Teresa Carvalho

Fru talman! Jag välkomnar mycket av det som regeringen nu gör för att bekämpa gängkriminaliteten. En hel del av det som Gunnar Strömmer nämner är också sådant som vi socialdemokrater påbörjade arbetet med. Låt mig ta ett konkret exempel som nämndes här: förverkandelagstiftningen, som Gunnar Strömmer själv har benämnt som en av de viktigaste kriminalpolitiska reformerna på 60 år. Gott så! Men det är ingen svensk maffialag.

Det som har varit framgångsrikt, inte minst i USA, och som vi har inspirerats av när vi säger att vi vill se en svensk maffialag - nu vill jag att särskilt Sverigedemokraternas representant här spetsar öronen - har varit det samlade greppet men faktiskt också flera centrala beståndsdelar som helt saknas i regeringens repertoar.

Vi socialdemokrater har mycket riktigt lagt fram ett utskottsinitiativ med fyra konkreta punkter i justitieutskottet. Vi menar att regeringen behöver undersöka hur de kan implementeras i en svensk rättskontext, men självklart kan det finnas fler saker som mycket väl skulle kunna undersökas för att sammantaget leda till att man kan ta fram en svensk maffialag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad vi konkret har pekat på är först och främst en punkt som handlar om straff och bevisning. Närmare bestämt ska samtliga gängmedlemmar kunna dömas som delansvariga om andra inom en kriminell organisation begår tillräckligt allvarliga brott som man som medlem eller ansluten till ett kriminellt gäng har haft eller borde ha haft insikt om. För sådana brott ska det givetvis utdömas längre straff.

Den andra punkten handlar om ett utvidgat kronvittnessystem. Jag vill vara tydlig med att vi socialdemokrater införde ett kronvittnessystem redan förra mandatperioden. Ett sådant finns alltså. Men så som det används i RICO-lagstiftningen i USA är det ännu mer inriktat på att komma åt gängtopparna. Här finns också en koppling till den föregående punkten. Genom ett kollektivt straffansvar skapar man starkare drivkrafter för fler att ange dem som finns högre upp i hierarkin.

Den tredje punkten handlar om att komma åt maffians företagande men också andra företag som inte själva bedriver kriminell verksamhet men som göder den kriminella ekonomin och de maffialiknande organisationerna genom att göra business med dem. Det tas alldeles för lätt på detta inom svenskt näringsliv i dag. Det är här möjligheten att åtala juridiska personer kommer in.

Den fjärde punkten handlar om hur myndigheterna ska jobba utifrån en sådan lagstiftning. Vi pekar specifikt på Ekobrottsmyndigheten som kan behöva en särskild maffiaenhet, men här behöver naturligtvis olika alternativ övervägas.

Jag vill passa på och framföra att Ekobrottsmyndigheten behöver utvecklas, inte avvecklas. Det säger jag särskilt med anledning av att det har börjat ryktas om att regeringens utredare planerar att föreslå en nedläggning av Ekobrottsmyndigheten. Det vore fullkomligt förödande för kampen mot den organiserade ekonomiska brottsligheten i vårt land.

Jag frågar helt enkelt igen: Är justitieministern beredd att utifrån dessa fyra punkter utreda införandet av en svensk maffialag, eller utesluter han dessa punkter?

Fru talman! I går vaknade vi upp till en svart måndag med två sprängningar och tre skjutningar, varav en i en galleria i Stockholm där skytten återigen var en 14-årig pojke på rymmen från ett HVB-hem. Det är uppenbart att Sverige befinner sig i en nationell kris och att väldigt mycket mer behöver göras för att trycka tillbaka gängkriminaliteten med akuta insatser utöver det vanliga.

I det läget kan jag tycka att justitieministerns svar känns lite lugnt, lite som att han är tillfreds med sakernas tillstånd. Vi fick höra att politiken nu biter. Hans chef statsministern har hela hösten upprepat att det ljusnar vid horisonten. Jag tycker att det är en provocerande verklighetsbeskrivning när det ser ut som det gör och våldet fortsätter att krypa allt längre ned i åldrarna och förlama vårt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är givetvis väldigt bra att nya verktyg, som har arbetats fram av såväl den förra S-regeringen som den nya regeringen, nu äntligen kan börja användas. Men det är helt uppenbart att det inte är tillräckligt. Det är uppenbart att ingen regering, varken den förra eller den nya, har lyckats vända utvecklingen.

Sverige har inte blivit tryggare. Allt fler oskyldiga svenskar drabbas i sin vardag av ett allt grövre våld. Och det kryper som sagt längre ned i åldrarna. Bara det senaste året har antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden ökat med 200 procent. Det har alltså skett under Gunnar Strömmers tid som justitieminister.

Jag tycker därför att det är lite intressant att justitieministern nu understryker att det här kommer att ta tid. Han ber om svenska folkets tid och tålamod. Det är tid och tålamod som inte fanns under förra mandatperioden. Med tanke på det höga tonläge som Tidöpartierna hade före valet förväntar nog väljarna sig att utvecklingen ska vändas ganska snabbt nu. Men halvvägs in i mandatperioden ser vi att det tvärtom fortsätter att utvecklas åt fel håll i flera avseenden.

Vi socialdemokrater tror att det behövs ett helt nytt angreppssätt för att bekämpa gängkriminaliteten och bryta det grepp som den har tagit om vårt samhälle. Det behövs absolut en fortsättning på straffskärpningar och satsningar på hela rättsväsendet. Men det kommer inte att räcka. Vi måste också se till att bryta nyrekryteringen och sätta dit gängtopparna, som alltjämt går fria.

Justitieministern säger att han är beredd att lyssna till alla förslag. Det är vällovligt. En sak som vi socialdemokrater har föreslagit för att komma åt gängtopparna är en svensk maffialag. Men när vi har lagt fram det skarpa förslaget på riksdagens bord har Tidöpartierna sagt nej till det.

Justitieministern ger också sken av att Tidöregeringen egentligen redan gör det här. Men det är inte med sanningen överensstämmande. Något sådant lagförslag har vi inte fått se röken av.

