Patrik Björck

Herr ålderspresident! Jag kan ge Niklas Wykman ett tryggt besked. Niklas Wykman vill inte vinna någon popularitetstävling, säger han. Jag kan berätta för Niklas Wykman att det har han inte heller gjort. Regeringen och Niklas Wykman och statsministern Ulf Kristersson har förlorat popularitetstävlingen. Stödet för regeringens politik är lågt. Stödet för statsministern är obefintligt.

Det är just för att folk känner inpå skinnet hur den här högerpolitiken, som Niklas Wykman är en stolt företrädare för, drabbar vanligt folk medan champagnen flödar runt Stureplan när bankdirektörernas bonusar ska omsättas i konsumtion. Då sitter folk med räkningar som de inte får ihop - dessa hårt arbetande människor som går till jobbet varje dag.

Niklas Wykman kan inte föra en politik som hjälper vanligt folk i dag, och då vinner man inte heller folks stöd. Det som Niklas Wykman lite föraktfullt kallar populism, det vill säga en politik som hjälper vanligt folk, hårt arbetande människor, i vardagen kallar inte jag populism. Det kallar jag realism.

Om man har en politik som ser till att hårt arbetande människor kan betala sina räkningar och sätta mat på bordet stärker man inte bara den enskilde utan hela samhället.

När vi socialdemokrater såg hur bankerna, som de gör i dag, tog en orimligt stor andel av ekonomin och stoppade i egen ficka lade vi fram ett förslag om hur vi skulle kunna ta in dessa pengar genom en bankskatt och se till att de fördelas ut till vanligt folk. Detta kan man göra till exempel genom en skattesänkning som träffar vanligt folk, genom extra utbetalning av barnbidrag, genom höjt underhållsstöd och genom en tankrabatt som ger pengar till den som behöver tanka bilen i stället för pengar i oljebolagens fickor.

Denna typ av väldigt konkreta förslag, som skulle ge folk stöd här och nu, i dag, och som skulle låta bankerna ta sin del av ansvaret här och nu, i dag, har vi lagt på riksdagens bord, men dem har Niklas Wykmans parti och dess samarbetspartier röstat ned.

Därför har jag, herr ålderspresident, i all ödmjukhet ställt frågor till finansministern om, ifall man nu inte tyckte att våra förslag var bra, vilka andra förslag man har för att här och nu, i dag, omfördela pengarna tillbaka till de hårt arbetande människor som sitter med räkningar och stigande matpriser. På detta, herr ålderspresident, har finansministern och för den delen Niklas Wykman inte något svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att svara på dessa frågor är inte populism, utan det är att ta hårt arbetande människor på allvar. När man gör detta stöttar man hela samhället och hela samhällsekonomin, och då kan man få stopp på den process vi har i dag där dåliga politiska beslut leder till att enskilda människor får det sämre, till att samhällsekonomin får det sämre och till att företagen får det sämre.

Vi socialdemokrater har en helt annan politik.

Herr ålderspresident! Jag ställde som sagt min interpellation till finansministern. Niklas Wykman är en kompetent och duktig person som jag gärna debatterar med, man jag hade givetvis föredragit att få debattera med det statsråd jag anser att interpellationen träffar mer säkert. Men nu är det som det är, och jag har fått det svar jag har fått.

Bakgrunden till min interpellation är att när jag åker runt och träffar företag, anställda, organisationer, kommuner och regioner kan jag konstatera att det är tuffa tider. Svenska folket drabbas hårt, och många sitter med stigande boendekostnader och höga matpriser. Man kan givetvis peka på det som en naturlag, som El Niño eller något som drabbar alla lika, men det är inte riktigt på det sättet. Trots konjunkturnedgång och olika yttre omständigheter som påverkar ekonomin slår detta inte lika över alla länder, utan höjningen av till exempel matpriser sker snabbare i Sverige än i jämförbara länder, där regeringarna troligen haft en annan politik och hanterat inflationen på ett annat sätt.

Socialdemokraterna hade i sin budget en mängd förslag för att stötta människor i en svår situation. Om man stöttar enskilda stöttar man också hela samhällsekonomin, efterfrågan och företagen och kan dämpa en ond spiral. När man som regeringen aviserar att man vill försämra arbetslöshetsförsäkringen är det ett tydligt tecken på hur man politiskt förstärker en dålig spiral genom att försämra människors privatekonomi i svåra tider. Här finns alltså inte bara högre makter att peka på, utan det är också regeringens avsaknad av politik som påverkar enskilda människors situation. Detta hade varit spännande att höra svar på från finansministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Skulle jag gå ut på gator och torg med det svar jag har fått av finansmarknadsministern skulle människor nog inte känna sig trygga eller känna att det svarade mot deras ekonomiska situation. Det är väl bra att hantera överskuldsättning och få en bättre konkurrenssituation inom banksektorn; det har jag inga problem med. Men det hjälper inte folk här och nu att betala sina räkningar, och det hjälper inte mot de konkurser vi ser eller mot den ökande arbetslösheten.

Samtidigt som övriga sektorer har problem går banksektorn exceptionellt bra på börsen. Den gör rekordvinster och rekordutdelningar, och bankledningarna får rekordbonusar. Men de som står för detta, det vill säga vanliga, hårt arbetande människor, får inget stöd från regeringen.

Herr ålderspresident! Nej, jag insinuerade inte att statsministern smiter från sitt ansvar. Jag uttalade det explicit. Det ligger inte riktigt i min personlighet att insinuera saker. Jag säger rakt ut vad jag tycker och tänker, på gott och ont.

Skillnaden med statsministerns närvaro på frågestunden är den att statsministern måste närvara på frågestunden. Så kan man väl ändå beskriva det. Nu vet jag inte om man kan utläsa det utifrån något sanktionssystem eller liknande, men det skulle nog anses som extremt märkligt om statsministern undandrog sig också frågestunden. Jag tror att det skulle orsaka en ganska stark kritikstorm, inte bara i det här huset utan även i medierna och bland statsvetare och människor över huvud taget som bekymrar sig över den svenska demokratin. Där har statsministern alltså ingen som helst möjlighet att välja, skulle jag nog påstå.

