Lars Mejern Larsson

Fru talman! Ministerns svar på interpellationen bekräftar min oro över att det finns stora utmaningar för dem som är arbetslösa, framför allt för individer med funktionsnedsättning och brist på arbetslivserfarenhet.

Ministerns svar inleds med regeringens mantra om att den viktigaste åtgärden har varit att prioritera bekämpningen av inflationen genom en återhållsam finanspolitik och därigenom bekämpa arbetslösheten. Det är ungefär som att bromsa i uppförsbacke i stället för att trampa.

Sedan fortsätter ministern i sitt svar med regeringens strategi för att få fler i arbete, som är inriktad på att återupprätta arbetslinjen. Det som ska upprättas har aldrig behövts återupprättas förutom när vårt land har haft en borgerlig regering. Nu är väl behovet ännu större, när vi har en högerkonservativ sådan.

Jag kan återigen konstatera att den konservativa synen på arbetslöshet, där de arbetslösa får skylla sig själva och arbetslöshet är något som den enskilde har att lösa, blir tydlig i ministerns svar. Det framgår även att samhället enligt ministerns svar inte bör engagera sig i frågan.

Fru talman! För några veckor sedan träffade jag Jocke och hans föräldrar, som beskrev att han inte fick den hjälp han behöver från Arbetsförmedlingen. Jocke kände inte att jobbcoachen förstod hans handikapp eller gav honom det stöd han behöver för att komma ut på arbetsmarknaden.

Har man som Jocke både adhd och dyslexi kan vägen in i arbetslivet bli lång och svår. Sedan han tog studenten för fem år sedan känner han, trots upprepade försök att få stöd från Arbetsförmedlingen, att hans möjligheter till arbete inte har ökat.

Han har sökt jobb och letat praktikplatser på egen hand men alltid stött på hinder från förmedlingens sida som gjort att hans självkänsla har sjunkit. Detta har i sin tur lett till en känsla av hopplöshet som har gjort att Jocke upplever sin tillvaro som meningslös.

Under samtalet framkom att Arbetsförmedlingen har misslyckats med att erbjuda sådant anpassat stöd som unga med funktionsnedsättning har rätt till. Detta har resulterat i flera års onödig arbetslöshet och frustration för både Jocke och hans familj.

Detta är en del av ett större problem där unga människor med funktionsnedsättningar riskerar att hamna utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Jag lovade Jocke och hans föräldrar att lyfta denna fråga - det är därför vi står här i dag - för att säkerställa att regeringen tar sitt ansvar och agerar för att hjälpa dessa ungdomar. Vi kan inte tillåta att fler som Jocke lämnas utan den hjälp de behöver för att bygga en meningsfull framtid i en tid då Sveriges företag saknar arbetskraft.

Fru talman! Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern: Hur avser regeringen att förbättra stödet för unga med funktionsnedsättning, och vilka konkreta åtgärder planerar regeringen för att säkerställa att dessa ungdomar ska få en rättvis chans att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden?

Herr talman! Det kanske är onödigt att bråka om detta, men kulturministern säger i sitt svar att hon varken antytt eller sagt att SD deltar i alla beredningar. Den skriftliga fråga jag ställde var om SD hade deltagit i beredningen av utredningen om filmpolitik.

På detta svarar kulturministern att direktiven har beretts inom Regeringskansliet och att politisk samordning har skett i Statsrådsberedningen, där samtliga samarbetspartier har haft möjlighet att komma med synpunkter. Jag tycker inte att det är en särskilt fri tolkning att samtliga samarbetspartier har haft möjlighet att komma med synpunkter på ärenden som bereds inom den politiska samordningen.

Nu, i sitt interpellationssvar, förtydligar kulturministern att ärenden som inte berörs av Tidöavtalet enbart bereds av de tre partier som ingår i regeringen. Det svaret tackar jag för. Men sedan rörs svaret till igen. Som jag läser Tidöavtalet ingår filmpolitik inte bland de reformer som listas under avsnittet om andra samarbetsområden. Det gör till exempel public service, vallagen och de högsta ligornas konkurrenskraft inom elitidrotten, men inte filmutredningen.

Kulturministern hänvisar då till den punkt där det står att kulturpolitiken ska värna kulturens oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål och att principen om armlängds avstånd ska värnas.

Herr talman! Detta är ju en extremt vid tolkning av meningen att det skulle gälla direktiven till en utredning om hela filmpolitiken. Med den tolkningen skulle ju i princip allt som avhandlas inom kulturpolitiken kunna innefattas i Tidöavtalets samarbetsområden.

Jag vill passa på att säga att många drog en lättnadens suck då de såg att stora delar av kulturpolitiken skulle lämnas utanför ramen för Tidöavtalet.

Låt mig nämna en av dem. Efter valet uttryckte sig Liberalernas starke man i Stockholm Jan Jönsson så här: "Om man oroat sig för att demokratin ska upphöra, att public service ska läggas ned eller kulturen detaljstyras kan man kanske andas ut, något sådant finns inte." Har Jönsson och de andra fel? Är alla ärenden som bereds på Kulturdepartementet i själva verket en del av Tidöavtalets samarbetsprojekt kring reformen att värna kulturlivets oberoende?

Herr talman! I sådana fall, vad fyller Tidöavtalets avgränsningar över huvud taget för funktion?

(Applåder)

Herr talman! Var är statsministern? Det undrade en reporter från TV4 i förra veckan i samband med diskussionen om Sverigedemokraternas trollkonton. Jag måste tyvärr ställa samma fråga i dag. Jag har nämligen en mycket relevant fråga till statsministern, en fråga som förtjänar ett tydligt och ärligt svar.

Den 18 oktober 2022 fick Sverige en ny regering med Ulf Kristersson som statsminister. Regeringen blev möjlig genom Tidöavtalet, som innebar att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ingick i regeringen medan Sverigedemokraterna fick inflytande genom tjänstemän på Regeringskansliet. Det som många SD-kritiker varnade för i valrörelsen blev verklighet. SD gick från att vara ett parti som ingen ville samarbeta med, på grund av deras hårda migrationspolitik, till att få betydande makt och inflytande över regeringspolitiken.

För att lugna kritikerna infördes avgränsningar i Tidöavtalet. I Tidöavtalet står det uttryckligen i alla avsnitt om samarbetsområden: "Avgränsningen av områden som behandlas i projektet är de frågor som tas upp under avsnitt 3. Inga ytterligare frågor kommer att beredas i projektet."

Trots att det i avtalet står att inga ytterligare frågor ska beredas har det nu bekräftats att alla frågor som hanteras i Statsrådsberedningens politiska samordning behandlas på det här sättet. Det skulle innebära att Tidöavtalets begränsningar av samarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna inte längre gäller.