Jag vill därför fråga Gunnar Strömmer igen: Är han beredd att införa en svensk maffialag, eller utesluter han att göra det?

Herr talman! Statsministern har under hela hösten upprepat att det ljusnar vid horisonten. Det är en provocerande verklighetsbeskrivning när gängvåldet samtidigt kryper allt längre ned i åldrarna. Bara i år har antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden ökat med 200 procent. Kommunernas kostnader för placeringar av barn och unga skenar och trycker nu undan viktiga tidiga brottsbekämpande insatser såväl som annan viktig välfärdsverksamhet.

I det här läget borde regeringen skjuta till resurser, men i stället sänker man skatten för de rikaste och uppmanar kommunerna att prioritera. Dessutom larmar polisen om att dessa allt dyrare placeringar görs på HVB-hem som drivs av gängkriminella. Detta vill vi socialdemokrater stoppa genom att låta kommunerna ta över, men det har statsministern sagt är ett helt otänkbart alternativ. Hur kan statsministern försvara dagens HVB-hemsmarknad?

Herr talman! När Liberalerna klev in på Arbetsmarknadsdepartementet efter valet var arbetslösheten nedåtgående. Nu har halva mandatperioden gått, och jag kan konstatera att arbetslösheten har stigit och lagt sig på den högsta nivån på tio år med undantag för pandemin.

Vad gör då regeringen? Jo, man sänker skatterna med 27 miljarder och skickar notan till vanligt folk för att premiera de redan rikaste. Nästan halva reformutrymmet går till detta. 79 ynka miljoner satsar man på arbetsmarknadspolitiken. Det motsvarar endast 1 promille. Så skeva är regeringens prioriteringar i en tid där arbetslösheten är ett mycket större problem än på mycket länge och där det går åt fel håll. Men Mats Persson verkar ganska nöjd.

Herr talman! Jag hör den nye arbetsmarknadsministern ta sin utgångspunkt i lågkonjunkturen. Han får det nästan att låta som att Sverige inte är värre drabbat än andra länder. Låt oss göra en utblick över Europa. Då framstår det hela ganska snart som tämligen illa för den svenska regeringens del, för sanningen är att Sverige är ett av de länder som har den lägsta tillväxten i hela Europa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vi nu ser med den rekordhöga arbetslösheten är att den är, inte helt och hållet men delvis, orsakad av regeringens misslyckade tillväxtpolitik. Det är regeringen själv som har drivit fram en politik i den här riktningen.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att höra Mats Persson beskriva kampen mot inflationen på ett sådant här intressant sätt. Det låter nästan som att arbetsmarknadsministern menar att det har varit en medveten strategi från regeringens sida att hålla uppe arbetslösheten för att bekämpa inflationen. På vilket sätt skulle det ha varit mer inflationsdrivande att satsa på sjukvården och bostadsbyggandet, som vi socialdemokrater har velat göra för att ta Sverige ur krisen, än att satsa mångmiljardbelopp på skattesänkningar och lyxrenoveringar för höginkomsttagare, som regeringen i stället har prioriterat?

Jag skulle gärna vilja höra Mats Persson utveckla om det har varit en medveten strategi från regeringens sida att hålla uppe arbetslösheten för att bekämpa inflationen.

Låt mig också påminna arbetsmarknadsministern om att han inte längre är utbildningsminister. Jag förstår naturligtvis att de här sakerna hänger ihop, men jag kan också passa på att påminna om att regeringen under Mats Perssons tid som utbildningsminister gjorde ganska stora neddragningar också på utbildningssidan.

Det låter nästan på Mats Persson som att den här regeringen bara har flyttat pengar mellan posterna. Det låter som att utbildningspolitiken är en del av arbetsmarknadspolitiken och att det därför inte spelar så stor roll var pengarna finns. Men om vi slår samman budgetposterna för utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken ser vi att regeringen har dragit ned massivt. Det behöver regeringen och Mats Persson ta ansvar för.

Att man nu har kommit till insikt om att det kanske inte var så vansinnigt smart att dra ned på exempelvis vuxenutbildningen räddar inte regeringen från gamla synder, så att säga. Det är jättebra om man nu satsar på vuxenutbildning, men det har varit en förlorad mandatperiod.

Jag kan också passa på att påminna om att regeringen har gett beskedet att man tänker sig att avskaffa studiestartsstödet, som är det verktyg som Arbetsförmedlingen har i sin verktygslåda för att få människor som är kortutbildade att ta klivet in i reguljär utbildning. Om man argumenterar på det sätt som arbetsmarknadsministern gör och säger att man vill lägga större fokus på utbildningspolitiken inom ramen för arbetsmarknadspolitiken - vilket jag tycker är rimligt på många sätt - blir det fullkomligt obegripligt att regeringen nu agerar på detta vis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill börja med att välkomna Mats Persson till det som, om jag inte har misstagit mig alldeles, är hans första interpellationsdebatt i egenskap av arbetsmarknadsminister - hans första av många, törs jag nog lova.

Herr talman! Det är halvtid i mandatperioden. Regeringen beskriver att det ljusnar vid horisonten. Jag förstår verkligen att man gärna vill att det ska vara så. Men jag tror att få svenskar känner igen sig i den beskrivningen.

Låt oss titta på den första halvan av mandatperioden! Regeringen har under den här tiden skapat en sjukvårdskris som håller i sig. Man har låtit bli att bryta nyrekryteringen till gängen, trots att våldet kryper allt lägre ned i åldrarna. Man har gjort vanliga familjer fattigare. Man har låtit byggandet störtdyka. Därigenom har man skadat Sveriges tillväxt. Som om detta inte vore nog bränner man nu också miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste och skickar notan till vanligt folk.

Den här politiken har också bidragit till en stigande arbetslöshet. Vi har nu den högsta arbetslösheten på tio år, givetvis med undantag för de väldigt speciella pandemiåren. Trots det har utvecklingen i det närmaste mötts med en fnysning från regeringen. Samtidigt som arbetslösheten stigit har regeringen skurit ned massivt på jobbinsatserna - vi snackar miljardbelopp.

