Anna Tenje

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag förstår att ledamoten Jytte Guteland precis har gett sig in i matchen när det gäller äldreomsorgen och därmed inte har följt mig som minister i mitt arbete, men jag kan understryka att jag blir djupt provocerad och djupt förbannad och att det berör mig mycket djupt varenda gång jag läser om äldre personer som far illa i äldreomsorgen i Sverige.

Detta gäller alldeles oavsett om det är kommunal hemsjukvård, ett kommunalt boende eller en kommunal hemtjänst eller om äldreomsorgen drivs av en idéburen verksamhet eller för den delen av ett privat alternativ. För mig är nämligen inte driftsformen det intressanta.

Jag förstår att ledamoten har ideologiska skygglappar, för jag har nolltolerans mot dålig äldreomsorg alldeles oavsett vem som står bakom den. Det är just den delen jag vill bekämpa – inte om den drivs privat eller kommunalt.

(Applåder)

Fru talman! Stort tack, Daniel Persson, för en mycket viktig och relevant fråga! Den berör hur vi ska beivra bidragsbrottsligheten och se till att våra gemensamma skattepengar kommer dem till del som verkligen behöver det. Denna fråga har definitivt inte legat högt på dagordningen under Socialdemokraternas åtta år vid makten, men vi såg tidigt att det är en otroligt viktig fråga.

Detta är den viktigaste inkomstkällan just nu för den organiserade brottsligheten, så om vi på riktigt ska knäcka gängen måste vi strypa den kriminella ekonomin. Det har vi nu gjort, steg för steg och reform för reform. Mitt tydliga budskap till de kriminella är: Vi vet vilka ni är, och vi kommer efter er, för nu dras snaran åt.

Precis som ledamoten nämnde har jag tagit emot en utredning som ger förslag inom två områden för att Försäkringskassan ska få mer muskler än de har i dag. Det handlar om att de ska ha en brottsutredande del, och det handlar om underrättelseverksamhet. Vi bereder frågan just nu, så jag får återkomma.

Fru talman! Man kan konstatera att Socialdemokraterna tycks vakna nu, när det börjar närma sig val, när det gäller engagemanget i äldreomsorgen.

Om man hade följt detta under hela mandatperioden och också tittat på Coronakommissionens rapport hade man kunnat se att vi under den här mandatperioden har verkställt tio av de elva reformer under mitt ansvarsområde som föreslogs i rapporten. Dessutom är kommunala läkare och den förstärkta medicinska garantin på väg. Vi har infört fast omsorgskontakt, inte bara inom hemtjänst utan också inom särskilt boende, så att ingen äldre ska falla mellan stolarna.

Vi kommer nu att se till att det finns tillgång till sjuksköterskor eller läkare 24:7 – en brist som var ganska uppenbar tidigare som vi nu täpper till. Därutöver ser vi nu till att språkkravet kommer på plats. Man får göra utdrag ur belastningsregister, och vi kommer också att se till att det kan ske under pågående anställning så småningom – allt för att öka tryggheten och säkerheten för äldre, för att stärka kvaliteten och inte minst göra dessa viktiga yrken mer attraktiva.

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraterna där borta i hörnet av kammaren verkar vara väldigt nöjda med de frågor de ställer. Jag önskar att de hade kunnat vara lika nöjda när de blickar tillbaka på sina åtta år vid makten – att de hade vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att stärka kompetenskraven inom svensk äldreomsorg och att de hade lanserat språkkravet och redan haft det på plats så att äldre kunde förstå och göra sig förstådda och medarbetare sinsemellan kunde ha en bättre arbetsmiljö, men framför allt att de hade säkerställt den medicinska säkerheten.

När det gäller utdrag ur belastnings- och misstankeregister, så att man på riktigt kan se till att öka tryggheten och säkerheten för äldre, önskar jag verkligen, fru talman, att Socialdemokraterna hade kunnat säga att de var nöjda över att de redan hade infört detta. Nu är så inte fallet, utan det har vi fått på plats under den här mandatperioden.

