Patrik Lundqvist

Herr talman! Ja, det är precis så. Det begränsar vilka möjligheter man har att försäkra sin inkomst mot arbetslöshet. Är det verkligen en vettig sak att göra i detta läge? Jag tror inte det. När det gäller människors vilja, förmåga och möjlighet att ställa om och hitta ett nytt arbete är det jätteviktigt att de under den tiden inte behöver oroa sig för om de ska klara sig på de pengar de får ut.

Ministern pratade tidigare om människor i statens myndigheter, forskare och andra med hög utbildning. Det är jätteviktigt att de inte bara får ett jobb när de är arbetslösa utan att de också får rätt jobb. Både individen och samhället tjänar på att människor får det jobb de är kvalificerade för. Om de i stället tar ett jobb från någon som inte har den utbildningen drabbar det ju fler människor i flera led. Alltså är det viktigt att man inte tvingas ta ett jobb alltför snabbt. Detta händer kanske inte så ofta bland högutbildade, men det kan hända. Därför är det viktigt att ta hänsyn också till sådana aspekter.

Jag tycker att ministerns resonemang är lite för ihåligt och andas samma attityd som alltid: Människor ska få det svårare, för annars söker de inte jobb tillräckligt snabbt. Men det är inte sant, oavsett vilket samhällsskikt eller vilka arbetare vi pratar om.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattar att ministern riktigt förstår vilka förändringar som ligger på riksdagens bord. Det nuvarande systemet med akassa har ju två system för nedtrappning: taket och ersättningsnivån. Det man gör nu är att lyfta över allting till en takbegränsning. Detta gör att man också begränsar de tilläggsförsäkringar som fackföreningarna har tecknat. Det sker inte om ersättningen går ned i dagens system, så nog sjutton begränsar man mer med dessa förändringar än vad som varit fallet förut.

Det är naturligtvis sant som ministern säger: Omställning, utbildning och andra sådana bitar är jätteviktiga. Men det är ju inte det vi pratar om nu - detta ingår inte i arbetslöshetsförsäkringen, och det ingår över huvud taget inte i det förslag som vi nu diskuterar.

Det finns en stor förväntan på ett nytt svar där man faktiskt adresserar frågeställningarna i stället för att prata om allsköns saker runt omkring som förvisso är nog så viktiga men som inte har med detta ärende att göra.

Herr talman! Jag tackar Johan Pehrson för svaret.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att det inte finns något intresse för att trygga människors försäkring mot arbetslöshet. Det bästa i detta läge vore ju egentligen om vi hade en akassa som faktiskt levererade den trygghet folk förväntar sig. Där är vi dock inte, och vi har inte varit det på väldigt länge.

Det är också tydligt att det finns en väldigt stark misstro hos den här regeringen mot den arbetande befolkningen i Sverige. Man pratar om att folk behöver incitament att ta ett nytt arbete; det är det viktigaste i detta. Det viktigaste är inte tryggheten för människor när de blir arbetslösa - när samhället går in i lågkonjunkturer, kriser eller andra saker som gör att många människor samtidigt blir av med sitt arbete.

Det tar ungefär två och en halv månad för folk att få ett nytt jobb under en vanlig konjunktur. Vi vet att det finns grupper som det tar betydligt längre tid för utan att det handlar om dessa personers motivation eller incitament. Det gäller till exempel äldre. Vi vet att människor som närmar sig 60 eller är över 60 har svårare att komma tillbaka till arbete när de blir av med jobbet än människor i 30 eller 40-årsåldern. När stora kriser drabbar samhället och stora grupper kommer ut i arbetslöshet tar det längre tid för en del av dessa människor att få sitt jobb eller att få ett nytt jobb.

Detta är saker som inte verkar bekymra regeringen över huvud taget. Dessa människor ska få lägre ersättning trots att de är väldigt motiverade att få ett nytt jobb och gör det de ska, eftersom de - kanske i konkurrens med sina tidigare kollegor - inte klarar av det på 100 dagar. De ska straffas för det. Detta är inte en ordning som jag tycker är rimlig.

Vi har haft människor som har varit beredda att betala lite extra för att försäkra sig om att de klarar av att gå mellan jobb även i sådana här situationer, när de är lite äldre och det kanske finns hårdare konkurrens från yngre som får jobb före dem, eller i kriser. Denna möjlighet tycker regeringen inte att de ska ha över huvud taget. Jag tycker att det är orimligt.

I krissituationer, då många blir arbetslösa och vi går in i en lågkonjunktur, funkar vettiga ersättningar från en arbetslöshetsförsäkring också som en konjunkturdämpare som ser till att krisen inte förvärras ännu mer när folk blir arbetslösa, får mindre medel att röra sig med och kan handla mindre. Detta drabbar fler ute i samhället och skapar en lågkonjunktur som är djupare än vad den skulle behöva vara.

Här finns det en möjlighet som innebär att folk själva betalar. Jag vet ju att högern annars brukar vurma för att människor ska ta sitt eget ansvar. Här har de gjort det, men nu tar regeringen bort dessa möjligheter.

Egentligen borde vi som sagt ha en akassa som täcker upp detta; man borde inte behöva gå in och betala själv. Men här är vi nu. Denna möjlighet försvinner också. Jag förstår inte hur ministern kan stå här och prata om att folk behöver ökade incitament att ta jobb. Det är helt enkelt inte sant.