Mats Persson talar väldigt gärna om skattesänkningar som svar på den stigande arbetslösheten - som om det stora problemet för vanligt folk som står utan arbete vore att de inte tycker att det lönar sig tillräckligt att komma i arbete. Jag är ganska säker på att Mats Persson kommer att komma dragande med sina vanliga plattityder om att återupprätta arbetslinjen och om att vi socialdemokrater i kontrast till regeringen skulle stå för något slags bidragslinje. Jag har hört Mats Persson argumentera på det sättet tidigare. Men det är såklart trams. Det är ett fånigt försök att försöka utmåla Socialdemokraterna, arbetarpartiet, som ett parti som inte förstår värdet av hårt arbete.

Vi är till hundra procent överens om att alla som kan jobba ska jobba och att det ska löna sig att jobba. Allt annat vore givetvis helt absurt. Däremot är vi inte överens om regeringens tro på att enorma skattesänkningar för de rikaste leder till sänkt arbetslöshet. Det är möjligt att Mats Persson nu känner sig motiverad att anstränga sig lite extra i sitt nya arbete i och med att han ska få en skattesänkning på flera tusen kronor i månaden nästa år. Men det är inte alla som kommer att få det, och jag tror inte heller att det är sänkt skatt som får människor att gå från arbetslöshet eller sjukdom till arbete.

Det som hade gjort skillnad på riktigt här och nu är mer pengar till byggstimulanser och till sjukvården så att de byggnadsarbetare jag träffade häromveckan och de undersköterskor som den här veckan har fått besked om uppsägning hade sluppit att bli uppsagda. I det längre perspektivet behövs givetvis också satsningar i stället för nedskärningar på insatser för dem som står utan utbildning och arbetslivserfarenhet.

Jag undrar, Mats Persson, hur ministern tycker att det har gått för regeringens så kallade arbetslinje när resultatet är färre arbetade timmar i ekonomin, lägre tillväxt och högre arbetslöshet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Undersköterskor, butikssäljare, barnskötare, städare, kockar, brevbärare, kallskänkor, personliga assistenter, väktare - listan över yrkesgrupper som kommer att förlora på regeringens och Sverigedemokraternas nya akassa kan göras nästan hur lång som helst. Man kan också ganska snabbt dra slutsatsen att det framför allt är anställda inom kvinnodominerade yrken som kommer att förlora tusenlappar i månaden om de inte lyckas hitta ett nytt jobb inom 100 dagar. Det är därför vi socialdemokrater säger nej till denna förändring. Det beror inte på att avsändaren råkar heta Johan Pehrson - så stor vikt lägger vi trots allt inte vid ministern.

Fru talman! Häromveckan blev jag uppringd av Gunilla, 60 år. Hon var förtvivlad. Hon har jobbat och gjort rätt för sig, men hon har nu blivit uppsagd på grund av lågkonjunkturen och får ut ersättning från sin arbetslöshetsförsäkring. Hon beskrev denna omställning som en chock. Det finns visserligen jobb att söka, sa hon, men det finns inga jobb att få.

Hon beskrev också att stödet från samhället är otroligt frånvarande. Detta kommer att bli ännu värre nu eftersom regeringen och Sverigedemokraterna skär ned på arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi befinner oss i en lågkonjunktur.

Gunilla var orolig för vad som ska hända nu när Sverigedemokraterna och regeringen bestämt sig för att sänka akassan redan efter 100 dagar. Hon berättade att hon redan lever på marginalen. Hon frågade mig om hon ska skippa både frukost och middag framöver och nöja sig med lunch.

Min sista fråga i denna debatt blir: Vad är Johan Pehrsons råd till Gunilla?

Fru talman! Menar Johan Pehrson alltså att en sänkt a-kassa är en del av regeringens inflationsbekämpning och att det är de svagare hushållen som ska ta notan för detta samtidigt som de rikaste hushållen har fått stora skattesänkningar?

För oss socialdemokrater handlar en trygg a-kassa i grunden om respekt och anständighet. När tillvaron sätts i gungning för att mamma eller pappa blir av med jobbet är det inte barnen som ska behöva betala priset genom att gå till skolan med trasiga vinterskor. För Johan Pehrson verkar det däremot som att denna fråga framför allt bottnar i att han tycker att det är för fett att vara arbetslös och att det behövs mer incitament för att en arbetslös ska vilja jobba. Men det finns redan incitament i a-kassan, Johan Pehrson. Det finns till och med redan en avtrappning.

Den nya modellen, med en skarpare och brantare nedtrappning redan efter 100 dagars arbetslöshet, som regeringen och Sverigedemokraterna nu går fram med kommer att slå orimligt hårt, särskilt mot dem som tjänar under intjänandetaket - och vi vet att det framför allt gäller kvinnor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att Johan Pehrson anser att a-kassan är för hög. Men för att sätta detta i lite perspektiv kan jag meddela att före pandemin och innan vi socialdemokrater höjde a-kassan, när många hamnade i en situation där de behövde ta del av a-kassan, låg Sverige på plats 21 av 27 i hela EU - i bottenträsket.

Det finns många uppsidor med en trygg arbetslöshetsförsäkring. Framför allt handlar det om att det bidrar till att man kommer att hitta rätt jobb i stället för bara ett jobb, vilket som helst och till vilken låg lön som helst. Vi får ju väga olika saker mot varandra, och för oss socialdemokrater väger vanligt folks trygghet väldigt tungt.

En annan aspekt är att a-kassan påverkar maktbalansen på arbetsmarknaden. Vi vet att en stark a-kassa motverkar att lönerna pressas nedåt. En stark a-kassa understöder strukturomvandling och i förlängningen en höjd produktivitet. Den dämpar konjunkturnedgångar, bidrar till att upprätthålla ett högt arbetsutbud och bidrar till att upprätthålla organisationsgraden, som är en bärande del av den svenska modellen, som har tjänat Sverige mycket väl.

