Janine Alm Ericson

Herr talman! Jag ser i Expressen att Oscar Sjöstedt har uttalat sig om budgeten och sagt att den redan är passé. Det sker efter att vi har hört finansministern försvara budgeten och hävda att den verkligen gör rätt insatser för Sverige i en svår tid.

Det är minst sagt anmärkningsvärt när Oscar Sjöstedt undergräver den budget han själv har förhandlat fram. Jag vill fråga Oscar Sjöstedt om oppositionens kritik stämmer. Om budgeten kan bli passé samma dag som den läggs fram, är det så att regeringen saknar en plan för hur man ska möta den osäkerhet som vi nu lever i? Vad betyder det för det ekonomiska världsläget, och vad gör det för svenska hushåll och företag?

(Applåder)

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Det är just detta som är så oroväckande. Vi har i dessa svåra tider en regering som bara presenterar mer av samma. Vi har inte sett någon förändring. Trots att flera av de åtgärder som finansministern tar upp är bra leder de inte just nu till det vi just nu behöver se, nämligen en starkare konjunktur. Där skulle tryggare hushåll med mer till de allra mest utsatta familjerna göra en förändring. I stället väljer regeringen att fortsätta med en skattepolitik som gynnar dem som har allra mest.

Jag vet att finansministern gillar att säga att hon har sänkt skatten för alla. Det må så vara, men om jag inte minns fel var det med typ nio kronor i höstas för dem som tjänar minst medan det var med flera hundra för dem som tjänar mest. Det skapar ingen jämlikhet, det hjälper inte konjunkturen och det skapar inte trygghet i det här utsatta läget.

Herr talman! I höstas talade finansministern om en ljusning vid horisonten. Men redan i början av året blev det återigen mörkare. Hushållens syn på ekonomin blev sämre redan innan Trumps handelspolitik fick börser runt om i världen att rasa.

Att sänka skatten för höginkomsttagare har alltså inte vänt utvecklingen. I stället har många barnfamiljer fått det tuffare. Samtidigt som skatten för höginkomsttagare sänktes med 3 000 kronor i månaden sänktes också bostadsbidraget för barnfamiljer i en svår ekonomisk situation. Nu kommer det att försämras igen vid halvårsskiftet samtidigt som regeringen gör det dyrare med mediciner.

Man måste undra. Jag vill fråga finansministern vad som egentligen är regeringens plan för att vända utvecklingen och om det kommer något stöd till hushållen. När kommer man att presentera åtgärder som stärker konjunkturen och minskar arbetslösheten?

Herr talman! Regeringen har i dag presenterat en budget som inte svarar upp mot de utmaningar vi står inför. I ett turbulent omvärldsläge och en utdragen lågkonjunktur presenterar man en tondöv budget där man står svarslös inför Trumps tullar och sviker vanligt folk när svårigheterna växer sig allt större.

Det här är inte en budget för välfärden, inte för hushållen och inte för de svenska företagen. Det är tyvärr verkligen inte heller en budget för klimatet. Det är en budget för några få.

Osäkerheten kring Donald Trumps tullpolitik slår just nu stenhårt mot hela världsekonomin. Sverige är tyvärr inget undantag. Företag oroar sig för hur deras verksamheter ska påverkas. Anställda undrar om de ens kommer att ha jobbet kvar. Vanliga hushåll ser sina besparingar krympa. Det handlar om människors trygghet och framtidstro och om regeringens ansvar att agera.

Mot den bakgrunden hoppades jag att regeringen och Sverigedemokraterna i dag skulle presentera förslag på reformer som visar att man förstår att vi nu behöver skapa trygghet för svenska hushåll och företag – men nej. Passivitet verkar tyvärr ha blivit ett ledord för den här regeringen. Under kostnadskrisen lämnade man hushållen och välfärden i sticket. Tyvärr ser vi nu att regeringen åter är alldeles för passiv i ett oroligt läge.

Regeringen pratar gärna om att ha is i magen, men nu tycks man tyvärr ha frusit fast. I stället för en politik som stärker driver man igenom ekonomiska prioriteringar som gör Sverige än mer sårbart. Det är inte någonting som regeringen kan skylla på Trump.

Man för en politik som innebär att höginkomsttagare får skattesänkningar medan barnfamiljer får se sina bostadsbidrag sänkas. Det är en ekonomisk politik som prioriterar dem som redan har framför dem som verkligen behöver stöd när tiderna är tuffa. Det är en skamlös högerpolitik när den är som allra sämst. I vårbudgeten ser vi inget annat, utan man fortsätter på den inslagna vägen.

Vi hör nu att Sverigedemokraterna har satt sig på tvären mot ett extra barnbidrag, trots att det är just barnfamiljer med små marginaler som drabbas hårdast av kostnadskrisen. I stället höjer man rotavdraget. Det är ännu en reform som framför allt gynnar dem med höga inkomster och stora renoveringsprojekt. Det är ett svek från Sverigedemokraterna mot deras väljare, som röstade på dem när de sa att de ville göra det bättre för vanligt folk. Det här är i stället en politik som eldar på ojämlikheten. Det är en politik som gör att vården får stå tillbaka, att skolan tvingas spara och att välfärden urholkas samtidigt som de välbeställda får sitt.

Herr talman! Vi befinner oss i ett väldigt allvarligt läge på många sätt, både handelspolitiskt och säkerhetspolitiskt. Vi måste rusta upp och stärka totalförsvaret för att möta den nya världsordning som ser ut att växa fram. Det är någonting som vi i stort är överens om men som också kommer att ställa stora krav på den ekonomiska politiken.

I upprustningen får vi inte heller glömma det civila försvaret. Vi behöver se till att hela samhället fungerar både i freds- och i kristid.

Utöver de redan nämnda utmaningarna har vi också klimatkrisen. Bara häromdagen fick vi återigen bekräftat att Sverige är på väg att missa samtliga klimatmål. Det är galet. Det blir än mer absurt när vi i dag nås av Copernicus rapport som slår fast att 2024 var det varmaste året som någonsin uppmätts i Europa. Vi är nu den kontinent där uppvärmningen går allra snabbast. Glaciärerna smälter i hög hastighet, och utsläppen måste verkligen ned.

I det här läget fortsätter regeringen dock att backa från den gröna omställningen. Samtidigt som företagen efterfrågar mer förnybar energi och stabil infrastruktur möts de av regeringspartier som hellre pratar om kärnkraft som inte finns än att investera i den energiomställning som kan ske här och nu. Klimatpolitiken behöver vara långsiktig, effektiv och rättvis. Tyvärr misslyckas Tidöpartierna på alla punkter.

Vi står också inför stora investeringsbehov. Det handlar om att rusta upp järnvägen, bygga ut elförsörjningen, säkra välfärden och genomföra den klimatomställning som inte bara är nödvändig för planeten utan också är bra för jobben, ekonomin och tryggheten.

I en osäker tid är en av politikens uppgifter att skapa framtidstro. Det är så vi stärker Sverige både i dag och i morgon. Det handlar om att se till förutsättningarna för hela landet. För att omställningen ska vara både effektiv och rättvis kan den inte se likadan ut för alla hushåll och var du än bor. Vi behöver satsa på kollektivtrafiken, på tågen och på alternativ till det fossila där bilen behövs.

Politiken behöver då bygga på några centrala utgångspunkter. Fossila bränslen behöver bli dyrare. Miljöpartiet vill se ett Sverige där människor tjänar på att ta klimatkrisen på allvar. Det vet vi också att svenska folket vill. Man vill se att utsläpparen betalar och att de hållbara alternativen blir bättre och billigare. Fler behöver kunna välja förnybart i tanken, kollektivtrafik, tåg och cykel. Hushåll som behöver bilen ska få stöd för att klara högre bränslepriser under en övergångsperiod.

I det här ekonomiska läget väljer regeringen dock det motsatta. Man stöttar helt enkelt inte de mest utsatta. I stället genomför man skattesänkningar för dem som har mest. Man har gjort nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen. Man visar passivitet inför Trumps tullkrig, och man för en fortsatt politik som pressar hushåll med små marginaler allt hårdare.

Herr talman! Det är inte lätt att driva företag i ett så osäkert läge. Man drar sig självklart för att fatta investeringsbeslut när man inte vet hur världen kommer att se ut ens om några veckor. Det som har skett nu kommer att påverka svensk ekonomi, men frågan är i vilken utsträckning – för svaret beror ju på hur politiken nu agerar.

Redan innan Trump aviserade sina tullar var mer än en halv miljon människor arbetslösa i Sverige. Borträknat pandemin har vi inte haft högre arbetslöshet sedan efterdyningarna av finanskrisen. Vårt utgångsläge efter tre Tidöbudgetar är alltså inte starkt.

Arbetsmarknadsministern ser dock ingen risk för massarbetslöshet. Det är minst sagt bekymmersamt att man inte verkar vara mer förberedd från regeringens sida, men kanske är det detta som är förklaringen till den mycket märkliga och tondöva budget som Tidöpartierna presenterar i dag.