Vi har också fler reformer på gång när det gäller att stärka inte minst arbetsmiljön inom äldreomsorgen. Den måste bli betydligt bättre så att vi kan få ned sjukskrivningstalen och fler kan gå från deltid till heltid men framför allt för att yrkenas attraktivitet och status ska öka.

(Applåder)

Fru talman! Återigen: kommunikation sker utifrån mottagarens förmåga.

Vi höjer nu kompetenskravet för att man ska få jobba inom svensk äldreomsorg. Vi inför från och med den 1 juli ett språkkrav som gör att äldre ska kunna förstå och göra sig förstådda. Man ska kunna garantera den medicinska säkerheten så att överlämning, läkemedelsanvändning och dokumentation blir rätt och riktig. Dessutom ska medarbetare kunna prata med varandra, sitta ned vid fikarasten och lära känna varandra och på så vis kunna trivas på jobbet. Men de ska också kunna lita på varandra så att inte språket blir en källa till misstanke och frustration.

Fru talman! Tack, Magdalena Sundqvist, för frågan!

Om jag utstrålar nöjdhet över hur situationen ser ut i dag misstar sig ledamoten gravt. Om jag utstrålar nöjdhet över att vi nu har tagit tag i de många frågor och brister som Socialdemokraterna under åtta års tid vid regeringsmakten hade möjlighet att ta tag i men aldrig gjorde det uppfattar hon saken rätt.

Nu höjer vi kraven steg för steg för att man över huvud taget ska få jobba inom svensk äldreomsorg. Vi ser till att det finns ett kompetenskrav och ett språkkrav. Vi ser också till att det finns möjlighet att göra utdrag ur belastningsregistret och misstankeregistret så att vi på riktigt kan rensa ut dem som definitivt inte är lämpliga att jobba inom svensk äldreomsorg.

Allt detta gör vi för att stärka arbetsmiljön och för att åtgärda det stora misslyckande inom offentlig sektor som har föranlett höga sjukskrivningstal, att man inte orkar gå från deltid till heltid och att ledarskapet på många ställen brister.

(Applåder)

Fru talman! Stort tack för en mycket angelägen fråga, Anders Ekegren!

Ja, jag är definitivt villig att verka för att åldersgränsen för mammografi och bröstcancerscreening förändras eller avvecklas. För precis som Barbro Westerholm så klokt anförde mycket tidigt är detta inget annat än ren och skär ålderism. Bröstcancern känner inga åldersgränser, och därför borde vi inte heller ha åldersgränser när det gäller just screening och mammografi.

Vi har gjort många olika förändringar när det gäller cancervården och stärkt den på många olika sätt. Vi har också gett i uppdrag till Socialstyrelsen att se över åldersgränserna i modellen för screening. Jag hoppas verkligen att man landar i att flytta upp den här gränsen ordentligt alternativt ta bort den helt och hållet.

Fru talman! Precis som jag var inne på tidigare kommer vi att tillsätta en utredning som tittar på just den här frågan och hur förslaget kan komma att se ut. Det är lite för tidigt att säga exakt vilka riktlinjer som kommer att upprättas. Det är också svårt att säga. Men det viktiga är ju att ta sikte på att bevara, värna, vårda och utveckla valfriheten för äldre.

Man ska ha rätt att välja kön på den personal som utför de mest intima vårdhygienrutinerna men givetvis också att få större inflytande över den vård och omsorg man har behov av och rätt till. Det handlar om äldres trygghet och säkerhet, och det här är viktigt.

Fru talman! Stort tack, Dan Hovskär, för en väldigt angelägen fråga! Den handlar i grunden om valfrihet och om äldres rätt att bestämma själva.

Som det ser ut i dag är det många utförare, både kommunala och fristående sådana, som så långt det bara är möjligt försöker tillmötesgå de krav och önskemål som finns. À la bonne heure för de insatserna! Men det är ändå så att det handlar om äldres trygghet och säkerhet. Min bestämda uppfattning är att rätten att välja och kunna påverka innehållet i den vård och omsorg man har behov av och rätt till är viktig. Det gäller även rätten att välja vilket kön den personal har som utför de mest intima hygienrutinerna.

