Fru talman! Vi debatterar utgiftsområde 13 i statens budget för 2023. Det rör jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.
Fru talman! Arbetslöshetssiffrorna är på väg uppåt igen. Precis som alltid är ungdomar, invandrare och särskilt utlandsfödda kvinnor de som drabbas först och hårdast.
Forskning visar att det i Skåne tar särskilt lång tid för flyktingar och nyanlända att få sitt första jobb jämfört med övriga Sverige. Det är också allra svårast med etableringen för nyanlända kvinnor i Skåne. Efter tio år har endast en fjärdedel en månadsinkomst som motsvarar mer än 17 000 kronor.
Samtidigt skriker många verksamheter efter kompetens, och bristen på matchning är slående. Det duger inte. Det är ett underbetyg för den politik som förts de senaste åtta åren. Men framför allt är det en frihetsfråga för dessa kvinnor och män som påverkar deras nuvarande situation men också framtiden, hela familjer och i förlängningen samhället.
Utlandsfödda kvinnor nås inte av etableringsåtgärderna oavsett om de kommit hit som flyktingar eller som anhöriginvandrare. Sverige behöver bland annat bättre sfi, högre förväntningar på resultat, reformerad föräldraförsäkring och språkförskola för barn. När kvinnor integreras ger det effekter för hela familjen och skapar egenmakt och frihet.
Regeringens permanenta satsning för att stärka kvinnors och flickors organisering är en pusselbit i arbetet med integrationen. Att bygga upp ett attraktivt och aktivt civilsamhälle vet vi gör skillnad.
Som fotbollsmorsa till tre söner kan jag konstatera att vissa barns organisering och föreningsliv ökar. Det är inte sällan fotbollsträning flera kvällar i veckan. Den toppas också med matcher på helgen. Men samtidigt finns en grupp barn och ungdomar som inte alls syns i medlemsstatistiken på volleybollen eller i musikskolan.
Ojämlikheten mellan de barn som har förutsättningar och möjlighet till ett aktivt och inspirerande fritidsliv och de som inte har förutsättningar att delta blir allt större. Den grupp barn som kanske skulle ha mest nytta av att befinna sig i föreningslivet hamnar alltför ofta utanför. Kommunala bidrag och aktivitetsstöd går mer till resursstarka barn och ungdomar i stället för dit där de gör mest nytta. När samhällets resurser inte är oändliga måste politiken orka och våga använda mest där de gör mest nytta.
Alla dessa hundratals timmar av frivilligarbete vi föräldrar lägger ned för att träna bollkontroll, sälja korv eller städa omklädningsrum ger ett innehåll och stärker mer än det aktiva barnet. Regeringens nya satsning på idrott och organisering i utanförskapsområden hoppas jag mycket på. Man ska inte missa kamratskap, trygghet och skratt som man får i en förening för att man inte har råd att köpa fotbollsskor.
Ett annat område som behöver belysas här är kvinnligt företagande. Av Sveriges 490 000 företag drivs bara 25 procent av kvinnor. Det är lågt i ett europeiskt perspektiv i ett av världens mest jämställda länder.
Som egen företagare sedan tonårstiden vet jag vad det innebär att driva företag samtidigt som man bildar familj och skaffar barn. Det förutsätter att man har gjort ett genomtänkt val av en jämställd partner och att man kan skaffa sig en ekonomisk buffert när pengarna inte rullar in för att man tar hand om snoriga barn i februari.
Men det är också en kamp mot samhällets förväntningar kring hämtningstider på förskolan som ofta redan är tom när man kommer klockan fyra för att hämta sitt barn. Men det handlar också om bullbak till lucia och utflykter. Att vara kvinna och företagare är en extra stor utmaning. Även företagare måste kunna ta del av samhällets skyddssystem. Alternativet är att Sverige missar hundratusentals företag, och det har vi inte råd med.
Fru talman! Ekonomisk frihet är viktig. Men dessa frågor blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet. Mitt hem är min borg, och min familj är min trygghet. Så borde det vara för alla kvinnor och barn i landet Sverige 2022. Men sanningen är en annan.
För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan. Först och främst måste vi få män att sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet.
Det viktigaste för att nå detta mål är det förebyggande arbetet - slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas en diskussion kring machokultur och könsroller. När det första slaget har utdelats måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.
Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt samhällets hjälp innan det händer.
Den 6 december hade jag förmånen att arrangera ett seminarium tillsammans med Unizon för att uppmärksamma den internationella dagen Femicide - mäns dödliga våld mot kvinnor. Då lyssnade jag på Josefinas berättelse om hur det är att växa upp utan sin mamma när ens egen pappa har dödat henne efter åratal av trakasserier.
Jag önskar att Josefinas berättelse var ovanlig, men tyvärr satt det ytterligare åhörare i publiken med precis samma upplevelse.
Sedan 2000 har 254 minderåriga barn förlorat sina mammor då en man tagit mammornas liv, ibland framför ögonen på barnet.
Josefina vittnade inte bara om den förfärliga incidenten utan också om det svek som följde i form av umgängestvång med förövaren och om att den som dödat ens mamma också ska bestämma vilken gymnasieskola man ska gå i. Hon vittnade också om den otrygghet det innebär att åka mellan olika familjehem och stigmat i sociala situationer. Dessa kvinnor och barn sviks alltför ofta om och om igen genom hela livet.
Vår uppgift i denna sal är att höja rösterna för de kvinnor och barn som tappat rösten av skräck eller av för mycket gråt. Det räcker nu! Inte en enda kvinna till ska dödas!
Våld mot kvinnor eller barn kan inte kopplas till något postnummer eller till etnicitet. Men vi vet att hedersvåld är ett extra stort förtryck när en hel familj, en släkt eller ett samhälle sätter normer kring hur man förväntas vara och uppföra sig. Denna typ av förtryck drabbar oftast kvinnor och flickor men också pojkar, män och hbtqi-personer.
Arbetet med att permanenta stödet till kvinno- och barnjourer kommer att göra skillnad. Ett första steg att skapa långsiktighet för denna viktiga verksamhet är att den inte ska leva på projektpengar. Nästa steg måste bli att hjälpa dem som är utsatta för våld inom hemmets väggar och ge dem bättre hjälp till ett tryggt boende. Att leva skyddat kostar, och inte sällan hamnar man i Kronofogdens register som en konsekvens av sämre möjligheter till jobb och olika former av stöd. Kontakterna är många, och det krävs samordning av myndigheter för att säkra kvinnors och barns trygghet och möjligheter att skaffa en vardag.
Vi måste sluta att ha brottslingarnas perspektiv och i stället fokusera på offret. Framför allt får vi aldrig blunda för det obehagliga och obegripliga. Vi måste få mer fakta så att vi kan ta kunskapsmässiga och vettiga beslut som gör skillnad för de mest ofria.
Det är en bra ansats i budgeten som denna regering har åstadkommit under det fåtal veckor som den har varit igång. Ytterligare skarpa och liberala frihetsförslag för de mest ofria förväntar jag mig i den handlingsplan som påbörjas nu. Den nuvarande initierades av alliansregeringen 2007. Det är hög tid att ta den vidare.
Likväl som vi behöver hårdare tag när det har gått fel behöver vi öka arbetet för att detta inte ska ske.