Herr talman! Om statsministern inte vill eller känner att han inte kan ge ett tydligt svar på varför avtalet inte följs undermineras förtroendet för regeringen. Väljarna har rätt att få veta om det avtal och de löften som ges inför tillsättandet av en ny regering faktiskt hålls. Annars kan det lätt uppfattas som tomma ord.

Statsministerns ovilja att besvara min fråga är inte bara uppseendeväckande; det är även en fråga om ansvar och ledarskap. Det är av yttersta vikt att vi får klarhet i varför Tidöavtalets regler och skrivningar inte följs och vad det innebär för framtiden. Det handlar om upprätthållandet av förtroendet för vår demokrati och framför allt statsministerns ämbete.

Den här frågan är inte småaktig. Den är fundamental för att säkerställa att regeringen agerar öppet och transparent. Väljarna förtjänar tydliga och raka svar från statsministern, inte en delegering av obekväma frågor.

Tyvärr tycks jag inte få något svar från statsministern, som i stället valt att delegera ansvaret för att besvara min fråga till kulturministern. Den hanteringen väcker en rad följdfrågor. Varför undviker statsministern att svara på en så central fråga? Vad innebär detta för regeringens transparens och ansvarstagande? Är det här ett tecken på interna motsättningar inom regeringen? Vad säger detta om statsministerns ledarskap? Vad gör denna fråga så känslig att statsministern inte kan svara på den?

Herr talman! Jag är dock glad att kulturministern har valt att ta sig an min fråga, eller möjligen blivit uppmanad att ta över ansvaret för att redogöra för den. Nu återstår att se om vi får det svar som vi förtjänar.

(Applåder)

Fru talman! En dag för länge sedan skulle fem grabbar starta ett rockband. Namnet var enkelt: The Berets, baskrarna.

Resterande steg kom naturligt. Det fanns en trummis, en basist och gitarrister. Nu var det bara en fråga kvar att lösa. Vem skulle sjunga? Det behövdes en sångare. Drömmen fanns om de stora arenorna. Entusiastiskt tog de kontakt med musikskolans sångpedagog Maud Lax som välkomnade dem och ville testa grabbarnas färdigheter. För de flesta gick det riktigt bra, men givetvis behövde de öva och träna för att bli bättre.

Fru talman! När det blev min tur fick jag sjunga en sång som heter Köp varm korv. Jag fick sjunga upprepade gånger, och när jag var klar sa Maud nedstämt: Oj, den där rösten kräver mycket, mycket arbete framöver. Och som ni säkert förstår var min sångkarriär över redan innan den hade börjat.

Men musiken har aldrig lämnat mig. Den har funnits där genom livets alla skeden, från den första lp:n med Abba, som pappa gav mig, till alla magiska konserter på de stora scenerna med bland andra Bruce och Bowie.

Men om jag håller mig till Sverige och inte bara till 80-talets Folkets Parker med Gyllene Tider och Uggla utan till de svenska artister som verkligen har jag gjort avtryck internationellt kan jag nämna hårdrocksgruppen Europe, som introducerade genren glam metal, Roxette, som hade fyra förstaplatser på USA:s Billboardlista, Ace of Base, som slog i både öst och väst och Rednex, som i dagarna har spelats 3 miljarder gånger på Youtube med Cotton eye Joe.

Den svenska musiksagan bara fortsätter med musikproducenter och svenska världsartister, och om jag skulle räkna upp dem alla skulle jag bli stående här.

Fru talman! Musiken bjuder upp till dans. Jag ska belysa dansens värld och dess fundamentala roll i vår kultur, speciellt i kontexten av små och fria aktörer. Dessa utgör inte bara kärnan i vår scenkonstinfrastruktur utan är också pionjärer inom nyskapande kulturuttryck. Under de senaste åren har dessa fria aktörer, det vill säga dansstudior och fristående dansare, stött på betydande ekonomiska utmaningar. Ökade elpriser och hyreshöjningar har slagit hårt mot sektorn som redan verkar under strama ekonomiska ramar.

Dansens popularitet, särskilt bland ungdomar, är oomtvistad. Det är en konstform som inte bara erbjuder ett uttryck för kreativitet och känslor utan också främjar fysisk hälsa och mentalt välbefinnande - därav exempelvis upphovet till Alla kan dansa i Dansstudion hemma i Karlstad i Sveriges kulturlän Värmland. Trots detta har dansen inte fått samma institutionella eller strukturella stöd som andra konstformer.

Fru talman! Musiklektioner hjälper inte alla, men Sverige hade inte haft dessa enorma musikframgångar om det inte hade funnits ett gott underlag. Musikens ekosystem bestående av offentliga och privata aktörer är avgörande för vårt svenska musikunder.

Sångundervisningen i förskolan, högskolans konstnärliga program och lokala scener och musikevenemang är sammanlänkande delar som bidrar till nationens musikaliska succéer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur för alla

Tyvärr ser vi att resurserna för viktiga institutioner som kommunala kulturskolor och musikhögskolor har minskat liksom antalet musikscener. Detta utgör ett stort hot mot detta ekosystem.

Vi uppmanar regeringen att initiera en dialog med dansutbildningarna, företrädare för dansen, de fria utövarna, musikskolor och kommunala kulturskolor för att förbättra förutsättningarna för dessa konstformers framtid i Sverige.

Fru talman! Genomslaget av streamningstjänster, såsom Spotify som startade i Sverige, förändrar också hur vi konsumerar musiken globalt och har fortsatt stärka Sveriges position i musikvärlden. Musikbranschen har blivit en av Sveriges största exportvaror och en industri som förtjänar all uppmärksamhet.

Förändringarna inom musikbranschen sker väldigt snabbt, vilket vi fick ta del av under forskningsdagen förra veckan. Utvecklingen av teknik, digitalisering och globalisering har transformerat musikindustrin och skapar nya förutsättningar.

Om Sverige ska fortsätta att vara stort inom musik krävs det nya politiska initiativ som möter dagens utmaningar. Det är hög tid att utreda villkoren och förutsättningarna för svensk musik.

Fru talman! Vi måste se vikten av kultursamverkansmodellen. Syftet med modellen är att ge regionerna ett ökat ansvar och en ökad frihet inom kulturområdet, samtidigt som den värnar om armlängds avstånd från oss politiker. Det är avgörande för att nå de nationella kulturpolitiska målen och stärka regionala prioriteringar samt föra kulturen närmare medborgarna. Vi vill betona att regeringen ska värna, förstärka och utveckla kultursamverkansmodellen.

Fru talman! För oss socialdemokrater har kultur och demokrati alltid gått hand i hand. Vi ser en aktiv kulturpolitik som demokratins katalysator. Politiken måste vara beredd att ta ansvar för att kulturlivet även fortsatt ska ha goda förutsättningar. Vi ser därför faror i, precis som Amanda Lind sa, att regeringen har aviserat en sammanslagning av Kulturrådet och Konstnärsnämnden. En sådan åtgärd borde föregås av en konsekvensanalys.