Men det handlar, som sagt, också om hur man ser på människan. Medan Johan Pehrson verkar utgå från att folk är lata och behöver piskas till arbete anser vi socialdemokrater att de flesta som under en period är beroende av a-kassa vill komma tillbaka till arbete och vill fortsätta göra rätt för sig.

Det är smart att ha en trygg a-kassa som gör att man kan komma vidare i arbetslivet. Självklart ska det inte vara kravlöst, men man ska kunna betala hyran under tiden man ställer om och söker ett nytt arbete. För oss socialdemokrater är det givet att det handlar om både plikt och rätt - plikten att aktivt söka jobb och att stå till arbetsmarknadens förfogande och rätten till en skälig ekonomisk trygghet under tiden man ställer om.

Det regeringen och Sverigedemokraterna nu gör tycker jag faktiskt är skamligt. Man ger sig på människor i en redan tuff och utsatt situation. När all energi borde gå till att just ställa om och söka nytt arbete ska de i stället stressas över den ekonomiska situationen och kanske rent av behöva lämna hus och hem för att pengarna inte räcker till hyran.

Fru talman! När det gäller a-kassan känns mönstret igen. A-kassan förbättras under socialdemokratiska regeringar och försämras under högerregeringar. Många minns nog fortfarande alliansregeringens slakt av försäkringen förra gången det begav sig, som ledde till att en halv miljon svenskar helt och hållet lämnades utanför arbetslöshetsförsäkringen och ställdes på bar backe lagom till dess att finanskrisen kom.

När vi socialdemokrater kom till makten 2014 återuppbyggde vi a-kassan igen genom flera viktiga förbättringar. Nu styr högern ånyo, och en ny otrygghetschock står för dörren. Den här gången gäller det dem som inte hinner få ett nytt jobb inom 100 dagar, och beskedet kommer samtidigt som varselvågen sveper över landet.

Lagförslaget är omfattande, och allt är inte uselt, fru talman. Den stora systemförändringen, som innebär att man framgent ska kunna kvalificera sig för a-kassan genom ett inkomstvillkor i stället för ett arbetsvillkor, är rent av bra. Faktum är att detta var grunden och orsaken till att vi socialdemokrater tillsatte den utredning som delar av regeringens förslag bygger på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men att byta kvalificeringsmodell innebär inte att man måste sänka ersättningsnivåerna i a-kassan, vilket regeringen och Sverigedemokraterna nu går fram med. Den nya avtrappningen vid 100 dagars arbetslöshet säger vi socialdemokrater nej till eftersom den kommer att slå orimligt hårt. Miljontals löntagare kommer att få en sämre försäkring, och det rör framför allt LO-anslutna kvinnor.

Jag har i och med den här interpellationen ställt ett antal frågor till Johan Pehrson om hur regeringen har tänkt och vilka konsekvensanalyser man har gjort. Jag måste säga att jag häpnar över en del av de svar jag just fick höra.

För det första undrade jag om regeringen har gjort någon konsekvensanalys avseende olika inkomstgrupper. Det är ju uppenbart att förslaget kommer att slå orimligt hårt mot dem som i dag ligger under intjänandetaket, som i dag är 33 000 kronor i månaden.

För det andra är det ingen statshemlighet att det framför allt är kvinnor som ligger i de lägre inkomstspannen och som kommer att bli de riktigt stora förlorarna. Och inte nog med att förslaget i sig slår hårdast mot kvinnor - regeringen har dessutom struntat i att göra en jämställdhetspolitisk analys av förslaget trots att det är ett krav att göra detta.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att det rör sig om en strategisk glömska för att regeringen helt enkelt vill slippa visa upp vilket dråpslag detta förslag innebär för kvinnor. Som arbetsmarknadsministern vet finner jag detta beteende oacceptabelt, och jag har också bett konstitutionsutskottet att granska ministerns hantering av ärendet när det gäller detta.

Jag tycker att Johan Pehrson hade gjort klokt i att pudla i detta läge. Att som han nu gör hänvisa till dåliga ursäkter om att det kommer att komma konsekvensanalyser senare i några förordningar duger helt enkelt inte. Det är ett lagförslag som Johan Pehrson lägger fram för riksdagen, om att sänka ersättningsnivån i a-kassan efter 100 dagars arbetslöshet från 80 till 70 procent av lönen. Men hur dessa lagförändringar kommer att påverka jämställdheten framgår inte i propositionen.

Det var inte särskilt svårt att räkna ut att det kommer att handla om tusenlappar i sänkt a-kassa för dem med löner som ligger under taket, framför allt kvinnor. Könsuppdelad lönestatistik finns det gott om, och därifrån är det inte rocket science att göra den där jämställdhetsanalysen. Jag kan göra den åt ministern: Regeringens och Sverigedemokraternas politik kommer att slå hårt mot jämställdheten. Den är ett jämställdhetspolitiskt haveri.

(Applåder)

Fru talman! Om man vill jämföra Socialdemokraternas och regeringens budgetar för den reguljära utbildningen får man jättegärna gå in i våra budgettabeller och jämföra. Man kommer då att se att det inte är så att regeringen prioriterar detta mer än vi socialdemokrater gör utan tvärtom.

Men nu är det inte det som debatten handlar om, utan den handlar om arbetsmarknadspolitik. Men i vanlig ordning försöker arbetsmarknadsministern att smita undan från att diskutera just arbetsmarknadspolitik. Skillnaden mellan oss som arbetsmarknadsministern försöker redogöra för är inte helt korrekt beskrivet, vill jag dock tillägga.

Om vi nu är överens om att vi inte ska acceptera att pengar läcker ut felaktigt är skillnaden att vi socialdemokrater är beredda att göra någonting åt det, någonting verkningsfullt, och inte bara säga att vi inte accepterar det och att vi ska bygga ut svindyra kontrollmekanismer. Det handlar om att faktiskt ta tillbaka kontrollen och att göra mer i egen regi.