När det gäller interpellationsdebatter har statsministern tagit sig möjligheten att välja. Därför är det lite svårt att jämföra med frågestunden på det sättet.

Avslutningsvis får jag väl tacka justitieministern för det som vi ser som en ljusning eller öppning - att det finns något medskick från statsministern att han kommer att göra plats i sin kalender mellan olika mingel och annat och se till att komma till riksdagen och svara på interpellationer som gäller statsministerns tjänsteutövning och ansvarsområden. Jag tog det som en utsträckt hand, det här att man har för avsikt att så att säga bättra på statistiken. Med hopp om att få träffa statsministern här i en interpellationsdebatt tackar jag justitieministern för i dag.

Herr ålderspresident! I svaret från Gunnar Strömmer på frågan ställd till statsministern anför han Regeringskansliet och de förordnanden som statsministern beslutar med stöd av 7 kap. 5 § regeringsformen som skäl till att statsministern inte ska komma och svara på sina interpellationer inom sitt eget ansvarsområde.

Om man då tittar på vad som står i 7 kap. 5 § regeringsformen, som det hänvisas till som ett skäl för statsministern att inte ta sitt ansvar, ser man att det står följande: "Vid ett regeringssammanträde är departementschefen föredragande i de ärenden som hör till hans eller hennes departement. Statsministern kan dock förordna att ett ärende eller en grupp av ärenden, som hör till ett visst departement, ska föredras av ett annat statsråd än departementschefen."

Här handlar det alltså om regeringssammanträdenas organisation. Det är gott och väl att den finns beskriven i regeringsformen. Det har jag inga problem med. Men det blir lite underligt när man anför just det kapitlet och den paragrafen för att statsministern ska kunna smita undan sitt ansvar. Det finns liksom inget stöd för det som jag kan uttolka. Nu är jag visserligen inte utbildad jurist, som Gunnar Strömmer, men jag får som lekman ändå säga att det är svårt att hitta stöd för den tolkningen i det kapitlet och den paragrafen.

Tittar man vidare i regeringsformen ser man att det står att riksdagsledamöter "får framställa interpellationer och frågor till ett statsråd i angelägenheter som rör statsrådets tjänsteutövning". Det är 13 kap. 5 §, kan jag skicka med, och där framgår att jag har rättigheten att ställa frågor till statsministern när de rör hans tjänsteutövning.

Man hänvisar också till riksdagsordningen. Det finns beskrivet i 8 kap. riksdagsordningen, herr ålderspresident, att en interpellation "ska vara skriftlig och ställas till ett visst statsråd". Det är väldigt tydligt. Talmannen beslutar om en interpellation får ställas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här finns alltså reglerat noggrant och ordentligt i regeringsformen. Men jag tycker att det är lite lustigt att hänvisa till de här paragraferna i svaret när det inte går att finna något stöd i källan, i det här fallet regeringsformen och riksdagsordningen.

Sedan tar justitieministern upp det faktum att statsministern har andra tillfällen då han eller hon, i det här fallet han, kan ställas till svars och besvara frågor och debattera med riksdagen. Det är ju sant.

Statsministerns frågestund är ett sådant tillfälle. Jag har som sagt ställt frågor på statsministerns frågestund. Så är det ju. Det är dock en väldig skillnad. Det gäller alla statsråd. Även justitieministern kommer hit på frågestund, men det är ju ett komplement. Det är inte så att frågestunden ersätter interpellationsdebatten. Det är ett väldigt märkligt sätt att tolka det på. I så fall skulle justitieministern kunna hänvisa till att han faktiskt ställer upp på riksdagens frågestund. Varför skulle justitieministern då besvära sig med att komma hit och svara på interpellationer?

Det är två helt olika former av debatt. En interpellationsdebatt ger möjlighet att debattera ordentligt och få replik, inte bara bli bortviftad när man inte har möjlighet till replik. Det är så det går till på frågestunden, ofta. Justitieministern gör inte så, för justitieministern har en annan respekt för riksdagen, men det finns statsråd som använder den typen av metoder.

Jag vill dessutom säga att om det är rimligt och adekvat av statsministern att komma och svara på frågor på statsministerns frågestund ska jag gå igenom vilken typ av frågor som statsministern besvarar där, för det måste i så fall vara frågor som är rimliga för statsministern att svara på. Sedan ska jag återkomma med interpellationer som anknyter till den typen av frågor och se till att statsministern kommer hit.

Herr ålderspresident! Jag får tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret.

Herr ålderspresident! Jag måste inledningsvis säga att jag har mycket stor respekt för justitieministern. Han är en god representant för en svensk regering. Vi delar inte samma politiska grundinställning, och vi har ofta olika uppfattningar i sakfrågor, men jag tycker ändå att Gunnar Strömmer är en god representant för ett svenskt statsråd. När Gunnar Strömmer, som i den föregående interpellationsdebatten, deltar i debatter om frågor som rör hans ansvarsområde gör han det med stor seriositet och respekt för riksdagens ledamöter. Jag vill skicka med en uppskattning av detta.

Herr ålderspresident! Sedan är det troligen inte Gunnar Strömmers fel att han har en ansvarslös chef. Min interpellation var ställd till statsminister Ulf Kristersson, och det är inte första gången som det händer att Ulf Kristersson springer ifrån sitt ansvar. Hela idén med interpellationsinstrumentet är att den som är ansvarig för frågorna, den som har dem i sin tjänst, är den som också ska kunna diskutera frågorna med riksdagens ledamöter.