Jag står bakom alla socialdemokratiska reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 1. Jag står också bakom vårt särskilda yttrande.

Det är svårt att bygga ett samhälle utan kultur. Kulturen är inte bara en lyx som vi anskaffar när vi anser att vi har råd. Den är en nödvändig del av samhällets själ och samhällets utveckling.

Jag vill lyfta fram en institution som exemplifierar kulturens kraft och nödvändighet i vårt samhälle, och det är Kungliga Operan.

Men låt oss först resa tillbaka till 90-talet, då Sveriges ekonomiska situation var prekär. Vi hade en statskuld på 70 procent. Sedan dess har Sveriges ekonomi förbättrats betydligt, och vi är nu en av världens stabilaste nationer. Med lägre statsskuld, minskat skattetryck och förbättrade ekonomiska förutsättningar borde möjligheterna till investeringar i kultur vara stora. Ändå ser vi en kontinuerlig nedprioritering av satsningarna på kultur.

Kungliga Operan i Stockholm, vår nationalscen för balett och opera, lider under kritikvärdiga arbetsförhållanden. Musiker övar i korridorer, ballerinor slår huvudet i taket på grund av otillräckliga faciliteter, det regnar in och det är för trångt bland kostym- och perukmakarna, som även Kristina var inne på. Men stoltheten genomsyrar alla operamedarbetare. Likt magi syr de ihop föreställning efter föreställning. Det är ovärdigt att en sådan ikon behandlas på det sätt som sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur för alla

Fru talman! Kungliga Operan, vår största kulturklenod, har lidit länge nog. Jag förväntar mig att ministern tar initiativ till blocköverskridande samtal utifrån de möjligheter som finns i de två förslagen; det är fråga om nödvändighet respektive vidareutveckling, skulle man kunna säga. Detta måste ske blocköverskridande. Kulturinstitutionen Kungliga Operan och vårt engagemang i Icorn skapar långsiktiga värden som går långt utöver ekonomisk avkastning. Det är berikande i form av identitet och gemenskap och fördjupar vår förståelse för mänskligheten.

Fru talman! Låt oss därför inte se kulturen som en kostnad utan hellre som en investering i vårt lands själ och framtida välstånd! Låt oss lyfta kulturen till de höjder den förtjänar! Vi behöver en bred politisk enighet för att våra kulturskatter inte bara ska överleva utan också ska satsas på. Vi måste även fortsätta stödja och utöka vårt engagemang i Icorn för att stärka vår position som en bastion för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Till sist tror jag att Pablo Nerudas ord kan inspirera oss i denna strävan: "De kan undanröja alla blommor, men de kan aldrig stoppa våren." Låt oss säkerställa att kulturen, vår eviga vår, aldrig upphör att blomstra i vårt land!

(Applåder)

Fru talman! En kvinna frågade mig: Är det fel på mig? Nej, sa jag.

Men många kvinnor har inte fått den berättigade uppmärksamhet som de behöver. Med all respekt är jag, precis som statsrådet var inne på, i allra högsta grad lekman. Som statsrådet också nämnde har jag skrivit frågor, motioner och nu står jag här och interpellerar. Det gör jag för att jag försöker använda dessa verktyg för att uppmärksamma konsekvenserna för de drabbade, kostnader för samhället och behov av information och utbildning inom vården när det gäller klimakteriefrågan.

Vid ekonomiska nedskärningar inom hälsovårdssektorn, som vi nu ser, är jag rädd för att kvinnors behov under klimakteriet inte ges företräde utan att detta snarare försämras.

Kvinnor står inför dubbla risker, dels som patienter, dels som anställda inom sjukvården där de utgör en klar majoritet. Regionpolitiker, som statsrådet var inne på, vittnar om sjukvårdskrisen som riskerar att äventyra inte bara arbetsförhållandena för dessa kvinnor utan också vårdkvaliteten.

Sverige måste säkerställa att alla kvinnor får den vård och det stöd de förtjänar, inte minst när det gäller en så grundläggande aspekt av kvinnors välbefinnande som sexuell hälsa.

Fru talman! Det är dags att omvandla erkännandet av problemets allvar till konkret handling. En bättre klimakterievård är bra för den drabbade, den är bra för företagen och den är bra för Sverige. Frågan är om regeringen är villig att avsätta de resurser som krävs.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Fru talman! Jag tror att vi tillsammans måste jobba för att bryta detta tabu, för det pågår. Nu är det inte alls tillräckligt.

Det kan handla om smärtor i muskler och leder, stelhet, huvudvärk och tilltagande antal migränanfall. Det kan vara dimmigt i huvudet. Det kan vara som att gå med en låda över huvudet med en känsla av att inte riktigt hänga med. Man kan ha koncentrationsproblem och sämre minne. Man kan vara deppig, trött och sliten utan att man har gjort något särskilt. Det kan handla om viktuppgång.

Det är en lång lista med vaga och diffusa symtom som vart och ett kanske framstår som obetydligt. Men summan av dem reducerar erfarna, friska och resursstarka personer, som i utgångspunkten har massor att ge och bidra med i samhället, till sjukskrivna och förtidspensionärer.

Jag ska citera en kvinna som tog tag i sina diffusa problem för drygt två år sedan tillsammans med sin läkare:

Jag och min läkare blev eniga om att jag skulle testa hormonbehandling. Först började jag med tyroxin, som är ett hormon som påverkar ämnesomsättningen i kroppen och som för många kvinnor sjunker i klimakteriet och orsakar problem även om nivåerna är innanför det som anses vara normalvärden. Jag tog en mycket liten dos, men redan efter tre månader bättrade sig min hälsa betänkligt. Ett halvår senare började jag också med östrogen/progesteron-behandling och upplevde ytterligare förbättring. Nu, två år efter att jag påbörjat behandling, är jag tillbaka till mig själv igen. Jag är stark, orkar allt det jag ska och vill och känner mig klar för att delta och jobba tills jag är 70 - minst.

Fru talman! Detta var ett vittnesmål från en kvinna i sina bästa år.

Klimakteriet är ingen sjukdom, och kvinnor drabbas såklart olika hårt av alla de symtom som kan uppstå. Men trots att det inte är en sjukdom påverkas många kvinnor på ett sätt som gör att deras generella hälsa minskar. Deras relationer påverkas. Inte minst kan arbetsförmågan minska. De blir i värsta fall sjukskrivna, ganska ofta på fel grunder och i onödan, vill jag hävda.

Enligt Försäkringskassan står kvinnor för 79 procent av alla sjukskrivningar på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Kvinnor är också överrepresenterade i samma kategori i åldersspannet 40-60 år, ett åldersspann som sammanfaller med den period av hormonomställning som klimakteriet är.