Den här frågan går alltså inte i pension, utan jag är fast besluten att rätten till valfrihet ska genomföras. Vi kommer som sagt att tillsätta en utredning som ska titta på detta.

Fru talman! Tack så mycket, Linda Lindberg, för frågan!

Även jag är djupt berörd när jag möter många äldre på de många studiebesök som jag gör runt om i Sverige.

Elsa, 84 år, i Uppsala gick ut med att hon blivit våldtagen av en i den egna personalen – hon var en av de första kvinnorna som gick ut med det. Personalen ska alltså finnas där för en när man behöver det som allra mest. Det är den man litar på och den man släpper innanför tröskeln.

Detta är saker och ting som är fruktansvärda och som ingen kvinna – oavsett var man befinner sig – ska behöva utstå, allra minst när man är i beroendeställning. Just därför har det varit viktigt för oss att gå fram med inte minst möjligheten att begära utdrag ur belastningsregister och misstankeregister. Nu går vi vidare med detta och ska göra det obligatoriskt att begära utdrag ur belastningsregister både inför och under anställning. Dessutom föreslår vi, i alla fall från Moderaternas sida, att det ska vara möjligt att välja vilket kön det ska vara på den person som ska utföra den mest intima vården.

Fru talman! Under den här mandatperioden har vi tillfört 16 miljarder till kommunerna när det gäller de generella statsbidragen. Vi har dessutom förlängt och utvecklat Äldreomsorgslyftet, som ger direkt effekt och som höjer kvaliteten inom äldreomsorgen.

Jag lyssnade till SKR:s ekonomirapport i går. Det kanske ledamoten också borde ägna sig åt, givet att de visade på ljusnande tider när det gäller ekonomin i Sveriges kommuner. År 2025 gjorde man ett riktigt starkt resultat, och detta ser dessutom ut att hålla i sig.

(Applåder)

Fru talman! Jag säger: Stort tack för frågan!

Det ligger ingen som helst sanning i att vi skulle vilja försvåra för kommunerna eller för den delen för äldre och äldreomsorgen. Vi gör nu precis tvärtom.

Steg för steg höjer vi kraven för att man över huvud taget ska få jobba inom svensk äldreomsorg, så att kvaliteten kan bli bättre. Vi förlänger och utökar Äldreomsorgslyftet – det är en naturlig förlängning av det. Det är en direkt satsning till Sveriges kommuner för att just höja kompetensen. Fler undersköterskor ska kunna bli specialistundersköterskor, och fler vårdbiträden ska kunna läsa till undersköterska. Detta är det enskilt viktigaste statsbidraget, som vi nu ser ger riktigt pang för pengarna. Det har dessutom en direkt effekt. Detta har vi förlängt och utökat.

Lägg därtill det viktiga språkkrav som vi nu inför i äldreomsorgen, så att äldre kan förstå och göra sig förstådda, så att arbetsmiljön medarbetare emellan kan bli bättre och så att vi dessutom kan säkra den medicinska säkerheten. Detta stärker både äldre och äldreomsorgen i Sverige.

Fru talman! Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att Sverige ska ha fler miljardärer, inte färre, som kan investera i små och medelstora företag och nya startups med mycket innovation och framtidsinriktad industri som kan skapa fler och växande jobb i Sverige. För mig behöver det ena inte utesluta det andra.

Det tragiska i det hela är att man snarare vill beskatta människor som arbetar. Man väljer att rikta käftsmällar i form av ett avskaffat karensavdrag mot hårt arbetande företagare runt om i hela Sverige eftersom man inte mäktar med att få ihop sin egen budget och finansiera de reformer som man går till val på. Det tycker jag är tragiskt. Det riskerar att både vilseleda väljare och föra landets företagare bakom ljuset trots att man ger sken av att stå på deras sida.