Fru talman! Här i dag har man diskuterat öppenhet och transparens i den svenska demokratin.

Vi i arbetsmarknadsutskottet håller just nu på och arbetar med den nya akassan, som blir inkomstbaserad. Under detta arbete har vi haft väldigt svårt att få tillgång till de beräkningsunderlag och andra saker som regeringen har använt för att ta fram förslaget. Det här gör att vår roll som oppositionspartier blir begränsad.

Det är en viktig princip i en demokrati att både majoritet och opposition ska arbeta med goda villkor och vara öppna och transparenta gentemot varandra så att resultatet av våra demokratiska processer blir så bra som möjligt.

Enligt regeringen är förslaget kostnadsneutralt. Men enligt det som RUT, riksdagens utredningstjänst, ändå har fått tag på blir det en besparing på 1,5 miljarder. Detta kan vi dock inte riktigt granska eftersom vi inte får tillgång till uppgifterna.

Varför har regeringen gjort så här, Johan Pehrson, och vad kommer ni att göra för att vi ska kunna ha en vettig politisk diskussion i frågan framöver?

Fru talman! Den första frågan svarade jag på. Jag pratade om arbetet som den förra regeringen gjorde med de regionala skyddsombuden och hur detta skulle kunna motivera och engagera människor att bli lokala skyddsombud. Jag vet inte hur otydligt det var, men nu hoppas jag att det var tydligt att detta var en bra åtgärd som den förra regeringen försökte genomföra men som stoppades i kammaren av bland annat ledamotens parti.

Vi har föreningsfrihet i Sverige, och fackföreningar är föreningar med möjlighet att själva besluta om stadgar, principer och arbetssätt. Man är också fri att själv utse sina förtroendevalda. Denna princip tycker jag inte att man ska nagga på, för den är viktig. Vi behöver ha fristående fackföreningar som tar till vara medlemmarnas intressen, och då är det också upp till dessa att utse sina förtroendevalda. Vi kan givetvis ge incitament, öka intresset och ge möjligheter härifrån. Till exempel borde vi kanske ha betydligt mer stöd till fackliga utbildningar; det skulle jag tycka var en bra grej för att få fler att vilja engagera sig. Det är ett exempel, men det finns många saker att göra.

Arbetsmiljö och arbetstid

Men jag förstår inte varför man i denna kammare antyder att vi ska börja lägga oss i vilka företrädare ideella föreningar utser.

(Applåder)

Fru talman! Det var spännande och intressanta frågor. Jag var själv skyddsombud innan jag kom hit till riksdagen. Jag vet vilket jobb det är och hur tungt och motigt det kan vara beroende på vilken arbetsgivarpart man har.

Jag tycker att det är ganska intressant att jag får frågor om detta, som Saila sa att hon tidigare i dag diskuterade med Johanna Haraldsson, trots att jag i mitt anförande över huvud taget inte pratade om det. Jag hade en helt annan ingång och pratade om en annan del av det ärende som vi nu debatterar.

Det är klart att det är viktigt att se till att vi får fler skyddsombud ute på arbetsplatserna. Det handlar inte minst om att se till att de regionala skyddsombud som finns, som faktiskt har som uppgift att finnas på de arbetsplatser där det saknas skyddsombud, får möjlighet att vara ute och hjälpa till och se till att man får lite skjuts i arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Kanske får man på så sätt också ett litet incitament för att människor sedan ska kunna ta över lokalt och jobba vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Jag tror att det hade varit en utomordentligt bra väg att gå för att i praktiken visa hur skyddsombuden jobbar och att arbetsplatserna kan göra detta på ett betydligt mer effektivt sätt om de engagerar sig lokalt, utser ett skyddsombud, börjar gå arbetsmiljöutbildningar och så vidare och tar tag i det här. Jag tror att det hade varit en jättebra väg att gå. Det är också den väg som regeringen hade tankar på under förra mandatperioden. Detta stoppades dock här i kammaren.

(Applåder)

Fru talman! Arbetsmiljö och arbetstid heter det avsnitt som vi debatterar i dag. Tyvärr går de här delarna av arbetslivet hand i hand med arbetslivskriminaliteten. Det är inte en slump att de branscher där människor dör, skadas och far illa också ofta är hårt drabbade av kriminalitet.

En stor anledning till att staten har tappat kontrollen över alltför stora delar av arbetsmarknaden är det fokus som funnits på förenklingar och den blinda fläck som funnits för vad som ges möjlighet till när staten slutar kontrollera vad som sker och vem som får tillstånd till vad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Det handlar till exempel om att ta bort krav på auktoriserade revisorer, sänka kraven på kapital för att bilda aktiebolag och skära ned på Arbetsmiljöverkets inspektioner. Det handlar också om att staten under den förra alliansregeringen gav enskilda företag makten att själva bedöma om det råder arbetsbrist inom deras bransch och därmed också avgöra om det är nödvändigt att rekrytera arbetskraft utifrån i stället för att behöva anställa inom Sverige. Det handlar också om det nuvarande systemet med nystartsjobb som inte kontrolleras eller som i bästa fall kontrolleras bristfälligt.

Jens Nylander, en entreprenör från mitt län som en gång i tiden startade företaget Jens of Sweden och som numera arbetar med AI och dataanalys, har granskat utbetalningar och de bolag som fått del av till exempel nystartsjobben. Han har också gjort annat, bland annat kontrollerat kommuner och deras faktureringar och utbetalningarna - otroligt intressant!