Fru talman! Det är inte helt otroligt att det kan finnas ett samband här. Det borde vara en stor samhällsvinst att se till att kvinnor får relevant diagnos och hjälp så att de kan slippa bli sjukskrivna för symtom som är helt naturliga. Så borde det vara om vi nu menar allvar med att vi vill att alla som kan jobba ska jobba, fru talman. Jag presenterade tidigare ett av alla vittnesmål. Jag är intresserad av hur statsrådet kommer att arbeta för att fler dörrar ska öppnas till en förbättrad klimakterievård i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.

I skuggan av tystnaden ligger ett område som alltför länge har omgärdats av tabu och förbiseende, trots att det berör hälften av befolkningen på ett djupt, personligt och smärtsamt sätt. Jag talar om klimakteriet, en resa som varje kvinna förr eller senare påbörjar. Det är en resa som inte bara är en naturlig del av livets cykel utan också kan medföra djup förändring i fysisk, psykisk och sexuell hälsa.

Klimakteriet är ett vitt begrepp och ganska vagt för många. Vallningar är något de flesta kan pressa fram om man frågar dem vad de vet och kan om klimakteriet, men okunskapen är stor generellt. Det har inte pratats tillräckligt och informerats särskilt mycket om klimakteriet. Detta behöver det bli en ändring på.

Många lever nog fortfarande i tron att kvinnor i klimakteriet är i 60-70-årsåldern, vilket förvisso kan stämma, men sanningen är att den omställning som klimakteriet innebär påbörjas långt tidigare än så, för vissa redan i 40-årsåldern. Man är då mitt i livet, och många kvinnor drabbas av ganska jobbiga besvär. Utöver vallningar och svettningar är det vanligt med ledvärk, muskelvärk, sömnbesvär, oro, ångest, psykiska besvär, humörsvängningar, minnesproblem, torra slemhinnor och inte minst nedsatt eller försvunnen sexlust.

Perioden för hela omställningen kan pågå i upp till tio år. Förändringen kan börja långt före sista menstruationen.

Att drabbas av nedsatt sexlust eller nedsatt möjlighet till ett bra sexliv, i värsta fall resten av livet, är att bli berövad en del av livskvaliteten. I samband med att östrogennivån sjunker kan den sexuella tändningen ta längre tid än vanligt. Tankar på sex minskar, och känslan av orgasm förändras. Torra slemhinnor finns det hjälp mot, men minskad lust är det svårare att få hjälp med för kvinnor i Sverige i dag.

Många kvinnor vittnar om att de inte tas på allvar när de söker vård för sina symtom. Ofta får de höra att de är utmattade eller att de är deprimerade. Sällan görs kopplingen att klimakteriet kan vara orsaken. De blir hemskickade med ett recept på antidepressivt läkemedel, som sedan inte hjälper.

Sverige har legat efter när det gäller att arbeta för att förbättra behandlingen av klimakterierelaterade besvär. Risken med det är att kvinnor inte känner sig lyssnade på och att de då söker hjälp i andra länder eller, ännu värre, hos oseriösa aktörer på nätet.

Fru talman! Det är dags att vi höjer kunskapsnivån bland läkare och gynekologer i fråga om klimakterierelaterade besvär och om hur dessa besvär kan behandlas effektivt. Det behövs också ökad kunskap om olika läkemedels effekter och betydelser.

Den sexuella lusten varierar från person till person. Men har alla samma tillgång till hormonbehandling, som kan påverka den sexuella hälsan?

Fru talman! Jag undrar vilka åtgärder statsrådet planerar för att bryta det tabu som omger kvinnors sexuella hälsa under klimakteriet samt för att säkerställa att adekvat och jämlik vård är tillgänglig för alla kvinnor oavsett var i landet de befinner sig.

(Applåder)

Herr talman! "Ekshärads befolkning kallas Sveriges indianer och har sin en egen totempåle. Det finns två bakgrunder till uppkomsten av varför de kallas indianer. När man förr i tiden flottade timmer på Klarälven så följde flottarna med timret hela vägen till skiljen i Forshaga. När dessa civiliserade människor i söder kom i kontakt med dessa nordvärmlänningar som tidigare inte varit ut från hembygden såg de dessa som vildar.

De hade bar överkropp och hade blivit brunbrända av vårsolen, var seniga och muskulösa, sa inte mycket, men när de sa någonting var det svårbegripligt. Ekshäringarna har i dag en dialekt som är mycket speciell, pratar fort och hugger av orden, och har alldeles egna ord där ett ord har flera betydelser beroende på hur det betonas." Detta är citat från Ghosthunter.

Herr talman, kollegor, åhörare och filmälskare! Jag älskar och är lyckligast i världen att få stå här och prata film. När jag var liten lekte vi indianer och cowboys influerade av klassiska västernserier som Familjen Macahan och Kampen om Colorado. Den sista handlade om arapahoindianer.

Herr talman! Jag har fortfarande det vilda i mig. Film och rörlig bild är någonting som angår oss alla. Därför vill jag lyfta fram den djupa betydelsen som svensk film har för vårt land. Den är inte bara en källa till underhållning och konstnärligt uttryck utan är också en betydande ekonomisk motor som skapar arbetstillfällen och genererar tillväxt i vårt avlånga land.

Filmen är också en av våra mest kraftfulla kulturyttringar med en unik förmåga att påverka och beröra människor på djupet. Den är konstart som likt musiken saknar motstycke.

Under helgen tog syrran med mig till biografen Victoria på Söder för att se filmen om min namne Lars, som likt mig adore La France, älskar Frankrike. Filmen var Den sista resan.

Herr talman! Filmen framkallar en blandning av skratt och tårar. Den visar på vikten av att omfamna varje ögonblick, oavsett livets ofrånkomliga utmaningar och begränsningar. Genom dess tragikomiska lins lyckas Filip och Fredrik även avväpna en indian från Ekshärad.

När jag som företrädare för Socialdemokraterna får jobba med och säkerställa att svensk film fortsätter blomstra och når ut till en bred publik vill jag betona att svensk film är en nationell angelägenhet.

En ny svensk filmpolitik har alla förutsättningar att bli framgångsrik då den bidrar till både lokal kreativitet och internationellt utbyte. Varje framgångsrik filmproduktion medverkar till att stärka vår ekonomi, som flera har varit inne på, genom att generera inkomster för biovisningar, streamingtjänster, internationella försäljningar och inte minst filmturismen, restauranger och hotell.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service och film

Genom historien har svensk filmindustri bidragit till landets kulturella identitet och internationella rykte och är en del av vårt svenska kulturarv. Framtiden för svensk film och rörlig bild är i dag osäker, som flera också har nämnt.

Det ekonomiska systemet av lokala finansiärer, samproducenter och beställare som i alla tider har varit en garant för svensk film- och tv-produktion är satt under hård press. Investeringarna i och den långsiktiga tillgången till svensk film och rörlig bild utmanas därmed.

