Camilla Mårtensen

Fru talman! Då kan jag glädja Sofia Amloh med att hon inte hörde rätt när hon var hos utskottet.

Vi, eller statsrådet Brandberg, pratade ganska mycket om förebyggande arbete. Bland annat nämnde hon det projekt som är igångsatt och som heter Svartsjuka är inte romantiskt, som riktar sig till unga. För man börjar inte slå när man fyllt 40, utan det finns ofta redan i tidiga tonår tecken som visar på könsstereotypa machokulturer och dylikt. Om vi på riktigt ska kunna förändra detta kan vi inte förändra en relation, utan vi måste förändra förövarna, och det gör man genom ett tidigt förebyggande arbete.

Vi har också fört in diskussioner, eller lagstiftning, både i skollagen och kring läroplaner om hur man ska lyfta hedersvåld och hur man ska diskutera samtycke. Det tycker jag är ett alldeles utmärkt förebyggande arbete. Statsrådet Brandberg pratade också om att man har gett i uppdrag till olika myndigheter att samverka för att upptäcka våld tidigt. Det är inte bara Jämställdhetsmyndigheten som ska jobba med detta utan även Arbetsförmedlingen, sjukvården och skolan. Man har gett myndigheterna ett gemensamt mål för att de tillsammans ska jobba med detta. Så jag vill påstå att ledamoten inte lyssnade ordentligt när det gäller det förebyggande arbetet.

När det gäller det andra, hur vi väljer att sätta rubrik på våld, har vi samma åsikt. Vi tycker att det är det strukturella våldet mot kvinnor som är det övervägande problemet. Men vi vill också lyfta detta, för det är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är också ett demokratiproblem, och fler måste bjudas in i debatten. Även där har ledamoten alldeles rätt. Det är först när man diskuterar detta runt köksbordet som man får en förändring, och då måste fler vara inkluderade.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Amloh.

Jag anser inte att vi viker ned oss. Som jag sa i mitt anförande är mäns våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga som måste omfamnas av fler. Tidigare talare har konstaterat att vi är sju kvinnor och en man som debatterar här i dag. Det måste breddas.

Jag delar Sofia Amlohs och övrigas uppfattning att det strukturella våldet mot kvinnor i nära relationer är vår stora utmaning och att vi här måste jobba förebyggande. Det utesluter inte att vi ser att våld i samkönade relationer är ett bekymmer och en stor begränsning för människor som lever i samkönade relationer. Det ska dock ingalunda tolkas som att vi drar ned på ambitionerna vad gäller de strukturella förutsättningarna för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.

Statsrådet Brandberg var i sin redovisning på utskottet i förra veckan tydlig med detta och att man tar tydliga kliv framåt i det förebyggande arbetet.

Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder, men i verklighetens Sverige 2023 mördas fortfarande en kvinna var tredje vecka av en man som hon har en nära relation med.

Fortfarande förfogar kvinnor över 1 procent av det riskkapital som finns, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor.

Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män.

Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till deltid om det behövs för att klara av åren som småbarnsföräldrar.

Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut lite i pension och tvingas leva under knappa förhållanden.

Fortfarande möts hbtq-personer av fördomar och ett tonläge i debatten som både gör ont och skrämmer.

Jag var under många år ordförande i utbildningsnämnden i den skånska kommunen Kävlinge och konstaterade att flickorna presterade bättre än pojkarna i alla ämnen. Även idrottsämnet, som var den sista bastionen för pojkarna, föll för några år sedan. Detta är en ojämlikhet som följer med upp i högre utbildning. Det är fler kvinnor som har en fullgjord högskole- eller universitetsexamen. Likväl är det män som har de bästa inkomsterna och de högsta positionerna i samhället.

Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut. Vi behöver tänka nytt när det gäller vår föräldraförsäkring. Jag vill ha en föräldraförsäkring som är jämställd, ger valfrihet och uppmuntrar till arbete. Föräldraförsäkringen ska vara mer flexibel och ge bättre möjligheter att välja mellan en kortare försäkring med full ersättning och en längre period med lägre ersättning. Ersättningen för vård av barn borde höjas så att det inte alltid per automatik blir den som har lägst inkomst som stannar hemma i februari.

