Herr talman! Mats Holmstrand, Anna Clarén, JH Engström, Christer Strömholm, Beata Bergström, Carl Johan De Geer, Pär Olsson, Agneta Ekman, Hans Gedda, Anders Petersen, Ann Christine Eek - för att inte nämna Sveriges internationellt kanske mest berömda fotograf, Lennart Nilsson, som blev välkänd för sina Ett barn blir till-bilder på mitt födelseår 1965 - är några fotografer vars livsverk riskerar att gå förlorade på grund av regeringens passivitet - därav min interpellation. Jag tackar ministern för svaret. Men har de som har levererat svaret förstått frågan i dess helhet?

Enligt Maja Hagerman, konstnärlig lektor i bildproduktion, befinner sig fotografin i ett kulturpolitiskt tomrum. Samtidigt blir fotografier viktiga som historiska källor i utforskandet av det förflutna men även i berättandet och förmedlandet av den historiska förståelsen. Institutionerna använder sig av fotografier ur äldre fotografiska samlingar när de ska förmedla ett kulturarv. Fotografin har funnits i vårt nordiska kulturliv sedan 1800-talet, och i vårt samhälle har betydelsen bara vuxit och är stadigt växande. I Danmark, Norge, Finland och Island har man förstått dess betydelse och tagit fram en strategi på nationell nivå. Vi är unika i Norden som inte ens förmår tillsätta en utredning, något som en samlad bransch har efterfrågat i snart ett par decennier.

Herr talman! Fotografins bevarande verkar vara en fråga som hamnar mellan stolarna och som ingen förmår plocka upp. Det gör mig faktiskt ledsen när jag tänker på alla bilder som riskerar att hamna på tippen. Vilka skatter som kan gå förlorade där vet ingen. Men ett fotografi som förstörs eller blir osynligt gör ingen nytta. Att bevara och värna vårt fotografiska kulturarv, som är en del av vår kollektiva historia och identitet och en konstform som berättar om vår tid, vårt liv och vår värld, borde vara en självklarhet. Men trots dess betydelse står vi inför utmaningar som riskerar att låta viktiga delar av detta arv försvinna. Det saknas helt enkelt en plan. I dag förvaltas många svenska fotografers bildarkiv ideellt av släktingar och eldsjälar i stället för i offentliga museer och arkiv.

Oron är stor. Som det ser ut i dag beror fotografins överlevnad på slumpen, säger Lena Wilhelmsson i Nätverket för nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Paulina Holmgren, ordförande för Svenska Fotografers Förbund, är tydlig: Det är av yttersta vikt att vi skapar en överblick och att det tas fram en nationell strategi för hur Sveriges fotografiska minne ska omhändertas, organiseras, tillgängliggöras och utvecklas, inte bara för nuvarande generationer utan även för framtida generationer.

Vi kan inte förlita oss på att Moderna museet, som ofta fokuserar på enstaka fotografiska verk, ska bära det här ansvaret ensamt. Det krävs en samordnad insats och en formell plan som sträcker sig bortom de nuvarande insamlingarna, som ofta är ofullständiga och begränsade i tidsomfång. Det handlar inte om att styra eller dirigera vårt fotografiska arv.

Därför, herr talman, är jag nyfiken på hur kulturministern ser på detta. Delar inte ministern Lena Wilhelmssons och Paulina Holmgrens syn att fotografier är en oersättlig källa som bör finnas kvar i framtiden?

Herr talman! Precis som jag sa i mitt interpellationssvar är det så att fotografin som konstform och kulturarv finns bevarad och representerad på både statliga och icke-statliga museer runt omkring i hela Sverige. Vi har dessutom en dedikerad myndighet, Moderna museet, som har i uppdrag att jobba med 1900- och 2000-talskonsten i alla dess former, därmed också fotografi.