Herr talman! Film och rörlig bild är sannolikt också den kulturella näring som har de största samhällsekonomiska effekterna. Men då krävs en ordentlig analys som förmår att adressera de stora utmaningar som svensk film och tv står inför.

För att svensk film ska bli en angelägenhet som lockar tillbaka biobesökarna till biograferna måste utredningen belysa och ge förslag på bättre förutsättningar för landets filmskapare. Det är en förutsättning för att filmkulturen ska finnas kvar i hela vårt avlånga land.

Flera statliga offentliga utredningar har visat att de kreativa näringarna behöver få bättre förutsättningar genom stärkt investeringskapital, incitament för produktioner i Sverige och understöd från det offentliga avseende kompetensförsörjning. Trots detta behandlas filmbranschen inte som den tillväxtmotor den har potential att vara.

Filmutredningen är välkommen. Det är någonting som vi socialdemokrater efterfrågat länge. Jag välkomnar Eva Bergquist, som har utsetts att leda denna breda utredning.

När det gäller filmutredningen har regeringen inte valt att föra en dialog med oppositionen med syfte att finna en långsiktig enighet kring svensk film. Regeringens direktiv till den beslutade filmutredningen borde varit mer fokuserad på den centrala frågan om filmens finansiering.

Vi önskar att filmutredningen får tydliga tilläggsdirektiv avseende bland annat filmens finansiering, hur filmmomsen påverkar antalet biobesökare, tillgång till biografer över hela landet, illegal hantering av film, film på minoritetsspråk och digitalisering av svensk film.

Vi anser, som flera andra, att filmutredningen bör ha en parlamentarisk förankring. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Avslutningsvis, herr talman, är det dags att vi återupplivar visningskulturen - att uppskatta film i dess rätta element, nämligen på en biograf.

Ett kreativt exempel från Värmland är Kristinehamns kommun, där man har bedrivit skolbio för årskurs 5 i 20 år. Här får alla möjligheten att dela filmupplevelsen med sina klasskamrater. Det börjar redan med den yngre generationen. När vi introducerar barnen till magin i att se film på stor duk är fröet sått.

För att detta ska vara möjligt är det avgörande att familjer, oavsett ekonomiska resurser, ska kunna ta med sina barn på detta kulturella äventyr. När inflationen och matpriser når rekordhöga nivåer väljer man bort biografbesöken. En momssänkning skulle bidra positivt till en ökad publik på landets biografer.

Herr talman! Genom en gemensam ansträngning kan vi säkerställa att svensk film fortsätter att vara en vital del av vår kultur och ekonomi, i Värmland och i hela landet för alla generationer.

Public service och film

Det är svårt att leva i en oskildrad värld, som den polske filmregissören Krzysztof Kieslowski uttryckte det.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 mars.)

Herr talman! Det är en utredning jag efterfrågar. Men eftersom ministern klart och tydligt deklarerar ett totalt ointresse för en utredning om vem som ska ha det samordnande ansvaret blir det tydligt, tycker jag, att ansvar skrämmer ministern. Jag har förstått att mina åsikter inte kommer att bli beaktade, men jag känner ändå att det är viktigt att en sista gång uppmana vår kulturminister att ompröva situationen.

Jag ska peka på något mer. I dag använder sig forskningen och utbildningen - ja, hela universitetsvärlden - i allt högre grad av visuella medier. Att tillsätta en statlig utredning är därför inte bara klokt utan också ekonomiskt fördelaktigt för samhället.

Sverige är, som jag sa tidigare, det enda landet i Norden som inte har etablerat ett nationellt ansvar för att främja och stödja fotografiets utveckling. Vi måste aktivt söka lösningar för att möta samtida utmaningar och förbereda oss för framtida behov.

Här kommer några centrala punkter som bör ingå och beaktas i en sådan utredning:

en nationell strategi och infrastruktur för fotografisk stillbild i Sverige baserad på inhemska behov och internationella erfarenheter

en inventering av svenska fotografers livsverk

utveckling av digitala metoder för lagring och spridning samt en strategi för insamling och lagring från bildflödet via sociala medier

en handlingsplan där samlande forskning och publika presentationer utgör viktiga hörnstenar

frågan om vem som ska ha det övergripande ansvaret för samordning och överblick av den fotografiska stillbilden.

Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret! Jag vill även i detta inlägg lyfta fram fotografiets betydelse. Det sträcker sig brett och djupt i samhället och i kulturen. Det skiljer sig från ordet och filmen; där finns ett ansvar, vilket inte finns när det gäller fotografiet.

Vad händer om vi tar bort bilden? Den är inte bara ett sätt att bevara ögonblick i tiden, utan den är också ett demokratiskt verktyg och ett kärnfullt kommunikationsmedel, som kan väcka känslor, framkalla tankar och påverka åsikter. Fotografi kan betraktas som en konstform såväl som ett dokument över historiska och samtida händelser.

Låt mig nämna min mormors berättelser om våra släktingar på andra sidan Atlanten, i Amerika. Genom hennes berättelser blev fotografier inte bara statiska bilder utan portaler till vår familjehistoria. De fångade inte bara ansikten utan också våra rötter, vår historia och våra drömmar.

Fotografier gör det möjligt för människor att bevara minnen av personliga ögonblick, familjemedlemmar och viktiga händelser i livet. De fungerar som visuella tidskapslar som bär på historier och känslor.

Sveriges museer säger när det gäller nytt uppdrag för MSB 2023: Om någon frågar vad man skulle ta med sig vid kris blir svaret ofta fotoalbumet. Kulturarvet är nationens kollektiva minne. Om vi som enskilda personer prioriterar minnesbanken, fotoalbumet, vid kris måste politiker och myndigheter prioritera det kollektiva minnet, kulturarvet, i samhällets beredskap.

Fotografiet är en oerhört närvarande del av vår vardag, och den snabba digitala utvecklingen har medfört en omfattande produktion och cirkulation av bilder, inte minst i sociala medier. Denna utveckling gör det ännu viktigare att ta itu med frågor kring kontroll och hantering av bilder.

Företag, föreningar, arkiv, museer och stiftelser hanterar alla bilder, och AI:s framväxt ställer ytterligare krav. Men vilken strategi har vi för att hantera detta på ett trovärdigt sätt? Hur vill vi att våra bilder ska användas i framtiden? Varifrån kommer bilderna? Pressarkiv försvinner, och vissa köps upp - och vi vet inte alltid vart de tar vägen.

Herr talman! Det är oroande att det inte finns något tydligt nationellt ansvar eller någon bevarandeplan för fotografi. Därför är en utredning oerhört viktig för att klargöra hur vi tar hand om och skapar vårt visuella kulturarv. Arkivutredningen, som ligger på vänt, understryker också behovet av en särskild utredning kring stillbilder och fotografi.