För oss socialdemokrater innebar januarisamarbetet med bland annat Liberalerna en hel del positivt men också smärtsamma kompromisser, och då inte minst på arbetsmarknadsområdet. De privata matchningsföretagen kan vara, som svar på arbetsmarknadsministerns fråga, ett bra komplement riktat till vissa grupper. Men för de allra flesta är det helt andra insatser som behövs, rustande insatser.

Privatiseringsivern inom arbetsmarknadspolitiken har lett fram till den situation vi ser nu i dag, som i det närmaste kan liknas med vilda västern. Det är felaktiga utbetalningar och bonusar på bekostnad av otillräcklighet och otillgänglighet. Det är fusk och fiffel i stället för träffsäkra och behovsprövade insatser.

Politiken behöver ta tillbaka kontrollen. Jag skäms inte ett dugg för att säga det.

Fru talman! Jag vill börja med att berömma arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Han säger att de här besparingarna på de privata matchningsaktörerna beror på respekt för skattebetalarnas pengar. Mycket bra! Det var nästan ett tydligare och bättre svar än vad jag hade väntat mig.

Jag vill också tydliggöra att min fråga inte alls är föranledd av något slags oro över att regeringen skär ned på de privata matchningsaktörerna. Som socialdemokrat är jag inte kritisk till att man sparar in på det här. Men vårt alternativ är att samtidigt ta tillbaka kontrollen och göra mycket mer i egen regi för att rusta arbetslösa med de kompetenser och färdigheter som behövs för att fler ska komma i arbete och även ställa krav.

Det som Sverigedemokraterna och regeringen gör är inte att lägga om politiken utan bara att skära ned. Det blir varken hackat eller malet med Johan Pehrson. Det blir ingenting. Att man inte gör någonting när arbetslösheten stiger kommer att bidra till att Sverige står sämre rustat när det vänder igen. Det är dålig politik, fru talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker inte heller att ministern riktigt svarar på frågan om det här beror på att det inte finns mycket annat att spara på. Men det är väl helt enkelt snarare så att anledningen är att det inte riktigt känns rätt i magen att ösa mer pengar över de privata matchningstjänsterna.

Låt mig då testa en annan teori, som kanske passar in lite bättre. Kan det vara så att den här kovändningen beror på att Arbetsförmedlingens internrevision har visat att någonstans mellan 140 och 400 miljoner kronor betalas ut felaktigt till matchningsföretagen?

Varför kovänder regeringen och börjar spara på de privata matchningstjänsterna? Det var min inledande fråga. Jag vill sammanfatta några alternativ. Beror det på att högern har insett att privatiseringsivern har sina avigsidor? Beror det på att regeringen har skurit ned så kraftigt på arbetsmarknadspolitiken att det inte finns mycket annat kvar att spara på? Eller beror det på att man har tagit till sig av Arbetsförmedlingens granskning, som visar att väldigt mycket pengar betalas ut felaktigt till de privata matchningsföretagen?

Fru talman! På många sätt är regeringens och Sverigedemokraternas budgetproposition för 2024 en naturlig följd av förra årets budget. Den röda tråden är massiva neddragningar och sänkta ambitioner på jobbpolitiken, trots att arbetsmarknaden nu viker nedåt. Ett inslag är dock nytt, nämligen Johan Pehrsons aviseringar gällande de privata matchningstjänsterna.

I SD-regeringens första budgetproposition, alltså budgeten för 2023, drog man ned på arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp. Det gällde framför allt anslaget 1.3 där de aktiva insatserna inklusive de privata matchningstjänsterna finns. De privata matchningstjänsterna pekades ut som en verksamhet som skulle fredas från neddragningarna. De skulle tvärtom utökas.

I sin nästa budgetproposition, alltså den för innevarande år, 2024, har arbetsmarknadsministern uppenbarligen tänkt om i just den här delen. Återigen finner vi kraftiga besparingar på jobbpolitiken i allmänhet och de aktiva verktygen för att få fler arbetslösa i arbete i synnerhet. Men den här gången pekas de privata matchningstjänsterna specifikt ut som något som det ska sparas på. Någon närmare motivering går inte att utläsa. Med anledning av den kovändningen har jag frågat arbetsmarknadsminister Johan Pehrson vad motivet är till att regeringen i sin budgetproposition föreslår en minskning av anslaget för matchningstjänsterna med motsvarande 2 miljarder kronor.

Jag hörde arbetsmarknadsministerns svar här, men ärligt talat vet jag fortfarande inte vad motivet är. Svaret kan sammanfattas med någonting i stil med att det är så det blir. Men grejen är ju att det här inte bara är någonting som blir. Det sker på grund av att Johan Pehrson styr i den riktningen. Johan Pehrson är ansvarig minister och har velat få till den här utvecklingen. Det är inte för mycket begärt att ministern redogör för bevekelsegrunden.

Jag tycker också att frågan är högst befogad eftersom neddragningar på de privata matchningstjänsterna inom arbetsmarknadspolitiken går helt på tvären med vad arbetsmarknadsministern och de övriga regeringspartierna sagt, gjort och tyckt fram till för bara några månader sedan.

Arbetsmarknadsministern antyder också att nedskärningarna beror på överskott, men ministern vet ju att det har blivit pengar över från de aktiva insatserna på grund av att regeringen har satt Arbetsförmedlingen på en svältkur som gör att de varken kan eller hinner anvisa arbetssökande till aktiva insatser i tillräckligt hög utsträckning. Det är uppenbarligen en strategi från regeringens sida att kväva jobbpolitiken på det här sättet.

Fru talman! Den röda tråden i regeringens och Sverigedemokraternas jobbpolitik är massiva neddragningar, men på en punkt tycks man ha tänkt om. Det verkar ha flugit lite under radarn. Det handlar om att förra året skulle de privata matchningstjänsterna fredas från neddragningar - men nu är det just dem Johan Pehrson ska spara mest på. Då undrar man ju om regeringen har vaknat upp och insett att privatiseringsivern har gått för långt eller om man skär ned på de privata matchningstjänsterna för att det helt enkelt inte finns mycket annat kvar att spara på.