Givetvis ska vi ha en försäkring som passar alla typer av relationer - skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva. Det måste bli lättare att lämna dagar till en ny partner eller en nära anhörig.

När flerbarnstillägget infördes 1982 hade det en viktig fördelningspolitisk betydelse. I dag har det dock blivit en kvinnofälla. Det försvårar integrationen och försämrar många kvinnors möjligheter att lära sig det svenska språket och komma ut i förvärvsarbete. För att bryta den negativa utvecklingen behöver vi se över våra bidragssystem och ta bort flerbarnstillägget.

Kvinnor driver tjänsteföretag, och män driver byggföretag. Män driver stora bolag, och kvinnor driver små bolag - oftast utan anställda. Andelen sjunker dessutom, då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer som kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulet för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.

Fru talman! Johan Hilton skrev i Göteborgs-Posten för någon vecka sedan att samhällsdebatten om transpersoners liv och leverne börjar likna en masspsykos som vi alltför väl känner igen från diskussionerna om homosexualitet för några årtionden sedan. I Brås senaste sammanställning av hatbrott finns nästan 500 anmälningar av brott med hatmotiv mot hbtqi-personer. Av dessa är 18 procent transfobiska.

Låt oss inte glömma att många röster tystnar och drömmar krossas för att man lever i ett sammanhang där könsöverskridande uttryck fortfarande inte accepteras av samhället eller familjen. Ofattbart viktiga är de män och kvinnor som vågar gå före och offentligt visa hur de väljer att leva sina liv. Det ger hopp åt en pojke i Perstorp eller en flicka i Rosengård när modiga går före och visar vägen och att det finns möjlighet att leva sitt bästa liv.

Ekonomisk frihet är viktigt. Men de frågorna blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet, för det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. Därför är våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga.

För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan, för män måste sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Jag gläds åt att det äntligen presenteras konkreta förslag och åtgärder för att stoppa våldet.

Det viktigaste för att nå våldet är det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som aldrig sker och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster, och i skolan måste det finnas diskussioner om machokultur och könsroller.

När det första slaget är utdelat måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.

Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer kan på riktigt ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som slår vidare i relation efter relation.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt hjälp. När jämställdhetsministern gästade utskottet förra veckan berättade hon om regeringens insatser på området, till exempel myndighetsgemensamma uppdrag, för som statsrådet Brandberg konstaterade kan vi inte längre jobba i stuprör. Våld mot kvinnor är en fråga för alla institutioner och alla medborgare. Jag gläds också åt det fokus som finns på våldsutsatthet och våldsförövare bland personer med funktionsnedsättning.

Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en stenhård kamp, som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld. Fortfarande har vi en ojämställd arbetsmarknad och sämre ekonomiska villkor i pensionen.

När vi inte längre behöver stå i kammaren och diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnad på grund av kön inte längre kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv, först då ska vi tystna.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för frågan. Jag tror att jag nämnde ordet klanstruktur i samband med att jag nämnde problem i utanförskapsområden.

Som jag ser på en klanstruktur tänker jag att det är en sammanslutning som kan grundas på ursprung, på geografisk härkomst eller på andra sammansättningar. Ibland, eller de allra flesta gånger, är min bild att de här klanstrukturerna är väldigt positiva och att de fungerar. Men när en klanstruktur skapar begränsningar för individen, när familjens, klanens, områdets eller släktens vilja äger större makt än individens egen - det är det jag hänvisar till. Det är då jag tycker att det är ett problem.

Herr talman! Jag talar utifrån min erfarenhet som kommunpolitiker. Jag är en av ledamöterna i det kommunfullmäktige som du hänvisar till, det vill säga rika, borgerliga kommuner som inte tar sitt ansvar.

Då vill jag påpeka att min kommun tog sitt ansvar, precis som de allra flesta andra kommuner gjorde. Min inställning har inte ändrats, utan det här är pågående diskussioner.

I den bästa av världar behöver vi ingen bosättningslag. Men det har visat sig historiskt att vi behövde införa den 2016, och jag tyckte då att det var rätt beslut. Jag tycker också att det är ett bra beslut att framöver se över vad som har fungerat och inte fungerat.