För att återgå till nystartsjobben har han till exempel hittat bolag som inte ens har haft verksamhet 2022 utan legat vilande. Bolaget har bytt ägare fyra gånger på ett år, men 2023 när man säger sig vilja starta upp verksamheten igen får man direkt ut en halv miljon i nystartsbidrag. I bästa fall kommer väl företaget att ha en redovisning för 2023 och en verksamhet som gör att de har varit berättigade till nystartsbidragen, men man kan väl ställa sig lite tveksam till hur det här fungerar.

I november 2023 formulerade Riksrevisionen sig så här: "Riksrevisionens granskning visar att stödens utformning kan underlätta missbruk och att delar av kontrollen är ineffektiv."

Fru talman! Det här får man ändå säga är rejält svidande kritik från Riksrevisionen, en myndighet som i allmänhet är ganska återhållsam i hur man uttrycker sig, precis som det ska vara.

Det här sker därför att man har haft skygglappar inför vad som faktiskt rör sig där ute i näringslivet bredvid de skötsamma och beundransvärda individer som driver företag och naturligtvis utgör majoriteten. Från högerns sida vill man inte se att bredvid dem finns också de här kriminella som ser sin chans att enkelt få del av kakan som de inte har rätt till.

Enkelt och smidigt är såklart jättebra för dem som sköter sig men riskerar på det här viset att bli en dammlucka för dem som inte har minsta ambition att sköta sig utan i stället ser chansen att snuva det offentliga på pengar och konkurrera ut seriösa företag med svarta pengar, allt med hjälp av en flexibel inställning till de lagar och regler som gäller. Samtidigt får de en fot in i den vita ekonomin för att tvätta vinster från till exempel knarkförsäljning och annan kriminell verksamhet.

Den här naiva inställningen till alla som driver bolag eller kan beskrivas som entreprenörer har helt klart förvärrat situationen på svensk arbetsmarknad. Det har kostat det offentliga miljarder och släppt in kriminella. Med ett rejält kapital från brottsvinster konkurrerar man med byggföretag, omsorgsgivare, krögare och andra som gör rätt för sig och vill bidra till ett starkt Sverige.

Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett gift som sprider sig i samhället, oavsett om ett företag sparar in på skyddsutrustning, utnyttjar människor från andra delar av världen och betalar dem slavlöner och fuskar med bidrag, skatter eller avgifter eller om det "bara" handlar om att tvätta kriminella pengar från andra verksamheter. Man kan alltså aldrig prata om att det här bara rör sig om brott mot staten eller brott utan brottsoffer. Hur illa statliga bedrägerier än är finns det också andra offer som förlorar sin födkrok eller sitt livsverk eller tvingas riskera sin egen hälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Fru talman! Det här syns inte minst när större byggbolag i Sverige vinner upphandlingar från det offentliga och sedan tappar kontrollen över byggarbetsplatserna. Trots att de ofta bedyrar att de vill ha en sjyst byggbransch där alla följer avtal, regler och lagar återfinns de stora, gamla, traditionella byggbolagen ofta i toppen av avancerade upplägg med väldigt långa entreprenörskedjor och i verkligheten väldigt dålig koll på vilka som faktiskt finns på byggarbetsplatserna.

De som utför själva bygget tjänar ofta väldigt dåligt, och även om de har hyggliga löner får de ibland betala tillbaka pengarna till chefer och arbetsgivare som är mindre nogräknade. Ibland sker detta via att de får betala överpriser för boende, mat och annat som de får levererat till sig. Ibland är det en ren muta för att över huvud taget få stanna i Sverige och ha kvar jobbet och möjligheten att ändå tjäna lite pengar.

Nu när byggbranschen går in i en lågkonjunktur kan man fundera över vilka det egentligen är som kommer att få ha jobben kvar framöver. Är det de som arbetar på seriösa företag, följer svenska regler, sköter sig och försöker försörja sin familj här i Sverige? Eller är det de som kanske inte ens finns registrerade, som flyr från byggena när Arbetsmiljöverket kommer på inspektion? Jag är rädd att det kommer att vara de senare, och det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

Fru talman! Det syns också i assistansbranschen, där pengar för enskildas möjlighet att leva ett fullgott liv utgör ganska stora belopp och blir ett starkt incitament att fuska och luskas. Hans Brun, analytiker på polisens nationella bedrägericentrum, liknade förra året kopplingarna mellan kriminella gäng och assistansbranschen vid en begynnande maffiastruktur som växer fram i Sverige. Enskilda upplägg kan handla om 20-30 miljoner. Då förstår man snabbt varför det lockar att ge sig in i den här branschen både för att ta del av statliga pengar och för att tvätta pengar snabbt och i stora mängder.

Hans Brun sa vidare att det system som våra politiker - naturligtvis med gott uppsåt - skapat för att det ska vara lättanvänt, kundvänligt, icke-byråkratiskt och välfungerande är lätt för kriminella att utnyttja och tjäna pengar på. Det, fru talman, är ganska lätt att instämma i. Det finns en naivitet som ligger bakom att kontroll och efterlevnad av lagar väger lätt i de här sammanhangen. Balansen mellan enkelt och under samhällets kontroll har gått förlorad i alltför mycket enkelhet.