Det är dessutom av stor vikt att uppmärksamma den del av den fotografiska historien som i dag inte är tillgänglig för vetenskaplig forskning. Vidare är det viktigt att framhålla att den nuvarande fragmentiseringen, som karakteriseras av en mix av privata initiativ samt regionala och kommunala satsningar, inte är adekvat utan samordning.

Trots att ministern i sitt svar hävdar att Moderna museet har detta uppdrag har jag inte lyckats få det bekräftat. Detta övertygar mig ännu mer om att en utredning behövs för att reda ut missförstånd och oklarheter. Så om ministern sätter på sig vidvinkeln för att få en bättre översikt ser hon nog att verktyget är en utredning, trots ministerns aversion mot en sådan.

Herr talman! Mats Holmstrand, Anna Clarén, JH Engström, Christer Strömholm, Beata Bergström, Carl Johan De Geer, Pär Olsson, Agneta Ekman, Hans Gedda, Anders Petersen, Ann Christine Eek - för att inte nämna Sveriges internationellt kanske mest berömda fotograf, Lennart Nilsson, som blev välkänd för sina Ett barn blir till-bilder på mitt födelseår 1965 - är några fotografer vars livsverk riskerar att gå förlorade på grund av regeringens passivitet - därav min interpellation. Jag tackar ministern för svaret. Men har de som har levererat svaret förstått frågan i dess helhet?

Enligt Maja Hagerman, konstnärlig lektor i bildproduktion, befinner sig fotografin i ett kulturpolitiskt tomrum. Samtidigt blir fotografier viktiga som historiska källor i utforskandet av det förflutna men även i berättandet och förmedlandet av den historiska förståelsen. Institutionerna använder sig av fotografier ur äldre fotografiska samlingar när de ska förmedla ett kulturarv. Fotografin har funnits i vårt nordiska kulturliv sedan 1800-talet, och i vårt samhälle har betydelsen bara vuxit och är stadigt växande. I Danmark, Norge, Finland och Island har man förstått dess betydelse och tagit fram en strategi på nationell nivå. Vi är unika i Norden som inte ens förmår tillsätta en utredning, något som en samlad bransch har efterfrågat i snart ett par decennier.

Herr talman! Fotografins bevarande verkar vara en fråga som hamnar mellan stolarna och som ingen förmår plocka upp. Det gör mig faktiskt ledsen när jag tänker på alla bilder som riskerar att hamna på tippen. Vilka skatter som kan gå förlorade där vet ingen. Men ett fotografi som förstörs eller blir osynligt gör ingen nytta. Att bevara och värna vårt fotografiska kulturarv, som är en del av vår kollektiva historia och identitet och en konstform som berättar om vår tid, vårt liv och vår värld, borde vara en självklarhet. Men trots dess betydelse står vi inför utmaningar som riskerar att låta viktiga delar av detta arv försvinna. Det saknas helt enkelt en plan. I dag förvaltas många svenska fotografers bildarkiv ideellt av släktingar och eldsjälar i stället för i offentliga museer och arkiv.

Oron är stor. Som det ser ut i dag beror fotografins överlevnad på slumpen, säger Lena Wilhelmsson i Nätverket för nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Paulina Holmgren, ordförande för Svenska Fotografers Förbund, är tydlig: Det är av yttersta vikt att vi skapar en överblick och att det tas fram en nationell strategi för hur Sveriges fotografiska minne ska omhändertas, organiseras, tillgängliggöras och utvecklas, inte bara för nuvarande generationer utan även för framtida generationer.

Vi kan inte förlita oss på att Moderna museet, som ofta fokuserar på enstaka fotografiska verk, ska bära det här ansvaret ensamt. Det krävs en samordnad insats och en formell plan som sträcker sig bortom de nuvarande insamlingarna, som ofta är ofullständiga och begränsade i tidsomfång. Det handlar inte om att styra eller dirigera vårt fotografiska arv.

Därför, herr talman, är jag nyfiken på hur kulturministern ser på detta. Delar inte ministern Lena Wilhelmssons och Paulina Holmgrens syn att fotografier är en oersättlig källa som bör finnas kvar i framtiden?

Herr talman! Jag hade sett fram emot ett samtal med kulturministern om bildkonstens framtid i hela landet, men tyvärr är hon inte här. Jag vill ändå vara frikostig och dela med mig av en upplevelse jag hade i somras. Det var en vandring på en vidsträckt sommaräng genom en skogsdunge där tio paviljonger med svenska och utländska konstnärer låg utspridda i naturen.

Tänk dig överraskning på överraskning med färgglada installationer som berör eller provocerar! Gravstenar åker runt för egen maskin samtidigt som de håller gräsmattan fin. Utställningen fortsätter inomhus med naturens närvaro i konsten, nu i ladan Paleis Oranjestraat med sina tre våningar fyllda av konstnärliga upplevelser.

I år var det totalt 14 konstnärer från sex olika länder som satte sitt avtryck. En indisk elefant i naturlig storlek och video, foto, bild- och textilkonst, för att nämna något. Alla med det gemensamma budskapet att belysa en av våra största ödesfrågor: klimatförändringen.

Många sitter nu och undrar var jag var. Jag var i Värmland, herr talman, utanför Sunne. Ett stenkast från Selma Lagerlöfs Mårbacka ligger Alma Löv Museum, som visar samtidskonst. Museet är sprunget ur ett konstprojekt skapat av Marc och Karin Broos. Det drivs numera av Stella. I år kan museet prisas med Stora turismpriset för sina insatser för att locka turister att besöka Värmland och för att sprida kulturen i landet.

Det är dock en bitterljuv upplevelse, då konsthallarnas framtid på landsbygden är oviss. Redan i januari i år visade en rapport från branschorganisationen Bildkonst Sverige att läget ser illa ut. Det är tufft för fria utställare som sysslar med samtidskonst, då tidigare stöd från Kulturrådet, kommuner och regioner riskerar att falla bort.

Små fria utställare bidrar med ett viktigt arbete för att det ska finnas tillgång till samtidskonst i hela landet. I kristider, som vi befinner oss i nu, är det viktigt att inte skära ned utan hellre satsa på kulturen. Det är den som förenar oss och håller oss samman.

Herr talman! Kommun- och regionpolitiker ställs inför orimliga val när vi har en regering som satt region efter region i en sjukvårdskris. Sent i går kväll vittnade Kommunals ordförande Malin Ragnegård om att stålbadet nu verkställs och varslen inom välfärden ökar. Man tvingas prioritera. Regeringens nedskärningar på regionerna kommer speciellt att påverka kulturen.

Alma Löv Museum är inte ensamt om att brottas med en ansträngd ekonomisk situation. Det här drabbar allihop. Framtidens Kultursverige begär att vi politiker tar vårt ansvar. När ska vi förstå betydelsen av kulturen och inse att den är en tillväxtmotor för hela vårt land om bara förutsättningar ges?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

God jul, herr talman!