Fru talman! För många år sedan stod mina liberala företrädare i den här talarstolen och talade sig varma för vikten av att kunna svenska språket när det gäller fungerande integration. Då handlade det om språktest och språkkrav. För att man då skulle få till en förändring debatterades det på allvar ifall det hade någon betydelse eller inte. I dag är det knappt en fråga längre. Alla partier har i dag anslutit sig till den hisnande tanken att man för att bli integrerad behöver kunna kommunicera och förstå sin omgivning. Tack för det!

Nu när jag som liberal inte längre behöver debattera huruvida språket är en avgörande nyckel till integrationen vill jag fokusera på vad vi behöver göra i praktiken. Om man växer upp i Sverige utan att under de första fem åren få ta del av svenska språket hamnar man efter. Det är en uppförsbacke när man kommer till förskoleklass, oavsett hur duktig man är på att räkna eller forma bokstäver.

Jag har under många år jobbat med skolfrågor i en medelstor kommun i Skåne. År 2020 hade vi fem stycken treåringar som inte gick i förskolan. Det var fem treåringar på en befolkning på 33 000. Det är inte någon slump. Det beror på ihärdigt och konsekvent arbete och en insikt om att alla barn måste kunna svenska språket för att lyckas i skolan.

Tydliga förväntningar, skickliga integrationshandläggare och en vettig arbetsmarknadspolitik ger effekt för hela familjen. I Sverige förväntas båda föräldrarna bidra till familjens försörjning. Det innebär att barnen får möjlighet att befinna sig i den svenska förskolan, där man har extra fokus på språket. Det gör skillnad genom hela grundskolan och ger i sin tur effekt på arbetsliv och frihet.

Jag önskar att fler barn skulle få samma möjligheter som barnen i min hemkommun. I Tidöavtalet står det att man ska överväga införandet av språkförskola. Det hoppas jag görs skyndsamt som ett viktigt medel i kampen för bättre integration.

Om man inte får träna svenska språket hemma och dessutom befinner sig i ett bostadsområde där man inte är trygg, där det inte pratas svenska på fritiden, där idrotts- och kulturföreningar inte finns och där merparten av de vuxna inte har ett jobb att gå till eller ett sammanhang att befinna sig i har man rejält sämre förutsättningar än en del av klasskamraterna. Det är ingen rättvis start. Bostadssegregationen påverkar skolsegregationen.

Det är viktigare än någonsin att bryta med årtionden av kortsiktiga projekt, bidragssatsningar och identitetspolitik som skapat och cementerat segregation. Fler än 550 000 människor bor i våra utsatta områden. Det är en hisnande siffra. De allra flesta är hederliga, jobbar och betalar skatt. Men många är också otrygga eftersom kriminella gäng, klaner och extremister sätter agendan. Hur kan vi tillåta det?

Det som behövs är liberal politik, som ger starkare integration av nya svenskar, och mer effektivt arbete. Det måste vara möjligt att ha större makt över sitt eget bostadsområde och närområde.

Skolor måste leverera. Där de största utmaningarna finns ska vi ha de allra vassaste pedagogerna. Se till att det finns alternativ till trångboddhet! Alla boendeformer måste finnas i alla områden. Ett eget boende ger trygghet, och det måste vara möjligt att spara ihop pengar till den allra första kontantinsatsen.

Sverige ska inte vara en kravlös gemenskap. Vill man bli medborgare måste man ha klarat av ett språk- och samhällskunskapstest, där man visar att man förstår det svenska språket och vet hur demokrati fungerar. Det räcker faktiskt inte längre att bara välkomna människor till Sverige och sedan låta separatister, bidragskultur och etnisk nationalism hålla dem utanför vår gemenskap. Vi liberaler vet att alla kan få ta del av samhällsgemenskapen. Alla kan vara en del och använda både sina rättigheter och skyldigheter. Det ger möjligheter, inte bara för individens frihet utan också för Sveriges framtid.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(forts. § 22)

Herr talman! Över 7 procents arbetslöshet samtidigt som arbetsgivare i regioner, kommuner och det privata näringslivet skriker efter arbetskraft - hur är det möjligt? Hur kan man under de senaste åtta åren så totalt ha misslyckats med arbetsmarknadspolitiken? Hur kan man så totalt ha missat att matcha den stora del som står utanför arbetsmarknaden med de luckor som finns?