Regeringen har hittills inte sett behov av ett nationellt museum dedikerat till enbart fotografi. Fotografi finns i de flesta statliga museers samlingar, men också i såväl regionala och kommunala som privata museer. Fotografi som metod används för dokumentation likaväl som för konstnärliga uttryck och förstås kanske bäst i de sammanhang där skapandet skett. Det är därför också naturligt att sådana fotografier i första hand får samlas med övriga arkivalier som på bästa sätt beskriver sammanhanget. Dessutom är det naturligtvis intressant att visa fotografier tillsammans med andra konstnärligt eller kulturhistoriskt viktiga föremål och material på olika arenor.

Situationen för fotografi ser annorlunda ut jämfört med för publikationer eller film, som ledamoten tidigare var inne på. Fotografi är också en teknik som var och en av oss har tillgång till, inte minst numera när alla går omkring med en kamera i sin mobiltelefon i fickan. Fotografi används som sagt både för dokumentation och för konstnärliga uttryck.

Regeringens bestämda uppfattning är att dessa uttryck förstås bäst i det sammanhang de skapats i, och därför är det viktigt att de samlas tillsammans med de handlingar som beskriver sammanhanget på bästa sätt. På så vis kan vi hjälpas åt att både bevara kulturarvet och göra det möjligt att visa upp det konstnärliga uttrycket. Detta är ett delat och gemensamt ansvar som många institutioner bär, både statliga och privata.

Herr talman! Ursäkta att jag fortsätter att lägga mig i detta sent på kvällen, men foto och hela den utvecklingen är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Tavlan, fotografiet, filmen och 3D-filmen är alla resultat av en process där man tekniskt har blivit bättre och bättre på att återge det som vi har omkring oss. Att behålla några glasplattor, en del av det silverhaltiga fotografiet och sådant är naturligtvis viktigt och bra för att förstå olika delar i den tekniska processen. Men det centrala när det gäller foto måste vara att fokusera på bevarandet av innehållet, och där är hela kärnan och nyckeln digitaliseringen.

Alla de fotografer som Lars Mejern nämnde i sin inledning och som är centrala och oerhört viktiga för vårt kulturarv, och glädjande nog tio tusen andra fotografer, har redan hela sitt verk digitaliserat och fullt tillgängligt att skriva ut med högre kvalitet än vad som var möjligt för bara tio tjugo år sedan. Deras verk kan alltså om så önskas visas ännu bättre i dag tack vare fokuset på fortsatt digitalisering.

Herr talman! Det är en utredning jag efterfrågar. Men eftersom ministern klart och tydligt deklarerar ett totalt ointresse för en utredning om vem som ska ha det samordnande ansvaret blir det tydligt, tycker jag, att ansvar skrämmer ministern. Jag har förstått att mina åsikter inte kommer att bli beaktade, men jag känner ändå att det är viktigt att en sista gång uppmana vår kulturminister att ompröva situationen.

Jag ska peka på något mer. I dag använder sig forskningen och utbildningen - ja, hela universitetsvärlden - i allt högre grad av visuella medier. Att tillsätta en statlig utredning är därför inte bara klokt utan också ekonomiskt fördelaktigt för samhället.

Sverige är, som jag sa tidigare, det enda landet i Norden som inte har etablerat ett nationellt ansvar för att främja och stödja fotografiets utveckling. Vi måste aktivt söka lösningar för att möta samtida utmaningar och förbereda oss för framtida behov.

Här kommer några centrala punkter som bör ingå och beaktas i en sådan utredning:

en nationell strategi och infrastruktur för fotografisk stillbild i Sverige baserad på inhemska behov och internationella erfarenheter

en inventering av svenska fotografers livsverk

utveckling av digitala metoder för lagring och spridning samt en strategi för insamling och lagring från bildflödet via sociala medier

en handlingsplan där samlande forskning och publika presentationer utgör viktiga hörnstenar

frågan om vem som ska ha det övergripande ansvaret för samordning och överblick av den fotografiska stillbilden.