnas i budgeten enligt Sverigedemokraterna?

Vi fick inte riktigt svar på det, men vi kan prova med en annan fråga till Sverigedemokraterna och se om den är lättare att svara på. I budgeten för 2023 är det regeringspartierna och regeringens underlag i form av Sverigedemokraterna som har fått makten. Det är de som nu sitter och bestämmer vad som ska beslutas i den här kammaren och som bär hela ansvaret för detta. Men nu ser vi att det ska skäras i välfärden och den offentliga sektorn, som ju är väldigt kvinnodominerad. Ändå pekas kvinnors arbetsmiljö särskilt ut i både arbetsmiljöstrategin som både regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid. De generella statsbidragen kommer att minska ordentligt. Kommuner och regioner visar med all tydlighet vad detta kommer att innebära och desperationen som finns där ute.

Vi dubblar de generella statsbidragen, för vi vet vad det skulle göra för välfärden och för de här kvinnodominerade yrkena. Varför gör inte Sverigedemokraterna det?

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka reda ut ett par saker.

Jämställdhetsintegrering är en strategi som används som metod i många kommuner, länsstyrelser och, inte minst, våra statliga myndigheter som en del i att arbeta för att synliggöra de beslut som fattas och vilka resurser som ska tillföras utifrån om det är män eller kvinnor som gynnas eller om det blir snedfördelning, för att snabbt kunna ta tag i det.

Att jämställdhetsintegrering leder till att få fatt på dessa ofördelaktiga skillnader har bevisats många gånger, och det är beprövat. Men Sverigedemokraterna har tidigare varit ganska tydliga med att jämställdhetsintegrering är flum och ingenting som de över huvud taget vill ska styra eller finnas med som en metod eller strategi.

När jag läser den här budgeten finns jämställdhetsintegrering ändå i allra högsta grad med. Det framgår med all tydlighet att det är en viktig del av budgeten och ska fortsätta att vara det - precis det som den S-ledda regeringen införde i tidigare regleringsbrev.

Min fråga till ledamoten är då: Är jämställdhetsintegrering bra eller dåligt, med tanke på hur tonläget har varit tidigare från Sverigedemokraterna?

Fru talman! Tack, statsrådet, för inläggen i den här debatten! Som vi inledde med och som vi fortsätter att säga blir det ännu tydligare hur viktigt det här är. Jag ser fram emot många av de delar som ska tas fram och de ambitioner som finns.

Jämställdhet omskrivs bara ett par gånger i hela slottsavtalet. Det är tydligt här i dag att konkreta reformer saknas. Det är många svepande beskrivningar med förklaringar om att man ska komma med politik.

Jag tvivlar inte på att statsrådet har höga ambitioner och tycker att det här är viktigt. Men trovärdigheten ligger i handlingar, vad man lyckas åstadkomma och hur det märks i verkligheten.

Politik är att vilja, och den nya jämställdhetsministern, fru talman, visar här i kammaren att bristen på politik är påtaglig. Jag blir väldigt orolig, eftersom vi vet att det mest motsträviga partiet när det gäller jämställhet är Sverigedemokraterna, och det är regeringens hela regeringsunderlag. Vi behöver en progressiv jämställdhetspolitik där vi inte ska fortsätta att falla offer för skadliga könsnormer, vilket är svaret på många av de frågor som statsrådet ska analysera.

Vi socialdemokrater kommer alla dagar i veckan att sträcka ut en hand för konstruktiva samtal och samarbeten för att Sverige ska bli ett mer jämställt samhälle där de ekonomiska klyftorna sluts och där alla människor har ett jobb eller en meningsfull och trygg sysselsättning att gå till.

Jag ser fram emot att ha dessa samtal med statsrådet framöver.

Fru talman! Tack, statsrådet, för ditt svar! Jag vill passa på att säga att jag har stor respekt för statsrådets tidigare yrkeskarriär, som har haft en stor betydelse och gjort stor skillnad. Det är viktigt att vi är många som finns i många delar av samhället, för det behövs. Det är en ständig kamp.

Sedan vill jag kanske understryka att jag tycker att det känns lite extra tryggt att det är en liberal politiker som innehar denna post i regeringen.

Jag tycker att det är positivt att statsrådet säger att reformen av föräldrapenningen och föräldraledigheten har haft en viktig betydelse, att det är något som handlar om att flytta normer. Vi har sett det. Jag hoppas på att den politik som nu ska komma från regeringen kan flytta dessa normer ännu längre, för vi behöver det.

Jag vill gå tillbaka till att vi har konstaterat att Sverige har en mycket könssegregerad arbetsmarknad. Som statsrådet säger behöver vi titta på och analysera detta. Jag vill dock hävda att det finns ganska mycket som visar på vilka val man gör och hur könssegregerat det är. Då hänvisar jag tillbaka till den statistik från SCB som statsrådet själv lyfte i sitt svar. Bara 4 av de 30 vanligaste yrkena har en jämn könsfördelning. Det går att borra mer i det för att se exakt hur skev eller jämn könsfördelningen är.

När det gäller de kvinnodominerade yrkena är det sämre arbetsmiljö och en större andel otrygga anställningar. Det är för mig relevanta samband som det inte går att bortse från här.

Fru talman! Statsrådets svar väcker fler frågor. Vad är en hög ambitionsnivå för denna regering? Kommer den att märkas i regleringsbreven till myndigheterna? Jag vill ändå säga att den socialdemokratiskt ledda regeringen har varit väldigt tydlig i regleringsbreven till myndigheterna. Kommer ambitionen fortsatt att vara minst lika hög och tydlig?

Statsrådet nämner även att parterna är viktiga och att det är viktigt att jobba och samarbeta med dem. På vilket sätt tänker regeringen jobba tillsammans med parterna för att förbättra kvinnors arbetsmiljö? Det behövs en viss beskrivning av statsrådet. Vad betyder det i praktiken att man jobbar tillsammans eller samverkar?

Jag ser ett tydligt samband mellan tillräckliga resurser till välfärden och arbetsmiljön. Min fråga är: Gör statsrådet det också?