Herr talman! "Låt barnen komma till mig." Det var orden som Jesus använde och som återgavs i Markusevangeliet för ungefär 2 000 år sedan. Jag tycker att det är ord att inspireras av, oavsett om man är troende kristen, muslim, ateist eller något helt annat, därför att det är ett ledarskap som verkligen sätter det viktiga först. Barnen är det allra, allra viktigaste vi har.
Jag skulle vilja påstå att vårt land länge har betraktat familjen och familjens betydelse - även för allt det vi försöker avhjälpa och lösa genom politik - som en eftertanke, inte som den hörnsten den bör ses som för ett gott samhälle. Det är ett samhälle som håller ihop och ett samhälle som i både goda tider och svåra tider klarar av att prioritera det som är viktigt på riktigt för nästa generation. Det är det ansvar vi har gentemot våra barn.
Nu är vi i en situation - på område efter område: vården, skolan och brottsbekämpningen - där en avsaknad av att börja med grunden genom att satsa på våra barn, på familjerna, är en stor anledning till att vi inte lyckas med det vi ska.
Vi vill börja med brottsbekämpningen. I går nämnde jag att i helgen avlossades 21 skott i ett svep. Fyra personer träffades. Två dödades, varav ett var ett barn. Barn mördas och barn mördar. Vi behöver vända detta. Då behöver vi vända sättet på vilket vi driver politik och prioriterar. Vi behöver prioritera familjen först, även i brottsbekämpningen.
Kumlachefen Jacques Mwepu har sagt att många barn växer upp i splittrade familjer i avsaknad av vägledning och i miljöer där föräldrarna har svårigheter att påverka sina barn i rätt riktning. Han tror att samhället måste stötta familjerna ännu mer och i en tidigare fas.
Hur många är vi inte som har mött polis efter polis, fältarbetare efter fältarbetare, som säger att de inte kan göra sina jobb utan närvarande mammor och pappor som frågar var deras ungar är och som ser till att de kommer hem på kvällen? Det är föräldrar som ser till att barnen inte är i fel område, med fel kompisar med fel påverkan och som tar sitt föräldraansvar. Men vi vet alla att det är svårt att vara förälder.
Den här regeringen gör nu en historisk omläggning av den brottsbekämpande politiken och en historisk prioritering av rättspolitiken. Vi ger polisen och tullen det de har efterfrågat i många års tid. Vi gör en historisk satsning på det brottsförebyggande, och det handlar om socialtjänsten, men det handlar också om familjerna. Det handlar om att se till att få föräldrastödsprogram i hela landet, därför att det är där det börjar på område efter område.
Man försöker lösa mycket av svårigheterna i skolan med en ny debatt om driftsformer, samtidigt som vi har barn i skolan som lider av svåra självmordstankar. Det säger sig självt att det är svårt att klara godkänt i matte om man inte längre vill leva.
Det finns inte en enda region i det här landet, förutom Gotland, som klarar vårdgarantin för barn- och ungdomspsykiatrin i tid. Vuxenvärlden har svikit det viktigaste vi har: våra barn. Nu lägger regeringen om den politiken. För första gången på generationer får vi en tydlig nationell styrning av vården och en tydlig historisk prioritering av just barn- och ungdomspsykiatrin.
Det blir också en historisk omläggning av styrningen av förlossningsvården. Där kan vi verkligen prata om var det börjar! Det ska inte vara postnumret som avgör vilken barn- och mödrahälsovård man får, utan vi ska orka styra även från det nationella.
Det är på frukten man känner trädet. Vi var med och kriminaliserade innehav av dokumenterade övergrepp på barn - det som slarvigt kallas för barnpornografi. Maria Larsson tillsatte utredningen som ledde till att barnkonventionen kom in i svensk lagstiftning. Det var vi som från socialutskottet också drev igenom lex Lilla hjärtat. Det är att sätta barnen och familjen i centrum och inte behandla dem som en eftertanke.
(Applåder)
I detta anförande instämde Camilla Brodin, Hans Eklind, Torsten Elofsson, Cecilia Engström, Magnus Jacobsson, Ingemar Kihlström och Camilla Rinaldo Miller (alla KD).