I de senaste debatterna har vi fått höra nya tongångar. Nu säger alla riksdagens partier att den som har arbetsförmåga ska jobba. Det är bra, men då måste vi vara beredda att förändra de strukturer och incitament som hindrar detta.

Under de senaste åren har jag flera gånger mött Sadoo, som är ägare till en av Skånes restauranger och vars farfar för övrigt förde in falafeln till Malmö. Sadoo driver i dag libanesiska restauranger där han gärna anställer nya medarbetare från utanförskapsområden. Han har vittnat om hur medarbetare väljer att säga upp sig därför att de förlorar ekonomiskt på att gå till jobbet. De förlorar makt över sitt eget liv och blir mindre fria att forma sin och sina barns framtid. Detta måste ändras omgående.

Det är faktiskt helt orimligt att det kan löna sig att tacka nej till arbete och i stället ta del av de bidrag som finns upparbetade. Jag ser fram emot att vår regering ska riva strukturer och hinder så att det alltid är bättre ekonomiskt att jobba än att få bidrag. Leve arbetslinjen!

Om Sverige ska klara sin kompetensbrist inom välfärden men också inom industrin och de privata tjänsteföretagen måste vi inkludera alla med arbetsförmåga. Ofta är det inte åtta timmar om dagen som gäller, men det behövs ofta anpassningar. Framför allt krävs det ett individuellt hänsynstagande och stöd både till medarbetare och arbetsgivare.

Flera av oss var och lyssnade på ett seminarium i februari och fick då höra om organisationer som lyckas möta dem som inte passar in i mallen. Att bygga ett system för att sedan pressa in individers förutsättningar, kompetens och drömmar i färdiga mallar fungerar ganska dåligt. Kanske vi kan vända på kuttingen och utgå från varje individs drömmar och möjligheter. Kan våra statliga myndigheter det, eller måste vi ta hjälp av privata och ideella organisationer? Nu är det upp till bevis.

Arbetsförmedlingen måste fortsätta att tänka nytt och leverera bättre utifrån sitt uppdrag. Den grupp som står allra längst ifrån arbetsmarknaden riskerar att ytterligare halka efter nu när varsel och otrygghet ökar. Det duger inte att Arbetsförmedlingen går med överskott på lönebidrag och anpassningar, utan pengarna ska ut till de stora grupper som inget hellre vill än att vara en del av arbetsmarknaden och som arbetsgivarna behöver.

På arbetsmarknaden går det fort, och nya kompetenser efterfrågas liksom mer flexibilitet och nya anställningsformer. Vi måste våga testa gränser, ligga i framkant och vara modiga i våra beslut.

Det ska bli spännande att se om det nya omställningsstöd som arbetsmarknadens parter har förhandlandlat fram kan ge både mer flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. Vi följer alla med stort intresse vad det kommer att få för effekter.

Utbildning är det liberala svaret på de allra flesta problem och utmaningar i samhället. En bra skola som kröns med en gymnasieexamen är den bästa arbetslöshetsförsäkring som finns.

De flesta av oss har förundrats över bristen på arbetskraft i hantverksyrken men också på sjuksköterskor, busschaufförer och industrijobb. Jag blir så less över att vissa jobb anses vara mindre fina bara för att utbildningen innehåller färre teoretiska moment.

Hur kommer det sig att utbildningar som leder till jobb och har bra löneutveckling så ofta anses oattraktiva när våra ungdomar eller äldre ska välja? Det är kanske för att de oftast ligger utanför stadskärnan, att intagningspoängen är låga och att uppmuntran och intresset för dessa utbildningar i den akademiska världen är svalt. Eller kanske det beror på att praktiska hantverksyrken nedvärderats av oss politiker i många år. Där har våra kommunala företrädare en stor uppgift att tänka nytt och modigt. Alla jobb är värdefulla, inte minst i de branscher där man skriker efter personal.