Det vi behöver göra är att stötta hushåll som kämpar, investera i framtiden och säkra jobben. Vi behöver välja välfärd före skattesänkningar, klimat före kortsiktiga vinster och trygghet före oro. Regeringens huvudnummer i att möta utvecklingen är höjda subventioner i rotavdraget. Jag vågar nog ändå påstå att det inte kommer att vara den satsning som vänder konjunkturen.

Jag delar finansministerns glädje över att Sverige ändå har en väldigt god ekonomi och att ränteutgifterna inte är de allra högsta. Jag vill bara föra till protokollet att det var denna ekonomi som lämnades över av den tidigare miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringen.

Herr talman! En politik som prioriterar välfärden, en rättvis omställning och hushåll med små ekonomiska marginaler skulle leda till bättre framtidstro och en bättre ekonomisk utveckling. Det är inga radikala idéer. Detta är en beprövad effektiv politik för att få fart på ekonomin och samtidigt bygga ett starkare och mer rättvist Sverige. Det regeringen i dag presenterat är i stället en budget som gör Sverige svagare. Det är en budget som saknar lösningar på de problem vi står inför.

Ingen tjänar på det tullkrig som Donald Trump nu startat. Men det är den här regeringens ansvar att agera för att skydda svenska jobb, svenska företag och svenska hushåll samt för att sänka utsläppen.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Katarina Tolgfors säger att det är vänstersidan som vill ha 1 procent av bni. I så fall är hela OECD vänstersidan, och jag vet inte om det är med sanningen överensstämmande. Men det kan vi diskutera. OECD säger att 0,7 procent är ett minimum men vill ha 1 procent. Vi står alltså på OECD:s sida.

När det gäller hållbarhet visar forskningen att det är Miljöpartiets politik som måste föras för att sänka utsläpp och så vidare.

Afghanistan är på många sätt ett otroligt sorgligt exempel. Givetvis måste det finnas kapacitet att ta emot stöd och projekt, och under talibanregimen saknas dessa förutsättningar.

Sveriges långvariga bistånd till och engagemang för Afghanistan handlade inte om stöd till staten utan om att stötta en befolkning som var i akut utsatthet. Jag anser inte att pengarna och engagemanget var bortkastade. Ett fokusområde i Afghanistan var hälso- och förlossningskliniker för att kunna hjälpa flickor och kvinnor och att ge flickor och kvinnor utbildning, och de kvinnor som överlevde förlossningar de annars skulle ha dött av lever ju fortfarande liksom de flickor och kvinnor som fick utbildning.

Det vi borde göra nu är att försöka hitta vägar att stärka en förändring för frihet och demokrati i Afghanistan, inte bara ge upp.

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för frågan.

Jag kan inte säga att de pengar denna regering lägger är bättre eller sämre prioriterade när det gäller klimatet än vad vår regerings var. Man har dock dragit ned på totalen. När det gäller klimatbiståndet drar regeringen framför allt ned på klimatanpassningen. Jag vet att regeringen lägger mer i klimatfonder, och det är glädjande och bra. Dock minskar pengarna till anpassningen, och det drabbar de människor som befinner sig i störst utsatthet mest.

Det internationella samfundet vill att man ska ha 50–50 mellan sänkta utsläpp och anpassning. I många utvecklingsländer är utsläppen inte så stora, men som jag sa i mitt anförande behöver man där satsa mycket på anpassning.

Det jag menar med att regeringen drar ned är alltså att man drar ned på totalen. Jag vet att Katarina Tolgfors brukar prata om ökad effektivitet, men vi har inte sett några siffror på det. Däremot har flera internationella bedömare konstaterat att den förra regeringens bistånd var mycket effektivt.

I och med att regeringen drar ned på klimatanpassningen blir de allra mest utsatta ännu mer utsatta för klimatförändringarnas effekter.

Jag förstår att varken Sverige eller EU kan täcka upp för det stora tappet från USAID. Men Sverige skulle kunna göra mer, och det tycker vi är viktigt att påpeka.

Herr talman! Världen förändras nu i snabb takt mitt framför våra ögon. Den regelbaserade världsordningen utmanas, klimatkrisen fördjupas, auktoritära krafter växer och humanitära katastrofer närmast staplas på varandra. Detta borde vara en tid för att öka takten i arbetet för en hållbar utveckling och fred, men Sveriges regering går i mångt och mycket i motsatt riktning.

När behoven i världen ökar väljer regeringen att backa. När demokratin hotas väljer man att tystna. När den globala uppvärmningen ökar väljer man att öka utsläppen. När de säkerhetspolitiska spänningarna ökar väljer man att minska biståndet. Vad tror regeringen egentligen att vi ska tjäna på det? Varför ska vi ta stora kliv tillbaka när vi hade tjänat så mycket mer på att kliva fram?

Världen går just nu bakåt när det gäller demokratisk utveckling. Bara 29 procent av jordens befolkning lever i en demokrati, och 42 länder har de senaste åren inskränkt sina medborgerliga friheter. Vi är tillbaka på 1985 års nivåer när det gäller tillgång till demokratiska rättigheter, alltså på samma nivåer som före kalla krigets slut.

I denna nya verklighet behöver Sverige visa ledarskap och stå bakom människorättsaktivister och demokratikämpar i kampen för frihet och rättvisa. I stället har den här regeringen urholkat förtroendet för Sverige internationellt. Man talar om effektivisering och kontroll, men det vi ser är snarare centralisering, osäkerhet och ett förlorat förtroende. Bakom siffrorna om fängslade människorättsaktivister i Belarus och mördade fackligt aktiva och miljökämpar i Sydamerika finns det riktiga livsöden. Deras utsatthet är på riktigt. Det är människor som betalar priset för den här regeringens reformiver.

Herr talman! Den svenska modellen för utvecklingssamarbete, där arbetet görs med civilsamhällesorganisationer på plats, har länge varit en av våra styrkor. De svenska folkrörelserna bär med sig värderingar, långsiktighet och djupa nätverk. De bygger relationer där myndigheter inte når fram. De vet hur man arbetar kontextkänsligt, inkluderande och med lokal förankring.

Regeringen har med sin reformagenda sagt upp avtal med kort varsel, tagit bort informationsstödet och skapat ett limbo som kvarstår för hela den svenska biståndssektorn. Det är ju inte effektivisering, utan det är att förstöra någonting som har fungerat väldigt bra. Det sker, märkligt nog, i effektivitetens namn.

Biståndet får aldrig ses som en lyxutgift i budgeten. Det är pengar som vi har en historisk och moralisk skyldighet att investera för en bättre värld för alla, för att nå målen i Agenda 2030 – som Sverige står bakom – samt för kampen för rättvisa och demokrati. Det är också en säkerhetspolitisk investering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Listan över länder som sänker sitt bistånd för att betala för det militära försvaret kan göras lång. Storbritannien, Belgien, Tyskland och Nederländerna är några som är med på den. Nu när Trump har slaktat det amerikanska biståndet tittar vi ut över en humanitär avgrund. Decennier av utvecklingsframgångar som säkrat demokrati, välfärd, jobb och nya marknader håller på att gå förlorade. Om vi inte vänder den trenden står vi inför ett svårgripbart mänskligt lidande i utvecklingsländerna men också en social och ekonomisk kollaps som kommer att påverka även Sveriges trygghet och utveckling negativt.

Att bygga fredliga och stabila samhällen är den bästa försäkringen mot krig, flyktingkriser och osäkerhet. Det är inte ett alternativ till att lägga pengar på försvar, utan det är en investering i vår framtid. Bistånd som stärker demokratiska institutioner, bekämpar korruption och skyddar mänskliga rättigheter minskar risken för framtida krig, flyktingströmmar och humanitära katastrofer. Fredsarbete är minst sagt livsviktigt, både i sig självt och för att väpnade konflikter tenderar att sprida sig om de inte hanteras i tid.

Att skära ned på utvecklingssamarbetet är att blunda för denna verklighet och i förlängningen skapa större problem som vi kommer att behöva hantera senare, till ett betydligt högre pris. Lyssna nu, Moderaterna! För varje dollar som spenderas på fredsförebyggande och bistånd sparas 103 dollar i kostnader för katastrofrespons. Det är effektivitet.

Fattigdom, ojämlikhet och klimatkriser göder konflikter. När det internationella samfundet viker undan lämnas ett vakuum som snabbt fylls av auktoritära regimer, kriminella nätverk och extremistgrupper. Därför är det så allvarligt att västvärldens bistånd minskar runt om i Europa, i USA och här i Sverige. Det innebär inte bara att skolor stänger, att vattenpumpar tystnar och att kvinnors skydd försvagas, utan det innebär också att andra krafter – inte sällan Ryssland eller Kina – kliver in och köper inflytande där demokratin skulle ha stått.

Herr talman! Klimatkrisen får inte glömmas bort i biståndsdebatten. Tvärtom måste vi förstå att vårt internationella utvecklingssamarbete är en av våra viktigaste kanaler för att möta klimatkrisens konsekvenser. Vi rusar, bokstavligt talat, mot tröskeleffekter som vi inte kommer att kunna backa ifrån. Om vi drabbas av dem kommer de att orsaka ett oerhört lidande. Torka, översvämningar och bränder slår allra hårdast mot de allra fattigaste, som bidragit minst till klimatförändringarna.