Interpellationen är skriven med utgångspunkt från att statsministern smiter undan sitt ansvar, och den är skriven med utgångspunkt från att komma till rätta med detta. Då blir det naturligtvis svårt att diskutera med statsministerns underställda statsråd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ordningen i Sverige är den att riksdagen utser statsminister, och statsministern utser statsråden. Det är så det ser ut. Om jag hade velat diskutera någon fråga som gäller lagstiftning eller kriminalfrågor eller något annat som hanteras av Justitiedepartementet hade det varit rimligt att justitieministern svarade på den frågan. Men jag har ställt frågor som direkt anknyter till statsministerns ansvar som regeringschef. Han är dessutom inte bara regeringschef, utan statsministern är också chef för Regeringskansliet.

Jag har då frågat: Avser statsministern att vidta åtgärder när det gäller regeringens arbetsformer så att det blir möjligt för statsministern att oftare delta i riksdagens interpellationsdebatter och därigenom stärka riksdagens viktiga demokratiska uppdrag som regeringens kontrollmakt?

Hur ska justitieministern på ett hederligt sätt kunna svara på en sådan fråga, herr ålderspresident? Det blir lite märkligt.

Vidare har jag ställt följande fråga: Avser statsministern att vidta åtgärder för att den för frågan ansvariga ministern också ska komma till kammaren och delta i debatten?

Då kan jag bära hänvisa till nästa debatt som jag ska delta i här i dag, herr ålderspresident. Den interpellationen är ställd till finansministern, men där får jag svar från finansmarknadsministern. Det är principiellt fel, men det ligger ändå mer i tangentens riktning att de ministrarna har överflygande ansvarsområden.

Men hur justitieministern ska kunna ge svar på statsministerns åtgärder när det gäller att den ansvariga ministern ska komma till kammaren och delta i debatten kommer jag inte att få svar på här i dag. Det är sorgligt, men vi får fortsätta att jaga statsministern och se om vi kan få honom att komma till kammaren och ta en seriös debatt.

Fru talman! Statsrådet Carl-Oskar Bohlin säger i sitt svar här i kammaren att han ska återgå till huvudfrågan i interpellationsdebatten. Huvudfrågan var hur statsrådet ska agera för att skapa de bästa förutsättningarna för att alla aktörer ska kunna bidra till ett starkt civilt försvar.

Då har jag väldigt svårt att dra någon annan slutsats än den Sofia Amloh drar. Statsrådet räknar upp vad regeringen prioriterar, fru talman. Det är rimliga saker som tas upp: skyddsrum, civilförsvarsplikt, försörjningsberedskap, traumasjukvårdslager, cybersäkerhet, räddningstjänst och medel till civilt försvar. Det är absolut bra, men i alla aktörer ingår då inte svensk sjukvård.

Fru talman! Den fråga som jag ställde till statsrådet - som tydligen inte ingick enligt statsrådets sätt att förstå den - var: Hur ska svensk sjukvård klara sitt uppdrag i dag när vi har en sjukvårdskris? Svensk sjukvård har i dag svårt att klara sitt uppdrag i fredstid. Hur tänker civilförsvarsministern kring det utifrån sitt ansvarsområde och när det gäller att ta ansvar för det civila försvaret?

Jag tycker inte att det är någon väldigt komplicerad fråga. Jag förstår att det är en kostsam fråga och att den organisatoriskt naturligtvis kräver en del arbete för statsrådet. Men den kan inte vara så komplicerad att förstå att man helt missuppfattar den och inte bemödar sig att svara på den. Jag tycker att det är oroväckande om vi inte i statsrådets nästa inlägg får ett svar om hur sjukvårdskrisen drabbar civilförsvaret och vilka åtgärder civilförsvarsministern avser att vidta.

Fru talman! Jag vill haka i lite där Sofia Amloh slutade och ställa de frågor till Carl-Oskar Bohlin som jag tidigare ställde till statsrådet Acko Ankarberg Johansson: Anser statsrådet att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal och har svårt att klara sitt uppdrag? Om inte, vilka åtgärder avser statsrådet att vidta?

Här någonstans har statsrådet för civilt försvar möjlighet att ge sitt perspektiv på denna fråga. Vi har tidigare haft många och långa debatter med statsrådet Acko Ankarberg Johansson, och det är bra; vi uppskattar att statsrådet kommer till kammaren och diskuterar sjukvården med oss riksdagsledamöter. Men nu var det specifikt utifrån ett civilförsvarsperspektiv som jag ställde min interpellation till statsrådet, och då fick jag inte svar. Men nu har statsrådet möjlighet atth ge svar om vilka åtgärder som statsrådet avser att vidta.

I det svar som statsrådet Carl-Oskar Bohlin gav Sofia Amloh sa han att erfarenheten från Ukraina talar om att hela samhället är delaktigt i att skapa motståndskraft. Det håller vi med om. Det är en rimlig analys. Han sa också att kommuner och regioner är centrala i arbetet med att stärka och utveckla det civila försvaret. Vi instämmer i det. Det är en rimlig analys.

Han tog vidare upp den försörjningsanalys som man har gett i uppdrag till MSB och Socialstyrelsen att genomföra när det gäller hälsa, vård och omsorg. Det är bra och rimligt. Men det kommer fortfarande inget svar på hur statsrådet ser på hur sjukvårdskrisen drabbar civilförsvaret. Det vill jag få ett svar på här och nu.

Fru talman! Vi är överens om att vi behöver en god vård, och vi är överens om att vi behöver ett starkt civilförsvar och ett starkt totalförsvar. Vi behöver även ett väpnat försvar. Det här är vi överens om i tal. Frågan är hur vi hanterar det när det gäller att tillsätta resurser och vad vi prioriterar.