Just nu resonerar jag med min 15-åriga Truls vid köksbordet om vad han ska bli när han blir stor. Vilken linje ska han välja, och vilka förutsättningar finns det för jobb och stimulerande arbete där man håller ett helt arbetsliv? Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att de jobb vi väljer mellan i dag kanske helt har förändrats om 20 år. När jag valde gymnasieutbildning fanns inte yrken som drönarpilot, zumbainstruktör eller nutritionist. Å andra sidan finns inte yrken som växeltelefonist, mjölkbud eller kägelpojke längre. Kägelpojkar arbetade i bowlinghallar, om någon har missat det.

Att som liberal tvinga fram eller gå tillbaka till ett system där det bara finns ett gymnasium att välja på är fel väg att gå. Likväl kan vi inte fortsätta att utbilda medborgare till jobb som inte efterfrågas eller som det inte finns behov av.

Det krävs ett omtag där vi på ett strukturerat sätt redan i skolan lyfter upp de ämnen som företaget Sverige AB efterlyser: matte, teknik och så vidare. Därefter måste vi ge ordentlig konsumentupplysning så att det blir lätt att välja linjer som ger både utveckling och möjlighet till egen försörjning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! I Tidöavtalet står följande: "Genomför en enhetlig och gemensam digital infrastruktur för den svenska sjukvården som ersätter och kompletterar de 21 regionernas befintliga infrastruktur."

Det är en mycket bra och välbehövlig ambition. Att förbättra patientsäkerheten, minska administrationen och förbättra samverkan mellan de olika vårdnivåerna och vårdaktörerna är en förutsättning för att komma till rätta med vårdens problem.

Som tidigare ordförande i styrelsen vid Skånes universitetssjukhus och ledamot i den beredning som hanterar Skånes digitala vårdsystem vet jag vilka enorma resurser som har lagts ned i de olika regionerna - både personella och ekonomiska. Jag gissar att det ser likadant ut över hela landet.

Min fråga till socialminister Forssmed är: Hur planerar regeringen att ta del av och fortsätta det arbete som redan är utfört i landets olika regioner?

Fru talman! Det var många frågor. Jag ska börja med att kommentera detta med Arbetsförmedlingens lokala närvaro.

Som kommunalt aktiv politiker kan jag säga att det var många år sedan Arbetsförmedlingen lämnade min lilla kommun. Jag kan faktiskt inte se att det blev någon större skillnad i samband med den förra budgeten, som M, KD, och SD drev igenom.

Det stämmer att vi har gjort effektiviseringar när det gäller vuxenutbildningen. Samtidigt är det i relation till det extra anslag man hade för utbildningar i covidtider. Denna åtgärd var ju tidsbegränsad och försvinner nu. Jag håller det inte för omöjligt att vi kommer att behöva anslå ytterligare medel, men för vilken typ av utbildningar måste regeringen få tid på sig att utreda. Man måste också diskutera med arbetsmarknadens parter var behoven är som störst.

Låt mig åter påpeka att den ordinarie utbildningen för våra barn och ungdomar, förskola, grundskola och gymnasium, trots allt är den allra viktigaste arbetslöshetsförsäkringen för framtiden, och här har vi mycket att göra.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag anser att den förändring som skett av Arbetsförmedlingens uppdrag har varit nödvändig. Jag anser också att Arbetsförmedlingen ska få tid att vara i den kostym som den är i nu.

Därmed inte sagt att det inte kommer att behövas ytterligare anslag. Situationen kommer kanske att förändras så att det kommer att behövas. Men som någon sa tidigare handlar det om att vi måste ha effektivitet i de åtgärder vi föreslår. Det är inte alltid så. Styrningen av åtgärder ska vara mot det som ger bäst effektivitet för dem som är arbetssökande och bästa möjliga matchning på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i AU2 gällande utgiftsområde 14.

Det är en orolig tid vi har framför oss, inte minst på arbetsmarknadsområdet, där prognoserna säger att arbetslösheten kommer att öka. Med stigande inflation, skenande energipriser och bristande framtidstro kommer många att möta mörkret med varsel och arbetslöshet.

Inte heller är det en bra idé att möta lågkonjunktur med högre skatter när det är svårt nog att få slantarna att räcka hela månaden. När resurserna inte är oändliga måste resurserna riktas dit de gör bäst nytta. Jag ser positivt på att mer resurser avsätts för att matcha och stödja arbetslösa mot riktiga jobb och inte "hittepåuppdrag" på kommunernas kontor.