Det svenska klimatbiståndet har gett konkreta resultat. Skördar har räddats, samhällen har byggt upp beredskap och barn har kunnat fortsätta gå i skolan, och detta har skett trots klimatkatastrofer. Men nu riskerar det här arbetet att backa. Biståndet till klimatanpassning skärs ned samtidigt som vi ser att FN:s mål om klimatfinansiering inte nås. Sverige skulle kunna gå före, men i stället drar regeringen fötterna efter sig.

Vi får inte heller glömma jämställdheten. Jämställdhet är inte bara en rättighetsfråga utan också en grundläggande förutsättning för hållbar utveckling, demokrati och fred. I dag ser vi hur kvinnors rättigheter begränsas och hotas i stora delar av världen. I krig, i klimatkriser och i konflikters spår ökar de könsbaserade övergreppen, och de är inte slumpmässiga. De är systematiska och ofta sanktionerade av maktstrukturer där kvinnor saknar inflytande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Det stannar heller inte där. Kvinnors rätt till sina kroppar, till utbildning och till ekonomisk frihet urholkas. Kvinnors rättigheter ifrågasätts av män som Trump, samtidigt som länder som Sverige drar ned på sitt utvecklingsbistånd. Det är ett dubbelt slag mot kvinnorna.

För att vända denna utveckling krävs mod. Sverige har varit ett föregångsland men är det inte längre. Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitik som Miljöpartiet var med och byggde upp har monterats ned. Regeringen har tyvärr skurit i jämställdhetsarbetet och sänkt ambitionerna i regleringsbreven till myndigheterna. Det är ett svek mot Agenda 2030, mot Sveriges globala anseende och inte minst mot kvinnorna.

Vi måste tillbaka till en politik som sätter kvinnors och flickors rättigheter i centrum, stärker kvinnor som förändringsaktörer, bekämpar könsbaserat våld, försvarar rätten till sexuell och reproduktiv hälsa och ger kvinnor makten att delta fullt ut i samhällets alla delar, från fredsförhandlingar till näringsliv.

Men det räcker inte att prata om kvinnor. Vi måste också lyssna på dem. Det är kvinnoledda organisationer, särskilt de lokala, som vet bäst hur man når fram. Här ser vi återigen civilsamhällets ovärderliga roll.

Herr talman! Regeringen klarar inte sin uppgift. I stället för att skära ned borde man skydda det bistånd som gjorde Sverige till en respekterad aktör i världen. Det handlar om att ge civilsamhället långsiktighet och tillit och se sambanden mellan global rättvisa, klimatresiliens och vår egen säkerhet.

Utvecklingen är mörk, men Miljöpartiet försvarar biståndet. Det gäller både enprocentsmålet och att biståndet ska utformas för att stötta människor som lever i fattigdom och förtryck, inte utifrån kortsiktiga budgetprioriteringar eller inrikespolitiska intressen, vilket regeringen ibland signalerar även om man säger det med annat än ord.

Miljöpartiet står upp för ett starkt bistånd, för civilsamhället, för klimatet, för kvinnors rättigheter och för de människor som varje dag kämpar för demokrati, jämlikhet, jämställdhet och fred, ofta med livet som insats. Det är vår skyldighet, och det är vårt löfte.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för förklaringen!

Det handlar alltså om att lära människor att vara bättre i sitt företagande, om jag förstår det hela rätt. Det är i alla fall en komponent. Det låter väldigt bra, för det som ger de bästa förutsättningarna är just att stärka individer där de är och att kunna jobba lokalt.

Jag tänkte också passa på att ställa en fråga om något Lotta Johnsson Fornarve också var inne lite på i sin fråga. Jag vet ju att Gudrun Brunegård är, och regeringen också säger sig vara, väldigt mycket för ökad jämställdhet i budgeten och för att jobba mer för kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Ändå skär man ned på stöd till kvinnoorganisationer och dem som jobbar med fokus på detta, som UN Women och UNFPA.

Hur kommer det sig att Kristdemokraterna kan stå bakom en sådan ekonomisk fördelning i det bistånd som finns kvar?

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett väldigt bra anförande!

Jag skulle nog kunna stå bakom det mesta som sades. Världen förändras ju väldigt snabbt, och det var befriande att höra att vi måste göra mer och att regeringens företrädare faktiskt visar att man också pushar i den riktningen. Jag önskar all lycka till. Det kan nog behövas.

Ledamoten Brunegård nämnde också att man tidigare i biståndet hade en massa mål utan inbördes ordning och hur dålig styrningen var av detta. Jag skulle säga att det är en del av det förtal av det tidigare biståndet som regeringen ägnar sig åt, och jag hoppas att vi slipper det.

Min fråga handlar om det Gudrun Brunegård radade upp, alltså de nya fokusområdena i reformagendan. Det stora nya är att man lägger tonvikt på handel och företagande. Det är verkligen inte dåligt. Bistånd kan inte vara lösningen på varje lands utveckling, men detta måste göras på rätt sätt för att det ska nå fram. Gudrun Brunegård och jag har varit ute på väldigt många resor där vi sett prov på otroligt bra svenskt bistånd, där man på det klassiska sättet har lyft människor ur fattigdom och kunnat ge dem en försörjning.

När det gäller regeringens reformagenda har vi fortfarande inte riktigt fått svar på hur detta företagsfokus ska bidra. Vi har såklart garantierna – de hade vår regering också – men finns det fler exempel på hur man ämnar arbeta med detta så att det kommer rätt människor till godo?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för svaret.

Det är bra att regeringen har backat; det får man nog säga att den gjort. Regeringen har försökt att åtgärda lite av den skada som orsakades. Faktum kvarstår dock. Förtroendet för Sveriges utvecklingssamarbete och den politik vi för har skadats, och vad jag har sett har detta ännu inte reparerats.

Man kan tycka att vi borde ha kommit förbi detta, och visst står vi inför en helt ny verklighet nu som vi behöver hantera med försiktighet. Världen blir allt mörkare. Men jag vill fortfarande ha svar på min fråga. Vad menar Moderaterna med ”förutsägbarhet” och att ”ha stabila partnerskap” när de inte står för ingångna avtal utan avslutar dem i förtid?

Herr talman! Moderaterna har återkommande lyft upp behovet av att öka biståndets effektivitet och minska antalet transaktionsled. Det låter väldigt bra, men i praktiken har reformagendan tillsammans med viljan att pressa ned statens utgifter i stället orsakat stor skada. Sveriges anseende som pålitlig biståndspartner har fått sig en allvarlig törn och har skapat en enorm osäkerhet hos partner världen över.

När Moderaterna valde att avsluta samtliga avtal med de strategiska partnerorganisationerna drabbade det 1 750 organisationer i 90 länder. Det skedde utan vare sig övergångsplan, dialog eller framförhållning. Det kan inte kallas effektivisering; det är ett haveri.

Moderaterna talar också ofta om ansvarstagande och långsiktighet, men hur rimmar det med att svenska civilsamhällesorganisationer inte ens fick information i tid för att kunna planera om sin verksamhet? Är detta vad Moderaterna menar med förutsägbarhet och partnerskap?

Fru talman! Välfärden är grunden i vårt samhälle. Den är det kitt som håller oss samman. Den är den trygghet som vi alla förtjänar och som vi gemensamt bygger upp. Och i välfärden spelar Sveriges kommuner och regioner en helt avgörande roll. Det är där vi ser välfärdens ansikte, i förskolorna, skolorna, äldreomsorgen, sjukvården och socialtjänsten.

Men i dag står kommuner och regioner mitt i en ekonomisk kris, en kris som till stor del är skapad av regeringens politik och av ett system där privata vinster tillåts gå före människors behov.

Kommunerna är ansvariga för de mest grundläggande välfärdsverksamheterna, men de lämnas ofta utan tillräckliga resurser för att möta behoven. De ska se till att våra barn får en bra skola och att våra äldre får en värdig omsorg, att sjukvården fungerar och att socialt utsatta får hjälp. Men vad händer när resurserna inte räcker? Då blir det färre lärare i skolan, mindre tid för omsorgspersonalen och ökade klyftor i samhället.

Trots att behoven växer skär regeringen ned på statsbidragen till kommuner och regioner. Man ger kortsiktiga stöd som inte löser de långsiktiga problemen. Samtidigt lägger man mer ansvar på kommuner och regioner men utan att skicka tillräckliga resurser. Resultatet blir att man på lokal nivå tvingas höja skatter, skära ned på verksamheter eller privatisera, vilket leder till en ännu mer ojämlik välfärd där bostadsorten avgör vilken service som medborgarna ska få. Det är helt oacceptabelt.

Miljöpartiet vill i stället se en stabil och rättvis finansiering av kommuner och regioner. Vi vill öka de generella statsbidragen, så att verksamheterna ute i landet och närmast invånarna kan planera långsiktigt och erbjuda en jämlik och kvalitativ vård över hela landet.