Jag hade en liknande debatt häromveckan med försvarsministern. Vi var väldigt överens om att det är viktigt att det väpnade försvaret är starkt. Försvarsministern pratade om brigader och ubåtar och flygplan och så vidare och om den nya säkerhetspolitiska situationen. Min fråga till försvarsministern då, fru talman, var denna: Om vi är överens om detta, kan vi då också vara överens om att vi måste prioritera finansieringen av det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju där någonstans som vi gör skilda bedömningar, vi från Socialdemokraterna och ni från regeringen. Regeringen har i slutändan - hittills i alla fall; det kanske finns hopp om bättring - alltid prioriterat skattesänkningar, främst för höginkomsttagare, framför såväl försvar och civilförsvar som sjukvård eller egentligen vilken samhällsfunktion som helst. Vi skulle naturligtvis kunna diskutera infrastruktur, vägar och järnvägar, som också är en viktig del av totalförsvaret.

Just nu är frågan denna. Vi har alltså en situation med sjukvårdskris. Vi har också en situation med ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi har en situation där civilförsvaret behöver rustas upp. Hur påverkar det civilförsvaret? Jag har inte riktigt fått svar på den frågan här i kväll, men vi kommer att fortsätta jaga på i den frågan eftersom den är så viktig för Sveriges säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Jodå, jag kan nog debattera även med statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Det är inga problem.

Men jag anser fortfarande att min fråga inte har besvarats av statsrådet, varken i själva interpellationssvaret eller från talarstolen, nämligen om regeringen anser att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal. Den frågan besvarades inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om jag förutsätter att regeringen svarar nej på frågan - det är väl inte så otroligt - är nästa fråga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det finns lite olika saker som statsrådet tog upp i sitt första anförande. Där sa hon att sjukvården är en central del av totalförsvaret och att vårdkapaciteten därför behöver öka. Men nu ser vi att vårdkapaciteten minskar. Då räcker det inte att komma med en from förhoppning. Men oavsett vilken post man har i en regering eller vilket departementet man företräder har man ett ansvar för att regeringen ska se till att sjukvården och vårdkapaciteten ökar. Det är vi överens om. Men verkligheten är precis den motsatta.

Sedan fortsätter statsrådet med att inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret också gör gällande att regionerna ska kunna dubblera antalet vårdplatser vid en krigssituation. Det är också en from förhoppning, om man för en politik som innebär att folk sägs upp. I 17 av 21 regioner drar man ned på sjukvården. Det blir ett tomt svar.

Sedan sa statsrådet att regeringen avser att under 2024 lämna en proposition till riksdagen om försvarspolitisk inriktning för kommande försvarsbeslutsperiod. Det låter hoppfullt, nämligen att det i den här propositionen kommer att finnas förslag på åtgärder som säkerställer att svensk sjukvård är i ett sådant skick att den klarar av sin uppgift i totalförsvaret. Det är den bilden som statsrådet målar upp. Men det kommer att innebära stora förväntningar på den försvarspolitiska inriktningen som ska läggas fram för riksdagen under 2024. Då får vi följa upp med interpellationer, om Försvarsberedningen inte lägger fram förslag på den typen av åtgärder som kan svara på frågan hur sjukvården klarar sin uppgift i totalförsvaret.

Statsrådet ställer ut löften om att den frågan ska lösas i propositionen. Det blir spännande, fru talman! Vi får väl se om statsrådet klarar av att leverera. Är det till Pål Jonson, Carl-Oskar Bohlin, Acko Ankarberg Johansson eller Elisabeth Svantesson jag ska ställa den interpellationen? Det får jag fundera över, men jag får väl svar av det statsråd regeringen anser har frågan inom sitt ansvarsområde.

(Applåder)

Fru talman! Vem har ansvar, frågade interpellanten Eva Lindh här när det gäller fördelningen mellan kommuner, regioner och stat. Det framgår tydligt av svaret att staten definitivt inte tar något ansvar. Det svarar också statsrådet här, fru talman. Jag skulle vilja vidga frågan om vem som tar ansvar.

Marcus Wennerström, som har satt upp sig på talarlistan här, ställde en interpellation till finansminister Elisabeth Svantesson i denna fråga. Interpellationen togs över av statsrådet Acko Ankarberg Johansson, som svarade så här: "Marcus Wennerström har också frågat finansministern hur hon, inom sitt ansvarsområde, bedömer att regeringens budget kommer att påverka den svenska hälso- och sjukvården. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen." Så inledde statsrådet sitt svar. Det ger upphov till en lite spännande fundering kring ansvaret inom regeringen.

Det var visserligen en viktig och bra interpellationsdebatt, som utifrån alla regioners synpunkter belyste den sjukvårdskris som finns, men som gav upphov till frågan: Är det statsrådet Acko Ankarberg Johansson som är ansvarig för Finansdepartementet?

Den interpellation som vi ska diskutera i dag, Sjukvård i kris eller krig, ställde jag till statsrådet Carl-Oskar Bohlin. Det gjorde jag för att statsminister Ulf Kristersson har gjort en stor sak av att regeringen tar civilförsvarsfrågorna på så stort allvar och att man därför har tillsatt en särskild civilförsvarsminister. Men det verkar inte som om civilförsvarsministern är så intresserad av att diskutera civilförsvaret.

Sedan är det väl bra att statsrådet Acko Ankarberg Johansson i sitt svar säger att arbetet inom regeringen är så fördelat att det är hon som ska svara på interpellationen om civilförsvaret. Det är tydligen inte bara Finansdepartementet som statsrådet ansvarar för utan också civilförsvaret. Det är i och för sig fantastiskt med den arbetskapaciteten. Jag ifrågasätter inte den. Men jag undrar lite grann hur statsminister Ulf Kristersson har organiserat sin regering.

Det var inte för att statsrådet Carl-Oskar Bohlin inte hade möjlighet att vara i kammaren här i kväll som svaret överlämnades till statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men nu är det sådan tur att Carl-Oskar Bohlin snart kommer hit till kammaren, och då kan vi få en debatt om civilförsvaret med civilförsvarsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker ändå att detta är lite oroväckande. I den debatt som var den 23 januari gick man väldigt noga igenom den sjukvårdskris som finns i Sverige och som är verklighet. Den upplever alla våra 21 regioner. Man kan naturligtvis ha olika synpunkter på vart den debatten ledde beroende på vilken politik som man företräder, om man företräder stora skattesänkningar för höginkomsttagare eller om man företräder en politik för en stark sjukvård.