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker definitivt att vi ska ha en debatt, men jag är rädd för utvecklingen när politiker styr kulturinnehållet. Det leder snart till att kritiska röster mot sittande regimer tystas och vår frihet begränsas.

Vi har sett det tidigare. Bertolt Brecht, dramatikern som skrev Tolvskillingsoperan, den chilenske vissångaren och poeten Víctor Jara, den grekiske kompositören Mikis Theodorakis - ingen av dem fick utöva sin kultur på grund av att de som hade den politiska makten var missnöjda med innehållet. Och nu ser vi det ryska punkbandet Pussy Riot, vars medlemmar är kända feminister och kulturarbetare, som genom musiken länge har protesterat öppet mot Putin och försvarat yttrandefriheten.

Jag tänkte att jag säkert skulle få frågan, så jag ville lyssna på och ställa den till AI: Vad innebär egentligen armlängds avstånd när det gäller den konstnärliga friheten? Jag fick svaret att principen om armlängds avstånd sammanfattningsvis innebär att konstnärlig frihet och konstnärligt oberoende är viktigt för en levande demokrati och att konstnärer och kulturinstitutioner behöver skydd mot politisk styrning och censur för att kunna fortsätta utforska och uttrycka sina nya idéer och perspektiv.

Fru talman! Jag läste nyligen en artikel av den norske krigskorrespondenten Per Kristian Aale. Han beskriver en staty av en ukrainsk poet som står i Moskvas centrum där ryssar varje dag stannar för att lägga blommor medan polisen försöker att stoppa dem. Ryssarna kommer hela tiden på nya sätt att visa sin solidaritet med ukrainare och sitt motstånd mot kriget. Men all kritik av kriget blir sedd som förräderi med långa fängelsestraff som följd, så det gäller att vara kreativ.

Fisken har blivit en symbol. Det kommer av att en kvinna i Sibirien stod inför rätta för att ha skrivit "Nej till k..g" på en byggnad. Under rättegången sa hon att ordet inte var vojna, som betyder krig, utan vobla, som är en sorts fisk. Jag hatar fisk; jag tål inte lukten av det, sa hon. Hon blev frikänd. Detta spred sig som en löpeld på sociala medier, och nu ser man fiskar med rött kors över i hela Ryssland, som symbol för "Nej till krig".

Till och med Lev Tolstojs kända roman Krig och fred används som en stilla protest. Bokens framsida läggs ut med den nya titeln Specialoperation och fred. Dessa kreativa protester ger mig hopp, trots allt.

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det som händer i vårt grannland kan vara och är på väg att hända här i Sverige. Låt oss gemensamt se till att vår befolkning inte ska behöva ta till symboler och husväggar för att uttrycka sina åsikter eller protester.

Konst är inte vad du ser utan vad du får andra att se, sa Edgar Degas.

Fru talman! De som sitter på den politiska makten ska inte kunna utnyttja offentliga medel för att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion. Låt oss värna om det fria konstuttrycket, det vill säga respektera principen om armlängds avstånd inom all kultur, skattefinansierad eller inte.

Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna säger att principen måste omdefinieras. Det blev ännu tydligare i replikskiftet tidigare med Amanda. Den ska å ena sidan värnas, men å andra sidan bör politiker få stoppa det som är opassande. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är lika tydlig när han säger: "Politiker bör få styra mer över skattefinansierad kultur."

Enligt rapporten Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg från facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor, DIK, anser 70 procent av medlemmarna att det allmänna förtroendet för öppenhet och demokrati minskar. I rapporten beskrivs en samtid med klåfingriga politiker, kunskapsförakt, en hårt polariserande allmänhet samt oro över att inte kunna utföra sitt arbete utifrån yrkesetiska principer.

Det måste till åtgärder som stärker de offentliganställda tjänstemännens arbetssituation, inte minst när de drabbas av politikers gränsförskjutningar. Politiker och myndigheter måste stödja och främja kulturen på olika sätt men samtidigt respektera kulturens oberoende och självständighet.

Kulturminister Parisa Liljestrand från Moderaterna har flera gånger satt ned foten och klargjort att det som står i Tidöavtalet gäller, att principen inte är hotad och att konstnärlig frihet råder.

Fru talman! Ärligt och uppriktigt litar jag på kulturministerns ambition att principen om armlängds avstånd ska gälla, men jag litar inte på de högre hierarkierna.

Myndigheten för kulturanalys föreslog i rapporten Så fri är konsten en rad åtgärder som den socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde. Men det finns ytterligare förslag på vad som behöver göras för att underlätta arbetet på både regional och kommunal nivå. Det handlar om utbildningsinsatser, myndigheters möjligheter att bistå regioner och kommuner i arbetet, hur statens stöd via kultursamverkansmodellen kan främja principen om armlängds avstånd samt en förstärkt politik för oberoende tjänstemäns roll.

Kulturskaparnas villkor ska också stärkas. Vi ska se till att trygga socialförsäkringssystemet för alla, inklusive konstnärer.

Alliansidén som skapades för att öka den sociala och ekonomiska tryggheten blev uppskattad. I dag har vi allianser inom teater, dans och musik som tryggar arbetsvillkoren för många. Vi önskar bredda det till fler kulturområden. Kulturarbetarna ska få skälig ersättning för sitt arbete och möjlighet att livnära sig på sin konst. Så är det inte överallt i dag. De nuvarande ersättnings- och stödnivåerna gör att det fria kulturlivet påverkas negativt.

Kultur är en viktig del av samhället och påverkar människors liv och välbefinnande på många sätt. Regeringen måste se till att detta arbete fortgår så att kulturen får fortsätta blomstra på egna villkor. Det är som de säger hemma i Exhärad: Te mål e tavvel ä ett arbet. Men te få hänn såld ä e könst.

Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga av våra reservationer och särskilda yttranden, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 18 om konstnärers villkor.

Håkan Hellström, Monica Zetterlund, Benjamin Ingrosso, Molly Sandén, Ultima Thule och Rufus Wainwraight under Nobelfesten är ett urval kända artister som sjungit Värmlandsvisan. Vi ska inte glömma den mest hyllade versionen med opera- och hovsångaren Jussi Björling. Frågan är: Varför just Ack Värmeland, du sköna? Ni behöver inte vara oroliga; jag ska bespara er min sång.

När vi nu är inne på opera vill jag berätta om en för mig oförglömlig dag på Kungliga Operan för några veckor sedan. Ett av nedslagen var besöket på repetitionen av baletten Manon, i vilken en utsatt människas moral sätts på prov. Det var strålande dirigerat av balettchefen Nicolas le Riche, som varit chef för ett av världens äldsta balettkompanier.