Staten måste ta sitt ansvar och inflationssäkra de generella statsbidragen för att ge kommuner och regioner bättre planeringsförutsättningar – en garantimodell för välfärdens finansiering så att kommunerna klarar kriser och lågkonjunkturer utan att välfärden drabbas.

Dessutom tycker vi att regeringen ska ta fram ett tillväxtpaket för snabbväxande kommuner vid nyindustrialisering, så att framtidens jobb skapas här i Sverige och inte någon annanstans.

Resurser är en sak, men det är också tydligt att vinsterna i välfärden måste avskaffas. Resurser som är avsatta till välfärden ska användas till att förbättra skolresultaten och till att ge äldre och sjuka en trygg vård och omsorg. De pengarna ska inte gå till stora vinstuttag.

Varje krona som ges i aktieutdelningar och inte går till barnens utbildning eller de äldres omsorg är en förlorad krona för samhället. Det är vi som skattebetalare som finansierar välfärden, och det är vi som behöver ha en garanti för att resurserna går till det de är avsedda för och inte till privata vinstintressen.

Miljöpartiet har länge kämpat för att stoppa vinstjakten i välfärden, för vi anser att välfärd ska drivas utifrån behov och inte utifrån någons möjlighet att tjäna pengar. Vi vill stärka den offentliga sektorn. Vi vill också satsa på personalens arbetsvillkor och se till att välfärden utvecklas utifrån kvalitet, inte lönsamhet. Vi vill stärka tillsynen och genomföra nationella insatser för ökad likvärdighet och personalförsörjning, så att vård och omsorg ges efter just behov och inte marknadsprinciper.

Vi nås allt oftare av nyheter om organiserad brottslighet som tagit över privata verksamheter och kan driva sin brottsliga verksamhet utifrån den offentliga sektorn. Det är ett helt absurt system som jag hittills inte har sett att den här regeringen har gjort tillräckligt för att sätta stopp för. Snarare är det uppenbart att man försvarar det. För regeringen borde med de här argumenten avveckla möjligheten att ta ut vinst ur välfärdens verksamheter och i stället utveckla icke-vinstdrivande alternativ till de marknads- och valmodeller som införts i den offentliga sektorn. Då går pengarna till det de är avsedda för, och förutsättningarna för den organiserade brottsligheten i välfärden skulle helt försvinna.

Fru talman! I stället för vinstuttag vill vi se åtgärder för att främja idéburen välfärd, och här finns väldigt mycket att göra. De idéburna aktörernas andel av välfärdssektorn är liten i Sverige jämfört med andra länder i Norden och Europa. De senaste decenniernas ökning av andelen upphandlade välfärdstjänster har i huvudsak gynnat kommersiella aktörer på bekostnad av de idéburna. Regeringen bör därför fortsätta att arbeta för att främja utvecklingen av just den idéburna välfärden, så att fler verksamheter kan drivas med människors bästa i stället för vinstmaximering i fokus.

Låt mig sammanfatta: Hur skapar vi då en bättre välfärd och bättre förutsättningar för kommuner och regioner att sköta sitt uppdrag? Det finns tre viktiga steg:

Vi behöver en långsiktigt hållbar finansiering. Vi måste ge kommuner och regioner rätt resurser för att upprätthålla och utveckla välfärden, inklusive ett inflationsskyddat statsbidrag och en garantimodell för att säkra finansiering i kris.

Vi behöver avskaffa vinsterna i välfärden. Våra skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg, inte till riskkapitalbolag. Vi vill också se en utveckling av de icke-vinstdrivande alternativen och stärka tillsynen.

Vi behöver också göra mer för att främja den idéburna välfärden. Det ger valfrihet. Det ger bättre villkor för idéburna aktörer. Då kan vi också säkerställa att fler välfärdsverksamheter drivs med samhällsnytta i fokus samtidigt som valfriheten bibehålls.

Men frågan är ändå: Ska vi fortsätta på en väg där regeringen underfinansierar kommuner och regioner och låter vinstintressen styra i välfärden, eller ska vi stå upp för en rättvis, hållbar och jämlik välfärd där alla har tillgång till bra skolor, värdig omsorg och fungerande sjukvård?

Jag vet vad jag och Miljöpartiet vill. Vi vill att regeringen ska öka ambitionerna i att skapa en bättre välfärd för alla, även om jag kanske inte tror att det kommer att hända nu när det inte har hänt hittills. Om detta inte sker är det dags för en ny regering – en regering som vill se en starkare välfärd och som är beredd att satsa på det.

Jag vill avsluta med en text ur Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi: ”Kommunerna är den yttersta garanten för välfärdsstatens överlevnad. Det är där mötet mellan individ och samhälle sker, där rättvisa inte bara är en idé utan också en realitet. En underfinansierad kommun är en underfinansierad välfärd, och en underfinansierad välfärd är en underfinansierad demokrati.”

Med detta vill jag säga att jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation nummer 6.

Fru talman! I dag står vi inför en av vår tids största utmaningar: att skapa en hållbar framtid för kommande generationer. För att vara riktigt tydlig kan jag säga att det handlar om att skapa en dräglig framtid alls på den här planeten eller att låta bli.

Agenda 2030 och dess 17 globala mål för hållbar utveckling utgör en gemensam väg framåt för världen – en plan för hur vi gemensamt kan bekämpa fattigdom, minska ojämlikhet och skydda vår planet. Men för att detta ska lyckas krävs det mer än bara goda intentioner och fina ord. Det krävs uppföljning, handling och ansvar. Det ser vi tyvärr inte i regeringens politik, och vi ser det definitivt inte i den här skrivelsen.

Tyvärr förtjänar skrivelsen i stället kritik i fråga om både sak och form. Den är riksdagens och medborgarnas sätt att få kunskap om den politik som regeringen har fört på området. Den borde ha tagits på betydligt större allvar.

Att man i skrivelsen så bristfälligt lyckas redogöra för hur man arbetar med de globala målen skapar ett demokratiskt problem, eftersom det inte ger oss i riksdagen någon riktig insyn och sammanhållen bild av den förda politiken och vi därför inte har någon reell möjlighet att granska den. Det hade varit en fördel om man i regeringens skrivelse hade velat redovisa hur Sverige ligger till när det gäller att nå de globala målen och de mål- och intressekonflikter som man ser med sin politik och hur detta har hanterats inom ramen för Agenda 2030.

Låt mig särskilt peka ut tre punkter.

Den första handlar om att man i stället för att ge resurser till arbetet med de globala målen har skurit ned och minskat olika aktörers möjlighet att jobba med dem. Regeringen har till exempel tagit bort den nationella samordnaren. Han var avgörande för att samla olika aktörer – kommuner, regioner, civilsamhället och näringslivet – i arbetet för en hållbar framtid. Att avskaffa den här samordningen innebär att vi riskerar att förlora den kraft och det momentum som faktiskt krävs för att driva Agenda 2030 framåt.

Den kommunala och regionala nivån spelar en nyckelroll i genomförandet. Det är där många av målen får faktisk betydelse och påverkar människors vardag. Det handlar om utbildning, kollektivtrafik, bostadsbyggande, energi och sjukvård. Allt detta är områden där kommuner och regioner gör den stora insatsen.

Regeringen tog inte bara bort samordnaren. Man avslutade också projektet Glokala Sverige i förtid genom att minska Sidas finansiering och slopa enprocentsmålet.

Kommuner och regioner är väldigt viktiga aktörer, men det är också civilsamhället. Nästan hälften av alla svenskar är aktiva i ideella organisationer. Deras insatser är också avgörande för att vi ska kunna uppnå målen i Agenda 2030. Civilsamhället har historiskt varit en viktig part i regeringsledda forum, och deras arbete har bidragit till väldigt konkreta resultat. Att regeringen nu avfärdar samråd och minskar stödet till de här organisationerna är därför ytterst problematiskt. I stället för att stänga civilsamhället ute borde man bättre ta till vara den kraft och vilja till utveckling som finns där.

Dessutom saknas det nu uppföljning. En av de största utmaningarna är att vi ofta ser ambitiösa mål men saknar system för att följa upp och mäta framsteg. Det är ju inte nog att bara sätta mål. Vi måste också försäkra oss om att vi rör oss i rätt riktning, och uppföljningen behöver vara mätbar. Vi i Miljöpartiet hade därför gärna sett att regeringen åter skulle be Statistiska centralbyrån att samordna uppföljningen av hur vi lever upp till de 17 målen och de 169 delmålen, så som de gjorde innan regeringen avslutade deras uppdrag 2022.

Punkt två handlar om att vi behöver en feministisk analys. Vi behöver mer jämställdhet, jämlikhet och demokrati.

Agenda 2030 har jämställdhet som ett eget mål, men det är också en grundförutsättning för att de andra målen ska kunna uppnås. Trots detta har regeringen valt att stryka jämställdhetsintegrering från regleringsbreven för 41 myndigheter. Man har avskaffat den feministiska utrikespolitiken och Sveriges globala jämställdhetsambassadör. Man för dessutom en ekonomisk politik som missgynnar kvinnor.