Samtidigt som varsel och konkurser hotar företag saknar många verksamheter inom välfärdssektorn arbetskraft - sjuksköterskor, undersköterskor och biomedicinska analytiker men också busschaufförer och poliser. Listan kan göras lång. Det är en möjlighet och en chans att med hjälp av en resultatinriktad arbetsmarknadspolitik matcha arbetssökande med bristyrken.

Det vore ett kardinalfel om jag som liberal inte lyfte fram det allra viktigaste verktyget mot arbetslöshet och matchningsproblematik på arbetsmarknaden, nämligen en fungerade utbildning från grundskola till gymnasium och vidare till högre studier.

Låt oss för en kort stund stanna vid gymnasiet. Ett godkänt gymnasiebetyg är nämligen den effektivaste arbetslöshetsförsäkringen. Om du dessutom har valt ett gymnasium som ger en yrkestitel är du mycket nära ett jobb redan samma dag du tar studenten.

Vi behöver fler som väljer hantverksyrken, fler som vill tjäna sina pengar och ser sin framtid på en byggarbetsplats, i ett kök eller inom vård och omsorg. I åratal har jag hört att vi måste göra de praktiska jobben mer attraktiva. Jag tror inte att jobben är oattraktiva. Jag tror att det beror på att utbildningarna är det.

Jag tror att vi här inne i salen men också föräldrar och lärare måste ändra våra attityder. Vi behöver helt enkelt attraktiva utbildningar som visar vägen till lediga jobb, tydliga studie- och yrkesvägledare, möjlighet till livslångt lärande och många alternativa utbildningsvägar.

Fru talman! Det är bra att regeringen riktar resurser till matchningstjänster. Det bidrar till kortare arbetslöshetstider och förebygger att människor hamnar i långtidsarbetslöshet. När konjunkturen vänder är det viktigt att människor inte fastnar i arbetslöshet utan snabbt kommer tillbaka till arbetslivet.

Bort ska extratjänster, som skapar inlåsningseffekter och tränger undan riktiga jobb samtidigt som människor som står längst från arbetsmarknaden inte får det stöd som de behöver. Nu lägger Liberalerna och regeringen om politiken. Fler ska få riktiga jobb och bli en del av medelklassen.

Fler kommer att få ta del av arbetspraktik så att den som behöver få in foten på arbetsmarknaden får chansen. För den som kommer att utbilda sig kommer det nu att finnas fler platser på regionala yrkesvux.

Att rusta individer för arbetslivet och förbättra deras jobbchanser på riktigt under en lågkonjunktur är viktig åtgärd.

Det hoppas jag ska ske även i Skåne. Med all respekt för det ökade behovet av gränskontroller måste hänsyn tas till att Öresundsregionen är en gemensam arbetsmarknad med Danmark och mycket snart även norra Tyskland, dit man kommer att kunna arbetspendla när Fehmarn Bält-förbindelsen har invigts. I Skåne är arbetslösheten högre än snittet i Sverige - 8,5 procent mot 6,7.

I Danmark är arbetslösheten runt 3 procent. Danskarna skriker efter skånsk arbetskraft. Låt oss inte försitta den chansen. Vi måste tänka till så att vi kan ha både en vettig gränskontroll och en smidig arbetspendling.

Jag är relativt ny i arbetsmarknadsutskottet, och det gläder mig att kloka utskottsföreträdare med Liberalerna i spetsen drivit förändringar för funktionshindrades möjlighet till arbete.

Samhall har nu gjort en välbehövlig förändring med tydligare fokus på arbete som passar den grupp som står utanför arbetsmarknaden på grund av funktionsnedsättning. Låt oss inte stanna därvid. Jag hoppas att man under mandatperioden utreder förutsättningar för att ge funktionshindrade större makt över sitt deltagande i yrkeslivet med hjälp av jobbcheckar.

Fru talman! Arbetslinjen ska återupprättas. Den som kan arbeta ska arbeta, och de individuella resurser som behövs ska sättas in.