Efter lunch fick jag närvara på repetitionen av Hört ä smörgåsa eller Var är smörgåsen, en ny produktion av Unga på Operan. Där visade Ellen Lamm hur viktigt det är att låta barn och unga utöva kultur samtidigt som det lockar nya, unga människor till Operan, eftersom de utgör en viktig del av publiken och framtida utövare.

I kostymateljén träffade jag bland andra Monica Svartvik, som berättade om de roliga, utmanande och innovativa arbetsuppgifterna på damskrädderiet där man tillverkar och anpassar kostymer, klänningar och inte minst skohattar.

Under första akten av kvällens föreställning fick jag sitta i inspicienthytten tillsammans med Mauro Tarantino. Han samordnar hela föreställningen, ser till att föreställningen löper smidigt och skapar en trygg och säker arbetsmiljö.

Fru talman! Känslan av att sitta i cockpit var slående, men den stora skillnaden var närheten till alla solister i världsklass.

Under andra akten fick jag sitta längst bak med Emma för att sätta ljus och skapa olika stämningar på scenen.

Under tredje och sista akten avslutades dagen på bästa sätt, i orkesterdiket tillsammans med Kungliga Hovkapellet, stämledaren Fredrik Söhngen och några värmlänningar såklart. Att få sitta under scenen och höra tonerna av Puccinis E lucevan le stelle ur Tosca var magiskt.

Jag kommer aldrig att glömma vilken stolthet som genomsyrade denna dag och professionalismen, kreativiteten och engagemanget vid utförandet av allas arbete för att uppnå det allra högsta resultatet.

Jag hörde inte en enda klagan över verksamhetsbehoven, som vi alla känner till, och som Kristina också tydliggjorde här. Det handlar om lutande golv på stora scenen, arbetsmiljö, läckor från tak, undermåliga toaletter, ventilationsbehov, trånga lokaler och repetitionsutrymmen. Jag skulle kunna läsa upp hur mycket som helst.

Fru talman! Kungliga Operan är ett av våra största skyltfönster mot världen, men vi politiker vill lägga en presenning över det i sju till tio år. Hur speglas då vår profession - en politikers profession? Vi kan inte ens sätta oss ned vid samma bord för att på ett kreativt sätt åstadkomma bästa resultat. Det borde finnas en bred blocköverskridande samsyn i en så tongivande och viktig fråga som Operans framtid. I stället känns det som att vi ror in i framtiden men med blicken bakåt under det stora jubileumsåret 2023.

Fru talman! Nessun dorma - ingen ska sova.

(Applåder)

Fru talman! På den 73:e upplagan av Berlins filmfestival, som kanske är den mest politiska av de tre stora festivalerna i Europa, inledde Ukrainas president Zelenskyj sitt tal med orden: Film kan inte förändra världen, men den kan påverka och inspirera människor som kan förändra världen.

När vi nu ska diskutera framtidens filmpolitik vill jag berätta om när jag fick en förfrågan om jag var villig att ta bort skägget och klippa mig.

En prästs hemliga dagbok ligger till grund för den första spelfilmen om den norske nazisten och landsförrädaren Vidkun Quisling. "Det som skildras är ett möte mellan en humanist och en fascist. Föreställ dig att du skulle hamna i en hiss med Putin i en och en halv timme. Var skulle man ens börja?" säger regissören Erik Poppe i en intervju i DN.

Mitt direkta svar var "Självklart!" till frågan om att medverka som statist under inspelningen av Poppes första spelfilm om Quisling. Tyvärr, fru talman, är den än mer aktuell i och med allt det fruktansvärda som händer just nu i Europa.

Jag är med i en scen som spelades in i Trollhättan. Scenen utspelar sig i en domstol där Quisling får sin dödsdom. Stämningen i rättssalen gick att ta på. Poppe filmar gärna långa sekvenser. Det kräver noggranna förberedelser och krav på alla inblandade. De tog bort mitt skägg, klippte mig i en tidstypisk frisyr och satte en tänd cigarett i min mungipa. Varje detalj är lika viktig. Kläder, skor, inredning, ljus, fotovinklar och repliker bygger på väldigt noggrann research.

Att på plats få känna den energi som Poppe lockar fram hos alla för att uppnå bästa resultat var häftigt. Premiären är hösten 2024.

När vi ska blicka framåt måste jag ändå se bakåt och hamnar då självklart hemma i Värmland. Som med så mycket annat när det gäller kulturen bidrar Sveriges kulturlän Värmland med mycket.

Betydelsen av Selma Lagerlöfs berättelser för det som kommit att kallas den svenska filmens första guldålder går knappt att sätta ord på. Filmatiseringen av Lagerlöfs Körkarlen 1921 räknas som ett av filmhistoriens största verk och har påverkat Charlie Chaplin, Ingmar Bergman och Stanley Kubrick.

Fru talman! Tillbaka till dagens filmdukar! Att få gå på bio är en speciell upplevelse. Jag kommer ihåg när jag tog barnbarnet Lova i handen och hon satte sig framför den vita duken för första gången. Hon var totalt fängslad när duken blev större. Ögonen lyste.

Barn på mindre orter vill också gå på bio. Vi har en skyldighet att möjliggöra detta, inte minst då det fyller en viktig funktion för att öka tillgången till kultur. Det är sorgligt, som jag beskrev, om det är ekonomin som ska begränsa bredden i vilka filmer vi erbjuds att se.

Men utmaningarna för filmindustrin stoppar inte där. Som många har bekräftat är tiden inne för en ny filmpolitisk utredning som tar hänsyn till de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och som reflekterar vilka grundläggande värderingar som ska prägla filmpolitik och audiovisuell politik. Därför yrkar jag bifall till reservation 3, fru talman. Självklart står jag även bakom våra särskilda yttranden.

Det är viktigt att vi tar de rätta besluten som stärker den svenska filmindustrin ytterligare. Vi måste belysa detta och stå samlade med en röst för att stärka varumärket svensk film, särskilt om vi nu är på väg in i en ny guldålder. Årets fem Oscarsnomineringar talar för sig själva. Film i Väst har stora framgångar, och Ruben Östlund har stärkt sin ställning som en av Sveriges mest framgångsrika filmskapare. Svensk film röner med rätta stora internationella framgångar, och filmindustrin börjar på riktigt bli en viktig näring på många håll runt om i landet.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att vi gör om, gör rätt och ändrar förordningen när det gäller produktionsincitamenten för film. Vi anser att Sverige har goda förutsättningar att vara ett land som förutom svenska filmbolag även lockar utländska bolag att lägga sina produktioner i vårt vackra och mångfaldiga land.

Film- och tv-industrin är viktig för framtiden. Det är en viktig kulturform med massor av möjligheter och en enorm tillväxtpotential. Sektorns snabba omvandling kräver dock snabba politiska åtgärder för att gynna den nya industri som är på framfart och som skapar så många jobb och arbetstillfällen.

Fru talman! Den amerikanske regissören David Fincher sa: I don't want to tell you how to do your job. But someone has to.