Det här är flera steg i fel riktning. I stället för att backa borde regeringen ta steg framåt, göra en feministisk analys som genomsyrar alla beslut och insatser och separat redovisa hur genomförandet av Agenda 2030 påverkar kvinnor och män.

Agendan talar också tydligt om ökad jämlikhet. Men regeringens nedskärningar och prioriteringar inom välfärdssektorn är helt oförenliga med de globala målen, särskilt när det gäller att främja social välfärd, jämlikhet och inkludering. I stället för ökad jämlikhet skapar regeringens politik ökade klyftor genom skattesänkningar för miljonärer medan låg- och medelinkomsttagare får ta smällen.

Vi vet att frihet och demokrati är grundläggande för att bygga välmående samhällen, men i dag har endast 40 av 198 länder och territorier ett öppet, demokratiskt system där yttrandefrihet och mötes- och föreningsfrihet respekteras inom politiken, i lagstiftningen och i praktiken. Detta minskar tyvärr stadigt.

I många länder går det bakåt, tyvärr också i Sverige. Vi borde i stället vara en motkraft. Regeringen borde lyfta vikten av Agenda 2030 i nationella och internationella sammanhang och alltid koppla detta till internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och demokrati samt att ingen får lämnas utanför.

Min tredje punkt handlar om att klimat- och miljöarbetet naturligtvis är helt avgörande. Det måste vara högt prioriterat, och redovisningen måste grunda sig på fakta. Klimatkrisen är, som jag har sagt väldigt många gånger i den här kammaren, vår tids största ödesfråga. Men regeringens agerande går i motsatt riktning mot vad forskningen, internationella åtaganden och sunt förnuft kräver. Såväl Klimatpolitiska rådet som Finanspolitiska rådet och OECD har riktat skarp kritik mot att regeringen ökar utsläppen, bromsar klimatomställningen och skjuter ansvaret på framtiden.

De fossila subventionerna har ökat, kollektivtrafikstödet har minskat och skärpta klimatkrav i offentlig upphandling har stoppats. Detta är helt enkelt inte en ansvarsfull politik utan en farlig väg som äventyrar både vår framtid och vår trovärdighet internationellt.

Sverige har åtagit sig att uppnå nettonollutsläpp senast 2045, men regeringens nuvarande politik gör det målet alltmer avlägset. I stället för att investera i en snabb och rättvis omställning till ett fossilfritt samhälle bromsar man utvecklingen och ökar riskerna för klimatrelaterade katastrofer. I detta försöker man också blanda bort korten. Det här hade varit ett utmärkt tillfälle för regeringen att kunna visa en transparent och faktabaserad klimatredovisning, där regeringens politik utvärderas mot våra nationella och internationella klimatmål. Men det gör man inte.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska vara en ledare i den globala klimatomställningen, inte, som nu, en bromskloss.

Men det handlar inte bara om utsläpp. Den biologiska mångfalden är också en livsviktig fråga som måste ges högre prioritet. Skogarna, haven och våra ekosystem är grundläggande för vår existens, men de utarmas i en alarmerande takt. Skogsbruket intensifieras utan tillräcklig hänsyn till biologisk mångfald, och viktiga, skyddade naturområden hotas av exploatering. Regeringens nedskärningar i skyddet av värdefull natur och urholkningen av det svenska miljöarbetet är inget annat än ett svek mot kommande generationer.

Östersjön såväl som Västerhavet befinner sig i ett akut ekologiskt tillstånd. Överfiske, utsläpp och klimatförändringar driver på en negativ spiral som vi bara måste bryta. Internationella och nationella experter har slagit fast att vi behöver öka takten kraftigt i våra insatser för att återställa ekosystemen i haven. I stället för att sväva på målet borde regeringen ta fram en tydlig handlingsplan för att Sverige ska uppnå målen i Kunming–Montréal-ramverket och säkra resurser för att skydda vår unika natur.

Fru talman! Regeringen har verkligen underpresterat i den här skrivelsen. Frågan som kvarstår är väl egentligen varför. Varför bryr sig regeringen så lite om internationella åtaganden och överenskommelser? Varför lämnar man en så undermålig produkt till riksdagen? I bästa fall tyder det på ointresse, i värsta fall på att man inte bryr sig. I stället för att arbeta för att uppnå Agenda 2030 ser vi att regeringen på fler och fler områden för en politik i helt motsatt riktning, en politik som höjer utsläppen, hotar den biologiska mångfalden ännu mer, skapar ojämlikhet och fattigdom och minskar det demokratiska utrymmet.

Jag undrar om regeringen tycker att det är värt det. Är det värt att utsätta våra egna medborgare och världens alla människor för fara, bara för att några ska få bli lite rikare? Jag kan tyvärr inte uppfatta något annat svar än ett ja från regeringen på den frågan. Det gör mig djupt oroad och väldigt besviken. Jag ser inte något annat svar än att det är dags att byta regering!

Sveriges genomförande av Agenda 2030

Vi står såklart bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservationerna 3 och 9.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Vi ser hur världen förändras i otroligt snabb takt mitt framför våra ögon. Just nu ser det tyvärr mörkare ut än på länge. Vi lever ju i en tid där demokratin är på tillbakagång i världen, där auktoritära makter är på frammarsch och där folkrätten och den regelbaserade världsordningen baserad på FN-stadgan utmanas. Det är minst sagt allvarligt.

Det har nu gått tre år sedan Rysslands fruktansvärda och olagliga fullskaliga invasion av Ukraina inleddes. Kriget dödar och lemlästar, och det skadar både soldater och civila. Krigets trauman kommer att ta generationer att läka. Och kriget är, som vi många gånger har konstaterat, ett angrepp inte bara på Ukraina utan också på folkrätten, på demokratin och på den europeiska säkerhetsordningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Extra ändringsbudget för 2025 – Stöd till Ukraina

Herr talman! Vi vill ha fred, men det måste vara en fred där Ukraina sitter vid bordet. En fred utan Ukraina kommer inte att vara en hållbar fred. Det är helt enkelt fel att förhandla över huvudet på det land man förhandlar om. Vid en eventuell fred måste Ukrainas självbestämmande och säkerhet garanteras. Det kan se ut på olika sätt, men det måste tyvärr konstateras i dessa dagar.

När det gäller detta måste regeringen vara extremt tydlig med att utgångspunkten i förhandlingen måste vara vad Ukraina vill och behöver i form av stöd. Man måste markera tydligt mot Ryssland men också mot USA.

USA:s signaler om fredsförhandlingarna är, som flera tagit upp, mycket oroande. De eftergifter för Ryssland som redan kommunicerats är helt chockerande och farliga för framtiden. Det har en avgörande betydelse för synen på folkrätten om Putins brott får löna sig och han får ta land med militärt våld. Det riskerar också att påverka många konflikter runt om i världen.

Därför måste regeringen nu, själva och inom EU, fortsätta att verka för att EU ska hålla samman sitt stöd till Ukraina och för att sätta press på USA att fortsätta bidra. Utöver det behöver sanktioner fortfarande skärpas och Rysslands intäkter från olja och gas strypas.

Att vi hjälper Ukraina att försvara sig är viktigt för hela Europas säkerhet, demokrati och frihet. Vi i Sverige behöver vara beredda på att tillsammans med andra öka stödet. Regeringens ram för stöd behöver förlängas och omfatta stöd även för uppbyggnad av Ukraina.

Sverige ska fortsatt vara en stark röst för Ukrainas försvar, för att säkerställa ansvarsutkrävande för ryska krigsbrott och för att förbereda för en rättvis återuppbyggnad av landet.

För oss i Miljöpartiet är det fortsatt självklart att Sverige ska bidra till Ukrainas kamp för självbestämmande och självförsvar. Vi ska fortsätta vårt stöd till Ukraina. Vi måste göra det både enskilt och tillsammans med andra länder, och vi måste fortsätta värna mänskliga rättigheter, folkrätt och fred.

Ett ljus i mörkret är – som många andra också har nämnt – att vi är åtta partier som talar i detta ärende i dag. Det finns inget annat ärende där vi är helt överens och där alla partier är uppe och talar för förslaget. Detta är en styrka. Att vi står enade i detta är en tydlig signal till Ukraina om stöd. Det är en tydlig signal till Ryssland om svensk beslutsamhet och till USA för att det behövs en hållbar fred.

Därför yrkar vi i Miljöpartiet bifall till betänkandets förslag och därmed också till regeringens proposition. Det visar väldigt tydligt att det mitt i detta mörker finns en väg framåt. En väg som bygger på samarbete och solidaritet och som visar respekt för folkrätten. När det gäller detta måste Sverige stå fast.

Fru ålderspresident! Det är ändå intressant att höra finansministern kverulera om olika skattenivåer och så vidare samt stolt framhålla att hon har varit med och sänkt skatten många gånger. Om jag säger så här: Det kanske egentligen inte är skattesänkningarna i sig som är det största problemet utan vilken omvärld vi befinner oss i - hur situationen ser ut.