Alldeles oavsett om denna reform skulle kosta 2 eller 3 miljarder kan vi konstatera att Socialdemokraterna bara har lagt in 500 miljoner för ett utökat sjuklöneansvar. Vid avskaffandet kostade det 2,6 miljarder. Lägg därtill ett avskaffat karensavdrag. Det var det jag kallade en kraftig käftsmäll mot landets företagare eftersom det är de som kommer att betala när ni lovat runt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att Sverige ska ha fler miljardärer, inte färre, som kan investera i små och medelstora företag och nya startups med mycket innovation och framtidsinriktad industri som kan skapa fler och växande jobb i Sverige. För mig behöver det ena inte utesluta det andra.

Det tragiska i det hela är att man snarare vill beskatta människor som arbetar. Man väljer att rikta käftsmällar i form av ett avskaffat karensavdrag mot hårt arbetande företagare runt om i hela Sverige eftersom man inte mäktar med att få ihop sin egen budget och finansiera de reformer som man går till val på. Det tycker jag är tragiskt. Det riskerar att både vilseleda väljare och föra landets företagare bakom ljuset trots att man ger sken av att stå på deras sida.

Alldeles oavsett om denna reform skulle kosta 2 eller 3 miljarder kan vi konstatera att Socialdemokraterna bara har lagt in 500 miljoner för ett utökat sjuklöneansvar. Vid avskaffandet kostade det 2,6 miljarder. Lägg därtill ett avskaffat karensavdrag. Det var det jag kallade en kraftig käftsmäll mot landets företagare eftersom det är de som kommer att betala när ni lovat runt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.

Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.

Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.

Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.

Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.

Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.

Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.

En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.

Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.

Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.

Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket enligt den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.

Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.

Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.

Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.

Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.

En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.

Fru talman! Man kan börja med att ställa sig frågan: Om det är en så bra idé att ha detta igång, varför var då Socialdemokraterna med och avskaffade det när det begav sig inför 2024? En annan fråga, om man tycker att detta är så viktigt och så bra, är: Varför i hela friden har man då inte finansierat det i sin budget? Man har alltså tillfört 500 miljoner kronor för en reform som vid avskaffandet kostade 2,6 miljarder. Det är knappast att återinföra det som man var med och avskaffade utan snarare bara en halvmesyr och en chimär så här i valtider.

Ledamoten lyfter också indirekt en annan viktig fråga, nämligen den om hur vi ska skapa tillväxt i Sverige, inte minst bland små och medelstora företag. Regeringens långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och också högre tillväxt. Precis som jag sa tidigare kommer Sverige nästa år att ha en tillväxttakt som kommer att vara bland de högsta i EU, enligt EU-kommissionen.

Men, fru talman, jag måste ändå påpeka att det är något magstarkt av Socialdemokraterna att kritisera regeringen för sjuklöneansvaret, när de nu själva föreslår en avskaffad karens. Det är ett förslag som Sverige har provat förut, på 80-talet, och vi vet vad resultatet av det hela blev. Det blev fler sjukskrivningar och en dramatisk ökning av sjuklönekostnaderna, men värst av allt: Äldre fick vänta längre på vård och omsorg för att det saknades personal. Och busslinjer drogs in för att det helt enkelt saknades busschaufförer. Det var dyrt, och nu kommer ett dyrt och ansvarslöst förslag i repris.

Tycker man att 80-talet är långt borta behöver man inte gå så långt för att i dag se konsekvenserna av ett slopat karensavdrag i praktiken. Det räcker att åka över gränsen till Norge, som inte har något karensavdrag. Norrmän är egentligen världens friskaste folk, men Norge har också västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch och med samma verksamhet i Sverige och Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser jämfört med de svenska, trots att samma arbete utförs. När det gäller svenskar som har jobbat i Sverige under en längre tid och flyttar till Norge för att jobba ser man exakt samma tendens: Sjukfrånvaron ökar. Det gäller inom både kontaktyrken och tjänstemannayrken.

Så sent som förra året, vid den här tiden ungefär, sa Magdalena Andersson att avskaffandet av karensavdraget skulle kosta minst 5 miljarder kronor för staten. Samtidigt finns det beräkningar som visar att det snarare skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder kronor. Trots detta har Socialdemokraterna, precis som jag sa tidigare, i sin budgetmotion bara lagt in 500 miljoner kronor för att återinföra sjuklöneansvaret, som vi diskuterar i dag, som faktiskt kostade 2,6 miljarder när man avskaffade det. Man har alltså inte budgeterat för de här reformerna över huvud taget.