I kväll hade jag hoppats att få en debatt med civilförsvarsministern om hur sjukvårdskrisen drabbar civilförsvaret. Och jag ställde i min interpellation frågan vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det fick vi inget svar på av statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men vi får se hur det blir när statsrådet Carl-Oskar Bohlin kommer till kammaren så småningom.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill poängtera att jag har stor respekt för försvarsminister Pål Jonsons kunnighet och engagemang på försvarsområdet. Jag ifrågasätter inte honom alls.

Jag vill se till att vi också kan finansiera detta. En budget i balans innebär att om man gör en rejäl satsning på försvaret och sänker skatten för höginkomsttagare kommer infrastrukturen och sjukvården att ta stryk, och då kommer ojämlikheten i samhället att öka.

Det här ligger möjligen lite utanför Pål Jonsons ansvarsområde. Men Pål Jonson är ändå en del av en regering där man fattar kollektiva beslut, och jag undrar hur Pål Jonson agerar för att detta inte ska bli fallet. För mig som socialdemokrat är det inte bara välfärds- och infrastrukturfrågorna som är viktiga när det gäller försvarsförmågan i ett land. Jag är helt övertygad om att en politik som strävar efter ökad jämlikhet också stärker försvarsförmågan, och jag är helt övertygad om att en politik som driver mot ökad ojämlikhet försämrar försvarsförmågan.

Det är det där lite större perspektivet på den viktiga försvarsfrågan och hur vi skapar en starkare trygghet för Sverige och svenska folket som jag är ute efter i denna interpellationsdebatt. Det handlar om helheten, finansieringen och synen på samhället. Välfärd, infrastruktur och jämlikhet är en stark del av en stark försvarsförmåga - naturligtvis bredvid ubåtar, plan, brigader och annat som Pål Jonson i sak behärskar mycket bättre än jag, herr talman. Det är den här helhetssynen som jag skulle vilja att Pål Jonson anammade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det är sant att vi återinförde värnplikten i bred politisk samsyn. Däremot lät vi den inte vila i bred politisk samsyn. Det är viktigt att handskas korrekt med historien. Jag vill ändå framföra att det var den moderatledda regeringen och dess allianskamrater i kammaren som lät värnplikten vila. När vi återinförde den var det i bred politisk samsyn. Vi får vara överens om det.

Herr talman! Jag instämmer också i försvarsministerns uppfattning att det finns ett delat ansvar. Absolut! Man kan naturligtvis gå igenom historien och hitta misstag som görs av regeringar av alla kulörer. Där delar jag också försvarsministerns uppfattning att man kan hitta beslut som har fattats av socialdemokratiskt ledda regeringar som sett i backspegeln inte var så kloka.

Jag vill ändå lyfta upp den här frågan. Om det är något som skiljer socialdemokratiskt ledda regeringar och moderat ledda regeringar åt är det att vi är beredda att finansiera en lösning av de viktiga samhällsproblemen. Det kan röra sig om välfärden i allmänhet eller att hantera brottslighet. I det här fallet handlar det om svenska folkets och Sveriges säkerhet när det gäller försvar mot yttre hot.

Vi socialdemokrater har nog ändå en större trovärdighet sett till finansieringen. Det är den frågan som är grunden till min interpellation. I dag har vi en situation där sjukvården går på knäna, och sjukvården är i sig också en del av totalförsvaret. Vägtrafiken fungerar inte, och tågtrafiken fungerar inte. Vägar och tåg är också en del av totalförsvaret, en del av vår förmåga att försvara vårt land. Vi ser då att det finns anledning att också göra stora förstärkningar av det rent militära försvaret.

Sammantaget blir trovärdigheten i finansieringen en stor del av att skapa en grund. Om man, som den moderatledda regeringen har gjort historiskt och även nu, i hög grad bygger sin politik på skattesänkningar för framför allt höginkomsttagare kommer det att ställas frågor. Hur ska man hantera finansieringen?

När jag tog del av försvarsministerns svar kunde jag se att vi är överens. Det finns en bred samsyn om anslagen. Vi är överens om de 27 miljarderna. Där finns ingen politisk strid. Jag hoppas och tror att Försvarsberedningen ska komma fram till en samsyn och lägga fram kloka och genomtänkta förslag - men de ska finansieras.

Vi måste ha ett starkt och väl fungerande försvar, men vi måste också ha en stark och väl fungerande sjukvård och infrastruktur och ett samhälle i sig som är starkt. Det är i det sammanhanget frågan ställs om Pål Jonson är beredd att vara en garant för att regeringen inte går vidare med stora skattesänkningar riktade mot höginkomsttagare.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

När det gäller de här frågorna finns det som tur är i Sveriges riksdag i dag en stor enighet. Det är naturligtvis det fruktansvärda kriget i Ukraina som har gjort att man har fått en möjlighet att samlas kring de här frågorna. Det har väl också traditionellt funnits en enighet i Sverige om att det är viktigt med den gemensamma säkerheten, och jag tror att Pål Jonsons engagemang i dessa frågor, herr talman, är ärligt och äkta.

Herr talman! Min fråga är också ärlig och äkta, och jag tycker inte riktigt att jag har fått svar på den. Att jag vill väcka frågan om regeringen kommer att prioritera satsningar på totalförsvaret framför skattesänkningar för dem med högst inkomster är för att förhoppningsvis undanröja det tvivel som möjligen kan finnas kring regeringens avsikter. Förra gången vi hade en moderatledd regering i det här landet, herr talman, kallade ju den moderate statsministern försvaret för "ett särintresse". Man gick fram med väldigt hårda budgetnedskärningar på försvarets område, till och med så hårda att den dåvarande moderate försvarsministern valde att lämna regeringen i protest mot dess hantering av försvaret.