Om vi hade en välfärd utan köer där alla människor fick den vård de behöver när de behöver den, om alla elever klarade sin skolgång och om vi hade tillräckligt med lärare och förskolepedagoger - människor som vill och orkar stanna kvar i välfärdsyrkena - skulle vi ju ha haft en helt annan situation. Men det här handlar om pengar som man hade kunnat satsa på gemensam välfärd och på ett starkare Sverige framåt snarare än på att fler människor ska kunna öka sina förmögenheter på banken.

Det handlar också om att det är en bättre konjunkturpolitik att satsa på dem som har minst, på offentlig verksamhet och på investeringar för framtiden. På den punkten försöker finansministern kollra bort oss genom sin skattekverulans.

Jag skulle även vilja fråga finansministern om det här med att skuldsätta framtida generationer, någonting som Elisabeth Svantesson från talarstolen anklagade Miljöpartiet för att vilja göra. Det måste ändå vara skillnad på vad man gör med pengarna - vad man investerar i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Att investera i ett hus som skyddar mot väder och vind och ger en egen härd, som vi vet är guld värd, och att ge sina barn trygghet och en bra uppväxt måste väl vara bättre än att fortsätta bo kvar i en lerhydda. Vi bygger ju en framtid tillsammans, och därför måste det vara möjligt att göra framtidsinvesteringar. Eller ska vi fortsätta att befinna oss där vi är och inte våga satsa?

Finansministern måste väl ändå se skillnaderna mellan de här två delarna.

Fru ålderspresident! Jag tackar finansministern för föredragningen.

Jag tänkte uppehålla mig lite grann vid den stärkta köpkraft som finansministern var stolt över i sitt anförande. I vanliga ordalag skulle man kunna säga att hon därmed är stolt över att ha sänkt skatten för rika.

Det är egentligen inget konstigt med det. Det är klassisk moderat ekonomisk politik. Men bara därför är det ju inte en effektiv konjunkturpolitik. En bättre konjunkturpolitik hade varit att satsa på investeringar, till exempel i den gröna omställningen. Då hade vi också kommit längre när det gäller sänkta utsläpp och att klara Sveriges utsläppsmål. Det hade varit en bra näringslivspolitik som hade gett våra företag större kraft och framtidstro att göra omställningen. I stället har den här regeringen lyckats få företagen att bli oroliga för om deras satsningar och de stora investeringar de gjort hittills har varit fel. Det är otroligt oroväckande.

När det gäller offentlig konsumtion vet vi att vården fortfarande går på knäna. Ja, inflationen är besegrad - inte tack vare finansministern utan därför att hela världsekonomin har satt emot och lyckats få ned inflationen. Sveriges kurva följer väldigt väl den för hela Europaområdet.

Det är också en bättre konjunkturpolitik att satsa på dem som har minst. När man sänker skatten för människor som har mycket och inte saknar det allra mest nödvändiga sparar de oftast, medan andra handlar för de pengarna.

Det är också lite oroväckande hur regeringen ser på flit. Det är tydligen viktigare att höginkomsttagare är flitiga än att de som tjänar lite är det, för de har ju inte fått ta del av skattesänkningarna - eller 9 kronor i månaden har vissa fått.

Varför ska vissas flit löna sig mer än andras flit? Det skulle jag vilja fråga finansministern.

Fru ålderspresident! Sverige har just nu en enastående möjlighet att gå från att vara ett bra land till att bli ett föredöme. Vi är ett land med enorma möjligheter. Vi är ett av världens rikaste länder, med ett utbyggt system för välfärd. Vi är ett av världens mest jämställda länder. Vi är en industrination som de senaste 100 åren har legat i framkant i utvecklingen. Det finns mycket bra att bygga vidare på.

Samtidigt står vi i dag inför ett antal stora samhällsproblem som vi behöver lösa. Vi ser att omställningen försenas, och utsläppen minskar inte i tillräckligt snabb takt. Våldet, otryggheten, arbetslösheten, ojämställdheten och klyftorna i samhället ökar. Vården, skolan och omsorgen är underfinansierade och tvingas till nedskärningar.

Människor kan inte längre lita på att tågen går i tid - om de alls går, som det är på många sträckor. Detta skapar allvarliga problem för alla som åker tåg och för våra företag, som måste kunna lita på att godset kommer fram i tid.

Många familjer har svårt att sätta mat på bordet, efter den kostnadskris som ligger bakom oss och som orsakats av Putins invasion av Ukraina.

Men så här behöver det inte vara. Allt detta är samhällsproblem som går att tackla med offensiv ekonomisk politik och satsningar på vårt gemensamma. Men i stället för att sänka utsläppen, bygga samman och öka tilliten och tryggheten prioriterar regeringen att använda nästan hälften av reformutrymmet till att sänka skatten - på utsläpp men framför allt för rika.

Vi i Miljöpartiet vill i stället visa vägen till ett annat samhälle. Vår budgetmotion innehåller därför en ekonomisk politik för att stötta hushåll med små marginaler, bryta otryggheten, skydda välfärden mot nedskärningar och göra nödvändiga investeringar för framtiden.

Vår största utmaning just nu är att Sverige och världen befinner sig i en klimatkris. Jordens medeltemperatur ökar hela tiden. Just nu ser vi inte bara ut att missa 1,5-gradersmålet, utan vi riskerar också att komma över 2 grader om utsläppen inte sänks i snabb takt.

Nyhetsinslagen om klimatkrisens effekter världen över kommer allt tätare, och skyfall, översvämningar och skogsbränder blir allt vanligare även i Sverige. Då borde det vara en självklarhet att en regerings uppgift är att bedriva en politik som sänker utsläppen så att vi tillsammans med resten av världen kan undkomma de värsta effekterna. Det vi ser nu är tyvärr bara en västanfläkt mot vad vi kommer att få se om vi går upp mot och över 2 graders temperaturhöjning.

I stället för att ta detta på allvar har regeringen lyckats med konststycket att kraftigt öka våra klimatutsläpp, i en lågkonjunktur då utsläppen vanligtvis går ned. Detta är i sig ett misslyckande av historiska mått.

I den budget vi debatterar i dag satsar regeringen mer än sex gånger så mycket pengar på åtgärder som ökar utsläppen som på åtgärder som minskar dem.

Regeringen och Elisabeth Svantesson talar ofta om att det är elektrifieringen som är lösningen, men i stället för att satsa på den har man bromsat den genom att göra elfordon dyrare och fossila bränslen billigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Man har dessutom fördyrat och försvårat för vindkraften så till den grad att det viktiga och redan påbörjade havsvindsprojektet Kriegers flak har lagts på is. Dessutom är nu 13 ytterligare vindkraftsparker stoppade. Man undrar om den här regeringen vill ha någon energiproduktion alls innan kärnkraften är på plats, när det nu kan tänkas bli.

Regeringen plockar dessutom bort flygskatten, trots att skatten sänker utsläppen och har stöd av en majoritet av den svenska befolkningen.

Regeringen har avbrutit utbyggnaden av stambanor och underfinansierat järnvägen så att linje efter linje nu riskerar att läggas ned. Några har blivit räddade, men bara för det kommande året.

Det är helt enkelt uppenbart att regeringen saknar en plan för klimatpolitiken och fortfarande beter sig som att det är klimatpolitiken som är samhällsproblemet, inte klimatkrisen.

Det som i stället krävs nu är stora investeringar i klimatomställningen. Miljöpartiet lägger därför fram en budget som matchar regeringens reformutrymme, och utöver det vill vi ha en investeringsbudget för grön omställning motsvarande 1 procent av bnp.

Vi har ett enormt investeringsbehov i Sverige och har alldeles för länge gjort alldeles för lite för vår infrastruktur. Nu står vi inför en puckel där vi behöver rusta upp såväl järnvägen som va-systemet och elnätet. Vi har också investeringsbehov kopplade till de nya gröna industrierna, som växer fram i bland annat norra och västra Sverige. Här måste staten och näringslivet hjälpas åt.

Nu finns det nämligen ett tidsfönster där vi inte bara ska få ned utsläppen utan också ställa om för att behålla vår konkurrenskraft och inte bli omsprungna av USA och Kina. Om några år kommer det att vara för sent. Miljöpartiet vill att vi investerar i billig grön el till svenskarna genom satsningar på energieffektivisering och grön baskraft och på företagens och samhällets omställning genom Klimatklivet och Industriklivet.

Energieffektivisering är det enskilt snabbaste, billigaste och mest hållbara sättet att frigöra mer el. Enligt Energimyndigheten finns potential för att frigöra hela 25 terawattimmar genom energieffektivisering. Det kan jämföras med de 18 terawattimmar från ny kärnkraft som Tidöpartierna vill tillföra 2035.

Vi vill se investeringar i hållbara transporter i hela landet genom ett Sverigekort som kostar 499 kronor per månad för vuxna och halva priset för ungdomar. Vi vill ha en rättvis elbilsbonus där de billigaste bilarna ger mer bonus och de som bor på landsbygden får en högre bonus. Många har ändå inte råd att köpa en ny bil. För dem finns vårt landsbygdsinriktade leasingstöd för elbilar. Alla ska ha råd att ställa om.