Krogbranschen är en annan bransch som är hårt drabbad av den organiserade arbetslivskriminaliteten. Där kombineras svartarbete, penningtvätt, utpressning och narkotikaförsäljning alltför ofta. Upplägg med momssnurror, falska fakturor, skenanställningar, bulvaner och avancerade bolagskonstruktioner blir allt vanligare när kontanthanteringen minskar och man inte längre kan tjäna pengar i den delen.

Inte sällan sker detta med hjälp av jurister som säljer färdiga upplägg som kriminella kan använda för att starta krogar och få ut sina pengar i den vita ekonomin. Polisen benämnde de här konsulterna professionella penningtvättare i en rapport från i mars i år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Denna typ av kriminalitet kanske inte får samma uppmärksamhet som de gängrelaterade skjutningarna, men det är pinsamt uppenbart att de båda går hand i hand. Som Hans Brun påpekade ser vi konturerna av en svensk maffia, och det är en utveckling vi inte vill se.

Vi har fortfarande möjlighet att stoppa detta innan det får fäste, men då måste fokuset på arbetslivskriminaliteten och denna typ av brottslighet öka. Staten måste återta kontrollen över arbetsmarknaden och sparka ut dem som inte vill spela efter de regler och lagar som gäller i Sverige.

Jag inser att jag har tagit ganska mycket mer tid till det här inlägget än vad jag hade uppgett, och för det ber jag om ursäkt. Detta är ett så viktigt ämne att jag inte kunde låta bli.

(Applåder)

Fru talman! Det hade nog varit hårda tider även med en socialdemokratisk regering; det är helt sant. Men de hade onekligen också sett bättre ut. Oavsett om man kan räkna i promille är ju promille, när det kommer till kommunerna i den här omfattningen, ändå miljontals kronor. Jag tror att det är viktigt att ha med sig att det trots allt handlar om ganska mycket pengar och om ganska mycket gott som kunde ha gjorts med dem.

Fru talman! Sammantaget har vi nu alltså en situation där Sverige går mot en lågkonjunktur, där en hög inflation under lång tid har skjutit upp priserna och där regeringen inte vill kompensera för de prisökningarna.

Visst har vi haft goda tider då kommuner har haft möjlighet att lägga undan till resultatutjämningsreserven. Det är helt sant. Men de pengarna finns en gång. När de har använts är de borta, och kostnaderna finns kvar. Man kan övervintra kortare problem, och man kan använda dem för att skjuta upp nedskärningar om lågkonjunkturen blir längre, vilket den ju ser ut att bli. Vi har ju inte bara problem i kommunsektorn, utan vi ser stora problem även i bygg- och träindustrierna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En av det offentliga Sveriges styrkor är att agera buffert när lågkonjunkturen slår till och säkra upp att en stor mängd människor har en lön att använda för att konsumera och hålla ekonomin igång. Detta är kanske det allvarligaste med att inte hjälpa kommunerna med den ekonomiska krisen utan i stället lämpa över kostnaderna och inflationsbekämpningen på kommuner och enskilda, som den här regeringen verkar göra.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och tillfället att diskutera hur statens hantering av ekonomin slår mot Sveriges kommuner och arbetsmarknaden i vårt land!

Det vi upplever nu är ett resultat av en väldigt hög inflation som orsakar höga priser och nu leder till en lågkonjunktur i många delar. De besparingar som tvingas fram i kommunerna genom i praktiken sänkta anslag från staten drabbar på sätt och vis kommunerna väldigt olika men i många fall också väldigt lika.

På senare år när staten har backat undan och ingen annan aktör finns på plats har kommunerna fått ta över en allt större roll när det gäller den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Just den verksamheten är inte lagstadgad för kommunerna och riskerar därför i hög utsträckning att läggas på kommunernas huggkubbar ute i landet. Det handlar om insatser för att få människor från socialbidrag i jobb och utbildningar för att kunna ta de jobb som finns och behöver göras. Detta kommer såklart att drabba dem som står längst från arbetsmarknaden hårdast när kommuner får prioritera dem som är enklast att få ut i jobb, medan de med funktionsnedsättningar och andra problem får stå tillbaka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Gävle planeras det till exempel för besparingar på 12 miljoner på vuxenutbildningen och 7 miljoner på köp av arbetsträning inklusive det som kallas aktivitetshuset och Arbos. Det här är alltså insatser för att människor med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning ska kunna träna och komma tillbaka i både hälsa och jobb.

Regeringen har också sparat in rejält på yrkeshögskoleutbildningar - kanske inte ministerns område - som har varit ett av de bästa instrument Sverige har haft för att få människor från arbetslöshet till jobb inom yrken där det finns dokumenterade behov.

Visst har det skett satsningar på sistone. Det brukar man höra lite då och då. Men det är ju mot bakgrund av att det först skars ned betydligt mer. Ett år tar man bort 25 000 platser över landet, och sedan återför man pengar för ungefär 9 000 platser och kallar det för en satsning. Det är naturligtvis bra, det vill jag ändå påpeka, men det är långt ifrån tillräckligt och i längden en försämring.

Som grädde på moset, fru talman, har vi också vad som verkar vara en rejält passiviserad höger ute i de kommuner där de har fått makten av väljarna att styra. Så här beskriver oppositionsrådet i Söderhamn kommunledningens agerande: Trots tydligt lägre barnafödande i kommunen till följd av dåliga tider och osäkerhet i omvärlden, precis som i övriga riket, och lägre inflyttning planerar ledningen i Söderhamn att kommunen ska växa med 3 000 invånare.