Fru talman! Ett annat sätt att undvika KU-anmälningar är ju att göra de jämställdhetsanalyser som lagstiftningsprocessen erfordrar.

Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Arbetslösheten ökar. Varslen duggar tätt. Byggnadsarbetare, vårdpersonal och butikssäljare får just nu veta att de kanske inte har jobbet kvar. Vad gör då Sverigedemokraterna och Johan Pehrson? Jo, de skär ned kraftigt på de aktiva insatserna, däribland arbetsmarknadsutbildningarna, och de sänker a-kassan för dem som inte har hunnit skaffa nytt jobb inom 100 dagar. Det är oanständigt, och det är sannerligen inte så Sverige en gång byggde sin konkurrenskraft.

Tack för debatten!

Fru talman! Jag hör att Johan Pehrson säger att arbetsmarknadsutbildningar är viktiga. Det är bra. Då är vi överens så långt. Så har det inte alltid varit, fru talman.

Faktum är att innan Johan Pehrson klev in på Arbetsmarknadsdepartementet var han av den motsatta uppfattningen. Härifrån riksdagen drev han aktivt på för att kraftigt skära ned på specifikt arbetsmarknadsutbildningarna. Det handlade inte bara om en allmän nedskärning på jobbpolitiken som eventuellt skulle kunna råka drabba arbetsmarknadsutbildningarna, likt det försvar vi nu hör från arbetsmarknadsministern om varför det blev färre och inte fler som gick en arbetsmarknadsutbildning förra året. Då pekade han nämligen särskilt ut arbetsmarknadsutbildningarna som något det borde dras in kraftigt på. I den sista budgeten Liberalerna lade fram före maktskiftet föreslog Johan Pehrson att arbetsmarknadsutbildningarna skulle minska med 829 miljoner kronor, nästan 1 miljard, 2024.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är alltså inte för inte som vi är många som ifrågasätter Johan Pehrsons nyvunna vurm för arbetsmarknadsutbildningarna som verktyg för att rå på den alldeles för höga arbetslösheten. Man undrar om det är ärligt menat. Vad är det som har fått Johan Pehrson att ändra sig? Kom verkligheten kanske i kapp, och det visade sig att det inte var så enkelt som att i princip säga åt folk att klippa sig och skaffa ett jobb? Eller är det bara retoriken som har förändrats?

Oavsett vad Johan Pehrson säger, om han säger att arbetsmarknadsutbildningarna är viktiga eller ska sparas på, är resultatet av hans politik att det har blivit färre arbetslösa som går en arbetsmarknadsutbildning. Allt pekar också på att det kommer att fortsätta i den riktningen, vilket jag beklagar.

Vi socialdemokrater har i vår skuggbudget visat att det är fullt möjligt att fördubbla antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen utan att driva på inflationen. Men det förutsätter att man gör andra prioriteringar, exempelvis låter jobbpolitiken gå före sänkt skatt och lyx-rot för de rikaste i samhället. Inte menar väl arbetsmarknadsministern att det skulle vara inflationsdrivande i det här läget att se till att människor kommer i jobb? Eller menar han rent av att det är en strategi från regeringen att hålla uppe arbetslösheten, för att motsatsen skulle vara att driva på inflationen?

Arbetsmarknadsministern får jättegärna ta mer inspiration från Socialdemokraternas politik på området. Om han nu ändå har tillåtit sig inspireras att komma till insikten att arbetsmarknadsutbildningarna är viktiga får han också jättegärna titta på hur vi har finansierat det.

Det är trots allt inte vad ministern säger i den här debatten som är det viktigaste för att få människor i jobb, utan det är vad som händer när debatten är avslutad, vad arbetsmarknadsministern gör när han går härifrån och vandrar tillbaka till Arbetsmarknadsdepartementet.

Fru talman! Sverige befinner sig i lågkonjunktur. Det är tuffa tider, och många hushåll vrider och vänder på slantarna för att kunna betala räkningarna. Lågkonjunkturen slår nu också hårt mot arbetsmarknaden. Vi ser hur arbetslösheten ökar och varslen duggar tätt. Men i stället för att hantera den här krisen förvärrar regeringen situationen. Man har i allra högsta grad bidragit till att byggandet i landet tvärnitat. Man skjuter inte till det som behövs för att rädda jobb inom välfärden. Man skär också ned på de aktiva jobbinsatserna i en tid då de skulle behöva växlas upp.

Den här interpellationen tar sikte på den sista delen av det jag just nämnde, alltså de aktiva jobbinsatserna, där bland annat arbetsmarknadsutbildningarna ingår. Min fråga berör alltså inte det som Johan Pehrson väljer att prata om i sitt svar, vuxenutbildningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig kort ändå svara vad gäller den delen. Framför allt vill jag då framhålla att jag inte tycker att arbetsmarknadsministern har särskilt mycket att skryta om där heller. Hans regering inledde mandatperioden med att kraftigt skära ned också i den delen. Att man sedan ångrar sig och lägger till en del gör det knappast till en satsning. Det som nu kommer i vårändringsbudgeten är också ärligt talat mest spel för gallerierna. Det är inte resurser som utbildningsanordnarna kommer att mäkta med att med så här kort varsel omsätta i utbildning under innevarande år.

Jag måste också säga att det är höjden av fräckhet när arbetsmarknadsministern står här och säger att regeringen ska öka antalet deltagare med lönebidrag när han just har presenterat en vårändringsbudget som skär ned med en kvarts miljard på det här området.

Men tillbaka till arbetsmarknadsutbildningarna, fru talman. Sverigedemokraterna och regeringen tar verkligen varje chans de får att skära ned på de aktiva jobbinsatserna. I sin första budget efter maktskiftet skar de ned stort på arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsministern bedyrade dock, inte minst i interpellationsdebatter som denna, att nedskärningarna på de aktiva insatserna inte skulle påverka arbetsmarknadsutbildningarnas volymer. Tvärtom skulle de så kallade effektiviseringarna av andra insatser, alltså besparingar, skapa utrymme för fortsatt ökning av antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning.