I oroliga tider behöver kopplingen mellan arbetsmarknadsåtgärder och den privata sektorn vara extra stark. Ett starkt näringsliv bygger en stark välfärd. Vi måste våga ge det privata näringslivet möjligheten att delta. Modernt svenskt näringsliv bygger företag miljömässigt, ekonomiskt och inte minst socialt hållbara med ett stort engagemang för samhället och individer. Det är inte bara för att de vill och känner att det är angeläget utan också för att det är en bra affärsidé att jobba med Agenda 2030-målen. Precis som vi i dag ser det privata näringslivet driva fram hållbara miljöåtgärder kommer det privata näringslivet att kunna hjälpa oss med social hållbarhet. Låt oss inte försitta den chansen!

Med regeringens och Liberalernas arbetsmarknadspolitik öppnar vi upp fler enkla vägar till det första riktiga jobbet.

Fru talman! Vårdnadsbidraget har Liberalerna kämpat för att få bort under hela den tid som det har funnits. Jag kan inte se att avtalet mellan Tidöpartierna skulle förändra den synen. Vad jag vet finns det heller inget förslag om att vårdnadsbidraget ska införas. Jag delar ledamotens åsikt att det är en kvinnofälla.

Ja, vad har Liberalerna vunnit på att ingå detta avtal? Jag skulle vilja vända på det. Sverige har vunnit att vi nu kan ta krafttag mot kriminalitet, att vi har en budget som kan antas som en helhet, att vi kan få en integrationspolitik som är fungerande, att vi vågar se de problem som finns och att vi får en utbildningspolitik som kommer att göra att vi står bättre rustade inför framtiden, där vi fokuserar på forskning och teknisk utveckling.

Fru talman! Jag har ingen särskild insyn i själva förhandlingarna. Men Liberalerna har, precis som Sofia Amloh förtjänstfullt beskrev, i årtionden och i ett århundrade faktiskt drivit de liberala frihetsfrågorna. Att grundlagsskydda aborträtten är en liberal idé och tanke som väcktes för flera år sedan. Den frågan kommer vi att fortsätta driva. Efter åtta veckor har vi ännu inte sett lagförslag, men jag är övertygad om att de kommer att komma.

Det är möjligt och troligt att vi hade kunnat göra upp i enskilda frågor också med Socialdemokraterna, där vi är överens, för historiskt har vi varit överens i många frågor. Men Socialdemokraterna var inte beredda att göra de stora förändringar som vi anser behöver göras för att man ska komma till rätta med integration, hedersproblematik och arbetsmarknadspolitik. Vi har valt att placera oss på den borgerliga sidan. Vi är tillbaka i borgerligheten, och där förhandlar vi med övriga partier. Den grundlagsskyddade aborträtten står vi kvar vid.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag skulle önska att det inte är någon annan som definierar vem som ska få kalla sig liberal och borgerlig. Jag känner mig både liberal och borgerlig.

Det är ingen tvekan om att kvotflyktingarna var en av de saker som vi tvingades kompromissa med för att få fram en budget, en förändring i Sverige och ett nytt styre. Det var nog det som satt hårdast inne. Jag satt inte själv i riksdagsgruppen då, men det var det som sved mest i hjärtat.

När vi vänder på den här skutan, när vi lyckas med integrationen och med att få kvinnor i utanförskap i arbete och när Sverige går i rätt riktning igen hoppas jag och tror att vi kan arbeta in att öka antalet kvotflyktingar.

Fru talman! Ledamoten rättade sig själv. Det har ännu inte gjorts några inskränkningar i rätten till tolk, utan man ska se över förutsättningarna och vad det skulle innebära.

Jag ser inte problem. Jag ser att vi måste diskutera vad det handlar om innan vi kan fatta beslut. Ja, det kommer att bli förhandlingar, liksom det hade blivit ifall vi hade suttit i regering med Miljöpartiet. Det fanns integrationsförslag som vi ville driva igenom även när ni satt i regeringen men som vi inte lyckades med.

För att komma till rätta med de strukturella problemen måste vi lyfta upp dem. Vi måste ha underlag och statistik för att kunna göra något åt det och sätta upp nya mål. Jag ser fram emot det arbetet, som jag har full tilltro till att regeringen kommer att fortsätta med. Och jag har tilltro till att Liberalernas frågor och ställningstaganden historiskt kommer att ha en stark position i den politik som förs.