Underskottet för kommunen beräknas bli 47 miljoner. Av det har man hittills bara presenterat åtgärder för att få bukt med ungefär 20. Det är ett underskott på 1 ½ procent - och året har knappt börjat.

Samtidigt planerar man för en tredje omröstning om vindkraft i kommunen till en kostnad av ungefär 1 ½ miljon kronor, detta trots att två tidigare folkomröstningar har genomförts och ingen förändring har skett utifrån dem.

Söderhamns invånare blir alltså dubbelt bestraffade av en passiv regering och en kommunledning som inte ser allvaret utan gräver ned sig bakom folkomröstningar och undanflykter i stället för att ta tag i de utmaningar som kommunen står inför.

Fru talman! Nej, det kanske inte är någon lätt fråga. Och det är klart att det är problematiskt att styra kommuner som naturligtvis ska ha ett eget självbestämmande. Men det finns ändå en hel del man kan göra. Vi har rätt många lagar och regler i det här landet som styr hur kommuner faktiskt får agera.

Jag återkommer till det sista jag tog upp i mitt förra inlägg, om den kommunala utjämningen, kostnadsersättningarna och kostnadsutjämningen. Att se över dessa system kan låta bra, och det är naturligtvis viktigt att göra det. Det har funnits problem med utjämningen alldeles oavsett den sociala dumpningen. Utjämningen behöver öka, och kommuner behöver få betydligt mer stöd i de fall där intäkterna inte täcker kostnaderna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men i det här sammanhanget låter det mer som att man ska betala de kommuner som blir utsatta för fenomenet för att de blir det. Så ska vi väl ändå inte ha det? Vi vill dessutom inte ha kommuner som säger: Okej, vi tar emot de här människorna om vi får betalt för det. Man ska inte behandla människor på det sättet oavsett vad de har varit utsatta för - om det är kvinnor som har varit i våldsamma förhållanden, kvotflyktingar eller andra som behöver samhällets hjälp.

Staten äger heller inte allmännyttan. Det stämmer ju. Men den här regeringen har också tagit bort stöd som faktiskt fanns för att hjälpa kommunerna att utöka bestånden och bygga nytt. Det hjälper heller inte de kommuner som i dag dumpar människor i andra kommuner att i stället ta sitt ansvar. Det skulle man kanske kunna fundera över.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kommer från Sandviken, en av de kommuner som DN i sin granskning pekade ut som de mest utsatta i Sverige för fenomenet social dumpning.

DN hittade bland annat 182 kvotflyktingar från Kongo som efter sina första två år i Sverige i olika Stockholmskommuner hade hamnat i Sandviken med hjälp av kommunernas socialtjänst. Kvotflyktingar har vi i Sverige sagt att vi gemensamt ska ta ansvar för, hjälpa och stötta. Det här är människor som är bland världens mest utsatta. Vi har gemensamt sagt att vi ska hjälpa dem. Trots det är det vissa kommuner som efter statens stödperiod på två år väljer att inte ta det ansvaret.

I Sandviken hamnade de bland annat därför att Sandvikens kommun och det kommunala bostadsbolaget har valt att ha en policy som inte har inkomstkrav för att man ska få hyreskontrakt. De vill ta samhällsansvar och se till att människor trots låga inkomster har möjlighet att få en bostad. Det är någonting väldigt fint som på det här osunda och illvilliga sättet har utnyttjats av andra kommuner. Därför har Sandviken tvingats införa krav på intyg om inkomst från a-kassa, tjänst eller annat för den som flyttar till kommunen.

Det här är ju inte det sätt vi ska bygga det gemensamma Sverige på. Det måste vi göra med tillit till varandra, och den måste bygga på att alla tar sitt ansvar och inte försöker lägga över det på andra.

Jag träffade under valrörelsen 2022 Elemide Dunia från Tanzania, en kvinna som under sin första tid hade bott i Stockholm. I augusti 2022 hade hon flyttats till Sandviken därför att man inte längre ville att hon skulle bo i kommunen. Hon fick en månadshyra betald i Sandviken för att flytta med sin familj. En blind kvinna som kommit hit för att få en möjlighet till en nystart tvingades flytta till en kommun där hon inte hade något kontaktnät alls efter två år i en annan kommun.

Det är inte så här vi ska ha det, och jag förstår verkligen inte hur man kan lägga ned den utredning som var till för att råda bot på de här problemen. Oavsett om migrationen har gått ned eller andra faktorer är vi fortfarande i ett läge där vi tar emot kvotflyktingar - även om Tidöregeringen har kommit överens om att man ska minska antalet. Det kommer alltså att kvarstå.

Anna Danielsson, socialchef i Sandviken, som fick möjligheten att vara en del av utredningen som nu har lagts ned, frågade i tidningen vad planen är nu. Tänker man satsa på en utbyggd allmännytta så att människor kan vara kvar i de kommuner som gör så här, eller ska de kommunerna få fortsätta leta bostäder i andra kommuner?

Slottner berättade om utjämningen som en opåverkbar faktor som skulle ta hand om det här. Men detta är helt klart en påverkbar faktor. Kommuner ska inte göra så här.