Man avskaffade också värnplikten i Sverige och använde de medel man frigjorde genom att sänka försvarsbudgeten och avskaffa värnplikten till framför allt skattesänkningar. Det är så att säga den erfarenheten vi har i Sverige av moderatledda regeringar, och det är det som den här frågan härrör ur.

Nu har vi dessutom en situation där vi inte bara har nödvändiga satsningar på försvaret framför oss utan också stora och nödvändiga satsningar på övrig infrastruktur i samhället som vi måste bekosta gemensamt. Vi har haft debatter här i kammaren, herr talman, om sjukvården och dess finansiering liksom om infrastrukturen och dess finansiering. Det är klart att i kontexten att vi står inför väldigt stora utmaningar i det svenska samhället kommer frågan om hur man prioriterar.

Skulle försvarsministern möjligen i dag kunna slå fast att den moderatledda regeringen inte kommer att arbeta med nedskärningar över hela linjen och att man inte kommer att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare utan faktiskt ärligt kommer att prioritera Sveriges och det svenska folkets trygghet och säkerhet?

Den frågan skulle jag vilja få svar på från försvarsministern i dag.

Herr talman! Nej, jag skulle inte drömma om att lasta några tjänstemän för att regeringen inte avsätter resurser för sitt ordinarie arbete. Det är självklart regeringen och finansministern som är ansvariga för detta.

Vi är överens om problemformuleringen: Sverige befinner sig i ett väldigt allvarligt läge när det gäller kriminalitet, och Tullverket står i frontlinjen. Det som gör mig lite orolig, herr talman, är att regeringen inte verkar prioritera arbetet för att lösa de problem som vi är överens om finns. Detta bekymrar mig, herr talman.

Regeringen säger: Vi har sagt till Tullverket att de ska springa fortare, jobba mer och använda nya metoder och nya verktyg. När man pratar med Tullverket och dess ledning och tjänstemän konstaterar de: Ja, det gör vi jättegärna, men om vi ska kunna använda de nya metoderna och verktygen kräver detta mer resurser än vi har i dag.

Det går inte att trolla med knäna. Om fler ska beväpnas, herr talman, behövs fler vapen, skjutbanor, utbildningstid och instruktörer. Detta är inte något som så att säga bara kan tänkas fram, utan det kräver aktivt agerande från regeringens sida. Att använda orden resurser och verktyg som ett mantra hjälper inte om man inte också tillför resurser.

Det är väl detta som tyvärr blir konklusionen av denna interpellationsdebatt, herr talman. Jag och finansministern är helt överens om problembeskrivningen och det svåra läget när det gäller brottslighet. Vi är helt överens om att Tullverket är en viktig del av lösningen. Men finansministern är inte beredd att göra det som krävs och prioritera detta arbete.

Herr talman! Anledningen till att det har tagit så lång tid för ministern att få fram ett förslag är alltså arbetet med ordförandeskapet.

Jag kan väl tycka att det ändå ligger i en regerings ordinarie arbete att planera för och resurssätta att man ska klara av sitt arbete med ordförandeskapet i EU. Det är inget som så att säga trillar ned från himlen. Det är något som alla vet om under många års tid, som den tidigare regeringen har arbetat med och som den nya regeringen tar över.

Det är lite långsökt, kan jag tycka, att något som ingår i regeringens helt ordinarie arbete ska användas som ett svepskäl för att man inte arbetar med de väldigt angelägna frågor som det handlar om när det gäller att stärka Tullverket. Som finansministern själv säger handlar det om ett nödläge med systematisk infiltration från kriminella och hänsynslöst våld. Då är inte det ordinarie arbetet ett bra svar på varför man sölar med nödvändiga åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som svar på min andra fråga och som ytterligare förklaring tar finansministern upp vad man har gjort. Man har tillsatt en nyare utredning, och man har gett tilläggsdirektiv.

Sedan hade jag en fråga om ikraftträdandet för delbetänkandet. Det fick jag inget svar på, men det kanske jag kan få i nästa inlägg.

Det känns fortfarande lite luddigt, tycker jag, och som att man inte fullt ut prioriterar det här arbetet.

Sedan kom finansministern in på att man satsar resurser på tullen. Det skulle vara spännande att höra finansministern reda ut hur hon ser på Tullverkets behov av resurser. Nu ska man förhoppningsvis få nya befogenheter genom den här propositionen. Finansministern tar upp att Tullverket har tillsatt en internutredning på regeringens uppdrag om att man eventuellt ska kunna använda beväpning i större utsträckning än i dag.

Alla sådana här förbättringar och möjligheter för tullen att utöka sina arbetsmetoder och arbetsformer kräver antingen att Tullverket med finansministerns budget får välja bort eller prioritera bort sådant som är onödigt - då skulle det vara intressant att veta vad finansministern tycker att Tullverket gör som är onödigt - eller att finansministern tillför resurser, och det har finansministern inte gjort.

I vårt budgetförslag tillförde vi 100 miljoner extra till Tullverket. Det förslaget föll tyvärr i omröstningen här i kammaren, så Tullverket fick inte tillgång till de extra resurser som man skulle behöva för att göra det utökade arbete som finansministern tar upp i sitt svar.

Kan finansministern ge ett svar om resurserna? Kommer det att komma mer resurser? Man tackade ju nej här i kammaren till de resurser vi föreslog.

Och när kommer ikraftträdandet för det nya förslaget? Vill finansministern lätta på den förlåten? Jag kan naturligtvis vänta tills propositionen kommer, men det skulle vara spännande att höra i och med att det har dragit ut på tiden i så många år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Frågan var enkel och rättfram när det gäller intentionerna att Tullverket ska fungera bättre. Jag och finansministern är överens. Men jag tycker inte riktigt att jag fick svar på frågan: Varför har det tagit så lång tid för ministern att få fram ett förslag för att stärka Tullverket i dess mycket viktiga arbete?