Så hette det. Det var något som vi socialdemokrater med emfas ifrågasatte. Som många av oss befarade blev det inte heller fler. Det blev färre. Det vet vi nu.

Med anledning av detta har jag frågat arbetsmarknadsminister Johan Pehrson vilka åtgärder han nu vidtar för att det inte ska bli ännu färre det här året, nu när resurserna har minskat igen och kommer att minska igen senare under året och minska igen nästa år.

Vi fick alldeles nyss höra Johan Pehrson avlämna ett svar som gick ut på att det trots de nya nedskärningarna nog ändå ska bli fler deltagare, i alla fall det här året. Jag tycker att det är ett ganska modigt uttalande. Jag undrar om Johan Pehrson tror på det själv. Jag ger det i alla fall inte särskilt hög trovärdighet eftersom vi hörde ministern svara samma sak förra gången det begav sig, med motsatt resultat.

Både ansvarig myndighet och egentligen all logik pekar på att när man gör så här kraftiga nedskärningar kommer det att bli färre personer som får ta del av insatserna. Jag vill därför fråga ministern varför vi ska tro på honom den här gången.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Paulina Brandberg för att hon tar den här debatten med mig i dag. Jag vill särskilt tacka för det hon avslutade med. Det är ett mycket viktigt perspektiv, och det är också grunden till att vi är oroliga för att det tandlösa uppdrag som regeringen har gett till Arbetsmiljöverket att öka andelen oanmälda inspektioner riskerar att ske på bekostnad av de anmälda inspektionerna som mer träffsäkert kan upptäcka brister i arbetsmiljön i de kvinnodominerade branscherna. Det är därför viktigt att vi har med oss det.

Jag vill avslutningsvis föra tillbaka debatten till vad den handlar om, det vill säga dödsolyckorna och att ingen ska behöva dö på eller av jobbet. Här kan jag tyvärr konstatera att min känsla av att regeringen är lite tagen på sängen av dödsolyckorna fortfarande kvarstår, för såväl konkreta åtgärder som resurser till Arbetsmiljöverket lyser med sin frånvaro.

Vi socialdemokrater kräver att regeringen agerar för att 2024 inte ska bli ett lika nattsvart år som 2023. Vi vill att regeringen omedelbart tillsätter en kriskommission för byggbranschen, som är värst drabbad. Jag hade verkligen förväntat mig att Sverigedemokraterna och regeringspartierna tacksamt skulle hörsamma detta förslag och gå fram med det i bred enighet här i riksdagen. Men till min förvåning fick vi i veckan beskedet att Tidöpartierna i stället väljer att förhala frågan och skjuta beslutet på framtiden för att slippa stå för det. Det är uppenbart att det inte kommer att bli någon kriskommission - det hör vi också på statsrådet. Det verkar mest vara en administrativ filibuster för att slippa stå för sin släpphänta hållning till döden på jobbet.

Jag menar att det är ett svek mot de arbetare som bygger Sverige, och jag uppmanar regeringen att tänka om i den här frågan. Lyssna åtminstone på Svenska Byggnadsarbetareförbundet, som också vill ha den här kriskommissionen. Nu får det vara nog med döden på jobbet!

(Applåder)

Fru talman! Vi verkar vara överens om att det inte är någon slump att det sker många dödsolyckor framför allt i de branscher som är hårt ansatta av fusk och brottslighet i arbetslivet. Detta inkluderar det faktum att det fuskas hej vilt med arbetsmiljön, helt enkelt för att man ska tjäna pengar. Därför måste det bli svårare att fuska, enklare att åka fast och mer kännbart att bli straffad.

Jag tycker att det är jättebra att den nuvarande regeringen säger sig stå bakom den strategi som vi socialdemokrater tog fram just mot fusk och brott på arbetsmarknaden och att man fullföljer en del av det arbete som vi påbörjade, men jag kan samtidigt konstatera att reformtakten har stannat av och att det är betydligt mer snack än verkstad på det här området. Arbetslivskriminaliteten är faktiskt lite av en blind fläck i Tidöavtalet, där det i övrigt talas väldigt mycket om att bekämpa kriminaliteten.

Man får väl konstatera att det kanske inte främst handlar om den här kriminaliteten, för det har trots allt inte hänt särskilt mycket sedan Tidöregeringen tog vid. Vi socialdemokrater påbörjade arbetet med flera förslag, men av olika skäl hann vi inte slutföra det. Paulina Brandberg påstår här att vi inte gjorde någonting för att bryta sekretesshindret, men det är inte sant. Tvärtom lämnade vi efter oss ett färdigt förslag just för att bryta sekretesshindren kopplat till arbetslivskriminaliteten. Man kan ju undra varför regeringen inte har lagt fram det färdiga förslaget på riksdagens bord än.

Blir det några utökade sanktionsavgifter eller någon myndighetsgemensam leverantörskontroll vid offentlig upphandling? Det väntar vi också på.

Jag undrar också om regeringen har tänkt agera på vårt förslag om att begränsa antalet underleverantörer som i dag radas upp i så långa kedjor att ansvaret för arbetsmiljön tenderar att försvinna på vägen.

Varför kastade Sverigedemokraterna och regeringen vårt förslag om behovsprövning vid arbetskraftsinvandring i papperskorgen? Det unikt liberala regelverk som den förra moderatledda regeringen införde möjliggjorde för oseriösa arbetsgivare att lura hit människor och tvinga dem att arbeta under fullständigt vidriga förhållanden som de flesta svenskar aldrig någonsin skulle acceptera.

Och det är inte bara de här sakerna som regeringen inte agerar på. Vi ser att propositionsförteckningen är tom och budgettabellerna magra.