Fru talman! Det har varit en intressant diskussion. Det lär man säga. I mitt förra inlägg talade jag lite om min början i politiken. När jag kom hit till riksdagen efter valet 2014 diskuterade vi också de här frågorna. Vi har diskuterat dem sedan dess, vartenda år. Ministrar, tjänstemän och personal på departementet har kommit och gått, liksom själva departementet för den delen. Men vartenda år har det varit en kamp om både medel och hanteringen av dessa frågor.

Jag är oerhört nöjd att vi har lyckats komma till ett läge där vi får fleråriga beslut om att få bekämpa över huvud taget. Men det behövs en hel del mer, och vi har en lång väg kvar att gå.

Finansieringen har dragits ned. Det såg sämre ut förra året än det har gjort på många år. Detta fortsätter nu. De pengar som nu är aktuella räcker inte på långa vägar, och det behövs besked. Jag förstår också alla formella processer, och vi får väl se var det landar i vårändringsbudgeten. Men jag förväntar mig att även den här regeringen, precis som tidigare regeringar, hur motvilligt det än har varit på sina håll, faktiskt levererar så att människor har en dräglig tillvaro i de här områdena. Sedan får vi återkomma till långsiktigheten och det statliga ansvaret för samordning och bekämpning på fler platser någon gång i framtiden, för jag tror inte att vi kommer att landa i en tillfredsställande situation det här året, tyvärr. Tack för debatten!

(Applåder)

Fru talman! Jag hade mitt första politiska uppdrag i bygg- och miljönämnden i Sandvikens kommun 2006. Jag minns inte jättemånga ärenden som vi hade i nämnden under min första tid där, men jag minns bibborna med utredningar om BTI och dess effekter på alla möjliga myggor och andra insekter. Minnet kan ju förändras med tiden, men jag minns det som att vi fick halvmeterhöga utskrifter med A4 där man förklarade effekterna på olika arter.

Som statsrådet var inne på har det gjorts en hel del studier på både bekämpningsmedel och andra metoder för att minska förekomsten av stickmyggor. Visst finns det andra metoder som på marginalen kan minska mängden stickmyggor, men som Lars Isacsson var inne på när han stod här i talarstolen tidigare kommer man inte i närheten av de nivåer som behövs för att människor ska kunna bo och leva i området med någon annan metod än BTI.

Detta är någonting som vi måste använda för att människor ska kunna ha en bygd att leva och verka i. Vi kommer inte att komma ifrån det med några som helst andra metoder, oavsett hur många gånger kommunerna, länsstyrelserna och andra utreder olika effekter. Det är hög tid att vi släpper det och börjar inse vilket läge vi faktiskt är i och vad vi har framför oss att göra. För detta krävs det betydligt mer pengar än vad som finns på bordet i dag, oavsett hur enkelt det är att få del av dem.

Jag skulle vilja lämna en sista uppmaning: Se till att leverera de medel som behövs! Kommunerna bryr sig inte ett dugg om vilken väg pengarna tar för att komma på plats så att de kan användas till detta, bara de kommer dit i tid. Detsamma gäller de boende i området. Pengarna måste fram, och de måste gå till BTI-bekämpning.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för att du är här!

Kommunerna i området runt nedre Dalälven har under många år tagit ett stort ansvar och byggt upp en organisation för bekämpning av stickmyggor, för att människor ska kunna bo, verka och leva i området. Organisationen är sårbar därför att kommunerna har begränsade resurser. Man har begränsade områden, och man är många.

Det har länge konstaterats i flera utredningar och av flera människor som arbetar med dessa frågor att staten behöver kliva fram och ta ett gemensamt ansvar och samordna verksamheten. Man behöver också, som Sanne var inne på, garantera de resurser som behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I värsta fall kan problematiken sprida sig. Vi kommer nog att få höra senare under kvällen att så redan är fallet. För 20 år sedan, när detta började, var det en fråga för några få i nedre Dalälvsområdet. Numera har vi fem länsstyrelser, även Värmland, som trycker på för att regeringen ska ta sitt ansvar. Det har även konstaterats förekomst av stickmyggor på Gotland.

Detta riskerar att bli ett nationellt problem. Klimatförändringarna gör dessutom att myggor kommer hit från sydligare områden och riskerar att ta med sig sjukdomar och annat som gör att den olägenhet som myggorna utgör eller den omöjlighet att leva i områdena som de innebär blir ännu värre.

Det är naturligtvis jättebra att frågan om länsstyrelsernas hemställan bereds i Regeringskansliet, men det svarar ju inte på den fråga som jag ställde. Det är symtomatiskt för just dessa spörsmål att man duckar, att man inte svarar eller att man påstår att man inte ens har fått frågorna, även om det inte var det statsråd som är här i kväll som gjorde detta. Man är dock inte ensam om frågorna, utan det här rör flera i regeringen.

Trots det jag har sagt hittills skulle jag nog vilja säga att detta redan är en statlig angelägenhet.

Min fråga är helt enkelt: Vad avser ministern att göra med denna hemställan? Det är någonting som jag kommer att arbeta för att få svar på. Och jag kommer inte att släppa denna fråga vare sig i den delen eller i någon annan förrän vi har en nationell samordning och ett nationellt ansvar för denna problematik. Kommunerna kan inte få stå ensamma i detta.

Jag vill också passa på att göra en liten jämförelse med de 5,4 miljoner kronor som statsrådet säger att vi nu kommer att få. Det har vi naturligtvis sett i budgeten. Det pratades här om att det nu ska bli enklare och mindre administration för att söka pengarna. Det är naturligtvis bra. Men detta täcker inte behoven på långa vägar.