Då behöver man ställa sig frågan: Vem är det som ska betala? Är det de små och medelstora företagen eller, för den delen, de stora företagen i Sverige som ska stå för smällen när ni lovar dyrt men inte finansierar över huvud taget?

Fru talman! Med all respekt: Man var med och avskaffade sjuklöneansvaret; nu vill man införa det. Detta finansierar man inte över huvud taget. Man säger sig värna Sveriges företag, men i realiteten förbereder man en ordentlig käftsmäll som definitivt inte kommer att öka tillväxten.

Fru talman! Man kan börja med att ställa sig frågan: Om det är en så bra idé att ha detta igång, varför var då Socialdemokraterna med och avskaffade det när det begav sig inför 2024? En annan fråga, om man tycker att detta är så viktigt och så bra, är: Varför i hela friden har man då inte finansierat det i sin budget? Man har alltså tillfört 500 miljoner kronor för en reform som vid avskaffandet kostade 2,6 miljarder. Det är knappast att återinföra det som man var med och avskaffade utan snarare bara en halvmesyr och en chimär så här i valtider.

Ledamoten lyfter också indirekt en annan viktig fråga, nämligen den om hur vi ska skapa tillväxt i Sverige, inte minst bland små och medelstora företag. Regeringens långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och också högre tillväxt. Precis som jag sa tidigare kommer Sverige nästa år att ha en tillväxttakt som kommer att vara bland de högsta i EU, enligt EU-kommissionen.

Men, fru talman, jag måste ändå påpeka att det är något magstarkt av Socialdemokraterna att kritisera regeringen för sjuklöneansvaret, när de nu själva föreslår en avskaffad karens. Det är ett förslag som Sverige har provat förut, på 80-talet, och vi vet vad resultatet av det hela blev. Det blev fler sjukskrivningar och en dramatisk ökning av sjuklönekostnaderna, men värst av allt: Äldre fick vänta längre på vård och omsorg för att det saknades personal. Och busslinjer drogs in för att det helt enkelt saknades busschaufförer. Det var dyrt, och nu kommer ett dyrt och ansvarslöst förslag i repris.

Tycker man att 80-talet är långt borta behöver man inte gå så långt för att i dag se konsekvenserna av ett slopat karensavdrag i praktiken. Det räcker att åka över gränsen till Norge, som inte har något karensavdrag. Norrmän är egentligen världens friskaste folk, men Norge har också västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch och med samma verksamhet i Sverige och Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser än på de svenska, trots att samma arbete utförs. När det gäller svenskar som har jobbat i Sverige under en längre tid och flyttar till Norge för att jobba ser man exakt samma tendens: Sjukfrånvaron ökar. Det gäller inom både kontaktyrken och tjänstemannayrken.

Så sent som förra året, vid den här tiden ungefär, sa Magdalena Andersson att avskaffandet av karensavdraget skulle kosta minst 5 miljarder kronor för staten. Samtidigt finns det beräkningar som visar att det snarare skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder kronor. Trots detta har Socialdemokraterna, precis som jag sa tidigare, i sin budgetmotion bara lagt in 500 miljoner kronor för att återinföra sjuklöneansvaret, som vi diskuterar i dag, som faktiskt kostade 2,6 miljarder när man avskaffade det. Man har alltså inte budgeterat för de här reformerna över huvud taget.

Då behöver man ställa sig frågan: Vem är det som ska betala? Är det de små och medelstora företagen eller, för den delen, de stora företagen i Sverige som ska stå för smällen när ni lovar dyrt men inte finansierar över huvud taget?

Fru talman! Med all respekt: Man var med och avskaffade sjuklöneansvaret; nu vill man införa det. Detta finansierar man inte över huvud taget. Man säger sig värna Sveriges företag, men i realiteten förbereder man en ordentlig käftsmäll som definitivt inte kommer att öka tillväxten.