Jag kan dock meddela statsrådet att det inte råder någon som helst upphovsrätt på våra förslag. Man får gärna ta dem rakt av. Ett sådant förslag som vi kämpar hårt för just nu är att regeringen ska tillsätta en kriskommission för den hårt drabbade byggbranschen. Det behövs en uppstädning för att komma åt alla problem bortom den enskilda hissen och lyftkranen. Man måste vända på varje sten. Det handlar om långa kedjor av underleverantörer, språkförbistringar och det faktum att det fuskas hej vilt med arbetsmiljön för att tjäna pengar.

Vi har dock förstått att det inte kommer att bli någon kriskommission. Förutom statsrådets ganska undvikande svar på frågan här blev det uppenbart i arbetsmarknadsutskottet i veckan. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har nu valt att förhala och skjuta beslutet på framtiden för att slippa ta en särskild debatt om detta. Man vågar inte stå för att man kommer att säga nej till en kriskommission. Det är inte bara ett svek mot arbetarna som bygger Sverige; det är också fegt, anser jag, att inte stå för sin politik.

Jag undrar hur statsrådet motiverar för landets byggnadsarbetare att man inte har tillsatt en kriskommission för att motverka dödsolyckorna i den hårt drabbade byggbranschen.

(Applåder)

Fru talman! År 2023 blev ett nattsvart år när det gäller dödsfall i arbetslivet. Varje dödsfall är givetvis en stor tragedi. Detta elände måste få ett slut. Det innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vässas och uppvärderas, och det är bråttom. Ingen ska behöva dö på eller av jobbet.

Att det skedde många dödsolyckor, fler än på väldigt länge, förra året är givetvis inte regeringens fel. Jag vill vara mycket tydlig med det. Men med det sagt måste jag också konstatera att det finns ett politiskt ansvar här, och det yttersta politiska ansvaret bär givetvis sittande regering. Jag säger alltså inte att det är regeringens fel att människor dör på jobbet, men jag säger att regeringen måste vidta åtgärder för att vända utvecklingen, särskilt nu när kurvorna pekar åt fel håll.

Jag kan tyvärr konstatera att regeringen trots de ökade dödsfallen har varit förbluffande passiv, vilket i och för sig inte är förvånande. Man kan titta bakåt i historien och se hur det brukar bli när högern styr.

Förra gången vi hade en borgerlig arbetsmarknadsminister slaktades arbetsmiljöpolitiken. Det gjordes massiva neddragningar på exempelvis Arbetsmiljöverket. Efter alliansregeringens nedskärningar växlade vi socialdemokrater stegvis upp resurserna. Vi antog en nationell arbetsmiljöstrategi som innehöll en nollvision mot dödsolyckor, som högerpartierna först röstade nej till. Vi inrättade Myndigheten för arbetsmiljökunskap, och vi inledde en tung offensiv mot fusk och brott i arbetslivet. Vi gick också fram med ett lagförslag om att ge de regionala skyddsombuden tillträde till fler arbetsplatser, vilket högerpartierna tyvärr nyttjade sin majoritet i riksdagen för att rösta ned.

Trots allt det som vi socialdemokrater gjorde finns det bevisligen mycket kvar att göra. Detta är ett ansvar som nu vilar främst på Paulina Brandberg och Sverigedemokraterna, som också sitter i Rosenbad. Men det är uppenbart att denna regering är tagen på sängen av dödsolyckorna.

I svaret på min ena fråga om vad regeringen gör för att motverka dödsolyckorna får vi höra att regeringen har gjort två saker. Man har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att öka antalet oanmälda inspektioner, och man har kallat till sig parterna för att lyssna in vad de har för idéer.

Att lyssna är såklart jättebra, men det är så dags nu. Att lyssna kommer heller inte att hjälpa; det måste man inse. Nu handlar det om att vi måste gå från att lyssna och analysera till att vidta konkreta åtgärder. Hade ministern lyssnat hade hon hört att exempelvis Svenska Byggnadsarbetareförbundet kräver att regeringen tillsätter en kriskommission för att det ska hända något nu mot dödsolyckorna, i enlighet med vad vi socialdemokrater också har föreslagit.

Det är givetvis jättebra att det blir fler oanmälda inspektioner, men det blir tandlöst när regeringen inte skjuter till de resurser som behövs.

Tyvärr kan jag konstatera att Arbetsmiljöverket var tvungna att avbryta nödvändiga rekryteringar av fler inspektörer förra året på grund av just bristande resurser. I stället för att växla upp säger regeringen egentligen till myndigheten att den nu får omprioritera, vilket mycket väl kan komma att innebära att andra planerade inspektioner som är mer verkningsfulla för att komma åt brister i kvinnodominerade branscher med hög stressproblematik får stryka på foten.

Svaret på min andra fråga, om regeringen kommer att ställa sig bakom vårt förslag om att inrätta en kriskommission mot döden i byggbranschen, tolkar jag som ett klart och tydligt nej. Om det inte blir en kriskommission undrar jag: Vad tänker Paulina Brandberg göra mer än att lyssna?

Fru talman! Jag anar här att ministern försöker avfärda vår oro för att det regeringen gör med det här uppdraget är just att sära skyddsombudet från facken. Men om det nu inte finns någon sådan oro därför att det inte uttryckligen är detta som uppdraget innebär borde det heller inte vara något problem för ministern att lova att man inte kommer att göra något som resulterar i en ändring av den nu gällande ordningen, där facken har företrädesrätt att utse de lokala skyddsombuden.

Vi har inga som helst förslag till förändringar på det här området. Men vi socialdemokrater, liksom de tre fackliga centralorganisationerna, som sammantaget företräder 3 ½ miljon löntagare, befarar att det är just detta som uppdraget syftar till, i enlighet med vad såväl Liberalerna som Sverigedemokraterna och andra Tidöpartier tydligt har drivit i den här kammaren, alltså att man vill frikoppla skyddsombuden från facken.

Ministern ska få en sista chans. Kan Paulina Brandberg lova att inte göra något som kommer resultera i att man ändrar fackens företrädesrätt att utse lokala skyddsombud? Det är en ganska enkel fråga: ja eller nej, Paulina Brandberg?