Gör man en jämförelse med 2019, då högerbudgeten gick igenom här i riksdagen, ströps bidragen till 2 ½ miljon kronor. När vi sedan återkom och fick lägga fram vårändringsbudgeten lades det på 12 miljoner kronor. Det var alltså 2019. Då pratar vi alltså om 14 ½ miljon kronor. Nu står vi här och pratar om 5,4 miljoner kronor. Det räcker inte.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack för frågan!

Jag har inte landat i någon speciell form, och det har heller inte partiet. Vår uppfattning är att när Riksrevisionen säger som den gör behöver man ta det på allvar. Det är vad vi vill att man gör.

Därmed är inte sagt att utredningen kommer att visa att det måste ske en förändring av organisationsformen. Men man behöver titta på det och se om det finns alternativ som skulle kunna vara bättre. Man måste åtminstone visa på de alternativ som finns så att man kan välja efter det och se till att det drivs på bästa sätt för alla.

Man kan också tänka sig en mängd andra saker. Nu spekulerar jag fritt enligt mitt eget huvud. Man kanske behåller Samhall så som det är och justerar lite i andra delar efter vad som kommer fram i utredningen. Man kanske också skapar en ny verksamhet som passar för andra målgrupper och som kan ge dem en liknande plats på svensk arbetsmarknad fast i en annan organisationsform som passar bättre för vissa individer.

Där spekulerar jag helt fritt enligt mitt eget huvud, och jag vet inte om jag har mina kamrater med mig. Jag hoppas naturligtvis det, men det är en annan fråga än den vi diskuterar i dag.

Herr ålderspresident! Riksrevisionen har riktat svidande kritik mot Samhall och regeringen för styrningen av bolaget. Jag skulle dock vilja börja i den andra ändan och prata lite om vad som är bra med Samhalls verksamhet.

Samhall ger människor en plats på arbetsmarknaden där det annars inte självklart hade funnits en. Det betyder mycket för många och allt för en del. Människor som skadat sig eller fötts med en funktionsnedsättning och som har nedsatt arbetsförmåga får på Samhall en chans att arbeta och utvecklas på sina villkor och efter sina behov samtidigt som de bidrar och är en del av svensk arbetsmarknad.

Samhall visar att du har något att ge, oavsett vem du är, om bara arbetslivet och samhället ger de rätta förutsättningarna. På Samhall får människor en chans att på den reguljära arbetsmarknaden - i öppen konkurrens - visa och bevisa att de kan bidra, och de får stöd för att kunna gå vidare till andra företag om det är möjligt.

Samhall är jämlikhet, delaktighet och solidaritet förpackat i ett bolag. Det är en del av det finaste vårt samhälle har - den del där vi tar vara på varandra och tar hand om varandra, där vi låter människor växa, ge vad de kan och ta ansvar efter sina förutsättningar och där vi låter människor göra sin plikt och kräva sin rätt till försörjning och delaktighet. Samhall är helt enkelt en plats där möjligheter, hopp och framtidstro skapas för människor.

Så borde det i alla fall vara. Det kanske låter lite högtravande, herr ålderspresident, och det kanske inte stämmer i alla lägen. Men detta är målet med verksamheten - den finns där för människorna som behöver den.

Det är dock inte bara det Samhall som jag beskrev som existerar - i så fall hade vi ju knappast varit här i kväll, herr ålderspresident. Då hade Riksrevisionens rapport, som vi utgår från i dag, inte sett ut som den gör, och vi hade inte haft anledning att debattera den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

Riksrevisionen konstaterar att det har varit för mycket fokus på den marknadsmässiga utvecklingen av Samhall och för lite fokus på de individer som Samhall finns till för. Människor får inte det stöd och den anpassning som de skulle behöva i tillräckligt stor utsträckning.

Riksrevisionen pekar framför allt ut två saker som problematiska, herr ålderspresident. Den ena är bolagsformen. Samhall är organiserat som ett aktiebolag, och med detta kommer krav på vinst som är överordnade det mesta. Den andra är merkostnadsersättningen, som inte har följt den ekonomiska utvecklingen. Eftersom den har stått still har den i stället varit en del i att tvinga Samhall till att öka andra intäkter och genomföra besparingar.

Mot den bakgrunden är det ganska anmärkningsvärt att regeringen väljer att se över allt annat runt styrningen av bolaget men slår fast att Samhall även fortsättningsvis ska vara ett statligt bolag och att man i sin analys lyfter fram att det för att råda bot på Samhalls problem krävs ökade intäkter och större affärsmässighet.

Nog för att regeringen har aviserat att merkostnadsersättningen ska höjas, vilket naturligtvis är bra, att utredningen ska överväga ökad individualisering och att flera andra delar ska utredas, men det duger inte. De problem som Riksrevisionen lyfter fram nu är tyvärr inte heller den nyhet som de borde vara. Vi hörde tidigare att man har gjort utredningar förr, vilket stämmer, och att detta har framkommit även då.

Utöver de två stora frågorna - organisationsformen och merkostnadsersättningen - finns det fler problem som har lyfts fram flera gånger, bland annat bolagets omvandling från att ha basen i egen produktion i egna verkstäder till att i dag framför allt vara ett tjänsteföretag som levererar exempelvis städning till andra.