Bakgrunden till utredningens betänkande Tullverkets rättsliga befogenheter i en ny tid, som gjorde att den tidigare regeringen såg problemen, är den diskussion som förs när lagstiftning och myndigheters verksamhet förändras, nämligen den långa erfarenhet som leder fram till att man anser att problemen behöver åtgärdas och förbättras. En sådan utredning tillsattes 2021.

Den här utredningen arbetade på och fick några tilläggsdirektiv. Så småningom lade man fram ett rejält delbetänkande. När vi tänker delbetänkande, herr talman, kanske vi tänker att det är en lite mindre produkt. Det här var en ganska rejäl telefonkatalog med väl genomarbetade förslag för att hantera de grundläggande problemen, för man ser att Tullverket behöver effektiviseras i en ny tid.

När jag hör interpellationssvaret, herr talman, kan jag konstatera att jag och finansministern är ganska överens om det allvarliga läget. Det är ett nödläge, säger finansministern. Kriminaliteten har systematiskt infiltrerat oss, och det leder till ett hänsynslöst våld.

Då är min fråga varför en utredning som tillsattes 2021, lämnades in till regeringen i september 2022, remissbehandlades hösten 2022 och innehöll ett förslag om ikraftträdande den 1 juli 2023 nu är aviserad som en proposition i mars 2024.

Ikraftträdandet kan jag gissa mig till. Jag kan ju fråga finansministern när hon planerar att ikraftträdandet ska ske. Men det känns inte som om regeringen har arbetat särskilt aktivt med det här, att man har prioriterat det här arbetet eller att man har tyckt att det var lika viktigt som man tycker i svaret.

Finansministern och jag är överens om att det här är väldigt angeläget. Frågan är då varför det har tagit så lång tid. Jag har räknat upp alla åren som vi har hanterat det här. Det borde ha kunnat komma en proposition så att man hade kunnat klara av ett ikraftträdande den 1 juli 2023, precis som föreslås i utredningen. Den frågan tycker jag kvarstår, herr talman. Varför har det tagit så lång tid?

Sedan skulle jag vilja bygga på med en ny fråga, herr talman. Den härrör från det svar vi har fått från finansministern, där finansministern säger att regeringen har arbetat på flera sätt med att stärka Tullverket och förbättra tulltjänstemännens befogenheter. Då skulle jag vilja fråga på vilka sätt. Vi har ju ännu inte sett någon proposition. Vi har inte sett något ikraftträdande. På vilka sätt utöver den eventuellt kommande propositionen har regeringen arbetat för att stärka Tullverket och stärka tulltjänstemännens befogenheter?

Fru talman! Nu svarar civilministern här att direktivet inte var föremål för någon förhandling. Det är också en av de saker som har kritiserats hårt. Den fackliga organisationens uppfattning är att man har haft en förhandling med arbetsgivaren om lönedirektiv. Sedan har detta kommit helt vid sidan om utan förhandling. Man har alltså inte fullgjort sin skyldighet som arbetsgivare. Det är ytterligare en försvårande omständighet.

Nu tycker jag i och för sig att det är tacknämligt, fru talman, att civilministern här tar till sig den massiva kritik som har varit från politiskt håll, journalister, jurister och statsvetare och erkänner att det var fel. Regeringen har gjort fel. Det var väldigt bra och tillfredsställande.

Att det inte förelåg någon förhandling, som civilministern sa, var en av de saker som kritiserades så hårt. Jag hade också tänkt ställa frågor om hur de förhandlingarna i så fall gick till, när tillägget fördes in och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer väl inte vidare med den delen. Vi får konstatera att vi har en regering som i den här mycket olyckliga situationen att man styrs av Sverigedemokraterna hamnade i ett läge där man gjorde fel, hade olyckliga formuleringar och inte klarade av att styra Regeringskansliet.

Man klarade inte av sin uppgift att hantera regeringsarbetet. Det har civilministern nu tagit ansvar för. Det får vi väl tacka för. Det var fel, olyckligt och ett stort misstag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Detta inlägg var väl kanske vad man kunde förvänta sig. Men det är ju faktiskt så att statsministern ytterst är ansvarig för både Regeringskansliet och regeringen. Jag skulle kunna förstå om det hände vid något enstaka tillfälle, om statsministern var sjuk eller hade några andra uppdrag som gjorde att det var svårt att hitta någon plats i kalendern, att han lämnade över interpellationer. Men tendensen är ju att statsministern lämnar över samtliga interpellationer lite random till vilken minister som helst i regeringen, och det är naturligtvis beklagligt.

Jag övergår till det som jag hade velat diskutera med statsministern: direktivet där det framgår att Regeringskansliet särskilt kommer att prioritera personer som arbetar med att genomdriva Tidöavtalets politik. Det här är inte bara något som har upprört mig och övriga riksdagsledamöter, åtminstone från mitt parti, utan det här är någonting som upprör både statsvetare och folk som har till uppgift att kontrollera statsmakten, utöver den kontroll vi har i riksdagen, det vill säga till exempel journalister. Det är väldigt många organisationer ute i Sverige, bland annat Civil Rights Defenders, som tar upp det här som ett exempel på att Sverige håller på att tappa i demokratisk status. Detta är inte någon liten fråga. Det är en oerhört viktig fråga.

Dessutom leder frågan fram till att man funderar lite, och inte bara över vem som är regeringschef - civilministern eller statsministern. Man återkommer naturligtvis också till det här som inte bara ett politiskt utan också ett konstitutionellt problem. Vem är det egentligen som leder regeringen? Är det Jimmie Åkesson som är den verkliga ledaren för regeringen? Är det därför man driver igenom den här typen av direktiv, som särskilt ska politisera opolitiska statstjänstemän vid lönesättningen? Det är sakfrågan, och den upprör som sagt inte bara mig utan väldigt många som studerar det här. Jurister, statsvetare och journalister med lång erfarenhet av att följa svensk politik tycker att detta är mycket anmärkningsvärt och att det finns starka skäl att kritisera det.