Vi vill också se ordentliga investeringar i tåg som kommer i tid. Från norr till söder handlar det om att bygga ut sträckan Oslo-Stockholm, om att satsa på Malmbanan, om utbyggnad av Norrbotniabanan och om dubbelspår på nya Ostkustbanan. Men framför allt ska också mer gå till underhållet. För att det ska bli effektivt behöver det också tas tillbaka i statlig regi.

Det är dock inte bara klimatpolitiken och den gröna omställningen som den här regeringen vägrar att prioritera. De har också som signum i miljö och naturpolitiken att först slakta miljöbudgeten och sedan lägga tillbaka en liten smula och kalla det för en satsning. Den här budgeten är tyvärr inget undantag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Vi vet att den biologiska mångfalden är på brant nedgång världen över, och Sverige är tyvärr inte på något sätt förskonat. Det är nu nödvändigt med omfattande satsningar för att skapa mer motståndskraftiga ekosystem och stärka den biologiska mångfalden och se till att Sverige når våra uppsatta mål. Annars blir det för sent att vända utvecklingen.

Det behövs kraftfulla satsningar på värdefull natur och hotade arter och naturtyper och på att säkra allemansrätten. Det behövs satsningar på våtmarker och naturbetesmarker och stärkt biologisk mångfald i jordbrukslandskapet.

Vi behöver skydda de sista resterna av värdefull skog som vi fortfarande har kvar, däribland fjällskogarna - ett tusenårigt ekosystem. I stället slår avverkningsnivåerna alla tidigare rekord, och expertmyndigheterna larmar om en särskilt brådskande förlust av naturvärden som inte kan återskapas. Men regeringen gör ingenting.

Lika mycket som vi behöver skydda naturen på land behövs det åtgärder för våra hav och vatten. Mikroplaster och PFAS finns nu nästan var man än mäter. I Östersjön har vi en situation där vi riskerar en total kollaps av sill- och strömmingsbestånden och därmed i förlängningen en kollaps av hela ekosystemen. Torsken är redan borta, och vi är på väg att göra samma sak med strömmingen.

I det läget tillåter regeringen fortsatt höga kvoter på fisket. I stället behövs en kraftfull nivåhöjning i arbetet med havsmiljön och en rejäl uppskalning av budgeten. Efter år av nedskärningar planerar regeringen i stället att dra ned ytterligare på havsmiljöarbetet med nära en halv miljard inom de närmaste åren.

Vi i Miljöpartiet vill i stället gå fram med en havsmiljömiljard, som skapar de förutsättningar som krävs för att skala upp det arbete som behövs. Det ger också de få kustfiskare som finns kvar möjlighet att klara sin ekonomi och ställa om.

Efter att ha konstaterat att miljön och klimatet står utan satsningar hade jag hoppats att vi skulle se desto mer satsningar på vården och skolan, på kulturen, jämställdheten och civilsamhället och på allas möjlighet att sätta mat på bordet - men nej. Den budget som regeringen har lagt fram är tyvärr också ett dråpslag både för välfärden och för de familjer som lever i ekonomisk utsatthet. Medan rika blir rikare, genom riktade skattesänkningar, lämnas andra efter.

Nu har det snart gått ett år sedan statsministern lovade att ingen skulle behöva sägas upp i vården, men i verkligheten har ingenting förbättrats, snarare tvärtom. Köerna ringlar allt längre, vilket leder till enorma konsekvenser för dem som drabbas. Såväl patienter som anhöriga och vårdpersonal förtjänar bättre än så. En helt avgörande strukturreform för att säkra välfärden är att indexera stödet till kommuner och regioner. Vi måste få stopp på de automatiska nedskärningarna, som urholkar vården och skolan.

Om vården ska fungera krävs det också satsningar på alla som jobbar inom den. Mer pengar ger större möjligheter att anställa fler och en bättre och mindre stressig arbetsmiljö. Men i andan av att vara emot allt som Miljöpartiet är för avskaffade den här regeringen återhämtningsbonusen. Den bidrog bland annat till att nya arbetssätt kunde utvecklas, modeller för kortare arbetstid kunde prövas och delade turer kunde minskas. Vi vill återinföra och förstärka den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Vi vill helt enkelt satsa på kvinnorna genom att ge mer till kvinnodominerade yrken, ensamstående och de kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Jag hade hoppats att regeringen menade allvar med att ta bort etiketterna men låta själva innehållet vara kvar. Men så är det inte. Sveriges kvinnoorganisationer har kallat den här budgeten för en världsfrånvänd mansbudget. Den leder inte till mer jämställdhet utan till mindre.

Fru ålderspresident! En fullgjord utbildning är det främsta vaccinet mot kriminalitet och utanförskap. För mig är det helt obegripligt att regeringen inte ser och prioriterar det. Mindre pengar till kommunerna leder ofrånkomligen till neddragningar i skola och förskola.

En av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för skolan att ge alla barn det stöd som krävs för att gå ut både grund- och gymnasieskolan med godkända betyg. Men där är vi inte i dag. Marknadsskolan har satt aktieägarnas vinster framför barnens utveckling, och bristen på resurser har lämnat alltför många elever efter. Om det mönstret ska brytas behöver staten ta ett större ansvar för finansieringen och utjämna socioekonomiska skillnader.

Förutsättningarna för barns utveckling börjar redan i förskolan. Den är otroligt viktig för att förbättra integrationen och ge barn större tillgång till språket och en bra start i livet. Vi vill därför se en förskolemiljard, för att fler barn ska kunna ta del av förskolans verksamhet och för att alla barn som inte går i förskolan i dag ska erbjudas en plats från två års ålder.

Barnen är viktiga också på andra sätt. Vi prioriterar dem genom satsningar på fritidshemmen, elevhälsan och gratis frukost till alla skolelever. Det är reformer som ger varje barn förutsättningar att lyckas i skolan och därmed i livet.

Satsningar på barnen och skolan är de reformer som på lång sikt är absolut viktigast för att bryta utanförskapen, trycka tillbaka kriminella gäng och ge unga framtidstro. Men det behövs också ett aktivt arbete här och nu för att återupprätta tryggheten i hela Sverige, stoppa våldsspiralen och hindra fler barn från att antingen mördas eller bli mördare.

Vi vet alla att det inte finns någon snabb och enkel lösning. Men vi vet att det krävs stora satsningar på alla delar, såväl rättsväsendet som socialtjänsten och välfärden, som håller i över lång tid. Vi vill därför se särskilda satsningar på det brottsförebyggande arbetet mot nyrekrytering till gängen. Det handlar om insatser i skolan, i socialtjänsten, på särskilda ungdomshem och på andra offentliga institutioner.

Om Sverige ska vara ett land som på riktigt håller ihop krävs både en stark välfärd och välfungerande trygghetssystem. I ett av världens rikaste länder ska inga barn tvingas växa upp i fattigdom och inga vuxna behöva leva i ekonomisk utsatthet. Men under kostnadskrisen har den här tryggheten urholkats, och Sveriges barnfamiljer har lämnats ensamma. Priserna har ökat mycket, men inte barnbidraget. Man får betydligt färre gympaskor och vinterjackor för barnbidraget i dag än vad man fick före krisen.

Vi föreslår därför att barnbidraget höjs med 230 kronor i månaden. Det innebär en höjning med 5 520 kronor om året för en tvåbarnsfamilj. Samtidigt avvisar vi kraftfullt regeringens förslag om sänkt bostadsbidrag. Vi vill i stället se att trygghetssystemen för barnfamiljer inflationsjusteras varje år och inte fortsätter att urholkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Fru ålderspresident! Samhället är mer än bara vård och skola. Det är de organisationer som bildar civilsamhället och alla de människor som varje dag är engagerade i att göra Sverige och världen bättre för fler. Vi vill se ett starkare civilsamhälle, mer demokratiarbete, mer till ungdomsrörelserna och fler mötesplatser för unga. Vi vill också se mer kultur i hela landet: mer till kulturskolan, mer till kultursamverkansmodellen och mer till amatörkultur. Vi vill också ha höjda produktionsincitament till svensk film. Det är viktigt för kreativitet och skapande.

Världen är större än Sverige. Vårt internationella utvecklingssamarbete är viktigt för hela världens utveckling. Sverige kan vara, och ska vara, ett föredöme. Att smutskasta och dra ned underlättar inte i det arbetet utan tvärtom. I en tid med stora utmaningar, krig och klimatförändringar som tvingar många på flykt har Sverige en möjlighet att vara solidariskt. Låt oss vara det, och låt oss vara ett föredöme! Biståndsbudgeten borde vara minst 1 procent av bni. Vi ska stärka stödet till internationellt samarbete och visa att Sverige är en stark röst i världen. Det är så vi bygger Sverige och världen bättre. Låt oss ta den chansen, och låt oss satsa på varandra och på det som är vårt gemensamma. Det är så vi bygger ett bättre samhälle för alla.

Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Nu ska jag inte förvandla den här budgetdebatten till en energipolitisk debatt, något som regeringen och Sverigedemokraterna väldigt ofta vill få det till. Klimatpolitiken och finanspolitiken är betydligt större än så.

Självklart är det begreppet högst verkligt, men kärnkraft behöver inte nödvändigtvis vara svaret på det. Man tror ändå att Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna ska förstå att med mindre el i systemet kommer det att bli dyrare för kunderna, för hushållen och för företagen. Vi vet ju inte alls när den här kärnkraften kommer på plats, och om man inte tillför någon mer energi före 2035, 2040 eller 2045 kommer det att göra både Sverige och människorna som bor här fattigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Om man ska upplysa väljarna om någonting kan man också konstatera att världen är större än Sverige. Vi har gemensamma stora utmaningar. Om inte pandemin fick Sverigedemokraterna att förstå att vi har ett ömsesidigt beroende vet jag inte vad som kommer att göra det, men vi kan konstatera att solidaritet inte är Sverigedemokraternas starkaste gren.

När det kommer till att upplysa väljarna vill Sverigedemokraterna ofta få det att framstå som att de är partiet för de gamla, de sjuka, de fattiga och dem som behöver samhällets stöd. Nu har man ändå gått med på att höja högkostnadstaket i läkemedelsförmånerna. Det kommer att göra det ännu svårare för precis den här gruppen, som kommer att få dra in på ännu fler saker i sin vardag för att ha råd med sina mediciner.

Jag vill därför fråga Oscar Sjöstedt om detta verkligen är att se till de gamla och de sjuka. Eller var det bara något som man ville få väljarna att tro för att de skulle rösta på Sverigedemokraterna?

Fru talman! Jag behöver väl ställa några frågor till Oscar Sjöstedt om Sverigedemokraternas ekonomiska politik när han anklagar Miljöpartiet för en oansvarig ekonomisk politik.

Fru talman! Då vill jag börja med att understryka att vi har använt samma reformutrymme som regeringen men att vi också är väldigt tydliga med att vi vill låna till klimatinvesteringar. Det görs alltså inte på lösa boliner - att man stärker budgeten till vad man vill - utan det görs för att vi ska bygga Sverige starkt för framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Detta är någonting som Sverigedemokraterna är väldigt starkt emot. Man vill inte satsa på att sänka utsläpp. Man ser inte klimathotet som det är. När man för en omvänd ekonomisk politik - alltså backar från de åtaganden som Sverige har för att minska sina utsläpp - drar man också undan mattan för den svenska industri som ligger väldigt långt i framkant i den gröna omställningen.

Man säger sig vilja föra en ansvarsfull ekonomisk politik, men hur man då ska kunna finansiera den kärnkraft man säger sig vilja ha är höljt i dunkel. På finansutskottets hearing häromveckan fick vi också klart för oss att den finansieringsmodell som regeringen tänker sig riskerar att slå undan benen för all energiproduktion fram till minst 2035. Det drabbar svenska arbetstillfällen, det drabbar hushåll och det drabbar arbetskraften och den kompetens som företagen i Sverige säger att de vill ha.

Sverige blir alltså fattigare av Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Ser inte Oscar Sjöstedt det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

Fru talman! Det kan verka som att det råder en stor enighet mellan Riksrevisionen, regeringen och riksdagens partier: Biståndet ska vara effektivt, och möjligheten att följa upp biståndets resultat mot målet att bidra till bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck behöver förbättras. Detta tycker naturligtvis också Miljöpartiet, och vi välkomnar därför Riksrevisionens rapport.

Låt oss för en kort stund också påminnas om att svenskt bistånd före Tidöregeringen har klassats som ett av världens bästa när det kommer till transparens, effektivitet och måluppfyllelse. Det finns många internationella undersökningar och mätningar som visar på det; bland annat får Sve-rige toppbetyg av OECD.

Riksrevisionen konstaterar i sin granskning att det utifrån regeringens rapportering till riksdagen är svårt att bedöma biståndets resultat i relation till det övergripande målet. De konstaterar också att det är oklart i vilken utsträckning resultaten bidrar till regeringens utformning av biståndet; alltså hur mycket man lär sig framåt.

Regeringen menar att just uppnådda resultat är en av flera bedömningsgrunder för utformningen av biståndet. Man påpekar att andra faktorer behöver beaktas, till exempel de lokala behoven i mottagarländerna, omvärldsförändringar och just strategiska svenska intressen.

Trots regeringens stora fokus på transparens, resultat och effektivitet delar man alltså inte Riksrevisionens bild av att biståndets resultat i högre grad bör utformas utifrån en analys av de resultat som uppnåtts mot målet att minska fattigdom och förtryck. I stället vill man att kortsiktiga svenska politiska intressen ska få styra. Detta illustreras väl genom regeringens reformagenda. Där tidigare alla politikområden, genom Agenda 2030, varit ålagda att bidra till en global hållbar utveckling ska nu i stället biståndet bidra till andra politikområden, exempelvis handel, migration och tillväxt. Detta är en inriktning som drabbar människor runt om i världen, som får mindre tillgång till fattigdomsbekämpning och humanitära åtgärder.

Svenskt bistånd har länge lyckats nå världens mest utsatta människor. Det betyder att vi har kunnat vara med och ge kvinnor och barn bättre livsförutsättningar och chanser till överlevnad och varit med och byggt framtidstro i en verklighet som för alltför många är alltför mörk.

Jag är stolt över den skillnad vårt bistånd kunnat göra historiskt, men jag oroar mig mycket för hur utvecklingen ser ut i dag efter det skifte som regeringen kallar reformagendan. Effekterna av detta skifte syns tydligt bland annat i regeringens fokus på migrationspolitiken inom biståndet.

Migrationsverket är numera en av de största mottagarna av svenskt bistånd. I ett läge när utvecklingen i världen går åt fel håll och demokratin på flera håll är i gungning samtidigt som kvinnors rättigheter rullas tillbaka är det helt oförståeligt hur det är till en svensk myndighet våra biståndspengar till stor del går.

Vissa av medlen som tilldelats Migrationsverket ligger också helt utanför biståndsdefinitionen, exempelvis 893 miljoner i integrationskostnader som tas från biståndet, trots att det inte är biståndsfähigt enligt OECD-Dac. Andra delar bortser från det syfte och de försiktighetsprinciper som finns inbyggda i Dacdirektiven om inhemska flyktingkostnader.

I oktober presenterade Tidösamarbetet också sin strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring, med det tydliga syftet att minska asylinvandringen till Sverige. Strategin, som betalas rakt från biståndsbudgeten, omfattar totalt 3 miljarder kronor. Den bryter mot regler för biståndet, och Sverigedemokraternas inflytande är uppenbart. Att mer biståndsmedel slussas ut ur det som kan räknas som bistånd bidrar självklart inte till måluppfyllelsen om minskad fattigdom och minskat förtryck. I stället för ökad effektivitet av biståndsmedlen ser vi snarare att regeringen låter världens fattiga betala för dyra migrationspolitiska reformer som inte på något sätt gör världen bättre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

Fru talman! Regeringen har också aviserat att antalet bilaterala samarbetsländer ska minska till 30. Regeringen har dock inte presenterat hur avvägningarna ska göras för att nå denna minskning. Inte heller har vi fått del av någon konsekvensanalys för de utfasningar som redan aviserats.

År 2024 avslutas exempelvis utvecklingsstödet till Sydsudan. Det är ett land som ligger i botten på FN:s Human Development Index. Utvecklingsbiståndet till Sydsudan har gått från 434 miljoner kronor till 0 kronor på två år. Den här snabba avvecklingen görs trots att biståndet gör stor skillnad på plats, trots att det inte finns andra länder som kliver in när Sve-rige lämnar landet och trots att landet är i en känslig situation inför valet i december. Där, om någonstans, hade det behövts stöd i arbetet med demo-kratiseringen.

Detta torde gå stick i stäv med regeringens ambition om att lokala behov i mottagarländerna och omvärldsförändringar ska vara vägledande för biståndets utformning såväl som att uppnå biståndets mål. Men om detta får vi inte veta någonting eftersom regeringen inte har redovisat hur man har kommit fram till detta.

Som jag sa välkomnar Miljöpartiet Riksrevisionens rapport och slutsatser; vi måste alltid sträva efter att förbättra svenskt bistånd. Men målet att förbättra såväl den faktiska effekten som rapporteringen av resultaten måste alltid kopplas till de vedertagna principerna för biståndseffektivitet och målet att bidra till just bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Vi i den här kammaren måste klara av att hålla ögonen på bollen och göra vårt för att bidra till en värld som är tryggare för fler. Vårt internationella utvecklingssamarbete är helt centralt i det arbetet och måste behandlas därefter. De förändringar av biståndet, neddragningar av budgeten och avsteg från OECD-Dacs principer som regeringen nu genomför riskerar att drabba just de människor som utvecklingssamarbetet finns till för att stötta. Det är inte att effektivisera, utan det är att ta ett steg tillbaka.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).