Det stöd som finns har minskat, och arbetsgrupperna har blivit större och större. Antalet tjänstemän som finns för stöd och ledning har mer än halverats trots att arbetsstyrkan på Samhall är lika stor i dag som tidigare.

De arbeten som erbjuds uppfyller inte kraven på att vara utvecklande. Begränsningen av de områden Samhall verkar inom gör också att alla som enligt samhällsuppdraget skulle anvisas till Samhall inte kan få den möjligheten, för det finns inte arbeten på Samhall.

Dessa problem har som sagt varit kända under ganska lång tid, men det politiska intresset har varit rätt litet. Andra frågor har gått före. Ibland har det kanske varit rätt - prioriteringar måste trots allt alltid göras, och allt kan inte göras samtidigt. Men när det nu genomförs en utredning av styrningen och flera av dessa delar - anvisning, stödinsatser, målgrupp och så vidare - ingår är det orimligt att regeringen sätter gränsen för vad som ska utredas vid just organisationsformen.

Herr ålderspresident! Jag är inte helt övertygad om att det är fel att driva Samhall i denna form, men det finns flera anledningar till att det kan behöva tittas på. Riksrevisionen lyfter också fram detta i sin rapport.

Det finns även anledningar att fortsätta ha det som i dag. Det finns till exempel en meningsfullhet i att man är anställd i ett aktiebolag som spelar enligt samma regler som andra. Men om individerna inte får prioritera sin utveckling och sina möjligheter att gå vidare i tillräckligt stor utsträckning, och om det beror på detta, måste man ändå kunna titta på den frågan.

Riksrevisionen är väldigt tydlig med att man ser organisationsformen som ett av de stora problemen. Då är det väldigt svårt att acceptera regeringens begränsningar i en i övrigt ganska bra utredning, herr ålderspresident.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Återigen: Det är stora påhopp men inte särskilt mycket substans. Var hittar ledamoten dessa idéer om att Samhall skulle ha fungerat som ett integrationsprojekt och att den tidigare regeringen skulle ha genomfört någonting sådant under sina åtta år? Det där är ju taget ur luften. Det är rent hittepå, men det är ändå där någonstans som ledamoten landar i sitt resonemang.

Vidare verkar det som att Samhall skulle vara det enda instrument som finns för att ge människor en vettig sysselsättning och en plats på svensk arbetsmarknad. Så är det ju inte. Kommunerna har också ett ansvar, och det finns andra instanser som riktar sig till olika människor. Samhall har i uppdrag att ge en grupp människor möjlighet att få en plats på svensk arbetsmarknad - ett stöd och ett utvecklande arbete - men inte alla.

Detta kan man ha synpunkter på; man kanske kan tycka att Samhall borde ha i uppdrag att hjälpa precis alla som behöver stöd och hjälp. Men så har det ju aldrig varit, och jag tror inte att den nuvarande regeringen kommer att landa där heller, oavsett vad Sverigedemokraterna tycker.

Något integrationsprojekt är Samhall faktiskt inte heller.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

Herr ålderspresident! Det var spännande att lyssna på det här anförandet efter att faktiskt ha läst ärendet. Vi diskuterar nu den granskning där Riksrevisionen bland annat säger att man ser att Arbetsförmedlingen i huvudsak anvisar personer ur rätt målgrupp till Samhall, och det var ju inte riktigt den bilden man fick av anförandet.

Som vanligt när sverigedemokrater står i talarstolen är precis allt invandringens fel. Man kan lasta dålig integration för allt och skylla på de människor som finns i verksamheten snarare än titta på det som Riksrevisionen faktiskt säger, nämligen att det handlar om styrningen, bolagsformen och andra saker. Ledamoten kanske har läst en helt egen granskning - vad vet jag? Men jag kan i alla fall konstatera att det inte kom fram mycket från den här granskningen i anförandet.

Fru talman! Det är jätteskönt att högerpartierna i regeringen till slut verkar ha vaknat och nu tycker att de gör historiska satsningar som borde ha gjorts för länge sedan. Det är nämligen så att när vi tidigare har försökt skapa enighet och begränsa till exempel entreprenörskedjor eller se till att regionala huvudskyddsombud kan få komma in på arbetsplatser för att göra sitt jobb och stävja denna verksamhet har högerpartierna varit emot det och slagit ned på det.

Nu slår de sig för bröstet och säger: Nu jäklar ska vi göra det som ni inte har gjort.

Hade de varit med från början hade vi kanske inte behövt ha denna situation i dag. Då kunde vi ha kommit mycket längre.

Vi har också gjort en hel del för att bryta sekretesshindren. Men Paulina Brandberg får väl gå tillbaka och kika lite grann på vad som har gjorts av tidigare regeringar för att bryta sekretesshindren, eftersom det verkar som att hon inte har läst in sig på detta område.

Återigen svarar statsrådet inte riktigt på frågan: Hur gör vi för att klara av den ambitionshöjning som en gång i tiden fanns men som åts upp av inflationen som såg till att Arbetsmiljöverket var tvungen att stoppa rekryteringen och ambitionshöjningen? Där står vi fortfarande utan svar, och det tycker jag är lite tråkigt. Men jag kan också förstå att ministern inte här och nu kan komma med besked om ökade budgetanslag. Det finns naturligtvis en ordning för hur man hanterar det i regeringen. Så jag får väl vara nöjd med detta.

Tack så jättemycket för debatten.