Men för att försöka se lite positivt på svaret och se om man kanske kan komma framåt lite grann, fru talman, uppfattar jag det som att civilministern är hitskickad för att göra en pudel och mer eller mindre direkt erkänna att det var ett missgrepp och ett fel att gå ut med den här typen av politiseringar av statsförvaltningen. Civilministern säger trots allt i svaret - och det kan jag vara tacksam för, fru talman - att avsikten inte har varit att man ska använda sig av det här direktivet på så sätt att man skulle ge medarbetare högre lön för att de arbetar med genomförandet av Tidöavtalet. Det är vad civilministern svarar. Civilministern svarar också - detta kan jag inte riktigt kontrollera, men jag tar naturligtvis civilministerns ord för sanning - att det inte heller har blivit så. Civilministern säger i interpellationssvaret att det efterfrågade resultatet har åstadkommits inom alla verksamhetsområden och att direktivet faktiskt inte använts i praktiken.

Då blir mina frågor, fru talman, till civilministern: Kan vi vara överens om att det var en överloppsgärning att gå ut med den här typen av direktiv? Är det så att man från regeringens sida nu tar avstånd från det här direktivet och erkänner att det var fel?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Som framgick av svaret har jag frågat statsministern om han kan redogöra för hur Regeringskansliets löneprinciper kom till och om dessa principer kommer att tillämpas. Det är lite sorgligt att det inte är statsministern som är här och svarar på den fråga som är ställd till statsministern.

Den som är noggrann och lyssnar på vad som sägs i talarstolen kan konstatera att civilministern i den tidigare interpellationsdebatten, med Niklas Karlsson, förklarade varför det var han som svarade på den interpellation som Niklas Karlsson ställt till finansministern. I sitt svar, fru talman, till Niklas Karlsson säger civilministern: "Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen." Man kan ha en viss förståelse och respekt för att den som har frågorna i regeringen också är den som tar dialogen med riksdagens ledamöter. Interpellationsdebatter är ju en del av riksdagens kontrollmakt över regeringen och ska tas på stort allvar. Då känns det naturligtvis seriöst och bra att det är civilministern som kommer hit till kammaren och tar debatten med ledamöter om frågor som civilministern har ansvar för.

Fru talman! Jag återgår till den interpellation som jag har ställt till den av riksdagen utvalde statsministern. Statsministern har i sin tur utsett sina regeringsledamöter, som ska kunna ställas till svars av riksdagen, till exempel i interpellationsdebatter.

Statsministern är inte bara regeringschef. Statsministern är också chef för Regeringskansliet. I vilken del av Erik Slottners ansvarsområden ingår det att vara regeringschef? Är civilminister Erik Slottner också vice statsminister? Är civilministern också vice kanslichef? I vilken del är det som civilminister Erik Slottner kommer och tar över det här ansvaret från statsministern?

Är det så att vi har en statsminister som helt enkelt väljer att inte ta ansvar för de uppgifter som åligger statsministern? Då är det en viktig signal inte bara till riksdagen utan också naturligtvis till väljarna, som ytterst har att ställa krav på att vår konstitution fungerar och att riksdagen har möjlighet att kontrollera regeringen genom till exempel interpellationsdebatter. Därför måste frågan, fru talman, som jag hoppas att jag får svar på här vara: I vilken roll är det som civilministern övertar statsministerns ansvar, och är det generellt så att det är civilministern som ska leda regeringen och Regeringskansliet? Är det så vi ska tolka det här?

Nu är det här tyvärr inte en engångsföreteelse, utan statsministern smiter undan sitt ansvar och lämnar över interpellationer till ministrar som inte har ansvar för det som interpellationerna avser. Det här är allvarligt, tycker jag, fru talman, och det är någonting som man borde fundera över. Kanske borde talmanspresidiet fundera över detta och föra en dialog med Regeringskansliet om hur riksdagens viktiga kontrollmakt hanteras.

Herr talman! Jag noterar att jag inte får svar på några frågor över huvud taget. En av de frågor som justitieministern skulle kunna ägna sitt slutanförande åt är: Kommer den statssekreterare som misstänks för svartbygge och miljöbrott att tvingas avgå på samma sätt som hans kollega, som tjuvfiskade, tvingades att göra? Denna fråga fick jag inte svar på.

Justitieministern försöker att hävda att han och regeringen för tolv månader sedan hade någon sorts majoritetsstöd av svenska folket. Så är det ju - den konstellation som med stöd av Sverigedemokraterna utgör regeringsunderlag fick stöd i valet. Man fick det genom att ställa ut vidlyftiga vallöften - vi har debatterat elstöd, människors ekonomi och bränslepriser - som fick människor att stödja regeringsunderlaget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet inte när justitieministern senast öppnade en tidning, herr talman, men detta stöd är eroderat. Det har försvunnit, ungefär som snön försvann i det senaste regnet. Det är borta; det finns inte längre. Väljarna är trötta på svikna vallöften och har lämnat regeringsunderlagets partier i sin opinion. Statsministern har historiskt svagt stöd, inte bara därför att styr en regering som inte klarar av att infria vallöften utan också därför att han duckar i debatten, inte syns, inte finns med och inte tar ansvar för sin politik. Det är ju därför opinionsstödet i dag - inte för tolv månader sedan - är så svagt.

Jag kan skicka med ett litet tips till Gunnar Strömmer som han kan meddela sin chef. Jag tror inte att det är en smart strategi för statsministern att ducka i debatten. Jag skulle kollegor emellan säga: Stå upp, ta debatten och våga vara statsminister! Skulle justitieministern kunna skicka den hälsningen till statsministern?